Favorit i repris

Resan till Firefest 10-års jubileum år 2013 var en svårslagen upplevelse. Det har hunnit gått hela sex år sedan jag besökte Rockcity i Nottingham. Den helhetsupplevelsen gav onekligen mersmak, trots att jag besökte evenemanget på egen hand.

I år var det 10-års jubileum för H.E.A.T festival. Har periodvis sneglat lite över de andra upplagorna, men kände instinktivt att det var tillräckligt många bra band som skulle spela där, för att äntligen slå till. Antar att de precis som på Firefest la en hel del krut på jubileet.

Det är skivbolaget Metal Heaven/a.or Heaven som ligger bakom festivalen, precis som Frontiers gör i Milano, därav en stor del av banden som tillhör den labeln. Jag beställde biljetterna direkt när de släpptes för att vara på den säkra sidan. Bestämde mig också då att soloåka även denna gång.

Det är liksom skönt att bestämma själv, när, och hur mycket alkohol som jag vill dricka. Från att druckit mig redlös i många år, till de 4-5 senaste åren, där måttlighetsprocessen successivt finjusterats. Det dysfunktionella, har för mig varit någon form av självmedicinering; en temporär falsk självförtroende boost.

Inte så att jag drack ensam hemma. Utan det blev mycket alkohol på förfester, samt till, från och på uteställena.Trots att jag fick en oerhört ångest av drogen, när jag inte fyllde på, och självklart dagen efter. Tillfällena till fest när man var mellan 17 – 30 år var nästintill oändliga. Det kan ju tyckas idiotiskt att inte ha reducerat alkoholintaget tidigare. Men som sagt, det handlar om ett subtilt grupptryck, som att ”alla andra dricker ju” till taskigt självförtroende.

”Bättre sent än aldrig” är väl det ordspråket som jag får använda mig av. Jag är, och har nog aldrig heller  varit någon efterfestkille, vilket gör att jag även där har ödet i mina egna händer, utan att ”förstöra” för den jag åker med, någon som kanske helst av allt vill festa tills långt in på morgonen.

I Rockcity 2013,  var det tre sanslösa speldagar, på H.E.A.T festival var det två dagar. I Nottingham låg stadens bästa indiska restaurang nära aor-mecka, vilket innebar att jag åt och drack som en gourmand-Gud. Industriområdet i Ludwigsburgs vimlade inte precis av restauranger, något som devalverade matparametern.

Notts County Albions och Nottingham Forrest arenor är de som ligger närmast varandra i världen. Jag fick en ensamguidning av en ansvarig på Notts County arena, en upplevelse i sig. Slottet, världens äldsta bar, Kanalen, Robin Hood och mycket mer, utan att behöva stressa. Det i sig skapade en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Det var också lättare att få kontakt med dem man ville ha, dels på grund av att det var mycket svenskar, dels att engelskan som språk gjorde det lättare att kommunicera med människor.

Lufthansa skickade mig för några månader sedan ett mail där de bad om ursäkt för att mitt planerade flyg till Stuttgart blivit inställt. De erbjöd mig en ny flygtid…en dag innan, det vill säga fredag morgon, istället för lördag. Det innebar dels att jag fick boka upp ett rum i Stuttgart, dels boka upp ett rum invid Arlanda.

Tysk konst när den är som bäst?

Det är nog lättare att träffa Trump än att få tag i personal på Lufthansa som det går att kommunicera verbalt med. Syftet torde vara besparingar, och outsourcing till frequently asked question (FAQ). Jag gjorde på det svenska sättet: ”se till att vara till så litet besvär som möjligt”; jag accepterade den nya flygtiden med förevändningen att det troligtvis fanns mycket att se i Stuttgart.

Gillar man bilar och motorer, då är Stuttgart ”heaven on earth” med sina huvudsäten för Mercedes och Porche. Just dessa två intressen är mina klockrena akilleshälar. Annars en storstad i mängden, då mycket av staden blev bombat under 2:a världskriget.

Dag 1 torsdag: Tåg och Arlanda

Stuttgarts stora julmarknad

Efter en minutiös förmiddags packningsprocess var det så dags att knyta ihop förberedelsesäcken. Min fru skjutsade ner mig till Centralstationen. Tåget avgick klockan 17.52, två timmar senare gick jag på Arlandamark. Resan dit hade bestått av att koppla av till Pretty Maids best of på Spotify (131 låtar). Min tåggranne tillhörde som tur var inte  tjattertanter-kategorin, utan det blev en helt pratfri egentid i 1:a klass.

Innan jag tog taxi till Goodmorning hotell var det dags att utföra incheckning via flygbolagets apparater. Efter 38 försök beslöt jag mig faktiskt för att avbryta det hela. Ett rött kryss dök upp hela tiden. Något var fel ifyllt, men vad? Svaret på den frågan är i skrivande stund helt obesvarad. Kallsvettig och frustrerad betalade jag 180 kronor för den korta taxituren till mitt hotellrum.

Rummet i sig var aningen budget, men det fick man nog räkna med för 1300 kronor. Ett badrum och en säng var egentligen det mest basala. Mina vänner Gott & Blandat och Polly höll mig på humör, precis som den behagliga värmen. Efter jag lagt mig lite innan klockan 23.00 var inte värmen lika tillfredsställande. Bastukänningen fick mig att gå upp och leta efter reglage att sänka den tryckande hettan, men utan resultat.

Dag 2 fredag: Fast på flygplatsen

Hade inte sovit alltför många timmar när den beställda väckningen löd som Tors hammare runt tinningarna. Till och med John Blund var allergisk mot för hög temperatur i rummet. Sömndrucken helade jag mig själv med en iskall dusch. En god frukost och koffeinstarkt kaffe fick dimman att lätta lite till. Strax efter sex utgick en van från hotellet, till terminalen på Arlanda. Första snön hade fallit; ett  tre centimeters vitt puder täckte marken.

Euforin förvandlades till uppgivenhet, då snön parallellt blev kontraproduktivt, det vill säga urkällan till inställt flyg. Det var inledningen till en kedjereaktion. Mitt nya flyg till Hamburg tog mig till strålande sol, men det var också allt.

Även denna flygtur lyste cancelled. Kommunikationen med passagerarna var nästintill obefintlig. Till sist landade informationen om att ersättningsflyget skulle ske klockan 19.00, det vill säga sex timmar ofrivillig paus på nordtysk mark.

