Del 24 hyllningar av världens bästa AOR-album

Del 24 av världens bästa AOR-album: Survivor – Vital signs & When seconds counts

När det kommer till de största elefanterna i AOR-genren Journey, Toto, Foreigner och Survivor har de tre förstnämnda redan avhyvlats av undertecknad. Utifrån den ekvationen blir det bara Survivor kvar. Finns det något album som är nästintill helgjutet? Definitivt, och det är  Vital Signs.

Gruppen bildades av Jim Peterik och gitarristen Frank Sullivan 1978. Det var nästan kärlek vid första ögonkastet. Jims road/sound manager Rick Weigand var den som tjatade till sig ett möte med de båda. Det tog knappt en timme förrän Survivor skapats.

Därefter rekryterades sångaren David Bickler (Jamestown Massacre). Peterik och Dave lärde känna varandra i Chicago då deras levebröd bestod av att göra kommersiella jinglar. Gary Smith på trummor och Dennis Johnson på bas adderades som de två sista musikpusselbitarna.

Atlantic Records utsände John Kalodner signade bandet efter att ha sett dem på olika klubbar i Chicago.

Det ledde till att Survivor levererade sitt självbetitlade debutalbum på Scotti Brothers Records (1980). Det blev väl ingen jättesuccé precis, lite beroende vilken kravbild man har som person, utan singeln ”Somewhere in America” peakade på 70:e plats på singellistan.

På debuten tog Dave hand om keyboarden, något som ändrades året efter, då Jim norpade åt sig uppdraget.

För egen del var väl inte förstlingsverket något som jag lyssnade ihjäl mig på precis. Visst embryona till vad som komma skulle hördes subtilt. Jag pallade med ”Youngblood”, ”Whole town´s talking” och ”Whatever it takes”, resten var typ crap.

Året efter släppte Survivor Premonition. Inför detta album gick Johnson & Smith skilda vägar med gruppen. De ansågs vara aningen jazziga utifrån hur Jim och Frank ville att det skulle låta.

Demokratiskt valde Frank en polare som trummis: Marc Droubay. Jim i sin tur valde basisten Stephan Ellis (Flipper’s Roller Boogie Palace)

Dessa rockader ledde till en musikalisk revalvering. Gruppen introducerade också sin omisskänneliga Survivor logga. Första singeln ”Poor man´s son” visade upp ett sound som fans kan relatera till som Survivor soundet.

Den kravlade sig upp till en topp 40 på Billboardlistan. Förutom denna pärla gillade jag ”Chevy nights”, ”Runaway lights” och ”Light of a thousand smiles”.

En man med mycket god smak, Sylvester Stallone blev mäkta imponerad av ”Poor man son”. När Queen valde att inte ge klartecken till Stallone att ha med ”Another ones the dust” så ringde han istället upp en förvånad Jim.

Frankie och Jim gick all in på adrenalin från helvetet när de skapade ”Eye of the tiger”. Rocky 3 blev en formidabel megaframgång, något som smittade av sig på soundtracket där ”Eye of the tiger” toppade Billboardlistan i hela 6 veckor.

”The song Jim and Frankie wrote, ”Eye of the tiger”, was so amazing that when I first heard it I had to make sure I was not dreaming – a heart pounding timeless Rock masterpiece!!!…Thank you, you made Rocky even more heroic” - Sylvester Stallone

Därmed var Survivors lycka gjord. Från halvdoldisar till megakändisar på ett ögonblick. Samma år, 1982, släppte gruppen sitt tredje album, inte oväntat titulerad till just Eye of the tiger.

Albumet avstannade som nummer två på Billboardlistan; singeln ”American heartbeat” kravlade sig upp till 17:e plats på singellistan.

Även dagens ungdomar känner till ”Eye of the tiger” då den är så sjukt förknippad med sport, revansch och motivation. Den är som en institution i institutionen sportlåtar, ungefär som Queen´s ”We are the champions”.

Hur bra var då detta album som helhet? Förutom titellåten så briljerade dem med ”I´m not the man anymore”, ”Children of the night” och såklart helt underbara ”American heartbeat” addera sedan en av världens bästa ballader: ”Ever since the world began”.

En låt som Tommy Shaw förövrigt gjorde en superb cover på via sin AOR-Classic Ambition. (1987). Fem av nio låtar var oerhört klockrena tillika deras starkaste album dittills.

Året efter så skulle de försöka toppa försäljningsframgångarna med Caught in the game. Det uppdraget missade de gruvligt.

