Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Archive for november, 2020
Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South
Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I, produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.
Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.
En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.
MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.
Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.
Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.
Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.
Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.
Larry Greene
Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.
Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.
Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.
Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.
Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?
Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.
En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.
Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.
Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.
Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.
”Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.
3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.
Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.
Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.
Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.
Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.
Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r. album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?
Tre år senare så avrundades Harlan Cage sagan med Temple of tears. Det gavs ut på helsvenska Atenzia Records AB med gurun Magnus Söderqvist bakom rodret tillika det bolagets första skivsläpp. Atenzia startade 2003 och lades ner 2006. Uppstickarens inriktning låg på melodiös rock, powerpop och modern hårdrock. Några artister som figurerade reklampelare för nykomlingen var Jim Jidhed, Jan Johansen, 101 South, Spin Gallery, A.C.T, Arcangel, Mark Spiro, Brian McDonald Project, Glen Burtnick och Diving for pearls.
2011 startade skivbolaget upp sin verksamhet igen. Målgruppen blev dansbandsnissar och nostalgisökande 50-talsrockers. Hasse Haraldsson, ägare till e-handelsföretaget Ginza AB tog över Atenzia Records musikroder. Som sin högra hand tog han hjälp av a.o.r. – gurun och en melodiös rock förkämpe av rang: Pär Winberg. Per var bland annat mannen bakom Ginza hårdrock, en Facebooksida med 43 000 följare. Ett stort intresse för aor/westcoats- genrerna såg till att Chris Antblads fina album – A new dawn fick se dagens ljus 2012.
Tillbaka till Harlan Cage sista platta Temple of tears! Det skulle till ett smärre under ifall de skulle toppa Forbidden colours. Inledande ”Any port in the storm” och ”Wodden cross” var traditionella Harlan Cage låtar. ”One New York morning”, plattans fjärde spår höjdes sig en nivå till. ”Deep in the heart of the city” var deras val av Fortune låtar. En annan diaboliskt bra låt var ”Later than you know”.
Om nu cirkeln var sluten vet vi ju ännu inte eftersom jag inte är någon siare. Men deras senaste var i paritet med deras första. Det innebar att den var bra, men ej nådde upp till Double medication tuesday och Forbidden colours. Topparna var färre och helhetskvaliteten reducerad.
Vad vet vi om keyboardisten Roger Scott Craig numera Robert Crumlin? Denna irländska streber inledde sin keyboardkarriär i lokala Merseybeats, från att jobbat för brittiska regeringen i Liverpool. Fyra medlemmar ur den gruppen grundade sedermera Liverpool express. Konstellationen släppte endast albumet Tracks 1977, men lyckades ändå framavla fyra hits som ledde till en turné med bland annat Rod Steward.
Roger emigrerade senare i livet till the land of opportunities, mer sol, mindre regn och färre britter. Efter en audition med bland annat Foreigner blev det till slut Fortune som gick segrande ur striden. Därefter turnerade han med Nina Hagen band. Han beslutade sig sedan att bli sin egen lyckans smed genom att bygga en egen studio i Malibu Kalifornia.
Han sadlade om genom att skriva musik för film och tv. Några kända filmer var The Pelican brief, Wyatt Earp och Richie Rich. Via ett snack med Robert nyligen var han minst sagt bitter på hela musikindustrin.
Fuck illegal nedladdning och streaming!!! Fansen bara kräver ny musik, medan musikerna knappt går runt på sin musik! Kontentan, mer pengar till artisterna och deras skapande. Om inte så lär det finnas färre sådana i framtiden, så fansen biter sig själv i svansen enligt Robert Crumlin.
101 South fjärde omslag som inte släppts
Vid millenniumskiftet släppte Roger Scott Craig debutplattan med 101 South. En faktor som slog Fortune på fingrarna var den gudabenådade sångaren Gregory Lynn Hall. Inget ont om Larry Greene, men här pratade vi röstresurser som var några nivåer högre. Trots röstresurser utöver det vanliga så har den killen inte gjort något större väsen av sig i rockvärlden.
Det polska rockbandet med det sagolika namnet Rat Sally turnerade han runt med bland Los Angeles klubbscen. Han var också medlem i Heaven and Earth (Stuart Smith, Richie Onori, Kelly Keeling). Gregory släppte sin första soloplatta 2015, en uppföljare till den är beräknad till år 2021.
En annan person som involverades i 101 south var gitarristen Billy Liesgang känd från att ha spelat med Asia och John Wetton. Roger och han stötte förövrigt på varandra när de spelade ihop med Nina Hagen band. I sin ungdom bildade han faktiskt ett band kallat The Shots, med självaste Bruce Dickinson. Hans nästa band Xero var bland de första i vad vi nu kallar NWOBHM. Även där korsades Bruce och Billys vägar, då Dickinson vokaliserade på B-sidan av deras enda singel ”Oh baby”.
Att han redan vid 16 års ålder spelat bas i David Bowies band tydde på framåtanda, kompetens och eventuellt grav nepotism. På grund av låg ålder fick han tacka nej till fortsätta äventyr med Ziggy Stardust. Billy fick förtroendet att briljera även på Harlan Cage: Forbidden colours och Temple of tears.
