Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Frontiers ’

The Storm – Eye of the storm och Journey – Revelation

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Revolution Saints, Hardline, The Storm, Streets, Black Swan,  Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Ponera att man själv fick önska sig en dröm line-up? Detta vore mitt val av svenska musiker som skulle ingå i en sådan supergrupp. Visserligen har vi egentligen en supergrupp av rang nämligen W.E.T, men det skadar inte att sätta fantasin i rullning.

Lars Criss (Lion´s share) – Gitarr

Anders Wikström (Treat) – Gitarr

C.J Grimmark (Narnia) – Gitarr

Nalle Påhlsson (Treat) Bas

John Lönnmyr (The night flight orchestra) Keyboard

Kenta Hilli (Perfect Plan) Vokalist

Lars Säfsund (Art of Illusion) Vokalist

Crash (H.E.A.T) – Trummis

I vissa hänseenden är jag en aor-gubbe av rang, i andra bryter jag mönstret rejält. Att utesluta en grupp utifrån att helheten fallerar är väl egentligen helt okej och vanligt hos rockskribenter? Men när man poängterar att det gäller Journey så vänder man inte andra kinden ostraffat till precis. De är för genren vad Kalle Anka är för Disney, Dracula för Rumänien eller LO för Socialdemokratin. Det är vissa saker man subtilt inte bör ha polariserade åsikter om i Sverige, klimatpolitiken, HBTQ-rörelsen och invandringspolitiken.

Ungefär likadant är det med Journey; de är liksom untouchables. En best of all times lista över världens bästa aor-plattor… utan Journey, vore otänkbart. Nu är det inte så att man blir mördad eller gruppvåldtagen, men nog anses man nog aningen opåläst eller inkompetent om man så skulle göra slag i saken. För mig är Journey definitivt pionjärer, för mig har de knåpat ihop en av de tre bästa aor-låtarna någonsin: ”Separate ways”, för mig har de konstruerat en knippe på 50 djävulskt bra låtar, men för mig har de också haft svårt att skapa ett helgjutet album.

Jag syftar inte på gamla Journey som inledde de tre första plattorna med att vara inspirerade av Latino-jazz rock of Santana. Kanske inte så konstigt då både Neal Schon och Greg Rolie spelat där tidigare. Det resulterade i att skivbolaget ställde två ultimatum till bandet: 1. skaffa en ny sångare. 2. ge oss en hit, annars kan ni börja servera kaffet, istället för att bli serverade! Det var då Steve Perry kom in i bilden likt en räddande ängel. Journey infriade båda löftena, Infinity sålde platina – the rest is history så att skriva.

Tänkte särskåda två ikoniska album innan jag går vidare. Först ut är albumet Escape från 1981, som titulerats ”The greatest AOR album of all time”. Den har sålt över 9 miljoner exemplar världen över. En stor anledning till ett mer melodiskt och hit-betonat Journey stavades Jonathain Cain. Han ersatte tidigare sångaren Greg Rolie som degraderats till keyboardist efter att Steve Perry tagit över mickstativet på Infinity.

Om det blev droppen som fick bägaren att rinna över eller musikmeningsskiljeter låter jag vara osagt. Han kastade i alla fall in handduken efter liveplattan Captured och krattade indirekt manegen för just Mr Cain. Förutom ett exceptionellt melodisinne, så hade Jonathan välsignats med låtskrivargenialism utöver det vanliga, samtidigt som han allt som oftast fungerade som hävstångsmedlare mellan Schon och Perrys höga egon. Det var väl ingen lögn att titulera albumet Escape som födelsen för det Journey som jag och många andra dyrkar eftersom treenigheten via Cain, Schon och Perry utkristalliserades från just de rockaderna.

Inledningslåten ”Don´t stop believin´ har streamats över en miljard gånger… bara på Spotfy. Den avslutade också HBO´s flaggskepp The Sopranos. En sagolik låt som inte behövde kommenteras. Det gällde i allra högsta grad efterföljande ”Stone in love”, fast precis tvärtom, den var definitivt inget att hänga i julgranen. Dess raka motsats var semiballaden ”Who´s crying now” som glänste likt den lugna aor-pärla den utgav sig för att vara. Nästa låt till drabbning var den skrikiga och rockiga ”Keep on running”. Den var lyssningsbar, men med mina högt ställda krav krävdes större kvalitetssteg. Balladen ”Still the ride” funkade säkert som smäck 1981, men precis som då kommer jag aldrig att uppleva den som en höjdare. Titellåten var en pianoplinkade rockig historia, utan riktig refräng som kvickt avpolletterades. Efterföljande ”Lay it down” var något bluesrockigt spektakel med taskig refräng som inte heller gladde någon nämnvärt.

När man inte trodde det kunde bli värre så dök ”Dead or alive” upp. Partyrockigt, bluesigt, och nästintill helt avsaknad av aor överhuvudtaget, totalt vedervärdigt. Näst sista låten var halvballaden ”Mother, Father”. Efter allt skräp var jag härdad, så den fick godkänt. Plattan avslutades med ytterligare en näsduksvridare: ”Open arm”. Melankoliskt, sprött, vackert, men ändå långt ifrån det bättre jag hört i genren. Det var förövrigt en låt som ratades av Jonathan Cains tidigare band The Babys, men utkristalliserades till en monsterhit.