Albumet peakade på plats 82 på Billboardlistan medan titelsingeln landade på plats 77. För egen del så dyrkade jag ”Caught in the game”, ”Jackie don´t go”, ”I never stop loving you”, ”Half-life” och ”Slander”. Återigen ett album där fem av nio låtar var bra, dock inte i paritet med Eye of the tiger.

1984 var det dags  för gruppens femte alster att se dagens ljus. Vital signs hette plattan som  kom ut två år efter ökända Eye of the tiger. En stor förändring var vokalistbytet från David Bickler till Jimi Jamison (Target/Cobra).

Den rockaden berodde på ett röstproblem som han ådrog sig. Detta ledde dels till en operation, dels bli kickad från bandet – typ den enes bröd den andres död.

Jimi inledde sin sejour i Survivor redan innan Vital signs, via soundtracket The karate kid. Låten hette ”Moment of truth”; den var en omisskännelig Survivor-pomp. Käftsmällen klättrade till 63:e plats på Billboardlistan.

Jimi Jamisson var/är i mitt tycke verkligen personifierad hur en tvättäkta AOR-sångare borde/bör låta, även om jag gillade Dave också. Till skaran sällar sig Fergie Frederiksen, Bobby Barth, Joe Lynn Turner, Lou Gramm och Steve Perry.

Albumet inleddes majestätiskt med dramatiska ”I can´t hold back” (13 på Billboard). Detta var radiovänlighet i sin absolut renaste form – en musikalisk härdsmälta.

Efterföljande ”High on you” (8 på Billboard) fortsatte på den inslagna  kvalitativa vägen, vilket innebar en sinnessjukt stark inledning.

”First night” (53 på Billboard) avlöste pomppillren. Jag fick Jim Steinman-vibbar från denna maffiga låt.

Bandet placerade den feta powerballaden ”The search is over” (4 på Billboard) som fjärde låt. Denna näsduksskrynklade anrättning osade Survivor sentimentalitet lång väg.

För mig var ändå albumets största behållning ”Broken promises”. Den representerade allt som jag förknippade med genren AOR. Kvittrande rosafluffiga keyboardslingor inkorporerades med kaskader av bestämda moll-ackord.

Efterkommande episka  ”Popular girl” landade inte alltför långt ifrån ovannämnda, med stark betoning på inte alltför långt ifrån.

”Everlasting”, Albumets andra ballad innehöll alla beståndsdelar som jag förknippade med Survivors sätt att framkalla melankoli.

Plattans näst sista låt smyckades med den lite udda titeln ”It´s the singer not the song”. Helt enkelt, ett ytterst drakoniskt infekterande anthem.

Albumets avrundades med ”I see you in everyone”. Trots att detta var en snuskigt bra låt, så var det, utifrån mina öron, sämst av de nio låtar som befruktade detta utomjordiska AOR-album.

Vill man vara narcissistisk överjävlig så skulle man kunna inkludera ”The moment of truth” som inkluderas på Rock Candys återutgivning av Vital signs (2010).

Varken Eye of the tiger eller deras näst största hit Burning heart fanns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet. Varje låt var en hit liksom, där helheten utsöndrade 5 stora neonfärgade stjärnor!

Inte nog med att alla låtar tillhörde epitetet ”all killers no fillers” variationen var dessutom av det abnormala slaget. Nästan allt på albumets 40 minuter och 38 sekunder glimrade. Från Jimi´s sanslösa röst, Frankies fantastiska gitarrspel och Jims obstruerande keyboards.

Vital signs peakade på nummer 16 på Billboard album listan. Survivor var återigen ett band att räkna.

Att de året efter fick ytterligare en megahit med ”Burning heart” gjorde inte saken sämre. Det var en perfekt lillasyster till ”Eye of the tiger”. ”Burning heart” landade som nummer två på Billboardlistan, precis som James Brown´s ”Living in America”.

Detta till trots så var det en annan låt som var ännu bättre än ”Burning heart”. På Rocky IV samsades även Robert Tepper med sin armhävningsvänliga ”No easy way out”.

Vilken jäkla AOR-hit! Den återfanns även på Robert Teppers album No easy way out från 1986. Plattan i sig var halvt medioker förutom braiga ”Angel of the city”.

When seconds count landade på skivdiskarna 1986. Inledande ”How much love” satte återigen ribban djävulskt högt. Efterföljande ”Keep it right here” sänkte ribban marginellt. ”Is this love” (9 på Billboard) tillhörde även den the good guys.

Balladen ”Man against the world” lyckades inte med att hålla tårkanalerna fria. Efterkommande ”Rebel son” visade var det bombastiska skåpet skulle placeras. Jim upplevde att detta var en av de bästa låtar han och Frankie skrev tillsammans.

Marschtaktvänliga ”Oceans” bar även den på ett kvalitetsbälte som skulle kunna burits av Rocky.

Den lite lugnare titellåten var bara sådär atmosfärisk som ett Survivoralster kunde vara.

Min absoluta favoritlåt var ”Backstreet love affair”. Make till dunderhit fick man leta efter. Detta var Survivors svar på Foreigners ”That was yesterday”. Helt klart en av de bästa låtar gruppen ynglat av sig.

Suktade man efter tryckareämnen så fann man det via ”In good faith”.

”Can´t let you go” avslutade albumet som jag titulerade som deras näst bästa efter Vital signs. Låten i sig nådde inte upp till de nio tidigare ögonbrynshöjarna.

Efter två välminerade juveler kunde det väl bara gå utför, eller? Att inte demonproducenten Ron Nevison lade sin healande hand på verket kanske var en vink att ta hänsyn till. Demonproducent rattade Survivors debut, Vital signs och efterkommande When seconds count.

1988 kom Survivors 7:e platta Too hot too sleep ut. Som sagt förväntningarna var onaturligt stora utifrån de tidigare två mästerverken.

Ytterst oväntat var gruppens sjunde alster verkligen inget att hurra för. Mer gitarr, mindre keyboards, markerade dessvärre en återgång till deras tidigaste album.

Inledande ”She´s a star” tillhörde en av få ljusglimtar. Dit kunde även efterföljande ”Desperate dreams” sälla sig. Även tunga ”Too hot to sleep” uppvisade låtskriverier i den högre skolan.

Fjärde låten ”Didn´t  know it was love” växte till sig till en riktig pärla. Efter dessa  kanderade sötsaker avstannade kvaliteten nästintill helt.

Förresten, avslutande ”Burning bridges” bör också omnämnas. Det innebar att 5 av 10 låtar var  av yppersta kalibrering. Det tycktes för övrigt vara en kvalitetssiffra gruppen höll sig till; 5 låtar av groteskt adelsmärke.

Sviktande försäljningssiffror var en av de bidragande källorna till att Peterik & Sullivan lade bandet på is.

Jimi Jamison var däremot mer produktiv.1991 släpptes han sitt första soloalster: When loves comes down. Utifrån mina AOR-referenser var det något han inte borde ha gjort. Den innehöll knappt en bra låt.

Han slickade sina sår genom att parisitera på Frank och Jims låtskattkista via Jimi Jamison’s Survivor.

Jimis andra soloeskapad Empires från 1999 blev ljusår bättre än den rockiga debuten. På det albumet samsades hits som ”Cry tough”, ”Run from the thunder”, ”I´m always here (The Baywatch Theme)”, ”Empires”, ”First day of love”, ”Have mercy”, ”Just beyond the clouds” ”A dream too far” och ”Calling america”.

Nio av tolv låtar var verkligen av hög kvalitet. Balladbygget ”Empires” var i mina ögon en helt frapperande transcendent. Duetten sammanförde honom med Lisa Fraizer. Det var också den som återconnectade Jimi med Frank; de skrev denna mäktighet tillsammans.

Survivorliket återuppstod 2006…utan Jim Peterik. Reach var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi. Frank Sullivan visade att ensam inte var stark.

Glimrande sångare är bara förnamnet när det kommer till Survivorvokalister. Robin McAuley (Grand Prix, McAuley Schenker Group, Black Swan) ersatte 2006 Jimi Jamison som i sin tur ersatte Robin 2011.

2010 släppte Jimi sitt tredje album Crossroads moments. Alla 15 låtar var skrivna av Jim Peterik. Detta var också ett sjusärdeles ramstarkt album, rakt igenom.

2012 var det dags för Jimis fjärde och sista solosejour. Denna gång var det indirekt Eclipse, Mikael Persson, Erik Mårtensson och Magnus Henriksson som stod för materialet, som även denna gång nådde magiska kvalitetshöjder.

2013 utannonserade Frankie Sullivan greppet med att ha både Dave Bickler och Jimi Jamison som vokalister på deras världsturné. De båda äntrade för första gången svensk mark via Sweden Rock festival.

Den 31 augusti, året efter, gick Jimi Jamison tragiskt bort vid 63 års ålder på grund av en hjärtinfarkt.

Jim Peterik

När det kommer till låtsnickeri i AOR-genre finns det två som sticker ut ordentligt utifrån lång och trogen tjänst. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane).

Jim Peterik är ändå mannen med grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag troligtvis inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Jag själv titulerar mig lite halvbarnsligt för ”The king of AOR”. medan en av Sveriges mest kunniga i genren tillika AOR DJ går under titeln Dr AOR. Det är väl bara inse fakta, det finns bara en man som under lång trogen tjänst skulle kunna kalla sig Mr AOR, och det är Jim Peterik.

James Michael Peterik fyllde 72  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Redan som 14-åring inledde han sin musikkarriär med några av sina skolkompisar i Berwyn Illinois. De kallade sig The Ides of march. Polarna släppte sitt debutalbum sex år senare och fick en mega hit med , ”Vehicle”.

Den blev den snabbaste säljande singeln i Warner Bros. Records historia. Den nådde nummer två på Billboard hot 100 listan – då var Jim endast 20 år. ”You wouldn’t listen”, ”L.A. Goodbye” var två andra stora hits.

Musiken och studierna kompletterade varandra. Han tog sin examen på Morton West High school 1968, därefter Morton Junior Collage. The ides of march splittrades1973 efter fyra album. Jag är ett stort fan av tidiga Tom Jones och Bee gees  utifrån dessa ikoner så var nog just ”Vehicle”, deras allra starkaste kort.

Mycket på de två första plattorna lät lite som musik till 70-tals deckare, fast utan den kvaliteten. 1990 tog originalmedlemmarna upp stafettpinnen. Gruppen fick en renässans via American Idol 2005 där Bo Bice framförde ”Vehicle”.

De släppte ny musik 2010 med Still 19, nio år senare kom deras femte album ut: Play on. För mig var detta deras bästa, mest för att det lät normalast. Det ska väl tillägas att Jim Peterik stod för det mesta av gruppens musikaliska skapelser.

Jims minsta problem var nog att sitta fast i endast en genre. Parallellt med The Ides of march så skrev han låtar till jazz-rock bandet Chase. Han medverkade dessutom på deras album Pure music (1974).

Vid 26 års ålder var han redo för att släppa sitt första soloalbum som fick titeln Don´t fight the feeling (1976). Den musiken turnerade han med musiker som gitarristen Bruce Gaitsch (Chicago, Peter Cetera, Madonna och Agnetha Fältskog), keyboardisten Terry Fryer, Dennis Keith Johnson på bas samt Gary Smith på trummor. De turnerade med giganter som Heart och Boston under namnet Jim Peterik band.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier.

Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis konstellationen Pride of Lions (2003-2021) sex underbara studioplattor sprängfyllda av högoktanig AOR.

Jim Peterik visade återigen prov på en osedvanlig hög lägsta nivå, vilken får majoriteten av världens låtskrivare att blekna i jämförelse.

Addera därutöver Jim Jamisons fantastiska soloplatta Crossroads moments (2010), samt att han producerade och skrev låtar till supergruppen Mecca (2001), där han arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

När The Beach Boys släppte sitt återföreningsalbum: That´s why God made the radion (2012), co-wrotade och medverkade Jim på plattan. Ett uppdrag som månne kom utifrån att Jim jobbat med  den gruppens grundare Brian Wilson`s solo album: Imagination.

2014 summerade Peterik  sin karriär genom Through The Eye Of The Tiger. Den skrev han  med Lisa Torem. Tegelstenen släpptes av BenBella Books. Han passade då på att att göra en internationell signeringstour.

En liknande summeringsprocess genomgick hans största hits stöpta med en akustisk prägel på ”The  songs” (2016).

2019 medverkade han i MeTV’s collectors call med Lisa Whelchel. Syftet var att visa upp valda delar av hans gitarrsamling. Då bestod den av 193 stycken, frågan är om han  fyra år senare nått milstolpen 200 stycken?

Jim Peterik har alltid haft många järn i elden.  Självklart ägnade han sig även åt att har utveckla och producera nya talanger genom World Stage International. Där samsades Lisa McClowry, Marc Scherer, Hunter Cook och Mallory Lennon. Han och Ides of March kollegan Larry Millas förfogar över två studios.

Jim har skapat osannolika 60 bra låtar med Pride of Lions, runt 45 låtar med Survivor därutöver 50-60 låtar med bland annat Mecca, Jimi Jamison, 38 Special, Sammy Hager, Beach Boy, Lynard Skynyrd, Dennis DeYoung, Sunstorm, Jennifer Batten, Jim Peterik and the World Stage, Two fires, Tigress Women Who Rock the World, Fergie Frederiksen och  Kelly Keagy. 

Mr AOR, what a guy – passion, inspiration och övertygelse!

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

Tags: Frankie Sullivan4, Jim Peterik, Jimi Jamison, Survivor

This entry was posted on 12 februari, 2023 at 13:02 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.