Archive for januari, 2024

2007 var ett synnerligen bra år för melodisk hårdrock. Lions Share, Gotthard, Within Temptation, Pride of lions, Pink Cream 69, Dream Theater, Scorpions, Thunderstone, Symphony x,  Threshold, The Poodles, Nocturnal rites, Axxis, Frederiksen/Denander, Crashdiet, Kamelot, Bloodbound, Masterplan, Shakra, Six: A.M var några skivsläpp som rosade marknaden det året.

Ett annat band som gav ut nytt material var tyska Silent Force. Bandet bilades 1999 av Alex Beyrodt (Sinner, Primal Fear, Voodoo circle). Konstellationen hann släppa 5 studioalbum mellan 2000 – 2013 innan de gick i graven.

Jag fick upp öronen för bandet via deras Walk the earth (2007). Detta var deras fjärde album. Musiken gick mer åt det neo-classic-metal-hållet.

Den klockrena sången stod amerikanen tillika Royal Hunts (Danmark) sångare D. C Cooper för.

Plattan var i sig en medelbra album. I min bok var det en låt som stack ut allra värst och bäst, titellåten ”Walk the earth”. Den hade verkligen det där lilla extra. Alstret var som gjord för att vara med på ett tvättäkta ”blandband”.

”Walk the earth”, vilken jäkla låt helt enkelt!

Hårdrock kan verkligen betyda olika för olika människor. För någon är Revolution Saints hårdrock, för andra är Bathory bandet för dagen. Subgenrerna i hårdrocken är många; AOR, Death metal, västkust, black metal, glamrock, power metal, sleaze och dylikt.

Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är progmetal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att sätta sig. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir frustrerande.

Ett band som kategoriseras som proggmetal är brittiska Threshold. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om den tunna proggstrecket. De vill inte bara ”briljera”. De vill både briljera och skapa minnesvärda låtar. Det är i min värld inte alltför vanligt i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Bandet släppte sitt första album 1993 kallad Wounded. De har under sin livstid hunnit släppa 12 studioalbum varav den senaste döptes till Dividing lines (2022).

Jag kom i första hand i kontakt med Threshold via deras 8:e album Dead Reckoning (2007). Den låten som öppnade dörren för mig var ögontjänaren ”Slipstream”. Det var alltså möjligt att kunna kombinera proggiga tongångar och samtidigt ha med refränger.

Därefter har de fungerat som en hovleverantör av kvalitet i genren. Alla album har inte varit helgjutna, men några killers per album har de alltid kläckt ur sig, med stark betoning på killers.

På March of the progress (2012) hittade vi sanslösiga ”Return of the thought police”, ”The hours” och ”Staring at the sun”.

Två andra explosiva hits återfanns på deras senaste album Dividing line, dels  ”Silenced”, dels ”The domino effect”.

En i samma kaliber fann vi på albumet Hypothetical (2001). Låten i fråga var inledande ”Light and space”.

Ville man ha sina låtar marinerade i guld så fanns det en låt på Subsurface (2004) som kunde besitta berg: ”Ground control”.

På For the journey från 2014 samexisterar låtarna: ”Watchtower on the moon” och ”Turned to dust”.

”Small dark lines” och ”Stars and satelites” fanns med på Legends of the shire från 2017.

Genialiskt är ett starkt epitet, men när Threshold är som allra bäst så är de faktiskt just geniala. Att de är så groteskt underskattade är egentligen helt osannolikt.

Vilka jäkla låtar helt enkelt!