Deltävling 1: Växjö

Jag uppskattade verkligen presentationsintrona inför varje bidrag, Kaj Kindvall kopian var som skapt för det ändamålet  – ett litet genidrag. Sarah Dawn Finer var betydligt mindre klämkäck än förväntat, men ändå så totalt provocerande fri från några som helst överraskningar. Jag gillade mellanaktsidéen där The Soundtrack Of Our Lives och till viss del Meja framförde och tolkade en av förra årets bästa låtar – Try again med Dilba. Tyvärr blev det en besvikelse där originalet var typ 222 gånger bättre, men förutsättningarna fanns onekligen.” Inte bara bögarnas fest” med programledarna Sarah Dawn Finer, Helena Bergström och Gina Dirawi var en annan mellanaktsshow som fyllde sitt syfte med en träffsäker text, men som sagt allt inom melodifestivalsramarna  – lite lagom ytligt svenskt.

1. Sean Banan – Sean den första bananen

Instinktivt var jag rädd för såväl ett plojframträdande som en urkass låt.  Det blev precis tvärtom; glimten i ögat humor, underfyndig och träffsäker text med ett chorus som envist etsar sig fast. Att han svär a lá Kalle Moreus känns ärligt talat både patetiskt som ogenomtänkt när hans mest hängivna målgrupp är barn. Men annars ett euforisk underhållande bidrag såväl musikaliskt som visuellt.

2. Abalone dots – På väg

Abalone dots bidrag till melodifestivalssfären lär inte lämna några nämnvärda avtryck efter sig. Det var en uppvisning i melankoli och känslofyllda texter, tyvärr tyckte jag att helheten blev alltför identitetslös. En mollig och vacker låt som troligtvis växer sig bra mycket starkare när man hört den 60-170 gånger till.

3. The Moniker – I want to be Chris Isak

The Monikers nya låt får också epitet ”lär blir bättre efter några lyssningar”. Den har potentialen att växa sig starkare via radion och Spotify. Dock var framträdandet i sig i sömnigaste laget, och en skaplig kontrast till hans förra bidrag där allt tycktes hända på scenen, nu hände inget.

4. Afro-dite – The boy can dance

En retrodiscoslagdänga som jag  faktiskt tyckte var riktigt bra. Proffsigt och tight framförande, men discorökaren kändes ändå aningen krystad om man jämför med deras två tidigare bidrag. Men man ska aldrig underskatta kombinationen rutin och sceneufori.

5. Dead by april – Mystery.

Vad kan man säga om growl? Personligen har jag alltid ogillat denna skrikkonst även fast jag dyrkar hårdrock, det har inget med ålder att göra, utan bara god smak. I mitt sätt att se det så förstör det mer än det tillför, och denna låt är inget undantag. Mystery är annars en standars trallvänlig melodiös hårdrockslåt som inte  på något sätt sticker ut. Vrålapan drar som sagt ner helhetsbetyget.

6. Marie Serneholt – Salt & pepper.

Ultrasöte Marie kanske skulle ha valt en annan outfit än den dräkt som förvisso satt bra på henne, men kanske frestade på tittarnas visuella psyke. Catwomandräkten påminde inte lite om vad Agnes hade på sig 2009. Förrförra årets bidrag ”Disconnect me” var en riktigt hit som tyvärr dissades av såväl kritiker som publik. Jag tyckte det var en av det årets allra bästa låtar. Denna låt är inte lika omedelbar, men salt & pepper var likväl startfältets största hit.

7. Thorsten Flink – jag reser mig igen.

Med mullrande stämma  vemodig text och arrogant stil intog denna tusenkonstnär scenen. Detta känslofyllda drama tycks många ha gillat, men själv blev jag inte alls imponerad och berörd av vad jag såg och hörde. I ärlighetens namn hade jag väntat mig något ännu värre, så utifrån det perspektivet var väl bidraget godkänt.

8. Loreen – Euphoria,

En av förra årets bästa melodifestivallåtar stod Loreen för med ”My heart is refusing me”. Denna gång är ljudbilden ännu mer modern, kompaktare och snabbare. Detta kommer garanterat  att bli en klubbhit, dessvärre är den alltför tjatig a´la Danny, och betydligt sämre än förra årets topplåt.

Summering:

En väldigt eklektisk musikgryta utan några riktiga bottennapp, men också utan riktiga höjdare. Den enda riktiga plumpen i protokollet var att Marie Serneholt inte gick  vidare, men det var å andra sidan en gigantisk plump.

Mina finalval: Marie Serneholt  & Afro-dite.

Mina andra-chans-val: Sean Banan  & Loreen.

De som gick till final: Loreen & Dead by april

De som gick till andra chansen Thorsten Flink & Sean Banan

Deltävling 2: Göteborg

Kaj Kindvall kopian som presenterade låtarna var tråkigt nog borttagen, ett petitess i sammanhanget, men ändå. Humorn var fortsatt tillrättalagd. och avsaknaden av något som rör om i grytan var påtaglig, men det kanske är såhär majoriteten av svenska folket vill ha det – totalt safe. Det inledande pojkbandsmedlyt med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi var väl helt okey, men kunde ha blivit så mycket bättre. Mellanakten, ”Elektrisk” med Håkan Lidbo, Jessica Folcker och CLEO var däremot lite annorlunda på ett positivt sätt. Trevligt att höra Leila K schizofrent sköna och tunga Electric igen.

1. Ulrik Munther – Soldiers

Flickidol och vinnare av såväl Lilla melodifestivalen 2009 som The Grand Finale. Bra röst, karismatisk, Bob Dylan munspel och en låt som som inte alls var oäven. Detta var för övrigt ett av få lite rockigare tongångar i denna deltävling. Detta låter moget, kompetent, men också aningen intetsägande.

2. Top Cats – Baby Doll

Jag kan inte låta bli att ryckas med i det typiska rocka-billy-öset, det är onekligen ett bra drag i dessa, och på något oförklarligt sätt blir jag glad av rytmerna. Top cats sångaren tyckte jag sjöng riktigt halvtaskigt, vilket gör att låten i sig reduceras från bra till hyfsad. Den var dessutom mycket sämre än förra årets bästa MF-låtar ”The King” med  kollegorna i The Playtones.

3. Sonja Aldén – I din himmel

Allt var ju så vackert: rösten, melodin, texten, scenen med sin bro, rök och ljussättning och Sonja i sin klänning…… jag tror jag spyr. Riktigt seg svensk bombastisk ballad med alla dess dysfunktionella ingredienser. Är ärligt talat ruskigt trött på dessa vemodsfragment, helst när de är below standard. Hade de kastat in lite mer tyngd via någon metallgitarr så hade låten blivit aningen bättre. Sonja har i vilket fall som helst en riktigt stark röst.

4. Andreas Lundstedt – Aldrig aldrig

Det mest gayiga i tävlingen -  hittills;  jag antar att det borde ha fört honom vidare i tävlingen. Men så blev det icke, men jag gillade låten, vilket är oroväckande. Bra koreografi, killer chorus samt att han är en fullfjättrad artist, något som höjer låten ännu något snäpp. Är förresten inte Andreas på väg se ut som Mats Sundin (hockeyspelaren) eller vice versa?

5. Timoteij – Stormande hav

Fyra groteskt söta och ”oskyldiga” svenska tjejer. Den strofen kunde varit taget ur en taskig  albansk porrfilms presentation , men är det inte. Förra årets succé är tillbaka med ytterligare en folkmusikorgie i samma genre. Denna gång är det mer irländsk folkmusik som går i tonbräschen. Den är lättsmält, trallvänlig, trevlig och snäll – utan att sticka ut det minsta.

6. David Lindgren – Shout it out

En kille som till utseendet mer påminde mig om en enerverande Phonehouse-försäljare eller svensk komiker än en artist. Skenet bedrog, då denna för mig oetablerade förmåga i symbios med en modern ljudbild och piggt framträdande var ett av deltävlingens allra bästa. Hans erfarenhet som musikalartist kändes instinktivt som en trygg grund att stå på. Han rör sig definitivt i Saade-territorium såväl koreografiskt som musikaliskt. Lite samma stil som Dannys förra-årets-låt, fast mindre tjatig och dessutom bättre. Det var ren pure energi på scenen, och låten fungerar perfekt som få-igång-publiken-ordentligt. En trevlig överraskning som fler än jag  tycktes uppleva just som en positiv överraskning.

7. Mimi Oh – Det går för långsamt

En pigg 80-tals pastisch som jag tror kommer att växa sig betydligt starkare med några lyssningar i ryggen. Hon liknande en ung ”Mat-Tina”, och jag bara väntade på att de skulle visa receptet på rucolasallad efter låten. Ibland påminde hennes sätt att sjunga lite om Veronica Maggio, vilket inte heller är fel. Det här är en låt som jag är säker på kommer att blomma ut till en riktig hit i Sverige, och jag kommer alla gånger att nynna med.

8. Thomas Di Leva – Ge aldrig upp

Första gången ever för allas vår hippie-rymd-blomma. Även fast han deltog i det populära programmet ”Så mycket bättre”: så känns han i mina ögon aningen utgången. Själv har jag sett honom två gånger på Hultsfred, och gillade både vad jag såg och hörde, men det var då det. Numera går han på tomgång, och har inte gjort en riktig hit sedan Glan brann. Denna tjatiga låt är definitivt inget undantag, det är inte varken bu eller bä – bara standard. Dessutom har hans patenterade flower power image för länge sedan falnat, nu är  det bara påfrestande och patetiskt.

Summering

Även deltävling två  genomsyrades av en jämnstark låtkvalitet, men jag saknade den där riktiga ”superhiten”, ändå var denna omgång som helhet bättre än den första. Jag saknade dock något lite tyngre inslag, men är glad att att dansbandsnördarna lyste med sin frånvaro. Det var synd att en så bra låt som Andras Lundstedts ”Aldrig aldrig”  inte lyckades gå vidare. Över 3,3 miljoner personer hade bänkat sig framför tv:n för att se Ulrik Munther och David Lindgren gå vidare från den andra deltävlingen i Göteborg till finalen i Stockholm i Melodifestivalen 2012. Förra veckans program sågs av av 3,381 miljoner tv-tittare; intresset tycks aldrig riktigt svalna.