The greatest AOR album of all time”? Njet, utifrån mitt aor-fönster så var det ett ganska mediokert album. Att det blivit ikoniskt bygger ju på några få låtar. Men utifrån ett helhetsperspektiv så var Escape ganska undermåligt. Det tjatas om flockimmunitet i dessa corontider. I detta fall bör flockbeteende användas. Människor generellt sett tycks ha svårt att se helheter, utan går schimpansmässigt på enstaka spår, och förtränger det mesta av resten. En anka gör ingen bäver!

Två år senare framavlade bandet Frontiers som fick agera vattendelare i vilken platta som är ”The greatest AOR album of all time”, den eller Escape? För egen del värdesätter jag alla gånger detta album före Escape. Den inleddes i mina öron med den giftigaste aor-låten som någonsin skrivits. ”Separate ways”. Juvelen har allt jag förknippar med genren: dramatik, pomp, energi, en odödlig refräng, världsklassång, keyboardgenialitet och tunga riff. Efterkommande ”Send her my life” drog ner på det mesta förutom att var en djävulsk briljant konstruerad aor-låt. Detsamma gällde tunga ”Chain reaction”. Kraft, melodi och variation – vilken inledningstrippel

”After the fall” gjorde inte heller bort sig. Den byggdes upp till något mäktigt som utmynnade i en skön refräng. Då var det dags för den obligatoriska Journeyballaden. ”Faithfully” visade var känsloskåpet skulle placeras. På ”Edge of the blade” höjdes intensiteten. Härligt pompöst, med en inbyggd tyngd som balanserades upp av en mäktig refräng. ”Troubled child” tillhörde också någorlunda the good guys. Äntligen en dålig låt! ”Back talk” var lika skrikig som anskrämlig. För ett tag kändes det som jag var ute på grumligt vatten på grund av alla bra låtar. Efterföljande titellåten ”Frontiers” var mjukare och proggigare. Den föll liksom bort för att den inte var vidare bra och nästintill saknade refräng.

På tionde låten ”Rubicon” återfick de melodisinnet. Det bör tillägas att både ”Only the young” från soundtracket Vision Quest och ”Ask the lonely” från soundtracket Two of a kind inte var med på plattan förrän på 2006 återutgivning. De ratades i absolut sista stund av Michael Dillbeck framför mediokra ”Back talk” och hyfsade ”Troubled child”. Tänk om han inte fått detta hjärnsläpp, då hade albumet varit top notch.

Ödets ironi var väl att ingen av filmerna egentligen genererade i några blockbusters. På den återutgivningen adderades låtarna ”Liberty” och ”Only solutions”. Den sistnämnda agerade lockbete till soundtracket Tron (Disney). Sammanfattningsvis är detta är det närmaste de kommer att inkorporeras på min lista, trodde jag. Hade låtarna 7-9 varit bättre så hade albumet varit i paritet med Michael Boltons – Everybody Crazy, Bon Jovi – 1:st och Tommy Shaw – Ambition.

När vi ändå dissekerar Journey så måste Raised on radio omnämnas. Albumet släpptes tre år efter the mighty Frontiers. På tre år kunde mycket hända, vilket även så var fallet med aor-kungarna. Efter mycket turnerande blev pausen mellan skivsläppen såväl en välförtjänt återhämtning som mer fokus på egna projekt. Ett av dem var HSAS, som bestod av Sammy Hagar (Montrose, Van Halen) på sång, Michael Shrieve (Santana) på trummor, Kenny Aaronson (Blue Öyster Cult) på bas, och sist men inte minst Neal Schon. Det blev dock bara ett album för supergruppen: Through the fire (1984). Samma år släppte Steve Perry sitt första soloalbum. Street talk innehöll en grymt stark låt nämligen ”Oh sherrie”. Vilken otrolig brottarhit! Tyvärr så var den typen av låtar i minoritet. ”Captured by the moment” var en annan låt som höll flaggan högt. Det var mer pop och soul framför rock, vilket i sig inte behövde vara en nackdel, men när kvaliteten inte höll måttet så tappade i alla fall jag intresset snabbt för albumet, men som sagt, ”Oh Sherrie”, vilken låt.

Basisterna Randy Jacksson/Bob Glaub ersatte under processen Ross Valery, trummisarna Larry Londin och Mike Baird förpassade Steve Smith från trumpodiet. Musikaliska meningsskiljaktigheter och några 100 andra friktioner i bandet sades vara orsaker till splittringen. Ifall detta inte hade inträffat så hade troligtvis inte heller The Storm inträffat, så på så sätt blev de ofrivilliga rockaderna källor till eufori för vi som älskade aor. I vilket fall som helst så kom Journeys nionde platta ut i maj 1986. Den tog ett stort kliv bort från det tyngre soundet från Frontiers. Ett litet mer luftigt Totoaktigt sound, i kombination med ett poppigare uttryck, uppenbarade sig via Steve Perrys bakåtkammade sound från producentstolen.

