Toto – Isolation

Det finns sångare och så finns det sångare. I genren AOR är det ett friläge om man har ett ess i vokalistkragen. Om inte, så faller liksom gudomliga låtar, strålande produktion och duktiga musiker platt till marken.

Vi kan ta några adekvata exempel där musiken är fantastisk, men sången devalverar typ allt. Det australienska bandet White Widdow är ett sådant, precis som  brittiska Ten, och finska Bad Baron, mina öron är det på en olyssnarbar nivå.

Om jag ska nämna sångare som är essensen av vad jag menar gudomliga är det bara att glutta på understående 15 i topp lista

Mina 15 favoritsångare  – utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T, Trans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

In the beginning

Vad kan man säga om Toto! Först och främst var och är de recensenternas främsta hackkycklingar. Tror till och med E-Type hyllades mer än Toto. För det andra har de funnits länge, och vilket kapitel man gillar av gruppen är individuellt. För det tredje har de haft sjusärdeles massor av vokalistess bakom mickstativen.

Toto bildades så tidigt som 1977. Los Angeles bandet bestod då av Steve  Lukather (gitarr/sång), David Paich (Keyboard), trummisen Jeff Porcaro, på bas David Hungate och sist men inte minst Bobby Kimball på sång. 

Denna sättning höll i sig ända till Toto IV (1982). 1978 dök deras självbetitlade album ut  bland skivdiskarna. Den innehöll en av deras största hits, ”Hold the line” samt låtarna ”I’ll Supply the Love” och ”Georgy Porgy” vilka alla rönte framgångar på singellistorna.

Visst, ”Hold the line” var verkligen helt sanslöst bra, därutöver var det inte riktigt my cup of thee.  Ted Gärdestads ”Satelit” första takter hade skapliga likheter med  ”Hold the line”, som Janne Schaffer hört efter träffat bröderna Porcaro och Steve Lukather i USA.

Schaffer har dock senare tillbakavisat att ”Satellits” första del skulle kopierats därifrån och påpekat olikheterna mellan låtarna. Frågan är om Janne började få problem med hörseln, för likheterna är slående. Debutalbumet placerades sig bäst i Sverige (5:e plats) och Tyskland (8;e plats).

Toto smidde medans järnet var brännhett. Efterföljare Hydra äntrade musiketern 1979. Albumet innehöll endast åtta låtar varav singeln ”99” klättrade upp till  37:e  plats på Billboard 200. För egen del så var det musik som inte föll mig i smaken nämnvärt.

Två år senare, 1981 bestämt kom Turn back ut. Fäblessen för 8:a låtar fortsatte. AOR-musiken hade fått betydligt större spelrum än tidigare. Populariteten var återigen högst i Sverige och i Norge, och tro det eller ej Japan, där singeln ”Goodbye Elenore” blev en superhit, därefter var de nordiska länderna och Japan kidnappade av Toto.

Däremot svek amerikanarna bandet. Jag själv föredrog inledningsalstret ”Gift with a golden gun” och ”Turn back”.

Året efter så var det dags för Toto IV att se dagsljuset. Albumet lyckades smeka USA medhårs med det mer hittiga soundet. De ynglade av sig tre låtar som nästlade in sig på Bilboard hot 100 chart: ”Rosanna”, ”Africa” och ”I won´t hold you back”. Förutom denna trippel var det få riktiga höjdpunkter om man utgår från mina musikglasögon. ”Afraid of love” var dock ett undantag.

Efter denna succé så lämnade David Hungate in basen för att ersättas av Mike Porcaro. David flyttade till Nashville för att kunna spendera mer tid med familjen. Ett klokt livskvalitetsval, som fler bör anamma, tror jag.

Ett mindre klokt val stod sångaren Bonny Kimball för. Han åtalades för ett narkotikarelaterade brott 1983. Han förklarades oskyldig av juryn, men Toto-juryn sparkade honom. Det var nu Fergie Frederiksen kom in i Toto-bilden.

Fergie Frederiksen – en man att minnas

För mig och många andra var och är Fergie synonymt med vad en AOR-röst egentligen handlar om!

Fergie inledde sin musikaliska bana redan som 13 åring. Några år senare erbjöd hans kompis Tommy Shaw honom vokalistrollen i MSFunk, medan Tommy hastade vidare till det något större Styx.