Mina finalval. David Lindgren & Andreas Lundstedt.

Mina andra-chansen-val: Mimi Oh & Ulrik Munther

De som gick till final: Ulrik Munther & David Lindgren

De som gick till andra chansen: Top Cats & Timoteij

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish open 2012 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. Vinnaren erhåller också som extra bonus en klocka från Sjöö Sandström till ett värde på ca. 6 000 US dollars.

Den stora breddtävlingen omfattar en mängd olika klasser, så att så gott som alla squashspelare kan deltaga. Tävlingen spelas som cuptävling från fredag lunch till söndag eftermiddag. Matcherna spelas på Linköping Squash Center och Racketcenter och några finaler avgörs på fyrglasbanan i Sporthallen. I anmälningsavgiften ingår den officiella Swedish Open tröjan. För alla juniorer som anmäler sig till Case Squash Cup ingår fri entré till samtliga matcher på fyrglasbanan.  Tävlingarna är öppna även för internationella spelare. Lino Ferrari rankad 369:a i Sverige deltog i D-gruppen och lyckade slå några klart högre rankade spelare, men i kvartsfinalen tog det stopp trots att han hade matchen i sin hand mot 229:e rankade Marco Salazar med 2-0 i set, starkt jobbat i vilket fall som helst.

Jag, Henka Andersson, Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Lino Ferrari och Jarmo Kohlemainen åkte i riktning mot Linköpings sporthall där världens squashelit samlats och där den mäktiga fyrglasbanan inhyses. Jag var den som bokade biljetterna först av alla, vilket innebar att squashvyn på B-läktaren var sanslöst; domarteamet satt bara några platser ifrån oss. De två föregående åren hade vi suttit på långsidan och tyckt att det var riktigt bra platser, men som sagt dessa platser var ljusår bättre. Som squashspelare blir man lika hänförd som inspirerad av den världsklassquash som serverades i de två semifinalerna. Den riktiga dramatiken var väl det enda som riktigt saknades. Arrangemanget i sig är riktigt bra, men det känns instinktivt att man kunde gjort så ohyggligt mycket mer av detta ur ett marknadsförings perspektiv. En squashbana är inget man sätter upp i en gympahall som exempelvis tennis, bordtennis, fotboll, innebandy basket, volleyboll eller basket. Det innebär att man måste hitta andra vägar att locka ungdomar till sig, vilket inte är det allra enklaste. I och med detta evenemang och dess stjärnglans så finns det oanade möjligheter att marknadsföra squashen på ett betydligt bättre sätt än vad som görs nu. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på att Squashförbundet inte vill ha fler spelare eller kommande svenskar i världseliten. Jag och Hjortberger försökte reproducera squasheuforin genom att själva spela dagen efter. Det är väl bara att medge att det är solsystem mellan oss och typ alla som spelar squash på enhögre nivå; vi träffade i alla fall bollen.

Besökte för 3 året i rad en av Europas främsta Squashturneringar: Linköpings Case open. Denna årliga evenemangsbegivenhet har utmynnat i en återkommande se-fram-emot-upplevelse. Heldagen består av olika faser som formar en djävulskt trevlig helhet.  Denna gång blev vi ett gäng på 6 gubbar som anslöt sig till The squashpack. De två tävlingsnykomlingarna var Börje Bjurström och Magnus Hjortberger, annars var det samma gamla gäng:  Mats, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari och Henka Andersson. Semifinalerna var en squashuppvisning i den högre skolan, och var en oerhört underhållande upplevelse, men samtidigt också  en smärtsam påminnelse av diskrepansen mellan världsklass och motion. Då jag bokat biljetter först av alla hade vi i stort sett tillgång  till sittplatser att döda för. Det i sig gjorde sportupplevelsen ännu starkare, då vi de andra gångerna suttit på långsidan. Tiden praktiskt taget sprang iväg, och snart satt vi i bilen på väg till The Home of Hjortberger. Där snackades det whisky, whisky och ännu mera whisky. Jag själv som bara dricker för att bli påverkad förstod aldrig deras maniska vördnad för denna dryck. Vi drack i alla fall dyra droppar enligt expertisen, ju dyrare desto äckligare (rökigare).

Vi tog oss sedan från lägenheten till O`Leary´s där vi bokat bord. Dessutom hade vi fixat tips, trav, Lotto med mera. Jag var på randen till svälthungrig, och såklart dröjde maten extra länge just därför. Vi inledde med att beta av några riktigt kalla öl. Samtalsämnena var  denna kväll oändliga, och ibland brände det till ordentligt som till exempel Zlatans betydelse för Sveriges fotbollslandslag, och om man måste vara gay eller inte för att att tycka om Melodifestivalen, jag och Hjortberger bestred deras vaga argument med framgång. Efter en anti-al-dente pasta som stått lite för länge i köket drog vi oss hemåt. Jag vandrade raskt genom ett exceptionellt kylslaget Norrköping till sängens varma och trygga vrå. En toppendag helt enkelt

Squashhierarki

• Peter Blomqvist är bäst i Norrköping rankad 63:a i Sverige
  

• 28-åriga Rasmus Hult är bäst i Sverige rankad 205 i världen

• Bästa Nordbor är Olli Tuominen rankad 23 i världen och landsmannen Henrik Mustonen 46 i världen

• Danskarna är näst bäst med Kristian Frost Olesen på 74:e plats och Rasmus Nielsen på 89:e plats

Semi 1

Karim Darwish (EGY) – Daryl Selby (ENG) 11-2, 11-2, 6-11, 11-8. Matchen höll på i 47 minuter.

Det var spel mot ett mål om vi applicerar in fotbollstermer. Att Daryl överhuvudtaget tog ett set kändes mera som att Karim ville bjuda publiken på ett extra set. Den elegant spelande Karim smekte ner stoppbollarna med en perfektionism som var gudasänd. Det var först i 3:e som han troligtvis fejkade några missar för att skapa någon form av spänning.

Semi 2

Gregory Gaultier (FRA) – Peter Barker (ENG) 11-1, 11-3, 11-2. Matchen höll på i 34 minuter.

När man trodde att man precis bevittnat mannen som skulle ta hem segern i denna turnering, äntrade denna för närvarande franska världstrea in på squashscenen. Han har tillgång till ett squashrörelsemönster att mörda för; det han inte hinner upp gör troligtvis ingen annan heller. Detta var verkligen pulvrisering i ordets bemärkelse. Den 7:e rankade britten blev spelmässigt avklädd av denna überstarke egyptier. Om förra matchen var spel mot ett mål så var denna uppvisning eller snarare lektion tre snäpp värre.

Final

Gregory Gaultier (FRA)- Karim Darwish (EGY) 11-3, 11-6, 11-8. Matchen höll på i 46 minuter.

Gaultier är en av de snabbaste spelarna på touren just nu och Darwish har en av världens bästa forehands något som ökade spänningen utterligare mellan dessa två squashgiganter. Gaultier höll kvar sin goda form från tidigare i veckan och rörde sig mjukt och smidigt och stoppade alla Karims försök att slå avgörande slag. Många poäng kom av att motståndaren missade snarare än att de själva avgjorde. Kvalitén på Squashen som spelades i finalen var fantastisk och bollarna de visade upp var otroliga och drog ner mycket applåder från läktarna. Gregory vann till slut det första gamet med 11-3. Andra gamet höll även det världsklass och nivån var närmast omänsklig och det var Gregory som styrde och ställde. Karim blev lite frustrerad över att hur bra han än spelade så var ändå Gregory lite bättre, vilket inte säger lite om dennes nuvarande formtopp.

Darwish, efter matchen;
”Alltid roligt att komma till Linköping för att spela denna turnering. Gregory var idag helt enkelt för bra för mig idag . Vi har spelat mot varandra sedan vi var 10 år gamla och jag har aldrig sett honom spela så här bra. Jag skulle älska att komma tillbaka hit till nästa års turnering och stort tack till Fredrik Jonsson och hans team för en mycket välorganiserad turnering.”

Gaultier, efter matchen;
”Jag trodde faktiskt inte att jag skulle spela så här bra eftersom jag har haft problem med ryggen sen jag kom tillbaks från New York. Jag vill bli rankad som världens bästa spelare igen och då  behöver jag den motivation jag får från publiken för att nå dit igen. Jag har haft turen att ha min fysioterapeut med mig hela veckan och han har gjort ett bra jobb med mig hela veckan lång. Jag vill också tacka Fredrik och hans team, Linköping, sponsorer mm för att ni ser till att den här turneringen växer för varje år Vilket jag hoppas att den kommer fortsätta göra i många år framöver. Jag önskar att vi hade en liknande turnering i Frankrike. Jag önskar er alla lycka till och till sist hoppas jag att Karims hemland Egypten snart kommer att återfå lugn och ro.”

Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.

Med rätt att klaga

Kapitalism is cannabalism?

Det här är en fantastisk, men samtidigt mycket skrämmande bok som Klein ynglat av sig.  Hon har iklätt sig en cynisk författarrollen, i syfte att försöka förklara den tid vi lever i, även om den råkar vara ytterst deprimerande. Detta bör bli bli en av decenniets viktigaste böcker på grund av den nakna sanningshalten. En sanning som politiker i maktens korridorer har en benägenhet att förtränga, även om de skulle får den kastad på sig.  Naomi Klein berättar att hon fick idén till boken när redaktören för Harpers Bazaar beslöt att skicka henne till Irak. Hon hade tänkt skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmaktens planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag mitt framför ögonen på dem. I boken formuleras kapitalismen som chockdoktrin. När exempelvis orkanen ödelagt New Orleans, när tsunamin svept bort alla samhällen längs kusten, när människor är traumatiserade av bomberna eller när börsen kraschat. Först i krisskeden och chocktillstånd har nyliberala idéer kunnat ta initiativet för att privatisera allmänningarna, förbjuda fackförbunden, avskaffa social service, släppa priserna fria och cementera äganderätten och centralbankens överhöghet. I Sverige används för övrigt arbetslösheten som främsta verktyg att applicera in nyliberala konstellationer in i samhället.

