Eurovision song contest

Jag har följt hela musikprocessen ifrån den svenska uttagningen till ”Inför eurovision contest” samt de båda semifinalerna och den avslutande finalen.  Sveriges bidrag Popular med Eric Saade var den klara vinnaren detta år (med Swingfly tätt bakom sig). I mitt tycke var hans förra bidrag Manboy en betydligt bättre låt. Den låten eller Salem Al Fakirs jättehit Keep on walking borde ha vunnit före halvtrista Anna Bergendahl, då hade en den ibland (svenska) hätska domedagsstämningen att Sverige tappat greppet inte uppstått. Samma sak gällde 2009 då E.M.D inte vann med Baby goodbye, utan Malene Ernmans operapop. Det hade blivit idel topplaceringar i finalen där båda utan tvekan hade tagit sig till.

Nåväl nu är Eric Saade med igen, med en riktigt bra låt och ett koreografiskt smörgåsbord; ett finalbidrag och topp 3. Sveriges största problem är paradoxalt att vi håller en för hög klass på de flesta av våra deltävlingsbidrag på alla nivåer. Det går varken att sjunga taskigt, på dålig engelska eller komma med en crapkoregrafi; vi har lagt ribban alldeles för högt för det.  Utifrån vårt genresmörgåsbord är det betydligt svårare att sänka sig till en lägre europeisk standard. Jag tror att Swingfly, Loreen, Love generation, The Moniker, The Playtones, Jenny Silver, Dilba, Sanne Nielsen, Danny Melody club hade hävdat sig jättebra i finalen däremot hade det varit lika förödande utifrån ett placeringsperspektiv att skicka Sara Varga som det var att skicka Anna Bergendahl.

Christer Björkman med panelmedlemmarna Lotta Engberg, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson, Thomas Lundin och Christine Meltzer tog sig an att göra personliga bedömningar i fyra entimmesprogram som gick av stapeln på tisdagar. Många upplever dessa som helt menlösa, men jag har alltid gillat dessa ”inför Eurovision program”. Dessa panelmedlemmar har successivt bytts ut, men kunnige och fyndige finlandsvensken Thomas Lundin består från år till år. Lena Philipson är i mina ögon den som varit coolast av dem alla medan Shirley Clamp varit den allra mest påfrestande låttyckaren.

Efter att ha sett alla andra upplagor så tycker jag att många av årets 43 bidrag håller en besvärande dålig klass. Jag kommer aldrig att kunna förstå att länder skickar artister som antingen inte kan sjunga rent eller inte sjunga på engelska. Det vore i så fall bättre om de sjöng på sitt modersmål, istället för halv- eller heltaskig engelska, vilket minst sagt förstör låtens helhetsintryck. Vissa låtar är så osannolikt dåliga så man inte tror sina öron. Hur är det möjligt att man kan skicka så sjukligt oförklarligt dåligt bidrag som till exempelvis Portugal, inte undra på att landet är konkursfärdigt .

The Big Four: England, Spanien, Tyskland och Frankrike har fått sällskap av melodisnickrarna ifrån Italien, vilket jag tycker är toppen – de ska helt enkelt vara med. Eftersom dessa länder håller igång tävlingen ekonomiskt så får de friplatser till finalen, utan att behöva kvalificera sig via oförutsägbara semifinaler. Överlag har dessa bidrag varit genant dåliga, något som verkar ytterst märkligt, då de betalar kalaset. England detta popens urmoder som vanligtvis är synonymt med melodikvalitet har skickat bidrag som är beyond pinsamma. Detta år har de skickat återförenade pojkgruppen Blue som hade en riktig hit med All rise på det glada 90-talet.  Alla bidragen från dessa länder var i för ovanlighetens skull medelgoda.

De båda semifinalerna presenterades av den sedvanliga man och kvinna dialogen. Förutom ur ett genusperspektiv ser jag inget positivt med detta horribla, klämkäcka och helt meningslösa dravel. Det spelar ingen roll vilket land som har hand om evenemanget, presentationsprocessen förefaller vara ristad i sten; ju pinsammare desto bättre. Mest överraskande  i semifinal 1 var att  Norge inte gick vidare. Semifinal 1 var en orgie av taskig engelska och horribla sångprestationer. Mina 5-i-topp var: 1. Ungern. 2. Georgien.  3. Azerbaijan. 4. Serbien. 5. Island Semifinal 2 var en klar uppryckning, vilket i och för sig inte säger så mycket. Mest anmärkningsvärt var att inte förhandstippade Israel gick vidare 1. Sverige. 2.Irland. 3. Slovakien. 4. Cypern. 5. Slovenien.

Finalen blev oväntat nog en riktigt trevlig lördagsunderhållning där tyskarna gjort ett riktigt smakfull jobb. Programledarna höll sig för omväxlings skull i bakgrunden, och tog inte överhanden med avlagd och sedvanlig 30-tals humor. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att de skötte sitt åtagande på ett helt klanderfritt sätt.  Pausunderhållningen bestod av en inhemsk popstjärna som inte alls lät så illa, men var det nödvändigt att sjunga två hela låtar?  Scenografin var exceptionellt snyggt gjord, och harmoniserade med varje bidrag på ett brutalt effektivt sätt. Röstningsförfarandet var förut en svårsmält process som kontraproduktivt fick fler tittare att räkna får istället för röster. Numera  är det snarare ett förfarande som man ser fram emot. Tyskarna synliggjorde poängfördelningen på ett överskådligt vis; exempelvis såg tittarna hur många röstande länder som var kvar.

Nepotism = Svågerpolitik eller ”Rösta på grannlandet syndromet” har arrangörerna försökt reducera genom att tidigt särskilja grannländerna ifrån varandra i semifinalerna. De har också delat upp så att tittarna får makten av 50 % och jury resterande 50; en riktigt bra strategi. Tyvärr är det påfallande många länder som irrationellt  hellre röstar fram sina grannar, än röstar fram de bästa låtarna: Cypern → Grekland, Ukraina ↔ Georgien, Portugal → Spanien. Vi behöver inte ens gå in på vänskapskorruptionens epiccenter: Balkanländerna: Bosnien, Slovenien, Serbien, Makedonien och Kroatien. Jag tycker att det är schizofrent tråkigt att det ska vara på det sättet. I vilket fall som helst är det svårt att hitta  konspirationsteorier mot Azerbaijan, då de gränsar till: Iran, Ryssland, Georgien och Armenien, så kanske rätt låt vann?

Detta var enligt mig de bästa låtarna

1. Sverige. 2. Irland. 3. Georgien. 4. Slovenien. 5. Azerbaijan. 6. Ukraina.

7. Serbien. 8.Ungern. 9. Danmark. 10. Island. 11. Moldavien. 12. Estland

Resultatet blev på följande vis:

Efter att alla 43 länder röstat slutade Italiens Raphael Gualazzi på andra plats och passerade precis Sverige via Estlands sista röst. Duon Ell & Nikki från Azerbajdzjan vann schlager-EM i Düsseldorff med låten Running Scared. Jag tyckte dessvärre att deras kemi var lika med noll, precis som karisman; låten i sig var aningen slätstruken, och deras engelska lämnade mycket att önska. Såhär med facit i hand var det i mitt tycke många låtar som både hann att mogna och kalibreras. Italien blev bara bättre för varje lyssning, precis som Danmark och Estland. Överlag så höll finalbidragen en riktigt bra klass; genrevariationen är ju som sagt en både en förbannelse som musikgåva. Frankrikes och Finland bidrag var exempelvis starka och finstämnda, men inga vinnarkandidater. Den unge och karismatiske Eric Saade gjorde ett riktigt bra framförande och kunde ståta med kvällens läckraste dansnummer. Även fast han inte knep förstaplatsen blev det ändå något av en svensk seger i Düsseldorf, då Running scared skrivits av de svenska låtskrivarteamet: Sandra Bjurman och Stefan Örn samt haft svensk inblandning i alla dess tänkbara led.

Avslutningsvis är Sveriges outsourcing inget jag i grund och botten gillar. Grundtanken är att bevara och stärka varje lands särart. Vad är egentligen syftet med tävlingen om man likt Azerbaijan, Ryssland med flera kan köpa till sig låtskrivare?  Hur nationgenuint är det; och vad blir då nästa steg? Det borde vara så att text,  musik och artist ska tillhandahållas av varje enskilt land.  Det är däremot valfritt om ett land väljer att framföra sitt bidrag på engelska eller modersmål eller en kombination.

Sockermissbrukare är vi nästan allihopa

Att socker är en form av ”vardagsheroin” kanske låter lite väl magstarkt och provokativt för de flesta människor. Sanningen är att den inte är lika snabbt nedbrytande, men förefaller skapa ett beroende som är minst lika svårt att ta sig ur som ett heroinmissbruk. I drogbranschen finns ett begrepp som kallas för ”designer drugs”. Tillverkarna av syntetiska droger ändrar någon molekyl i häxbrygden, kan helt sonika sälja den lagligt innan rättsväsendet hunnit i kapp och fått den stämplad som en olaglig drog. Ungefär samma process reproduceras i livsmedelsindustrin, där man hittar på det ena nya sötningsmedlet efter det andra och legitimerar ordet sockerfritt helt lagligt med oss som försökskaniner och sockerpundare. När hjärnan väl vant sig vid drogen så vill den ha sin dagliga dos, om inte så börjar hjärnan att protestera  genom att signalera obehag. Några vanliga symptom är irritation, rastlöshet, oro, huvudvärk, sömnproblem, värk i kroppen, humörsvängningar, kraftiga sug och trötthet.

De stora anledningarna är att sockret finns tillgängligt i sådana produkter som många av oss relaterar till livskvalitet; något att bjuda på när vi får besök, fikainnehåll och fest. Omgivningen är en källa till upprätthållandet av denna sockereufori i tid och otid; de kan till och med bli förnärmade ifall du avböjer att ta deras nybakad/bagerifärska bullar, kakor eller efterrätter. Socker existerar dessvärre i produkter som inte lika uppenbart förknippas med sockerprodukter som exempelvis skinka, korv, pasta och bröd. Idag är socker som sagt en socialt accepterad drog. Den är billig, mycket lättillgänglig och har ingen åldersgräns; av många anses fortfarande denna drog relativt harmlös.

För en sockerberoende är sockerarter som honung, malt, sirap och sötningsmedel lika förödande. Det samma gäller också alla kolhydrater från spannmål, potatis,  majs och frukt som bryts ner till socker i kroppen. Alla dessa har det gemensamt att de mer eller mindre påverkar hjärnan på ett sätt  hos dem som är känsliga för att utveckla ett beroende. Det är därför en sockerberoende person kan ”droga” även på fullkornspasta, grovt bröd, ugnsbakade rotfrukter och frukt. ALLT BLIR SOCKER, även om det inte går lika snabbt eller effekten i hjärnan blir lika stor som om personen hade ätit snabbmakaroner, chips, formfranska eller vingummi.  Beroende är en kronisk, men behandlingsbar hjärnsjukdom som kan orsakas av ett antal ämnen  eller beteende, till exempel socker, alkohol, nikotin, spel, sex och andra droger. Gemensamt för dessa är att de är förknippade med lustkänslor. För min del är i stort sett varje affär en potentiell fiende där sockerdjävulen knackar mig på axeln: ”bara lite lösgodis, bara två chokladbitar eller varfö inte en hel kaka”.  Sockerfrestelserna har expanderat till butiker som i alla fall inte jag associerar med godisprodukter exempelvis har K-Rauta en godisdisk.

