Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Småskalig hårdrockfestival i urskogen
Stefan hammarström och jag kände oss subliminalt manade att ändå åka på en gemensam festival även detta år. Det blev lämpligt nog en festival som vi aldrig besökt förut och praktiskt nog låg snuskigt nära Norrköping. Jönköpings-Johan blev återigen vår guestartist; han har varit vår trogna följeslagare under 6 stycken tidigare Sweden Rock Festivals. Det komiska i det hela är att han nästintill är nykterist och Stefan dennes raka motsats, och jag någon stans mitt emellan. Denna diskrepans är lika oförutsägbar som påfrestande, men parallellt också magiskt underhållande. Vi tre lever i symbios med varandras olikheter.
Skogsröjet – Dag 1
Stefan och Johan hade tagit sig till festivalen redan på torsdag i syfte att dels implementera in en extra festdag, dels hitta bra tältplats. Då jag själv sommarjobbade från morgon till kväll denna torsdag gjorde det omöjligt för mig att hänga på. Istället blev det min snälla fru som fick skjutsa mig till Rejmyre innan hon började jobbet runt klockan 07.00. Johan hade redan satt upp mitt tält och tältstol, då jag inte kunde bära allt från parkeringen till campingen själv.
Jag hade sovit som en halvgud, och var utvilad som få, men ville inte väcka partyodjuren så tidigt som halv sju på morgonen. Satte mig istället på min bekväma solstol, tog på mig solbrillorna, öppnade en öl för att 15 minuter senare lägga mig tältet i ren tristess när alla andra sov. Solen strålade i takt med trötta torsdagsfestivalbesökare efter klockan 12.00, innan dess var det periodvis tropiskt ösregn. Rosévin och 7.2:or blev vår frukost inför det som komma skulle.
Vårt första band blev blytunga tjejbandet Thundermother. Oftast är det mest berikande att se upcoming banden på festivaler än urvattnade huvudattraktioner. Thundermother var helt ok, men ändå relativt intetsägande. Efter ännu flera muggar vin blev det dags att se Diamond Dawn. Ett ungt Göteborgsband som haussats upp som det nya svenska a.o.r-hoppet. Tyvärr så sällar jag mig inte till de som hyllar detta band. De var tämligen ointressanta och lider stor brist på riktigt bra låtar, precis som på deras debutalbum. Det räcker inte att vara unga, snygga och reproducera fornstora bombastiska toner för att lura the a.o.r king, det vill säga mig själv.
Från pudelrock till tyngre tongånger via Crucified Barbara. Till skillnad från Thundermother så är detta tjejband proffsiga uti fingerspetsarna. En av deras husgudar heter Motorhead och den allra största likheten med det bandet är avsaknaden av killerhooks. Attityd och energi kan inte fullt ut ersätta bra låtar, det lyser dessvärre igenom. Näst på tur stod ”supergruppen” Cassablanca, vars musik bättre beskrivs som ösig rock inte hårdrock. Precis som Cruciefied Barbara var detta fullblodsproffs som äntrade scenen. Med endast en platta i bagaget räckte inte kvaliteten fullt ut.
Mina husgudar Treat fortsatte sitt segertåg med sin avskedsturné. Från att bevittnat en låtskatt av guds like bara utkonkurrerade av Pretty Maids så kunde egentligen inget gå fel. Vill man ha melodier att döda för så behöver man bara lyssna på Treat. Deras senaste och sista platta ”Coupe De grace” från 2010 är en platta i absoluta världsklass utifrån ett melodiskt hårdrocksperspektiv. När melodier, hooks, kompetens, spelglädje och kvalitet vävs samman blir det såhär bra helt enkelt, klart bästa spelningen på Skogsröjet 2013.
Om Treat stod för bästa spelningen så stod Lita Ford för en överraskning. Jag blev glad av låtarna trots att jag inte lyssnat på många av dem. De framfördes med eufori och jävlar anamma utan ett uns av föredettingsyndromet som jag trodde hon led av i mängder. Helloween släppte så här efter 30 år i branschen en av sina bästa plattor 2010: ”7 sinners”. Rosévin, extra stark öl och avsaknaden av adekvat sömn sporrade mig att sova istället för att se merparten av detta tyska underverk samt Sister sin som spelade sist denna lyckade fredag.
Dag 2
Att man aldrig ska blanda vin med andra alkoholhaltiga drycker kommer inte som någon överraskning. Att man mår som man gör efter en dust med cocktaileffekten av dessa förrädiska drycker var inte heller oväntat. Trots det så var jag ändå överraskande segdäckad de första timmarna denna kvalmiga lördagsmorgon. Ett mer överraskande nattmoment var en dysfunktionell hicka eller snarare dubbelhicka. Det var stört omöjligt att få någon nattsömn de första 2 timmarna, man låg bara och inväntade en ny hickaattack. 20 kr för att duscha i varmt vatten kan låta sisådär, men det var en befrielse och en utmärkt strategi som skapade utrymme för att stega över tröskeln till nästa festivalfestarfas.