Albumet peakade på nummer fyra på Billboardlistan och framynglade fem singlar. Kriminellt starka ”Be good to yourself” stormade in på singellistans nionde plats. Det var också den singeln som är deras senaste högst placerade låt på listorna. ”Girl can’t help it” (No. 17), ”I’ll be alright without you” (No. 14), ”Suzanne” (No. 17) tog sig alla in på top 20, medan ”Why can’t this night go on forever” landade på nummer 60. Trots detta fanns det en liten besvikelse från skivbolagets sida eftersom albumet sålde sämre än de två tidigare. För egen del var detta ett album som jag å ena sidan tyckte var softpopskön, å andra sidan inte riktigt matchade mina förväntningar såväl sound- som kvalitetsmässigt. I mina öron var ”Don´t stop believin” syskonet ”Be good to yourself” bäst på albumet, resten var bra utifrån ett bra album perspektiv.

Bad English

Lite senare bildade Neal Schon och Jonathan Cain en AOR supergrupp av rang nämligen Bad English. Cain återförenades därmed med två ex The Babys medlemmar: vokalisten John Waite och basisten Ricky Philips (Montrose, Styx). Konstellationen kröntes med ex Wild dogs trummisen Deen Castronovo som senare blev medlem i Journey, Hardline, Soul Circus, The Dead Daisies och Revolution Saints. 1989, precis innan grungen tog struptag på genren släpptes debutalbumet. Det blev en formidabel framgångshistoria som nådde 21:e plats på Billboardlistan, men mest anmärkningsvärt var bedriften att få en listetta med”When I see you smile”. För egen del så upplevde jag inte albumet som något helt och hållet magiskt. ”When I see you smile”, ”Forget me not”, ”Tough times don´t last”, ”Price of love”, ”Possession” men framförallt ”Ghost in your heart” var sjusärdeles starka aor-låtar. Så albumet bestod av en hälft världsklasshits, kontra en hälft av mediokra saker.

Uppföljare landade på skivdiskarna två år senare. Musikklimatet hade då hunnit börjat ta en annan inriktning. AOR var på väg ut, något som också märktes på försäljningen. Starkaste lysande var ”So this is Eden”, ”Straight to your heart”, ”Time stood still” ,”The time alone with you””Make love last” samt min personliga favorit ”Pray for rain”. Egentligen var Backslash en jämnare platta än debuten, men tiden hade runnit ut för genren. Schon & Castronovo slickade inte såren särskild länge, utan bildade Hardline. Efter att deras hypade debut hade sett dagens ljus 1991 lämnade de båda bandet.

Istället för Frontiers eller Escape så föll huvudvalet istället på supergruppen The Storms andra platta. Närmare Journey än såhär var det nog inte möjligt att komma. Den plattan kunde utan problem tituleras all killers, no fillers. Basisten Ross Valory (1973-85, 1995-2021) och trummisen Steve Smith (1978-85, 1995-98, 2015-2021) sa upp sig 1985 från Journey.

De skapade istället ett Journey light genom att inkorporera före detta Journey/Santana medlemmen, sångaren och keyboardisten Greg Rolie (1973-80). Vokalisten Kevin Chalfant var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project. Sist men inte minst adderades den Neal Schon-inspirerade gitarristen Josh Ramos (Le Mans, Hardline, Two Fires med Kevin Chalfant, LRS, Ramos).

Nu till anknytningar till anknytningar i mikroformat. I bandet Le Mans (1989-1987) återfanns Brett Bloomfield som senare blev medlem i Starship. Mest fascinerande var att Leonard Haze (R.I.P 1955-2106) också trummade i samma band. Han blev sedermera en av grundarna till Yesterday & Today. Enligt en skröna så var det Leonard som namngav gruppen. Det skedde i ett telefonsamtal med deras promotor. Han hade ett gig till dem, och undrade vad bandet hette. Problemet var att de inte riktigt hade hittat något passande sådant. Stressad flackade Leonard runt med blicken i rummet för att några sekunder senare fokusera på Beatles – Yesterday & Today album-konvolut. Där och då föddes det som i mina ögon är ett av världens allra bästa band. De bytte sedermera namn till enklare Y & T inför deras tredje album. Det var också den plattan som fick med mig på tåget, en plats jag aldrig lämnat, men det är en helt annan historia.

Chalfant och Valery hade förövrigt samarbetat lite tidigare i aor-projektet The Vu 1990. Det banade iväg för att gjuta liv i något helt nytt. Det nybildade skivbolaget Interscope fick snabbt upp ögonen för denna något subtila supergrupp. Konstellationen släppte sin debutplatta 1991, fem år efter Journeys senaste Raised on radio. Förväntningarna grusades något eftersom albumet endast nådde upp till plats #133 på Billboard album chart. Singeln ”I’ve got a lot to learn bout love” nådde placering #6 på The Billboard Hot 100.

Det räckte dock inte för att blidka skivbolagsdirektörerna vars penninghunger inte korrelerade med försäljningsutfallet. För egen del gillade jag första halvan av materialet. Detta var pure aor, något som man inte var bortskämd med under 90-talet. Sett med mina aor-glasögon var dock albumets bästa låt inledningsalstret ”You keep me waiting”. Hiten ”I’ve got a lot to learn bout love” var ju definitivt svår att ignorera. Den aningen hi-teach rockiga ”In the raw” bröt förtrollningen genom att implementera något helt annorlunda. Medryckande, annorlunda, men inte alls oäven.