I Sverige ligger godisgenomsnittet på cirka 17 kg, dubbelt så mycket som genomsnittseuropén. De stora anledningen är troligtvis att vi i Sverige är banbrytande och godispionjärer på lösgodis. Jag har varit, i Los Angeles, New York, London, Paris, Sydney, Rom, Singapore, Barcelona och Prag och aldrig stött på detta lösgodis fenomen i den utsträckning som vidmakthålls i Svedala. Holland är det land i Europa  som anammat Sveriges lösgodishybris ”bäst” av alla. Inte ens i de ”korpulentas epicentrumen”: USA och Mexico; finner man exempelvis gratis ketchup, utan det är något som kunderna får betala extra för. Jag tror att Sverige är det enda land i världen som har gratis tillförsel på ketchup. Anledningen stavas troligtvis socker, vilket i detta fall påvisar min tes att vi Svenskar är världens mest sockermissbrukande folk.

Idag visar forskningen att socker att socker fungerar som en bättre datahacker i de individer som har sårbarhet för att utveckla ett beroende. Sockret tar sig igenom brandväggen, kodar om belöningssystemen och omprogrammerar. När sedan nikotin eller alkohol introduceras behövs det ingen tillvänjningsperiod. Sockret är oftast inkörsporten för övriga droger,  och processen startar dessvärre redan efter en bebis slutat inta bröstmjölk. Om vi äter mat som innehåller mycket socker, gärna uppblandat med fett och salt kommer det att stimulera belöningscentret att frisätta bland annat betaendorfiner och seratonin; signalsubstanser som skapar välbefinnande. Föreställ er ett barn som har för låga nivåer av dessa två substanser och som dagligen serveras: Frosties, Vaniljyoghurt, Jordgubbsfil, Kräm, Apelsinjuice, Sylt, Saft, O´boy, Vitt bröd, Pasta med Ketchup, Risifrutti eller glass.

I barnens hjärna kommer det att bli ett rejält påslag av dessa signalsubstanser. Barnet känner sig gladare, bättre till mods, mindre sårbart, mer socialt och så vidare. På råga till allt så skjuter blodsockret i höjden och ger ett helvetiskt energilyft. Subliminalt står vi där med ett barn som successivt inser att man slipper ta itu med saker när det känns känslomässigt tufft genom att äta vissa livsmedel. Vips står vi där med en avkomma som kan medicinera sig själv, i syfte att slippa obehagliga känslor. Artfrämmande föda som socker och raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter skapar ett anti-välbefinnande, vilket även drabbar glada och harmoniska barn.  Att avstå socker i alla former är det effektivaste och viktigaste åtgärderna  för att förhindra att sitt barn indoktrineras in i ett evigt sockerberoende. För dem som redan är inne i beroendecirkeln är det som sagt samma regel som gäller, i syfte att bli sockerbefriad och att förhindra eventuella återfall.

Jag kan bli mäkta irriterad på föräldrar som implicit hånar mig i min ambition att inte skapa sockerbojer till mina barn via exempelvis reducerad lördagsgodis, mindre godis i påskäggen och mindre konsumtion av exempelvis vitt bröd och ketchup. Föräldrarna introducerar och reproducerar ett dysfunktionellt kostbeteende som överstimulerar varenda belöningssystem som finns tillgängliga. En förälder anser jag blir inte en bättre förälder för att de dukar upp ett smörgåsbord av horribla kemiska produkter som läsk, chips, godis, energidrycker, Gorby´s, fikabröd, kakor och glass till sina ögonstenar. Ett förbud mot dessa är väl att starta ett krig man aldrig kan vinna, men att minimera dessa produkter borde inte vara så svårt.  Det borde istället vara ett förbud mot tröga och naiva föräldrar. Jag tror ingen förälder i grund och botten vill vara ansvariga för att ens barn får diabetes typ 2, migrän, blir övergödda, IBS, fibromyalgi, kronisk trötthet, sömnstörningar, depressioner, gallsten för att nämna några konsekvenser som vidmakthålls via den dysfunktionella kosten. Vi själva stävjar detta genom att köpa exempelvis läsk  endast på påsk och jul och när vi äter ute, i syfte att inte synliggöra frestelserna som  är ständigt tillgängliga i kylskåpet.

PCB anses idag vara cancerframkallande och material som innehåller detta ämne ska därför behandlas som farligt avfall. PCB förbjöds 1972, men kan fortfarande finnas kvar i gamla fogmassor och betongelement. 1982 kom ett totalförbud mot asbest, men det kan fortfarande finnas kvar i lägenheter och hus gömt. DDT är ett annat underverk som togs i bruk 1945 och 1948 belönades med Nobelpriset – det lanserades som ett riskfritt insektsmedel år 1942. Användningen av DDT förbjöds i Sverige under 1970-talet, precis som i våra nordiska grannländer. Vart vill jag då komma med detta? Jo, om något decennium så kanske vi helt omvärderat vår nuvarande syn på socker och raffinerade  kolhydrater, för att istället se det ur samma glasögon som vi idag ser på tobaken. Det som är sanning i dag behöver nödvändigtvis inte vara morgondagens sanning.

Modifierad LCHS-kost

Vid detta försök är jag inte längre en ”LCHF-rookie”, utan är väl medveten om de oväntade och osannolika fördelarna med kosten dessvärre är jag också bekant med dietens baksidor. Min och många andra människors gemensamma upplevelser av kosten är ett reducerat eller helt borttaget sötsug samtidigt som mättnadskänslan ökar, något som innebär att det förrädiska och maniska kylskåpsöppnandet hålls i schakt. Har som sagt testat detta en gång och jag fick för första gången konkreta resultat att detta faktiskt hjälpte mig att dels hålla vikten, dels hålla småätandet och sockermissbruket borta samtidigt som humöret hölls på rätt nivå istället för polariserat pendla under dagen med vitt mjöl och sockerprodukter som bovarna i dramat. En annan exceptionellt positiv aspekt av kosten är att jag är bra mycket piggare och kreativare under mina vakna timmar. En annan bonus är att musklerna relativt snabbt blir deffade som granit om man kombinerar kosten med träning. Diabetes, allergier, astma, magproblem, migrän är måhända ett minne blott. Sätt fart på fettförbränningen och utrota sötsuget i syfte att uppnå en psykisk som fysiskt frid.

Tyvärr är det ”all in”, det är dessvärre ytterst enkelt att återigen hamna i dysfunktionella kostvanor, vilket jag efter något år gjorde, även fast jag såg vidden av kostens mirakeleffekter. Dietens nackdelar ur mitt perspektiv var svårigheten att variera kost på ett optimalt sätt; ris, pasta, potatis och smörgåsar är dels gott, dels  mångsidiga och snabba att tillaga. Kött, ägg, creme fraiche och  fetthybrisen stod mig ibland upp i halsen. Denna gång tänker jag i större utsträckning försöka hitta vedertagna recept i syfte att variera fett och proteinkällorna. En annan paradoxal svårighet är problemet att inte går ner för mycket i vikt, en precis motsatt situation än förut. Jag är inte lika hungrig som förut, och på så sätt är inte intaget av mat lika påträngande och viktigt som förut, vilket gör att man ibland glömmer bort att äta. Det är svårare än man tror att inte bli alltför utmärglad eftersom jag varken har övervikt eller diabetes, men tränar 3-4 gånger i veckan. De största vinsterna med kosten görs av överviktiga och diabetiker.

Allt är troligtvis inte bara så  svart eller vitt, verkligheten är dessvärre mer komplex än så. Kostdystopi-anhängarna målar in sig i ett hörn med argumentet att det just är kosten som är boven i dramat vid den epidemiska fetman och diabetes eskalerande. Andra forskare är lika säkra på att det är kemikalierna som orsaker ADHD, fetma, diabetes och dylikt. Syntetiska tillsatser i mat är en annan relativ modern företeelse som i kombination med kemikalierna, vitt mjöl och socker är bildar en cocktaileffekt av hälsorisker. Effekterna av denna kemiska cocktailhybrid  via relativt nya industriella matprodukts-påfund: tillsatser, kemikalier, socker- och kolhydrathybris lär inte vänta på sig.

Det går att träna och tävla med kolhydratkost, utan att bli sämre

Skidskytten Björn Ferry, Triathlonguden Jonas Colting och brottaren Jimmy Lidberg är levande bevis på att det går att kombinera hård träning och krävande tävlingar med lågkolhydratkost och ändå utvecklas som idrottsman. Kolhydratlobbyns gemensamma ansträngningar vidmakthåller och reproducerar vår syn på mat, näring och energi så att vi från späd ålder fastnar i ett näst intill oåterkalleligt beroendebeteende. Det handlar om det fanatiska ätande av flingor, gryn, bröd, pasta och andra raffinerade produkter av i bästa fall tveksam till i värsta fall usel kvalitet. I bräschen för denna kampanj går marknadsledande AXA som dessutom haft vänligheten att ta fram en informationsfolder som heter ”Uppladdningen” som i princip varje barn- och ungdomsidrottare under de senaste 25 åren blivit pådyvlad. Att träna på lågkolhydratkost kan förbättra fettförbränningen, men ska man tävla är det ingen nackdel att öka kolhydratintaget eftersom de fungerar som ett raketbränsle, men ett överdrivet pastaätande innan tävling är däremot kontraproduktivt.

Fett och protein i naturlig form, liksom oförädlade kolhydratkällor, gör oss friska och starka och uthålliga. Den typiska mjöl-, gryn- och sockermaten som varje svensk förknippar med Vasalopp, marathon och andra kraftprov gör oss i längden feta, sjuka och trötta. Det är paradoxalt och nästan komiskt att se alla dessa motionärer inklusive mig själv; framförallt skidåkare och cyklister, som med alla mått mätt är långt mer aktiva än medelsvensken, men som ändå bär på en ansenlig övervikt runt mage och rumpa. Visst cyklas det 10 mil på söndagen, men då laddas det med pastamiddag och grötfrukost och sedan äter man tre energikakor på cykeln samt fikar bulle. Efter uträttat värv blir det något sött som belöning och det är en ond cirkel av socker in och socker ut. Insulinet går på högvarv medan kärlekshandtagen växer så man får väl äta ännu fettsnålare och köpa det nya lättmargarinet. Och man kan ju fundera på hur våra förfäder som bevisligen var nomader, vandrare, jägare, samlare och löpare klarade sina dagliga vedermödor av uthållighet och kamp när inte dagens livsmedelsindustri fanns där med sina sockrade flingor.

Tyvärr är det en väldigt inskränkt och djupt rotad teoribildning som genomsyrar delar av den svenska akademiska kostutbildningen av idag. Det är skrämmande att se hur professorer inom ämnet lyckas ”hjärntvätta” sina studenter avsiktligt eller ej, genom att fokusera på och endast lyfta fram en mycket liten del av all den kunskap och vetenskap som faktiskt finns inom området, samtidigt som de predikar vikten av att granska all sorts information som serveras och att tänka kritiskt!

Lågkolhydratkost-sejour 2: Kostdagboken

Varje frukost så dricker jag ½ liter vatten och två matskedar ren kallpressad olivolja och dessvärre 1 kopp väldigt stark pulverkaffe.

