Jajamän, här är den, AOR-listan som sammanställer världens bästa AOR-album genom tiderna!

Jag har tidigare korat de 30 bästa AOR-albumen på båda sidorna av 2000-talet, dels part 1, 1976 – 1999, dels part II, 2000-2023. Det var minst sagt en knivig historia. Att utvälja de 25 bästa of all times var definitivt ännu mer komplicerat.

Det är betydligt mindre otungsamt att hitta album från 80-talet , det  vill säga när genren hade sina absoluta glansdagar. AOR-nördar hyllar det förgångna likt vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskaperier, men när det väl kommer till kritan är vi konservatismens högborg. Den nostalgin ställer onekligen till det… även för undertecknad.

De album som inkorporerats från år 2000 – 2024 har ju inte fått marinerats likt de ikoniska alster som släpptes främst under 80-talet. Väldigt många fler växte upp med grupper som Nightranger, Toto, Boston, Foreigner, Survivor och Journey. De har då blivit en del av ens musik-DNA, vilket inte de som släppts på 2000-talet riktigt hunnit blivit – än.

AOR är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Genren föddes på andra sidan atlanten i slutet på 70-talet. USA och Kanada andades, åt och sket ur sig AOR-milstolpar.

Det är en genre av rockmusik som brukar beskrivas som ”radiovänlig”. AOR-musiken är känd för sina mjuka melodier, sofistikerade ljud och texter som ofta handlar om kärlek och relationer. AOR är en genre som är svår att definiera, eftersom det finns så många olika subgenrer och variationer inom genren. Men det finns några gemensamma drag som brukar känneteckna AOR-musiken, såsom: (lånat från https://www.isaksson.eu/aor-en-resa-genom-adult-oriented-rock/)

• Mjuka melodier och välproducerade ljud
• Användning av synthesizers och andra elektroniska instrument
• Teman som kärlek, relationer och personlig utveckling

2000-talet har vaskat fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet. På den här sidan av 2000-talet var det européerna som/skandinaverna tog ett strupgrepp om den amerikanska nonchalansen. Dessvärre är det väldigt vanligt att dels genren anses förlegad, dels anses bara vara ett 80-talsfenomen. För gemene man är verkligen AOR död och begraven, flera gånger om dessutom.

Det är ju det som är så fantastiskt att det fortfarande skapas så mycket bra AOR. Det tråkiga är att inte fler fått upp ögonen för dessa guldkorn. En bra strategi vore anamma genren till olika streamingstjänstserier. Ett sådant gott exempel är Wig Wam där deras ”Do you wanna taste it” nästlade in sig hos de flesta tittare. Låten har streamats runt 42 miljoner gånger.

Att titta på Melodifestivalen anses vara en psykisk form av harakiri. Programmet har miljonpublik, ändå är det ingen som säger att de tittat på finalen. Finns det något som förenar hårdrockare mer än öl och patches, är det deras anti-fäbless för Eurovision och Mello; vilket generellt sett anses vara höjden av tv-förnedring?

En stor anledning till att AOR och melodisk hårdrock frodas i vårt avlånga land är just Melodifestivalen, att utan Mello, kanske ingen “The New Wawe Of Swedish Melodic Rock“?

Tävlingen har befruktat den melodiösa hårdrocken till att bli folklig, samtidigt som kidsen fått sen beskärda del av melodiös hårdrock, det vill säga indoktrinering av nästkommande generation.

H.E.A.T – 1000 miles

The Poodles – Night of passion

Eclipse – Runaways

Smash into Pieces – Six feet under

Dynazty – Land of broken dreams

Dead by april – Mystery

Lillasyster – Till the days are over

Mustasch – Contagious

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

Ammotrack – Raise your hands

 

1.  Skivan ska vara helgjuten; “Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

 

De 25 bästa AOR-albumen genom tiderna 

 

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2021)

Det finns ett Frontiersprojekt som lyser klarare än de andra, som dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T. består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (“E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (“T” från Talisman).

Den bejublade debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar allra högst, Retranmission kom ut 2021.

Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visade var alla neonrosa skåpen skulle stå, han var liksom både spindeln och nätet.

Retranmission innehåller en orgie utav minnesvärda melodier och refränger, allt är liksom top notch.

 

Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

En kille som inte tycks vilja förknippas med sitt musikaliska förflutna är Michael Bolotins fjärde soloeskapad. För oss som är nerkärade i AOR-genren är han däremot en Gud bland Gudar.

Albumet kan utan problem infogas bland de fem bästa i denna rosafluffiga genre –  en närproducerad och ekologisk manna från himlen. Av nio låtar är det bara den lite rockiga ”Everybody´s crazy” som inte riktigt faller mig i smaken.

Har plattan någon typ ”Separate ways”? I mitt tycke är det ”Can´t turn it off”. Därutöver glänser ”Save our love”, ”Start breaking my heart”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don´t tell me is over” lite extra starkt.

 

Harem Scarem – Mood swings (Kanada/1993)

Den självbetitlade mjukare debuten (1991), kontra den betydligt tuffare uppföljaren, vilken gavs ut två år senare? I mitt fall var inte det valet speciellt märkvärdigt eftersom jag dels gillade den hårdare produktionen, dels upplevde låtarna på  Mood swings som mer episka, trots den tyngre rustningen

Kanadensarna sammanförde sylvasst örongodis som “Saviors never cry“, “No justice“, “Stranger than love“, “Jealousy”, “Sentimental Blvd“, “Empty promise” och “If there was a time” vilka var rent ut sagt knäckande starka.

 

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Innan Mark transformerades till Marcie så frontade hen Signal. Ett band som endast släppte ett album, men vilket sådant! Den neonoranga “Arms of a stranger” måste dessutom tituleras som en av världens 10 bästa AOR-låtar.

Andra guldglittrande alster var pompiga ”Liar”,  halvballaderna ”Wake up you litle fool” och ”You want see me cry”

 

Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama. Låten ”Souls” såg jag faktiskt på tv. Det var liksom som pixlarna i sig smälte, så infernaliskt superb, absolut en av de bästa i sin genre.

På denna testosteronstinna platta utmärker sig också ”Affair of the heart”, ”Living in oz”, ”Me and Johnny” och självklart ”Motel eyes”.

 

Nestor – Kids in a ghost town (Sweden/2021) 

Ibland händer något så oväntat som att alla AOR-nördar var rörande överens om samma sak – att denna debut var en modern klassiker, behöver man inte vara någon Nostradamus för att förstå storheten! Vissa uberkoservativa AOR-nördar vägrar att befatta sig med att ett sådant nytt album kan inkorporeras på the best list of AOR, men det får stå för dem.

Inledande ”On the run” och ”Kids in the ghost town” sätter verkligen an tonen direkt, sedan går det bara av kvalitetetfarten. Båda albumets powerballader skiljer sig dels från varandra, dels är oskattbara. Som sagt, troligtvis 2000-talets bästa debutplatta.

 

Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Mr Stan Bush har släppt åtskilliga soloeskapader. Ingen av dessa kommer ens i närheten av denna kronjuvel.

På detta braiga album stod alla planeter uppradade. “All killers, no fillers”, var ett uttryck som mer än väl täckte in innehållet på detta album. Här stod han på toppen av sin förmåga, därefter gick det bara utför.

Inledande ”Temptation” är som gjord att vara först i kön. Två andra riktiga krutdurkar är ”Primitive lover” och ”Gates of paradise”. Mr Bush avlossar också två helt skilda ballader som faktiskt är sinnessjukt bra: ”Love don´t lie” och ”What is love”. Den förstnämnda spelades utmärkt också in av the allmighty House of lords (1988).

Som sagt, dessa fem låtar är verkligen obeskrivligt bra.

 

Fortune – Fortune (USA/1985)

Ville man ha sin musik pompig så finns det andra alternativ till Asia. Till skillnad från britterna så framynglade amerikanerna ett klockrent helgjutet album, med stark betoning på helgjutet. Det skulle till och med vara så att detta är den bästa platta jag någonsin införskaffat i genren AOR.

Herregud vilka jäkla låtar som utkristalliseras!!! ”Thrill of it all”, ”Smoke from a gun”, ”Bad blood”, ”Lonely hunter”, ”Deep in the heart of the night” och ”Stormy love”.