Back to he aor-playground genom ”You´re gonna miss me”. En låt som inte kom upp i samma klass som de två inledande alster, men inte jättelångt ifrån. Andra singeln och balladen ”Show me the way” blev en halvhit, för mig varken tummen upp eller ner det vill säga standard. Därefter följde ”Touch and go” som utkristalliserade sig till en halvt hårdrockig sörja som var vedervärdig. Lika sleezerockigt usel var efterföljande ”Gimme love”. Lugna ”Take me away” var precis det man ville göra. Kvaliteten hade sedan fjärde låten sjunkit under betänkligt. Avslutande halvballaden ”Can´t live without love” fick väl sett ur detta perspektiv anses som anständig. Det var för övrigt Beu Hill som producerade skivan. Den mannen hade många fingrar i den melodiska hårdrockens syltburkar (Winger, Ratt, Streets, Alice Cooper, Warrant, Twisted Sister, Gary Moore, Europe – Prisoners of paradise).

The Storm gav sig sedan ut på turné med Bryan Adams med start i Cincinnati från mars till maj 1992. Ett av giggen avverkades i Los Angeles på Los Angeles Forum – en vecka innan de ökända upploppen inleddes. Efter ett kort break var det återigen dags att turnera, denna gång med legendaren Peter Frampton. Lite senare avverkade de gig med bland annat Tom Cochran och Eddie Money.

Därefter var det dags att följa upp debutalbumet. Det färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild. Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

Den rockaden torde ju absolut varit en faktor till att andra plattan lyckats nästlat in sig bland de 25 bästa aor- album som någonsin sett dagens ljus. Nigel Green intog producentstolen. Den mannen skulle kunna tituleras lärling till the mighty John ”Mutt” Lange. I och med detta så behövde han inte bara hämta kaffe till ljudikonen, utan blev också delaktigiserad i själva produktionen med Def Leppards – Hysteria. Samma år som han producerade The Storm så la han också händerna på Iron Maidens – The X-factor. Nigel var efter detta involverad i många kommande Maiden plattor. Eftersom han inte var en aor-producent uti fingerspetsarna var det kanske faktorn som fick albumet att låta så extraordinärt bra?

The Storm visste ju inte att plattan skulle släppas 1995, för istället som planerat två år tidigare. I och med detta så hade bandet hunnit att upplösas, och flocken skingrades snabbt till andra band. De reformerades dock 1995 då plattan till sist utgavs. Det var det brittiska indiebolaget Music for nation som istället erbjöd Europa detta mästerverk 1995 på licens från Interscope, Japan på Avex/Bareknuckle Records och Amerika under Miramar Records. Skadan var redan så stor att den inte gick att reparera. 1996 gick The Storm i graven. De tog parallellt med sig en del av grungen som börjat få smaka på sin egna medicin genom att få se sig besegrade av andra musikaliska inriktningar.

Kevin Chalfant / lead vocals
Gregg Rolie / lead vocals, keyboards
Josh Ramos / lead and rhythm guitars, vocals
Ross Vallory / bass
Ron Wikso / drums

Musiken som existerade på Eye of the storm sett i backspegeln var ett mästerverk. Ursprungsomslaget var otroligt vidrigt, men det var också den enda fadäsen. Albumet inleddes med det positiva budskapet ”Don´t give up”. Det var precis såhär man ville ha sin aor serverad. ”Waiting for the world to change” var balladen som mycket väl kunde matcha Survivors underbara ”Weight of the world”. De två låtarna fungerade förövrigt som bruksanvisningar hur powerballader borde konstruerats. I semiballaden ”I wan´t to be the one” briljerade såväl Greg som Kevin på sång. Denna dualism fungerade klockrent. Låten i sig var sprängfylld med stämsång, en utomjordisk melodi och en refräng att döda till.

Efterföljande ”To have and to hold” grottade återigen ner sig i balladträsket. Näsduksskrynklaren kännetecknades mer av Journeyism än vad ”Waiting for the world to change” gjorde. Dock levde den sitt egna liv genom att bara vara så fantastiskt sentimentalvacker. Som sagt två gudomliga sångare som strävar mot samma mål skapade onekligen synergieffekter. I femte låten ”Livin it up” stegrades tempot. Duon kompletterade denna aor hi-teach pärla med lite Gowan rock. Kombinationen gjorde att låten inte liknade något annat, det vill säga den stack ut på något oerhört positivt sätt.

Efterkommande ”Love isn´t easy” kunde ståta med plattans allra bästa refräng. Kombinera Bad English med Journey i högform så förstår ni vidden av kvaliteten. På sjunde spåret ”Fight for the right” rockade de till sig lite utan att det tog överhanden. Snyggast på den låten var onekligen den ytterst oväntade andra refrängen som andades Def Leppard. I ”Give me the night” drog de ner på typ allt och gav lyssnaren albumets tredje ballad av åtta hittills. Vanligtvis skulle jag spy över det upplägget. I och med att The Storm producerade tre helt olika balladstilar så reflekterade jag mera över mera hur detta var möjligt. Alla de var ju liksom världsklass. Efterföljande ”Soul of a man” simmade i mid-tempo, men med en gospelduell mellan Greg och Kevin. Som sagt, aor kan efter ett tag bli så helvetiskt tradigt. Ibland vill man bara stänga av en platta efter halva; det blir liksom för sterilt och likartat.