Att leva i nuet, att inte låta frustrationen ta överhanden, är något jag försöker träna på. Nu gav ödet mig chansen att testa teorierna i skarpt läge. Först betalade jag 300 kronor för 25 minuters akupunkturmassage; upplevelsen var  långt över förväntan. På flygplatsen kom jag i kontakt med en svensk-kroat som hette Mladen.

Av Eurowings fick de drabbade passagerna en voucher på 100 kronor för besväret. Min nyfunna balkanvän föreslog att vi skulle köpa två stora öl för pengarna. Vi satt oss på en pub och pratade livsfilosofi; mat, dryck, resor, korruption, fotboll, tidelag, dans, familjen och nya vänner. Sex timmar kändes mer som  en timme och trettiofem minuter. Glömde till och med bort att jag inte ätit sedan tidig morgon.

Efter många om och men var jag framme i Stuttgart. För 30 kronor inköptes en enkelbiljett till centrum via  tunnelbanelinje S2 till Hauptbanhof. Inte långt därifrån låg mitt förbokade hotellrum.

Efter att ha gått lite fel så checkade jag äntligen in på Hotel Pflieger Nebengebäunde.  900 kronor kostade rummet som låg 70 meter från huvudbyggnaden i annexet. Slitet, litet, men ytterst funktionellt. Jag var så trött att jag inte ens orkade bege mig ut för att hitta något att äta.

Dag 3 lördag: första speldagen 

Vaknade helt utvilad…klockan 10.15. Missade frukosten med en kvart, men det fick det vara värt. Stuttgart i dagsljus var fylld med fula moderna betonglådor. Centrumkärnan var inte heller något att hurra över.

Dock var den gigantiska julmarknaden en fröjd för ögat; det var bara snön som fattades. Besöket i den anrika och välbesökta saluhallen: Hallen marken, var en upplevelse.

Detsamma gällde också Stuttgarts äldsta och finaste café: Grand café planie. Hendomsprovet bestod  av att välja en bit av smörgåsbordet över pajer och tårtor bakom disken. Beslutsångesten ledde, efter mycket övervägande till en fotogenisk hög tårtbit, sprängfylld av röda bär. Kaffet var fenomenalt, men det som höll översvämmandet av bär på plats, var gelatin,  vilket efter fyra tuggor kändes som ett kilo.

Promenerade till deras tågstation som var en enda organiserad röra, eftersom den fungerade som en gigantisk byggnadsplats. Jag köpte två biljetter tur och retur till Ludwigsburg, för endast 60 kronor. Innan jag klev på tåget satte jag käkarna i en mastig currykycklingmacka. Tågen gick ofta, och resan tog endast nio minuter; det var bara tio kilometer till lillebror.

Innan jag fick checka in på hotellet så var det dags till momentet att upptäcka staden, en plats som var betydligt mer lättöverskådlig än sin storbror. Fem plus, vindstilla och en tilltalade blå himmel ackompanjerades utav en strålande sol, grundförutsättningarna var optimala.

Den gemensamma nämnaren tycktes vara Julmarknader. Tyskar tycks dyrka dem. De går verkligen all in på alla bitar, från musik, utklädnad, estetiska marknadsstånd, till ett varierat utbud av kvalitetsprodukter.

Spartanskt, men funktionellt

Mitt rum var till skillnad från de två tidigare, modern,t och hade ett IKEA-tänk när det kom till smarta lösningar på liten yta. Det var liksom hotellkedjans Ibis budget affärsidé. Förfesten bestod av att hinka i sig kolsyrat vatten och lyssna på Peter Jöbacks magiska julskiva: Jag kommer hem till jul. Ganska oortodoxt, men kommande nio timmar skulle bestå av melodisk hårdrock, så bättre kontrast än världens bästa julskiva fanns inte.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2  i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Dag 4 söndag: andra speldagen

Tomtar, troll eller tyskar?

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Nordirländska Maverick med tre plattor i bagaget äntrade scenen runt klockan 19.00. Deras musik var verkligen inte my cup of tea. I sort sett gillar jag inte någon av deras låtar riktigt ordentligt. Vad jag såg på scen ändrade definitivt inte min tidigare inställning till bandet.

Standard var ett bra uttryck för deras profillösa melodiösa hårdrock. Att de låg före Vega och Degreed i bandhierarkin var för mig helt vansinnigt. Det bästa med bandet var att det öppnade sig en möjlighet till sen middag.

En olycka kommer sällan ensam. I Sverige har jag vant mig att nästan alla livsmedelsaffärer, även de mindre har öppet från klockan 08.00 till 20.00, varje dag. I Tyskland var så inte fallet. Tydligen var just söndagar en dag i veckan där konsumtionsstopp rådde. Deras stora supermarket där även kebabhaket låg var igenbommat.

Mina gourmand-smaklökar fick sig en törn. Att vandra omkring i ett industriområde var inte alls vad jag hade i åtanke. Tillbaka till brottsplatsen, med svansen mellan benen blev det en ytterst devalverad middagsupplevelse.

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dag 5: homecoming

Tyskarnas svar på Transformers

Efter en stadig frukost var det dags att lämna Ludwigsburg. Tåget till Stuttgart; tunnelbanan till flygplatsen löpte på friktionsfritt. Signifikativt för denna tripp var inställda flyg. Även på hemvägen krånglade logistiken.

Kontentan av strulet blev att jag blev tvungen att boka om mina tågbiljetter för 400 kronor. Förutom den ekonomiska biten innebar det att jag kom till Norrköping en timme försenad. Marie hämtade mig runt klockan 21.00. Borta bra men hemma bäst.

Familjens Widholms skygga katt hälsade inte mig välkommen

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Reggae i bruksortsmiljö

Min fru Marie lyckades med konststycket att packa bilen full – lysande? En tältvägg, 3 campingstolar, grill, mat för 20 personer och en uppsjö av diverse vattenbuteljer var några prylar som förgyllde bilutrymmet. Såhär i efterhand måste jag väl medge att det var en god idé att helt sonika förebygga ungdomssnarstuckenhet och dyr festivalmat. Frida, jag, Marie Hanna och hennes kompis Lina var de som bilade från Norrköping till Skärblacka. Klockan 12.15 anlände vi till området efter betalat 20 kronor för parkeringen. Första bandet inledde festivalen klockan 12.30, så vi hann med att packa upp containern med prylar.

