Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Strangeways ’

Del 11 – FM – Indisecret

Det finns klassiker och sedan finns det exceptionella klassiker. I allt för mångas värld tillhör Journey en av dem mest självklara. I min bok så har de inte lyckats fullt ut med att skapa ett tillräckligt bra album för att kvala in på de 25 bästa aor-albumen som skapats. Till skillnad från kollegor som Survivor och Foreigner som lyckats knyta ihop albumsäcken.

Det har däremot brittiska FM gjort. Deras debutalbum från 1986, Indiscreet, har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte.

En ny generation av band gjöt nytt mod med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt a.o.r. -perspektiv är det bara Shy med Excess all areasDare – Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous gamesStrangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Gruppen bildades 1984 av basisten Merv Goldsworthy och trummisen Pete Jupp. De båda hade varit medlemmar i Samson, men ville spela mer melodisk rock. De följde sin fäbless för a.o.r. och sin magkänsla. Om detta beslut grundades på att haka på trenden som rådde i världen, eller att de var genuint intresserade av genren står skrivet i stjärnorna.

Jag hade en jobbarkompis, Håkan Dauvén, som mötte gruppen på en pub. De berättade att kärlekstexterna bara skulle vara med, trots att de var uberklyschiga. Han fick en känsla av att mycket var konstruerat. Ödets ironi var att det var han som fick träffa dem. En person som avskyr all musik som är tillrättalagd och kalkylerande.

I vilket fall som helst slog de ihop sig med bröderna Overland från gruppen Wildlife, där även Pete Jupp figurerat. Steve skötte sången samt kompandet, medan brodern diktatoriskt skötte gitarrspelet. Merv kläckte idéen till bandnamnet FM framför mindre smickrande alternativ på listan som Stiletto och Inspector Clouseau; kortaste namnet vann helt enkelt. Gruppnamnet korrelerade också stalinistiskt till att genren i sig i vissa fall betecknades som just FM-rock.

Gruppen smidde medan järnet var som allra varmast. De fem låtarna som färdigställdes innan årets slut gav dem kontrakt med CBS (Portrait) samt en ”tung” turnébiljett med Meat Loaf. Skivbolagets högsta önskan var att de skulle vara en brittisk murbräcka mellan den amerikanska dominansen med grupper som Toto, Reo Speedwagon, Journey, Survivor och Foreigner.

Under inspelningen introducerade managern Dave King bandet för keyboardisten Philip Manchester (från The Invaders). I mina ögon klingade inte efternamnet med att de var ett renodlat Londonband, troligtvis därför som han lite käckt kallades Didge digital. Utifrån FM-soundet var det en essentiell sista pusselbit.

Britterna suktade efter top-notch producenter som Mutt Lange eller Bruce Fairbairn, men fick helt sonika nöja sig med managern Dave King bakom spakarna. Enligt honom var det skivbolagets vilja, men om så var fallet vet ingen förutom just Dave…alla andra är troligtvis nedgrävda i hans trädgård! FM hade de fem demolåtarna, skrev tre nya samt hade tillgång till låten ”That girl”.

Den skrevs av de två grundarna, men också av Andy Bartlett. Han ingick i gruppens första skälvande månader innan han valde att lämna dem för ett erbjudande från Corey Hart´s band”That girl” framfördes i en annan version av The entire population of Hackney. Detta ad-hoc band rev av deras version av låten den 19 december 1985 på ökända rockklubben Marquee club i London.

I projektet ingick inga mindre än två Iron Maiden bekantingar: Nicko McBrain och Steve Harris. Beviset existerar via en dyr bootleg. Tre veckor efter att FM släppt sitt debutalbum, kontrade Iron Maiden med att ha den som B-sida på singeln: ”Stranger in a strange land”. Det var original arrangemanget, inte det vi vant oss vid från FM nyskrivna refräng och softare anslag.

