De 20 bästa med Y & T

Det finns husgudar och så finns det husgudar!

Y & T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry. 

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today, vilket de tog sitt namn från ett Beatlesalbum som just hade titeln Yesterday and Today. Detta band härstammade från Oakland (Kalifornien).

De började som coverband men släppte sitt första självbetitlade album 1976, två år senare var det dags för uppföljaren Struck down. I mina ögon var det ljusår från det Y & T som jag lärt känna, ingendera var något att hänga i julgranen precis.

Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var förövrigt första plattan där Y& T användes istället för det tidigare ganska omständliga namn. Kalla det nystart, men så blev fallet i alla fall. Från och med nu var det ett band att räkna med.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten. Vilket i sig framstår som häpnadsväckande. Earthshaker var en orgie av bandpersonlighet, rått men ändå melodiskt – en klockren kombo.

Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze (1955–2016) på trummor, Phil Kennemor på basgitarr och Joey Alves (1953–2017) på kompgitarr.

Menketti är i mina ögon en riktig gitarrhjälte utan att dels shredda, dels inte använda sig av stora gester. Han är bara Dave, en man med molto karisma samt en ytterst karaktäristisk röst.

Dave var den som startade bandet och den klart lysande stjärnan. Y & T hade verkligen sin stil som inte liknade något annat band. Earthshaker var startskottet för ett band som jag alltid kommer att hålla fanan högt för. Albumet balanserade sin musik perfekt mellan råhet och melodiöst. Smörgåsbordet innehöll 10 testosteronstinna tingestar.

Plattan var en orgie utav starka låtar med en heavier edge inbakad. Bakom varje hörn väntade det ett klockrent chorus. Året efter damp uppföljaren Black tiger ner, i mina öron sett en väl värdig uppföljare; det var också på den som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus. Den var lite mer kommersiell, lite mindre aggressivt vilket jag definitivt inte hade något emot.

Efterkommande album fick titeln Meanstreak, och det innebar att de släppt ett album per år. Starkt jobbat, och albumet i sig visade upp en knippe melodiskt uppkäftiga låtar.

Året efter kom besvikelsen In rock we trust. Den visade upp ett blekt innehåll där högkvalitativa sprängstoff saknades förutom braiga ”Don´t stop running”.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”. Bandet återupprättade det lite skamfilade ryktet från albumet innan.

På samma album återfanns lökiga ”Summertime Girls”. En låt som som fanns med på soundtracket till filmen Real Genius (1985) och även sentida superhjäteeposet Peacemaker i ett avsnitt (HBO, 2022).

Två år senare släppte de Down for the count. Ett album som också var helt okey, men förhöjdes av de AOR-stinniga ”Contagius” och ”Temptation”.

Tre år senare släppte bandet sitt nionde studioalbum som fick titeln Ten. Den klart lysande stjärnan var helt underbara ”Don´t be afraid of the dark”, annars var det tunnsått med bländande stjärnor.

Y & T blev helt klart sämre med åren, och helgutet stod inte att finna. 1991 upplöste Dave Meniketti bandet för att satsa på en supergrupp med Peter Framton.

Den processen gick väl sisådär. 1995 så återsamlade Dave originalmedlemmarna. De släppte samma år Musically incorrect och 1997 Endangered species. För mig var dessa tvillingar klara besvikelser. Det var liksom inte alls som förr. Musiken var sprängfylld av bluesrockiga influenser, där inte refrängerna sattes i fokus – tyvärr.

Så sent som 2010 släppte de sitt 12:e album Facemelter. Detta var några snäpp uppåt, dock långt ifrån någon form av helgjutenhet. Det kändes som om gruppen redan bränt sitt krut, och det var tyvärr det förgångna som gällde.

Gruppen har fortsatt att turnera världen över. Undertecknad har sett Y & T två gånger och det stod världsklass ingraverat i pannan på dem, främst sångaren och gitarristen Dave Meniketti som basade över det mesta, men det var ju liksom hans band.

Y & T har titulerats som ett hair metal band, men vad är ett sådant?  Många kategoriserar det med glam rock, med band som LA Guns, Poison, Kix, Stryper och Brittny fox. Men för mig var det band som blev populära på MTV…när den kanalen hade sin storhetstid.

Dokken, Mötley Crue och Hanoi rocks är andra akter som placerades i detta fack. Även Y & T kategoriserades under den genren. För mig var det melodiös hårdrock helt enkelt, där merparten av deras image var långt, permanentat hår, och distade gitarrer, troligtvis uppkomsten av epitetet Hair metal.

Frågarna du något annat Y & T fan så får man troligtvis ett helt annat utfall. Eftersom jag är en AOR-kille i grund och botten präglas listan av de lite mer låtar där AOR:en är mer påtaglig.

 

Hungry for rock – Earthshaker

Let me go - Earthshaker

Rescue me - Earthshaker

I believe in you - Earthshaker

Dirty girl – Earthshaker

 

Open fire – Black tiger

Don`t wanna loose you – Black tiger

Forever – Black tiger

Winds of change – Black tiger

 

Mean stréak – Meanstreak

Lonely side of town – Meanstreak

Midnight in Tokyo – Meanstreak

Hang èm high – Meanstreak

Sentimental fool – Meanstreak

 

Don`t stop runnin´ – In rock we trust

 

Anytime at all – Down for the count

Face like an angel – Down for the count

 

Temptataion – Contagius

Contagius – Contagius

 

Don`t be afraid of the dark – Ten

 

Tags: Y & T

This entry was posted on 16 september, 2025 at 17:45 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.