Detta året var mitt andra besök någonsin, mitt första var förra året. Två konkreta förändringsförbättringar sedan 2014 var dels att de fixat en entré, dels flyttat scenen från Folket hus till parken. Det innebar konkret att arrangörerna slapp jaga folk på området under dagen och kvällen. Inträdet på 20 kronor var inte obligatorisk, men det kändes ganska självklart att betala denna ytterst ringa summa till ett gott ändamål, vilket de flesta tycktes göra också.  Den förra scenplaceringen  kändes aningen malplacerad så denna flytt till parken blev ett mer naturligt läge utifrån ett publikperspektiv.

Till skillnad från förra året då regnet länge låg i luften för att senare utmynna i ett blött kallt regn vilket senare oväntat förbyttes i strålande solsken var årets upplaga en orgie utav solstrålar. Det möjliggjorde att saker som packades upp förblev torra. Det skapade också en källa till lokal folkfest det var betydligt mera människor än 2014. Då vi var så tidigt ute fick vi tillgång till platser att döda för.

Jag kommer ihåg förra årets frustration att de inte sålde öl på området. Denna gång var jag förberedd på det och hade konspiratoriska tankar att köpa med mig 4-5 öl. Samvetstrollet knackade mig försiktigt på axeln och påminde mig ödmjukt om min lite nyare stil där antingen alkoholen skulle reduceras eller inte tas med överhuvudtaget. Jag valde det sistnämnda på grund av att mina tidigare erfarenheter gjort mig besviken. Visst, avslappningen och avkopplingen av 1-2 kalla öl går inte att förneka.  Tyvärr ingår följeslagaren segheten efter dessa 100 cl samt behovet att inte dippa genom att dricka ännu flera maltprodukter. Hjärnceller lagrades istället för reduceras, tröttheten infann sig inte och jag var betydligt mer närvarande än vad jag brukar vara i dessa sammanhang.

Först ut  på scen var Svenska kyrkans bidrag till reggaevärlden: Blacka gospel. Bakom detta namn dolde sig bland annat musikgeniet Peter Nolér och Ola Fagrell. Jag köpte receptet rakt av som bestod av kompetenta musiker, stor kör och ett härligt sväng. De avslutade med en psalm. I vanliga fall hade jag väl inte hurrat ihjäl mig, men ”Härlig av jorden” blev klockren i reggaeversion. Nästa band till drabbning klockan 13.00 var Partiet. I partikostymer levererade de sitt politiska budskap som spreds via rap och tunggung till live-energi-frenesi. Sett ur backspegeln var Partiet det band som överraskade mig mest på ett positivt sätt.

11-manna bandet Desmodrôme som jag missade förra året var de jag hade mest förväntningar på. Deras musik är en välbehövlig mix av musikstilar. Det mesta av materialet är skrivet och arrangerat av Sverker Ydén; en av grundarna av Blacka musik. De infriade förväntningarna med råge. Ett extra plus till mannen som implementerade ”Yngwie solon”, han borde ha fått betydligt större utrymme. Den kvinnliga energiska duokören samt sångerskan visade verkligen att de kunde sjunga, något som förhöjde kvaliteten i ännu högre grad. I det internationella gångbara soundet ingick också en skön blåssektion.

Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 33 av de gånger som festivalen pågått. Tyvärr hade trummisen Janne Karlsson nyligen ådragit sig ett ryggskott, något som utmynnade i att de skippade trummisen. Janne var dock med på scen genom att sittande bidra med ett gitarrspelande. Jag upplevde det draget som något förhastat/dumdristigt. Det hade varit så mycket bättre att bara ”tagit  in någon ung förmåga” från  exempelvis Blacka musik att sitt bakom rytmskinnen.  Då reggaen bygger just på trummor och rytmer blev detta en avslagen och djävulskt intetsägande spelning – tyvärr.

Marx Gallo var i mitt tycke förra årets bästa akt.  De slog sig ihop med  Hilltown Syndicate  i somras och samarbetet bar frukt omedelbart. Den nya konstellationen åkte till Jamaica  i början av året för att spela in ett fullängdsalbum som släpps i sommar. Sångaren Kevin Acuna har en synnerligen stark pipa och äger scenen.  Han sjunger bra  på svenska och engelska.  Jag gillar att de varierar tempot i sina låtar, annars har det en tendens i denna genre ”att låta likadant”.

Den 68-åriga jamaicansk sångaren och låtskrivaren Max Romeo tillhör första generationens reggaeartister. Nu är han här i lilla Skärblacka för att framföra hits som War Ina Babylon, ”Wet Dream”, ”I Chase the Devil” och ”One Step Forward”. Det låter riktigt bra, men faller i samma tempofälla som många andra i denna genre; det blir för tok för endimensionellt. Inte undra på att folk röker på när variationen i musiken nästintill är obefintlig. Trots detta blir det en bra konsert där många sjunger och dansar med i de mer kända låtarna. Som soloartist har människan har hunnit släppa hela 22 plattor mellan 1970 och 2007, så han har lite musik att ösa ur från.

Familjens Widholms sista band för kvällen blev Gräsrot. Det skärblacka-baserade bandet bildades 2008 med att göra översatta svenska versioner av Bob Marley låtar. Detta koncept fullföljdes också deras debutalbum ”Marley” som släpptes nyligen. Jonas Engbloms karakteristiska röst trollbinder sin publik. De har onekligen mognat bara sedan förra året, riktigt bra.

Klockan 18.15 lämnade vi festivalen. Solen hade för inte så länge sedan gott i moll, och de som druckit alkohol hade hunnit bälga i sig ytterligare kortsiktiga euforihöjare. Det skulle mycket till om inte arrangörerna slog förra årets upplaga på fingrarna. Jag upplevde till skillnad från förra året att jag var på festival, en park smockfull med människor, grillar, campingstolar, filtar och tomburkar.

Det kändes som att allt var bättre detta år. Det hade dock inte spelat någon nämnvärd roll ifall vädergudarna öst på med ihållande regn. Det är onekligen ett lotteri med ytterst dåliga odds att ha tur med vädret vid större utomhusarrangemang i detta avlånga land.

Det var också en skön känsla att landa i hemmets ljuva vrå utan att druckit någon öl.  Måhända har jag subtilt också agerat förebild för mina två döttrar som snart infogas i dysfunktionella svenska alkoholnormer. Jag hoppas bara att de upptäcker ordet lagom i god tid, det gjorde tyvärr inte jag trots gudomliga föräldrar.

Continue Reading »

En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.