Det kan man absolut inte anklaga The Storm för, variation var deras ledord. Otroligt nog så implementerade de en fjärde ballad på plattan. ”What ya doin tonight” vilken särskiljde sig från de tre andra. Bad English blev det första bandet jag kom att tänka på – stunning. På näst sista låten ”Come in out of the rain” inkorporerades en Journeyrefräng i mid-tempo. Det var bara tacka och ta emot. Albumet avrundades med en… ballad! ”Long time coming” var dock helt fantastisk. Den kombinerade Mr Mister med Mike and the Mechanics, fast med lite tyngre gitarrer.

Efter att ha lyssnat in mig mera på denna platta så upplevde jag den ännu bättre än vad jag överhuvudtaget kom ihåg. De ubersnygga körerna och balansen mellan keyboard och gitarren var perfekt avvägda. Efter debutalbumet som präglades av dysfunktionell elektism så trodde jag inte att The Storm var kapabla att tillverka ett sådant här helgjutet mästerverk. Jag såg det liksom inte komma förrän det var försent. Dock hade jag inte dött av att man kanske haft med någon mer låt i stil med inledande ”Don´t give up”, men det var verkligen en petitess i sammanhanget.

Något som verkligen höjde musiken till skyarna var Greg och Kevin röst-samarbeten. Jag tror nog aldrig att jag tidigare hört något bättre en dessa två herrar samarbete. Egona liksom inte krockade med varandra, utan växte istället. Risken finns ju faktiskt att detta är en av de 10 bästa/jämnaste aor-album som någonsin konstruerats. Paralleller finns att dra till andra band jag hyllat tidigare som Khymeras – The greatest wonder och Signal – Loud´n clear. De är alla helt enkelt väldigt tillbakadragna musikaliska finsnickerier och ljusår från Slayers – Hells await. Alla dessa tre var ju också pure aor, inte ihopblandade med rockiga saker, utan bara variationer ifrån genren i sig.

 

Vad hände sedan? Jo, när några medlemmar insett tidens musiktecken så kröp de tillbaka till Journey-korset. Hoppjerkorna Steve Smith och Ross Valory smörade in sig hos Cain & SchonTrial by fire, deras 10:e album var dels Steve Perrys återinträde i bandet, dels hans sista med bandet. Steve Perrys krav för comebacken var att managern Herbie Herbert skulle avpolletteras. The Eagles manager Irving Azoff tog över som organisationsansvarig.

Plattan ynglade av sig hiten ”When you love a woman” samt tre halvhits: ”Message of love”, ”Can´t tame the lion” och ”If he should break your heart”. Steve Perry (nicknamed The Duck) sjöng fantastiskt i detta temporärt återförenade JourneyTrial by fire innehöll klockrena anthems som ”Message of love”, ”One more”, ”When you love a woman”, ”Forever in blue”, Castles burning”, ”Don´t be down on me”, ”Colours of the spirit” och ”Still she cries”. Tyvärr så gapade bandet efter på tok för mycket eftersom de inkorporerade hela 16 låtar på plattan. Självklart så kan man se på saken utifrån en annan vinkel, men detta är utifrån ett helhetsperspektiv, vilket tål att understrykas.

Jag var fullt medveten att ”Message of love” skulle vara plattans ”Separatae ways”. Det struntade jag högaktningsfullt i, utan för mig var det en av de 10 starkaste de snickrat ihop. Pomp-AOR made in heaven så att säga. Efterföljande ”One more” sjöd av nästan likartad elixir som ”Message of love”. Att de indirekt försökte fånga in Frontierssoundet såg jag inte som kopiering. De flesta så kallade recensenter var mer inne på återvinning av tidigare musik. Hade det istället gällt Bruce Springsteen, The Rolling Stones eller Bob Dylan så hade de välkomnat konservatismen med öppna armar. Det är konstigt vilka normer som avgör vilka genrer man får häckla kontra grupper som skulle legitimeras att göra covers av gamla kommunistslagdängor. De skulle troligtvis bli tokhyllade som nyskapare eller bli premierade för sin upptäckarlust.

För mycket låtar, för många ballader, för lite rock och sist men inte minst, fel musikklimat; AOR var inte skadeskjuten, den var indirekt kontraktmördad. Beviset för det var att albumet sålde dåligt utifrån tidigare meriter. Bandet tröttnade också på att vänta på Steve´s svar om dennes medverkan på kommande turnéer. Perry valde till sist att inte turnera, utan istället dra sig undan från skivbranschen helt och hållet, i alla fall för ett tag.

Det banade vägen för Steve Augeri som skött mickstativet i bland annat Tall Stories och Tyketto. Konkurrensen var stenhård, men han knep platsen framför vokalistakrobater som John West, Kevin Chalfant och Geoff Tate. Trummisen Steve Smith såg detta som en potentiell möjlighet att återgå till sina jazzrötter eftersom han ansåg att Perry var den rättmätige sångaren. Han ersattes av Deen Castronovo. Den mannen hade som sagt trummat med Schon & Cain Bad English. För närvarande spelade han med Hardline, och hyrdes in som trummis.

Med Deen och Steve blev det som en pånyttfödelse för bandet. De övade gig i Japan för att år 2000 släppa deras elfte alster – Arrival. Albumet peakade på plats nummer 56 på Billboardlistan, och ynglade bara av sig en single ”All the way”. Det blev droppen för Sony som droppade bandet. Jag gillade inte produktionen, och jag tyckte att det mesta på plattan inte var tillräckligt bra. Några få undantag var rockiga ”Higher place” därutöver var det bara bra ballader som ”All the way”, ”Signs of life”, underbara ödesmättade ”Livin to do” ”Live and breath” samt ”Kiss me softly” som klarade sig helskinnade.

2005 blev bandet hedrade genom att odödliggöras på The Hollywood walk of fame, där även Perry oväntat dök upp. Samma år släpptes deras tolfte album Generations på indiebolaget Sanctuary Records Group Limited. Det var första gången i Journeys historia som alla medlemmar fick sjunga. Den välrenommerade Kevin Elson som tidigare rattat Journey fick återigen förtroendet. ”Faith in the heartland” visade var det tungriffade skåpet skulle stå. Efterföljande ”The place in the heart” visade var AOR-skåpet skulle stå. På det tredje alstret ”A better life” bjöd bandet på en osannolik skön vers, men glömde lite bort att fila på refrängen. Vi blev tvungna att förflytta oss till sjunde låten för att hitta nästa brottarhit. Den mäktiga balladen ”Knowing that you loved me” tog andan ur en, och Augeri sjöng lungorna ur sig.

För mig var det dock inflation på lite för rockiga låtar som helt enkelt inte var my cup of the, exempelvis ”Gone crazy”Generation var egentligen Arrivals raka motsats; bra produktion, nästintill balladfritt och högre klass på låtarna. Plattan nådde som högst 170:e plats på Billboardlista, självklart en gigantisk besvikelse. Musiken gick bäst i Tyskland, Sverige och i Japan såklart. 2006 slutade Augeri som sångare i bandet på grund av en halsinfektion.

Svenskbekantingen Jeff Scott Soto fick det åtråvärda uppdraget att agera frontfigur för detta legendariska classic rock band. Glad i hågen tog han avsked ifrån Talisman för att satsa helhjärtat på Journey. Inte långt därefter fick Soto besked via omvägar att han hade blivit sparkad av bandet. Det blev som sagt en minst sagt kort sejour och orättvis process för denna gudabenådade sångare; sagan slutade i juni 2007.

Ett nytt spännande kapitel skulle skrivas samma år. Neal Schon upptäckte sociala medier och i detta fall Youtube. Från början låg Jeremey Hunsicker bra till för vokalistrollen. Han frontade ett ökänt tributeband som inte oväntat kallade sig Frontiers. Efter några tankekonstruktioner senare vände han blickarna mot det filippinska coverbandet The Zoo och deras framförande av ”Faitfully”. Schon blev så hänförd av vokalistbesten Arnold Pineda att han kvickt bjöd in honom till en två dagars audition. Den måste onekligen gått bra eftersom Pineda officiellt titulerades ny sångare i bandet den 5 december 2007; snacka om en tidigt julklapp.

Journey som band fick också en ytterst tidig och oväntad julklapp det året genom att hedrande få medverka i HBO´s flaggskepp The Sopranos den 10 juni 2007. Avslutande avsnittet av sjätte och sista säsongen tonades ut till tonerna av ”Don´t stop believing” – episkt. Detta ledde till att Journey återigen blev insläppta i finrummet av såväl nya som gamla fans. Självklart gav det råg i ryggen inför processen med att spela in nytt material. Till detta med en helt ny sångare som varken var amerikan, britt eller Europé och dessutom betydligt yngre än sina kollegor.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation (2008). Två av låtarna var förövrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa med ett stort M.

Sylvasst tunga ”Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve PerryJeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten. Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways””Where did I lose your love” . Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa utomjordiska anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk. Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter?. Jo nog så var det nog.. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar. Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire. Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats. Även publiken uppskattade vad de hörde. Albumet nästlade in sig till position fem på Billboardlistan, och stannade på topp 100 i hela 20 veckor. En fantastisk bonus var att albumet släpptes som en dubbelskiva, där skiva två bestod av klassiska Journey-låtar som hanterades av Pineda på sång, istället för Steve Perry.

Efterkommande Revelation-turnén blev en braksuccé tillika en av de mest inkomstbringande under hela 2008. En turné som fortsatte ändå till oktober 2009. Där emellan avverkade gruppen det hedrande uppdraget att få uppträda inför-inför Super Bowl XLIII show i Tampa den 1/2 2009. Samma år blev ”Don´t stop believin´” den mest spelade låten på Itunes, av de artister eller grupper som släppt musik före år 2000. Mellan åren 2007 – 2009 gick det mesta som på räls för Journey. Förutsättningarna för vad som komma skulle kändes nästintill som en profetia som helt bara kunde infrias. Vad kunde egentligen gå fel? 2010 samlades bandet i Fantasy Studios för att påbörja arbetet med deras 15:e platta. Den 4 maj 2011 släpptes ett nytt musikkapitel i Journeys musikhistoria. Eclipse nådde 13:e plats på Billboardlistan, men kunde inte matcha Revelations försäljningsframgångar på en enda punkt.

Var albumet pest eller kolera utifrån Mats Widholms tuffa kriterier? Inledande ”City of hope” var en ångvält, men långt ifrån den inledning jag skulle vilja ha hört. Därefter följde ”Edge of the moment”. Mer melodi och en bättre refräng fick aor-antennerna att resa sig. På tredje låten ”Chain of love” kunde ståta med albumets hittills bästa refräng i kombination med lite halvorientaliska Deep Purple vibbar. Det liksom låg i luften att fjärde låten skulle bli en ballad, oddsen var inte jättehöga på motsatsen. ”Tantra” var en halvhyfsad ballad, men ljusår från deras bästa. Mjuk-bluesiga ”Anything is possible” andades såväl tunnhet som andefattighet. ”Resonate” fick förtroendet att avlösa föregående seghet. Det gjorde de med bravur eftersom konstruktionen lätt kunde tituleras till bäst hittills. Den andades verkligen pomp-Journey, utan att klona tidigare hits.

Lättviktiga balladen ”She´s a mystery” var i mina ögon genomusel. Det fanns inget i den som tilltalade mig. Efterföljande ”Human feel” återtog lite respekt genom att dels höja tempot, dels öka disten. Låten i sig var dock inget som gick till historien som en av deras bättre låtar. Nionde alstret ”Ritual” var en standardlåt som ekade dåtid, utan att utmärka sig på något sätt. ”To whom it may concern” återställde tyvärr inte ordningen. Visst, den stack ut, men det var också det bästa med den. Näst sista låten hade bandet döpt till ”Someone”. Det var en halvrockig sak som även den kunde kasseras. 12:e och sista låten ”Venus” var en instrumental historia som var tung, proggig och pompig. Något annat positivt med den gick inte att hitta. Neil Schon och Jonathan Cain re-recorded ett stort antal låtar i Nashville då Kevin Shirley inte hade tid att slutföra sitt arbete – tyvärr. De ville helt enkelt ha en rockigare och råare ljudbild, med färre ballader, och det fick de dessvärre också. För mig var Eclipse en talande titel på albumet som helhet.

Deen Castronovo fick lämna bandet 2015 efter att ha blivit åtalad för våldtäkt, sexuellt våld och misshandel gentemot sin fru. Omar Hakim snabbinkallades som ersättare eftersom bandet var ute på en stor turné. Steve Smith som tydligen återhämtat sig från förlusten av Steve Perry anslöt sig också till turnerandet, med bland annat ikonerna Def Leppard. Turnén i Nordamerika blev 2018 mest lönsamma livekonstellation via 17 bejublade live sammankomster. 2017 valdes Journey välförtjänst in i Rock and Roll Hall of fame.

Någon Steve Perry tillbaka i vokalistrollen tycktes det inte vara så höga odds på. Det kanske egentligen var det bästa utifrån tidigare friktioner. Dock släppte han ett album så sent som 2018. Traces döptes den efterlängtade comebacken till. Steve sjöng fortfarande som en halvgud, men låtarna var not my cup of tea. Många recensenter höjde den till skyarna och plattan hamnade högt upp på fansens årsbästa listor. Konstigt vad okritisk man kan vara mot någon man högaktar så vördnadsfullt, eller var det som var problemet? För det första var det inte aor, för det andra var låtarna långtifrån något speciella. De flesta skulle kunna tituleras som djävulskt intetsägande och ett utmärkt komplement till sömntabletter.

Dagens Journey bestod ett tag av tre personer eftersom Valory och Smith indirekt blivit sparkade av Cain & Schon-igen. Denna gång uppviglade busfröna genom strategin att försöka ta kontroll över själva gruppnamnet. Såhär ser gruppsammansättningen ut i nuläget (2021-05-14). Efter Eclipse så beslöt sig bandet att koncentrera sig på att turnera, inte på att spela in nytt material. Enligt bandet så är tiden nu mogen för denna nya sättningen att släppa nytt material tillsammans. Utifrån det segdragna Coronaviruset lutar det snarare åt 2022, ifall de vill dra nytta av den fulla potentialen som en världsturné innebär. Något undertecknad definitivt inte kommer att missa, det kan ju vara så att det blir deras sista framträdande i Europa någonsin?

  • Neal Schon – lead guitar, backing vocals (1973–1987, 1991, 1995–present)
  • Jonathan Cain – keyboards, backing vocals, rhythm guitar, harmonica (1980–1987, 1991, 1995–present)
  • Randy Jackson – bass, backing vocals (1985–1987, 2020–present)
  • Arnel Pineda – lead vocals (2007–present)
  • Jason Derlatka – keyboards, backing vocals (2020–present)
  • Narada Michael Walden – drums (2020–present)

Det här min andra krönika där två album lyfts fram istället för en. Då var det Khymeras – The greatest wonder och The Master of illusions, nu är det främst fokus på The Storms – Eye of the Storm, men under resans gång överraskande Journey – Revelations rejält. Den var inte ens påtänkt, det var först i efterhand som jag knockades av innehållet som polletten trillade ner fullt ut. Tanken var mer att applicera avsaknaden av helhetsgreppet på både Escape och Frontiers. På Escape funkade den teorin, men inte alls på Frontiers, som delvis är ett helt fantastiskt album. Utifrån ett helgjutet-album-perspektiv når den dock inte ända fram till grupper som Aviator, Signal, Fortune och Shy, men de låtar som är bra är helvetiskt bra.

