Karg, underfundig och genialisk

Staffan Hellstrand är lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Trots hits som ”Lilla fågel blå” och Sveriges fotbolls VM låt: ”Explodera” är och förblir denna ikon okänd för flertalet människor i Sverige. I mitt fall var jag till en början inte heller förtjust i killen. Det var min kompis Stefan Hammarström som successivt indoktrinerade mig in i Staffans digra låtskatt. I och med Pascha Jims dagbok från 1996 med The Nomads som kompband blev jag autonom och helt självgående fan.

Min trogne följeslagare Stefan Hammarström var med precis som alla andra gånger då jag sett Staffan live. Detta var förövrigt nionde gången jag såg denna levande legend på scen. Platsen denna gång var Bondens crêperie Söderköping. Biljetterna kostade 180 kronor styck. Förutom Stefan följde Magnus Larsson och hans tjej med. Jag hade bokat plats direkt när jag såg att han skulle dyka upp i vår omnejd och hämtade ut biljetterna veckan innan på Turistbyrån i Söderköping

Vädret var på sitt allra bästa humör och den minimala lokalen knökfull. Vi hade beställt in mat och dryck innan konserten så stämningen var helt enkelt på topp. Staffan hade med sig sin tjej som bistod honom med utrustningen och skivsignering med mera. Staffan inledde konserten i tid runt klockan 19.00 med sin gitarr runt axeln och keyboarden bredvid.

Avskalat, kargt och humoristiskt underfundigt genomsyrade dessa avslappnande 90 minuter. Han spelade några låtar ifrån hans senaste countryinspirerade platta. Ur melodiskattkistan avverkades guldkorn som ”Fanfar”, ”Decemberblommor”, ”Marlene”, ”Du går aldrig ensam”, ”Kromad svart”, ”Ingen ska få andas”,  ”Precis som du är”, ”Bilder av dig”, ”Ida lupino”, ”Fel sida av vägen”, ”Klockan slår sju i Sofia”.

Rockfanatikern Hellstrand  underhåll parallellt sin publik med anekdoter om bland annat Jimmy Hendrix. På tal om Hendrix så rockade Staffan maniskt loss på ”Mekhong whiskey” en intetsägande låt på skiva, men som växte till sig betydligt i och med denna avskalade gitarraggression. Staffan har tidigare varit medlem i gruppen Dimmornas Bro samt frontfigur i SH något som han också tog upp under konsertens gång med mycket självdistans.

Konserten utmynnade i en utmärkt liten trivsam föreställning i symbios med en intim och familjär stämning. Mellansnacket var minst lika engagerande som låtarna i sig, då Staffan innan låtarna förklarar varför de skrevs, vilka personer de handlar om och vilka dem egentligen är. Karaktären i låtarna förstärks avsevärt och upplevs nästan som en kär vän eller i värsta fall ens fiende.

Inte oväntat så avslutades spelningen med ”Lilla fågel blå”. Alla i lokalen, gammal som ung sjöng med i texten. Jag skulle bli ytterst förvånad ifall någon blev missnöjd med vad de sett under kvällens lopp.

Jag bara konstatera att han utan svårighet kunnat fylla minst 1½ timme till med låtar som inte spelades såsom: ”Ditt tak ska falla ner”, ”Tolv slag för mig”, ”Nattrafik”, ”Spökskepp”, ”Var kommer du ifrån”, ”Som brittisk pop”, ”Underbarn”, ”Tala om”, ”Liten pojk som alltid kraschar”, ”Vill du gå med mig”, ”Nångång måste allting skaka”, ”Den första snön”, ””15-15-16″, ”Din mästares röst”, ”Elden”, ”Hon bor i en kyrka”, ”Ingen ska få andas”, ”Pascha Jim”, ”Burnout”, ”Förlovat land”.

Den galna blicken från min sida berodde på misstanken att han började klia mig på ryggen, men så var inte fallet. Förutom fotosessionen och inköp av hans senaste samlingsalbum på cd så kände jag mig manad att konfrontera honom huruvida senaste plattan var den sista i countrygenren eller inte? Jag kunde inte heller inte hålla mig ifrån att nämna att hans senaste plattan inte heller var en de mest melodiska (bästa). Han log och svarade att den plattan inte skulle dofta country utan mera rock och innehålla fler kommande klassiker.

Tags: Staffan Hellstrand

This entry was posted on 22 juli, 2014 at 14:23 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.