Copyright © 2024 LIVSKVALITETSGUIDEN. All Rights Reserved. Snowblind by Themes by bavotasan.com. Powered by WordPress.
Archive for juni, 2017
Pixel Eskapism
The girl with all the gifts är en brittisk Zombiefilm som skiljer sig lite från the ordinary. I en dystopisk framtid där människorna i sig är de jagade, kämpar vetenskapsmän, regeringar och soldater för överleva och att finna ett botemedel. Smittade mödrars barn visade sig bli hybrider utav människor och zombies. Deras strategi är att försöka tämja dessa ungdomar. Första halvan är fenomenal, medan andra delen helt sonika kunde blivit bättre. Helheten bildar dock ett stort plus. Trots låg budget hanteras kapitalet på ett varsamt sätt Gemma Arterton och Glen Close förgyller filmens golgatavandring til the bitter end.
The light between the oceans handlar om en soldat som tar det ensliga jobbet som fyrvaktare. Under dessa omständigheter träffar han sina drömmars prinsessa. Allt vore frid och fröjd om paret fick till ett eget barn. Likt ett smärre under kommer berget till Muhammed, något som indirekt är en brottslig handling. Ett tvättäkta drama uppstår enligt mig när upphovsmännen får sina tittare att bli berörda på allvar. Jag grät som ett spädbarn, något som är ett gott tecken på en väl uppbyggd dramaturgi. Snälltågstempot är till filmens fördel. Historien, miljöerna och de vackra scenerna känns autentisk. Både Michael Fassbender och svenska Alicia Vikander bör vara stolta över sina trollbindande rollprestationer. Ett oerhört starkt drama om tro, hopp och kärlek.
Guardians of the galaxy vol 2 får det oangenäma uppdraget att följa upp första filmen. Den hade verkligen allt man kunde önska sig av en film om man ville bli underhållen på bio. Utifrån att detta är uppföljare har överraskningsmomenten undanröjts, vilket i sig brukar vara källor till att första filmen allt som oftast är den bättre, man liksom vet vad man blir serverad.
En knivig fråga som både regissörer som publik måste ta itu med är hur förra filmens nästintill oslagbara antagonist skulle kunna toppas? 80-tals skådisen Kurt Russel axlar den manteln via rollen som Peters mystiska pappa. Det är onekligen en udda antagonist, men inte lika effektiv som fullträffen från första filmen. Utifrån ett biobesökare perspektiv är detta en klassisk berg och dalbana underhållning på hög nivå. Trots det, trots orgien av välskrivna coola oneliners når den inte riktigt upp till ettan. Baby Groot är dock lika klockren som farsan.
Helt sågad och sargad av såväl kompisar som recensenter var mina förväntningar på Alien: Covent minst sagt ljumma. Dessa sköts dock i sank på grund av, dels var det en logisk fortsättning på Prometheus, dels inte alls var en karbonkopia utav de första 4 filmerna. Mer sci-fi än horror; något jag inte hade det minsta emot. Förra filmens forskare stämde inte in på bilden hur sådana ska agera. De borde definitivt inte påminna om brottslingar.
I denna uppföljare slipper vi som tur är detta. Visst har man sett det mesta förut, och så speciellt överraskad blev man inte, trots det en film jag uppskattade. Om det beror på låga förväntningar eller att den faktiskt var halvbra vet jag ännu inte riktigt. Michael Fassbender (1977: Heidelberg, Västtyskland: Tv-serie: Band of brothers, 300, Hunger, Eden lake, Fish Tank, Inglourious basterds, Jane Eyre, X-Men, Prometheus, Shame, Haywire, 12 years a slave, Steve Jobs, Assassins Creed) är lika gudabenådad som vanligt. Han spelar en dubbelroll via Androiderna David/Walter.
I första Pirates iklädde Jonny Depp rollen som Jack Sparrow klockrent. I de tre uppföljarna la han mer vikten på fjollighet och slapstickfeghet, något som jag upplevde som fel karaktärsväg att gå. Inget fel på vare sig i feghet eller fjollighet, men det blev i mina ögon too much. I 4:e filmen var varken Orlando Bloom eller Kiera Knightley med, vilket förstärkte filmserien.
Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales är den femte filmen i denna framgångsrika franchise. Tyvärr är det fortfarande så att Jack Sparrow fortsätter på den dysfunktionella inslagna vägen. Det är ju ett smärre under att denna karaktär överhuvudtaget kan bli kapten på ett skepp. Han tycks knappt kunna slåss, ständigt påverkad av alkohol och allmänt trög. Att han klarar sig ur knipor beror på manusförfattarfördelar och att andra hjälper honom, själv lyckas han inte med något alls. Det tycker jag är kärnan till att filmen som i sig är en bra äventyrsfilm, men vacklar utifrån huvudkaraktären i sig. Javier Bardem är antagonisten i detta piratäventyr: han liksom varken tillför något eller gör bort sig. Jag märkte att jag helt enkelt blivit trött på såväl karaktärer som handling, trots det är filmen helt okej. Allt har sitt slut, nästa films agenda måste vara att dels överraska, dels avsluta och binda samman alltet.
Ibland är tv-underhållning en genväg till kortsiktig livskvalitet. I Big litle lies får vi följa tre medelålders kvinnor på USA:s västkust i ett välbärgat område. Under den fernissade ytan härbärgerar kommunikativa relationsproblem, vissa värre än andra. Avsnitt 1 inleds med en blåljussamling, något har hänt, men vad? Korta ögonvittnesskildringar kastas flott in i episoderna i tron att de kan diagnosticera vad som hänt. I sju episoder med ett antiklimax i det avslutande avsnittet dissekeras successivt skygglapparna i ett tillsynes perfekt samhälle.
Reese Witherspoon, Shailene Woodley och Nicole Kidman är några av huvudkaraktärerna som känns helt äkta, castingen är överlag helt sanslöst bra. Vår egen Alexander Skarsgård spelar en exceptionellt obehaglig typ, übercharmig inför alla, sociopat inför sin fru, hans bästa prestation so far. Snygga miljöer varvas med dramaturgiperfektionism; varje barnkalas är en form av OS-uppladdning mellan föräldrarna. Serien hamnar lätt i samma liga som True Detective, The Sopranos och Game of thrones – pure magic.
Continue Reading »
Bloggkommentarer