Dag 1. måndag 25 april: 79 kg

Sockerabstinens 10/10,

1.  3 äggmackor, 2. Indonesisk currygryta med lite ris, 3. Två kesomackor

Dag 2. tisdag 26 april: 78,6 kg

Socker abstinens 9/10

1. 2 äggmackor, 2. Cashewnötter (Campus), 3. Köttbullar 15 stycken med massor av ost

Dag 3. onsdag 27 april: 78, 2 kg

Sockerabstinens 10/10, Träning: squash 60 minuter, Återfall: 3 surisgodisar

1. Ostomelett på 3 ägg, 2. Två korv utan bröd (Campus), 3. Tre 90 grams hamburgare utan bröd

Dag 4. torsdag 28 april: 77,6 kg

Sockerabstinens 9/10, Återfall: halv kanelbulle samt tre 33 cl starköl (maltsocker)

1. Äggröra med ost, 2. Vitkålssallad med fetaost, 3. Restaurangmat: Penne med oxfilé och dragonsås

Dag 5. fredag 29 april: 77,3 kg

Sockerabstinens 8/10, Träning squash 105 minuter, Återfall: 3 godisar av Fridas

1. Bacon- och ostomelett på 4 ägg, 2. 1 paket rökt bacon och en stor bit hushållsmedvurst, 3 Tre smörgåsar med rökt skinka och ost

Dag 6. lördag 30 april: 76,4 kg

Sockerabstinens 7/10. Träning 30 minuter gym, Återfall: 50 cl coka cola

1. Omelett på 4 ägg med 40 %: grädde, rökt skinka, chiliflakes och ost, 3. Två Bamse & en Chorizo på Valborg

Dag 7. söndag 1 maj: 76,7 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning 55 minuter löpning

1. Äggröra med bacon, 2. Köttfärslimpa med gräddsås, broccoli och morötter

Dag 8. måndag 2 maj: 76,2

Sockerabstinens 8/10.

1. Stekt ägg, bacon, pizzaslice, 2. Fläskfilé med gräddsås, broccoli, zuccini, morötter, paprika, 3. Tre skink- och ostmackor och två glas Proviva blåbär

Dag 9. tisdag 3 maj: 76,6 kg, Sockerabstinens 7/10.

Återfall: 1 stor Ben & Jerrys glass 500 ml

1. Risomelett med skinka, ost och chili, 2. Tjugo stekta köttbullar med ost och chili

Dag 10. onsdag 4 maj: 76,5 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 70 min squash

1. Gräddomelett med rökt skinka och ost, 2. Två korv med baguette på Q8, 3. Stekt kyckling och hushållsmedvurst

Dag 11 torsdag 5 maj: 76, 3

Sockerabstinens 6/10. Träning squash 110 minuter.

1. Äggröra med ost, 2. Stor kebabrulle, 3. Zucchini lasagne

Dag 12. fredag 6 maj: 76,6 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning squash 95 minuter

1. En påse cashewnötter med vatten, 2. Stekt kyckling i terayki med massor av ost och creme fraiche.

Dag 13 lördag 7 maj: 76 kg

Sockerabstinens 6/10. Superåterfall 1 ½ liter god ekologisk glass

1. Kyckling med creme fraiche och ost 2. McDonalds: baconburgare med onioncheese sticks  3. Äggröra med ost och creme fraiche

Dag 14 söndag 8 maj: 76,4 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning löpning 1 mil

1. Äggröra med bacon, ost och creme fraiche. 2. Rökt skinka med creme fraiche och ost.

Dag 15 måndag 9 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 6/10. Återfall: Hallongräddglass med lite socker

1. Ägg-grädde-röra med ost, creme fraiche, 2. Blomkålsås med fläskfilé, morötter, gurka och kikärtor,  3. Rökt skinka med ost och creme fraiche

Dag 16 tisdag 10 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 4/10. Återfall: 100 cl öl 6 3 kulor med Ben & Jerry glass

1. O´Leary´s: Steaksallad med blåmögelost och bacon och två öl, 2. Ostomelett med kebabkött

Dag 17 onsdag 11 maj: 75, 7 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 60 minuter squash

1. Ostomelett med kebabkött och ost, Två hamburgare med ost, 3. 15 köttbullar med ost & creme fraiche

Dag 18 torsdag 12 maj: 75,6 kg

Sockerabstinens 4/10. Träning & tävling: löpning 60 minuter

1. Ett ägg med keso och nötter, 2. Torskfiléer med frasigt täcke i lagrad ost, Stekt kyckling med cremé fraiche

Till hands i hemmet för att underhålla och underlätta dieten

34% creme fraiche, äkta smör, 40 % grädde, Keso, Turkisk Yoghurt, Naturell Yoghurt, olika sorters nötter, kött,  bacon, köttbullar, kebabkött, kycklingfiléer, hamburgare, lax, tork, makrill, ägg, fet ost, avokado, kokosfett, glass utan socker, Eko bananer, Hirs.

2 veckors utvärdering

När det kommer till det förrädiska sockret så är det helt enkelt en mental påfrestning att avhålla sig ifrån att köpa de nya Marabousmakerna eller Hallonlakrits-dödskallarna. I början av dieten då strikt är lika med a-o är det inte en dödssynd att äta ”frestelser”, men inte långt därifrån. Det visar sig ganska snabbt på vågen om man druckit cola eller ätit några extra glassar. Dag 12 fick jag ett tillrättavisande från en squashpolare som är lite expert på området. Han menade på att jag varit duktig på att utesluta kolhydrater, men ätit på tok för lite fett: dietens själ. Det är fettet som startar förbränningen och i början av dieten är det fundamentalt att kanske äta så mycket som 50 % fett. Jag implementerade genast hans vägledande kostförslag utan att blinka. En 34% crème fraiche, 38% ost, 30% Philadelphiaost med mera köptes genast in för att införlivas i kosten. Dag 13 så uppnåddes min yttersta viktgräns 76 kg. Min idealvikt bör enligt mig själv pendla mellan 75 – 76 kg, fast med lite mera muskler än vad nu är fallet, rätt så mycket mer om jag ska vara riktigt ärlig.

Samma dag besöktes Sänkdalens gård där de  bland annat har egentillverkade glass; det blev choklad-, blåbär- och jordgubbsglass som inhandlades. Jag löpte kylskåpsamok och åt själv upp 1½ liter av de två, något som inte uppskattades av vare sig vågen eller det reducerade sötsuget. Det känns ändå som jag har kontroll på vikten, istället för att vidmakthålla ett nästintill dagligt sockerätande går det att slarva till och från….det känns helt osannolikt bra eftersom jag definitivt inte vill avstå från vare sig sig glass, godis, choklad eller efterrätter. Det var sedermera inte speciellt krävande att hålla vikten de fyra senaste dagarna mellan 75,5 – 76 kg. Jag upplevde mig däremot som onaturligt energilös såväl när jag löpte i Vrinnevi som vid squashspel; orkade helt enkelt inte lika länge som tiden innan. Jag hoppas innerligt att detta är en naturlig fas i kostprocessen, och att det dysfunktionella träning- och tävlingshämmaren släpper taget, då kroppen inom en snar framtid förhoppningsvis acklimatiserats. Några konkreta effekter av kosten är att hungerkänslorna kraftigt reducerats, precis som socker suget. Jag kommer kontinuerligt att uppdatera kostförloppet i kommande blogginlägg.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

The American är en film som tar sin början i Dalarna (Östersund) för att avslutas i en italiensk bergsby nära Verona. George Clooney är inte bara kvinnornas favorit, utan han är faktiskt såväl karismatisk som en utmärkt skådespelare. I The American gestaltar han en lönnmördare som förutom att döda är en skicklig vapenhantverkare.  Han proklamerar subtilt till sin uppdragsgivare att han lägger av som lönnmördare, men godtar ett sista uppdrag. Det består av att tillverka ett specialvapen till en kvinna från Belgien. Han blir tvungen att hålla en låg profil eftersom några personer vill se honom död. I den italienska landsbygden hinner han oväntat bli vän med en präst och förälska sig i en prostituerad.  Det här är ett djupt drama där Jacks resa i filmen är en mans kamp mot sig själv, och mot sitt kaotiska inre. Jack skulle kunna kallas den stillsamme amerikanen, mannen som inte gör några hastiga rörelser, men som har ett brinnande inferno inuti kropp och själ. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: City Akuten tv-serie, From Dusk To Dawn, Batman & Robin, Out of sight, O brother, where art thou, Up in the air, The perfect storm) gör en fantastisk rollprestation, och han ler för övrigt inte en enda gång under filmen. The American är en stillsamt berättad historia som ackompanjeras av ett oerhört vackert och melankoliskt bildspråk. Den som dyrkar Tarantino blir troligtvis besviken, men jag uppskattade den stegrande lågmälda intrigen som hypnotiskt omfamnar tittaren.

Leaves of grass är en svart komedi om ett tvillingpar som efter ett långt uppehåll återigen möts; den ene brodern är en framstående filosofiprofessor, den andre en lokal marijuanaodlare. I syfte att skapa den ultimata drogupplevelsen blir broder Brady tvungen att låna en stor summa pengar för att bygga upp ”verksamheten”. Den personen vill ha tillbaka pengarna – nu; om inte så upphör Brady´s liv abrupt. Brady ser som  sin sista utväg att lura dit sin tvillingbror  Bill som lovat att han aldrig skulle sätta sin fot i Oklahama något mera.  Nu lyckas Brady ändå locka till sig brodern som lite försenat inser att han ska agera alibi för sin tvillingbror. Leaves of grass tillhör den kategori av filmer där en och samma person spelar en dubbelroll, i detta fall är det Edward Norton (1969, Baltimore, Maryland, USA: Primal fear, Ronders, Fight club, American history x, Keepingthe faith, The Italian job, The Illusionist,  Pride & Glory). Vanligtvis brukar ett sådant filmkoncept med en skådis som ska dubblera sig själv bli fånigt eller orealistiskt.  Edward Norton är för mig en kvalitetsskådis som medverkat i några av mina absoluta favoritfilmer som Primal fear och American history x; han skapar oftast biomagi, och gör aldrig några dåliga roller. Därför känns han som rätt man på rätt plats att gestalta Bill/Brady. Jag gillar Leaves of grass eftersom den är  full av oväntade vändningar och utmärkt skådespeleri. I filmen ser vi också  två riktiga Hollywoodveteraner: Susan Sarandon och Rickard Dreyfuss.

Det var ett tag sedan jag äntrade en biosalong, men nu var det återigen dags. Marvelhjälten Thor stod för action underhållningen i 3D dessutom. Min dator hade precis innan lagt av så jag var både irriterad och uppgiven; var egentligen inte alls i fas för någon biofilm. Det var väl tur att det inte var en komedi, även om filmen i sig var lite smårolig på ett bra sätt. Den brtiske skådespelaren och regissören Kenneth  Branagh är för mig mer synonym med seriösa Shakespearetolkningar än underhållningsvåld. I vilket fall som helst så kan allt köpas för pengar samtidigt är det intressant att se hur en filmakademiker skapar ett djup i denna genre. Den relativt okände Australiensiska skådisen Chris Hemsworth (1983, Melbourne , Victoria: Star Trek,  A perfect gataway) gestaltar The allmighty Thor. Oden spelas av Anthony Hopkins och som forskare finner vi ett svenskt inslag nämligen Stellan Skarsgård. Natalie Portman spelar tjejen som Thor blir förälskad i. Att jag är en hängiven superhjälte-fan som dyrkar Spiderman, Batman, Hulken, Fantastiska fyran och X är ingen hemlighet, men jag har i mitt tycke fortfarande en kritisk ådra i mig som inte sväljer allt som Hollywood producerar. Daredevil, Jonah Hex, Catwoman med flera var horribla plumpar i protokollet. Jag tyckte filmen var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Datoranimeringarna över Asgard var helt fantastiska; effekterna serverades precis sådär som jag vill ha dem. Humorn hade den där lagom-glimten-i ögat-humorn. En underhållande berg-och-dalbana-action med såväl värme och passion inbakad.