Elevener var det första bandet som vi såg i värmen efter att ha huggit in på det 7.2-procentiga ölförrådet. Ljummen öl är inte gott, tyvärr är ljummen a.o.r inte heller speciellt intressant. Eleveners två släppta album ekar av skuggor från en svunnen tid på ett negativt sätt. Med sin lugna a.o.r och sin glädje att framföra den musik de älskar fångade de fragmentariskt mitt intresse. Vissa band typ Treat, Work of art, Eclipse eller Degreed kan slänga ut sig ”hitlåtar” medan band som exempelvis Elever misslyckas fatalt. Jag önskar verkligen att jag kunnat nynna någon av deras smäktande a.o.r vindpustar, men jag minns inte en ton. Nästa band Million led av precis samma syndromåkomma. På ytan låter det djävulskt bra, men substansen saknas och de ger intetsägande ett ansikte. Såväl Elevener som Million var dock bra live, men som sagt det som presenteras på deras skivor reproduceras i verkligheten, dessvärre.
Grand design var nästa band till drabbning. Med två album i bagaget och kopiösa av stölder från Def Leppards låtar kunde spelningen blivit parodiskt. Sångaren Pelle Saether är onekligen en udda fågel på rockscenen, men också karismatisk. De var coola helt enkelt i symbios med låtar som passade extremt bra live. De låter egentligen så som man vill att Def Leppards ska låta nu för tiden, så varför inte. En riktigt kul spelning.
Witchcraft som både jag och många andra sett fram emot ballade återigen ur en festival, förra gången var så sent som Sweden Rock Festival. I deras ställe hoppade Sister Sin in som räddande änglar. Vi missade dem igår så indirekt blev detta en bra ersättare. Sångerskan liv hoppade omkring på scenen likt en skållad råtta, dock en snygg sådan. Precis som Grand Design så har Sister sin sneglat på tok för mycket på gamla hjältar, i deras fall legendariska Mötley Crue. Avsaknaden av en egen identitet i kombination med riktigt bra låtar blir kontentan av detta gig; då spelar det ingen roll om man välter varenda pinal på scenen.
Världens mest överskattade a.o.r band H.E.A.T hoppade in istället för Crashdiet som jag hellre velat se. Jag har sett H.E.A.T förut, men inte med deras nya sångare Erik Grönwall. Ibland har man bara så trevligt vid tältet att sällskapet övertriumferar bandet i fråga. Jag hörde tonerna från deras repertoar. Vad jag fångade upp av andra besökare var att såväl Erik som H.E.A.T gjorde en tight spelning.
I syfte att röra om i den musikaliska grytan tittade jag på Dark Tranquillity. Tungt, kompetent men helt ointressant ur mitt hata-growl-perspektiv, för mycket avgrundsvrål. Nästa band var anledningen till att jag besökte Rejmyre överhuvudtaget. Pretty Maids är ett av få hårdrocksband som kan brygga ihop dåtid med nutid utan att något fan börjar gnissla med nostalgiskallrorna. De är lika vitala som de alltid varit och de är ett av få banden i världen som på ett ytterst smakfullt sätt får och kan väva ihop dubbeltramp med renodlad a.o.r, även här utan att någon reagerar nämnvärt. De har varit ett av mina absoluta favoritband sedan deras ”Red, hot and heavy” släpptes 1984. ”Pandemonium” från 2010 och ”Motherland” från 2013 är melodisk hårdrock av allra bästa märke.
Förväntningarna var troligtvis för stora för att jag skulle kunna matcha dem med vad jag såg på scen. Inside information om att sångaren Ronnie Atkins brutit två revben nyligen och gick på smärtstillande förklarade en hel del. Då jag sett densamme på Sweden Rock för någon månad sedan via Avantasia, där han sjöng som en Gud, så måste revbenen vara anledningen till att det lät lite halvtaskigt på scenen. Ljudet i sig var inte heller något som imponerade precis. Det mullrade bas mera än det borde och man fick onekligen leta efter synthmattorna som borde funnit där. I vilket fall så var detta en spelning som var grymt bra, trots ovanstående uppviglare.
Vi tre avslutade Skogsröjet genom att se headlinern Twisted Sister. En grupp som dels aldrig tillhört mina favoriter, dels gjorde en horribel spelning på Sweden Rock festival för några år sedan. Just på grund av inga förväntningar visade de upp en seriös sida med ett set av låtar som gjorde denna spelning till en av överraskningarna med Lita Ford och Grand Design. Dee Snider har fortfarande en pipa att räkna med.
Summering
Vi var nöjda generellt nöjda med den småskalighet som eldsjälarna bakom Skogsröjet lyckades framavla. Det mesta fungerade friktionsfritt och allt var lagom, vilket i detta fall var något positivt. De små scenerna brukar vara lättare att få fram bra ljud på så det var väl egentligen ett rejält minustecken. Det blev allt som allt för mullrigt ljud på de flesta konserter. Måhända något som ligger i tiden; men det passade varken mig, Stefan eller Johan. Köerna var lagom långa och personalen i matstånd och annat funktionärsfolk hade alltid ett genuint leende på läpparna. Det blev en intim och gemytlig rocktillställning som för sjunde gången gick av stapeln i Rejmyreskogen. Att vädret var gudomligt spädde bara på den positiva bilden samt att våra tältgrannar var ytterst roliga och sympatiska människor.
Bloggkommentarer