Vem ska man lita på? Kan man lita på någon? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Jag har i alla fall läst klart boken, och sväljer inte innehållet med hull och hår, utan tar till mig budskapet i syfte att forska vidare om det verkligen förhåller sig på detta horribla sätt. I vilket fall som helst är Chockdoktrinen oroväckande intresse- och tankeväckande för att vara så biblisk tjock. Hennes synvinkel tycks stödjas av ett antal mäktiga människor, något som borgar för en relativt hög trovärdighet. Efter några decennier av nobelpristagande Milton Friedmans ande svävande över oss, kan man konstatera att kriser inte enbart är  tillfälligheter, utan en naturlig konsekvens av den ”liberala” ekonomiska politiken, vilka snabbt tillvaratas av den omättliga marknadsekonomin. Enligt Friedman skulle staten inskränka sig till att hålla marknaden fri från otillbörliga kontroller och restriktioner som skatter, transfereringar och allmännyttiga institutioner, då skulle tillväxten skjuta fart och friheten spira. För högern och mig själv som röstade på Moderaterna är boken ytterst besvärande därför att den så rasande effektivt ger oss sanningen om kapitalismen: ett system utan mänsklig hänsyn. Görs kapitalismen till politiskt reformpaket blir resultatet därför en hänsynslös politik, där empatin och altruismen förpassas till periferin och välgörenhetsorganisationer.

Sverige har anammat privatiseringar, avregleringar och liberalism lika skoningslöst som oväntat, utan att använda sig av vare sig katastrofer eller krig. Socialismens tynande altruistiska värderingar har ersatts av en ultrakapitalism, där det i första hand inte är en fråga om att vårda och lära, utan att istället skapa den högsta avkastningen till sina aktieägare. Vård, skola, omsorg och kollektivtrafik: allt detta förknippar jag med ett samhällsansvar, men som numera outsourcats av klåfingriga politiker. Nu börjar det som tur  läcka ur dessa modeller med SJ i bräschen som en utmärkt anti-förebild. Det säger ju sig självt att detta är en statlig angelägenhet, vilka bolag vill ens med tång ta i de ”olönsamma” sträckorna? Vilka aktörer vill samarbeta för sätta kunden och långsiktigheten i fokus – när de konkurrerar med varandra. Friskolshybrisen är ett annat bra exempel där vi medborgare, och även vissa politiker börjar vakna upp efter ”billigast-är-bäst-syndromet”. Nu börjar det sunda politiska förnuftet i alla fall få fragmentariska infall att inte allt tycks stå rätt till, och att det ibland kostar mer än det smakar att låta marknadskrafterna härska.  Det är inte svårt att räkna ut att det inte går att effektivisera vår omgivning i vilken utsträckning som helst, utan att det får konsekvenser på helhetskvaliteten. Kortsiktighet och girighet är två parametrar som dessvärre tycks vara här för att stanna, i vilken grad vet vi ännu inte.

Varför nämns aldrig våra grannländer Norge och Danmark i samhällsdiskursen? De länderna har inte fullt ut  anammat  Sveriges dysfunktionella ekonomiska marknadsprocess, något de ska vara såväl stolta som glada för. Dessa grannländer ligger ändå ljusår före oss i kunskapsstatistiken; det kan väl ändå inte bli konkretare än så. Vad blir nästa steg, ska vi privatisera polisen? Avregleringar, privatiseringar och marknadskrafterna som anses sköta och lösa samhällets alla problem är inte den omnipotenta lösningen. Den urholkar istället kollektivismen, men spär på individualismen i samhället.

Irrationell shopping

Det är egentligen ganska intressant och tankeväckande att studera snåla eller exceptionellt prismedvetna människor som strör pengar runt om sig i syfte att blidka och vidmakthålla släktrelationer och julnormer. Några dagar innan själva jul kommer det gigantiska och oändliga reklamuppslag om att mellandagsrean startar den 25 eller 26 december med reapriser  mellan 50-70%. Det har till och med gått så långt att vissa butiker har mellandagsrean innan själva julafton. I vilket fall som helst  är det en av årets största  shoppingdagar där folk blir som galna och tycks återgå till ett ytterst primitivt grottbeteende. Därefter tar alla 2012 modeller över reorna, när allt gammalt  förhoppningsvis sålts. Det marknadsekonomiska ekorrhjulet är onekligen snillrikt konstruerat.

Civilkurage vs invaliditet

Läste nyligen en notis i NT där en 26-årig man brutalt blivit misshandlad av fyra personer vid en spårvagnsplats i Klockartorpet. 26-åringen bad gänget sluta krossa glasflaskor, vilket de indirekt gjorde, men istället gav de fyras gäng på ”vardagshjälten” som fann det betydligt intressantare att misshandla denne än att fortsätta  att krossa glasflaskor. De flesta i detta våldskreativa gäng var under 18 år, något som inte gör saken ett dugg bättre. Det är ruskigt tragiskt att det oprovocerade våldet fått större fotfäste i vårt avlånga land, snart kanske civilkurage är ett minne blott?

Civilkurage vs vittnesplikt

Läste också i NT om en kvinna som bevittnade en misshandel utanför krogen Cromwell House. Hon menar på att hon hellre hade hållit tyst om hon vetat att hon blivit tvungen att vittna. Hon känner flera av killarna, och vet vad är kapabla till, något som hon ser som ett hot mot sig själv och sin dotter. Skulle hon avstå från att vittna så utdelas ett vite på 2000, ett belopp som kan bli betydligt högre om hon avviker från nästa huvudförhandling. Det enda samhället i detta fall kan erbjuda är att ta ut den åtalade när hon vittnar, men som sagt dennes kompisar sitter fortfarande kvar , vilka troligtvis inte är ett dugg bättre än den åtalade.

Denna moment 22 situation är onekligen ingen drömsits, utan snarare än demokratisk rävsax. Jag själv anser att det är fundamentalt viktigt att vittna och vara delaktig i rättsprocessen, tyvärr är inte verkligheten svart eller vit. Skulle min familj bli indragen i något liknande så blir det onekligen betydligt knivigare att göra rätt för sig. Instinktivt så hoppas man som medborgare att samhället i sådana situationer har adekvata handlingsplaner att ta till mot skurkarna. Om fler personer känner samma motvilja att det inte är värt att riskera ens familj hälsa i syfte att främja rättvisan, så bildas nya dysfunktionella normer som dels är svåra att få bukt med, dels bara spär på gängkriminalitet. Då har ondskan indirekt vunnit såväl första som andra ronden mot samhällsrättvisan. Polisen och även domstolarna har fått mer pengar än på många år, och fler poliser än någonsin finns i omlopp -  ekvationen går inte ihop. Om inte dessa vanmaktsnormer ska få ordentligt fotfäste i värt demokratiska samhälle måste polisen, domstolarna, kommuner och staten med flera få ännu mer resurser som konkret enbart ska gå till att luckra upp denna annalkande laglöshet. Det måste finna fler redskap för vittnen, än att bara bli hänvisade till Brottsofferjouren, som sagt det handlar om prioriteringar, samverkan och en stor dos sunt förnuft.

Dysfunktionellt stenlandskap – Stenar till förbannelse i Norrköping

Äntligen, nu ska den fula tillbyggnaden bort från Hörsalsparken. Parken i sig får sig en ytterst välbehövlig renässans samtidigt som den ska fungera som genväg till Knäppingsborg, i syfte att skapa ett adekvat stråk mellan de olika shoppingparadisen. Systembolaget ska flytta från nuvarande parknärhet till Apoteket Hjortens lokaler, frågan är var den tillsynes ökande strömmen av alkoholister ska ta vägen? Alla Norrköpingsbor med självaktning har säkert någon form av idé vad som är bra med detta och vad som är mindre bra. Redan nu har det från handikappföreningar klagats på att det inte finns tillgång till hiss. Kommunen kontrar med det mindre fyndiga svaret:  på grund av estetiska-, kulturmiljö- och driftsmässiga samt tekniska skäl utgår hiss från planhandlingarna det vill säga ”det är för dyrt”. Självklart går det inte tillgodose alla önskemål i Kommunen, det vore orealistiskt. Går man däremot ut med att vara en handikapp-, cykel- och barnvänlig kommun  av rang är det provocerande att se den nonchalans som råder vid väldigt många nybyggnationer i Norrköping. Det är lätt att fylla dokument med olika vedertagna skriftschabloner, men när det väl kommer till kritan är det just ord som saknar autentisk substans. Som småbarnsförälder förstår jag överhuvudtaget inte varför de breda trapporna inte innehåller en trappfri del för barnvagnar. Det känns instinktivt som denna underlätting varken skulle fördyra eller förstöra ursprungsplanen. Det vore synd om någon form av rationalitet skulle förekomma i sådana byråkratiska sammanhang. Det är då mycket bättre att vara diktatorisk och stå fast vid sitt beslut  för att något år senare erkänna sina misstag, och då få göra om bristande byggnation samtidigt som skattepengarna rinner mellan fingrarna på kortsiktighetspolitiker som tycks gå stengudarnas ärenden.

Det är lite parodiskt att höra lyriska kommunpolitiker och tjänstemän berömma sin egna stad som en parkernas stad av rang. Jag skulle dessvärre vilja infoga Norrköping som Stenstädernas stad. I stort sett all nybyggnation är stöpta i samma material och form, något mer steril  kommun får man leta efter. Tekniska kontoret måste onekligen dyrka stenkoncepten som fyller vår stad till bredden. Visst finns det fog för en del av dem, men inte i denna osannolika utbredning.  Det gröna i parkerna har reducerats till förmån för stenstoderna och oceaner av stensand. Parkritningen i sig är ett minst sagt sorgligt kapitel, där idéerna  mångt om mycket påminner om parken nära invid Hugo. Hur många sitter där, och hur roligt ser det egentligen ut? Jag skulle så gärna vilja se fler parkritningsförslag från parkarkitekter som inte är i klorna på stenmaffian. Jag saknar i sort sett allt som kännetecknar en varierad minipark; kreativitet, fantasi, sunt förnuft  men framförallt lite mer nyskapande. Det är lätt att åka på epitetet gnällgubbe, varför bry sig? Först och främst är det våra skattepengar sedan är det vår gemensamma miljö som dessa troliga vänskapskorruptionshybrider mellan tjänstemän-politiker och Stenmaffian indirekt raserar.