Varumärkespreparering

Utifrån ett varumärkes- och turistperspektiv är Bråvalla festivalen ett av de få halmstrån kommunen kan greppa om de vill förändra den lagomgråbilden av Norrköping som florerar. Det kan vara fröet som modifierar utomståendes bild av en tråkig arbetarstad med groteskt löjlig dialekt till något mer ”exotiskt”. När jag frågar människor som inte bor i Norrköping  så är det IFK Norrköping och i viss mån basketlaget som de instinktivt drar till med. Ett vanligare svar är att de oftast inte känt sig manade att åka in till Norrköping, utan hellre åker förbi. Vi som bor här vet vad de missar eftersom i alla fall jag älskar Norrköping, men det är inget man kan tvinga på andra människor. De flesta individer som kommer hit blir alla lite förvånade över vad de ser: en vacker och trevlig stad.

I och med Bråvalla festivalen så öppnar sig myriader av möjligheter att förändra utomståendes attityd till Norrköping som stad. Word-of-mouth skallgången är måhända världens effektivaste marknadsföringsverktyg. Ingen ska ju tro att den stora massan och ack den viktiga kategorin barnfamiljen söker sig till Norrköping för Visualiseringscentret, Kaktusplaneringen, Hällristningarna, Industrilandskapet eller Himmelstalundsområdet. Näe, här handlar det om att folk som kommer hit av en specifik anledning för att sedermera skvallrar för sina släktingar eller vänner vilken överraskande fin stad Norrköping är. Den processen sker faktiskt lite via Stadium Sports camp med alla ungdomar som berättar dels hur bra campen var, men också hur cool Norrköping var.

Jag har besökt Hultstfredsfestivalen åtta gånger och alla dem gångerna har jag begett mig in till Hultsfred. En mysig liten stad som jag annars aldrig skulle satt min fot i om jag inte äntrat denna före detta råmysiga musikfestival. Likadant är det med Sölvesborg och Karlshamn som jag varit i ett antal gånger via mina Sweden Rock Festival upplevelser. Jag kommer på mig själv att rekommendera såväl Sölvesborg, men framförallt Karlshamn om de kommer på tal, genom att jag skapat mig en positiv bild av dessa kommuner.

Som festivalbesökare är mitt musikintresse huvudmissionen, men friheten, vardagsbryteriet, maten, träffa andra människor och miljöbytet minst lika stora ingredienser i ett holistiskt perspektiv. Vissa perioder när det är en downperiod i intressanta band är det bara skönt att komma ifrån festivalområdet för att hinna bli hungrig inför kommande musikutbud. Att ladda batterierna genom att lämna området är en utmärkt strategi för många festivalbesökare att vidga sina vyer. Om det visar sig att staden i sig var något helt annat än man föreställt sig så söker man man eventuellt upp en äkta pizzeria, någon genuin pub, någon lyxig restaurang eller bara klassiska Systembolaget. Det är inte omöjligt att man fikar på något av de överfulla fiken som finns runt staden eller bara går runt strömmen för att koppla av någon timme med en glass i handen.

Synergieffekterna utav att kunna ståta med en av Sveriges största och välskötta festivaler är oändliga för en stad som Norrköping som mångt och mycket påminner om ett mini-Lissabon i ett europeiskt perspektiv. Den staden är helt fantastisk, men tillräckligt många vet inte om det – ännu. Om 10-15 år kan bilden av Norrköping förändrats markant på ett betydligt positivare sätt. Innan OS 1994 var inte heller Barcelona en weekendstad att räkna med, numera en en topp-5 i Europa. Jag gillar för övrigt att Upplev Norrköping satte upp en form av kravlös loungemiljö där regntrötta besökare kunde koppla av, spela flipper, pingis eller se film. En smart strategi att nå ut till kommande Norrköpingsturister utan att vifta med turistbroschyrer lika snabbt kastas i papperskorgarna.

Att spårvagnsstrejken inleddes på allra sämsta tänkbara tid var onekligen en nitlott för Norrköpings kommun som för besökarna och arrangören. Nu löste sig det i vilket fall som helst och fredagen till söndag gick det friktionsfritt att använda sig av gratis kollektivtrafik, något som är utmärkt för besökarna, något de kommer ihåg, något de delar av  sig till andra, något som indirekt lockar och ackumulerar nya besökare kommande år. Ju fler sådana samarbeten desto fler dörrar öppnar sig det för att Bråvallafestivalen kommer att bli ett kroniskt inslag i Norrköping. För varje gång festivalen blir utsåld desto bredare blir tyska FKP Scorpios leenden och bankkonton, något som borgar för en långvarig förlovning mellan arrangören och Norrköpings kommun. 51 590 besökare vallfärdade till Bråvalla och därmed är man Sveriges största musikfestival någonsin, bättre reklam än så kan man knappt få.

Några vana festivalbesökare ojade sig för bilköerna, andra för bristen på sittplatser när vädret visade sin näst sämsta sida, några andra för att att det saknades tak för samma problem. Medan andra gnällde över att det var för få mobila matställen gentemot andra festivaler. Sådana här barnsjukdomar kommer alltid att uppstå, men för varje år som går reduceras dessa förhoppningsvis, för att om 3-5 år upphöra helt. Parallellt så fungerar premiären som detaljuppviglare där de tills nästa år ersatts eller modifierats det vill säga allt kommer att bli ännu bättre organisatoriskt sett.

Vädrets makter kan man ännu inte styra över och tyvärr är den faktorn något som kan vara helt avgörande hur man som festivalbesökare upplever tillställningen. Att solen skiner och att regnet håller sig borta är saker som gör de musikintresserade på betydligt bättre humör vilket gör dem hungrigare och dricker mer alkohol. Regnrockar, leråkrar, blöta kläder gör sällan människor lyckliga, som tur är har vi festivalmänniskor oftast väldigt kort minne, och inför nästa år har vi nästan glömt bort hur vädret var; fokuset ligger istället på vilka band som spelar.

Till skillnad ifrån exempelvis kassakon Sweden Rock Festival så sällar sig  Bråvallafestivalen sig likt nedlagda Peace & Love och Hultsfredsfestivalen till eklektiska musikfester som vänder sig till alla kategorier av människor. Plan A är alltså att applicera andra spännande aktiviteter på festivalområdet såsom ett light-tivoli, Sveriges största mobila skateboardpark, cirkusshow stå up komiker och så vidare, något Bråvalla lyckats osedvanligt bra med. Det tror jag är en faktor som gör att många besökare återkommer till festivalen även nästa år i symbios med några polare som också blivit nyfikna på festivalen.