 

Aviator – Aviator (USA/1986)

New York baserade Aviator släppte endast ett album, men herregud vilket sådant. Plattan var kliniskt befriad från fillers. Den låten som jag alltid väljer ut som en AOR-classic är inledande käftsmällen ”Frontline”.

Därutöver återfinns  tjongablängare som ”Can´t stop”, ”Comeback”, ”Magic”, ”Too young” och ”Wrong place wrong time”.

 

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Mike Slamer var/är en AOR-ikon vars skugga lämnat många avtryck i musikhistorien. City Boys, Slamer och Steelhouse Lane var några kröningar. Dock var det via Streets andra album som den berömda polletten föll ner och gjorde dem odödliga.

Den inledande trippeln med ”Don´t look back”, ”The nightmare begins” och balladen ”Broken glass” är knäckande svårslagen. För mig var det dock ”I can´t wait” som fick pulsen att avstanna.

 

Journey – Frontiers (USA/1983)

Ska jag vara lite kinkig så var detta akilleshälen då det kommer till uttrycket helgjutet utifrån de tre elefanterna Survivor och Foreigner. Albumet är nästan helgjutet, men fragment av kvalitetsolydnad fanns det spår av. Men har man som band skapat troligtvis den bästa AOR-låten genom tiderna så förlåter jag dem. “Separate ways” är essensen hur AOR ska låta i mina böcker, exakt såhär, exakt!

En liten parentes. Det var återigen ett pånyttfött band, med ny sångare som 2008 ville ompaketera och återskapa AOR-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation. Två av låtarna var för dessutom bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på monstruösa.

 

Survivor – Vital signs (USA/1984)

Att skapa två mästerverk efter varandra är få band förunnat, men Jim Peteriks och Frankie Sullivans skötebarn Survivor såg till att så skedde: Vital signs (USA/1984) och When seconds count (USA/1986). Bandet tillhör the big three, det vill säga Survivor, Foreigner och Journey.

I mina öron är ”Broken promises” de mest kraftfulla av de nio låtar som albumet består av. Sången hanterades på båda plattorna av the allmighty Jimi Jamison

 

Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Styx-bekantingen Tommy Shaw fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger där ”No such thing”, ”Dangerous game”, ”The weight of the world” och ”Are you ready for me” bling blingade mest och bäst.

 

Pride of lions – Pride of lions (USA/2003)

Så in i helsike svårt att välja mellan Pride of Lions debutplatta från 2003, The roaring of dreams (2007) och Immortal (2012). The main problem är att trippeln kan epiteras som helgjutna. Det fullkomligt dryper högoktanig AOR på alla låtarna – så exceptionellt utomjordiskt  att Jim Peterik drejat fram allt detta magiska.

Till råga på allt så är kvaliteten på The destiny stone (2004), Fearless (2017) och Lionheart (2020) sanslös hög. Det är helt obegripligt att han ynglat av sig alster som ”Ask me yesterday” 2012, ”Immortal” 2012, ”Vital signs” 2012, ”Parallel lines” 2004, ”Man behind the mask” 2004, ”Book of life” 2007.

Enda smolket i glädjebägaren är faktiskt senaste plattan Dream higher från 2023 som jag upplevde som tunn och aningen återupprepande.

 

FM – Indiscreet (England/1986)

Ena de mest självklara albumen på listan. Brittisk AOR när den är som allra bäst! Måste jag välja ut några låtar som jag rankar högre än andra är det” That girl”, ”Love lies dying”, ”Hot wired”, ”Face to face” och såklart ”I belong to the night”.

Andra bra band från öriket som inte kvalade in på listan var Strangeways – Walk in the fire (1989), Asia – Asia (1982), Asia – Alpha (1983), Bite the bullet – Bite the bullet (1989) och Magnum – On a storytellers night (1985)

 

Frederiksen/Denander – Baptism by fire (Sweden & USA/2007)

Multiinstrumentalisten Tommy Denader (Radioactive) och vokalistakrobaten Fergie Frederiksen (Toto/LeRoux – R.I.P. 2014) blev en smärtsamt lyckad kombo.

Jag inbillar mig att många hardcore-AOR-fans ruskar på huvudet. Vad i h-e gör den här, när det finns så många oldies att välja på?  Jo det är sant att det finns sjukt mycket att välja på, men kvaliteten på alster som ”Let him go”, ”Silver lining”, ”Crossing over”, ”Written in stone”, ”Baptism by fire” och ”My saving grace” är bedövande och talar helt för sig själva.

 

Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Jag blev nästan lynchad av inavlade Norrköpingsbor i bussen från Stockholm till staden Norrköping med rikets mest obehagliga dialekter, östgötskan  Jag hade uttryckt att förbandet Bon Jovi var ljusår bättre än the main attraction, KISS. Den harangen av ord harklade man helt enkelt inte bara ut sig… utan att bli straffad, men så var det.

Debutalbumet sprudlade av ungdomlig spelglädje med myriader av oförglömliga refränger och melodier. De första 8 låtarna är så envetet kvalitetsstinna att man knappt tror det är möjligt. Plattans två ”Separate ways” är ”Runaway” och ”Shot through the heart”, vilken av dem är bäst? Ingen lätt fråga!

Inte för att avslutande låten ”Get ready” är dålig, men den kunde jag varit utan.

 

Khymera –  The Greatest wonder (USA/2003) 

Khymera bildades under 2003, när den italienske musikern och producenten Daniele Liverani och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att slå sina påsar ihop. Walsh utgick på nästkommande album och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum).

Visst är det konstigt hur vissa album etsar sig fast i frontalloben, medans andra knappt gör något väsen alls av sig. Det var inte förrän på Khymeras tredje fullängdare som helgjutenhets-giljotinen föll ner. Det var  de brittiska bröderna James- och Tom Martin (Vega) som stod för hantverket. Musikkonstruktörerna gjorde ett hejdundrande jobb med att skapa 12 klassiker av 13 möjliga.

På Khymeras femte alster, Master of illusions (2020) blev Dennis Ward nästintill omnipotent. Han skrev låtarna, sjöng, bryggde kaffet, producerade och dessutom skötte basen. Det gjorde han helt rätt i eftersom albumet gjöts av passion och melodisinne utöver det vanliga. Helt klart ett av 2000-talets bästa album.

 

The Storm – Eye of the storm (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten under en tid. Det hindrade dock inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk.

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är Bad English, Shadow King, Blue Murder, The Law, HSAS, Orion the hunter, GTR, Alias, Hardline, The Storm, Streets, Alcatrazz, Badlands, Union, Mother´s army några exempel på supergrupper.

Sångaren Kevin Chalfant gör nog sin bästa vokalistprestatation någonsin. Han var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project.

På  Eye of the storm vimlade det av AOR-hits! Några av mina favoriter är ”Don´t give up”, ”I want to be the one”, ”To have and to hold”, ”Livin´it up”, ”Love isn´t easy” och ”Give me tonight”.

 

Seventh Key – 1:st (USA/2001) 

Streets tredje album? Njet, men i mitt tycke helt rättmätigt sådan om så varit fallet. 3/4 av Streets var delaktiga, Steve Walsh agerade keyboardmaestro.

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”. Vi får inte heller förglömma den schizofrent lyckade balladen ”When love is dying”. 

 

Axe – Offering (USA/1982)

Bobby Barth, vilken kille, vilken röst! Ett majestätiskt keyboardhamrade ackompanjerades av ett helt eget AOR-sound. På Offering hittar vi AOR-classics som ”Rock´n roll party in the street”, ”Steal another fantasy”, ”Jennifer”, ”Burn the city down” och ”Now or never”.

I förbifarten måste jag bara nämna två låtar från plattan innan, Living on the edge (1980). Den ena är titellåten och den andra är obeskrivligt braiga ”Fantasy of love”.

 

The Night flight orchestra – Aeromantic II/2021)

Är du helt dum i huvudet?! Inte helt omöjligt, men jag antar att några kommer att ruska på ögonbrynen via detta val av de 25 bästa AOR-plattorna genom alla tider.

Landskronapågarna startades 2007 av Soilwork-medlemmarna Björn Strid och David Andersson (R.I.P 2022). Deras version av hur AOR bör låta, var ett minst sagt välkommet friskt inslag i denna aningen inavlade genre.

Dyrkar man starka melodier, knäckande refränger, skön produktion och variation på sin AOR, så har i alla fall jag hittat hem. Visst, Björn ”Speed” Strid är absolut ingen Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Steve Perry, Lou Gramm eller Bobby Barth. Det är väl få band förunnat. Jag tycker Björns röst är som klippt och skuren till TNFO variant av AOR.

Detta är ett helgjutet album, men måste jag välja ut fem låtar som är iögonfallande bra blir det ”Burn for you”, ”Chardonnay nights”, ”Amber through the window”, ”How long” och ”White jeans”. Är ”tv-deckare-AOR” ett passande epitet månne?

 

Foreigner – 4 (USA/1981)

Foreigner, ytterligare en av de tre stora elefanterna. Deras magnum opus var utan tvekan detta majestätiska album. En av låtarna var “Break it up” tillika en topp 10 när det kommer till de bästa AOR-låtarna som någonsin konstruerats. Deras bästa låt i konkurrens med ”That was yesterday” från Agent Provocateur (1984)

Lou Gramm röst smekte fram ordflöden i andra fantastiska skapelser som ”Waiting for a girl like you”, ”Urgent”, ”Jukebox hero” och ”Woman in black”.

 

Mecca – (USA/2002)

Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe.

Totos basist David Hungate och Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som fullkomligt knockade sina lyssnare med vedertagen kvalitet.

Mr AOR tillika Jim Peterik skrev det mesta på ett helt sagolikt album.

 

Shy – Excess all areas (England/1987)

I mitt tycke är det hugget som stucket vilken som är Storbritanniens bästa AOR-platta; FM vs Shy. Blir jag tvungen att välja så avgår FM – Indiscreet med segern i behåll. Det man med  all säkerhet kan yppa är att detta album är ett litet mästerverk.

För mig är ”Emergency”, ”Young hearts”, ”Break down the walls”, ”Under fire”, ”Talk to me”, ”When the love is over” och ”Telephone” allra stekhetast.

Andra bra band från öriket som inte kvalade in på listan var Strangeways – Walk in the fire (1989), Asia – Asia (1982), Asia – Alpha (1983), Dare – Out of the silence 1988, Bite the bullet – Bite the bullet (1989) och Magnum – On a storytellers night (1985)

 

Vi 5 som inte kom med på listan!

 

Silver – Silver (UK/Germany/2001)

Vad är det här!? Det lät inte som Survivor, Journey eller Toto. Tack gode gud för det!

Gary Barden (MSG, Praying Mantis, Statetrooper) & Michael Voss (Casanova, Bonfire, Mad Max, Demon Drive) & Andreas Broon (Sisters of mercy) myntade istället in sitt helt egna AOR-revir med ett sound som inte lät som något annat, men utrustades med knivskarpa refränger och melodier att döda till.

 

Toto – Isolation (USA/1984)

Ska det vara tre, eller ska det vara fyra stora elefanter? Det är självklart a matter of taste. De flesta vill nog att Toto infogas bland de övriga tre, Journey, Survivor och Foreigner.

När det kommer till utomjordiska vokalister så tänker jag instinktivt på Fergie Frederiksen, mannen med keramikstrupen som ersatte Bobby Kimball på sång inför detta delikata album.

Pure AOR-perfektion serverar gruppen via ”Carmen”, ”Lion”, ”Stranger in town”, ”Angel don´t cry” och ”Endless”.

 

Harlan Cage –  Forbidden colors (USA/1999)

Ur rötterna från pomp-pionjärerna Fortune kravlade sig Larry Greene och Roger Scott Craig. Denna duo fortsatte på den inslagna grusvägen som Fortune krattat ut till dem.

Detta innehåll landade inte långt ifrån huvudbandets magiska kvalitet. Pomp-ackorden stod återigen som spön i backen. Melodierna och de fluffiga refrängerna överglänste varandra.

 

Dare – Out of the silence (England/1988)

Dare tillhörde verkligen gräddan av band som sprutade ur sig adekvat kvalitet. Dock var det tyvärr en engångsföreteelse, men ändå. Out of the silence var verkligen ett av de högsta bergen i bergskedjan.

 

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jeff Cannata var djupt involverad i AOR-legendarerna Arc angel. Genom detta band/projekt kreerade han AOR-pomp-hits som ”Sidelines” och  ”Stars”, därutöver, ärligt ganska anonymt låtmaterial. Men för mig var Images of forever hans mest helgjutna ögonblick.

Vill man ha sin AOR-soppa spetsad med mystiska örter så hade man helt enkelt hittat hem. Inget vad jag vet, kommer inte ens i närheten av att kopiera detta uber-magiskt-personliga sound. ”Images of forever”,  ”Fortune teller” och ”In the middle of the night” är en trippel som inte går av för hackor – sanslöst bra.

 

AOR-vaskning

Herregud, när man scrollar igenom listan inser i alla fall jag att det är obehagligt mycket bra AOR-plattor som skapats och är i omlopp.

2000-talet  AOR/melodiös hårdrock ägdes av främst svenskarna. De fyra svenska som jag inplacerade är The Night Flight Orchestra, Nestor, W.E.T och Frederiksen/Denander. Fast när man tänker efter, fyra är utifrån rådande AOR-situation är ju sanslöst i sig.

Jag fick även utestänga ikoniska svenska grupper som Alien, Gathering of kings, Degreed, Eclipse, H.E.A.T, The Poodles, Kharma, Jim Jidhed, Europe, Art of  illusion och Work of art. Jag tycker inte de är lika ”bra helgjutna” som de som kvalificerade sig på listan helt enkelt.

Perfect plan – Time for a miracle (2020) var däremot en svår nöt att knäcka. Enligt min uppfattning är 9 av 12 låtar väldigt bra, skulle den vara med på listan eller inte, ja kanske.

Detsamma gäller när det kommer till hur många album som släpptes före och efter år 2000. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att dåtiden slår nutiden på fingrarna, av de 25 kronjuvelerna är 17 innan millenniumskiftet, och 8 efter. Då är det intressant att se när det väl gäller, så är det de anglosaxiska länder som dominerar listan.

Det var endast två album som släpptes på 90-talet som fick tillträde till denna kvalitetsgryta: Harem Scarem – Mood swings (1993) samt The Storm – Eye of the storm (1995)

Hur gärna än jag ville ha med en av mina husgudar Treat, så gick det inte, trots tre världsklass album: The pleasure principle (1986), Coup the grace (2014) och Tunguska (2018). Det är alltid samma visa, vad är AOR och vad är melodiös hårdrock, eller hybrider?

I mitt tycke är Jim Peterik Mr AOR! Här finns han representerad genom Survivor, Mecca och Pride of lions. Dock fick jag bita mig i läppen för att jag inte lyckades infoga Jimi Jamison – Crossroads moment. Jag finner knappt ord för hur osannolikt det är att skapa så otroligt mycket bra låtar…i typ samma genre.

Jim var också med och skrev en av världens bästa duettballader. Den var med på Jimi Jamisons – Empires (1999) och hette just ”Empires” featuring Liza Fraizer. Om jag varit det minsta otydlig så ber jag om ursäkt, men det är nästintill obegripligt hur den mannen lyckats med konststycket att skriva så högkvalitativa anthems – Mr  fucking AOR uti fingerspetsarna. Vill man ha sin AOR serverad på ett Survivor-porslin-fat då är det bara att låta sig bli uppassad av genrens okrönte konung.

Om Jim Peterik är Mr AOR, så skuggar Mike Slamer honom i hälarna? Den gubben intoxikerade listan med dels Streets – Crimes in my mind och Seventh key.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls, ärligt, det gjorde ont i hela kroppen att inte kunna infoga vare sig debutalbumet från 1982 eller uppföljaren Alpha (1983). Plattorna var utifrån mitt perspektiv inte tillräckligt helgjutna.

På debuten samsades det som kan beskrivas som pomp-aor i sin allra renaste form, det vill säga essensen utav vad den smala nisch har att erbjuda. Känn på dem: “Heat of the moment“, “Only time will tell“, “Sole survivor“, “Time again” och “Wildest dream“! Det gällde i allra  högra grad också Alpha, där “Don´t cry“, “Never in a million years“, “The heat goes on“, “Eye to eye” och “True colors” briljerade. Men nära skjuter långtifrån någon hare.

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias. Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 25  bästa ever. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Jag känner mig manad att sticka ut hakan genom att utnämna denna till den bäst sammanfogande lista över de 25 bästa AOR-album… någonsin.

 

 

Continue Reading »