Deras vägar skulle återigen korsas eftersom Styx, Heart och Trillion gav sig ut på en gemensam turné. Fergie sjöng då på Trillions debutplatta, vilken släpptes 1978. Det blev bara ett album med dem.

Han ersatte därefter Jeff Pollard i Leroux. Bandet hade redan hunnit yngla av sig fyra album innan. So fired up (1983) var gruppens femte, ett alster Fergie var högst delaktig i.

Han skrev bland annat hiten ”Carries gone” efter uppbrottet från flickvännen Carrie Hamilton tillika dottern till komediguben Carol Burnett.

Som många plattor på den tiden var det sällan renodlad AOR som gällde, utan det blandas hej vilt mellan rockgenrerna – tyvärr. So fired up höll sig mångt och mycket till AOR-essensen, vilket var ytterst glädjande.

En av de bästa låtarna genom tiderna i genren fanns med på det albumet: ”Turning point”, pomp-aor i sin allra renaste form. ”Yours tonight” var också en ögonbrynshöjande skapelse som fick pomp-ådrorna att svälla.

Fergie lyckades på något sätt alliera sig med de riktigt stora i branschen som exempelvis backgrundsångare i Survivor. Han drog det kortaste strået att fronta Kansas efter vacuumet från Steve Walsh. Gregg

Giuffria och Fergie kämpade för ett nytt Angel album. Det gick visserligen i stöpet, men han träffade istället på Ricky Philips. De två förblev bästa vänner in til the bitter end.

Även i okänt ökända Giuffria var han med en period utan att släppa ett fysiskt album. Kontentan av Gregg Giuffria och Fergie Frederiksen samarbeten var lika med moll.

Nästa steg i den musikaliska evolutionen skedde via Abandon Shame som innehöll kompisen och basisten Ricky Philips (The Babys, Bad English), trummisen Pat Torpey (Mr Big). I bandet ingick även keyboardhalvguden Jonathan Cain (The Babys, Bad English, Journey) och hans fru Tane. 

Ricky Philips sköt sig själv och det namnkunniga bandet i lilltån genom att vidarebefordra en demo på vad Fergie var röstkapabel till, via sin polare Jeff Porcaro. Det ekot studsade omedelbart tillbaka.

Toto stod nämligen utan sångare under inspelningen av femte albumet Isolation. Han ersatte därmed Bobby Kimball, före ikoner som Eric Martin och Rickard Paige (Mr. Mister) en prestation i sig.

Den slicka plattan från 1984 innehöll inte bara poprock hiten ”Strangers in town”, utan också en golgata av pärlor. Enligt mig den bästa plattan Toto släppts och en självklar contender till att vara med på denna eminenta uppradering av AOR– klassiker.

En av mina favorit badboys på den vita duken är Brad  Dourif. Han medverkade i videon till ”Strangers in town”. Några av hans fantastiska rollprestationer var i  One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Dune, Blue Velvet, Child’s Play (rösten till Chucky),The Exorcist III, The Lord of the Rings: The Two Towers & The Return of the King och Helloween är bara några exempel på denne lite udda figurs cineastiska äventyr.

På tal om filmen Dune förresten! Det var Toto som gjorde filmmusiken till denna katastrof till film 1984. David Lynch hette regissören. Denne ikon agerade även tecknare när humöret föll sig in. Det var han som designade första utkastet till just Isolation, men den ratades sedermera av de involverade.

Det existerade befriande nog inte många ballader, utan Isolation var arenarock med tonvis av up-temp-låtar. Hade ABBA gjort ett AOR-album, vet jag banne mig inte om den hade låtit precis såhär. Den hade en knivskarp produktion tillika knivskarpt låtskriverimakeri. Nästintill varje låt var som ett konstnärligt mästerverk, exkluderat ”Holyanna” och balladen ”How does it feel”.

Dock hanterades inte alla låtar utav Fergie Frederiksen. Det var istället keyboardisten David Paich som skötte leadsången på ”Carmen”, ”Strangers in town” och ”Holyanna”. Fergie agerade bakgrundsångare på dessa tre ädelstenar.

”Angel Don’t Cry (Frederiksen/Paich)”, vad kan man skriva som inte skrivits tidigare! Inget, precis ingenting, förutom att detta är det klockrenaste av det klockrenaste. Nästintill samma harang av ordval kunde tituleras singeln ”Strangers in town (Paich/J.Porcaro)”.