Lönegarantin – schizofren byråkratisk übernaivitet

stenlandskapet i Norrköping,

Nyligen blev jag avstängd från A-kassan, då jag slarvigt nog missat att lämna uppgifter enligt den strikta handlingsplanen. Exakt samma slutdatum som stod angivet på denna handling blev jag avstängd. Det byråkratiska maskineriet fungerade optimalt, och det tog inte många dagar innan det damp ner ett brev från A-kassan. Sedan var jag tvungen att gå igenom en 7 dagars karensprocess med mera i syfte att återigen erhålla min A-kassa. Jag tycker egentligen att detta är riktigt bra, men det är en fördel att få  den informationen innan, vilket jag inte fick.

I och med ovanstående exempel vill jag belysa hur effektivt det är med samverkan mellan A-kassa, och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt adekvata spärrar i registren. Uppdrag granskning visade på diskrepansen mellan gemene-man-restriktioner och företags-restriktioner. Jag blir verkligen illa berörd av släpphäntheten hos bland annat Länsstyrelsen som betalar ut den statliga garantilönen. Hur dessa i stort sett fungerar som bankomater för kriminella, och har så gjort det i över 20 år, dessutom utan att kunna förändra processen till det bättre är en gåta i byråkratiskt revirtänkande. Jag vill ju så gärna tro att människor i ledningen för Länsstyrelsen är kompetenta, men det tycks vara en omöjlighet att det kan förhålla sig på det sättet. Enligt Uppdrag granskning så var det samma debatt 1991, det vill säga för 20 år sedan, men ingenting tycks ha hänt sedan dess. Det är våra skattepengar, mina skattepengar som indirekt förskingras av inkompetenta och anti-samarbetsvilliga individer med makt och höga löner,  några som borde kvalitetssäkras, men helst få sparken för inkompetens. Oftast slutar dessa debatter med återvändsgränden, ”ingrepp i den personliga integriteten”. Det är är onekligen en term i betraktarens ögon. Innan 11 september 2001 så var övervakningskameror i vårt land i stort sett bannlysta, just på grund av den personliga integriteten, men efter planen flugit in i World Trade Center så var de argumenten som bortblåsta, vad hände med den personliga integriteten?

Patentlösningen heter som vanligt samverkan över gränserna mellan inblandade institutioner genom bland annat samkörning av register. Dessutom  måste det införas ett adekvat kontrollsystem i dessa register eftersom det inte räcker med att ha tillgång till ett superregister -  om ingen människa eller maskin kollar det, det spelar liksom ingen roll. Jag blir illa berörd när storebrorsmyndigheter inte lever som de lär, och dessutom tycks vara totalt irrationellt naiva (tröga, blåsta). När sådan här kritik kommer upp till ytan så bör det sitta människor i ledningen som  inte bara påstår att allt ska bli så mycket bättre efter några utredningar, precis som de sade för 20 år sedan. De bör istället rannsaka sig själva, och agera likt de är ämnade och betalda att göra. Visste jag inte bättre så hade jag anat en konspirationsteori mellan politiker och den organiserade brottsligheten. Nu har det gått några veckor och dagsfärska nyheter har förpassat de gamla till periferin, något som borgar för att ingenting kommer att hända, tills nästa Uppdrag granskning dyker upp om ett tiotal år – sorgligt och odemokratiskt.

Den fiktiva samarbetstrojkan, vilka i samråd upprättar spärrar i systemen

• Kronofogdemyndigheten
• Länsstyrelsen
• Konkursförvaltaren
• skattemyndigheten

Yngwie Malmsteen  – konservatistdogmatiker

En av mina riktigt stora musikaliska husgudar var Mr  Yngwie Malmsteen. Mannen med ett aggressivare gitarrspel än en speedad bålgeting. Jag och Stefan Hammarström har sett en av Sveriges få genuina rockdivor hela 6 gånger. Det har i stor sett tid alltid varit förenade med musikandakter med stort underhållningsvärde. I och med Yngwies framträdande hos den svärande bulldoggen Kalle Moreus så kände jag mig manad att rannsaka de senaste 6 plattorna, vilka jag likt Judas helt sonika förkastat förut. Hans medverkan i programmet var för övrigt helt klanderfritt, och ett av de bättre av de åtta avsnitten. Jag fick dessutom se en osannolikt nedbantad Yngwie; för några år sedan fick han knappt gitarren runt kroppen, vilket satte gitarr-hjälte-glorian lite på sned. Det var en märkbar ödmjuk och harmonisk Yngwie som efter så många år i USA inte visade tillstymmelse till amerikansk accent (Dolph-syndromet). Det är i sig värt en eloge till det annars så dysfunktionella översittarbeteende som personer som vill framhäva sig själva med allt som oftast anammar.

2000 – War to end all wars.

Yngwie Malmsteen, född 30 juni 1963 som Lars Johan Yngve Lannerbäck, är en svensk stilbildande gitarrist. Malmsteen är en av hårdrockens största gitarrvirtuoser och har under 80 och 90 talet inspirerat väldigt många kända gitarrister. Han nominerades 1984 till en Grammy för sin första soloskiva Rising Force. Skivan belönades som världens mest sålda instrumentala hårdrocksskiva, Yngwie fick pris som årets gitarrist och skivan vann även pris som ”årets instrumentala skiva”.  Yngwie tog inspiration av hårdrocken och den klassiska musikens virtuoser så som: Uli Jon Roth, Ritchie Blackmore, Jimi Hendrix, Nicolo Paganini, Antonio Vivaldi och Johann Sebastian Bach. Resultatet av det var en utvecklad snabb teknik inom Shredding och sweeping. Gitarrister som: Timo Tolkki, Paul Gilbert, Axel Rudi Pell och Michael Romeo är några gitarrister som inspirerats av Malmsteens känsla att kombinera hårdrock och klassisk musik.

2002 – Attack!!

I vilket fall som helst så har denna före detta husgud de senaste 12 åren drabbats av någon form av utomjordiskt övermod. Hans låtskriverisnickerier har havererat, och består numera av oändliga karbonkopior av sina egna låtar, och dessutom en nästintill avsaknad av adekvata hårdrockchorus. Killen har likt måndag hela veckan fastnat i en fyrdimensionell återvändsgränd som låtskrivare. Soloonanierna är visserligen lika intakta som förut, men som sagt utan riktigt bra låtar känns dessa ganska meningslösa och intetsägande. Han tycks ha indoktrinerat en manisk strävan att reproducera Rising force och Marching out plattorna såväl musikaliskt som ljudmässigt. När jag förut diskuterade Yngwie så blev man tvungen att  jämföra olika eror; som exempelvis de två första albumen med Jeff Scott Soto på sång, därefter Mark Boal eran, sedan Odysse eran  med Joe Lynn Turner, sedan Göran Edman eran, därefter den sämre eran med Michael Vescara, sedan blev det inga eror alls att tala om längre, utan enbart återupprepningar av tidigare eror. Yngwie själv säger att han är en perfektionist uti fingerspetsarna, men hans senaste musikaliska verk visar på raka motsatsen. Jag kan inte förstå att en sådan talang drabbats av ultrakonservatism, och tror att hans musik är bättre än den egentligen är. Vad är syftet att låtsas ta hjälp av andra för att förändra något, när man i slutändan ändå agerar likt envåldshärskare?

2005 – Unleash the fury

På de sex senaste urvattnade och fantasilösa alstren har sångarna visserligen avlöst varandra, men inte i lika stor utsträckning som förut. På War to end all wars sjöng den den gudabenådade sångare Mark Boals. Mannen som också sjöng på Yngwie klassikern Trilogy från 1986. Tyvärr dränktes denna nästintill operaliknande rösten av en produktion från helvetet. Doogie  White tog över micken från en ytterst kortvarig sejour från den norska vikingen Jorn Lande. Den skotske högländaren med den mäktiga pipan har bland annat spelat med Praying Mantis, Cornerstone och Rainbow. Han lyckades med konststycket att hänga kvar i mickstativet  från 2001 till 2007, det vill säga på tre hela album.

2008 – Perpetual flame

2008 tog före detta Judas Priest och Iced Earth sångaren Tim ”Ripper” Owen aningen oväntat över sången. Han var för övrigt inspirationskällan till filmen ”Rockstar” med Mark Walbergh i huvudrollen, som för övrigt handlade om hur Tim som tvättäkta hårdrockfan och coverbandsångare blev medlem i ett av världens största Heavy metal band -  Judas Priest. Jag gillade honom varken i  Judas eller Ices Earth, och jag gillar definitivt inte honom som sångare i Yngwies band.   Hans  röst passar helt enkelt inte in den neoclassic-genren. För mig är han Yngwies näst sämsta sångare, som bara passeras av Michael Vescera som gapade på de halvmediokra plattorna: The seventh sign från 1994 och Magnum opus från 1995. Annars är hans val av gudabenådade sångare en av hans starkare sidor. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman, Mats Levén, Doogie White, Jorn Lande – vilket gäng av fullblodsproffs.

2010 -Relentless

Den näst senaste upplagan av Yngwie Malmsteen´s rising force består av:

• Sång – Tim ”Ripper” Owen, 4 år i bandet  (Judad Priest, Iced Earth)
  
• Keyboard – Nick Marino, 2 år i bandet (Solokarriär)
  
• Bas – Björn Englen,  4 år i bandet  (Quiet riot, Soul sign)
  
• Trummor – Patrik Johansson, osannolika 11 år i bandet  (Witout grief, Stormwind)

2012 – Spellbound

”Spellbound” är Malmsteens 19:e platta och innehåller 13 färska nya spår, tyvärr. När man trodde att djupet i träsket var nådd visar Yngwie vart ego-skåpet ska stå genom att hitta den sista pusselbiten på hybrisskalan: han sjunger själv. Vi får tacka gudarna att 90 procent av plattan är instrumentala, han sjunger dock på tre låtar,  vilket minimerar  risken för kvarvarande fans att slippa depressioner. Det enda han lyckas med är att matcha den exceptionellt hemskt producerade”War to end all wars”. Innerst inne tycker jag det är är tragiskt då han skapat så kopiöst bra musik under hans karriär. Yngwie är väl den som kickat flest bandmedlemmar i världen, men nu måste han ta sig i kragen genom att självmant lämna in sin avskedsansökan. Jag lovar att Yngwie skulle lyckas som tv-kock eller trädplanterare. Jag tror att alkohol och andra droger utifrån ett kvalitetsperspektiv var bra för den fingerfärdige gitarrhjälten. När han blev nykter så tog diktatoriskt kontrollbehovet över all makt samtidigt som sinnet för att skapa gudomliga låtar fastnade i flaskan eller kokainet. Jag vill definitivt inte uppmana Mr Malmsteen att börja droga igen, men överlåt sång och producerandet till människor som behärskar de sakerna, sådana som har talang, det har inte du Yngwie.

Jag försöker se framåt, och ser mig inte alls som någon nostalgiker, men i Ynwgies Malmstens fall gör jag ett regelrätt undantag, då det senaste decenniets musikaliska kreativitet totalt avstannat, och sinnet för melodier spårlöst gått upp i rök. När jag tar fram gudomliga plattor som Marching out (1985, Jeff Scott Soto), Trilogy (1986, Mark Boals), Odyssey (1988, Joe Lynn Turner), Eclipse  (1990, Göran Edman), Fire and ice (1992, Göran Edman), Facing the animals (1997, Mats Levén) gör jag det med vördnad, men med en märkbar tomhet i metalhjärtat.

Musik från en svunnen Yngwietid

Pixel-Eskapism

Ena mina absoluta 80-tals favoriter har sorgligt nog hittat vägen till  Hollywoods-remake-fabriker. Fright night är filmen i fråga, en av få skräckisar som lyckats balansera och kombinera horror med humor -  utan att fördärvas åt någotdera riktning. Nu har Colin Farrell (1976, Castleknock, Dublin, Ireland: Tigerland, Minority report, Phone booth, In Bruges, Alexander, Daredevil) iklätt sig rollen som den karismatiske grannvampyren Jerry Dandridge, och handlingen är förflyttad till Las Vegas villaförorter. En annan skillnad är att regissören tidigarelagt huvudhandlingen det vill säga förklarar handlingen ytterligare ett varv för att vi tröga cineaster verkligen ska förstå hur det förhåller sig. I vilket fall som helst är detta inte en total katastrof, utan en  standardremake, men som saknar originalets originalitet och glimten-i-ögat-humor.  Kemiavsaknaden mellan de tre huvudkaraktärerna är en annan faktor som pulvriserar ett högre betyg från mig. Det här blir bara en i raden av onödiga remakes som verkligen känns som en produkt – inte  som ett humor-skräck-mästerverk. En petitess i sammanhanget är att de lyckats få med Chris Sarandon på ett hörn i filmen; originalets Jerry Dandridge.

Julhelgseuforin förstärktes med 12 nya av HBO´s hittills kvalitetsmärkta vampyrepos True blood. Jag dyrkade verkligen de tre första säsongerna, och hade med all rätt väldigt höga krav och förväntningar på den nya säsongen. Tyvärr visade sig denna säsong mest gå på tomgång, och hade mer gemensamt med Buffy. Den smarta dialogen var som bortblåst och karaktärerna lika tomma som mitt bankkonto. Säsongens ”skurk” var  en halvgammal tant i min egen ålder som knappt skrämde Hanna och Frida. Jag kom på mig mer än en gång parallellt spela Wordfeud, vilket tyder på ett skapligt ointresse.  Jag ska ge de första 3-4 avsnitten av säsong 5 en chans, annars är denna serie körd i mitt hem.

Captain America är en Marvelgubbe jag aldrig kommit underfund med under mina frenetiska tonårs-läs-orgier. Det samma gäller för för superhjälte-kollektivet The Avengers.  För mig var det Spiderman, Fantastiska Fyran och Lagens väktare som gällde; The Avengers lyckades heller inte få fotfäste i gamla Svedala på den tiden. En åldrad Tommy Lee Jones (1946, San Saba, Texas, USA: JFK, The Fugitive, Men in black, No country for old men, The company men) spelar en halvvresig militäröverste.  Handlingen är förlagd till andra världskriget där Nazisten Johann Schmidt vill vara den tysk som tar herraväldet över världen via brottssyndikatet Hydra. Steve Roberts alias Captain America är den ende som kan stoppa ”Red Skulls” ondsinta planer, efter att genomgått ett experiment som förvandlat honom från tunnis till tuffis med en fysik att döda för. Precis som i True Blood så känns inte skurkkaraktären tillräckligt underbyggd eller farlig. Det blir helt enkelt ingen adekvat kontrast mellan det goda och det onda, vilket är absolut nödvändigt i denna typ av genre. Detta är tyvärr en standardfilm typ Green Lantern och Thor. Det riktigt coola med hela filmen är det holistiska slutet, något som sammanlänkar såväl Iron man, Thor, Captain America med kommande superhjältefilmen, The Avengers

Bröderna Coen inbjuder oss tittare till fortsatta halvschizofrena småstadsäventyr på den amerikanska landsbygden. Peter Stormare har sedan sin tid i Hollywood enbart fått gestalta skruvade karaktärer. Detta ändras förhoppningsvis genom denna film Small town murder songs, då han dels får en välförtjänt huvudroll, dels spelar en någorlunda normal karaktär. Stormare spelar en byhålesnut som blir indragen i sitt första mordfall parallellt handskas han med sitt heta temperament som bidragit till att han mist sitt livs kärlek. Samma kärlek vars nya man anses vara en av de misstänkta för det brutala mord som uppdagats. Som sagt det är en intrig som är gjord för konflikter, vilket det också blir, men med ytterst små subtila medel. Här finns inte tillstymmelse till specialeffekter, utan det är interaktionen mellan byns invånare som är i fokus. Handlingen, skådespeleriet och framförallt miljöerna får mig att svälja hela trovärdighetskonceptet fullt ut.  Herregud jag lovar att aldrig mer besöka Finspång, där verkligheten troligtvis hinner ifatt mig. Ytterligare en skön, lågmäld, tänkvärd men ändå liten skruvad rulle från Bröderna Coen.

Jag, brorsan och pappa besökte en fullsatt salong 3 på Filmstaden för att se Mission impossible – Ghost protocol. Jag har sett alla filmer i serien, där den första filmen är den sämsta i mina ögon. Denna gång kretsar handlingen runt en svensk galning som tycks tro att världen blir bättre om mänskligheten får börja om från början. Problemet är att han vill göra det genom att starta ett kärnvapenkrig. De som får skulden för detta är IMF, vilka tros bombat Kremlin; Ethan Hunt och hans team får agera utan hjälp ifrån huvudorganisationen. Tom Cruise är som klippt och skuren som agenten Ethan Hunt. Han är allt som James Bond är, men ändå inte, då det existerar en själ i karaktären precis som i filmen som helhet. Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz, Run fatboy run, Paul) står för filmens humoristiska inslag på ett ytterst välbalanserat sätt, det blir precis sådär lagom kul utan att humorn inkräktar för mycket på själva actioninslagen. Det som gör filmen så osannolikt underhållande är att alla i teamet får stort utrymme, vilket leder till att man faktiskt bryr sig om de dör eller överlever. Mikael Nyqvist gestaltar filmen bov, en roll som i vanliga fall får ett lite för stort utrymme i actiongenren. I denna film är skurkrollen och tillika Mikaels roll kraftigt nedtonad till förmån för uppsåtet i sig. Miljöerna är många, hänförande och autentiska, i städer som Dubai, Moskva och Budapest, men konstigt nog inte i USA. Den scen som jag och många andra gillar mest är när Ethan blir tvungen att ta sig in till datarummet via glasväggarna på världens högsta byggnad. Den långa spektakulära scenen är lysande och innehåller såväl dramatik som humor i mängder.  Jag kan inte göra annat än att abdikera för för denna berg-och-dalbana-action; 2 timmar och 13 minuter ren bioeufori.

Marie bakade, barnen tittade på Bolibompa – jag tittade på Hostel 3. De två första filmerna var båda riktigt bra och tillförde horror/tortyr genre en välbehövlig vitamininjektion. Tyvärr är regissören till de mycket obehagliga föregångarna inte längre delaktig i denna uppföljarprocess.  Borta är de genuina Slovakiska miljöerna och indirekt den otäcka vanmaktstämning som genomsyrade de första två alstren. Handlingen har moderniserat och outsourcats till Las Vegas. Istället för att 1 person betalar  och dödar ett hjälplöst offer, så går detta koncept ut på att spela om pengar hur offren kommer agera innan de dör inför en publik. Det blir inte otäckt, inte stämningsfyllt, det är mindre splatter och mindre trovärdigt skådespeleri – tyvärr. Nu har väl även denna filmserie infogats i Hollywoods mediokra skräck franchising fabrik typ Saw, Fredag den 13:e och Final Destination.