Perrier´s Bounty är en irländsk film i samma anda som Long stock and and two smoking barrels,  men inte så intensiv och så osannolik överdriven som densamme. Cillian Murpy (1976, Douglas, Cork, Irland: 28 days later, Batman begins, Sunshine, Inception, Peacock)spelar Michael McCrea som  är en helt vanlig kille med ovanligt dåligt sinne för pengar. Ett ogenomtänkt smålån från Perrier, en lokal gangsterboss, sätter honom i en situation där han snabbt måste fixa pengar för att slippa misshandlas av Perriers hejdukar. I panik går han med på att utföra en stöt åt en annan kriminell småhandlare – när allt går snett på riktigt och han plötsligt är jagad med betydligt mer än några brutna ben på spel. Jag gillar smarta brittiska actiongangsterfilmer och denna är en av de bättre. Svart torr humor, mycket action och våld samt cool dialog, utan för den delen drabbas av actionhybris. Det är en skör balansgång, men Perriers Bounty klarar detta  med bravur. De brittiska skådespelarna är för övrigt väldigt duktiga, något som förstärker en redan utmärkt film.

Den alltid lika coola Clint Eastwood har regisserat denna Robert Altman influerade Hereafter. Det var länge sedan jag såg en sådan utmärkt, trovärdig och obehaglig inledning av en film som i denna. ”Clintan” väver samman 3 levnadsöden som har den gemensamma nämnaren att de  nyligen drabbats av sorg eller trauma. Matt Damon (1970, Boston Massachusetts, USA: Will Hunting, Eurotrip, The Departed, Stuck on you, The Bourne identity, True grit) gestaltar George Lonegan som ser sin mediumförmåga mer som en förbannelse snarare än en gåva. Han blir subliminalt kittet som hoppet för en tsunamiöverlevare och ett barn vars bror nyligen blivit överkörd. ”Tiden läker alla sår”, ”livet går vidare”, ”Det händer aldrig mig” är fraser som genomsyrar denna lågmälda film. Hopp, smärta, förlust och avsaknaden att inte hunnit försonas med den som dött är ledord i Hereafter. Detta är en film om människor som inte accepterar att döden är sista anhalten i livsprocessen. ”Clintans” dramaturgiska berättarform passar mig som handsken och denna film är inget undantag. Den är vacker, tänkvärd och oförutsägbar, och den hittar fram till tittaren med mycket subtila berättarmedel.

Ett ungt par flyr storstadens stress till ett ett hus mitt uti obygden. Kvinnan är författare och har en deadline inför sin nästkommande bestseller. Mannen är mitt i karriären det vill säga mycket övertidsarbete med sena kvällar. När han jobbar så ska hon inspireras av den lantliga atmosfären i syfta att skriva klart boken. Hon börjar höra och se saker som inte hennes man ser tillstymmelse till. Är detta hennes psyke som spelar henne ett spratt, är det mannen som vill åt hennes pengar eller är det helt enkelt något i och utanför huset…..något övernaturlig? Denna brittiska psykologiska skräckfilm är en karbonkopia av 1000 andra filmer i denna genre. Psychosis genomsyras istället av att det är dels sämre gjort, dels att de lyckats få med alla klyschor ifrån denna genres vedertagna bruksanvisning. Jag glömde nämna att huvudpersonen hade med sig ett allvarligt sammanbrott i livsbagaget, allt enligt bruksanvisningen. Strategin att förtäta och successivt trappa upp spänningen är att använda sig av dag 1 till dag 10 strategin det vill säga visa kronologiska  fragmentpusselbitar ur varje dag. Näe, enda anledningen att jag inte stängde av berodde på att jag översteg gränsen måste-ändå- se-hur- det- slutar- syndromet med futtiga 5 minuter.

Nicolas Cage har i mina ögon varit på dekis under en lång tid, från att förut varit en behållning. Denna gång lär han inte heller bli utsedd till en Oscarsnomineringskandidat, men klarar sig ändå med hedern i behåll. Season of the Witch utspelar sig under 1300-talets pestdrabbade Europa och korstågens omnipotenta härjningar – en mörk period för att uttrycka mig milt. Nicolas Cage (1964, Long Beach, California, USA: The Rock, Con air, Face off , The city of angels, Super 8, National treasure) gestaltar riddaren Behmen som har fått i uppdrag att transportera en flickan som anklagats för att ha startat pestepidemin till en rättegång. Tillsammans med sin bäste korstågspolare och en försiktig grupp med anhängare slår de sig fram genom mystiska och förrädiska landskap för att komma till en helig plats där hennes oskuld kan bevisas och Europas förbannelse hävas. Med väldigt låga förväntningar på en film kan denna medeltidsthriller med övernaturliga inslag fungera, i annat fall är det en film som hopar sig i klyschor och halvtaskiga tv-filmseffekter i symbios med pinsam dialog – tyvärr.

Jan Fares spelar Farsan som jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång farsan kommer på besök i syfte att lura honom att hon är gravid. Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra. Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i “Jalla Jalla” – han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker i högst 10 minuter. Här har farsan troligtvis utövat  någon form påtryckning på sin Josef med intentionen att få oändligt med speltid i en halvt medioker svensk standardkomedi. Det innebär att Jan Fares drabbats av hybris (övermod) medan sonen Josef (regissören till Kopps & Jalla Jalla) får inkassera sin första riktigt halvkalkon. Utanför Jörgens Cykelaffär sitter tre vänner, Jörgen är rädd för att bli lämnad, Juan oroar sig över hur labradoren mår, farsan är farsan och jag är förbannad för att jag inte hade kurage att  stänga av filmen.

The Way back baseras på en bok som det tvistas om verkligen kan vara sanning. Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Australiensiske regissören Peter Weir har tidigare regisserat kassasuccéer som Döda poeters sällskap, The Truman Show, Master and Commander, Witness, The Mosquto coast. Inte mindre än fem av hans filmer har blivit Oscarnominerade, detta är hans första film på 7 år. Den alltid lika duktiga skådisen och sevärda Ed Harris (1950, Tenafly, New Jersey, USA: Apollo 13, Gone baby gone, The Abyss, The Rock, A beautiful mind) spelar amerikanen Zora. Bland rymmarna hittar vi också Gustav Skarsgård och Colin Farrell. The Way back är underbart filmad, den är episk,  bra skådespelarinsatser, den är trovärdig, men i mitt tycke aningen seg. Jag blev aldrig riktigt känslomässigt berörd av filmen (dvs började halvgråta), vilket man borde ha blivit av denna 2 timmar och 15 minuter långa film. Det är någon ingrediens som fattas, något jag inte kan sätta fingret på. Historien i sig är definitivt osannolikt fantastisk – om den nu är sann.

Gillar man humor a`la Dum & Dummare kan Talladega Nights-The ballad of Ricky Bobby från 2006 vara något. Will Ferrell (1967, Irvine, California, USA: Old school, Blades of glopry, Anchorman, Stepbrothers) spelar Ricky Bobby som är hetast bakom ratten och den störste NASCAR-föraren genom tiderna. Den något naive amerikanska vinnarskallen och har allt som en galen våghals kan önska sig: en lyxig herrgård, en sexig fru, två arroganta ungar,  och mer snabbmat än han hinner sätta i sig. Men Rickys enkelspåriga livsstil kraschar totalt när han utmanas av den bombastiske europén Jean Girard (Sacha Baron Cohen = Ali G och Borat) och han förvandlas till ett fegt nervvrak. Efter att ha förlorat både sin fru och sitt jobb till bästa polaren Cal Naughton Jr. (John C. Reilly) måste Ricky lägga i en extra växel för att komma tillbaka på banan, slå Girard och vinna tillbaka sin ära och sin rikedom. Will Ferrell och John C. Riley bildar i mitt tycke ett sjukt bra samarbete, något de fick reproducera i den helt underbara: Stepbrothers.  Infantilt låg humor när den är som bäst i symbios med konstant rolig dialog gör denna film osedvanligt sevärd. Filmen är en 1 timme och 45 minuters orgie i fördomar mot bland annat homosexuella, handikappade, snygga tjejer men framförallt  mot den amerikanska kulturen – härligt. Som sagt en exceptionell låg humor på en osannolikt hög nivå. Ett extra plus för god musikval med bland annat Pat Benetar och AC/DC. Vill man ha en djup film som dessutom är oförutsägbar – se inte denna film.

Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.

Pixel – Eskapism

Drama – action – thrillern: Unstoppable är löst baserad på verkliga händelser. Ett tåg med giftigt avfall som last skenar och måste stoppas till varje pris för att undvika en katastrof som riskerar att utplåna en hel stad. Desperata försök att återfå kontrollen över tåget misslyckas och det blir upp till två banarbetare att få stopp på det innan det slutar i katastrofen är ett faktum. Men hur stoppar man någonting som är så stort som en skyskrapa och rusar fram med kraften av en missil och med en last som kan ödelägga städer? Denzel Wahington (1954, Mount Vernon, New York, USA: The bone collector, Mo better blues, Malcolm X) spelar banarbetaren Frank  och Chris Pine (1980, Los Angeles, USA:  Star Trek 2009, Carriers) gestaltar hans kollega Will som står inför ovanstående prekära situation. Mer förutsägbart än såhär blir det inte, och ändå är Unstoppable så bra. Dels gillar jag Denzel Washington, dels  är filmen relativt trovärdig för att vara en actionfilm, med amerikanska mått mätt såklart. Den eskalerande handlingen kryper smittande in genom skinnet och stannar kvar där hela vägen till det dramatiska slutet. Det är en actionfilm, men som sagt inte en överdriven sådan vilket jag tycker är befriande; en uppdaterad Speed på spår.

Saw serien går äntligen i graven genom Saw – The final chapter 3D. För min del blev det inte 3d, men det gjorde inget. Jag hade inga direkta förväntningar, utan detta var mera  i stil med att jag kände mig manad att se avslutningen, då jag uthärdat de sex föregående blodsorgierna.  Filmen inleds tidigt på ett öppet torg; en stor genomskinlig box med två unga män som har varsin cirkelsåg framför sig och en ung kvinna som hänger i taket med en stor cirkelsåg under sig. De unga männen visar sig vara pojkvän och älskare och bara två av ungdomarna i boxen tar sig ur den levande. Ungefär samtidigt lanserar Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery) sin nya bok i amerikansk morgon-TV. Han påstår sig ha tagit sig ur en av Jigsaws fällor och har blivit ansiktet utåt för gruppen av överlevare. Denna Bobby har  en dold agenda och  har på sin höjd sett en råttfälla; han vill bara tjäna pengar på  uppmärksamheten som Jigsaw fällorna röner i media. Man behöver inte vara en Einstein att förstå att verkligheten kommer att slå till med full kraft mot honom via en specialgjord fälla.  Manusmakarna har denna gång skapat ett pussel av pusslet; de myriader av bihandlingar sammanfogas dessvärre lite väl hastigt. Här gäller det att smida medan järnet knappt är ljummet. Jag tyckte första filmen var nyskapande, otäck, oförutsägbar och blodig – en riktigt bra skräckis som inte alls behövt dessa uppföljare. Ser jag en fälla till så dör jag troligtvis av tristess, än av innehållet i avlivningsprocessen.