Deras management kom på den brighta idén att materialet skulle spelas in på Ibiza i Mediterranean studios. Under dessa veckor hände inte mycket förutom att trumljuden såg sin födelse. Solbrända, sönderfestade och ölmagade återvände de till London för att färdigställa deras förstlingsverk.

Återigen satte managern tillika producenten Dave King käppar i hjulet för bandet. Ett kontrollbehov av Guds nåder och några doser nepotism fick denne sin vilja igenom och mixade också debuten. Bandet var inte alls nöjda med slutresultaten, men hittills har ingen människa kunnat vrida tillbaka tiden, det gällde även för FM.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på a.o.r.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod.  När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var a.o.r. på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. 

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

Ibland är de så berikande att få kunna önska något som är omöjligt. Inte så att jag skulle skänka hela min kommande Lottovinst till Livets ord eller kastrera det politiska korrekthetssamhället. Näe, tänk om singeln från 1987: ”Let love be the leader” hade infogats på debutalbumet. Då hade jag nog korat Indiscreet till en av de fem bästa a.o.r.-album som skapats. Den låten var schizofrent nog inte med på uppföljaren Though it out tre år senare. Låten i sig var måhända deras starkaste musikaliska kort någonsin.

Uppföljare landade på skivdiskarna i oktober 1989. Ett årtal som sett i backspegeln var början till en avgrundsdjup svacka. som än idag är dysfunktionellt närvarande. Overland bröderna reste över Atlanten och hjälpt Desmod Child med sitt debutalbum. Med sig hem fick de ”Bad luck”, ett alster som bar alla signum från Desmond. En sång som mycket enkelt hade platsat på hans debut, som otroligt nog, efter alla superlåtar till andra artister visade sig vara ganska ordinär, och om man ska vara helt ärlig – dålig.

I vilket fall som helst tillhörde den en av de bättre låtarna på plattan. Ett album som var tyngre än debuten, och som producerades av välrenommerade Neil Kernon. Denna halvgud i a.o.r – sfären låg bakom bland annat ikoniska Michael Boltons – Everybodys´s crazy, något som övertydligt också hördes. Till och med Steve ansträngde sig med väl godkänt i sitt försök att imitera pudelgubben Bolton. Bästa låten på skivan var den enda som de inte varit inblandade i att skriva själva.

”Someday (you’ll come running)” skrevs av J. Randall/R. Randall/T. Sciuto. Bakgrundssångarska på den låten var inte någon mindre än utomjordisk vackra Robin Beck. En annan sköning som agerade vokalistskugga var a.o.r. – legenden Terry Brock. Samma låt släpptes 1991 av amerikanska Airkraft, 1993 av Mark ”Marcie” Free och 1994 av Venus & Mars, något som tydde på att fler än jag rankar den som en pure a.o.r.-classic.  Den, ”Though it out”, ”Bad luck”, ”The dream died out”, ”Does it feels like love” och ”Feels so good”, det vill säga sex bra låtar. För mig kändes den som en Michael Bolton platta. Dutt-dutt keyboarden hade devalverats och det sterila soundet hade amerikaniserats, men det var helt klart deras näst bästa album.

1990 måste Chris Overland fått en vision om vad som komma skulle, han hörsammade som tur vad de inre rösterna budskap. Idag är han gitarrlärare i Norfolk. Didge digital lämnade skutan 1991, samma år som deras tredje alster släpptes. Takin’ It to the streets genomsyrades dessvärre av ett horribelt bluesbaserat sound. Jag blev redigt misstänksam redan vid anblicken av deras albumomslag… en ful långtradare.

Magkänslan gav mig rätt på alla punkter, nu var det hårdrock för cowboys som gällde. Endast mikroskopiska fragment av det FM jag ville lyssna på fanns kvar. Ett embryo av det förgångna fanns att tillgå via ”Crack alley”. Året efter släpptes Aphrodisiac. Ännu tyngre, ännu fulare omslag, men inte riktigt lika bluesigt. Där fanns ”Breathe fire” och ”All or nothing”, det var typ allt. Spiken i kistan blev Deads man´s shoes från 1995, en lite väl passande titel för något så uselt.

