Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”? Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Drama – action – thrillern: Unstoppable är löst baserad på verkliga händelser. Ett tåg med giftigt avfall som last skenar och måste stoppas till varje pris för att undvika en katastrof som riskerar att utplåna en hel stad. Desperata försök att återfå kontrollen över tåget misslyckas och det blir upp till två banarbetare att få stopp på det innan det slutar i katastrofen är ett faktum. Men hur stoppar man någonting som är så stort som en skyskrapa och rusar fram med kraften av en missil och med en last som kan ödelägga städer? Denzel Wahington (1954, Mount Vernon, New York, USA: The bone collector, Mo better blues, Malcolm X) spelar banarbetaren Frank  och Chris Pine (1980, Los Angeles, USA:  Star Trek 2009, Carriers) gestaltar hans kollega Will som står inför ovanstående prekära situation. Mer förutsägbart än såhär blir det inte, och ändå är Unstoppable så bra. Dels gillar jag Denzel Washington, dels  är filmen relativt trovärdig för att vara en actionfilm, med amerikanska mått mätt såklart. Den eskalerande handlingen kryper smittande in genom skinnet och stannar kvar där hela vägen till det dramatiska slutet. Det är en actionfilm, men som sagt inte en överdriven sådan vilket jag tycker är befriande; en uppdaterad Speed på spår.

Saw serien går äntligen i graven genom Saw – The final chapter 3D. För min del blev det inte 3d, men det gjorde inget. Jag hade inga direkta förväntningar, utan detta var mera  i stil med att jag kände mig manad att se avslutningen, då jag uthärdat de sex föregående blodsorgierna.  Filmen inleds tidigt på ett öppet torg; en stor genomskinlig box med två unga män som har varsin cirkelsåg framför sig och en ung kvinna som hänger i taket med en stor cirkelsåg under sig. De unga männen visar sig vara pojkvän och älskare och bara två av ungdomarna i boxen tar sig ur den levande. Ungefär samtidigt lanserar Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery) sin nya bok i amerikansk morgon-TV. Han påstår sig ha tagit sig ur en av Jigsaws fällor och har blivit ansiktet utåt för gruppen av överlevare. Denna Bobby har  en dold agenda och  har på sin höjd sett en råttfälla; han vill bara tjäna pengar på  uppmärksamheten som Jigsaw fällorna röner i media. Man behöver inte vara en Einstein att förstå att verkligheten kommer att slå till med full kraft mot honom via en specialgjord fälla.  Manusmakarna har denna gång skapat ett pussel av pusslet; de myriader av bihandlingar sammanfogas dessvärre lite väl hastigt. Här gäller det att smida medan järnet knappt är ljummet. Jag tyckte första filmen var nyskapande, otäck, oförutsägbar och blodig – en riktigt bra skräckis som inte alls behövt dessa uppföljare. Ser jag en fälla till så dör jag troligtvis av tristess, än av innehållet i avlivningsprocessen.

State of play är politisk  thriller med Ben Affleck i en av huvudrollerna. Det är långtifrån ett drömscenario för en cineastdyrkare som jag själv. Kongressmedlemmen Stephen Collins tillika Ben Affleck (1972, Berkeley, California, USA: Good will hunting, Pearl Harbour,The sum of all fears, Daredevil, The Town) är den blivande stjärnan i sitt parti – tills hans forskningsassistent och älskarinna mördas och gamla hemligheter kommer i dagen. Den undersökande journalisten  Cal McCaffrey som spelas av Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Gladiator, A beautiful mind, The Insider, Body of lies) hamnar i ett dilemma, att dels vara en gammal vän till Collins och dels ha en hänsynslös redaktör som vill att han undersöker fallet. När Cal och hans partner Della avslöjar en mörkläggning som hotar att skaka hela landets maktstruktur, upptäcker de åtminstone en sanning: när miljarder dollar står på spel så är äkta vänner lätträknade. Jag upplevde State of play som ytterst välgjord, intelligent och underhållande i symbios med en trovärdig dialog. Trodde aldrig att jag skulle bli tvungen att skriva detta, men Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han gör en bra rollprestation i denna thriller precis som i den underbara The Town. Russel Crowe´s reporter gestaltning känns otäckt realistisk. Jag tyckte att State of play var en fantastisk film i en genre som jag vanligtvis inte är överförtjust i.

Furry Vengeance är först och främst en barnfilm, då Hanna & Frida fick göra ett demokratiskt filmval. Fastighetsmäklaren Dan Sanders  som spelas av Brendan Fraser (1968, Indianapolis, Indiana, USA:  Airheads, George of the jungle, The Mummy) beger sig från storstadens brus till de djupa skogarna när han får i uppdrag att bygga ett klimatvänligt bostadsområde i Rocky Springs. Den fredade skogen måste ge vika för lukrativa byggplaner, men det finns några som Dan har glömt att be om lov. Allt för snart står han öga mot öga med skogens invånare bestående av griniga gnagare, bitska bävrar och en barsk brunbjörn som strider för att bevara skogens djupa och stilla fridfullhet. Har man inga eller väldigt låga förväntningar så ställer man inga krav och det kan ibland vara en strategi som hjälper en igenom filmer som Furry vengeance. Filmen är roligast och barnsligast första halvan av filmen när djuren djävlas med Dan och  medan hans fru  och barn tror att blivit mentalt störd. När Hollywood sedan sätter in stora sentimentalitets-släggan och moralpåprackandet så dör filmen ut. I början är det faktiskt slapstickhumor på relativ hög nivå och jag kommer periodvis på mig att asgarva inför barnens oförstående granskande ögon. Dans fru Tammy spelas för övrigt av den vackrabarnfilmstjärnanv Brooke Shields (1965, New Yotk, USA: Pretty baby, The blue lagoon, Endless love, The midnight meat train). Filmens trailer är för övrigt bättre än själva filmen – tyvärr.

Hierro hade jag väldigt höga förväntningar på, och det berodde på att producenterna bakom fantastiska filmer som Pans labyrint och Barnhemmet ligger bakom den. Tyvärr kommer denna psykologiska dramathriller inte alls upp i samma klass som de ovan nämnda. Vad är det värsta som kan hända en mamma på semester med sin son, jo att barnet spårlöst försvinner när man själv varit lite oförsiktig.  Det är vad som händer mamman spelad av Elena Anaya (1975, Palencia, Spanien: Sex & Lucia, Savage Grace, Van Helsing, Talk to her). Hennes trauma tar ny fart då hon återigen måste bege sig till platsen där sonen 6 månader tidigare försvunnit; polisen behöver nämligen hjälp med identifieringen av ett dött barn. På ön upplever Elena att något inte är som det ska; är det hennes psyke som spelar henne ett spratt eller är det något annat – något okänt? Hierro är  en psykologisk thriller som inte riktigt lycka få mig berörd. Det är synd eftersom filmens  visuella och suggestiva drag är lite i klass med den italienske regissören Dario Argento.

Skyline är en film i samma sci-fi genre som Världarnas krig. Handlingen är i stort sett identisk, vilket jag kan tycka är aningen fantasilöst. En grupp av människor försöker fly undan ett oväntat utomjordiskt utrotningsförsök. Handlingen utspelas i en skyskrapa där de överlevande leker en dödlig kurragömmalek med de ondskefulla nykomlingarna. Invasionsstrategin består utav att locka människorna via ett hypnotiskt starkt sken till att bli fogliga, för att senare infogas ombord på varelsernas gigantiska skepp.  Eric Balfour (1977. Los Angeles. USA: Six feet under tv-serie, What women wants, The Texas chainsaw massacre, Hellride ) spelar den relativt lugne Jarrod som subliminalt iklär sig rollen som gruppens ledare. Tyvärr är jag ytterst svag för denna typ av sci-fi, vilket gör att jag sväljer i stort sett vad som helst. Jag gillar i alla fall filmer där utomjordiska motiv och dolda agendor inte  övertydligt beskrivs, utan istället bara fragmentariskt överraskar sin publik. Äta eller ätas, och den starkaste överlever, är fraser som dessvärre inte kan appliceras på människorna i denna dystopiska film.

The next three days är ett kriminaldrama om tillit och vigilante-rättvisa. Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Romper Stomper, L.A Confidential, Insider, Gladiator, A beautiful mind, American gangster) spelar John Brennan en familjefar vars vardag omkullkastas i ett enda ögonblick.  Hans fru Lara spelas av Elizabeth Banks (1974, Pittsfield, Massachsetts, USA: Spiderman, Catch me if you can, The 40-year old virgin, Meet Bill, Fred Claus) blir helt oväntat anklagad och dömd för mord på sin chef, och hamnar sedermera i fängelse. Collegeläraren John Brennan som är en helt vanlig kille transformeras till en manisk person som använder alla legala medel att försöka rentvå sin fru mot dogmatiska myndigheter. När  den strategin inte fungerar så tar han lagen i sina egna händer. Det här är en amerikans remake av den franska filmen: Pour Elle, från 2008. Underbara skådisar som underskattade Brian Dennehy och trygge Liam Nesson flimrar förbi bland birollerna. Utmärkt trovärdigt skådespeleri gör The next three days till en  mycket underhållande film fullt i klass med förr årets The Town.

Dodgeball är en sådan humorfilm som man endera avskyr eller dyrkat. Jag sällar mig till dyrkandealternativet; detta är enligt mig en av mina topp 50-humortoppfilmer of all times. Har sett den 3 gånger förut och brukar sällan se om filmer i vanliga fall, men jag gjorde ett undantag för denna humörhöjande komedipärla. Mycket står på spel, Vince Vaughn (1970, Minneapolis, USA: The lost world: Jurasic Park, The Cell, Zoolander, Old School, Wedding crasher) spelar Peter LaFleurs  vars älskade favoritgym riskerar att tas över av den stora kedjan Globo Gym med fitness-gurun White Goodman (Ben Stiller) i spetsen. För att rädda gymmet bestämmer sig LaFleurs gäng sig för att sopa banan med Goodman och hans gäng i Spökboll i syfte att vinna ½ halvmiljonen som står på spel – pengar som kan rädda gymmets existens. De har 3 veckor på sig att träna ihop ett handlingskraftigt lag. Om det fanns en oscarsnominering för för bästa humorroll så borde Ben Stiller fått det år 2004. Han är som klippt och skuren för rollen som White Goodman. Ingen kan spela en så patetisk  looser utan någon som helst självinsikt som Ben Stiller – inte ens Will Ferell. Här drivs det med utvecklingsstörda, homosexuella och sportnördar dessutom är i stort sett alla skämt under bältet humor – härligt.  Denna charmiga David mot Goliat kamp är ett stycke ”idrottshumorfilm” i världsklass, kravet är att man fortfarande har barnasinnet i behåll.

Continue Reading »

Pixel -Eskapism

Terry Gilliam är en regissör som jag har mycket ambivalenta känslor till. Jag dyrkar filmer som Fisher king och 12 monkeys, men har väldigt svårt att ta till mig The adventures of Baron Munchausen, Brazil, Bröderna Grimm eller Time bandits. The imaginarium of doctor Parnassus måste jag dessvärre kategorisera in i den senare. Tim Burton är för mig mästaren i genren vuxensagor, medan Terry Gilliam känns alldeles för abstrakt (obegriplig). Precis som sina filmtitlar tycker jag att hans filmer dessutom är på tok för långa. Dr Parnassus basar över en resande teater som består av dottern Valentina, hans assistent Anton samt dvärgen Percy. Dr Parnassus  hävdar att han levat i 1000 år, och att han styr över ett imaginarium, där individers drömmar uppfylls. Han köpslog med djävulen själv att byta sin odödlighet mot ungdom i syfte att leva med sin livs kärlek. I köpet ingick dessvärre hans avkommas själ, som skulle tillhöra djävulen när denne fyllt 16 år. Vi kastas in i handlingen innan detta ska ske , och kampen för att försöka rädda sin dotter undan djävulen. Heath Ledger (1979-2008), Perth Australien: A knight´s tale, The Patriot, The sin eater, Brokeback mountain, The dark knight) gör en av sina sista rolltolkningar via  den jagade karaktären Tony som oväntat beslutar sig att hjälpa Dr Parnassus i kampen mot djävulen. Terry Gilliams filmer är otroligt ambitiösa, vackra och surrealistiska, men de har så svårt att beröra mig, jag vet inte varför. Jag vill gilla dem, men förmår mig helt enkelt inte att göra det.

The last exorcism är en mockymentary med skakande kamera som tittarperspektiv. Är egentligen inte alls förtjust i denna Von Trier kamerastrategi, men ibland kan konceptet fungera som i Paranormal exempelvis. Vi får i denna film följa en präst som försörjer sig genom att låtsas driva ut andar från lättrogna amerikanska invånare. Ett filmteam får tillåtelse att  göra en film om prästen Cotton Marcus och får också följa med honom på ett  fall i Louisiana.  Filmen i sig blir aldrig riktigt otäck och avsaknaden av chockerande scener som traditionellt förknippas med denna horrorgenre är ytterst negativt.  The last exorcism är ändå en standardfilm som inte gör bort, sig även om den följer genrens bruksanvisning från punkt till pricka. Slutet däremot känns som att producenten och regissören haft en dust och sedermera enats om ett slut som ingen av dem egentligen ville ha. En film som kunde ha blivit så mycket bättre, men som knappt får godkänt.

The dead outside är ett brittiskt zombiedrama med stark betoning på just drama. Detta är dessutom en lågbudgetfilm med okända skådisar i huvudrollerna. Handlingen kretsar runt två överlevare som gömmer sig i ett övergivet hus på landet. Världen utanför har drabbats av en neurologisk pandemi som muterat och påverkat de drabbade att bli våldsamma, irrationella och sugna på att döda sina medmänniskor. Ytterligare en kvinna sällar sig till sällskapet en bit in i filmen, något som inte alls uppskattas av den traumatiska April som blir svartsjuk och ännu mer hemlig än förut.  Det är en suggestiv och melankolisk film som inte lyckas förmedla en klaustrofobisk zombiekänsla. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var Ingmar Bergman själv som stod bakom kameralinsen. Det här var alldeles för segt för min smak.

Ben Affleck har regisserat The Town vilket egentligen är något positivt då han lyckade bra med debutfilmen: Gone baby gone. Det som däremot var riktigt oroväckande var att han också gestaltade filmen huvudkaraktär: Doug McCray. Han måste ha genomgått en ny form av 12-stegsprogram i  syfte att förbättras som skådis eftersom han gör sitt livs roll i The Town (vilket i och för sig inte säger så mycket). Doug McCray bor i området Charlestown i Boston, ett ställe ökänt för att  i åratal socialisera tungt beväpnade rånare. Teamet som utför rånen är tillika hans barndomsvänner; att lämna gänget är som att lämna sin identitet eller sin familj. Doug kärar ner sig i en kvinna som han egentligen skulle bevaka, i syfta att kontrollera att hon inte samarbetar med FBI. Hon var ett av offren i ett tidigare rån där Doug var inblandad. Filmen handlar om kärlek, heder, kompistryck och det klassiska: ”sista-stöten-innan- jag-lägger-av-syndromet”. Jag tycker detta är en av årets bästa filmer, även fast Ben Affleck spelar huvudrollen. Karaktärerna är intressanta, dialogen är trovärdig och manuset är superbt.

Monsters rör sig i samma science-fiction- genre-krets som den utmärkta District 9. Handlingen utspelar sig 6 år efter att en utomjordisk livsform fått en slumpartad frizon mellan Sydamerika och Mexico. Varelserna är till skillnad ifrån de i District 9 inte alls lika vänliga och sociala. Vi får följa den cynisk reportern Andrew Kaulder som  efter påtryckningar av sin chef får uppdraget att eskortera dennes dotter genom den infekterade zonen till en hägrande säkerhet i USA. Den infekterade zonen omringas av gigantiska murar i syfte att hålla varelserna på behörigt avstånd från mänskligheten. Monsters är minst lika mycket ett drama som kärleksfilm där utomjordingarna mera är utplacerade i handlingsperiferin. Det väsentliga är istället att de hela tiden finns där, så filmen i sig är också lika mycket en äventyrsfilm. Miljöerna, skådespelarna och även handlingen kändes trovärdiga, utan att övermaniska specialeffekter och onödiga blodutgjutelser tog överhanden ifrån den nästintill dokumentariska berättelsen.

The Experiment handlar om att 26 män som frivilligt deltar i ett psykologiskt experiment. Filmen är influerad av ett äkta experiment vid  Stanford Prison 1971, och är en remake utav den otroligt provokativa tyska filmen Das experiment. Några av de frivilliga får ta på sig rollen som fångvaktare medan resten automatiskt får iklä sig fångcellsrollen. De måste klara 14 dagar i syfte att få tillgång till den hägrande ersättningen på 140 000 kronor som utgår för besväret. Med uppgiften följer ett antal kriterier: våld får exempelvis inte förekomma mellan vakter och fångar, för då avbryts experimentet, och ingen av deltagarna får några pengar. Adrian Brody (1973 New York: The thin red line, Harrison´s flower,The Village, King kong, Splice) gestaltar den ärliga Travis, medan Forrest Whitaker (1961 Texas USA: The platoon, Ghost dog, Phenomene, The crying game) spelar den mindre trevlige Barry. Jag kan säga att det tyska originalet är bättre på alla plan, även om jag bitvis upplevde fragment i filmen som var helt okey. Hollywood har en förmåga att förtränga och förvränga fundamentala ingredienser hur karaktärer byggs upp. De blir oftast stereotypt framställda i syfte att dopa filmen med något som egentligen inte alls är nödvändigt. I denna amerikanska upplagan så blir det  helt sonika en irrationell soppa av något som kunde ha blivit så mycket bättre – synd. Forest Whitakers insats i filmen frambringar inte heller några filmutmärkelser, snarare tvärtom; se det tyska originalet istället.

En Schweizisk science -fictionsfilm kändes instinktivt inte som den optimala lördagsunderhållningen. Cargo hette filmen och utspelar sig på ett lastskepp som transporterar material till ett nybygge  på en annan planet för den kvarvarande  mänskliga befolkningen, då jorden blivit obeboelig. Mystik, konspiration och ovisshet genomsyrar denna hypnotiska lågbudgetfilm som i alla fall jag gillade väldigt mycket. Med små medel byggs stämningen upp på ett klaustrofobiskt sätt. Cargo är välgjord och skådisarna som jag aldrig sett förut gör inte bort sig, storyn i sig var också annorlunda, något som sällan är helt fel.

Solomon Kane bygger på en karaktär ur en bok från Robert E Howard. Har själv inte läst den så jag innehar inga referenser till historien. I vilket fall som helst kretsar handlingen runt en soldat som får reda på att hans själ kommer att tillhöra satan själv. Han avböjer det mindre smickrande förslaget att hänge sig till de mörka makterna. Istället så vill han förändras från  relativt ond till exceptionellt god, vilket första steget tas genom att bo på ett kloster i den engelska landsbygden (Prag). Hans mörka karisma påverkar munkarna negativt och han måste därför bege sig av. På väg mot ingenstans slår han följe med en kristen familj som senare stympas, han har innan dess lovat fadern att rädda deras dotter som blev bortförda av onda varelser. Det här är en tvättäkta svärd och trollkarlsfilm a´la en low-budget-light-sagan-om ringen. Den brittiska skådisen James Purefoy (1964 Taunton England: A Knights tale, Resident evil 2, Rome: tv-serie 22 avsnitt) gestaltar alldeles utmärkt mannen med den überstora hatten och slängkappan. Jag har sett alldeles för många urusla filmer i denna genre där balansen mellan parodi och ”realism” minst sagt är skör; Solomon Kane håller sig på rätt sida om denna tunna linje, även om Sagan om ringen- och Van Helsing vibbarna svävar över ett antal scener. Actionscenerna är riktigt bra precis som specialeffekterna, och den mörka medeltida stämningen känns varken alltför tillgjord eller patetisk.

Continue Reading »