Anledningarna till att jag själv inte besökte detta första året på Bråvalla var dels ett ekonomiskt dilemma, dels att jag blev tvungen att jobba. Mina val av festivaler föll istället på Sweden Rock Festival, Skogsröjet och Firefest i Nottingham. De grupper som jag främst skulle vilja se var i så fall Ghost, Rammstein, Danko Jones, The, David Batra, Greenday, Hoffmaestro, Johnossi, Royal republic, Stone sour, Greenday, The Sounds, Volbeat och Thåström

Som sagt otroligt många nya människor kommer att omvärdera sin vaga relation till Norrköping och det gynnar alla som bor i denna underbara stad där livskvalitet kan vara så triviala saker som att kunna ta sig till och från jobbet utan att köa ihjäl sig. Otäcka händelser som våldtäkter, organiserade stöldradier och övervåld över lag måste stävjas så att dessa rubriker inte får fotfäste i mediernas förstasidor. Vi får väderappelera till högre makter att det blir fler plusgrader, mindre regn och mycket mera sol 2014, då är succén ett faktum.

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

1. Avantasia
2. Rick Springfield
3. Treat
4. Accept
5. Asia
6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »

Friends-for-lifetime-club tillika FFLC

Jag startade upp denna kompisklubb hösten 1998, och denna träff är den 42:e i ordningen, nästa år är det 15-års jubileum. Det primära syftet var att inte tappa kontakten med varandra när fotbollskarriärer sakta men säkert krackelerade. För närvarande är vi nio goa medelålders gubbar som temporärt reproducerar ungdomens källa två gånger per år. Värdarna för höstträffen bestod av: Urban Svensson, Magnus Ström, Klas Larsson, Johnny Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Den diffusa informationen basunerades ut via ett kortfattat mail veckan innan. Där stod det att vi skulle samlas 13.50 vid Vilbergens bowling samt ”om vi redan då var lite runda under fötterna var det ingen nackdel”. Denna fälla har jag dock traskat in i så många gånger förut, och slutet på dessa kvällarna var lika becksvarta som Bosse Hanssons dysfunktionella vardagsrasism. De två senaste åren har jag dock blivit bättre på att inte falla i den lättillgängliga frestelsen. Börjar man dricka alkohol så tidigt på dagen vet man innerst inne att den oförutsägbara alkoholtoppen redan kan vara nådd långt innan själva restaurangbesöket och sedermera pubrundeprocessen är inledd.

I vilket fall som helst så var nästan alla här denna ytterst vackra lördagsförmiddag. Henrik Persson hade idiotiskt nog bokat en Ålandsresa, så han dök upp senare på kvällen. Även storgrepen själv: Klas ”Klacken” Larsson kunde inte komma på grund av sjukdom i familjen. När vi alla hade samlats så visade det sig att minigolf återigen stod på agendan. Ur ett hitta-på-något-nytt-perspektiv var det ett groteskt mediokert val, då vi kört denna aktivitet fyra gånger förut, ur ett trivsamhetsperspektiv nästan optimalt. Jag fick dock stå för merparten av showen, eftersom min minigolfkarriär hittills genomsyrats av oduglighet; denna eftermiddag var tyvärr inget undantag. Jag hade inget annat val än att rikta bitska one-liners-strålkastaren mot mig själv, då det var omöjligt att hitta någon annan som kommer i närheten av min krampaktiga minigolfteknik. När de 18 hålen väl var färdigspelade stod tävlings fenomenet Fredrik Adolfsson åter som segrare med 51 slag, själv hamnade jag föga oväntat sist på 70 slag, nio slag efter ”fyllesteffe”. Jag skulle kunna skylla på undermåliga banor som inte gjorts i ordning sedan 60-talet, men väljer att inte göra det.

Värdarna slussade oss vidare i fortsatt ovisshet tills vi anlände till Hagas bowlinghall. Arrangörerna hade därmed lyckats pricka in de två aktivitet som vi aktiverat oss mest med under vår tid som herrklubb. Jag tycker personligen att det är höjden av fantasilöshet, men samtidigt är det bättre att det blir en träff överhuvudtaget, än ingen ingen alls. Steffe och Jarmo inledde tröghetsprocessen genom att trava in i hallen mitt framför ögonen på den vakande barpersonalen med två 50 cl tyskimporterade ölburkar. Det medförde att vi under hela kvällen hade allas ögon på oss, något som turligt nog reducerade vårt intag av alkohol. Vi hann avverka 2 serier där Steffe visade att alkohol återigen kan kombineras med inkompetens. Han är mina ögon klart sämst, nu var han dessutom fullast, men slog strike och spärrar som aldrig förr – magiskt. Själv brottades jag med att slå 6 raka snygga nästa perfekta kast, men några strike såg jag inte skymten av. Frustrerad och konfunderad ändrade jag grepp, vilket indirekt var början till slutet till en ny sistaplats samtidigt som jag och rännan blev osannolikt goda vänner. Steffe vann som sagt denna gren.

Vi avslutade med bastubad och ölhävning i samma lokal, fast en våning ner, den kombination är för övrigt bland det mest förrädiska en människa kan utsätta sig för om full kontroll är målet. Som sagt har man väl börjat dricka är det kemikalierna i hjärnan som styr, inte ens egna uppmaning dagen innan. Hela samkvämet var dock hur trevligt som helst, vi tjattrade på likt en nybildad syförening samtidigt som glimten-i-ögat-pikarna-haglade. Efteråt så valde några av oss att ta bilen, några att att gå från Haga till stan. Jag AIK, Odda och Jarmo var de som valde den ”hälsosamma stilen”, tyvärr så var detta källan till att slå upp ett obehagligt skoskav. När två elitiska träningsnarkomaner slår sig ihop och dessutom älskar att säga emot allt jag säger, var tillfället som skapt för hätska argumentationer. 90 procent av promenaden handlade om studien: att man via ett blodprov kan få ett besked att man tillhör en viss av syreupptagningskategori, och därmed inte tillgodogör sig den högintensiv träningen. Jag trodde på studien, de förkastade den. När vi kom fram till f.d Bachhus numera Lagerqvist restaurang & bar så hade mina käkar nästintill låst sig på grund av alla tonartshöjande diskussioner. En kall stor stark öl blev den självklara lösningen i symbios med en tratt att hälla vätskan i min snustorra strupe.

Därefter så begav vi oss i samlad trupp till Harrys där värdarrangören bokat bord. Vi kunde inte fullt ut njuta av vare sig mat eller spydiga kommentarer när vårt gemensamma fokus subliminalt riktades mot Johnny ”Balboas” ögonlock och sittposé. Till sist skedde det oundvikliga, han somnade vid bordet. När han är i koma så är det i stort sett helt omöjligt att väcka odjuret. En av Harrys vakter kom som ett brev på posten till vårt bord, och det var en hårsmån ifrån att någon av oss blivit tvungen att ligga med vakten för att Johnny skulle få vara kvar i lokalerna. Jag fick efter mycket bestyr ut ”Glufs-Gluffs” i ett makabert kallt Norrköping. Jag rastade den narkolepsivankande mannen i 10 minuter. Mat och är det enda som skulle kunna mildra ett sömnåterfall. Jag fick motvilligt offra 2 av 3 potatisklyftor, med syftet att hålla Gluffs-gluffs på gott humör. Detta var för övrigt de största potatisklyftorna jag någonsin sett. De var inte stora, utan gigantiska och snarare rena mordvapen än mat. I vilket fall som helst var dess storlek nog ett plus, för det höll Balboa sysselsatt, därefter var det som ingenting hade hänt. Han var kokainpigg hela kvällen, och på ett exceptionellt gott humör. Hand bordskick lämnade som vanligt mycket övrigt att önska; gafflar och knivar existerar inte i hans tugga-absolut-inte-maten-mentalitet. Vi fick påfrestande nog gång på gång förklara för AIK och Urban att vi inte behövde ligga med vakten, då Johnny återigen var pigg, jag kunde verkligen skönja deras kollektiva besvikelse.

Min budget var minst sagt ansträngd, men Steffe som är alkoholens okrönte konung tänkte på mig med sina promilleglasögon på sig precis som finnen Jarmo Kolehmainen. Steffe bjöd på tequila och Jarmo på sambucca, och jag föll i fällan likt finländare dras till backhoppning, rally, spjut, vodka och knivar. Fyra sambucca och en tequila var källorna till att jag mådde mindre bra morgonen därpå. Under kvällen droppade medlemmarna successivt av och klockan 02.30 var det bara jag, Odda och Stefan som försvarade herrklubbsfanan på Harrys. Runt den tiden tog jag mitt pick och pack för att huttrande vingla hemåt med ett skoskav att döda för. Morgondagen bestod av soffläge, huvudvärk kryddat med lite ångest för att jag dräpte de två sista sambucca istället för att inte ta fler. Barnen ville dessutom spela alla familjespel som finns att tillgå i västvärlden, det var bara att bita i det sura äpplet, jag vann för övrigt i loppspelet.

Nästa träff sker den 4 Maj och enligt lottningen så står Klacken, Persson, Jarmo  och Balboa för värdskapet.  Jag hoppas att fantasin är ljusår kreativare än denna träff, som ändå var en otroligt trevlig tillställning, där syftet att umgås uppfylldes med råge.

Continue Reading »

In the beginning it was………

F.V: Odda – Steffe – Mats – Johnny – Klacken – AIK.; han längst fram är Persson

Processen inleddes i och med  att mitt främre korsband gick av i Östgötacupen: Åby vs Vikbo. Jag kände att min fotbollsidentitet var i upplösningstillstånd, och att jag inte alls var redo att tappa kontakten med de fotbollspolare som jag trivdes bäst med. En annan huvudorsak var att det vore roligt att i grupp testa på olika aktiviteter som man länge velat göra, men aldrig kommit till skott med. De näst intill heliga kriterierna som sattes upp var följande. Varje träff skulle bestå av en eller flera aktiviteter, ha någonting och någonstans att äta och samt välja alkohol-tillförsel-hak att inleda och avsluta kvällen på. Det var upp till var och en av de ihoplottade arrangörerna att planera utifrån dessa fastställda kriterier.

Ville några fixa tävlingar på ens gård och laga maten själv som exempelvis AIK gjorde, var det helt i sin ordning. Precis som om några ville grilla över öppen eld någonstans uti skogen så funkade det lika bra. Vanligtvis har vi ändå bokat bord på någon regional restaurang. Det är just ovissheten och flexibiliteten som är hörnstenarna i kollektivismeuforin. Vi fick endast instruktioner var och när vi skulle mötas samt vad vi skulle ha med oss – all annan information var  bannlyst och förenat med ett kollektivt skepparbröst. Något som sedermera modifierades den 3 september 2011.

Jarmo Kolehmainen

”Med herrklubb avses en exklusiv sammanslutning bestående av enbart män, vilken i regel disponerar egna umgänges- och måltidslokaler för sina medlemmar. Herrklubbarnas ursprung kan dateras till 1600-talets England. Ordet används också i överförd nedsättande bemärkelse om andra sammanhang där män anses dominera och hålla varandra om ryggen.”

Från allra första början var vi 11 stycken hängivna killar med den gemensamma nämnaren att vi spelar eller hade spelat för den anrika divisionen-6- klubben (som högst i 5:an) Vikbo IK från Östra Ny Vikbolandet. Ursprungsgruppen höll ihop i över fem år. Den första som lämnade skutan var Anders Svensson 2003. Den andre som deserterade var hans äldre bror Klas Svensson, som sa ifrån 2006. Slutligen aviserade Lång-Peter Andersson att han vill lämna oss i sticket 2008. In deras ställe infogades Henrik Persson, en person som de flesta av oss inte kände förut, på grund av att han anslutit sig till Vikbo IK senare än de flesta andra.

Vi har reducerat våra träffar från 4 gånger per år, det vill säga 2 per halvår till 3 träffar. 2011 har varit det mest turbulenta året av dem alla, då ingen träff skett skett förrän i september 2011. Mitt implicita förslag var  istället att gå ner till 2 träffar; en på våren en på hösten. Det skulle dels innebära att vi blev flera i varje arrangörsfalang, något som skulle underlätta processen att hitta ett datum som passar alla 9, vilket inte alltid är lika enkelt som det låter. Dels så kanske vi ansträngde oss i ännu högre grad att uppfylla visionen att skapa den optimala herrklubbsträffen med huvudingredienserna: aktivitet, mat och utgång. Jag tror också att två träffar per år kan skapa ett större sug, något man ser ser fram mot, i ännu större utsträckning än förut. Förslaget som presenterades av Steffe  den 3 september 2011 gick igenom, fast med modifieringen att datumet skulle vara fastställt redan innan.

Taket för vad en aktivitet som högst bör kosta höjdes också till överkomliga 500 kronor. Aktivitetssekretessen upphävdes dessutom, i syfte att effektivare kunna planera herrklubbsträffarna. Den latenta biverkningen är väl att Ubbe i god tid innan själva aktiviteten lär träna inför vad som komma skall – den lilla dansbandsterroristen.

Det sista året kan jag uppleva att en viss form av bristande motivation smugit sig in i gruppen. Istället för att kasta sig in i uppdraget med att skapa den ultimata kvällen för gänget händer det ingenting. I mitt sätt att se det kanske vår herrklubb haft vår tid på jorden och att det ligger i sammankomsternas öde att vi avrundar och avslutar kompiskitteriet. Jag har själv märkt att min entusiasm när jag är delaktig i processen nästan helt uteblivit. Det borde vara en varningklocka som bör tas på allvar när glädje är vår gemensamma faktor. Om den essensen saknas bör vi rannsaka oss att göra ett sista minnesvärt år istället. Det är troligtvis bättre att lägga av när man är någorlunda på topp än att fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Urban ”Mr T-shirt” Svensson

I och med att vi gubbar inte är lika frekventa nattklubbsgäster som förr om åren, så är den alltid lika påtagliga och ibland destruktiva alkoholgruppstrycket en ytterst  lömsk motståndare. Jag själv tillhör väl topp-3 som drabbas mest och bäst av detta dysfunktionella samhörighetskitt. Har man väl börjat dricka så är det svårt att sluta, när tävlingsinstinkten och festhornen vuxit sig tillräckligt starka. Dagslånga löften fragmenteras osedvanligt snabbt för att runt tolvslaget helt pulvriseras; dogmatiska löften är då som bortblåsta. För stora, för starka, för snabba, för många och för olika alkoholkällor är bidragande orsaker till huvudvärk, minnesluckor, blackouter och ibland ett mycket oförutsägbart beteende ute på krogen. Personligen har jag med tiden blivit klart mycket alkoholsmartare än förut.

1998, lördag 28 November. Mats bildar kompisföreningen FFLC. Det här var första testet i syfte hur vänskapsprojektet skulle bli. Träffen inleddes med Lasergame, där Mats helt sonika blev däckad av Johnnys megatunga vapen – rakt i ansiktet. Nästa programfas var en blöt inflyttningsfest hos ”Ante” på Himmelstalundsvägen. Där stod  jenga och luffarschacksturnering  på agendan. Mats förlorade mot Urban i  den strategiindränkta finalen med 6-7. Vi avslutade med att käka och dricka på Cromwell House.

De nuvarande 9 veteranerna är:

1973 – Henrik ”Pärsson” Persson

1971 – Fredrik ”Odda” Adolfsson

1970 – Stefan ”Arne” Hammarström

1969 -Magnus ”AIK” Ström

1967 – Urban ”Mr T-shirt” Svensson

1967 – Mats ”Filosofen” Widholm

1967 – Johnny ”Glufs Glufs” Hammarström

1966 – Jarmo ”Oliva” Kohlemainen

1966 – Klas ”Klacken” Larsson

Höjdpunkter och bottennapp

Roligast i mitt tycke har de autentiska boxnings- och fäktningsturneringarna varit.  Vi hade anordnat så att vi fick uppleva riktig boxningsträning, riktiga regler med riktiga domare. Detsamma gällde för fäktningen, där vi också fick använda oss av riktiga ”träfflampor”, något fäktarna själva får börja med först efter ett år. I mitt tycke tillhörde  friidtrottstävlingen 6 – kampen på Grosvad Finspång ett av de mest minnesvärda. Att titta på spjut, kula och höjdhopp ser förhållandevis simpelt ut på tv, men i verkligheten är det en helt annan femma.

Beach vollybollturneringen 2002 var kanske det mest oväntat lyckade av dem alla; sol, öl och sand  i samklang med att alla kan delta och bidra utifrån sina egna förutsättningar. Det innebär indirekt att varje bollkontakt blir en källa till förödmjukelse bland såväl sina medspelare, motspelare som sig själv – obeskrivligt underhållande. En annan fördel är att man kan kasta sig hämningslöst, utan att behöva skrapa upp halva kroppen, såsom ofta är fallet i dylika gympahallar.

Ett av de få lite sämre aktiviteterna som vi gjort är faktiskt Aqua golfen i Himmelstalund. Det blev aldrig riktigt roligt på grund av att det helt enkelt var för svårt. Den totala avsaknaden av dråplighet gjorde inte saken ett dugg bättre. Egentligen är det hiskeligt svårt att välja ut de bästa aktiviteterna, då varje träff på sitt sätt varit mycket trevliga, spännande och lärorika. En sak är i alla fall säker att Fredrik ”Odda” Adolfsson är den som via sin genetisk betingade tävlingsskicklighet vunnit mest och bäst – tyvärr. Hans huvudsyfte är främst att sporra oss andra träben och koordinationsfria individer.

2003, Lördagen 30 Augusti Mats/Ante. Samling kl.16.15 mässhallens parkering. Alla 11 var med plus Therese: instruktör från Tjalve och Kontorab. Kl. 17.30 startade 6- kampen med 100 meter. Sedan följde längd, kula, spjut, höjd och avslutningsvis ett 400 meters lopp vid 20.30 och då började det bli lite mörkt ute. Odda vann alla grenarna och fick maximala 11p X 6= 66 p, 2. Peter 52p  3. Stefan 44p  4.Urban 43p  5.Mats 37p  6.Ante/AIK 33p  8. Jarmo/Clacken 24p10. Klasse/Johnny 20p.Urban imponerade eftersom han dels hade sin vanliga hjärnskada & Aspergers & Autism, och nu dessutom ett helvetiskt ryggbesvär att förtränga. Det hände så mycket dråpliga och oförglömliga saker dessa 3 timmar som skulle få den värsta torrbollen att börja le eller snarare begå självmord. Vi i FFLC överlämnade 1000 kr till 40-åringen Lång Peter. Han sa att pengarna skulle gå till ett gott ändamål: en xxl-massagestav. Jag hade bokat bord kl. 22.00 på Palace. Det var länge sedan alla 11:a var samlade på Norrköpings inneställe no 1. Mats/Stefan/Odda/Johnny var de som härdade ut längst. Mats tillbringade 5 timmar i en närliggande farstu i Ektorp med marmortrappor som huvudkudde eftersom han glömt något – sina hemnycklar.

2003, Lördagen  8 Februari Mats/Klacken samling 13.30 vid Himmelstalundsbadet. 4 Bilar åkte till Linköping. Klockan 15.00 satte vår fäktningsinstruktör Jonas Gunnarsson igång med grunderna, historik och anekdoter. Vi blev 8 stycken,då Odda, Clacken och Ante inte kunde närvara  – alla mötte alla. Det var inte alls som på film, utan betydligt svårare. Mycket överraskande visade Johnny en helt ny sida, och vann hela tävlingen. God tvåa blev minst lika överraskande Stefan och på 3:e plats kom AIK. Inte lika överraskande kom Mats på sista plats och blev” the guy there back”. Efter bastubad så tog hungerkänslorna över och vi drog till Linköpings bästa restaurang: Ghengis Khan – mongolisk barbeque. Johnny stod definitivt inte lika högt i kurs hos restaurangasiaterna som i fäktningskretsarna; ”glufs-glufs” retade bl.a. gallfeber på homoservitören. AIK hann inte äta p.g.a en pistoltävling. Det blev en extrem trevlig stämning på puben Bishop arms fönsterbord; så trevlig att ingen drog till Palace, utan istället kände sig nöjda och drog hemåt runt kl. 00.30.

2006, Lördagen 18 februari  Mats/Urban. Ett bortfall utan motstycke inledde slutfasen i Mats & Urbans strukturerade herrklubbsförberedelser. Ante var återigen i Thailand, Johnny på resa till Stockholm med nya jobbet, Lång Peter var ”febrig”, Odda samma symptom som Peter, Clacken jobbade jour med snöröjning, AIK var övertränad, och fått problem med ryggen. De fem ”riktiga” männen i klubben tog sig till Matteus skolans gymnastiklokal där en tränare från Boxningsklubben Akilles mötte upp oss vid kl. 15.45. Hans fru var där liksom en medlem ur klubben som tog hand om träningen/dömandet. Klasse, Mats, Urban, Stefan och Jarmo fick bekänna färg när den tuffa boxningsträningen satt igång. AIK var inte med på aktiviteten, men medverkade annars hela kvällen, nu som filmare/kameraman/stöd/rådgivare. Därefter en bra grundkurs i boxning: hur man slår, skyddar sig och koordination (tyvärr). Sedan var det dags för föredettingarna att bli män. Alla mötte alla, och den som vann flest matcher vann turneringen.

Matcherna varade i 2 x 2 minuter med riktig domare och riktiga regler. När Urban och Klasse fightades avbröt ”The Dick” i andra ronden, p.g.a. extrem trötthet (och troligtvis vetskapen att man verkligen kunde bli skada här och idag). Nu var vi endast fyra laddade herrar i turneringen. Urban fick dubbla, och möta koordinationens okrönte konung – Mats. Widholm.  Densamme gjorde några fundamentala grundfel, som rättades till under kvällen, men kontentan var att han blev utklassad. Kvällens pärla stod Stefan för, när han i sin match knockade Ubbe; Mr t-shirt låg som en märla i luften, och mindes inte detta efteråt. 1. Stefan vann turneringen. 2. Urban kom tvåa, 3. Mats kom på en hedervärd tredjeplats, 4. Jarmo på en fjärdeplats och 5. Klasse kom femma. Klacken dök passande upp när alla duschat färdigt; efter det gick vi i samlad trupp till Jarmos systerdotter. Där passade vi på att fira Jarmo som nyligen fyllt 40-år. Han fick ett presentkort på 1000 kronor att spendera på Stadium. Runt 20.30 var det dags för en välbehövlig matinjektion på Bomullsfabriken. Stämningen var på topp när vi vid klockan 22.30 äntrade Palace anrika trösklar. AIK hängde inte på, och Klasse försvann relativt snabbt. Jag var nog inte den enda som vaknade upp med en extraordinär tränings- och huvudvärk från gårdagens attacker från två flanker.”

2009  Fredag 24 april Stefan/Odda/AIK Samling vid G:a busstation kl. 18.30. Alla nio medlemmar kunde medverka efter till synes oändliga datumändringar. Det tog oss inte lång tid att nå Hugos, där en förbeställd middag 19.00 inleddes. Johnny råd till alla världens  korpulenta restaurangbesökare är att beställda in en stor kanna extrasås – till sig själva. Urban var nykter eftersom han kört direkt från Malmö, Odda skulle trampa kollektivt med cykelnördarna från Antilopen dagen efter, så även han tog det lugnt. Från kl. 20.00-22.00 bowlade vi 14 hela serier på Hugo.

De ”välkomponerade” lagen bestod av

Lag Stefan: Stefan, AIK och ODDA                            1541 poäng

Lag Master: Johnny, Urban och Mats                         1438 poäng

Lag Järngänget: Pärsson, Klacken och Jarmo.          1389 poäng

Det mest anmärkningsvärda av allt var nog AIK`s 12 strikar. Han hävdade snabbkurs på Internet, jag hävdar Schizofreni. Johnnys ”blodsockerpendlingar” visade sig också ha en viss påverkan på klotets riktning mot käglorna. Vi var flera åskådare som faktiskt trodde att klothelvetet stannat, innan den nådde rännan. Men som sagt att träffa kägeljävlarna är en konstform , inte en sport. Nästa anhalt blev The Black Lion Inn som snabbt följdes av Pub Wasa. På Wasa lyckades en alkoholförgiftad och mindre pigg Steffe med bedriften att bli bortforslad av 5 vakter/poliser runt 23.30. Inte illa för en kille som snart närmar sig ”gubbe”. Jarmo, Mats och Persson höll ut längst i dimmorna på Wasa. De flesta av oss söp på ordentligt, och jag antar att de flesta av oss inklusive jag själv också upplevde en seg lördagsförmiddag. Jag hade 42 kronor kvar och fick snällt gå hem, men den vägen kändes oändligt lång, och då menar jag verkligen oändligt lång.

”Vad har vi gjort så här långt listan”

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya & gamla hallen

Dart

Paintball x 2 (olika banor)

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollssuck samt 2 andra precisiontävlingar

Mats Svensexa Maskerad: Jesus (jag) & lärjungarna (dem andra)

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höghöjdsbana

Friidrott Grosvad 6-kamp

Kanot

Krävande skogs-tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs – lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2 (olika banor)

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Inomhusklättring

Luftgevärsskytte

Vin- och ost provning

Hästridning

Bastutävling

800×600

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:”";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”,”serif”;}

Rullstolsbasket

Sumobrottning

4-wheeldriving

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »