En tvättäkta klassiker: Y & T

Jajamensan, Y&T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry.

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today. Det tog dem fyra år tills de släppte sitt självbetitlade debutalbum, uppföljaren Struck down kom ut två år senare.

I mina öron var ingendera något att hänga i julgranen. Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var första plattan där Y& T användes.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten.

Tyvärr var senare skivor inga sanna mästerverk, även om efterkommande Black tiger bara hade två halvtaskiga låtar och plattan därpå Meanstreak innehåll 8 bra låtar av… 10 möjliga.

Det var för övrigt på Black tiger som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”.

Earthshaker faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet. Det existerade en rå opolerad uppkäftighet på earthshaker, energi som inte fanns att hitta på efterkommande vinylsläpp.

Av de tyngre låtarna var det vulkaniska ”Hungry for rock” och förlamande ”Knock you out” som buktade ut mest och bäst. En låt som från början inte alls uppskattades av undertecknad var ”Dirty girl”, men som sedermera vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats.

Ett annat ess var trancendentatiska ”Let me go” som visade var Hair-metal-skåpet skulle stå.

”Rescue me” var en själfull halvballad som alstrade energi likt ett vattenbaserat vindkraftverk.

Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad, varav deras första var ett av mina största liveögonblick någonsin, bättre än både The Hooters, Yngwie Malmsteen och Staffan Hellstrand.

Dave Menikettis solo på sista powerballaden ”I believe in you” var troligtvis en av världens största orgasmeuforier ever. Det är  smått omöjligt att inte bli tårögd berörd av gitarrspelet. Låten i sig var ett dramaturgiskt mästerverk av ädlaste märke, en av årtiondets bästa.

Leadgitarristen och sångaren Dave Menikettis var för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig behöva spöka ut sig, stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra eller kasta öl till publiken; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

• Leonard Haze – drums, backing and lead vocals (1974–1986, 2001–2006; died 2016)
• Phil Kennemore – bass, keyboards, backing and lead vocals (1974–1991, 1995–2011; died 2011)
• Joey Alves – rhythm guitar, backing vocals (1974–1989; died 2017)
• Dave Meniketti – lead guitar, lead vocals (1974–present)

San Francisco-gänget nådde dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett var mer än förtjänta av. Det är först på senare år som de fått någon form renässans.

Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T aningen blusbaserade hårdrock var ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan var och är obeskrivligt bra, att sätta ord på härdsmältan var nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock parallellt otämjd och oborstad på ett melodiskt sätt.

Tags: Y & T

This entry was posted on 14 juni, 2023 at 11:30 and is filed under Kost, Hälsa, Träning. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.