Det gäller även ”Endless  (Paich)” som i sig var rent obeskrivligt kvalitativ. Den låten var bandets önskan till singel, men de blev överkörda av skivbolaget. Inte långt bakom dessa tre kolosser skuggade ”Carmen (Paich/J.Porcaro)” och ”Lion (Kimball/Paich)”.

Joggandes bakom dessa fem bästa låtar på Isolation, var titellåten som osade Journey lång väg, men på ett positivt sätt.  Därutöver över det ”Change of heart” som kom närmast de högoktaniga. Näst sista alstret, den lite rockiga ”Mr friendly” var bra. men nådde inte riktigt upp till de andra juvelerna.

Sista låten ”Holyanna” var coool i sin ocoolhet. Implementeringen av 50-tals musik ekon växte sig starkare för varje lyssning, men skiljde sig markant ifrån Toto-soundet.

Toto Isolation too good to be true, njae inte riktigt, men deras absolut bästa album…om man gillar AOR det vill säga.

Efter 12 år i musikbranschen övergav Fergie temporärt musiken för att istället satsa på att testa på matbranschen med sin pappa. Smaklökarna marscherade dock fortfarande ikapp med musiksjälen. Saknaden blev till sist för tung att bära. Den blev en katapult till ett återinträda i musikbranschen.

1995 släppte kompisduon Frederiksen/Phillips sin debutplatta. I mina öron blev det tyvärr inte sensationellt. Dock innehöll den en morbid kvalitativ låt: ”Oh Diane”. Dean Castronovo, Neal Schon, Mike Finnigan och Steve Grove var bara några av storheterna som bistod med sin musikkompetens.

Fyra år senare hjälptes teamet åt att snickra ihop dennes första soloäventyr – Equilibrium. För en AOR kille som mig själv var detta en våt dröm av gästmusiker som: Bruce Gowdy (Unruly Child, Stone Fury), Ron Wikso (The Storm, Foreigner), Tim Pierce (Rick Springfield, John Waite), Guy Allison (Air Supply, Unruly Child ), Jason Scheff (Chicago), Jeff Scott Soto, Neal Schon (Journey),

Rocket Ritchotte (Stan Bush & Barrage, Rick Springfield), Steve Porcaro (Toto) och Dave Amato (Ted Nugent, REO Speedwagon, Jimmy Barnes) och Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner). Två av låtarna skrevs förövrigt ihop med Mr AOR, Jim Peterik, en annan med hitmaskinen Desmond Child. Titellåten Equilibrium av Jim var väl inte oväntat det bästa på en väldigt westcoastig, Totoliknande platta, vilken var aningen över medel.

Samma år blev han medlem i World Class Rockers. Det var en all-star-line-up med medlemmar från bland annat Toto, Journey, Lynyrd Skynyrd, Steppenwolf, The Eagles och Spencer Davis Group. De släppte två liveplattor 2000 och 2001. Det var i den vevan han kom i kontakt med svenska Tommy Denander. Deras vägar skulle korsas mer än en gång. Fergie var exempelvis delaktig i tre av fyra av Tommys ögonstenar med Radioactive (2001, 2003, 2005).

För mig var det dock Meccas (2002) debut ett av de projekt som jag gillade allra bäst. Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som lätt platsar bland de 10 bästa som släppts på denna sida om 2000-talet.

Förutom extraordinära sånginsatser från de två sångfåglarna var det Mr AOR:s melodiska fingrar som låg bakom alla låtar på albumet, sex av dem med hjälp av Joe.

Velocitized (Jim Peterik & Frankie Sullivan)
Without You (Joe Vana & Jim Peterik)
Can’t Stop Love (Fergie Frederiksen, Jim Peterik & Larry Millas)
Silence Of The Heart (Joe Vana & Jim Peterik)
You Still Shock Me (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Mecca (Joe Vana & Jim Peterik)
Wishing Well (Fergie Frederiksen, Joe Vana & Jim Peterik)
Close That Gap (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)
Blinded By Emotion (Jim Peterik, Synar & Barb Unger)
Falling Down (Joe Vana, Jim Peterik & Derouche)

Synergieffekterna av teamet Fredriksen och Denander gemensamma samarbete utkristalliserades till ett smörgåsbord av kvalitetslåtar. Precis så som rosafluffig AOR. skulle låta. Inspirationen var återigen inhandlad ifrån deras gemensamma husgudar: Toto. På denna platta låg strålkastaren mera på Totos ”tuffare era” med robusta ekon från plattor som Isolation och The Seventh one.

Jag själv fördrar denna lite rivigare stil kontra det västkustinfluerade soundet som många anser vara det äkta Toto. De första sju låtarna på Baptism by fire (2007) var utomjordiskt starka, faktisk en låtkronologi som tillhörde det bästa jag någonsin hört. Michael Thompson, Steve Porcaro, Eric Z Daniel hjälpte till, medan bland annat Thomas Vikström och Jan Johansen körade.

Mannen med en av genres absolut starkaste strupresurser var för mig sinnebilden hur den perfekta AOR-rösten skulle låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in Happiness Is The road tillsammans med bland annat Jim Peterik (Survivor).

Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar. Happiness is the Road var producerad av Dennis Ward (House of Lords, Khymera, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgade för en ljudbild av yttersta klass, förövrigt en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det var definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerade, utan här utkristalliserades en majestätisk pure-AOR. Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Follow your heart”, ”Love waits for no one”, ”Writing on the wall” och ”The one” förförde mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det var så här AOR skulle låta!

Jim Peterik visade återigen att han var mannen som var ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. Dock gällde det endast tre låtar denna gång, resten skapades av Robert Säll, Joe Vana och David Roberts med flera. Utan tvekan en av 2000-talets 10 bästa a.o.r. – plattor.

Sjukdomsförloppet visade ingen barmhärtighet eller tillstymmelse till hopp. Det var hans gode vän Alex Ligertwood som motiverade Fergie att knyta ihop musiksäcken via Any given moment (2013). Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare tog över rodret från Jim Peterik, förutom låten ”Any given moment”. Den rockaden kändes väl sisådär, produktionen saknade såväl tyngd som bett.

Öppningsspåret ”Last battle of my war”, efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” var i grund och botten adekvata låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera.

Att Fergie lät aningen trött var inte så konstigt på grund av cancern. Men att låtskrivarfolket tycktes haft en halvträskig dag på jobbet var inte värdigt en fullfjättrad ikon som teoretiskt låg raklång på dödsbädden. Covern av en av Totos bästa låtar ”Angels don´t cry” avrundade plattan såväl bildligt som symboliskt.

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av AOR-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med levercancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt.

Killen skulle kunna tituleras Mr AOR ifall inte Jim Peterik och Steve Walsh samexisterat. LeRoux – So fired up, Toto – Isolation, Mecca – 1:st samt soloplattorna blev hans arv till mig som lyssnare.

Toto – fortsättningen 

Som sagt, Isolation blev ingen dundersuccé, vilket i mina öron var ett helgerån. En bidragande faktor var månne att albumet saknade några tårdrypande ballader, istället för 9 up-tempo-låtar. Amerikanarna suktade efter näsduksskrynklare, Toto gav dem bara si-så-där-iga ”How does it feel”, och domen blev därutefter. Den var för övrig skriven och framförd av Steve Lukather.

Förövrigt II: detta var en av två album där alla tre Porcaro bröderna var medlemmar i bandet (Jeff  på trummor, Mike på bas, Steve på keyboards).

Joseph Williams ersatte Mr Frederiksen på Fahrenheit (1986). Det var ett album som återgick till pop/rockrötter a´la Toto IV.  Balladerna ”I’ll Be Over You” och ”Without Your Love” sjöngs båda av Steve Lukather, dessa blev albumets två hitsinglar. Jag föredrog ”We can make it tonight”, och reggaeinspirerade  ”Somewhere tonight”.

På albumet var det en golgata av gästartister som bidrog på sitt sätt. Den legendariska jazztrumpetaren Miles Davis medverkade på den instrumentala låten ”Don’t Stop Me Now”. Den då okända Paula Abdul visade var dansskåpen skulle stå i musikvideon till ”Till the End”. Michael McDonald körade på låten ”I’ll Be Over You” medan The Eagles grundaren och låtskrivaren Don Henly haffades på Steve Porcaros låt ”Lea”.