Som sagt 1999 bildades bandet, ett år senare kom 101 South förstlingsverk ut. Innehållet följde samma formel som Fortune/Harlan cage, trots att det bara var Roger som stod för låtskriverierna. Om Fortune var det bästa som gjorts, med Harlan Cage´s – Forbidden colurs som ständig följeslagare var detta underskattade album inte ljusår efter dessa kronjuveler.
Inledande ”Freeway ride” var dock inget att hurra för. Desto mer jubel kunde ges till efterkommande ”Run lika a tiger”. My God, detta var musikgenialitet och pomp-a.o.r. på allra högsta nivå. Efterföljande ”We took the wrong road” var tro det eller ej ännu bättre. Refrängen skulle kunna ena Sudan ifall de gillat genren i sig. Helt klart en contender att ingå på Fortunes odödliga debut.
”Boat out on the river” inleddes balladiskt för att sedan explodera i ett paradisiskt chorus. ”Nowhere to run” skruvade upp tempot. Det vilade nästan en Rocky känsla över låten. ”Your razor is sharp” sällade sig till de allra bästa låtarna på albumet.
Visst, låtuppbyggnaden skiljde sig inte märkvärt från Fortune/Harlan cage, men som sagt när musikhantverket hantererades så klanderfritt kunde man inte göra annat än att buga djupt. Det existerade en kraft i mollorgierna som borde vara omöjligt att värja sig mot, helt oberoende av ålder eller kön. ”Casualty of love” sällade sig istället till inledningslåten ”Freeway ride”. Inte en filler, men dock ganska standard. Balladen ”She walks on water” var inte alls oävet, inte odödligt, men ändå adekvat. ”You`re so cold” förpassades till föregående låts omdöme.
101 South tog därefter återigen fram pomp-verktyget i ”Nobody moves a mountain”. Orden räckte inte till! Därav en blixtsnabb förflyttning till ”There´s a train coming”, näst sista alstret. Det var ytterligare en låt som höjde sig över mängden, dock inte lika magisk som topp fyra. Albumet avslutades med ”tunga” ”Live for the moment”. Detta kraftpaket anslöt sig till de bästa låtarna. Sex av de 12 låtarna skulle kunna benämnas som klockrena Anthems. Ett epitet som lotsade albumet till en av de bästa a.o.r albumen på 2000-talet, trots den lite ojämna kvaliteten.
2002 kom uppföljaren Roll the dice ut. Frågan var, hur många fler a.o.r. – klassiker kunde gruppen yngla av sig? Inledande ”Whats the game” tillhörde inte dem, utan för den skull vara en filler. Det visade sig vara ett bra album som dessvärre devalverats på odödlighet.
”Dark clouds of the horizon”, ”Bordeline”, ”Roll of the dice”, och ”Dance trough the night” stack ut från mängden, men kunde inte matcha topp sex på förstlingsverket. Det närmaste de kom pure magi var i nionde låten ”I´ll never forget you baby”. Dessutom fick jag en känsla av att ordet recycling var något som kännetecknade albumet. Fanns det en gräns för reproduktion? Tydligen!!
Sju år senare var nog några år för många emellan albumen. AOR Heaven var de som tog sig an 101 Souths sista platta. Trots välrenommerade Ian Bairson på gitarr (The Alan Parsons project, Keats, Panarama, Pilot) och Chris Thompson (Manfred Mann, Blinded by the light); hjälpte inte detta skepp som tycktes vara dränerad på energi och motivation. Visst det fanns fragment av det som varit, men det var också allt.
Harlan Cage, Fortune och Roger Scott Craig numera Robert Crumlin ska ha all cred i världen för att lyckas med att skapa så mycket magisk musikvariation utifrån en minst sagt snäv musikbruksanvisning. Ett melodisläktskap som rationellt borde få den mest kräsne att tröttna. Men tvärtemot all logik hemsöker mitt sinne, utan att störa mig på småstölder från dem själva.
Det liksom existerar några dimensioner till på deras musik. Detta mollpopmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band tycks häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte. Treat, Pretty Maids, Jim Peterik och Erik Mårtensson tillhör definitivt top of the class när det kommer till skapande med djävulsk hög lägsta nivå.
Harlan Cage måste vara ett av de mest missförstådda och underskattade banden i världen! Många musiker viger sitt liv åt a.o.r. och melodiös hårdrock, för att inte ens komma närheten av att skriva kvalitet likt Fortune, Harlan Cage och 101 South. I deras skattkista finns fler juveler än man kan räkna till (om man är spädbarn eller Liverpoolfan).
Vissa artister skulle kunna döda för att kunna skapa endast låt av denna kalibern. Det sorgliga är att på tok för få människor fått chansen att stifta bekantskap med musik att döda till som Dexter Morgan (Dexter) skulle ha uttryckt sig.
Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm
Bloggkommentarer