State of play är politisk  thriller med Ben Affleck i en av huvudrollerna. Det är långtifrån ett drömscenario för en cineastdyrkare som jag själv. Kongressmedlemmen Stephen Collins tillika Ben Affleck (1972, Berkeley, California, USA: Good will hunting, Pearl Harbour,The sum of all fears, Daredevil, The Town) är den blivande stjärnan i sitt parti – tills hans forskningsassistent och älskarinna mördas och gamla hemligheter kommer i dagen. Den undersökande journalisten  Cal McCaffrey som spelas av Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Gladiator, A beautiful mind, The Insider, Body of lies) hamnar i ett dilemma, att dels vara en gammal vän till Collins och dels ha en hänsynslös redaktör som vill att han undersöker fallet. När Cal och hans partner Della avslöjar en mörkläggning som hotar att skaka hela landets maktstruktur, upptäcker de åtminstone en sanning: när miljarder dollar står på spel så är äkta vänner lätträknade. Jag upplevde State of play som ytterst välgjord, intelligent och underhållande i symbios med en trovärdig dialog. Trodde aldrig att jag skulle bli tvungen att skriva detta, men Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han gör en bra rollprestation i denna thriller precis som i den underbara The Town. Russel Crowe´s reporter gestaltning känns otäckt realistisk. Jag tyckte att State of play var en fantastisk film i en genre som jag vanligtvis inte är överförtjust i.

Furry Vengeance är först och främst en barnfilm, då Hanna & Frida fick göra ett demokratiskt filmval. Fastighetsmäklaren Dan Sanders  som spelas av Brendan Fraser (1968, Indianapolis, Indiana, USA:  Airheads, George of the jungle, The Mummy) beger sig från storstadens brus till de djupa skogarna när han får i uppdrag att bygga ett klimatvänligt bostadsområde i Rocky Springs. Den fredade skogen måste ge vika för lukrativa byggplaner, men det finns några som Dan har glömt att be om lov. Allt för snart står han öga mot öga med skogens invånare bestående av griniga gnagare, bitska bävrar och en barsk brunbjörn som strider för att bevara skogens djupa och stilla fridfullhet. Har man inga eller väldigt låga förväntningar så ställer man inga krav och det kan ibland vara en strategi som hjälper en igenom filmer som Furry vengeance. Filmen är roligast och barnsligast första halvan av filmen när djuren djävlas med Dan och  medan hans fru  och barn tror att blivit mentalt störd. När Hollywood sedan sätter in stora sentimentalitets-släggan och moralpåprackandet så dör filmen ut. I början är det faktiskt slapstickhumor på relativ hög nivå och jag kommer periodvis på mig att asgarva inför barnens oförstående granskande ögon. Dans fru Tammy spelas för övrigt av den vackrabarnfilmstjärnanv Brooke Shields (1965, New Yotk, USA: Pretty baby, The blue lagoon, Endless love, The midnight meat train). Filmens trailer är för övrigt bättre än själva filmen – tyvärr.

Hierro hade jag väldigt höga förväntningar på, och det berodde på att producenterna bakom fantastiska filmer som Pans labyrint och Barnhemmet ligger bakom den. Tyvärr kommer denna psykologiska dramathriller inte alls upp i samma klass som de ovan nämnda. Vad är det värsta som kan hända en mamma på semester med sin son, jo att barnet spårlöst försvinner när man själv varit lite oförsiktig.  Det är vad som händer mamman spelad av Elena Anaya (1975, Palencia, Spanien: Sex & Lucia, Savage Grace, Van Helsing, Talk to her). Hennes trauma tar ny fart då hon återigen måste bege sig till platsen där sonen 6 månader tidigare försvunnit; polisen behöver nämligen hjälp med identifieringen av ett dött barn. På ön upplever Elena att något inte är som det ska; är det hennes psyke som spelar henne ett spratt eller är det något annat – något okänt? Hierro är  en psykologisk thriller som inte riktigt lycka få mig berörd. Det är synd eftersom filmens  visuella och suggestiva drag är lite i klass med den italienske regissören Dario Argento.

Skyline är en film i samma sci-fi genre som Världarnas krig. Handlingen är i stort sett identisk, vilket jag kan tycka är aningen fantasilöst. En grupp av människor försöker fly undan ett oväntat utomjordiskt utrotningsförsök. Handlingen utspelas i en skyskrapa där de överlevande leker en dödlig kurragömmalek med de ondskefulla nykomlingarna. Invasionsstrategin består utav att locka människorna via ett hypnotiskt starkt sken till att bli fogliga, för att senare infogas ombord på varelsernas gigantiska skepp.  Eric Balfour (1977. Los Angeles. USA: Six feet under tv-serie, What women wants, The Texas chainsaw massacre, Hellride ) spelar den relativt lugne Jarrod som subliminalt iklär sig rollen som gruppens ledare. Tyvärr är jag ytterst svag för denna typ av sci-fi, vilket gör att jag sväljer i stort sett vad som helst. Jag gillar i alla fall filmer där utomjordiska motiv och dolda agendor inte  övertydligt beskrivs, utan istället bara fragmentariskt överraskar sin publik. Äta eller ätas, och den starkaste överlever, är fraser som dessvärre inte kan appliceras på människorna i denna dystopiska film.

The next three days är ett kriminaldrama om tillit och vigilante-rättvisa. Russel Crowe (1964, Wellington, New Zealand: Romper Stomper, L.A Confidential, Insider, Gladiator, A beautiful mind, American gangster) spelar John Brennan en familjefar vars vardag omkullkastas i ett enda ögonblick.  Hans fru Lara spelas av Elizabeth Banks (1974, Pittsfield, Massachsetts, USA: Spiderman, Catch me if you can, The 40-year old virgin, Meet Bill, Fred Claus) blir helt oväntat anklagad och dömd för mord på sin chef, och hamnar sedermera i fängelse. Collegeläraren John Brennan som är en helt vanlig kille transformeras till en manisk person som använder alla legala medel att försöka rentvå sin fru mot dogmatiska myndigheter. När  den strategin inte fungerar så tar han lagen i sina egna händer. Det här är en amerikans remake av den franska filmen: Pour Elle, från 2008. Underbara skådisar som underskattade Brian Dennehy och trygge Liam Nesson flimrar förbi bland birollerna. Utmärkt trovärdigt skådespeleri gör The next three days till en  mycket underhållande film fullt i klass med förr årets The Town.

Dodgeball är en sådan humorfilm som man endera avskyr eller dyrkat. Jag sällar mig till dyrkandealternativet; detta är enligt mig en av mina topp 50-humortoppfilmer of all times. Har sett den 3 gånger förut och brukar sällan se om filmer i vanliga fall, men jag gjorde ett undantag för denna humörhöjande komedipärla. Mycket står på spel, Vince Vaughn (1970, Minneapolis, USA: The lost world: Jurasic Park, The Cell, Zoolander, Old School, Wedding crasher) spelar Peter LaFleurs  vars älskade favoritgym riskerar att tas över av den stora kedjan Globo Gym med fitness-gurun White Goodman (Ben Stiller) i spetsen. För att rädda gymmet bestämmer sig LaFleurs gäng sig för att sopa banan med Goodman och hans gäng i Spökboll i syfte att vinna ½ halvmiljonen som står på spel – pengar som kan rädda gymmets existens. De har 3 veckor på sig att träna ihop ett handlingskraftigt lag. Om det fanns en oscarsnominering för för bästa humorroll så borde Ben Stiller fått det år 2004. Han är som klippt och skuren för rollen som White Goodman. Ingen kan spela en så patetisk  looser utan någon som helst självinsikt som Ben Stiller – inte ens Will Ferell. Här drivs det med utvecklingsstörda, homosexuella och sportnördar dessutom är i stort sett alla skämt under bältet humor – härligt.  Denna charmiga David mot Goliat kamp är ett stycke ”idrottshumorfilm” i världsklass, kravet är att man fortfarande har barnasinnet i behåll.

Continue Reading »

Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »

Cirkus Cirkör på Östgötateatern : ”Wear it like a crown”

Jag & Marie tog med Hanna och Frida till troligtvis en lite för barnförbjuden tillställning för deras ålder. Cirkus Cirkör har funnits sedan 1995 och är influerad den franska nycirkustraditionen. Deras nya föreställning Wear it like a crown handlar om att bära sina rädslor och misslyckanden med stolthet.  Det är en tragikomisk och absurd föreställning om kaos och ordning, om hur risker förvandlas till möjligheter, om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona; och att putsa den och bära den med stolthet.

Motorsågarna virvlar mot taket i sina blå, strålkastargenomlysta avgaser, det är riktigt snyggt och utan tvivel är maskinerna i gång på riktigt. Inte visste jag heller  att man kunde göra så mycket med så lite; de sex karaktärerna visar att det finns cirkus i både plastpåsar, avloppsrensare, motorsågar och pingisbollar – inget föremål är för trist eller praktiskt för att inte rymma lite magi.

Jag personligen förstod mig däremot inte riktigt på den lite mer sofistikerade humorn som genomsyrade framförallt clownen ”wizard of wonder”, alla skrattade gott – utom jag . Lite segt blir det allt här och där framför allt i slutet av föreställningen; den över två timmar långa föreställningen hade mått bättre om den  kortas ned, i syfte att slippa gå på tomgång den sista kvarten.

Föreställningen Wear it like a crown var annars en hisnande och rolig upplevelse, där inte minst alla tekniska finesser, blixtsnabba scenväxlingar och filmprojektioner bidrar till det glittrande helhetsintrycket. Barnen i den väl åldersblandade publiken föreföll vara trollbundna av alla intryck, förutom vår dotter Frida som periodvis dröp av rastlöshet genom att ligga och kräla över mig och Marie.

David Batra  – ”Det här var ju tråkigt”

David Batra ingår i min svenska favorit komiker skara där också Felix Herngren, Johan Glans, Fredrik Lindström och Robins förövrigt ingår. Jag bokade tidigt två biljetter till hans första egna enmansshowturné varav ett av hans uppträdande skedde här i Norrköping lördagen den 5 mars. Våra platser i lokalen var helt enkelt optimala, då jag personligen bokat de bästa biljetterna som fanns att tillgå face-to-face gentemot Ticknets halvfejkade ”bästa lediga plats process”. Som sagt våra platser på rad 4 var groteskt bra. Enmansföreställningen ”Det här var ju tråkigt” började 19.00 och slutade 20.40. Jag försökte dämpa  mina dysfunktionella förväntningarna som subtilt kidnappat mitt medvetande innan själva föreställningen, men det var svårt: Batra är i mina ögon Sveriges bästa komiker. Hans komiska ådra genomsyras av att förföra sin publik med vardagliga iakttagelser som han illustrerar effektivt med små gester. Jag anser att han är i samma humorgenre som Jerry Seinfeldt.  Han står för första gången ensam på scenen utan sin vapendragare från Kvarteret skatan: Johan Glans.

Bredvid mig hade jag en kille som verkligen uppskattade ALLA skämt, något han visade verbalt genom att skratta högt, tydligt och konstant. Jag upplevde också skämten som  otroligt roliga, men drabbades av någon form av skratt-prestationsångest. Den förutsägbara och högljudda grannskrattaren reducerade mina egna skrattorgier till periferin, men jag lyckade några gånger överrösta skrattet; varav en av dessa var när David Batra drack sin Loka. David Batra drev med svenskar, indier, svenskindier, Sverigedemokrater, självmordsbombare och sig själv som sin familj. Han varvade stand-up med arga-lappar som han hittat i tvättstugor, toaletter och anslagstavlor. I slutet av föreställningen blev han lite allvarlig, då David beskriver hur han drabbades av en hörselskada som utmynnade i en livskris och närapå ett självmord. Batra är avslappnad och naturligt rolig, han varierar mellan ämnena utan för den skull  tappa föreställningens röda tråd.

David Chandra Batra är född 1972 och uppväxt i Lund av en skånsk mamma och indisk pappa. Han blev 2006 utsedd till Sveriges roligaste manlige komiker och medverkar ofta i radions På minuten och i tv i Parlamentet, Räfrossa, Kvarteret skatan. Han har varit värd för SVT:s Morgonsoffan och Sommarpratat i radion. I bokform har han framavlat tre böcker.

Inför den annalkande lördagsunderhållningen på Flygeln hade jag fixat pappa som barnvakt åt Hanna och Frida. Vi hade underlättat barnpasssandet med lite fredagsmys-attributer som kladdkaka och popcorn och lördagsgodis. De skulle se på Andra chansen från 20.00 – 21.30. Marie och jag lämnade dem framför tv-skärmen, medan vi promenerade till den utmärkta kvarterskrogen: Durkslaget. Förrätten bestod av ugnsbakad fetaost gratinerad med parmesan, het tomatsås med basilika och chili serveras med bröd. Jag valde som huvudrätt NT Pasta med oxfilé färsk tagliatelle, babyspenat, cocktailtomater & ädelostsås. Marie valde halstrad Lax fänkålsbuljong med grönsaker, toppad med citroncrème och krutonger. Tallrikarna var enorma, men matportionerna sparsmakade, som tur var så reducerades hungerkänslorna av två iskalla öl. Servicen var som vanligt väldigt bra och priserna relativt humana. Jag tycker att detta är en av de få krogar i Norrköping som kommer undan att vara just en kvarterskrig, utan att locka till sig klusterklientelet av alkoholister som dessvärre är alltför vanligt i bland annat Vilbergen, Haga och Ektorp.

Continue Reading »

Så var det dags igen….

Antingen så fontänspyr man på den oerhört mastiga och långdragna processen i att få fram en konkurrenskraftig vinnarkandidat till Eurovision Song Contest eller så har man en orgie av  flärd och glamour  framför sig. Jag personligen gillar konceptet så länge som de senaste årens höga låtkvalitet bibehålls. Detta är onekligen också de homosexuellas absoluta höjdpunkt på året, troligtvis större än Prideveckan, Julafton och  reprisen på Magnum tillsammans, något som visar sig i klädsel, färger och humor. Mig stör det dock inte, men ibland kan det bli lite väl mycket fjolleritrams i syfte att blidka de dogmatiska hardcorefansen.

Programledartrojkan

Jag gillar personligen både Maria Serenholt och Rickard Olsson. Nackdelen är inte värdarna i sig, utan själva melodifestivalkulturen. Det ska helt enkelt vara på ett speciellt sätt vid dessa presentationer, även om Luuk, och Mede försökt sätta sin lite personliga prägel på cirkusen. Processen är troligtvis ultratoppstyrt i minsta detalj, något som skapar lite utrymme för programledarna att omforma kulturen till något nyskapande och mer personligt.

Årets komediröda tråd: Harry Cane

Peter Stormare fick uppdraget att gestalta den  bufflige producenten som på sitt personliga sätt gör om genreartister till något….annat. Jag upplevde inte alls detta som vare sig rolig, underhållande eller tänkvärt. Ärligt talat var det ett ganska taffligt sketchförsök, i och med att det finns ett smörgåsbord av otroligt bra underhållning att kombinera emellan. Det blev marginellt bättre när Lena Philipsson modifierade sketchen genom att införa en berättarröst. Peter Stormare tillför inte heller karaktären något extra, istället tyckte jag att han drabbades av någon form av personlighetshybris, där han maniskt överskattade sin egen förmåga i att vara rolig.

Låtpresentationerna: Good cop -  Bad cop

Det kunde helt klart ha varit ännu värre, men uppslaget blommade aldrig ut och blev helt enkelt inte roligt, även om de försöker vara humorkreativa med att infoga bland annat Leif Silbersky och Carl Bildt. Presentationerna  blev snarare  krystade och påfrestande för mig som tittare. Jag vred på mig några extra varv då dessa smått löjliga karaktärer skulle försöka vara skruvade och roliga . De två karaktärerna  förföljde dessvärre oss tittare oss ända in i kaklet eftersom de var med i deltävling 1 till själva finalen; något som jag helst velat slippa.

Deltävling 1: Luleå

Nanne Grönwall inledde deltävlingarnas musikaliska mellanakt via Harry Canes (Hurricanes) omvandlingsnummer. Hon drog av I have nothing; en smäktande vacker ballad som kändes lite malplacerad, då jag hade väntat mig något mer bombastiskt och fartfyllt från Nanne (Christer Björkman).

Rasmus Viberg - social butterfly var en trevlig lagomlåt  med Rybakkomplex. Le kid - Oh my god försökte erövra tittarna med sin motown-pastisch. Ingen dålig låt, men lite väl intetsägande vid första och andra lyssningen, och faller då sedermera bort. Jonas Matsson – On my own, var inte alls min stil, varken röst, låt eller genre tilltalade mig, den kändes på tok för vek på alla plan. Dilba – Try again var den låt som kändes mest ”internationell”. Bra röst och modern låt, utan den klockrena refräng som denna låt behövt för att gå vidare. Jag tror att låten har potential att växa sig betydligt starkare. Pernilla Andersson – Desperados: hon sjunger och uppträder som en ängel, men jag blev inte alls förförd av detta lågmälda akustiska sänke. Jenny Silver - Something in your eyes doftade ABBA lång väg, men eftersom jag är lite svag för denna typ av musik så funkade den ändå; bristen på egen identitet förtog lite av den känslan. Danny – In the club var favorittippad; denna moderna dancepoplåt var bra tills refrängen upprepades 30 gånger för mycket.  Swingfly feat. Christoffer Hilding med låten Me and my drum kändes inte patetisk som många motsvarande bidrag i denne genre gjort tidigare. Jag blev oväntat glad av såväl låten som framträdandet.  Som helhet upplevde jag bidragen som varierade, utan att bestå av den där riktiga superhiten, men också utan den där riktiga kalkonlåten.

Mina finalfavoriter var: Dilba och Swingfly. Mina andra chansen favoriter var: Jenny Silver och Danny

De som gick till final: Danny och Swingfly. De som gick till andra chansen: Jenny Silver och Pernilla Andersson

Deltävling 2: Göteborg

Christer Sjögräs inledde spektaklet med sin version av den klassiska tyska kultlåten Dschinghis Khan från Eurovision Song Contest 1979. Han blev sedan förvandlad från sliskig dansbandsångare till heltaskig glamrockare och framförde David Bowies underbara  Life on Mars på ett annorlunda sätt, men intetsägande sätt.

Brolle vart först ut med låten Seven days and seven nights, en låt som hade sina moment , men som inte övertygade. Loreen – My heart is refusing me gillade jag instinktivt. Det var ett udda framträdande med The Grudge stämning. Babsan – Ge mig en spanjor: jag hade hoppats att dessa töntbidrag hade försvunnit ur tävlingsrepertoaren, men icke sa Nicke. Män som klär ut sig till kvinnor tycker jag tillhör det förgångna (typ 30-40-talet) och tilltalar mig inte det minsta. Det blir bara fjolligt och patetiskt samtidigt som människan dessutom ”sjunger” totalt uruselt; ett riktigt bottennapp. Bidraget är ett hån mot de artister och låtskrivare som blev ratade.

Nästa låt sjöng Elisabeth Andreasson - Vaken i en dröm. I mitt fall fick jag svårt att just hålla mig vaken. En slätstruken, mäktig, men ytterst intetsägande ballad. Sanna Nielsen med I´m in love stod näst i tur. Låten är faktiskt riktigt bra och Sanne sjunger som vanligt bra och utstrålar säkerhet på scenen, men det är ändå något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. The Moniker - Oh my god var en låt som jag i alla fall blev glad av. Den hade hitpotential och man visste instinktivt att den skulle växa sig starkare för varje lyssning som avverkades. Jag tyckte också framförandet var annorlunda på ett positivt sätt. Han måste  för övrigt haft Mika som en stor förebild. Anniela – Elektrisk var en låt som jag gillade, hade dock fördragit att den framförts på engelska. Christian Waltz mannen bakom den helt underbara låten Wonderchild framförde sin nya låt Like suicide. Den var onekligen lite udda, men  tyvärr upplevde jag den också som tjatig och händelsefattig. Holistiskt sett  var  denna omgång bättre än första deltävlingen i Luleå.

Mina finalfavoriter var Loreen och The Moniker. Mina låtförslag till andra chansen: Anniela och Sanne.

De som gick till final: Brolle och Sanne Nielsen. Till andra chansen Loreen och The Moniker

Deltävling 3: Linköping

Lena Philipsson lyckades förhandla sig fram till att få framföra sin nya singel: idot. Jag gillar Lena Philipsson, låten och framförandet, hon är sexigare nu än när hon var yngre och hon har en jordnära men ganska syrlig humor som jag gillar. Hon blev ”stylad” av Harry Cane och fick framföra sin egna Dansa i Neon i en hårdrockversion kompad av bandet Dead by april. Det både såg och lät bra, klart bästa låten  i programmet och utklassar tävlingsbidragen.

Linda ”Lambretta” Sundblad inledde deltävlingen med bidraget: Lucky you. En av låtskrivarna är Treats gitarrist Anders Wikström som skapat massor av hårdrockhits till  bland annat Treat, Gotthard med flera. Tyvärr borde hans medverkan ingett låten lite mer tyngd. Denna bagatellartade lättviktspoplåt kändes lite för klämkäck och snäll, utan att beröra det minsta. Simon Forsbergs – Tid att andas var nästa bidrag. Denna stegrande pampiga låt kunde ha varit gjord för Tommy Körberg eller Peter Jöback. Den kommer troligtvis att växa några snäpp efter några fler lyssningar, men förefaller ta sig själv på lite väl stort allvar och känns i sammanhanget något överambitiöst. Låten är för övrigt  skriven av Mikael Erlandsson; en av Sveriges bästa a.o.r sångare, vilket man inte kan säga om Simon Forsberg. Sara ”A-Teen” Lumholdt - Enemy tyckte jag  var deltävlingens internationella bidrag. Tyvärr kommer jag i skrivande stund inte ihåg låten vilket kanske är signifikativt för bidraget i sig. Inte för att jag är någon expert på röstkvalitet, men Saras röst svajade betänkligt vid de låga tonarterna i harmoni med periodvis halvtaskig svengelsk accent. Sara saknade också den i stort sett nödvändiga karisman som gör att en artist går igenom tv-rutan. The Playtones – The king – sprudlade överraskande nog av råenergi precis som deras framträdande. Jag blev på gott humör av låten och deras rockabillysound tilltalade mig lite oväntat. Shirley´s Angels – I thought it was forever genomsyrades av svensk discoschlager som inte alls var dålig, men saknade killerchoruset. Sebastian – No one else could: Han saknar tyvärr den viktiga ingrediensen: utstrålning. Låten är trallvänlig, men inte mer – intetsägande. Sara Varga - Spring för livet: sval och vacker som en dag, men också lite stel och nervös. Denna Lisa Ekdahl-pastish omgärdades av allvarlig text som handlar om misshandel. Tyvärr tycks alla som sjunger visor inte behöva ståta med en bra röst, något inte heller Sara Varga gör. Sist men inte minst den förhandstippade Eric Saade med låten Popular. Manboy var förra årets bästa låt med Salem Al Fakir. Popular är inte alls lika bra, men ändå tillräckligt bra för att vara bäst i detta startfält; ett starkt framförande och en bra låt. Generellt sett var den tredje deltävlingen  den hittills mest underhållande, mycket på grund av Lena Philipsson som mellanakt, och mindre nervösa programledare.

Mina finalfavoriter: Eric Saade och The Playtones. Mina val till andra chansen: Shirley´s Angels  och Sara Lumholdt.

De som gick till final: Eric Saade och The Playtones. Till andra chansen:  Shirley´s Angels och Sara Varga.