Det ska bli ytterst spännande att se vilken musikalisk riktning Journeykompassen kommer att visa utifrån den nya sättningen och segdragna Eclipse från 2011. Det har hunnit gått hela tio år sedan den släpptes. Så 2021 hade varit förträffligt om man utgått från ett 10 års jubileum. I min fantasi gör de en Trial by Fire och Revelation genom att tredje gången återupprepa formulan för hur de lät på Frontiers, fast i en uppdaterad skrud såklart.

 

Continue Reading »
No Comments

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förrförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlekskranka, refrängerna fetare och helst fler.

Det är onekligen inte lätt att tillhöra musikbranschen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 15 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas?

Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

Melodiska Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års femton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan).

Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband, där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera.

Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare.

Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan)

Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra.

En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban utomjordiskt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera ”Motherland” till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta ”Pandemonium”. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två schizofrent bra melodiösa hårdrocksplattor.

Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan).

I

4. Darkhaus – My only shelter (1:a plattan)

Tysk kvalitetsrock; kalla det modern rock, melankolisk rock och dylikt, men för mig är detta en uppdaterat/modifierad kvalitetssäkrad melodisk hårdrock. Det flörtas hej vilt med The Rasmus och Depeche Mode, utan på något sätt kännas stulet. För mig kunde detta album mycket väl koras till årets bästa. På grund att tillhöra det svarta fåret med A life divided på listan så får plattan skugga de ”traditionella” tre i topp.

De 13 låtarna faller definitivt under epitetet ”no fillers, only killers”. Det går faktiskt inte att välja favoritspår eftersom låtvariationen är så stor, arrangemangen så mäktiga och melodierna infekterat smittsamma. Darkhaus har skapat ett debutalbum andra band inte ens kan drömma om att framavla.

5. A Life Divided –  The great escape (4:e plattan)

Electro gothic rock, synth/electro-Metal-Rock, modern rock eller alternativ rock. Kärt barn har många namn. Det är ytterst lätt att rata denna helt sanslöst braiga platta utifrån att det inte är en traditionell melodisk hårdrock eller a.o.r en pastisch. Silvers debutplatta skar genom aor-terrängen som ekologiska gojibär, Harem Scarems ”Mood Swings” likaså, precis som Vega och Degreed, det vill säga lite udda utifrån givna ramar. Ta ett tyngre The Rasmus, lägg på lite Depeche Mode i en moden rockskrud så kan man få en hint utav hur det kan låta.

Hur många moderna album kan inkludera såhär många hits numera förutom ovanstående landsmännen Darkhaus? Plattan kryllar utav smittsamma refränger som får zikaviruset att verka harmlöst typ ”The Lost”, ”It ain´t good”, ”The last dance”, ”Perfect day”, ”Feel”, ”Foreign rain”, och ”Wait for me”. Det är bara att abdikera för något som är så sanslöst kvalitetssäkrat.

6. Vega – What the hell (2:a platta).

Kicks sångare Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010.

Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett exceptionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en partyhöjare av rang.

7. Laneslide - Flying high (1:a plattan).

För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det.

Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

8. Misth – Rise of a new day (1:a plattan)

Vilken oväntad angenäm överraskning utifrån att detta är Misth debutalbum. I mitt sätt att se på progressiv rock blir det mesta i mina öron synkade till en jämntjock smet oftast helt utan refränger. Detta Stockholmsband anammar lite progg i symbios med melodiös hårdrock, female fronted rock och ibland även ett stänk av AOR.

Maria Rådsten (One More Time) sjunger som en rockgudinna; accentfritt, tonsäkert och personligt. Låtarna i sig är konstruerade att lura sina få lyssnare till att vi hör ett band som hållit på minst 10 år. Hela skivan är klockren, musikkompetensen oklanderligt moget och balanserar melodisnickrande med instrumentbriljans.

9. Degreed - We don´t belong (2:a plattan).

Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera.

Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

10. Shakra – Powerplay (9:e platta).

Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv, något som tilltalar mig väldigt mycket.

Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

11. Find me – Wings of love (1:a plattan).

Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut.

Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

12. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta).

De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster.

Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

13. Seventh Key – I will survive.

Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt.

Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”,I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

14. The Poodles – Tour de force (6:e plattan).

Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger.

Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

15. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). 4

Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte prog metal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor.

Årets fetaste syntar hittar vi dock i själva öppningsspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

16. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan).

I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvalitetströskeln och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna.

För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment.

Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom.

Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II.

Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel.

Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium.

Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil.

Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

Angelica – Thrive.

The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinnlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” där utefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv.

Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet, The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of  class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light 

Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästerverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II.

FM lever på sin ultraklassiks debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av A.O.R som såddes via Metropolisplattan 2010, vilken innehöll kommande A.O.R- classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra produktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive.

Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II.

Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath.

Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me.

Hennes make hamnade dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Bra, utan att vara hårdrock

Heaven´s basement – Filthy empire

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med lineupen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dänger. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T. Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse.

Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillemariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårlikt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu