Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Pixel – Eskapism

American horror story: Asylum är en psykologisk  relationsinfekterad skräckdrama från 2011. Den välrenommerade Jessica Lange (1949, Cloquet, Minnesota, USA:  King Kong, The postmen always rings twice, Tootsie, Cape fear, Music box, Big Fish, Broken flower) innehar en av storyns bärande karaktärer. Hon gör det som vanligt med bravur. Överlag är skådespeleriet genomgående riktigt bra. Här har upphovsmännen lagt krut på såväl ett udda upplägg som bra dialog. Paret Harmon med sin tonårsdotter gör ett sista försök att försonas; verktygen är en ny stad, ett nytt hus och nya vänner. Huset i sig spär på konflikterna istället för att lösa upp dem, och dess mörka historia är essensen i processen. Från 1964 då något fruktansvärt hände har alla som flyttat in i huset dött, vilket inte precis borgar för en renässans i äktenskapet. Husets andar har ett enormt inflytande på de levande nyinflyttade. Från första minuten till 12:e och sista avsnittet har teamet bakom miniserien lyckats med konststycket att skapa välbyggda karaktärer och hur-ska-det-sluta-stämning. Alla involverade är intressanta och sätter sin dysfunktionella prägel till all ond bråd död i det hemsökta huset. Jag går i god för att första säsongen är fullt i klass med ”Dexter” och  ”The Walking Dead”. Riktigt bra underhållning för oss som vill ha fler kvalitetsstämplade skräckserier istället för klysch-eskapism.

Såg till sist hela Harry Potter serien med barnen; från en väldigt ung Harry till en kille i övre tonåren. Det jag hittills sett av serien hade inte på något sätt väckt mitt filmintresse, precis samma känsla fick jag då helheten utkristalliserades för mig. Sju snuskigt populära böcker blev åtta stycken kassasuccéer, denna Harry Potter och dödsrelikerna är del två och tillika slutet på hela historien. Utifrån att många av de andra filmerna var relativt intetsägande även med ungdomsglasögonen på, så är finalen dess raka motsats. Här händer det verkligen något hela tiden,  visserligen  med ett tungt ”Sagan-om-ringen-komplex”. Besvärjelser, trollstavar, häxor, trollkarlar, gigantiska ormar, jättar och förvuxna spindlar, alver, drakar vimlar det av. Slaget mellan gott och ont är kärnan i berättelsen precis som den satans profetian om ”den utvalde”, något som vanligt dränerar berättelser på all oförutsägbarhet. Skådespelarkompetens saknas verkligen inte, filmserien smyckas med vedertagna aktriser som Alan Rickman, Ralph Fiennes, John Hurt, Helena Bonham Carter. Tyvärr saknas den ingrediensen hos de två huvudkaraktärerna: Daniel Radcliffe och Domnhall Gleeson det vill säga Harry Potter själv och hans bästa polare. De är genomgående halvt ointressanta och  skapar definitivt ingen som helst magi i den episka filmserien, något som den såväl behövt. Detta är dock den klart bästa filmen i serien just på grund att det hela får sin upplösning, och att den är förhållandevis actionspäckad.  Tyvärr måste man få den här aha-upplevelsen genom att se alla filmerna, i syfte att förstå den tjocka röda manustråden. Bäst är Ralph Fiennes som ”The dark lord  Voldemort”, en riktigt otäck karaktär.

I Red Lights hittar vi välrenommerade skådisar som Cillian Murphy, Sigourney Weaver och Robert De Niro. Handlingen kretsar runt psykologen Dr Matheson (Weaver) vars livsuppgift tycks vara att avslöja bedragare som utger sig  för att vara medium och andra lyckosökare i andevärlden. Till sin hjälp har hon den lite mystiske Tom Buckley (Murphy) som sköter det tekniska i processen. Denna effektiva duo möter snart sin svåraste motståndare nämligen Simon Silver (De Niro). En intelligent thriller tycker jag bör vara en film som innehåller så få manusluckor som möjligt. Här drabbas dock regissören och manuset av just hybris, och tror sig vara smartare än de är. Första timmen är riktigt underhållande, den andra långt ifrån lika bra. Då jag är ett stort fan av filmer med paranormala inslag försökte jag ändå förtränga manusluckor och irrationalitet.  Skådespeleriet är utmärkt, precis som kemin mellan spökjägarna, och atmosfären känns äkta. Det sävliga tempot, avsaknaden av massor av blod och action känns även det befriande. Robert De Niro däremot blir återigen bara en parodisk skugga av sig själv, och tillför absolut ingenting. Sammantaget gillar jag ändå denna M Night Shyamalan imitation, trots den andra klart sämre timmen.

Total Recall är en remake, där Arnold gjorde huvudrollen 1990, 22 år senare iklär sig Colin Farrell rollen som Douglas Quaid. Jag var inget fan av den första Total Recall, då Arnold tilldelades alldeles för stort utrymme. Då genomsyrades filmen av coola one-liners och glimten i ögat action/sci-fi. Den nya filmen är dess raka motsats, det finns inte tillstymmelse till humor, inte ens svart sådan, något som dränerar denna actionstinna rulle på det mesta. Total Recall tar sig på alldeles för stort allvar, och actionscenerna är alldeles för många och för långa. Det enda som är bättre i denna film är det visuella samt den otroligt sexiga duon med Kate Beckinsale och Jessica Biel. Svårt att inte vara sexistisk när de iklär sig en klädsel som inte lämnar mycket över till fantasin. Regissören Len Wiseman har onekligen inspirerats av Blade Runner, densamme ligger bakom actionkatastrofen Die hard 4.0 , en bra referens till denna själlösa och plastiga action/sci-fi/thriller. Colin Farell gillar jag i filmer som In Bruges, Crazy Hearts och Phone Booth, men filmer som Total Recall och Fright Night ska han definitivt hålla sig ifrån. Filmen är en enda opersonlig och gigantisk actionjakt på falska minnen; till och med Tintinfilmen framstår som ett drama i jämförelse.

Perfect sense är en brittisk film där en ytterst dystopisk framtid målas upp. Temat är relativt fräscht och miljöerna minimalistiska. Handlingen kretsar runt Michael (Ewan McGregor, 1971, Perth, Skottland: Trainspotting, Brassed off, Black hawk down, Big fish, Star Wars, The Island, I love you Phillip Morris, Angels and Demons, The men who stares at goates, The ghost writer) som är kock på en välrenommerad restaurang och hans kvartersgranne Susan (Eva Green, 1980, Paris: Casino Royale, The golden compass, Cracks, Dark shadows) som inleder ett förhållande. Parallellt utbryter det globalt en pandemi vars resultat blir att varje människa mister sitt smaksinne. Susan som jobbar med epidemier gör allt som står i hennes makt för att reducera konsekvenserna av det irrationella som drabbar alla länder. När invånare nästan vant sig, dyker nästa bakslag upp i epidemiprocessen – luktsinnet försvinner. Detta är ingen munter film, även om ”hoppet är det sista som överger människan” är ett tema. Däremot är den tänkvärd och visar på att människan anpassar sig till det mesta – om det är absolut nödvändigt. Susan och Michaels passion och förhållande spirar och binder dem samman på grund av den uppkomna situationen, istället för att splittras. Det är skönt med kontraster till bombastiska amerikanska apokalyptiska filmer som exempelvis ”Day after tomorrov” där effekterna regerar, här härskar istället en vacker berättelse som filtrerar handlingen framåt via ytterst subtila medel. Kemin mellan de båda förälskade är trovärdig samtidigt som det mörka budskapet sakta men säkert sluter sig runt huvudpersonerna. En film vars budskap tåls att reflektera över. Vi har det så bra, men blir ändå aldrig riktigt nöjda, för det väntar alltid något bättre runt nästa krök, eller?

The cabin in the woods handlar om fem ungdomar som hyr en stor van, röker på, dricker och vill  ha att ha sex med varandra innan kvällen nått sitt slut. Destinationen är en isolerad stuga i skogen där alla förväntningar ska infrias. Regissören författaren och producenten Drew Goddard ligger bakom megasuccéer som Alias, Lost, Angel och Buffy vilket bådar gott. Hans ambition var att förändra skräckfilmen med denna ”intelligenta” rulle, då Drew var missnöjd med hur skräckgenren utvecklats på senare år. Jag håller med människan totalt, en förändring är helt nödvändig för att bryta denna klyschiga genre som bara besegras av romantiska komedier. Regissören parodierar subliminalt med genren till en början för att sedan revolutionera den genom att implementera in mänskliga nornor som styr och ställer över andra människors öden. Alla tycks unisont hylla det tilltaget i filmvärlden, jag gillar det inte alls. Skådespeleriet trots Chris Hemsworth (1983, Melbourne, Australien: Star Trek, Thor, A perfect getaway, The Avengers, Snow white and the huntsmen) utmynnar i en halvmedioker anti-hybrid. Det vimlar dock av skräckreferenser till andra horrorklassiker som exempelvis ”Evil Dead” och satiren flödar, det räddar absolut inte upp denna andefattiga sörja. Det originella blir orealistiskt även för att vara en skräckis dessutom blir hela tilltaget så idiotiskt att jag varken bryr mig om karaktärerna, handlingen eller slutet  Att tokhylla något så intetsägande borde i sig vara ett bättre uppslag av att göra film på – skrämmande dålig.

Ibland är det komplicerat att förklara varför vissa filmer lyckas väva in sin publik i ett jättelikt nät, när andra misslyckas fatalt. Win-Win är en sådan film som på ytan hamnar under epitetet: ”ser den senare”. Varken handlingen, omslaget som skådisarna kändes speciellt upphetsande. Win-Win är en sportfilm, men onekligen en udda sådan. Här är relationerna minst lika viktiga som det sportsliga. Detta är också första filmen som jag sett som avhandlar brottning, men inte den fejkade amerikanska varianten. Mike har en advokatbyrå som kämpar i en ekonomisk motvind, han är parallellt ansvarig för stadens brottningsklubb och dessutom familjefar. Plötsligt dyker det upp ett tillfälle som kan dryga ut familjens budget, han greppar halmstråt, även fast den inte är helt rumsren. Synergieffekterna av valet inkluderar även att temporärt ta hand om en inåtvänd tonåring. Kyle som de ofrivilligt får ta hand om visar sig vara en baddare på att brottas. Förvecklingarna stegras för varje dag som går, och filmen vecklar ut sig till en vacker, varm och originell orkidé. Castingen genomsyras av att alla pusselbitar faller på plats. Mikes fru, hennes bror och Mikes brottningsassistent lotsar fram manuset på ett ytterst lågmält, men synnerligen sevärt sätt. Det var länge sedan jag såg en film med så många strängar på sin lyra, utan att bli ett uns klyschig. Det här är en av de bästa sportfilmerna som jag sett, där humor, socialrealism, tävlingshormoner och relationer pusslas ihop optimalt. Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut: Donnie Brasco, Truman Show, Saving private Ryan, Big mommas house, Sideways, Fred Claus, Cold souls) är som klippt och skuren som ensamföretagaren och familjefadern med taskig ekonomi, men stort hjärta.

Julias eyes är en film av den spanska regissörrookien Guillem Morales; en uppkomling som den fantastiske Guillermo Del Toro (Pans labyrinth, Hell boy 1& 2, Blade 2), tycks tagit under sina regissörsvingar. Belen Ruewda (1965, Madrid, Spain:The Orpahanage, Savage Grace, The sea inside) spelar kvinnan Julia som inleder ett undersökningsnystande på sin mystiskt  döde tvillingsyster Sara som oväntat hängt sig. Hon dras in i en oändlig värld av svek och misstro. Hon gestaltar både Julia och Sara med bravur, något som applicerar en välbehövlig trovärdighet till storyn. Första delen av den lite väl långa filmen är en otäckt oförutsägbar historia med en ambivalent övernaturlig ton. Andra delen av filmen går mera i en traditionell Hollywoodsk klyschövermod, tyvärr. Julias´s eyes gör allt  för att utplåna eventuella ledtrådar hur det ska sluta, men misslyckas fatalt. Det mest positiva är dels de första 40 minuterna, dels den genomgående mörka atmosfäriska tonen.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.