Deltävling 4: Malmö

The Ark var veckans mellanakt; de visade snabbt var skåpet skulle stå med en bombastisk version av deras egna Breaking up with god.

Melody Club var först ut med låten The Hunter. Jag gillar Melody Club och hade höga förväntningar på låten, tyvärr visade sig denna låt var alltför tjatig och intetsägande – tyvärr. Julia Alvgaard – Better or worse var sådär lite småmysig och skön låt som bara är bra helt enkelt. Lasse Stefanz – En blick och något händer: jag blir allergisk när dansband träder in i tävlingshandlingen. Låten var tillräckligt dålig för att inte samla ihop de dogmatiska dansbandsnördarna till telefonröstningen. Det värsta var att Tim Norell & Ola Håkansson låg bakom bidraget. Dessa pop-pionjärer och f.d. hitsnickrare var efter ABBA, men före Europe, Ace of Base och Roxette och kallade sig Secret Service. Linda Pritchard – Alive: är ytterligare en Kempe-ballad i mängden. Efter några lyssningar så växer låten anmärkningsvärt mycket och  jag inser att detta är en riktig stark låt med en riktigt bra röst.

Anders Fernette - Run: när vi ändå pratar hitmakare av rang så finner vi bland annat bakom denna halvmediokra låt: Desmond Child. Killen bakom låtar med Alice Cooper, Bon Jovi, Meat Loaf, Aerosmith  och KISS: ”I was made for loving you”. Anders röst är för dålig för att kunna lyfta låten till högre höjder; det blir ett platt fall. Linda Bengtzing – E det fel på mig: hennes låtar är stöpta i samma låtbrygd, men jag gillar hennes energiska och fartfyllda låtar. Nicke Borg - Leaving home: var en klassisk rockballad i bästa 80-talsstil. Backyard Babies gitarrist är bättre som strängbändare än som sångare. Låten växer successivt och utmynnar till en trevlig bagatell och en kontrast till de andra låtarna. Love generation - Dance alone. Unga, sexiga och kaxiga framför de fyra utmanande tjejerna den mycket förhandstippade låten skrivet av den svenska världshitmakaren Red one. Detta är en bra danslåt  som inte riktigt satt sig än, men några vändor på radiokanalerna så förändras det nog snabbt. Som helhet tangerade deltävlingen i Malmö deltävling tre i Linköping.

Mina förslag till finalen Love Generation och Linda Bengtzing . Mina förslag till andra chansen. Linda Pritchard och Nicke Borg.

De som gick till finalen Nicke Borg och Linda Bengtzing Till andra chansen: Linda Pritchard och Love Generation.

Andra chansen: Sundsvall

Adam Alsing iklädde sig rollen som ”expertkommentator” och gjorde det bra. Sista chansen är i teorin ett spännande urvalskoncept som särskiljer sig ifrån finalens röstningsprocess. Tyvärr så sållas potentiella vinnarlåtar bort för tidigt i tävlingsprocessen genom att exempelvis två riktigt bra bidrag kan få mötas precis som två sämre bidrag varav endast en av dessa går vidare. Slumpen och lotteriförfarandet: vem-som-möter-vem är i mitt tycke alltför polariserat. De borde istället testa ett traditionellt röstningsförfarande 2012.

Jenny Silver vs Love Generation – Två bra låtar, men ändå ett självklart val: Love Generations dansgolvshit skulle bara gå vidare.

Loreen  vs Sara Varga -  Loreen borde i mitt tycke ha vunnit denna batalj, men jag förstår folk som fängslas av Saras antiglättiga text och kontrast till allt vad fart, flärd och glamour står för.

The Monikervs Sara Pritchard – Glatt möter moll, man möter kvinna, spretigt möter struktur. Jag gillar båda låtarna, men väljer den smittsamt euforiska Oh my god som segrare, något som tur var också skedde.

Shirley´s Angels vs Pernilla Andersson – Som sagt det vackra akustiska numret var inte mitt bord så min röst tillföll Shirley´s Angels som dessvärre fick dra det kortaste strået denna omgång.

Jag var helt säker på att Love Generations moderna rytmer och ljudbild skulle tilltala den breda publiken, men återigen blev jag överraskad av att Sara Varga stod som andra chansen vinnare och en biljett till årets final. Jag var desto osäkrare på om min favorit The Moniker skulle kunna slå den erfarne Pernilla Andersson; som tur var blev det bara en mollåt som tog sig till finalen. Hade det varit en traditionell röstning så hade jag lagt mina röster på The Moniker och Love Generation.

Finalen i Globen

Jag upplevde finalens två timmar som mycket bra underhållning. Tyvärr är det är samma visa varje år där såväl allmänheten som kritiker spyr galla på  allt och alla som rör tävlingen och dess musikbidrag. Det finns två konkreta motsägelser som i stort sett borde ta udden av det dysfunktionella folkliga beteendet.

1. Först och främst så är det över 2.5 miljoner tittare som följer spektaklet via tv. Människor bokar sig inte framför tv:n om inte det finns någon form av intresse som tilltalar 5-åringen till 80-åringen. Man kan inte tävla i musik, vilket är nyckeln till själva  intresset; alla gillar musik, men olika genrer.

2. De senaste åren är det bara att titta på  de  senaste Absolute music innehållen och försäljning- och nedladdningslistor för att förstå att låtarna är populära, något de inte alls var för 10 år sedan. Då var det enstaka låtar på Trackslistan, nu är det istället en invasion av Melodifestivallåtar på försäljningslistan samt på den numera nedlaga trackslistan.

3. Indirekt kan Sveriges pudelrockarfans tacka melodifestivalens genomslagskraft genom att upphöja statusen av melodisk hårdrock från ultrakall till populärt, något som utlandet redan uppmärksammat, då en uppsjö av nya a.o.r/melodiösa rockband dykt upp i kölvattnet av H.E.AT och The Poodles. Det har i sin tur medfört att andra hårdrocksångare fått möjligheten att bli ”folkliga” genom program som  i exempelvis Körslaget och allehanda mat- och bygg-om program.

1. Eric Saade – ”Popular” (193 poäng)
2. Danny Saucedo – ”In the Club” (149 poäng)
3. The Moniker – ” Oh My God!” (124 poäng)
4. Sanna Nielsen – ”I’m in Love” (114 poäng)
5. Swingfly – ”Me and My Drum” (93 poäng)
6. The Playtones – ”The King” (79 poäng)
7. Linda Bengtzing – ”E det fel på mej” (58 poäng)
8. Nicke Borg – ”Leaving Home” (57 poäng)
9. Sara Varga – ”Spring för livet” (50 poäng)
10. Brolle – ”7 Days And 7 Nights” (29 poäng)

2010-års melodi-festival-final

1. Anna Bergendahl – ”This Is My Life” (214 poäng)
2. Salem Al Fakir – ”Keep On Walking” (183 poäng)
3. Eric Saade – ”Manboy” (159 poäng)
4. Darin – ”You’re Out of My Life” (117 poäng)
5. Timoteij – ”Kom” (95 poäng)
6. Andreas Johnson – ”We Can Work It Out” (50 poäng)
7. Ola Svensson – ”Unstoppable” (47 poäng)
8. Jessica Andersson – ”I Did It for Love” (37 poäng)
9. Peter Jöback – ”Hollow” (32 poäng)
10. Pernilla Wahlgren – ”Jag vill om du vågar” (12 poäng)

Jämför man förra årets startfält med årets så tycker jag att det fanns fler självklara hits gentemot i år. Manboy, Keep on walking, Unstoppable och Kom var alla bättre än någon låt i årets startfält. Min egna topplista präglas av låtar som jag från började halvgillade, men som i finalen hade vuxit till riktiga hits exempelvis The King, Oh my god, och framförallt Me and my drum som är den låt jag nynnar mest på.

Som inbiten hårdrockare blev jag extraglad då första mellanakten samlade ihop deltävlingarnas aristmakeover: Linda Philipsson, Ola Salo, Nanne Grönwall och Christer Sjögräs. Återigen kraxade kritikerkorparna högt då valet av låt blev Scorpions gamla slagdänga: ”Rock you like a hurricane” i en discorock-version. Det är tråkigt eftersom såväl låtval som framförande var explosivt, tyngt och professionellt framfört.

Den andra mellanakten Dynazty är ett nytt svenskt melodiskt hårdrockband i samma anda som The Poodles, Houston och H.E.A.T. De framförde en gudomlig version av förra årets svenska vinnarlåt: It´s my life. Jag tyckte att denna version var bra mycket bättre än den lite helsega originalversionen av Anna Bergendahl. Vill man få sin dos av vänskapskorruption så är det inte helt omöjligt att se kopplingar mellan  att Peter Stormare måste ha någon form av intim relation med Christer Björkman. H.E.AT ligger på Peter Stormares skivbolag StormVox Records precis som Sveriges nya melodiska melodiska hårdrockshopp - Dynazty; slump eller verbalhångel på hög nivå?

Till skillnad från tidigare år var det endast 11 icke-svenska jurygrupper som röstade i finalen. Samtliga svenska jurygrupper hade tagits bort från finalen. Jurygrupperna delade ut poängen 1, 2, 4, 6, 8, 10 och 12 poäng, vilket skapade tre poänglösa bidrag i varje jurygrupp. Adam Alsing vidarebefordrade effektivt ländernas resultat utan tramslarv i ett bra tempo.

Jag kommer aldrig hymla om att jag tillhör de som gillar och ser fram emot melodifestivalspektaklet; det finns det alltför många människor som gör så, vilket är oerhört patetiskt. Fast jag tycker ändå att man kan vara kritisk; allt är inte svart eller vitt, man behöver inte svälja hela konceptet med hull och hår.  Som sagt humorinslagen i år var inte alls bra; de fungerade säkert bra i teorin, men dessvärre i  praktiken. De 32 bidragen var som helhet sämre än toppåret 2009 och förra årets upplaga, men ändå av genomgående god kvalitet. Sverige startar som nummer åtta i den andra semifinalen, som sänds i SVT1 torsdag 12 maj kl 21.00. Går Eric Saade vidare ifrån den så väntar den stora finalen den 14 maj. Jag tror att Eric har en god chans att dels gå vidare från sin semifinal, dels komma bland de 10 bästa i finalen i Düsseldorf.

Min lista

1. Eric Saade – Popular

2. Swingfly – Me and my drum

3. The Moniker – Oh my god

4. The Playtones – The king

5. Danny – In the club

6. Linda Bengtzing – E det fel på mig

7. Nicke Borg – Leaving home

8. Sanne Nielsen – I´m in love

9. Brolle – 7 days and 7 nights

10. Sara Varga – Spring för livet

Pixel – Eskapism

Hoppet är det sista som överger människan är ett välformulerat citat som passar in på den annorlunda dramathrillern: Buried. Jag själv hade liggandas i  en byrålådan ett kortfilmmanus som avhandlar just detta ämne med en kuslig likhet; nåväl nu ligger  manuset djupt begraven i papperskorgen. Det gäller helt enkelt att vara först och djävulskt snabbt i processen att anamma nyskapande idéer innan de försvinner till andra kreatörer. I vilket fall som helst är denna  film hela 90 minuter lång, vilket är låååångt eftersom hela handlingen utspelas under jord i ett kistliknande utrymme. Huvudpersonen  som spelas av Ryan Reynold (1976 Vancouver Canada: Blade: trinity, Chaos theory, X-man origins: Wolverine, Paperman) har blivit tillfångatagen i Irak och utnyttjas av invånare som vill ha pengar för ett amerikanskt liv. Tiden rinner iväg, precis som syret, mobiltelefonens batterikapacitet och tändarens gasnivå. Det blir en kamp mot tiden att försöka lokalisera den oskyldiga amerikanska medborgaren som ligger levande begravd någonstans i Irak. Jag gillade den minst sagt sävliga thrillern där det inte alls är svårt att sätta sig in i den klaustrofobiska situationen som huvudpersonen befinner sig i. Med små medel trappas spänningen upp  i en ytterst begränsad miljö.