Efter Fahrenheit-turnén lämnade Steve Porcaro gruppen för att istället satsa på film och tv-musik. Denne ersattes inte, utan Toto fortsatte som kvintett. Två år senare släpptes Totos sjunde album som döptes till The Seventh one. Ett av albumets bättre låtar tillika den stora hiten var ”Pamela” som förövrigt blev gruppens sista singel att nå topp-40 i USA.

Jag gillade plattan eftersom det var en halvbror till Isolation det vill säga en återgång till ett mer aorigt sound. Några låtar som tilltalade mig mer än andra var ”Pamela”, ”Stop loving you”, ”Straight for the heart”, ”Only the children” och ”Home of the brave”. Detta var i mitt sätt att se på saken deras näst bästa platta efter Isolation.

Nu måste vi kolla upp hur många kvinnonamn de använt sig av under årens lopp: Angela, Lorraine, Rosanna, Carmen, Holyanna,  Lea, Melanie, Pamela och  Anna, vilket innebar 9 låtar, troligtvis inte rekord, men ändå bra jobbat.

Mellan 1988 och 1992 då deras åttonde platta Kingdom of desire släpptes hann det att hända massor av saker. Joseph Williams gjorde en Bobby Kimball utifrån narkotikabrott. Kimball turnerade dessutom under namnet Toto, vilket av förklarliga skäl blev en källa till missämja och frustration. Steve Lukather släppte sin tredje soloplatta 1989.

Steve Lukather tog makten över vokalisttronen på Totos Åttonde album Kingdom of desire. Inriktningen var ett mer bluesrockigt sound som ackompanjerades av Steves raspiga röst. Bästa låten var ”Don´t chain my heart”. I mina öron en horribel platta av rockiga pastischer som inte var speciellt upplyftande.

Jeff Porcaro dog endast 38 år gammal den 5 augusti. Denne ersattes sedermera av britten Simon Philips.

Tre år senare kom Tambu ut. Det bästa med det albumet var konvolutet. Bluresrocken var som bortblåst, men tyvärr nästintill befriad från hits.

Bobby Kimball var förlåten och tog efter 14 år tillbaka mickstativet inför 1999 Mindfield. Skönt att slippa Steves Lukathers, eftersom det inte var den  typen av röst som jag ville skulle fronta Toto. Utifrån detta var Bobbys comeback en befrielse.

Tyvärr så föll musiken platt till marken. Att hitta AOR på plattan var som att leta efter askkoppar på 2000-talet. Jag gillade ändå ”Caught in the balance” som var just aorig.  Plattan slog ändå, trots halvtaskiga låtar Kingdom of desire och Tambu på fingrarna med sin mer hitinriktade approach.

Fans av Toto fick vänta ända till 2006 för att få avnjuta gruppens 12:e album. Italienska Frontiers  records fick signa bandet, vilket berättade lite om att de inte var hetast i musikvärlden precis. Tyvärr var inte heller Falling in between någon höjdare. Antingen spelade de musik som de ville att den skulle låta eller så hade de tappat refränggreppet helt och hållet.

2015 anlände Toto med XIV, 9 år sedan Falling in between. Samma år avled basisten Mike Porcaro i sömnen utifrån sviterna av den hemska sjukdomen ALS. Bobby Kimball blev avpolletterad framför Joseph Williams. David Hungate fick åter förtroendet att spela bas sedan 1982 det vill säga 33 år sedan.

Inledningslåten ”Running out of time” var för omväxlings skull helt ok. Efterföljande halvlugna ”Burn” var över medel, precis som ”Chinatown”,

2018 kom deras senaste album ut, Old is new. Inledande ”Alone” visade upp ett riktigt vitalt Toto, precis som på tredje alstret ”Fearful heart”, och sjätte spåret ”Chelsea” tre AOR-rökare. Nu var det ju så att det fanns en förklaring till denna förbättring. Det rörde sig om låtar som legat i källaren, vissa andra som inte varit helt färdiga och några nya låtar. Den var en del av Toto boxen All in.

För egen del känns det inte alls speciellt viktigt ifall det kommer nyskriven musik med Toto. Snarare så att Old is new är den perfekta avrundningen för bandet. Jag får leva på gamla minnen och då är det Isolation som gäller för mig, ett album som är förevigat i AOR-himlen.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

 

Tags: Fergie Frederiksen, Toto

This entry was posted on 1 november, 2022 at 17:41 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.