Warrior är 50% fighting,  50 % drama. Just dramafasen brukar vanligtvis vara lika populär  i denna genre som i porrfilmernas underbara värld. I Warrior är inte  så fallet, utan här hanteras de båda genrerna med fingertoppskänsla. Nick Nolte spelar en f.d alkoholist som är avskydd likt pesten av sina två söner, som i sin tur avskyr varandra på grund av vad som skett i det förflutna. Det som åter för dem samman är träningen inför en mixad martial arts turnering, där de båda bröderna oväntat deltar. Blandar man Rocky med Bloodsport, och samtidigt kastar in amerikansk sentimentalism med goda skådespelarprestationer så bildas Hollywoodhybriden Warrior. Jag faller återigen för detta klassiska dramaturgiska filmknep, något jag sett tusentals gånger förut. Sanningen är att det är så himla bra genomfört. De båda bröderna som spelas av Joel Edgerton (1974, Blacktown, Australia: King Arthur, Smokin aces, The Thing) och  Tom Hardy (1977, London: Band of brothers, Black hawk down, Star Trek Nemises, Inception, Tinker tailor soldier spy) skapar den nödvändiga schismkemin mellan fadern och dem själva, vilket skapar ett djup i filmen som lägger grogrunden för fightingscenerna. De underliggande familjekonflikterna belägrar filmen likt den bästa Londondimman. Vad vore denna genre utan David vs Goliat dramaturgin, troligtvis ingenting eftersom även denna film dryper av sådant. I de Warrior har manusförfattarna överträffat sig själva med att skapa magi av de båda brödernas och faderns undertryckta känslor. Dessa inre aggressioner håller brödernas fightinglåga vid liv, något motståndarna blir varse om. Jag kan inte göra annat än att kapitulera inför en optimal handling, bra skådespelarprestationer och trovärdiga fightingscener – en toppenfilm helt enkelt.

Another earth är onekligen en udda filmfågel. Dels handlar denna lågmälda sci-fi rulle om upptäckten av en  parallellplanet där varje människa har sin motsvarighet, dels handlar det om tonårstjejen Rhoda som av olyckshändelse krockar med en stillastående bil. Pappan som spelas av William Mapother (1965, Louiseville, Kentucky, USA: Swordfish, Minority report, The Grudge, The Zodiac och serierna Lost & Prison Break) överlever olyckan, men modern och sonen dör. Efter 4 avtjänande fängelsesår släpps Rhoda, som  inleder processen att be den överlevande pappan om förlåtelse. Detta är en vacker berättelse om när sorg möter skuld och dess konsekvenser. Another earth kommunicerar med  subtila medel, sparsmakat med effekter och troligtvis låg budget. Detta existentiella och intelligenta drama gräver lite djupare i det mänskliga psyket än de flesta andra stereotypa filmer i denna genre, vilken filmen i sig vinner på. En riktigt tankeväckande film.

Melodier att döda för?

Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

10. House of Lords – Big money  (USA)

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.

12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate

Häloskontroll på grund av onaturlig energilöshet

Jag bokade  hypokondrisk en tid hos Kneippens vårdcentral, och fick 1 vecka senare möta en av deras läkare. Efter ett antal tester så avkunnade han domen; läkaren förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom ruskigt glad för komplimangen. Läkaren menade på att mina toppvärden till stor del baserades på god kostföring, överviktsfrånvaro, varken snusar eller röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Nedan följer några viktiga värdeindikationer att hålla reda på, i syfte att hålla sin hälsa på en stabil nivå när man som jag passerat 40-års gränsen.

Blodtryck

Mitt blodtryck låg på 115/90

Att man överhuvudtaget bryr sig om blodtrycket beror på att man bevisat att sannolikheten för framtida hjärt-kärlproblem (stroke, hjärtinfarkt, hjärtsvaghet med mera) ökar med stigande blodtryck. Det finns ingen absolut gräns för när risken ökar, utan det kan variera. Trots det kallas blodtryck över 140/90 för ”högt blodtryck”. Men det innebär inte att alla som ligger över detta värde ska behandlas med mediciner. För att sänka blodtrycket brukar man rekommendera viktminskning (om man är överviktig), regelbunden motion samt kost som är relativt saltsnål, fettsnål och fiberrik. Om kost och motion inte hjälper brukar man få mäta blodtrycket minst fyra till fem gånger hos distriktssköterska eller företagssköterska. Därefter beslutas om man ska börja äta medicin mot högt blodtryck. Det är inte bara nivån på blodtrycket som avgör om man ska äta medicin eller inte. Även ålder och vilka flera andra riskfaktorer man har spelar roll, liksom hur man själv ställer sig till att påbörja en läkemedelsbehandling.

Blodvärde

Mitt blodvärde låg på stabila 145 g/I

Hb, brukar man kalla koncentrationen hemoglobin i blodet. Man brukar mäta i gram per liter och ett normalt värde för en man är cirka 130–170 g/I och för en kvinna 120–150 g/l. Att mannens HB är högre än kvinnans är för att män har robustare kroppsbyggnad och utvecklar mer muskler än kvinnor. Proteinet hemoglobin finns i de röda blodkropparna och sköter blodets förmåga att transportera syre. Hemoglobinhalten i blodet varierar mellan olika människor, även mellan friska personer. Den kan också variera hos samma person vid olika tillfällen. För att läkaren ska ha något att jämföra med när provsvaret ska tolkas finns det så kallade referensvärden. Ett referensvärde bygger på ett genomsnitt av resultat från prover på en stor grupp friska personer. Vanliga referensvärden för Hb-värdet är ungefär 120-155 gram per liter för kvinnor och 130-170 gram per liter för män. De här riktlinjerna gäller upp till 80 års ålder. I högre åldrar kan blodvärdet vanligtvis ligga lite lägre, nedre gränsen är vid 115-120 gram per liter för både män och kvinnor.

Lågt Hb-värde kallas för blodbrist, anemi. Den vanligaste typen av blodbrist beror på att man har för lite järn, så kallad järnbristanemi. För kvinnor är blödningar i samband med menstruationen den vanligaste anledningen till järnbrist som sänker Hb-värdet. Hos män och kvinnor som inte har menstruation är sjukdomar i tarmen den vanligaste orsaken till järnbrist som medför att hemoglobinhalten blir lägre. Gravida kvinnor får också ofta järnbrist och sänkt Hb-värde eftersom kroppens behov av järn ökar under graviditeten.Om man blöder mycket kan man snabbt få en sänkning av hemoglobinvärdet. Kroppen måste bevara en viss mängd blod för att inte blodtrycket ska sjunka alltför lågt. För att ersätta blodförlusten späds blodet ut med kroppsvätska, vilket leder till att hemoglobinhalten minskar. Brist på vitamin B12 och folsyra, vilka är ämnen som kroppen behöver för att producera nytt blod, kan också leda till blodbrist.

Vanliga orsaker till tillfälliga höjningar av blodvärdet är fel vid provtagningen, vätskebrist, eller kroppsansträngning strax före provtagningstillfället samt provtagning tidigt på dagen. Rökning ger också högre blodvärden på grund av den syrebrist som kroppen utsätts för. Samma sak inträffar vid längre vistelse på hög höjd. Vid förhöjt blodvärde är den första åtgärden att ta ett nytt prov för att utesluta fel i provtagningen eller andra felkällor. Om blodvärdet däremot vid upprepade tillfällen ligger för högt eller vid ett enstaka tillfälle är kraftigt förhöjt bör en utredning ske. I första hand innebär det en allmän kroppsundersökning samt kompletterande provtagning med inriktning mot blodets sammansättning. En sådan utredning syftar till att utesluta sällsynta sjukdomstillstånd i benmärgen som kan leda till en onormal ökning av röda blodkroppar.

Pulsen

Min vilopuls ligger runt 45, min högsta uppmätta maxpuls på 210.

Puls är ett mått i enheten bpm på hur många slag hjärtat slår varje minut. Pulsen kan man enkelt mäta genom att känna med två fingrar på halsen eller handled och räkna antalet pulsslag under 15 sekunder. Antalet uppmätta pulsslag multipliceras därefter med fyra. Det finns även pulsmätare av olika slag. En vanlig variant av pulsmätare är pulsklockor som kan fästas på handleden för en digital övervakning av puls. Vid konditionsträning används vanligen en pulsklocka med trådlös förbindelse till ett pulsband som är fäst runt bröstet.Vid långvarig konditionsträning sänks vilopulsen, och vid utebliven träning så ökar den. Om vilopulsen är högre än normalt brukar det betyda att man har en infektion i kroppen, vilket  i sig är en sanslöst bra indikation på att inte träna just den dagen. Den lägst uppmätta vilopulsen är 28bpm. Gunde Svan hade exempelvis  32bpm i vilopuls när han var aktiv idrottare. Per Elofsson uppger själv att han vid flera tillfällen under sin elitkarriär uppmätt en vilopuls under 30 slag/minut.

Vilopuls är den puls man brukar ha när man vaknar eller när man har vilat under en längre tid. Genom att kontrollera din vilopuls regelbundet kan du se om din kondition förbättras: har du efter en tid färre slag per minut än tidigare så är det ett kvitto på att din kondition har blivit bättre. Hjärtat har blivit starkare och förmår pumpa ut mer syrerikt blod med varje slag, vilket gör att det inte behöver slå lika ofta. Du ska vara medveten om att pulsen påverkas av stress        ju mer stressad du är desto högre puls kommer du att ha. Sjukdom innebär nästan alltid förhöjd puls. Hur högt du befinner dig över havet är en annan faktor, hög höjd betyder fler pulsslag per minut. För att du ska ha något att jämföra med kan det nämnas att elitidrottare inom uthållighetssporter ofta har mellan 30-40 slag per minut i vilopuls, medan en normaltränad motionär kan ha omkring 50-60 slag per minut.

Arbetspuls, den puls man har vid vardaglig kroppsansträngning. Ligger någonstans emellan vilopuls och maxpuls, vanligen mellan 60 och 100bpm.

Maxpuls är den maximala puls som kan uppnås vid ansträngning. Maxpulsen används som referens av intensiteten i olika träningsprogram för konditionsträning. Med maxpuls menar man inte den absoluta maxpulsen, som förmodligen inte går att mäta upp på rimligt sätt, utan den högsta puls man kommer upp i en specifik gren. Min squashpuls är exempelvis inte lika hög som när jag springer. Maxpulsen är relaterad till vilken ansträngning man utsätter kroppen för. Maxpulsen kan inte påverkas genom träning, utan man föds med en viss maxpuls som sedan sjunker med cirka ett pulsslag varje år av ens liv. En vanlig uppskattning av sin maxpuls är 220 slag minus sin ålder, vilket i mitt fall är långt ifrån sanningen då jag enligt denna generella uträkningsprocess borde ligga lite under 176bpm. Den maximala pulsen är genetiskt betingad, och sjunker i regel med stigande ålder. För en vältränad person så sjunker maxpulsen långsammare än hos de som är otränade.

Maxpulstest. Vill man veta sin exakta maxpuls så kan man antingen mäta den vid en testklinik exempelvis vid något större sjukhus eller göra ett eget test. För att testa sig själv krävs en pulsklocka eller exempelvis en konditionscykel med pulsmätare. Först värmer man upp ordentligt och sedan ökar man intensiteten stegvis varje minut till man känner att man närmar sig sin maxprestation, då ska man spurta, gärna i svagt motlut, till dess att man känner sig totalt utmattad och kontrollera pulsmätaren när man slutar. Den högsta pulsen kommer vanligen några sekunder efter den mesta utmattningen, det beror på en fördröjning i kroppen. Högsta värdet är sannolikt väldigt nära ens maxpuls i den specifika grenen. Det är väldigt viktigt att man är helt frisk när man utför ett maxpulstest eftersom testet är extremt påfrestande för kroppen.

Pulsträning innebär att man använder pulsen som referens vid sin konditionsträning. Det kan innebära att man ska hålla sig inom ett visst pulsintervall under en viss tid. För mest effektiv konditionsträning ska man hålla sig mellan 85-95% av sin maxpuls. Vid en puls över 80% av sin maxpuls produceras mer mjölksyra än kroppen kan omsätta, det betyder att man bara kan hålla den intensiteten under en viss tid. Vid den pulsnivå som kroppen kan omsätta lika mycket mjölksyra som produceras kallas för pulströskel eller ibland mjölksyratröskel. 80% av maxpuls är också den nivå då mest fett förbränns totalt. Vid 65-70% av maxpulsen så omsätter kroppen mjölksyra mest effektivt, därför brukar den här nivån användas som aktiv vila mellan intervaller när man tränar intervallträning.

Sockervärde

Mitt sockervärde låg på  5,5 någon timme efter frukost

Typ 2-diabetes kan oftast behandlas med ändrade matvanor och regelbunden motion under en tid. Förr eller senare blir det nödvändigt att lägga till någon form av blodsockersänkande tabletter för att hålla sockret på önskvärd nivå.  I de senaste riktlinjerna för behandling av typ 2-diabetes, som gäller för både USA och Europa rekommenderas att behandling med den blodsockersänkande medicinen Metformin påbörjas redan vid diagnos av sjukdomen. I första hand ska detta gälla personer som är överviktiga. Rekommendationen är alltså numera att redan tidigt i förloppet påbörja läkemedelsbehandling av typ 2-diabetes.Efter att antal år med typ 2-diabetes får man räkna med att börja behandla med insulin. I vissa fall kan insulinbehovet uppstå efter några få år medan det hos en del kan dröja 10-15 år innan man behöver lägga till insulin.Dagens behandling av typ 2-diabetes innebär ofta att tabletter och insulin kombineras. En vanlig modell är att man tar en dos insulin till natten och använder tabletter på dagen. Målet med behandlingen är att blodsockret ska ligga så nära normalvärdet som möjligt. Ett annat användbart mått på sockerkontrollen är HbA1c-värdet, det så kallade långtidssockerprovet. Detta prov speglar hur blodsockret har legat i genomsnitt de senaste sex till åtta veckorna.

Blodsocker före måltid:

4,9-6,8 god kontroll,
6,9-8,8 gränsfall,
mer än 8,8 otillfredsställande.

Blodsocker efter måltid:

6,1-8,9 god kontroll,
9,0-11,1 gränsfall,
mer än 11,1 otillfredsställande.

HbA1c:
5-6% god kontroll,
6-7% gränsfall,
mer än 7,0% otillfredsställande.

 Pixel-Eskapism

The King´speech är en brittisk dramafilm som är baserad på verkliga händelser och handlar om Prins Albert och hans stigmatiserande stamning. Ett antal läkare hade misslyckats med att få bukt med kungens stamningshandikapp. Efter att ha läst en annons i tidningen kontaktades den självlärde Logopeden Lionel Logue spelad av Geffrey Rush (1951,Toowoomba, Queensland, Australia: Shine, Shakespeare in love, Elizabeth, Frida, Pirates of the Caribbean) Hans behandlingsmetoder var minst sagt okonventionella, men med tiden växte en försiktig, men nära vänskap fram mellan kungen och Logue. Filmen nominerades till hela 12 Oscar, och den lyckades roffa åt sig fyra av dem varav en i kategorin bästa film. Kemin mellan medelklasslärare och kunglig elev är helt enkelt magnifik och totalt fläckfri. Colin Firth (1969, Grayshott, Hampshire, England: The English patient, Love actually, Mamma mia) som fick en Oscar för bästa manliga huvudroll var minst sagt värd den, då han med en utomjordisk trovärdigt gestaltar den stammande och kommande kungen.

The Walking Dead följer en grupp överlevande i efterdyningarna av en zombieapokalyps. Baserad på Robert Kirkmans hyllade tecknade serier använder The Walking Dead de odöda för att spegla mänskligheten, exponera vilka vi verkligen är, vad vi klarar av och vad som verkligen är viktigt när det väl kommer till kritan. Andra säsongen tar vid där den första slutade. Vilka överlever, vilka dör och vilka blir uppätna? Denna gång fastnar gänget vid en fordonskyrkogård på motorvägen. Där blir de attackerade av ett kluster av utsvultna Zombies. Några blir skadade, någon försvinner och sedan är serien igång på fullaste allvar. De hittar en gård med vänliga människor, där de för tillfället kan andas ut, då de letar efter den försvunna Sophia, dotter till den överbeskyddande Carol. Karaktärsbeskrivningarna är av yttersta klass och utvecklas successivt från 1 till 10 episoden.   Zombierna är lika många och välgjorda som i säsong 1, och dessutom är scenerna minst lika härligt blodiga – här sparas det inte på blodskrutet. Den eklektiska filmgrytan består av drama-, thriller- och skräckingredienser som smakfullt varvas med några kärleksrelationer. Den andra säsongen levde med råge upp till mina otroligt högt ställda förväntningar. Det otäcka är att jag var minst lika rädd för några av de levande som själva zombierna. Nu ser jag fram mot säsong 3, och jag ser absolut inga hinder för att samma klaustrofobiska kvalitet kommer att vidmakthållas och förhoppningsvis överträffas.

Game of thrones ären amerikansk TV-serie baserad på böckerna ”Sagan om is och eld” av författaren George R.R Martin, Amerikas svar på Tolkien. Denna hypade serie talade alla jag kände väl om, vilket i sig kan förstöra den bästa serie innan man ens sett den. De tio avsnitten har sammanlagt kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor och den första säsongen beräknas vara den dyraste TV-serien som någonsin har spelats in. Serien utspelar sig på den fiktiva kontinenten Westeros, oftast kallad ”De sju konungarikena”. Eddard Stark (Sean Bean) bekymras av rykten från muren i norr, då han får besked om att Jon Arryn, hans mentor och kungens rådgivare dött, och att kung Robert Baratheon (Mark Addy) är på väg till Vinterhed. På andra sidan havet smider exilprinsen Viserys Targaryen planer för att återerövra De sju konungarikena. Det här är en medeltida värld fylld av jättar, profetior och förtrollade skogar, där vålnader hotar bakom en mur av is. Här utkämpas en hänsynslös kamp om tronmakten som involverar kungaätter, riddare och lorder. Intriger, intriger och ännu mer intriger varvas med schizofrent intresseväckande mängd karaktärer. Detta är en avsevärt svartare, vuxnare och sexigare historia än Sagan om ringen. Det är också en sparsmakad orgie i våld och sex, vilket inte gör saken sämre. Games of thrones är intelligent fantasyserie med dialog att mörda för. Det är så genialiskt och övernaturligt bra TV-underhållning att det nästan gör ont att se de 10 episoderna. Författaren har skrivit ytterligare 4 böcker, och den sjätte är på väg. Jag tror och hoppas på att dessa också kommer att filmatiseras, utan för den delens skull tappa i kvalitet.

Jag är fullt medveten om att Moby Dick kommer att betraktas som en tvättäkta kalkonfilm. Med den vetenskapen i bagaget satt jag på filmen. Filmens upphovsmakare har i vilket fall som helst lyckats korsbefrukta de två genrerna: ubåtsfilmer med sjöodjursattackfilmer, men en 150 meters val är onekligen en stor val, även för denna genre. Filmen handlar om en ubåtskapten som löper amok i syfte att stilla sitt hat och hämndbegär för att Moby Dick tagit hans ben från en attack 1969. Detta är en fiktiv saga som vill vara nutidsrealistisk – något den inte lyckas med. För att vara så hånad höll jag ändå ut til the bitter end eftersom jag själv upplever gäddor i svenska insjöar som ytterst skrämmande. Jag själv har sett betydligt sämre filmer som blivit mindre raljerat än just Moby Dick. Visst det är inget mästerverk, men ett fullt acceptabel 1½ timmes underhållningsvärde i brist på annat. I rollerna hittar vi Xenas vapendragare Renèe O´Connor samt Barry Bostwick, han från tv-serien Spin City (1996-2002) som spelade borgmästaren.

Jag och polaren Jocke ”Spurs” värmde upp innan bion med en öl och utomjordisk delikat kebabpizza på Poseidon. Filmen i fråga var norsk, och genren var actionfilm. Det är ingen hemlighet att jag har sett få bra nordiska sådana förut; undantagen är Jägarna och Falk-trilogin. I vilket fall som helt blev jag totalt omvänd av Huvudjägaren. Filmen  handlar om Roger Brown  som är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra från till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.Från allra första filmklipp till det sista så fängslades jag hypnotiskt av denna actionpärla från vårt västra grannland. Huvudjägaren innehåller långt fler förvecklingar än vad jag kunde föreställa sig och blir aldrig slentrian. Skådespeleriet var top notch, absurdhumorn välbalanserad och handlingen faktiskt aningen nyskapande.

Denna utmärkta Kanadensiska dramathriller The Whistleblower handlar om en kvinna från Alaska som tar ett FN-uppdrag i Sarajevo precis efter Balkankrigets slut. Hon kommer i kontakt med kvinnor som utnyttjas som sexslavar, där  kunderna  är desamma  som de som ska skydda dem. Rachel Weisz (1970, London, England: The Mummy, Enemy at the gates, Agora) gestaltar den enträget hängivna sanningssökaren Kathryn Bolcovac på ett adekvat sätt. Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör mig sorgsen. Det här är en film om pengar och makt, där de mänskliga spelreglerna är satta ur funktion. Efterdyningarna av kriget profiteras hänsynslöst av alla inblandade. Kathryn kämpar mot en verklighet där nästan alla män är potentiella förövare. Under filmens gång kommer jag på mig att skämmas över att vara människa. Vi är dessvärre omänskliga i vår mänsklighet. Ett ytterst trovärdigt och omskakande mardrömsdrama som verkligen berörde mig.

Super är ytterligare en i raden av vardagliga människor som vill hjälpa sin omgivning genom att agera superhjälte. Genren anti-superhjältefilmer i sig är ny, och dessutom nästintill klanderfri med toppfilmer som Kick-ass och Defendor på meritlistan. Huvudkaraktären Frank (Rainn Wilson) har bara två goda minnen i livet. Det ena är att han en gång pekade polisen i rätt riktning för att stoppa en rånare. Det andra är när han gifte sig med Sarah (Liv Tyler). Innan de träffades missbrukade hon narkotika, och nu har hon lämnat honom för den kriminelle Jacques (Kevin Bacon) som kan erbjuda det eftertraktade knarket. Frank klarar helt enkelt inte av situationen och gör sig mottaglig för en vision från Gud, som antyder att han borde bli superhjälte. Han får  motvilligt hjälp av den excentriska Libby (Ellen Page), som arbetar i den lokala serietidningsbutiken. Filmen svämmar över av bra skådisar som underskattade Michael Rooker, stabile Kevin Bacon, Rainn Wilson och Ellen Page. Filmen i sig är en dyster historia omgärdad av en ytterst svart humor. Det som definitivt skiljer skiljer filmen från andra är de underhållande splatterinslagen som fragmentariskt appliceras in i actionscenerna. Jag välkomnar detta eftersom jag helt enkelt är förtjust i brutala effekter samt välbehövliga korsbefruktningar mellan olika genrer.

Contagion är en pandemifilm i samma genre som utmärkta Outbreak och Virus. Kända och bra skådisar saknas sannerligen inte i filmen samtidigt som de lyckats knyta till sig den välrenommerade regissören Steven Soderbergh (Sex lies and videotapes, Traffic, Oceans´s eleven, Che). Denna ”thriller” kretsar runt ett internationellt forskarteam som blir tvungna att handskas med smittan och dess biverkningar. Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow spelar tre av de bärande rollerna, och gör det på ett fullt tillfredsställande sätt. Med alla dessa positiva förutsättningar i bagaget blir det konstigt nog aldrig riktigt spännande eller tillräckligt konfliktfyllt. Resultaten kunde ha blivit så mycket bättre än detta lagom-av-alla-genrer-strategin. Intetsägande är ett ord som sammanfattar filmen på ett kortfattat sätt – tyvärr, annars gillar jag genren i sig.

En sit-com klassiker av rang

Min polare Stefan Hammarström var personen som introducerade Father Ted för mig. Till en början måste jag tillstå att polletten inte riktigt trillade ner,  men  ju mer jag såg desto större blev entusiasmen – till sist vare jag fast. I mina ögon är detta en lika klassisk serie som självaste Fawlty Towers. Jag dyrkar Grahams och Arthurs fingertoppskänsla för skapandet av osannolikt roliga, men udda och oförglömliga bikaraktärer.

De implementerade bland annat in: Father Noel Furlong världens mest påfrestande präst,  Father Stone världens mest tystlåtne präst, Father Austin Purcell världens tråkigaste präst och Father Jose Fernandez – världens slemmigaste präst.

Father Fernandez             Father Purcell

Father Stone                       Father Furlong

Innan Dermot Morgan som spelade Fader Ted Crilly oväntat dog, så hade 25 avsnitt av denna underbara serie redan spelats in. Att han dog var ytterst sorgligt, men att serien inte fick någon fortsättning var dock bra. De första två säsongerna var ren och skär världsklasshumor. I och med 3:e säsongen så sjönk humorkvaliteten drastiskt. Några av mina absoluta favoritepisoder är:

• Entertaining father Stone
• And God creating Woman
• Hell
• Think fast Father Ted
• A Song for Europe
• Are you right there, Father Ted?

De två irländska humorgenierna

Arthur Mathews (1959) och Graham Linehan (1968) är ett riktigt  klassiskt humorradarpar som dels ligger bakom Father Ted, men också nästan lika underbara Black Books. De båda irländarna är också upphovsmakare till serien, The IT-Crowd. En serie som var bra, men långtifrån lika genialiskt och genuint rolig som Father Ted och Black Books.

Father Ted – ett tidlöst mästerverk

Serien handlar om de tre prästerna Fader Ted, Dougal och Jack samt deras hushållerska Mrs. Doyle. De bor på Craggy Island, en gudsförgäten fiktiv liten ö strax utanför Irland. En av seriens huvudidéer var att de tre katolska prästerna skulle överraska genom att gå utanför den förväntade prästramen. Det gjorde de med besked genom att bland annat ställa upp i den irländska melodifestivalen, och efter mycket trassel med rösträkningen vinna hela tävlingen och därmed få representera Irland i Eurovision song contest. Serien fick ett gott mottagande, och vann många priser, bland annat flera BAFTA. Strax efter att den tredje säsongen var inspelad avled Dermot Morgan, som spelade Fader Ted. Programmen var mycket populära i Storbritannien och på Irland under 90-talet. De sändes bland annat i engelska Channel 4, och var runt 24 minuter långa. Programmen sändes även i SVT, men hämmades dessvärre av groteskt dysfunktionella tv-tider som aldrig gav svenskarna chansen att ta serien till sitt hjärta.

Fader Ted Crilly

Ted är den mest ”normala” karaktären. Han framstår dock inte som särdeles helig, och kan tas för vilken vanlig gubbe som helst. Han besitter inte heller adekvata kunskap om den katolska tron som han förespråkar, vilket onekligen sätter käppar i hjulen. Ted hamnar ofta i trubbel på grund av Dougal och Jack, men även på grund av att han antingen ljugit eller fifflat med pengar. Dermot Morgan som gestaltar denna underbara karaktär gick tyvärr bort 1998 och blev endast 45 åt – tragiskt. En Father Ted utan Dermot Morgan är helt otänkbart.

Fader Dougal McGuire

Dougal är den yngste prästen av dem tre dysfunktionella individerna. Hur han har blivit präst är ett smärre mysterium, då han allt som oftast framstår som ett naivt barn. Han får exempelvis inte se på barnförbjudna filmer, då han tidigare när han råkat se en läskig film blivit tvungen att sova i Teds säng (även om han sover i samma sovrum som Ted). Dougal han en sjukligt livlig fantasi som ibland hjälper, men oftast stjälper de tre prästernas planer. Dougal är dessutom en oskuld av rang, då han knappt törs prata med andra könet, dock går det bra med Mrs. Doyle som han i och för sig inte tror är en kvinna.

Fader Jack Hacket

Fader Jack är den äldste av prästerna, och helt uppenbart extremt alkoholiserad. Han dricker i stort sett allt han får tag i, och när han  blir irriterad kan han bli ytterst våldsam. Jack har också en påtaglig läkarskräck, och ett mycket allvarligt synfel. Får han ingen alkohol tappar han humöret och skriker ut svordomsorgier med favorituttryck som arse, drink, girls och feck.

Mrs. Doyle

Mrs. Doyle kokar te  och bakar kakor till prästtrion och till de stackare som kommer på besök, trots att de oftast inte önskar te. Hon framstår dock som oberörd av detta och har ofta ett leende på läpparna, tills de tackar nej till teet.

Säsong 1

• Good luck, Father Ted – 21 april 1995
• Entertaining Father Stone – 28 april 1995
• The Passion of Saint Tibulous – 5 maj 1995
• Competition Time – 12 maj 1995
• And God Created Woman – 19 maj 1995
• Grant Unto Him Eternal Rest – 26 maj 1995

Säsong 2

• Hell – 8 mars 1996
• Think Fast, Father Ted – 15 mars 1996
• Tentacles Of Doom – 22 mars 1996
• The Old Grey Whistle Theft – 29 mars 1996
• Song For Europe – 5 april 1996
• The Plague – 12 april 1996
• Rock A Hula Ted – 19 april 1996
• Cigarettes, Alcohol and Rollerblading – 26 april 1996
• New Jack City – 3 maj 1996
• Flight Into Terror – 10 maj 1996
• A Christmassy Ted (Julspecial) – 24 december 1996

Säsong 3

• Are you alright there, Father Ted? – 15 mars 1998
• Chirpy Burpy Cheap Sheep – 20 mars 1998
• Speed 3 – 27 mars 1998
• The Mainland – 3 april 1998
• Escape from Victory – 10 april 1998
• Kicking Bishop Brennan Up The Arse – 17 april 1998
• Night Of The Neally Dead – 24 april 1998
• Going to America – 1 maj 1998

Låttexterna från sångerna ur episoden, Song for Europe

My Lovely Horse Lyrics (Ted and Dougal)
My lovely horse running through the field,
Where are you going with your fetlocks blowing in the wind?
I want to shower you with sugarlumps,
And ride you over fences,
Polish your hooves every single day,
And bring you to the horse dentist,
My lovely horse,
You’re a pony no more,
Running around with a man on your back,
Like a train in the night,
Like a train in the night.

The Miracle is Mine (Dick Byrne’s Song)
When I was young, I had a dream
And though the dream was very small,
It wouldn’t leave me.
To be a beggar for a fee
To play the poet or the fool
And now you see me.
And now the miracle is mine
And fault and the war begun
And now there’s nothing left to hide,
And now I`ve nothing left but time,
Still I reach out through this empty life.