Danny Boyle är en brittisk regissör som ligger bakom moderna klassiker som Trainspotting, 28 days later och Slumdogs millionaire I 127 hours har han laborerat med ett helt annat tema och ett mycket sävligare tempo än föregående filmer. Temat i sig själv ligger ganska nära ovanstående film Buried då de båda avhandlar hur det är att vara fast i ett trång utrymme fast på olika sätt. James Franco (1978 California USA: Spiderman 1-3, American crime) gestaltar äventyraren och bergsklättraren Aron Ralstons vars äventyr är tagna ur verkligheten. Mitt ute i Utahs förföriska, men vilda och oförutsägbara ökenlandskap är Aron oförsiktig när han ska ta sig ner i en isolerad canyon. Han får ett stenblock över sin arm, något som gör att han fastnar och inte kan ta sig därifrån. Han har inte tillgång till en välbehövlig mobiltelefon och har inte talat om för någon vart han skulle. Det blir en kamp mot vatten- och matbrist, den demolerade armen och sitt egna psyke. Aron får tid över att reflektera över sina tidigare bra som dåliga livsbeslut, något som väldigt effektfullt omsätts i visuella återblickar under filmens gång. Det här en film om att vilja överleva och vikten av att anamma en rationell positiv livssyn i irrationell situation. Arons mörka självdistanshumor  i harmoni med målbilder och minnesprojiceringar gör så att han bibehåller ett sunt förnuft, där många individer troligtvis givit upp för länge sedan.  127 hours är en filosofisk och vacker film som visar på vikten av att trivas med sig själv och dessutom kunna umgås med densamme, men det är framförallt en film om hopp.

Antingen dyrkar man filmen A-Team eller så får man rejäla sura uppstötningar till den. Jag tillhör i detta fall kategori två; det bör tilläggas att jag generellt sett gillar actionfilmer. Amerikanska actionfilmer är väl inget som förknippas med intelligens eller trovärdighet. Fast jämförelsevis med A-Team framstår till och med Hulken som realistisk. Sådana här filmer brukar räddas av coola kommentarer och en tight kemi mellan huvudpersonerna, något som vanligtvis skymmer avsaknaden av ett rejält manusarbete. I A-team så fungerar inte den glimten-i-ögat-strategin, vilket innebär att filmens mikroskopiska själ blottläggs och stjälper hela filminnehållet.  ”There is no plan B” är mer latent fyndigt än vad upphovsmakarna själv förstått. Vad Liam Neeson (1952 Ballymena Nortern Ireland: Taken, Schindler´s list, Star Wars, Batman begins, Michael Collins) och Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crashers, The midnight meat train, Yesman, The Hangover) och Jessica Biel (1982 Ely Minnesota USA: The Texas chainsaw massacre, The illusionist, Blade: Trinity, Final call) gör i filmen förefaller endast kunna förklaras genom det ekonomiska perspektivet.

En film från 2005 som jag missat är Wedding crashers. Barndomsvännerna och affärskollegorna John Beckwith och Jeremy Grey har en genomtänkt strategi tillsammans. De nästlar in sig på alla slags etniska bröllop i syfte att ragga brudar, äta mat och dricka sprit – gratis. De har uttänkta lösningar på alla situationer och geniala raggningsstrategier för olika tjejtyper. Vid ett bröllop händer det som bara inte får hända, en av dem blir kär. Det är intrigen till en osedvanligt charmig romantisk komedi, med betoning på komedi. Owen Wilson (1968 Dallas Texas USA:  Cable guy, Meet the parents, Zoolander, Shanghai Knights, Starsky & Hutch) spelar John som blir förälskad i finansministerns dotter som är trolovad med den steroidiske Bradley Cooper (1975 Philadelphia USA: Tv-serien Alias, Wedding crasher, The midnight meat train, Yesman, The Hangover).   Vince Vaughn ( 1970 Minneapolis Minnesota: Anchorman, Dodgeball, Starsky & Hutch, Fred Claus) spelar Jeremy som är andra parten i raggningsduon. Jag kan inte göra annat än abdikera för denna trivsamma och helsköna komedi. Kemin mellan Owen & Vince är helt underbar och på köpet får man en exceptionellt uppskruvad Bradley Cooper. Christopher Walken är alltid lika karismatisk som sevärd i vilken genre han befinner sig i. De båda tjejerna Rachel McAdams och Isla Fisher är inte bara snygga de är som gjorda för för rollerna som finansministerns döttrar. Kronan på verket är när Will Farell träder in som den The Master Wedding Crasher, och Jane Seymour som den förföriska  och psykotiske finansministerns fru. Det här är en groteskt underhållande komedi som präglas av en bra kemi mellan alla roller, ingen pusselbit fattas. Wedding crashers kravlar in på min topp-5-romantiska-komedi-lista.

Shelter är en Julianna Moore: (1960 Fayetteville, North Carolina, USA: Magnolia, Benny & Joon, The big lebowski, The Houts, The Forgotten) spelar Dr Cara Harding en psykiatriforskare som  likt Dana Scully i Arkiv X vägra tro på  något övernaturligt. Filmens första hälft är en  psykologisk thriller som i andra hälften övergår till en övernaturlig uppdaterad voodoofilm. Jonathan Rhys Meyers (1977 Dublin Ireland: Bend it like Beckham, Matchpoint, Mission impossible 3) spelar en Adam /Wesley/David som först tros lida av en multipel personlighetsstörning, men sanningen är långt mer skrämmande – alla Adams personligheter är mordoffer. Jag tyckte filmen var spännande och oförutsägbar och hålls uppe på rätt kö genom ett utmärkt skådespeleri.  Filmen är för övrigt regisserad av svenskarna Måns Mårlind & Björn Stein som ligger bakom Disco Kung fu, Spung, De drabbade, Storm och Snapphanar.

Conviction är ett drama som är baserad på verkliga  händelser. Hillary Swank (1974 Washington USA: Boys don´t cry, The gift, Million dollar baby, Insomnia, P.S I love you) gestaltar Betty Ann Waters som parallellt med sin arbete slutför en advokat utbildning i syfte att rentvå sin bror Kenny Waters som för övrigt spelas av Sam Rockwell (1968, California, USA: The Green mile, Joshua, Matchstick men, Moon). Även fast de två är helt olika som individer så genomsyras de av en utomjordisk stark syskonrelation. Den viljestarka systern har varken tillgång till kontakter eller pengar, men utrustad med en motivation som kan besitta berg och juridisk byråkrati. Det är inte svårt att bli involverad i historien och det är inte heller svårt att lista ut slutet, men vägen dit är riktigt underhållande. Hillary Swank och Sam Rockwell gör två groteskt bra skådespelarprestationer, vilket holistiskt sett skapar en ytterst trovärdig film.

The Devil wears Prada fick vi se i utbildningssyfte på pedagogikkursen. Anna Hathaway (1982, Brooklyn, USA: The princess diaries, Get smart, Alice in wonderland) spelar den lite naive före detta småstadstjejen Andy Sachs som mot all förmodan får jobbet som modeikonens Miranda Prieslys assistent. Hon vill egentligen jobba i tidningsbranschen, men ser det nya jobbet som en station av många på väg till den visionen. Den hänsynslöse och cyniske chefredaktören  Miranda karakteriseras av Meryl Streep ( 1949, New Jersey, USA: Holocaust tv-serie 1978, The Deer hunter, Manhattan, Out of Africa, Mama mia, The Hours ) som styr modetidningen med järnhand. Andy måste till sist välja att gå i klinch med djävulen eller sälja sin själ till den samme. The Devil wears Prada är en form av dramakomedi med betoning på drama. Det är en film om vikten av att passa in i en kontext, i detta fall den ultrakonservativa modevärlden. Jag gillar filmens budskap och på vilket sätt den förmedlas eftersom berättelsen inte alls blir töntig, utan håller sig på rätt sida om dramakomedilinjen. Både Anne Hathaway och Meryl Streep gestaltar sina karaktärer på bästa möjliga sätt.

Faster är en Kill Bill-influerad berättelse om en ohämmad hämnd utan tillstymmelse till dödsångest. ”Jag har skapat mitt eget helvete”, en cool kommentar till en cool film. Däremot måste man vara medveten att  ta  filmer som Faster med en nypa salt. Jämfört med A-teams framstår Faster som Broarna på Madison County i såväl trovärdighet som manusbearbetning. Efter 10 år i fängelset för att ha kört flyktbilen från ett stort rån ägnar sig  Dwayne Johnson (1972, Hayward, California, USA: The Mummy returns, The Scorpion king, Walking tall, The Other guys) alias Driver  att  selektivt döda alla som han ansåg varit involverade i hans brors död. Under den strukturerade hämndprocessen så blir han själv jagad av dels en veteranpolis, dels av en lejd mördare. Den dogmatiske polisen spelas av en av mina favoritskådisar på senare år: Bill Bob Thornton (1955, Hot springs, Arkansas. USA:Blood in blood out, Sling Blade, U-turn, A simple plan, Monsters ball, Bad Santa, Mr Woodcock).   Överraskande nog en tvättäkta hämndactionfilm utan krusiduller och utan att parodiera på sig själv dessutom var det kul att återse gamle Tom Berenger i en biroll.

The kids are allright handlar om ett lesbiskt par som tillsammans uppfostrat två tonårsbarn. Den 15-årige Laser tar via sin 18-årige syster Joni reda på vem som är deras pappa. De vet att han agerade som spermadonator, men beslutar sig ändå att kontakta ”fadern” på eget bevåg. Tilltaget kommer fram till de två mammorna som också vill möta denna Paul. Barnen börjar umgås med sin far precis som Jules något som rör om den idylliska familjegrytan och får undertryckta känslor att komma upp till ytan. Annette Bening (1958, Topeka, Kansas, USA: Bugsy, The American President, American Beauty) spelar den pedantiska Nic medan Julianne Moore gestaltade den mer kuvade Jules. Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: Eternal sunshine of the spotless mind, Windtalkers, Zodiac, Collateral, Shutter island) spelar spermadonatorn och tillika fadern i filmen. Detta är en riktigt stark och tänkvärd film om identitet och bekräftelse. Skådespeleriet är minst sagt klanderfritt och filmen nominerades för fyra Oscars.

Skådespelaren Paul Giamatti förbereder en stor roll på Broadway, men har tappat all inspiration och känner sig tyngd i själen. En dag får han läsa om en klinik som lösgör och fryser ned människosjälar. Paul testar den udda tekniken men ångrar sig efter några minst sagt annorlunda veckor och vill ha sin själ tillbaka. Till sin fasa får han reda på att den nu befinner sig på vift i St Petersburg. Hur ska han få den tillbaka och vem har han egentligen blivit? Vår själlöse vän Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut, USA: Donnie Brasco, My best friend´s wedding, Truman show, The negotiator, Sideways, The Illusionist, Fred Claus) spelar för övrigt sig själv i filmen. Cold souls befinner sig på samma dramahumorskala som I huvudet på John Malkowich, vilket i detta fall inte alls är något negativt. Den mörka provokativa och absurda atmosfären är inget man ser på om man inte är upplagd för en humor som är subtil, men ändå mycket underhållande på sitt lite sävliga sätt.