När man nått det musikaliska källarvalvet fanns det bara en sak att göra, att upplösa bandet, och det var precis det som skedde. I Japan släpptes Paraphernalia, en platta som inte räknas som en officiell platta eftersom det var överblivet material från tidigare år. Jag har inte hört plattan, men har svårt att tänka mig att den var så dålig. Steve Overland och Pete Jupp släppte poprockplattan Brass Monkey under namnet So! Musiken som framfördes var egentligen ganska intetsägande.

Deras comeback skedde 12 år senare som headliners på Firefest-festival IV i Nottingham, något de reproducerade 2009. Det euforiska mottagandet på den anrika festivalen ledde till en nytändning på alla plan. Andy Barnett lämnade dock bandet i slutet av 2008 och ersattes i början av 2009 med Jim Kirkpatrick och Jem Davis tog över keyboardrollen. Dessa rockader tycktes varit källor till en sättning som håller än idag. Stärkta av fansens gillande släpptes 2010 Metropolis, vilket var det första albumet med nytt material på 15 år.

Den långa pausen tycktes ha gjort bandet gott. Albumet var ett förvånansvärt bra sådant. ”Over you” tillhörde definitivt en av de bättre låtar de gjort, ”Unbreakable” och ”Who’ll Stop the Rain” var också diaboliskt FM:ska, på ett bra sätt. Tre år senare drabbades av hybris, och slog på stort genom att släppa Rockville och Rockville II. Dessvärre var de back in bluescountryrockträsket. Räddande änglar var ”Only foolin”, ”Story of my life”, ”Last chanse saloon” och ”Crosstown train”, men det var egentligen ingen större tröst, då de albumen bestod av hela 21 låtar.

2015 släppte FM Heroes and villains. Bluesrock tycktes vara deras stil, ”Incredible” var en av få ljuspunkter på detta album. Det var i mina ögon ett smärre under att inte någon på Frontiers records ströp någon ur gruppen. Samma år bevittnade jag britterna på svensk mark, närmare bestämt på den genuina rockfestivalen Skogsröjet. Det var en fröjd för ögat och ögonen att se så vitala musiker sprudla av spelglädje.

2018 framavlades Atomic generation. Jag hade hoppats på en återgång till a.o.r. – FM soundet, utifrån att de 2016 gett ut Indiscreet 30 år, via nyinspelade versioner. Jo, det tycktes ha gett dem en skjuts i rätt riktning. ”Too much of a good thing”, ”Killed by love”, ”In it for the money”, ”Golden days” och framförallt ”Follow your heart” visade på att de fortfarande kunde leverera kvalitativ melodisk rock, dock inte med dutt-dutt keybords, men man fick vara glad för det lilla.

Deras senaste platta släpptes i år och fick namnet Synchronized. Titellåten förde tankarna till Robert Palmer, en skön dänga helt enkelt. Det fanns fler bra låtar såsom ”Superstar”, ”Ghosts of you and I”, ”Broken”, ”Change for the better”, ”End of days” och ”Walk through the fire”. FM tycks likt ett årgångsvin ha mognat, efter några år med skadeinsekter för att leverera deras jämnaste, mest varierade och bästa platta sedan Tough it out – cirkeln är förhoppningsvis sluten.

Steve Overlands karakteristiska rockröst har frontat otaliga projekt såsom : 5 soloplattor med Overland, 2 med The Ladder, 5 med Shadowman, och ett vardera med Ozone och Groundbreaker. Inte så konstigt att han han satts på en piedestal i a.o.r.-världen, killen är ju a.o.r! Trots det är Indiscreet hans och FM´s moment of truth; fish´n chips ätarnas främsta bidrag till den melodiska rocken.

Continue Reading »

No Comments

 Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med ShyBreak down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Continue Reading »

No Comments

A.O.R musik att dö för, eller till


Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik


A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd


Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen


Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 


Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare


Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker


Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)


Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.


A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock


Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.


Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.


2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu