Med rätt att klaga

Klämkäcka Melodifestivalvärdinnor

Den omaka trion bestående av skådespelerskan Helena Bergström, sångerskan Sarah Dawn Finer och SVT-bloggerskan Gina Dirawi har fått det hedervärda uppdraget att leda ett av SVT:s mest betittade tv-program: Melodifestivalen. Har egentligen inget emot denna eklektiska trio av kvinnor, men jag är rädd för att klämkäckheten får ett rejält svullet ansikte, något festivalen i mina ögon inte är i behov av. Ur ett genusperspektiv är det dock ett utomordentligt bra val. Det behövs istället en motkraft till rådande vedertagna humor och gaykonservatism. Mina tre förslag till personer som på ett utmärkt sätt skulle kunna leda, hantera och omdefiniera festivalen på ett obetalbart sätt är komikerna: Johan Glans, David Batra och Robins. De har alla en unik humorfingertoppskänsla som få människor har inregistrerade på sitt humorkonto. De kan vara cyniska, sarkastiska, ironiska och raljera över allt och alla, men ändå komma undan med det. De drabbade tycks oftast uppskatta de verbala övergreppen lika  mycket som vi övriga. Det är som sagt en konst i sig att agera bitskt, utan att vare sig bli patetisk eller trampa över för mycket, men ändå göra det.

Ryskt vemod

En 45-årig man i Ryssland som är doktor i historia har tagit sitt intresse för ämnet betydligt längre än normalt. Kyrkogårdar var essensens i hans historiefascination, något han dessvärre  applicerade praktiskt. I hans fall innebar det att gräva upp lik på kyrkogårdar , för att sedermera klä upp dem i fina kläder typ  mänskliga dockor. Ryssen hann gräva upp 29 lik innan hans föräldrar av en ren tillfällighet råkade se ”samlingen”. Jag undrar hur man som föräldrar hanterar en situation likt denna? Vad säger man till sin son i det läget? Det kanske indirekt var ryska spökhistorier som lade grunden för det dysfunktionella beteendet, vad vet jag?

Gratis kollektivtrafik för ungdomar – i Finland?

Finlands trafikminister Merja  Kyllönen vill att alla till och med 18 års ålder ska få  nyttja Finlands kollektivtrafik utan kostnad. Jag applåderar det initiativet, då det finns en långsiktig holistisk tanke med förslaget. Hennes syfte är att  försöka avvänja  ungdomarna att ta för givet att föräldrarna ska skjutsa dem till och från skolan. Det innebär färre övergödda barn, färre bortskämda snorisar, färre curlingföräldrar samt en bättre miljö. Att förändra attityder som fått fotfäste är inte det allra enklaste. Det krävs dessutom  ett politiskt samförstånd eftersom sådana ekonomiska rockader sällan är gratis. Däremot så tjänar staten in det i ett längre perspektiv på dylika miljö- och sjukvårdsaspekter. Troligtvis går väl inte detta långsiktiga förslag igenom eftersom kortsiktighet är en dygd i vårt moderna 24-timmars samhälle , men själva grundtanken bör premieras.

”Hellre-fria-än-fälla-mentaliteten”

Skolinspektionen har nyligen kommit fram till att alldeles för många lärare i svenska skolor sätter högre betyg på de nationella proven än vad som är brukligt. Många elevers MVG tycks vara en ren och skär kunskapsillusion, då Skolinspektionens bedömning på samma prov i många fall landade på IG. Jag tycker att hela processen är ett stort skämt, och egentligen helt oförklarligt, om man utgår ifrån de nationella proven, i syfte att sammanföra adekvat nationsstatistik. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att klassföreståndaren sätter ett högre betyg  på sina elever för att ”vara snäll” och anamma ”hellre-fria-än-fälla-syndromet”. Det gagnar vare sig eleven eller samhället i sig, då detta kontraproduktiva beteende slår tillbaka med full kraft när de börjar gymnasiet. Det är självklart så att dessa i mitt tycke värdefulla prov bör rättas av exempelvis samma institution som rättar Högskoleproven. Det är det enda sättet att få en klar bild hur bra elever och skolor egentligen är. Det är inte bara hellre-fria-än-fälla-mentalitetet som råder, utan också skolans implicita krav att bibehålla och helst öka elevantalet på skolan. Ett av de bästa argumentet att locka till sig nya elever är just att uppvisa en sjusärdeles fin” statistisk fakta” att deras skola klarar kriterierna för gymnasietillhörigheten på allra bästa sätt. Som sagt det är såväl gymnasielärare, arbetsgivare och samhället som får ta smällen på grund av detta mörkande och mjäkiga beteende. Håll skolorna borta från själva rättningsprocessen en gång för alla, låt sunt förnuft råda.

Elitträning eller långsamt självmord

Nya vetenskapliga rön visar på att det inte alls är så bra att ta ut sig helt, utan hellre röra sig i makligt tempo. Hur orolig vore jag som elitidrottare om dessa vetenskapliga påståenden skulle visa sig vara sanna? Professionella idrottsmän och kvinnor måste i stort sett applicera träningsmoment som vidmakthåller ett adekvat tävlingslopp, i syfte att utvecklas i en gigantisk konkurrensutsatt sfär. Hur kul är det då att eventuellt vara medveten att hård träning direkt är skadligt för kroppen, och framförallt för hjärtat?  För att nå världstoppen krävs det att en idrottsman pressas sig till det yttersta, men till vilket pris? Är det värt det? Det vore intressant att se en studie på gamla idrottshjältar som tränat stenhårt under sin karriär och fortfarande lever sunt, hur deras kroppar egentligen mår? Vetenskapliga studier har ju en tendens att motbevisa varandra, så det är inte alls säkert att det förhåller sig på detta viset, men tänk om?

Juholtsänket  applåderas av euforiska moderater

Jag vill egentligen inte misskreditera Juholt, då det oftast föreligger starka krafter bakom kulisserna, med myriader av dolda agendor. Dessutom är det så kallade mediadrevet minst sagt ultradogmatiska i sin vinkling av vad som skett. Det konkreta är i alla fall att Socialdemokratin är i ruskigt behov av en stark ledare – utan lik i garderoben. Det är väl ingen överraskning att drevet skulle kunna fälla Gud själv om så var möjligt, och om de vore i behov av det.

Även fast jag de två senaste valen röstat på Moderaterna, så försöker jag vara så objektiv som möjligt huruvida Sahlins efterträdare är en ulv i fårakläder eller inte. Att vända kappan efter vinden är något som hittills genomsyrat Juholts inträde i storpolitiken, vilket inte alls är bra ledaregenskaper. Jag själv dyrkar Reinfeld, men upplever honom ibland som lite väl Fonusallvarlig. Han borde kunna rucka några millimeter på den pannveckade fasaden, i syfte att framstå som aningen mer ”vardagligt mänsklig”.

Juholt problem är minst sagt det omvända, hans många humorimplementeringar gör att han istället framstår som en politisk oseriös clown, vilket i sig är lite tragiskt, då han är en gudomlig talare. Att Juholt vill förändra mycket är bra, och nya idéer är aldrig fel, men de måste vara väl förankrade i partiet. Vid ett antal tillfällen som vid den Socialdemokratiska skuggbudgeten och ett antal andra framträdanden har hans ledarskapsambitioner mer präglats av en diffus autokrati; vilket heller inte är speciellt smart. En stark ledare bör lyssna, sammanfoga och vidarefodra partiets visioner, inte blanda in egna fragment av personliga åsikter. Förundersökningen lades ner, och Juholt vägrade avgå; det blev kontentan av mediauppståndelsen. Konkret tycker jag att Juholt uppvisat en respektlöshet och nonchalans för  de regler som finns, i och med sitt ovarsamma  ekonomiskt uppträdande. Utifrån nytagna Socialdemokratiska riktlinjer om etik och moral så är det minst sagt viktigt att partiledaren själv lever som han lär, och inte framstår som en charmig slarver i folks ögon som säger en sak, men själv gör något helt motsatt. En partiledare måste likt andra människor kunna begå misstag, men inte av den här digniteten och mångfalden. För mig är han inget ledarskapsämne, och borde avgå medan tid finns, i syfte att acklimatisera in en annan partiordförande i rollen.

Valet 2014 tror jag redan är förlorat för Socialdemokraterna i och med att Juholt sitter kvar,  det lär väljarna, mediadrevet och alliansen ständigt påminna honom om. Det blir i längden bara ännu  en ohållbarare situation för det redan sargade Socialdemokratiska partiet. De enda som upplever en politisk eufori är Alliansen, och det är väl  ändå inte riktigt meningen. Mitt förslag på ny partiledare är visserligen lokalt färgat, men det är en person som förmedlar en genuin ärlighet, och skulle kunna ”tävla” med Reinfeldt i landsfader-SM. Han jag åsyftar på är självklart vår egen Lars Stjernqvist. Han utstrålar förtroende, trygghet, erfarenhet och positivism; Lars tycks också kunna förena konservatism med framtidsvisioner. Med honom vid rodret tar Socialdemokraterna hem valet 2014.

Kalle Moreus svordomsorgier

Denna jovialiske och tillsynes ultrasympatiske rundlagda människa gillar jag  och många andra instinktivt. Han har dessutom visat sig fungera jättebra som programledare; med värme och småtrevlig humor som främsta vapen. Tyvärr har han i mitt tycke en osedvanligt dysfunktionell ovana som drar ner helhetsbetyget dramatiskt: hans tillsynes oändligt svärande. Svordomarna haglar fram likt finska kastknivar. Frågan är om det är medvetet, och då ett sätt att verka ”cool” eller om det bara är en ful ovana. Det finns de i min omgivning som inte upplever svordomsorgierna som  något negativt, medan andra likt jag själv och Marie uppfattar det som patetiskt och synnerligen onödigt. Mina barn gillar också Kalle Moreus, främst  genom hans succéframträdande i melodifestivalen för några år sedan.

Barnen är ändå mest förtjust i hans gäster med idoler som Danny, Sanne Nielsen och Veronica Maggio. Då vi försöker att uppfostra barnen till att inte svära, utan istället skapa sig ett rikare ordförråd, blir det halvkomplicerat när Kalle himself svär som en borstbindare – på bästa sändningstid dessutom. Hans svärande appliceras indirekt på de han intervjuar, som i sin tur svär tillbaka lika, minst lika ogenerat. Om vi vuxna ska agera som bra förebilder bör vi leva som vi lär. Kalle du är bra som du är, och är inte i behov att ta till dylika svordomsstrategier – skärpning.

Hemmafru-renässans

Enligt en enkät gjord av sajten Familjeliv.se, så  ville 45% av 9552 mammor vara hemmafru. Av dem mellan 18 och 29 år var det mer än hälften som skulle vilja vara hemmafruar. Är det ett resultat av vår dysfunktionella överbekvämlighet och konsumtionssamhällssanda, eller bara en positiv uppdatering av hemmafruidealet? I vilket fall som helst är det till skillnad ifrån 50-60 talets icke-självvalda kvinnofälla ett bra mycket högre kvinnoautonomi som präglar 2000-talet hemmafrurenässans. Nu är det mer på kvinnornas egna villkor, inte bara  implicit att mannen försörjer familjen och kvinnan ska ta hand om barnen, städa, laga maten och ha sex med mannen när han efter en ett gott dagsverke så vill.  För många kvinnor (även män) kan gå-ner-i-arbetstid vara den största livskvalitets förändringen som finns att tillgå om ekonomin tillåter. Tyvärr är det väl så att det mest berör kvinnor som har en god akademisk utbildning, är gift  med en man med god ekonomi, och har ett jobb att gå tillbaka till när hon väljer att göra så. Uppfyller de inte dessa subliminala adekvata kriterier så lär jakten på inkommande kapital bli ett problem som istället genomsyrar vardagen och indirekt hemmafrusituationen – då är det inte lika roligt längre.

Nu är vi 7 miljarder

Jag vet inte om man ska glädjas eller våndas utifrån att vi uppnått ett symbolisk invånarantal på vår kära planet. Det i sig väcker liv i akuta frågor hur vi som människor måste förändra vårt sätt att leva – nu på direkten, inte sen. Då ökad konsumtion är kittet i reproducerad tillväxt, så ser jag dessvärre bara en reducerad samverkan, och ett pandemisk utbrett revirtänkande i sikte. Alla nationer vill värna om just sitt lands tillväxt, vilken håller arbetslösheten i schakt, och får skatteintäkterna att blomstra. Min dystopiska läggning har enbart rationella grunder eftersom jag tror att människan i sig är destruktiv, när det väl  kommer till konkreta konkurrenssituationer. Det spelar ingen roll att historien spelat upp otaliga scenarier där vi kunnat lära oss av den, istället för att ignorera eller förtränga fakta ur det förgångna. Experterna tror att befolkningsmängden kommer att plana ut runt år 2050, och  landa runt 10 miljarder människor. Om vi globalt exempelvis bestämde oss för att minska vår köttkonsumtion så skulle svält vara förpassad till periferin, och bra många mer kunde på ett relativt smärtfritt sätt få mat för dagen. Att  ena nationer med ett relativt enkla förslag tycks vara lättare i teorin än i praktiken.

Om enklare förslag i stort sett är omöjliga att uppnå, hur kan då mer komplicerade  och ”smärtsammare” förslag kunna implementeras globalt? Då skulle väl i så fall Palestina/Israel frågan varit löst för länge sedan, och vargar ströva omkring i vårt avlånga land i samförstånd mellan bönder, jägare, barnfamiljer och vargförespråkare? Vi är människor på såväl gott som ont och duktiga på att samarbeta, så länge vi själva inte drabbas av något alltför smärtsamt som vänder upp och ned på vår familj och vardag. Detta familj-revir-tänkande appliceras utan bekymmer även på ett makroperspektiv, där som sagt länder agerar på exakt samma sätt, i syfte att gynna sin välfärd och sina medborgare. Så länge som den attityden existerar lär vi inte komma närmare fred på jorden eller passera fundamentala miljötrösklar för att bevara vår planet – tyvärr.

Mord-vapen-tingest

De få gånger som jag använder mig av telefonkatalogen, eller snarare telefonkatalogerna så brinner det oftast i knutarna. Jag har sällan varit med om att hitta ett nummer när jag som bäst behöver det. Det är onekligen bra med mångfald och konkurrens, men i såväl SJ som Eniros fall hade monopolism varit att föredra. Bläddrar jag i Lokaldelens gula sidor så hittar exempelvis ett kluster av pizzerior, på Din del hittar jag andra sådana, och går jag in på Eniros huvudkatalog så  finns det fler, men långt ifrån alla. Jag vill ha alla pizzerior samlat på ett och samma ställe, inte fragment. Detta är nackdelen när marknadskrafterna nästintill får fritt spelrum. Jag kan tänka mig  att en egenföretagare som exempel en frisörska knappast vill betala osannolika pengar för att vara med i alla tre katalogvarianter, och då väljer de istället en av dessa. Det är just detta som är essensen i problemet, valfrihet och överpriser. Valfrihet som lite käckt är 2000-talets mest indoktrinerade politiska paroll behöver inte alltid vara förknippat med funktionalism.Det kan väl förresten inte finnas alltför många individer förutom pensionärer som använder sig av telefonkataloger numera? För miljöns skull vore det bättre om denna pappersåtervinningstingest hämtades på ett ställe för de som vill ha en sådan, inte dela till alla hushåll. Detta dysfunktionella och otidsenliga beteende är också ett ruskigt slöseri på papper. Det vore intressant att ta reda på hur stor del av befolkningen som verkligen använder sig av telefonkatalogerna.

Ambitiös fågelsamlare

Vad händer när ett fågelintresse går över från hobby till fanatism, från intresse till ett destruktivt beteende, och i detta fall till och med ett olagligt sådant? En 39-årig man misstänks ha fångat in drygt 13 000 fåglar mellan den 1 januari 2005 och den 15 juni 2010. När polis och veterinärer slog till mot mannen i juni i fjol fick de en chock. Mannens garage och hönshus i Hudiksvallstrakten var till bristningsgränsen fyllda med omkring 500 fåglar, levande och döda, i alldeles för små burar. 39-åringen åtalades vid Hudiksvalls tingsrätt misstänkt för bland annat grovt jaktbrott och grovt artskyddsbrott. Åklagaren har yrkat på två års fängelse. Polisen fann fångstnät, fällor, äggkläckningsmaskiner och en dator, där mannen förde protokoll och statistik om fåglarna, som ålder, vikt och kroppsfett. De flesta av de infångade fåglarna släpptes efter att ha undersökts. En förklaring till att han fångat dem är att han velat hjälpa skadade fåglar. Jag tror Hitler och Stalin anammade samma ursäkt, om jag inte minns fel. Hade vår Hudiksvallbo istället ägnat sig att samla på bokmärken eller Pokemonkort så hade han definitivt sluppit straff, även om han hade placerat dem i burar. Tyvärr blir det väl såhär när en individ hänger sig åt sitt enda intresse – tragiskt.

Kollektivt utnyttjande av samhällsresurser

Samverkan, kreativitet och familjeplanering är goda egenskaper, men när de använd till att enbart gynna sig själva och sko sig på andra individer är det såväl patetiskt som groteskt lågt. ”Rullstolsmannen” iscensatte en plan som involverade en läkare samt tre personliga assister, tillika mannens bröder och sambo. Kollektivet lyckades snilla åt sig runt 13.7 miljoner innan historien uppdagades för myndigheterna. Läkaren intygade att 47-åringen var gravt funktionshindrad, och helt saknade arbetsförmåga. Kostnader för detta egenmäktiga korståg har i ekonomiska termer betytt cirka 190 000 kronor i månaden från Försäkringskassan. Det är en summa som staten nu kräver tillbaka, vilket jag tycker är helt rätt. Polisens hemliga spaningar har bland annat fångat mannen på film när han utförde tungt trädgårdsarbete, dock utan rullstol. Detta till synes lukrativa förfarande har gjort att paret kunnat åka ett par vändor till USA, och dessutom inneha ett parallellboende i en villa på Gotland. Jag hoppas verkligen att alla involverade får ett riktigt långt fängelsestraff. De kanske ändå får utföra personlig assistent tjänster – i fängelseduschen.

 

 

Continue Reading »

En bok alla borde läsa, med stark betoning på alla

En bok som verkligen fick mig att vakna upp, även fast jag ansåg att jag redan hade adekvat kunskap i ämnet. Jag visste att jag var känslig för socker, men inte varför, och i vilken grad. När fetman pandemiskt breder ut sig, och länders sjukvård går på knäna så har sockret i allt högre grad pekats ut som den största boven i dramat – inte bara fettet.  Jag ser dagligen elevlämmeltåget från Ektorpskolan till Lidl eller tobaksaffären svepa i sig läsk, energidrycker, godis och chips under hela skolveckan, inte som förut bara på lördagar. Läser man Sockerbomben så inser nog varje person att det beteendet är farligare än man förut insett, då barnen indoktrineras in i ett kommande socker-cocktail-beroende. Som förälder gör man inte  sina barn en tjänst genom att belöna/blidka sina ögonstenar med sockertingestar.

Egentligen är man inte alls snäll snarare tvärtom, även om man själv försöker intala sig att inkompetens är en positiv egenskap. Läs böcker, bada med barnen, spela spel, visa dem nya saker, men för guds skull överös dem inte med helt onödiga sockerkällor. För vissa människor är socker mycket farligt, och för andra inte fullt så farligt; stora mängder är inte nyttigt för någon. På samma sätt är det ju med alkohol: stora mängder är inte bra för någon, men många kan dricka måttligt och med övervägande positiva effekter; andra måste avstå helt för att inte duka under.

Vi har nämligen lika unik kroppskemi som vi har unika fingeravtryck. Den enes föda är den andres gift; det vi äter påverkar hur vi mår, men på olika sätt för olika människor. Somliga blir ”höga” av kaffe, vissa kan inte äta mer än två rutor choklad utan att må illa, andra klarar helt enkelt inte att sluta när de väl börjat. Detta har ingenting med karaktär att göra däremot kan vi påverka hur våra gener uttrycker sig en hel del genom den livsstil vi väljer. Grundförutsättningarna i form av den egna ärvda biokemin spelar dock den största rollen. Flera forskare hävdar att vi kan påverka 70% av genernas sätt att uttrycka sig. Om du är född med en känslighet för hjärt-kärl-sjukdomar, så kan du genom din livsstil utlösa dessa sjukdomar i sin värsta form. Men om du vet om riskerna och lever sunt, till exempel genom att minska stress och rökning, kan du minimera riskerna att ta skada i kärl och hjärta.

Ett annat exempel är åldersdiabetes, diabetes typ II, som är en välfärdssjukdom utlöst av felaktiga kostvanor. Om du vet att du har sjukdomen i släkten, kan du skaffa dig kunskap om hur du bör leva för att undvika att utlösa sjukdomen, eller att leva ett bra liv fast du har den. På samma sätt är det med sockerkänslighet. Idag vet vi att vissa av oss får en oönskad reaktion i kroppen vid intag av socker i alla former. Det raffinerade sockret går snabbt ut i blodet och utlöser en motreaktion i form av för hög insulinnivå. Reaktionen är snabb och stark och orsakar svängningar i balansen av kroppens signalsubstanser. Det är som att hälla jetbränsle i en traktor: den mår inte bra.

Testa dig själv genom att svara på dessa så  kallade Screeningfrågor för sockermissbruk och sockerberoende. Tänk på att ”sötsaker” kan ersättas med bröd, mackor, kaffebröd, pasta, flingor och dylikt. Med fyra eller flera positiva svar finns en stor risk att du utvecklat ett missbruk eller beroende och då är en kartläggning viktig.

• Har du, under senaste året någonsin ätit mer ”sötsaker” än du tänkt dig och/eller fortsatt använda ”sötsaker” när du inte tänkt dig det?
• Har du, under senaste året försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med ”sötsaker”?
• Har någon, under senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året någonsin använt ”sötsaker” för att lindra känslomässigt obehag, såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Socker finns verkligen överallt, vilket gör det övernaturligt svårt att sluta.

Den senaste definitionen av sjukdomen addiction enligt experter i USA  är:

• en fysisk sjukdom i hjärnan
• en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
• en primär sjukdom (ej orsakad av något annat )
• en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
• en återkommande sjukdom, dvs den ”går i skov”
• en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
• en dödlig sjukdom om den ej behandlas

Tillhör du skaran som gömmer, smyger eller rent av ljuger om ditt sockerintag? Lider du av humörsvängningar, sömnstörningar eller  frustrerande viktpendlingar?  Jag sällar mig dessvärre till dem som smusslar med glass, godis, pajer med mera. Till råga på allt anammar jag mig av vita-lögner-strategier - i mängder. Förträngning och förnekelse är dessvärre mer regel än undantag, då det kommer till överkonsumtion av delikatesser som: polly, vingummin, romerska bågar, Grand Marnier likör, semlor, pannacotta, äppelpajer, glass.  Idag finns sötman i princip överallt, till och med på K-Rauta. Socker och sötningsmedel av olika slag smaksätter och modifierar inte bara godis, läsk och kakor, utan även många av våra livsmedel. I innehållsförteckningarna omnämns sötman inte bara som socker, utan går också under käcka namn som dextros, glukossirap, majssirap, polydextros, sorbitol, erytrol, isoglykos, och många andra. Svenskarna äter mest godis i världen. På bara 20 år har konsumtionen av karameller och choklad ökat med nära 50 procent. Under samma tid har medelsvenskens vikt ökat med i genomsnitt fem kilo.

En avgörande faktor är lanseringen av plockgodis i de svenska butikerna i mitten av 1980-talet. Butiksexponering, större godispåsar och extrem prispress blev centrala delar i en skickligt genomförd marknadsstrategi. Bakom denna strategi låg ett företag som under samma tid gick från att vara ett litet källarföretag till att dominera hela den svenska godismarknaden Karamellkungen. Raffinerade kolhydrater, vilka ger en snabb energikick, har på bara ett par generationer smugit sig in som en viktig beståndsdel i massor av livsmedel. Inte minst så kallade light-produkter som ersätter fettet med socker, risstärkelse eller andra raffinerade kolhydrater som vitt mjöl eller pasta; för många blir effekten raka motsatsen till ”light”.

Ända upp till 75 procent av oss har en medfödd ärftlig känslighet för raffinerat socker, det vill säga vid intag av sockerhaltig föda svänger blodsockret kraftigt. En fjärdedel av dessa är extremt känsliga, typ jag själv. För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Har man väl börjat äta kan man sällan sluta, kroppens krav är lika obevekliga som den polariserade och infekterande ”diskussion” mellan Israel och Palestina.

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av desto  snabbare. Då vill man bara ha ännu mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker berg och dalbana.

Sockerkänsliga behöver inte vara korpulenta, utan kan vara både under-, normal- och överviktiga. De kan vara matmissbrukare, men behöver definitivt inte vara det. Att vara sockerkänslig innebär att ha ett obönhörligt sug efter fel slags mat, som i sin tur leder till kraftiga humörsvängningar och låga energinivåer. Den sockerkänsliga blir något av en ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Ena stunden kan hon ha depressioner och/eller aggressioner, vara våldsam, oförutsägbar, glömsk och impulsiv. Denne kan ha kort stubin, vara virrig, ofokuserad och prata mycket och fort, men kan också vända på en sekund och visa sig kreativ, klarsynt, charmig, energisk, lekfull och kärleksfull. En sådan person är det jobbigt både att vara och att leva med, fråga Marie.

Det här med mjöl och pasta kan kräva sin förklaring. Det är en förklaring som  inte Livsmedelsverket lär kasta på er. Pasta och mjöl består av snabba kolhydrater, som i magen omvandlas till kroppens eget bränsle glukos – precis som sockret. Två och en halv deciliter pasta ger samma effekt som tio rågade teskedar rent socker. När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan. Vid stora svängningar i hjärnans näringstillförsel – hjärnan kan inte lagra sitt bränsle, glukos – stiger också halten av stresshormonet cortisol, vilket skapar ännu mer obalans.

Kombinationen av svängande blodsocker, låg halt av betaendorfin – som bland annat styr självkänslan – och låg halt av ”må-bra-hormonet” serotonin får oss att må både fysiskt och psykiskt dåligt. Att i det läget orka med att hålla diet eller motionera är minst sagt komplicerat. Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är förståeligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt.

För att komma ur den här härvan av blodsocker- och hormonsvängningar krävs en kombination av åtgärder:

• Kunskap om hur min egen kropp fungerar är en viktig del.

• God mat, utan raffinerade kolhydrater är en annan,

• Träning för tanke, känsla och kropp är en tredje del.

Det också i högsta grad ett andligt bristtillstånd, där uppgivenhet är det allvarligaste symptomet. Här gäller det istället att tillföra energi i många olika former. Många behandlingsmodeller ser bara en eller två delar av det här problemet. Istället bör en holistisk syn anammas, vilken hävdar att sjukdomen måste angripas ur alla synvinklar samtidigt, inte bara ur ett perspektiv.

Det fysiska beroendet skapas i hjärnans belöningssystem och fungerar på exakt samma sätt vare sig drogen utgörs av socker, nikotin, alkohol, tabletter, eller till och med olika handlingar som shopping, risktagande, spel, arbete med mera. För att förstå vad det egentligen är som händer behöver vi ta en titt på hur hjärnans olika celler talar med varandra. Jämförelsen med ett telefonsamtal kan hjälpa till att förklara det. När vi talar i telefon förvandlas vårt tal till elektriska signaler, som färdas genom tråden – och sedan förvandlas till tal igen i mottagarens telefon. När hjärnans celler talar med varandra, handlar det om elektriska signaler, som förvandlas till kemiska signaler, för att sedan bli elektriska signaler igen i nästa cells nervända. Detta sker i det som kallas axonen,det vill säga den punkt där två cellers yttersta nervändar möts. Och det är just här drogerna ger sig in och trasslar till signalerna för oss, genom att störa vår kommunikation och ge vår hjärna falska order.

Drogerna påverkar många olika signalsubstanser. Några av de vanligaste är serotonin, betaendorfin och adrenalin. Men det ämne som gör oss beroende – åtminstone tyder de senaste årens forskningsupptäckter på det – är dopamin.
Dopamin är hjärnans glädjemolekyl, det ämne som gör att vi mår bra och livet leker. Om vi äter när vi är hungriga, söker upp värme när vi är frusna, går på toa när vi är nödiga eller uppfyller något annat av vår kropps elementära behov, då belönar vi oss själva med en dos dopamin. Det känns skönt bra helt enkelt. När vi löst en svår uppgift på jobbet, köpt något vi behöver till ett bra pris eller lagat något trasigt därhemma känner vi tillfredsställelse. Åter är det hjärnan som sprider ut lite dopamin.  När vi lever i goda relationer med människor runt omkring oss, när kärleken blommar upp, när vi tar hand om våra barn eller när vi upplever ett andligt möte – då är dopaminet också inblandat eftersom det ger oss glädje och tillfredsställelse.

Exakt samma känsla kan droger framkalla på kemisk väg. De går direkt in i axonen och höjer dopaminhalten. Hjärnan luras att ge kroppen en belöning som den inte gjort sig förtjänt av. En del droger stimulerar nervändarna att sända ut extra mycket dopamin. Andra imiterar dopaminet och lurar den mottagande nervändan att tro att den fått en signal, fast ingen sänts ut. Åter andra stör återtransporten av signalsubstansen, så att signaleffekten inte klingar ut som den ska. Effekten blir i vilket fall som helst densamma: en övertydlig signal typ som att skrika ett meddelande i örat på någon.

Detta får tre effekter som samverkar till att göra oss beroende:

• Minnet av den sköna upplevelsen får oss att ta drogen igen för att få samma belöning.
• Vi kommer efterhand att glömma bort de ”naturliga” sätten att få belöning, eftersom det är jobbigare och tar längre tid. Det är som att trampa upp en genväg i en skog: ju oftare man går den nya stigen, desto lättare blir den att hitta. Samtidigt växer gamla stigar igen när de inte används längre, och till slut ser man dem inte alls.
• Hjärnan anpassar sig till överstimulansen genom att ”skruva ner mottagningen”, så att det ständigt krävs högre doser för att uppnå samma effekt. Fysiskt sker det genom att det bildas nya dopaminreceptorer för att svara upp mot överdosen. Sedan finns de receptorerna kvar, och när dopamin inte tillförs på nytt i lika hög grad som tidigare, tolkar de det som en brist på dopamin, och detta ger en massa obehagliga symptom

I svåra fall av abstinens påminner symptomen om de hos en patient med Parkinsons sjukdom, som uppkommer när kroppen har för lite dopamin. Parkinsons sjukdom innebär att kroppens förmåga att producera dopamin är för liten, medan drogberoende innebär att kroppens efterfrågan på dopamin blivit högre än normalt. Symptomen, till exempel svårighet att kontrollera sina lemmars rörelse, blir därför likartade. Sett mot den här bakgrunden är det inte så konstigt att ”sockerråttorna” också löper ökad risk att bli alkoholister och narkomaner. Redan från barnsben har deras hjärna reagerat annorlunda på socker, vilket orsakat en ”ombyggnad” av hjärnans belöningsbanor. Genvägen är väl upptrampad. Sötsakerna är det första steget på vägen mot tyngre droger – och de är därmed också ofta den sista och svåraste drogen att göra sig av med.

© Bitten Jonsson 2001

Continue Reading »

En kvalitativ vardagsobservation i ett ”sårbart” perspektiv

Min observation

Den går ut på att belysa hur vi människor beter oss mot varandra då vi befinner oss i en stressig miljö under en hektisk tidpunkt. Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett mer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon som devalverats måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade.

Jag har följt min son ifrån dagis till gymnasiet och verkligen infogat mig allehanda beteenden och värderingar, och insett att all utveckling inte alltid är av godo. Regler, uppfostran och värderingar skapas tidigt i livet; är inte föräldrarna medvetna eller har kunskap om detta, tror jag det är svårt att lära ut något man inte har kännedom om.

Min utopi är att vi människor ska ta mera hänsyn till varandra, och effektivare observera om någon behöver hjälp, och då kunna vara den som står till tjänst, även om man själv råkar vara lite stressad. Det kan vara ”vedertagna” situationer som att öppna dörren, hjälpa till med barnvagnar eller helt enkelt fråga någon med ett annorlunda beteende hur det står till. ”I nöden prövas….”  är ett klassiskt uttryck, och det är med detta citat bakfickan som jag utför min observation.

Vid stressiga situationer har vi människor en tendens att sätta oss i främsta rummet och dogmatiskt slå oss fram mot våra mål, även om andra blir drabbade. Altruistiska beteenden sätts ur spel: hur man på humant sätt beter empatisikt  gentemot medmänniskor i en stressig miljö. Min förhoppning är att min observation kommer att fånga små fragment av medmänsklighet, då man som individ alltid har flera alternativ i rockärmen än vad man själv är medveten om. Jag tycker att mina observationer ska bli intressanta att genomföra i syfte att undersöka mina uppfattningar: att samhället är inne i en djup återvändsgränd och att individen själv indirekt är orsaken.

En annan aspekt är att undersöka om det verkligen finns tendenser av hopp i denna stressutlösande miljö som under några timmar genomsyras av att nå sin skola eller sin arbetsplats i harmoni med en positiv affektion. Visar människan mindre överseende mot andra då stressklockorna börja ljuda? Bryr sig människan om andra utan uppbringa någon form av belöning, en fundamental och förhoppningsvis också tidlös aspekt? Existerar civilkurage?

Det praktiska och teoretiska runt observationen.

Genom denna observation vill jag subjektivt studera hur individer beter sig mot varandra då de är på väg till sina skolor eller arbetsplatser tidigt på morgonen. Bakomliggande faktorer som för lite sömn, obalans i familjeförhållande, omotiverade arbetsuppgifter och ren skär apati kanske kunde ligga till grund för ett irrationellt beteende. De utlösande faktorerna skulle kunna vara en omedveten knuff, eller att någon som tränger sig före någon annan, vilket inbjuder den obalanserade att ”svara med samma mynt”. Andra faktorer kan vara: en negativ  svettodör,  parfymhybris och högljutt tala om sitt privatliv i mobilen.

Jag ville vistas i en optimal miljö där chanserna att observera detta fenomen var som störst. På inrådan av Norrköpings trafikinformatör så var Norrköpings största reseflöden mellan klockan 06.30-08.30 och de skedde mellan resnaven: Söder till Norrköpings Resecentrum. Utväxlingen av resenärer präglas av det som jag vill studera: interaktioner mellan alla typer av individer i en miljö som sjuder av stressymptom i en gigantisk smältdegel.

Jag delade upp observationen på fyra platser som tog två timmar att genomföra, i syfte att finna tillräcklig tidsmässig social adekvans: 1.sittandes vid spårvagn- och busshållplatser vid Söder tull, 2. åkandes i 3:ans spårvagn tur och retur mellan resnaven, 3. runt  Resecentrums hållplats, 4. Åkandes i buss 113 mot Resecentrum. Mina verktyg bestod av en bläckpenna, suddgummin och ett A4 block samt fem nyvakna men öppna sinnen som var i allra högsta observationsberedskap.  Observationsplatserna genomsyrades modernitet genom att de var nybyggda. Träd och blomsterarrangemang i symbios med tydliga klockor och tidtabeller. Det fanns tillgång till toaletter, Pressbyråer, skräpbehållare, gratistidningsställ och rikligt med sittplatser.

Mitt arbete var en kvalitativ undersökning som bygger på induktion och påståenden a posteriori, det vill säga att upptäcka hypoteser och teorier under forskningens gång. Jag genomförde en deltagande observation och intog forskarrollen: ”observatören som deltagare.”, då denna studie endast var av engångsformat. Min reseerfarenhet var min frisedel förbi en av nackdelarna med denna roll: att eventuellt inte känna till kulturen man rör sig i. Jag hade inga hypoteser klara innan själva observationstillfället, däremot överfyllda sinnen med förförståelse.

Jag ville i högsta grad vara obesudlad av hypoteser och tidigare forskning, i syfte att överbrygga min egen förförståelse, i detta gytter av människotransporter. Det som kommit fram under tidigare forskning kanske inte alls överensstämmer med det område där jag utförde min observation på. Min neutralitet i harmoni med subjektivitet var mina verktyg i syfta att försöka att se klart och att kunna utföra godtagbara tolkningar av min omgivning, denna gråmulna tisdagsmorgon. Min närvaro påverkade inte de observationer jag gjorde eftersom jag dels var diskret, dels kunde varit vilken student som helst.

Klockan 06.30 så var det relativt lugnt ute på fältet. Människorna ägnade sig att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik via hörlurar.

Runt 07.30 började flödet av in- och utgående resefordon att eskalera. Halvfulla bussar förvandlades till fordon utan lediga sittplatser. Könormerna tycktes fungera optimalt, då ingen jag såg varken knuffade eller trängde sig.

Tiden 07.23 steg jag på en relativt full 3:ans spårvagn mot Resecentrum. I Norrköpings nyinvesterade och moderna spårvagnar fann jag endast lågmälda konversationer.  Folket föreföll målmedvetna, men ytterst belåtna med att inte behöva prata med varandra.

Vid Resecentrum klockan 07.34, vimlade det av människor och nu intog skolungdomarna observationsscenen. Även med horderna av individer tätt intill mig så var det nästan ”för” lugnt.

Den proppfulla spårvagnen tillbaka till Söder tull vid 07.40 blev en resa med mestadels ungdomar. Detta smörgåsbord av hormoner avspeglade dig sig en högljudd icke-svordomsfri konversation mellan två gymnasiekompisar. Det var egentligen inte störande och ingen tycktes bli nämnvärt störd av de ganska privata inslagen i samtalet.

Runt 08.03 begav jag mig återigen till Resecentrum via en knökfull 113 buss; en linje med lite skamfilat rykte.  Turen genomsyrades av samma stiltjemönster som förut. Ett antal läste medan merparten tittade ut genom fönstren.

Klockan 08.20 så avslutades mitt resande genom 3:ans spårvagn tillbaka till Söder tull. Inget nytt under solen, utan likt väldresserade hästar satt resenärerna pliktskyldigt kvar på sina platser.

Min observation avslutades klockan 08.30 genom att traska runt området för att knyta ihop studiesäcken. Resenärflödet hade avstannat och det kändes som en perfekt avrundning att avsluta denna observation.

Funderingar och analys av mina observationer 06.30 – 08.30 tisdagen den 10 mars

Ungdomar, medelålders och pensionärer hade jag som kategoriseringsurval. Anledningen är att jag annars skulle kunnat bryta ner observationen i hur många beståndsdelar som helst, vilket inte är nödvändigt med detta lite mindre arbete. Jag gjorde det strategiskt lätt för mig genom att inte dra in för många variabler i studien som exempelvis oändliga av ålders- och härkomstvärden.

Ungdomar tycks inte i samma utsträckning som pensionärer bry sig om normer angående hur man beter sig, de är generellt sett nonchalanta och ignorerande varelser? När de är i grupp så tycks kaxigheten vara en viktig ingrediens hur man beter sig? Detta var min förförståelse av ungdomar, vilket via dessa observationer inte alls besannades. Pensionärerna hörs automatiskt och ofta genom ett verbalt gnäll? De utmärker sig genom ”på vår tid så var det inte som det är, utan då var det minsann….”; den mentaliteten i det tonläget tror jag kan få många människor att reagera negativt – främst ungdomar? Min förförståelse genomgick inte samma brutala uppvaknande som med ungdomarna eftersom det var få pensionärer ute mellan dessa tidpunkter. De som fanns tillgängliga gjorde inget större väsen av sig. Kategorin ”medelålders” var fromma som lamm och uppvisade inga tendenser till att utmärka sig åt något beteendehåll.

Jag fick känslan att människorna såhär tidigt på morgonen infogat sig i någon form av resenorm. Det fanns knappt tillstymmelse till något negativt beteende mot andra människor, å andra sidan fanns det ingen som uppvisade det där lilla extra i syfte att hjälpa till (vilket jag inte heller uppfattade). Ett antal personer rusade till bussen, men visade inga stresstecken gentemot andra, när de väl hann med sin buss eller spårvagn. Min förförståelse fick sig en ordentlig törn via dessa observationer. Resenärerna må ha hur många bakomliggande faktorer som helst bakom sig, men de lyckades dölja dem väl för mig, å andra sidan sattes dessa aldrig riktigt på prov. Det skedde ju väldigt få interaktioner mellan de som reste ensamma, vilket tycktes vara flertalet, och på så sätt undvek de omedvetet att påverkas av utlösande faktorer.

Jag fick känslan att beteendet med att ”ingen pratar med varandra på bussar i Sverige” kanske inte enbart beror på blyghet utan snarare en form av förmeditation innan man når sin arbetsplats eller skola. Det kanske är så att man inte känner för att inleda samtal med någon, utan istället vill ägna sig åt ens ovärderliga egentid, vare sig det rör sig om att läsa tidningar, böcker, lyssna på musik eller bara fundera.

I kurslitteraturen nämns såväl fördelar som nackdelar med observationer. Jag kan bara instämma i att det inte var så enkelt som jag föreställt mig; att föra anteckningar om det som anses vara helt vardagligt. Flexibiliteten är onekligen en positiv faktor med deltagande observation; det finns utrymme för kreativitet som på effektivt sätt kan appliceras i det man observerar. Jag kan däremot sakna ingredienser att själv kunna påverka observationen, i att styra den i riktning mot frågeställningen/förförståelsen. Ett exempel vore att implementera element som gör att objekten i observationen verkligen får genomgå ett stålbad. Det skulle kunnat vara så mycket enklare om jag exempelvis anlitat ett ”busigt” ungdomsgäng som agerat som utlösande faktorer. Det hade underlättat min förförståelse då hypotetiskt kraftiga utlösande faktorer infogas i den vardagliga miljön. Hur hade medresenärerna betett sig mot varandra? Skulle någon grad av civilkurage uppstå?

Vid rollen som ”deltagare som observatör” är min åsikt att många människor inte beter sig vardagligt eller naturligt. Min uppfattning  är att det krävs en enorm fingertoppskänsla och social kompetens på hög nivå, kryddat mede lite tur för att få tillgång till ”säker” information. Därför upplever jag tv-program som ”Robinson” och ”Bonde söker fru” alltför krystade. ”Den totala deltagaren” tilltalar mig mera, men kan i det långa loppet bli svårt att hålla isär begreppen: vän gentemot objekt. Thurén beskriver att genom att tolka andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna så befinner man sig på osäker mark. Min roll som tolkare kändes onekligen subjektiv; samma observation som jag genomfört hade kanske sett helt annorlunda ut med någon annan forskare vid rodret, vilket tyder på att det är viktigt att uppdatera sig i det problem om man ska observera innan man flanerar ut bland objekten.

Det vore intressant att göra om denna observation vid det andra stora reseflödet mellan klockan 15.30  – 17.30; tiden när skolorna och arbetsplatserna slutar. Är det då ett annat beteende som genomsyrar människor? Hur beter jag mig själv förresten mot andra? Jag antar att mitt lugna sätt och min empatiobservationsförmåga är utmärkta verktyg i medmänsklighetshantering. Även solen har sina fläckar eftersom jag inte helt kan förtränga  situationen, då jag i New York försökte hinna fatt ett ”livsviktigt” tåg och löpte gatulopp på perrongerna, med endast ett mål i sikte: och det var inte att hjälpa de som blev drabbade av min framfart.

Continue Reading »

Mitt namn är Mats Widholm och jag är född 1967.

 

Jag är gift med min Marie och far till barnen David, Hanna och Frida.

Våra katter Tussen, Dexter och Sudden är också en del av familjen

 

Vill ni nå mig så kan göra det via telefonnummer: 0768-100360

Bloggadress: http://widholm.bloggproffs.se

Mailadress: [email protected]

 

Livserfarenhet

Min passion för resor & turism har ständigt varit en stark drivkraft; möten med nya kulturer, människor och språk är i mitt tycke det bästa sättet att utveckla sig som människa. Genom åren har det bland annat blivit tre tågluffningar, en ”jorden- runt-resa” med Australien som huvuddestination, rest runt Thailand, Skottland, Irland, Italien, England, Grekland och USA.

Min fotbollskompetens inleddes som 7-åring i IF Sylvia, och slutade som 31-åring i division 6-klubben: Vikbo IK; där jag verkade i 10 år. Att arbeta intimt med föreningslivet var minst sagt berikande. Jag fungerade som allt-i-allo: spelare, tränare, styrelseledamot, lotteri/party/resansvarig med mera och på så sätt träffade jag så otroligt många spännande och varierade människotyper. På köpet fick jag dessutom en fantastisk bred social kompetens och parallellt blev jag mästare i konflikthantering, samordning och verbal timing.

Genom fotbollen, squash och långlöpning, har jag successivt fått upp ögonen för kost-, hälsa- och mental träning. Det är ämnen som verkligen berör mig och ständigt är lika aktuella; nu mer än någonsin. Kunskaperna har jag oerhörd stor användning av såväl privat som i studier och fiktiva arbetsplatser.

Politik-, miljö- och samhällsfrågor är något som alltid legat mig varm om hjärtat. Har varit verksam i uppbyggnaden av Norrköpingspartiet; dessvärre kom vi inte in i kommunfullmäktige år 2002. Är sedan 2008 verksam i miljöföreningen FHUN som styrelseledamot, kassör och idékläckare. Engagerar mig också lokalt i den globala miljöföreningen: Jordens vänner.

Att uttrycka mig genom skrift har spelat en central roll i mitt liv, dels genom att skriva kortnoveller, reportageblogg och vardagliga bruksanvisningar, dels genom sketcher/kortfilmer/två komedifilmmanus. Min kompis och jag går under epitetet ”Team Humor” när vi förmedlar kvalitativ humor tillsammans. Vi har två erkända producenter, men ligger dessvärre inte längst upp i deras ”manusportföljhög”. Vår ”osvenska” humor: roa och provocera ligger tyvärr inte i fas med vad som får stöd i Sverige.

2011-06-15 Hämtade ut min Filosofie kandidataexamen 210hp

 

2011-01-24 – 2011-06-10

Linköping: Linköpings Universitet: Pedagogik 2 30 hp,

 

2010-08-30 – 2011-01-20

Linköping: Linköpings Universitet: Sociologi 3 fortsättningskurs 30 hp, c-uppsats

 

2010-01-25 – 2010-06-13

Linköping: Linköpings Universitet: Sociologi 2 fortsättningskurs 30 hp

 

2009-09-01 – 2010-01-15

Distansutbildning Kristianstad: Högskolan Kristianstad: Sociologi: Sociologiska perspektiv 15 hp

Distansutbildning Halmstad: Högskolan Halmstad: Hälsopedagogik 15 hp

 

2009-01-29 – 2009-06-20

Distansutbildning Kristinstad: Högskola Kristianstad: Sociologi 1, Metod och sociologisk tillämpning 15 hp

Distansutbildning Uppsala: Mittuniversitetet: Organisationspsykologi, 15 hp

 

2008-09-10 – 2009-01-20

Distansutbildning Kalmar högskola: Projektledning II, 15 hp

Distansutbildning Eskilstuna Mälardalens högskola: Marknadsföring för varor och tjänster, 15 hp

 

2008-01-29 – 2008-06-20

Distansutbildning Kalmar högskola: Projektledning I, 15 hp

Distansutbildning Gotlands högskola: Kvalitet och verksamhetsutveckling, 15 hp

 

2001-08-22 – 2002-05-31

Linköping: Lunnevads folkhögskola

Eko och kulturturism

Engelska B

 

1999 – 2001

Norrköping: Komvux gymnasiestudier

Samhäll A/B, Svenska A/B

Engelska A, Tyska A

 

1974-1983

Norrköping Hagaskolan 9-årig allmän grundskola

 

ARBETEN___________

 

2013-09-01 – pågår

Norrköpings Kommun Socialpedagog

Kompetenscenter för neuropsykiatriskfunktionsnedsättning

 

2005-12-15 – 2013-08-15

Omsorgsgruppen AB:Personlig assistent

Skötsel av klienter med lätta till mycket grava handikapp

 

2006-09-27 – 2008-01-18

Norrköpings kommun Idrottslärarresurs Mosstorpsskolan

Bistå idrottslärarna, konflikthantering 4-9 klass, egna lektioner,

samordna rutiner och medla mellan avdelningar

 

2004-04-05 – 2004-08-12

Destination Norrköping Turistinformatör

Turistinformation, skött bokningar, försäljning till svenska som utländska turister.

Utbildning av bokningssystemet  Dl bookit.

 

2002-10-14 – 2003-05-28

Kontorab Marknadsförare

Idékläckare, modifierare, samordnare mellan lager kontor.

 

2002-04-15 – 2002-08-10

Himmelstalunds turistbyrå Turistinformatör

Turistinformation samt skött försäljning

 

2001-11-20 – 2001-11-25

Östgötajul Turistinformatör

Bussmottagare samt informera busslaster om sevärdheter i Östergötland

 

1988-08-15 – 1990-10-26/1991-12-12 – 2000-11-03

Kontorab Lagerarbetare

Lagerarbetare, truckförare, posthantering

 

1991-07-18 – 1991-11-12

Norrköpings kommun Vårdbiträde

Vikarierande vårdbiträde inom äldreomsorgen

 

1988-04-11 – 1988-07-01

Bosch AB Lagerarbetare

 

1985-11-11 – 1987-05-31

Bråvalla flygflottilj Flygplansförrådet

 

1984-07-30 – 1985-11-08

Norrköpings kommun  Parkunderhåll

 

ÖVRIGT__              _

 

2008-2010

Satt i styrelsen för den ideella miljöföreningen FHUN

Kassör, marknadsförare, idékläckare

 

2005-04-29 – 2005-05-01

Filmkurs Stockholm: Adastra media

 

1990 – 1991

Jorden runt resa

Thailand runt, Malaysia, Singapore, Australien runt, Fiji, USA

 

1989

B-körkort

 

1987-1988

Militärtjänstgöring I4 Linköping Beredskapsplutonen

 

1987 – pågår

Team Humor Filmmanusförfattare

Jag och en kompis skriver filmkomedimanus samt spelar in kortfilmer.

Har två färdiga komedifilmmanus som vi vill förverkliga.

 

1987-01-01 – 2000-05-05

Vikbo IK Fotbollstränare

Spelare, tränare, ledare, satt i styrelsen, ansvarig för det mesta i klubben:

Lotterier, marknadsföring, rekryterare, skribent, reseansvarig, konflikthanterare

 

Kompetens – starka sidor

• Ordningsam, noggrann och punktlig.
• Snäll, artig, hjälpsam, rättvis och generös.
• Är en mycket lyhörd lyssnare.
• Mycket social; lätt att umgås/samarbeta med olika människotyper – gammal som ung.
• Strukturerad, organiserad; tar tag i saker direkt och gör inget halvdant.
• Ambitiös, kreativ, entusiastisk och engagerad.
• Ärlig: håller vad jag lovar.
• Mycket ekonomisk; är en planeringsmänniska och rutinmänniska.
• Mycket humoristisk; ser humor i det mesta.
• Använder mig av positivism istället för negativism.
• Målmedveten, envis och tävlingsinriktad.
• Seriös och självkritisk.
• Flexibel och ansvarsfull.
• Perspektivinnovatör
• Gillar att utveckla och sammanfoga idéer, helst på något okonventionellt sätt.
• Använder mig mycket av ”sunt förnuft & kritiskt tänkande metoden”.
• Vetegirig: intresserad att ta till mig nya saker.
• Älskar att diskutera allt mellan himmel och jord.
• Samordna, utveckla, modifiera och förmedla processen: ”från kaos till perfektionism”.

Mindre starka sidor

• Periodvis lite otålig och rastlös; vill få saker gjorda.
• Har ibland för många ”järn i elden”.
• Inte speciellt praktisk; att snickra och pyssla är inte min grej; avskyr motorer och dylikt.
• Använder ”pekfingervalsen” vid datorskrivning
• Teknik- och IT-dyslektiker

Stora intressen

• Politik, samhällsfrågor och religion.
• Musikälskare av stora mått; älskar de flesta musikgenrer.
• Stor filmfantast som uppskattar de flesta genrer.
• Älskar all form av humor; tycker man kan skämta om praktiskt taget allt.
• Att planera och upptäcka nya spännande resemål är en livsstil för mig.
• Tycker om att laga mat; nya recept är alltid spännande och lärorika.
• Shopping är en något som jag faktiskt tycker är exceptionellt ”avkopplande”.
• Har hand om herrklubben ”Friends for life club”; vi har funnits i cirka 10 år.
• Spelar squash 2-3 ggr i veckan och långdistanslöpning 1-2 gånger i veckan
• Team Humor försöker förverkliga att göra en biofilm av ”Sveriges roligaste filmmanus”.
• Uppdaterar turismskrivprojektet ”Hur man förvandlar Norrköping till världsattraktion”
• Försöka utveckla kost/hälsa/träning/psykologi för eget bruk
• Uppfostra mina barn väl, med bland annat sunt förnuft och vettiga värderingar.

Vad gillar och ogillar Mats Widholm?

 

Hobbies?   Blogga, Äta god mat, resa, se bra filmer, lyssna på musik med starka melodier i.

Kör vilket bilmärke?                                                   En Ford Mondeo Ghia Kombi 2002 mörkblå

Köper du krav- och ekologiska?                      Ja, det gör jag, även om den inte är 100% strikt

Favoritförfattare ?                      Graham Masterton, Dean R Koontz och James Hadley Chase

Seriefavoritfigurer ?                                                                         Spindelmannen och vampyrer

Utövar vilka sporter?                                                        Squash, långlöpning och styrketräning

Samlar du på något?                                                               Har cirka 4000 stycken Lp/cd skivor

Favorit tv-program? True blood, Rome,  Sopranos, Six feet under, Dexter, Nyheter & sporten

Tre-i-topp-käk?                                                                          Indisk-, Italiensk- och Thailändsk mat

Smultronställen i Sverige?                                                 Siljan runt, Lidköping och Söderköping

Favoritplatser utomlands ?                                                       Norra Italien, Australien, Scottland

Beskriv dig själv, 9 ord?    Provokativ ärlig snäll humorist som är kreativ och okonventionell

Favoritfilmer?              Hellraiser, American beauty, Forrest gump, Indiana Jones 2, Kingpin

Favoritskådespelare? Edward Norton, Jim Carrey, Ed Harris, Kathy Bates

Röker/Snusar/Knarkar/Dricker? Obetydlig alkholförtäring, gillar godis, choklad, efterrätter

Favoritmusikgrupp/artist?        Tom Jones, Staffan Hellstrand, Pretty Maids, Abba, Bee Gees

Vilka 3 ta med till öde ö (ej familj)? David Batra, Jim Carrey, Graham Masterton

Vilka 3 skulle inte du ta med dig?                   Kristina Lugn, Clownen Manne, Thomas Di Leva

Topp-komedi-serier? Seinfeldt, Father Ted, Dexter,  Fawlty Towers, Black books

Favorit uttryck?                                 Makt korrumperar, Bättre fly än illa fäkta, Trägen vinner

Vilka tidningar läser du? Råd & Rön, NT, DN, Sweden Rock Magazine, Powerplay

Undviker?                                           Motorer, argsinta djur, köer, arroganta människor, sprutor

 

Continue Reading »

Sockermissbrukare är vi nästan allihopa

Att socker är en form av ”vardagsheroin” kanske låter lite väl magstarkt och provokativt för de flesta människor. Sanningen är att den inte är lika snabbt nedbrytande, men förefaller skapa ett beroende som är minst lika svårt att ta sig ur som ett heroinmissbruk. I drogbranschen finns ett begrepp som kallas för ”designer drugs”. Tillverkarna av syntetiska droger ändrar någon molekyl i häxbrygden, kan helt sonika sälja den lagligt innan rättsväsendet hunnit i kapp och fått den stämplad som en olaglig drog. Ungefär samma process reproduceras i livsmedelsindustrin, där man hittar på det ena nya sötningsmedlet efter det andra och legitimerar ordet sockerfritt helt lagligt med oss som försökskaniner och sockerpundare. När hjärnan väl vant sig vid drogen så vill den ha sin dagliga dos, om inte så börjar hjärnan att protestera  genom att signalera obehag. Några vanliga symptom är irritation, rastlöshet, oro, huvudvärk, sömnproblem, värk i kroppen, humörsvängningar, kraftiga sug och trötthet.

De stora anledningarna är att sockret finns tillgängligt i sådana produkter som många av oss relaterar till livskvalitet; något att bjuda på när vi får besök, fikainnehåll och fest. Omgivningen är en källa till upprätthållandet av denna sockereufori i tid och otid; de kan till och med bli förnärmade ifall du avböjer att ta deras nybakad/bagerifärska bullar, kakor eller efterrätter. Socker existerar dessvärre i produkter som inte lika uppenbart förknippas med sockerprodukter som exempelvis skinka, korv, pasta och bröd. Idag är socker som sagt en socialt accepterad drog. Den är billig, mycket lättillgänglig och har ingen åldersgräns; av många anses fortfarande denna drog relativt harmlös.

För en sockerberoende är sockerarter som honung, malt, sirap och sötningsmedel lika förödande. Det samma gäller också alla kolhydrater från spannmål, potatis,  majs och frukt som bryts ner till socker i kroppen. Alla dessa har det gemensamt att de mer eller mindre påverkar hjärnan på ett sätt  hos dem som är känsliga för att utveckla ett beroende. Det är därför en sockerberoende person kan ”droga” även på fullkornspasta, grovt bröd, ugnsbakade rotfrukter och frukt. ALLT BLIR SOCKER, även om det inte går lika snabbt eller effekten i hjärnan blir lika stor som om personen hade ätit snabbmakaroner, chips, formfranska eller vingummi.  Beroende är en kronisk, men behandlingsbar hjärnsjukdom som kan orsakas av ett antal ämnen  eller beteende, till exempel socker, alkohol, nikotin, spel, sex och andra droger. Gemensamt för dessa är att de är förknippade med lustkänslor. För min del är i stort sett varje affär en potentiell fiende där sockerdjävulen knackar mig på axeln: ”bara lite lösgodis, bara två chokladbitar eller varfö inte en hel kaka”.  Sockerfrestelserna har expanderat till butiker som i alla fall inte jag associerar med godisprodukter exempelvis har K-Rauta en godisdisk.

I Sverige ligger godisgenomsnittet på cirka 17 kg, dubbelt så mycket som genomsnittseuropén. De stora anledningen är troligtvis att vi i Sverige är banbrytande och godispionjärer på lösgodis. Jag har varit, i Los Angeles, New York, London, Paris, Sydney, Rom, Singapore, Barcelona och Prag och aldrig stött på detta lösgodis fenomen i den utsträckning som vidmakthålls i Svedala. Holland är det land i Europa  som anammat Sveriges lösgodishybris ”bäst” av alla. Inte ens i de ”korpulentas epicentrumen”: USA och Mexico; finner man exempelvis gratis ketchup, utan det är något som kunderna får betala extra för. Jag tror att Sverige är det enda land i världen som har gratis tillförsel på ketchup. Anledningen stavas troligtvis socker, vilket i detta fall påvisar min tes att vi Svenskar är världens mest sockermissbrukande folk.

Idag visar forskningen att socker att socker fungerar som en bättre datahacker i de individer som har sårbarhet för att utveckla ett beroende. Sockret tar sig igenom brandväggen, kodar om belöningssystemen och omprogrammerar. När sedan nikotin eller alkohol introduceras behövs det ingen tillvänjningsperiod. Sockret är oftast inkörsporten för övriga droger,  och processen startar dessvärre redan efter en bebis slutat inta bröstmjölk. Om vi äter mat som innehåller mycket socker, gärna uppblandat med fett och salt kommer det att stimulera belöningscentret att frisätta bland annat betaendorfiner och seratonin; signalsubstanser som skapar välbefinnande. Föreställ er ett barn som har för låga nivåer av dessa två substanser och som dagligen serveras: Frosties, Vaniljyoghurt, Jordgubbsfil, Kräm, Apelsinjuice, Sylt, Saft, O´boy, Vitt bröd, Pasta med Ketchup, Risifrutti eller glass.

I barnens hjärna kommer det att bli ett rejält påslag av dessa signalsubstanser. Barnet känner sig gladare, bättre till mods, mindre sårbart, mer socialt och så vidare. På råga till allt så skjuter blodsockret i höjden och ger ett helvetiskt energilyft. Subliminalt står vi där med ett barn som successivt inser att man slipper ta itu med saker när det känns känslomässigt tufft genom att äta vissa livsmedel. Vips står vi där med en avkomma som kan medicinera sig själv, i syfte att slippa obehagliga känslor. Artfrämmande föda som socker och raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter skapar ett anti-välbefinnande, vilket även drabbar glada och harmoniska barn.  Att avstå socker i alla former är det effektivaste och viktigaste åtgärderna  för att förhindra att sitt barn indoktrineras in i ett evigt sockerberoende. För dem som redan är inne i beroendecirkeln är det som sagt samma regel som gäller, i syfte att bli sockerbefriad och att förhindra eventuella återfall.

Jag kan bli mäkta irriterad på föräldrar som implicit hånar mig i min ambition att inte skapa sockerbojer till mina barn via exempelvis reducerad lördagsgodis, mindre godis i påskäggen och mindre konsumtion av exempelvis vitt bröd och ketchup. Föräldrarna introducerar och reproducerar ett dysfunktionellt kostbeteende som överstimulerar varenda belöningssystem som finns tillgängliga. En förälder anser jag blir inte en bättre förälder för att de dukar upp ett smörgåsbord av horribla kemiska produkter som läsk, chips, godis, energidrycker, Gorby´s, fikabröd, kakor och glass till sina ögonstenar. Ett förbud mot dessa är väl att starta ett krig man aldrig kan vinna, men att minimera dessa produkter borde inte vara så svårt.  Det borde istället vara ett förbud mot tröga och naiva föräldrar. Jag tror ingen förälder i grund och botten vill vara ansvariga för att ens barn får diabetes typ 2, migrän, blir övergödda, IBS, fibromyalgi, kronisk trötthet, sömnstörningar, depressioner, gallsten för att nämna några konsekvenser som vidmakthålls via den dysfunktionella kosten. Vi själva stävjar detta genom att köpa exempelvis läsk  endast på påsk och jul och när vi äter ute, i syfte att inte synliggöra frestelserna som  är ständigt tillgängliga i kylskåpet.

PCB anses idag vara cancerframkallande och material som innehåller detta ämne ska därför behandlas som farligt avfall. PCB förbjöds 1972, men kan fortfarande finnas kvar i gamla fogmassor och betongelement. 1982 kom ett totalförbud mot asbest, men det kan fortfarande finnas kvar i lägenheter och hus gömt. DDT är ett annat underverk som togs i bruk 1945 och 1948 belönades med Nobelpriset – det lanserades som ett riskfritt insektsmedel år 1942. Användningen av DDT förbjöds i Sverige under 1970-talet, precis som i våra nordiska grannländer. Vart vill jag då komma med detta? Jo, om något decennium så kanske vi helt omvärderat vår nuvarande syn på socker och raffinerade  kolhydrater, för att istället se det ur samma glasögon som vi idag ser på tobaken. Det som är sanning i dag behöver nödvändigtvis inte vara morgondagens sanning.

Modifierad LCHS-kost

Vid detta försök är jag inte längre en ”LCHF-rookie”, utan är väl medveten om de oväntade och osannolika fördelarna med kosten dessvärre är jag också bekant med dietens baksidor. Min och många andra människors gemensamma upplevelser av kosten är ett reducerat eller helt borttaget sötsug samtidigt som mättnadskänslan ökar, något som innebär att det förrädiska och maniska kylskåpsöppnandet hålls i schakt. Har som sagt testat detta en gång och jag fick för första gången konkreta resultat att detta faktiskt hjälpte mig att dels hålla vikten, dels hålla småätandet och sockermissbruket borta samtidigt som humöret hölls på rätt nivå istället för polariserat pendla under dagen med vitt mjöl och sockerprodukter som bovarna i dramat. En annan exceptionellt positiv aspekt av kosten är att jag är bra mycket piggare och kreativare under mina vakna timmar. En annan bonus är att musklerna relativt snabbt blir deffade som granit om man kombinerar kosten med träning. Diabetes, allergier, astma, magproblem, migrän är måhända ett minne blott. Sätt fart på fettförbränningen och utrota sötsuget i syfte att uppnå en psykisk som fysiskt frid.

Tyvärr är det ”all in”, det är dessvärre ytterst enkelt att återigen hamna i dysfunktionella kostvanor, vilket jag efter något år gjorde, även fast jag såg vidden av kostens mirakeleffekter. Dietens nackdelar ur mitt perspektiv var svårigheten att variera kost på ett optimalt sätt; ris, pasta, potatis och smörgåsar är dels gott, dels  mångsidiga och snabba att tillaga. Kött, ägg, creme fraiche och  fetthybrisen stod mig ibland upp i halsen. Denna gång tänker jag i större utsträckning försöka hitta vedertagna recept i syfte att variera fett och proteinkällorna. En annan paradoxal svårighet är problemet att inte går ner för mycket i vikt, en precis motsatt situation än förut. Jag är inte lika hungrig som förut, och på så sätt är inte intaget av mat lika påträngande och viktigt som förut, vilket gör att man ibland glömmer bort att äta. Det är svårare än man tror att inte bli alltför utmärglad eftersom jag varken har övervikt eller diabetes, men tränar 3-4 gånger i veckan. De största vinsterna med kosten görs av överviktiga och diabetiker.

Allt är troligtvis inte bara så  svart eller vitt, verkligheten är dessvärre mer komplex än så. Kostdystopi-anhängarna målar in sig i ett hörn med argumentet att det just är kosten som är boven i dramat vid den epidemiska fetman och diabetes eskalerande. Andra forskare är lika säkra på att det är kemikalierna som orsaker ADHD, fetma, diabetes och dylikt. Syntetiska tillsatser i mat är en annan relativ modern företeelse som i kombination med kemikalierna, vitt mjöl och socker är bildar en cocktaileffekt av hälsorisker. Effekterna av denna kemiska cocktailhybrid  via relativt nya industriella matprodukts-påfund: tillsatser, kemikalier, socker- och kolhydrathybris lär inte vänta på sig.

Det går att träna och tävla med kolhydratkost, utan att bli sämre

Skidskytten Björn Ferry, Triathlonguden Jonas Colting och brottaren Jimmy Lidberg är levande bevis på att det går att kombinera hård träning och krävande tävlingar med lågkolhydratkost och ändå utvecklas som idrottsman. Kolhydratlobbyns gemensamma ansträngningar vidmakthåller och reproducerar vår syn på mat, näring och energi så att vi från späd ålder fastnar i ett näst intill oåterkalleligt beroendebeteende. Det handlar om det fanatiska ätande av flingor, gryn, bröd, pasta och andra raffinerade produkter av i bästa fall tveksam till i värsta fall usel kvalitet. I bräschen för denna kampanj går marknadsledande AXA som dessutom haft vänligheten att ta fram en informationsfolder som heter ”Uppladdningen” som i princip varje barn- och ungdomsidrottare under de senaste 25 åren blivit pådyvlad. Att träna på lågkolhydratkost kan förbättra fettförbränningen, men ska man tävla är det ingen nackdel att öka kolhydratintaget eftersom de fungerar som ett raketbränsle, men ett överdrivet pastaätande innan tävling är däremot kontraproduktivt.

Fett och protein i naturlig form, liksom oförädlade kolhydratkällor, gör oss friska och starka och uthålliga. Den typiska mjöl-, gryn- och sockermaten som varje svensk förknippar med Vasalopp, marathon och andra kraftprov gör oss i längden feta, sjuka och trötta. Det är paradoxalt och nästan komiskt att se alla dessa motionärer inklusive mig själv; framförallt skidåkare och cyklister, som med alla mått mätt är långt mer aktiva än medelsvensken, men som ändå bär på en ansenlig övervikt runt mage och rumpa. Visst cyklas det 10 mil på söndagen, men då laddas det med pastamiddag och grötfrukost och sedan äter man tre energikakor på cykeln samt fikar bulle. Efter uträttat värv blir det något sött som belöning och det är en ond cirkel av socker in och socker ut. Insulinet går på högvarv medan kärlekshandtagen växer så man får väl äta ännu fettsnålare och köpa det nya lättmargarinet. Och man kan ju fundera på hur våra förfäder som bevisligen var nomader, vandrare, jägare, samlare och löpare klarade sina dagliga vedermödor av uthållighet och kamp när inte dagens livsmedelsindustri fanns där med sina sockrade flingor.

Tyvärr är det en väldigt inskränkt och djupt rotad teoribildning som genomsyrar delar av den svenska akademiska kostutbildningen av idag. Det är skrämmande att se hur professorer inom ämnet lyckas ”hjärntvätta” sina studenter avsiktligt eller ej, genom att fokusera på och endast lyfta fram en mycket liten del av all den kunskap och vetenskap som faktiskt finns inom området, samtidigt som de predikar vikten av att granska all sorts information som serveras och att tänka kritiskt!

Lågkolhydratkost-sejour 2: Kostdagboken

Varje frukost så dricker jag ½ liter vatten och två matskedar ren kallpressad olivolja och dessvärre 1 kopp väldigt stark pulverkaffe.

 

Dag 1. måndag 25 april: 79 kg

Sockerabstinens 10/10,

1.  3 äggmackor, 2. Indonesisk currygryta med lite ris, 3. Två kesomackor

 

Dag 2. tisdag 26 april: 78,6 kg

Socker abstinens 9/10

1. 2 äggmackor, 2. Cashewnötter (Campus), 3. Köttbullar 15 stycken med massor av ost

 

 

Dag 3. onsdag 27 april: 78, 2 kg

Sockerabstinens 10/10, Träning: squash 60 minuter, Återfall: 3 surisgodisar

1. Ostomelett på 3 ägg, 2. Två korv utan bröd (Campus), 3. Tre 90 grams hamburgare utan bröd

 

Dag 4. torsdag 28 april: 77,6 kg

Sockerabstinens 9/10, Återfall: halv kanelbulle samt tre 33 cl starköl (maltsocker)

1. Äggröra med ost, 2. Vitkålssallad med fetaost, 3. Restaurangmat: Penne med oxfilé och dragonsås

 

Dag 5. fredag 29 april: 77,3 kg

Sockerabstinens 8/10, Träning squash 105 minuter, Återfall: 3 godisar av Fridas

1. Bacon- och ostomelett på 4 ägg, 2. 1 paket rökt bacon och en stor bit hushållsmedvurst, 3 Tre smörgåsar med rökt skinka och ost

 

Dag 6. lördag 30 april: 76,4 kg

Sockerabstinens 7/10. Träning 30 minuter gym, Återfall: 50 cl coka cola

1. Omelett på 4 ägg med 40 %: grädde, rökt skinka, chiliflakes och ost, 3. Två Bamse & en Chorizo på Valborg

 

Dag 7. söndag 1 maj: 76,7 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning 55 minuter löpning

1. Äggröra med bacon, 2. Köttfärslimpa med gräddsås, broccoli och morötter

 

Dag 8. måndag 2 maj: 76,2

Sockerabstinens 8/10.

1. Stekt ägg, bacon, pizzaslice, 2. Fläskfilé med gräddsås, broccoli, zuccini, morötter, paprika, 3. Tre skink- och ostmackor och två glas Proviva blåbär

 

Dag 9. tisdag 3 maj: 76,6 kg, Sockerabstinens 7/10.

Återfall: 1 stor Ben & Jerrys glass 500 ml

1. Risomelett med skinka, ost och chili, 2. Tjugo stekta köttbullar med ost och chili

 

 

Dag 10. onsdag 4 maj: 76,5 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 70 min squash

1. Gräddomelett med rökt skinka och ost, 2. Två korv med baguette på Q8, 3. Stekt kyckling och hushållsmedvurst

 

Dag 11 torsdag 5 maj: 76, 3

Sockerabstinens 6/10. Träning squash 110 minuter.

1. Äggröra med ost, 2. Stor kebabrulle, 3. Zucchini lasagne

 

Dag 12. fredag 6 maj: 76,6 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning squash 95 minuter

1. En påse cashewnötter med vatten, 2. Stekt kyckling i terayki med massor av ost och creme fraiche.

 

Dag 13 lördag 7 maj: 76 kg

Sockerabstinens 6/10. Superåterfall 1 ½ liter god ekologisk glass

1. Kyckling med creme fraiche och ost 2. McDonalds: baconburgare med onioncheese sticks  3. Äggröra med ost och creme fraiche

 

 

Dag 14 söndag 8 maj: 76,4 kg

Sockerabstinens 5/10. Träning löpning 1 mil

1. Äggröra med bacon, ost och creme fraiche. 2. Rökt skinka med creme fraiche och ost.

 

Dag 15 måndag 9 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 6/10. Återfall: Hallongräddglass med lite socker

1. Ägg-grädde-röra med ost, creme fraiche, 2. Blomkålsås med fläskfilé, morötter, gurka och kikärtor,  3. Rökt skinka med ost och creme fraiche

 

Dag 16 tisdag 10 maj: 75,8 kg

Sockerabstinens 4/10. Återfall: 100 cl öl 6 3 kulor med Ben & Jerry glass

1. O´Leary´s: Steaksallad med blåmögelost och bacon och två öl, 2. Ostomelett med kebabkött

 

Dag 17 onsdag 11 maj: 75, 7 kg

Sockerabstinens 6/10. Träning 60 minuter squash

1. Ostomelett med kebabkött och ost, Två hamburgare med ost, 3. 15 köttbullar med ost & creme fraiche

 

Dag 18 torsdag 12 maj: 75,6 kg

Sockerabstinens 4/10. Träning & tävling: löpning 60 minuter

1. Ett ägg med keso och nötter, 2. Torskfiléer med frasigt täcke i lagrad ost, Stekt kyckling med cremé fraiche

 

Till hands i hemmet för att underhålla och underlätta dieten

34% creme fraiche, äkta smör, 40 % grädde, Keso, Turkisk Yoghurt, Naturell Yoghurt, olika sorters nötter, kött,  bacon, köttbullar, kebabkött, kycklingfiléer, hamburgare, lax, tork, makrill, ägg, fet ost, avokado, kokosfett, glass utan socker, Eko bananer, Hirs.

2 veckors utvärdering

När det kommer till det förrädiska sockret så är det helt enkelt en mental påfrestning att avhålla sig ifrån att köpa de nya Marabousmakerna eller Hallonlakrits-dödskallarna. I början av dieten då strikt är lika med a-o är det inte en dödssynd att äta ”frestelser”, men inte långt därifrån. Det visar sig ganska snabbt på vågen om man druckit cola eller ätit några extra glassar. Dag 12 fick jag ett tillrättavisande från en squashpolare som är lite expert på området. Han menade på att jag varit duktig på att utesluta kolhydrater, men ätit på tok för lite fett: dietens själ. Det är fettet som startar förbränningen och i början av dieten är det fundamentalt att kanske äta så mycket som 50 % fett. Jag implementerade genast hans vägledande kostförslag utan att blinka. En 34% crème fraiche, 38% ost, 30% Philadelphiaost med mera köptes genast in för att införlivas i kosten. Dag 13 så uppnåddes min yttersta viktgräns 76 kg. Min idealvikt bör enligt mig själv pendla mellan 75 – 76 kg, fast med lite mera muskler än vad nu är fallet, rätt så mycket mer om jag ska vara riktigt ärlig.

Samma dag besöktes Sänkdalens gård där de  bland annat har egentillverkade glass; det blev choklad-, blåbär- och jordgubbsglass som inhandlades. Jag löpte kylskåpsamok och åt själv upp 1½ liter av de två, något som inte uppskattades av vare sig vågen eller det reducerade sötsuget. Det känns ändå som jag har kontroll på vikten, istället för att vidmakthålla ett nästintill dagligt sockerätande går det att slarva till och från….det känns helt osannolikt bra eftersom jag definitivt inte vill avstå från vare sig sig glass, godis, choklad eller efterrätter. Det var sedermera inte speciellt krävande att hålla vikten de fyra senaste dagarna mellan 75,5 – 76 kg. Jag upplevde mig däremot som onaturligt energilös såväl när jag löpte i Vrinnevi som vid squashspel; orkade helt enkelt inte lika länge som tiden innan. Jag hoppas innerligt att detta är en naturlig fas i kostprocessen, och att det dysfunktionella träning- och tävlingshämmaren släpper taget, då kroppen inom en snar framtid förhoppningsvis acklimatiserats. Några konkreta effekter av kosten är att hungerkänslorna kraftigt reducerats, precis som socker suget. Jag kommer kontinuerligt att uppdatera kostförloppet i kommande blogginlägg.

Continue Reading »

Nu var det klart

Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin, Socialdemokraterna sitt sämsta. Efter ett evigt gnatande om skattesänkningar, rut-avdrag eller inte och arbetslinjen vs bidragslinjen stod Alliansen som ”segrare” -  med SD som vågmästare; ett mardrömsscenario för en minoritetsregering.

Sverigedemokraterna

Att de kom in i Riksdagen och dessutom iklädd en destruktiv vågmästarroll anser  jag ha sin grund i att det dels blåser sådana politiska vindar för i stora delar av Europa, dels för att media hätskt utmålat alla politiker som rasister, när de väl försökt diskutera integrationsfrågor. Politikerna har i mitt sätt att se det fått oförskämt mycket kritik för sin passivitet. Deras tystnad beror i mångt och mycket om medias självvalda fokusering på att de som tredje stadsmakten ska ha ensamrätt att reagera på partier eller politiker som anstränger sig att föra fram integrationsfrågan på den politiska agendan. Media vinklar genast detta på ett ytterst  endimensionellt sätt, som  om att Hitler himself har återfötts. Media klankar snabbt ner på politiker och dess förmåga att förtränga ämnet i debatter, men de själva likt hökar manipulerar den politiska agendan ständigt. Det blir en form av moment 22 läge för politiker: att föra fram seriösa integrationsfrågor och då bli utpekade som rasistiska och indirekt äventyra sin personliga ställning som partiets vs helt enkelt inte ta debatten, med följder att SD helt legitimt och strategiskt får ensamrätt på frågor som engagerar alla i det svenska samhället.

Alla partier borde i symbios med invandrarna så fort som möjligt skapa ett gemensam och seriös plattform där dessa brännheta frågor diskuteras. Media i sin tur  förhålla sig sakliga och neutrala, i syfte att konkretisera problemlösningarna. På så sätt tar man udden ur SD argumentation, löser problemen gemensamt, vilket innebär att inte ett parti eller några enstaka politiker kan bli föremål för mediadrevets  rasistpoängterande hybris.

Min personliga åsikt som nationalist (INTE RASIST) är ur ett ”sunt-förnuft-perspektiv”. Jag tycker att integration och mångfald är något väldigt viktigt för ett välmående och demokratiskt samhälle. Vi är ett litet land som tillhört de länder som tar emot mest flyktingar ifrån drabbade länder vid krig och misärer. När andra stora länder tar emot procentuellt färre flyktingar än Sverige så ska vi ta in ännu flera människor i landet. Några bakomliggande faktorer till detta är inte bara att visa att vi är ett storsint land med världens bästa demokratiklimat, utan också ta emot ett ”bidrag” ifrån FN för varje flykting som ett land tar emot, något som ibland missas i debatten.

Oändliga studier visar på att ett lands språk är bästa vägen in i ett nytt samhälle. Det hjälper då inte att implementera dessa språkkunskaper enbart via teoretiska skolformer, utan måste kompletteras praktiskt genom socialisation och möten med det nya landets kultur och människor. Har de inget jobb så har de ingen grundplattform att praktisera det svenska språket på. Det här är ju ingen nyhet, utan alla politiker är väl medvetna om detta. Tar vi in för många invandrare utan att ta hand om de som vi redan tagit in så blir helhetsprocessen långt ifrån optimal, men statistiskt sett ser det bra ut. Det utmynnar självklart i större segregation, ett bidragstagande, en ökad stigmatisering från de som anser att de kommer hit för bidragens skull. Det är inte så enkelt att motverka dessa flaskhalsar om de inte kan få jobb i det nya landet. Ohälsan hos dessa individer ökar då många vill göra något med sin framtid, men indirekt inte får rätt verktyg av politikerna. Många invandrare har en familj att försörja och det  blir betydligt svårare om man som nykomling inte har samhällstryggheten med ett jobb – det skapar ohälsa  och utanförskap på alla plan.

Jag anser mig inte vara rasist genom att ha en åsikt att den svenska integrationspolitiken fungerar förhållandevis dåligt. Syftet är att successivt slussa in nyanlända människor till arbete eller föreningsliv för att de lättare ska integreras in i det svenska samhället  – efter det kan vi ta in flera människor. Som det ser ut nu så finns det ingen enhetlig strategi och problemen bara hopar sig, och i en snar framtid spricker bubblan och då lär detta groende missnöje utvecklas i en oacceptants som varken gynnar nyanlända eller ”svenskar”.

Socialdemokratins akilleshälar

När jag pratat med människor som dogmatiskt alltid röstat på Socialdemokraterna var det osedvanligt många av dem som i årets val vänt partiet ryggen och röstat på Moderaterna. Det krävs mycket för dessa indoktrinerade individer skulle byta ifrån ”det enda rätta” till partiets raka motsats. Jag har följt debatter, läst mycket i olika tidningar och diskuterat detta med såväl yngre som äldre personer och de 3 främsta anledningar till detta är i mitt tycke:

1. Mona Sahlin som stadsminister är grundat i att hon dels är en kompetent politiker som varit lojal partiet sedan barnsben och att Socialdemokratin ”krävde” att en kvinnlig ledare vore passande – dessa variabler gjorde att hon fick den posten samt att det dessutom var en bristvara i partiet över tänkbara kandidater till denna post. Tobleroneaffären och ineffektivitet med andra politiska uppdrag är ingredienser som ligger henne till last. Jag saknar karisma, detaljkännedom, timing , äkta självförtroende, vilket jag inte lär vara ensam om då Mona Sahlin finns långt ner i listan över partiledare som svenska folket har förtroende för – den positionen innehar Fredrik Reinfeldt; han är hennes raka motsats. Det är egentligen helt fel att partiets ansikte utåt får en så stor uppmärksamhet istället för själva politiken bakom dem, tyvärr har det visat sig så att många röstberättigade ändå ser till personligheten framför politiken. Ta bara Norrköpings egna Lars Sternqvist; han utstrålar också trygghet, kompetens och ett äkta lugn precis som Reinfeldt; det är en sådan person som Socialdemokratin behöver hitta (fast med mindre prat och lite mer verkstad). För varje dag som går gnuggar sig Moderaterna och Alliansen händerna och ber nog till högre makter att den Socialdemokratiska dogmatiska solidariteten låter Mona Sahlin få fortsätta på posten som partiordförande i 4 år till.

2. Kommunistsamarbetet är något som lyckats med konststycket att få Socialdemokraternas bägare att rinna över och i det höga priset blev att många råsossar röstade på det ”nya arbetarpartiet” istället. Att Lars Ohly tillhör den skara som skäller mest på Sverigedemokraterna  är i sig fantastiskt, då kommunisterna själva inte var guds bästa barn. Stalin och Lenin med flera är väl historiska personer som inte är bättre på pappret än exempelvis Hitler. Att se Lars Ohly ständigt hånle och ge sig i kast med att modifiera uppgörelser och förslag på eget bevåg spelar bara alliansen i händerna.

3. Avsaknad av konkreta och nyskapande idéer i ett modern samhälle. Jag ser mig som kapitalistkommunist, realist och visionär något som minsta sagt är konfliktfyllt. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att vi lever i ett annat samhälle än det som existerade på det ”glada” 50-60-talet. Socialdemokraterna måste återta sin själ i symbios med ett 2000-samhälle och därifrån rannsaka sin politik för att utvecklas och återigen börja tilltala gamla som nya väljare..

Sammanfattning: Sparka Mona Sahlin, kasta ut Lars Ohly och kommunisterna ur det rödgröna samarbetet och uppdatera kollektivismen på den politiska agendan och inte bara blicka tillbaka på tiden som varit. Passa också på att byta ut finansministern Thomas Östros vid denna uppdateringsprocess, han inger varken förtroende eller engagemang – han bara skäller, gnäller, lyssnar inte, svarar inte på frågor och tycks leva i en parallell verklighet där  bland annat finanskriser inte existerar.

Min vision för ett samhälle i balans

I ett postmodernt samhälle där globalisering, individualisering och pluralistvalfrihet bestämmer samhällsfärdriktningen är jag för att implementera en 2000-talets kollektivism, inte återinföra, utan bara jämna ut samhällskrav som många människor har svårt att hantera. Tid och rum ska rationaliseras i den grad att vi inte hänger med längre, livskvalitet och egentid tycks vara begrepp som vi människor måste spara in på i syfte att skapa kapital för att kunna konsumera oss glada och hålla samhällshjulen igång. Föreningslivet, idrottsrörelserna som successivt tappar mark för varje år som går kommer snart att vara en skugga av sitt forna jag. Då kan man fråga sig vad det spelar för roll egentligen; samhällsutvecklingen tar ju automatiskt bort sådant som blir föråldrat. Problemet i detta fall är att föreningslivet i sig är en grogrund för solidaritet, något som jag anser vara fundamentalt. Civilkurage, empati, att hjälpa varandra utan att ta betalt är ingredienser som  genomsyrar hela bibeln – de är grundläggande, men de har dessvärre fått stå tillbaka för att samhället ska bli så rationellt som det bara går -  vilket inte alltid är det förenligt med livskvalitet och egentid.

Jag har sedan barnsben varit delaktig i olika föreningar, idrottsrörelser och styrelsearbeten. Som spelare, ledare, reseansvarig, kassör, problemlösare och medlare blir man väldigt snabbt medveten hur många olika människor som ingår i kollektiviseringen och hur bra samarbetet oftast blir genom att det är olika människor inblandade med olika kompetens och erfarenheter i livet. Vissa individer sköter tvätten, några är åskådare medan andra snickrar eller fixar fikat. Det finns inga egentliga krav som i arbetslivet att jobba heltid, utan här jobbas det oftast på en ideell basis med intresset att kunna vara en kugge i ett större sammanhang. Den kravlösa gemenskapen skapar ofta en gryta av många olika personligheter, unga som gamla, invandrare som ”svenskar”, vilket medför att människor möts, lär känna och respektera varandra på ett naturligt sätt. Kollektivism med ett gemensamt mål förebygger rasism och ökar chansen till en ökad integration. Gemenskapen minskar klyftorna mellan ung och gammal då de yngre helt plötsligt inser att de äldre även också kan vara coola och ha massor av erfarenhet att dela med sig av. Det är ju ett ypperligt sätt att främja bra förebilder och en bättre samhällsrespekt. I detta förslag slås många flugor i samma smäll. Det vore intressant att öka föreningarnas ekonomiska situation i kombination med att kunna få medel att ta in personer som brottas med ett ”utanförskap” och  då främja ett samhälle som i högre utsträckning bygger på samarbete i harmoni med individualism.

Continue Reading »

Subliminala semesterkrav

Det känns onekligen som att resandet har blivit ett postmodernt statusfenomen. Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året helst måste sopas under mattan – temporärt. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Småkonflikter och irritationsmoment som döljs av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan; till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt. Helt plötsligt är det också legitimt att ta fram Yatsy eller något kortspel i tron att aktiviteterna dels är sammansvetsade, dels ”så här umgås en familj under semestern”. Den främsta anledningen till att semestern stressar oss är att vi har så stora förväntningar på att det ska bli lyckat och mysigt. Speciellt nu när vi har vi längtat så efter en lång vinter.

Resesparande-paradoxen

Många familjer har det knapert och får under året slita ordentligt i syfte att spara till ett resemål i Sverige eller utomlands. Om inte familjen har ett eget sommarställe eller har möjlighet att bo hos släkt eller vänner så måste det finnas budget för bland annat: resefärdmedel, boende, mat, shopping, aktiviteter och så vidare, något med den gemensamma nämnaren att det blir djävulskt dyrt i slutänden, även om det bara rör sig om några dagar. Det är i stort sett helt okey att exempelvis göra avkall på vardagliga matinköp av ekologiska ”dyra” varor i syfte att spara till den hägrande semestern.

Dock är chips, lördagsgodis, läsk, cigarreter och snus helt oangripliga. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt att spara in på kost under året för att kunna ha råd att resa några få veckor. Risken är stor att billigare (oftast sämre) mat handlas in, vilket kan innebära betydligt fler tillsatser och sedermera ett holistiskt sämre  allmänt hälsotillstånd, något som många föräldrar egentligen inte vill anamma till sina kära barn – men nu är det faktiskt familjens semester som står på spel – då sätts naturlagarna ur spel -alla andra åker bort på sommaren – ska inte våra barn få göra det – är vi inte värda det efter ett års jobbande. Argumenten är många varför det helt orationellt dras ner på vardagligt viktiga livskvalitetsprodukter.

Den studentvärld jag trätt in i har en tendens att ständigt komma in på samtalsämnet ekonomi. Kärnan är oftast hur svårt det är att få vardagen att gå runt och att det i stort sett är omöjligt att kunna unna sig något. Det fantastiska är att väldigt många av dessa personer lägger ner en förmögenhet på…. fika. Av erfarenhet kan jag säga att det blir en hel del av den varan i studentmiljön. Fika tycks vara en aktivitet som sätter ekonomin ur spel, det finns inga gränser för hur mycket eller hur dyrt denna avstressande aktivitet får kosta. fika ska man. Det vore intressant att se hur mycket pengar dessa ”ekonomignällspikar” kunde frigöra om de bara minska sin fikaekonomi med 50%? De skulle troligtvis kunna lägga undan en rejäl summa till sin resekassa.

Leva i nuet?

Att leva i nuet är djävulskt problematiskt i ett kortsiktighetssamhälle;  jag själv är långt ifrån någon förebild då det kommer till det, men jag försöker verkligen. Ett av mina mål är att infoga livskvalitet i mitt liv, vilket innebär en pågående process att försöka reflektera nuet, varva ner, kunna koppla av utan att ha 100 projekt i huvudet, utan känna samvetskval för att inte ha rätt att kunna ligga ner på soffan och lyssna på musik. Jag har blivit mycket bättre på det, men processen är oändligt lång. Det är minst lika viktigt att vara ödmjuk inför de andra familjemedlemmar egentid; de måste också kunna få tid att vårda sin livskvalitet. Det är oerhört viktigt att tillgodose sina subjektiva intressen. Vill en person träna så ska tid frigöras för det, är det istället läsning, virkning, trädgårdsskötsel, svampplockning så måste familjen organisera fram ett schema med tillhörande luckor för detta ändamål och motverka vardagsstressen.

Jag tycker att det är ett mycket trevligt familjenöje att ägna sig åt allehanda familjespel,  även om jag själv inte tillhör kategorin som spelar.  Familjespel är något som föräldrar och barn kan utöva under hela året för att familjisera sig, fördriva tiden och ha en trevlig stund. Om detta spelnöje enbart tas fram under semestertider blir det istället patetiskt och istället en tom strategi att snegla på andra och deras livskvalitetsaktiviteter, utan att ha en egen uppfattning av vad som passar ens egna familj bäst.

Städ och fixarsemester

Dagens uppskruvade samhällsklimat gör oss individer till små stålmän/stålkvinnor. Vi är exceptionellt duktiga, men kan omöjligt hinna med allt eftersom dygnet faktiskt fortfarande innehar 24 timmar. För många människor går en stor del av ens 3-5 semesterveckor till att hinna ikapp sådant som inte hunnits med under de hektiska arbetsmånaderna. Tvätta alla fönster, sy ihop trasiga kläder, renovera något rum i hemmet, bygga ut verandan och så vidare är några exempel på saker som betas av under ledigheten. Några människor assimilerar ett sådant beteende i syfte att varva ner, de vill exempelvis inte ligga och pressa 8 timmar på en sandstrand; det tycker jag är helt ok. Det får bra inte bli så att alla måsten bildar ett A3 ark och att man av den orsaken mår dåligt när man inser att man bara hinner med en tredjedel av alla kraven. Det innebär bland annat att ångesten likt en skugga förföljer en då jobbrutinerna återupptas. Att tömma ens förråd, vindsvåningar eller andra utrymmen kan göras till en rolig aktivitet vid ett sämre sommarväder. Förrådstömmandet kan kombinera med bra musik, fikapauser, träning och gamla minnen kopplade till prylar som legat där sedan urminnes tider – man får bra inte ha för bråttom.

Thailand ”Friend or foe”

På senare år har ett nytt resemål etablerats sig på resehimlen: Thailand. På min tid så var det Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Jugoslavien, Italien som gällde; de länderna hade det gemensamt att de var relativt billiga och tillhörde sig inom Europa (vet inte hur man definierar Kanarieöarna). På 90-talet då Thailand som resemål blev tillgängligt så spred sig successivt via denna nidbild hur paradiset ut nya resenormer. De sekulariserade svenskarna kunde ta en genväg till paradiset via Thailand, utan  Svenska kyrkan som mellanhand.  När tillräckligt många åkt till detta vackra land och ryktet spridit sig om naturen, låga priser, god mat, lättåtkomlig och billig sex samt himmelska stränder  med varmt vatten blev det starten till att varje svensk blev tvungna att åka dit – till vilket pris som helst.

För de familjer som har det bra ställt ekonomiskt sätt är det inga större problem med en årlig resa för alla familjemedlemmar, men de under denna kapitalhierarki lurar såväl en skuldfälla som ouppnåelig samvetskval-resmåls-fälla. Att Thailand symboliserar sinnebilden av den optimala semestern gör att många människor upplever att de till vilket pris som helt bara måste ta sin familj dit. Kosta vad det kosta vill; krävs det det snabba lån eller norpande av ens sparkapital är det tillåtet; allt till priset att uppleva den perfekta semester och då sedermera uppleva äkta familjelycka där konflikter är bannlysta. Thailand ligger långt bort; det krävs minst 2 veckor för att kunna acklimatisera sig i detta oerhört vackra land. Det bidrar till att priserna för 2 vuxna och 2 barn kan bli sjukt dyra eftersom bara flygpriserna äter upp ansenlig del av resebudgeten och tar dessutom cirka 2 dygn tur och retur. Researrangören är självklart inte sena att ha de högsta priserna då människor är lediga som exempelvis jullov och sportlov. Det innebär att väldigt många familjer som egentligen inte har råd börjat rucka på barnens skolgång. Det som förut var otänkbart har nu blivit en realitet. Föräldrar som inte har råd att åka högsäsong passar på att åka då det är billigare – lågsäsong, vilket innebär att deras barn är tvungna att ta ledigt ifrån skolan i 2 till 3 veckor.

Hur mycket än föräldrarna ljuger eller förtränger för att döva sitt samvete så är denna uppoffring till paradiset inte för barnens bästa. Att läxor självklart inte blir gjorda på ett bra sätt är väl inte så svårt att räkna ut; mycket av skolarbetet är projekt, grupparbeten, och provtillfällen som inte kommer tillbaka, något som dessutom påverkar ens barns betyg. Det finns ungdomar som upplever att de efter resan jobbar i en rejäl uppförsbacke för att ta igen det som de förlorat under de 2-3 veckor. En Thailandsresa har också blivit synonymt med tradition; familjerna åker dit en gång per år och paradiseuforin kan indirekt påverka hela ens barns utbildningsprocess, om man som elev har lite svårare i för vissa ämnen i skolan.

Bruksanvisning till resekassan -  utan att göra avkall på äkta livskvalitet

• Rannsaka och prioritera
• Kollektivt försöka komma överens vad som är viktigt  i vardagen, för att sedan ta sig till punkt 2. Är det verkligen nödvändigt att byta ut den 2 år gamla datorn, TV:n eller mobiltelefonen mot någon ny?
• Sanera ekonomin
• Skippa snuset och cigaretterna samt reducera alkoholen (på köpet en avsevärt bättre fysisk- som psykisk hälsa).
• Dra ner på”helgmysprodukter” godis, choklad, chips, läsk. En sockerberoende-spiral i sig töjer på ens budget mer än man tror.
• Dra ner på ”uteätandet” som pizza, kebab och fika, en post som många förtränger.
• Drick mycket vatten och en bra frukost så minimeras småätandet och indirekt ens ekonomi.
• Är det möjligt att läsa Aftonbladet på nätet istället för 13 kronor varje dag?
• Är det möjligt att ersätta ett ett dyrt mobilabonnemang med ett kontantkort för att få bättre kontroll på dessa oftast skenande utgifter?
• Samla småmynt och avvarande pengar i en gemensam sparbössa som man tömmer 2 gånger per år.
• Spara bensinpengar & parkeringsavgifter genom att cykla mera inom stan samtidigt som konditionen förbättras.
• Synkronisera  semesterambitionerna
• Är det säker att barnen vill till Grekland? Någon kanske hellre vara med kompisar, ellöer åka till Skara, eller bara vara hemma med föräldrarna.
• Det är lättare att anta vissa saker än att ifrågasätta. Vissa barn/ungdomar följer med föräldrarna i syfte att inte göra dem besvikna, och då kanske det är en betydligt bättre idé att fixa något bra alternativ hos kompisar, släktingar och då istället åka utan barn och då en semester utan kommande konflikter i bästa fall får barnen hem ett harmoniskt föräldrapar som laddat batterierna och är mer ödmjuka inför vardagliga konflikter än förut.

Continue Reading »

Inledning

Vi lever i samhälle som assimilerats av individualismen och en dogmatisk valfrihetspluralism, något som för många individer innebär ett ökat ansvar som i sin resulterar i mera mödor i såväl vardagslivet som i arbetslivet.  Politiker kallar det bland annat demokratisering och hyllar medborgarnas oändliga möjligheter i ett alltmer sekulariserat samhälle. Balansen mellan teknologinytta och teknologimissbruk är groteskt skör: är vi individer kapabla att hantera denna riskbalansgång? Är denna idealbild den enda sanningen eller är det parallellt en förrädisk tankefigur som subliminalt undanhåller en dold agenda som myndigheter konstruerat för att passivera, tämja och dressera oss människor? Jag skulle vilja mynta en term som passar bra in i resonemanget: ”bekvämalitiserad”. Med det menar jag att vi inte blivit lata, utan snarare anpassat oss till ett liv som befriar oss från ”jobbigheter” och omfamnar all ny teknologi utan att tolka ett helhetsperspektiv. Frågan är fortfarande: är det myndighetskonstruerat eller är det en naturlig utveckling av samhällsprocesserna?  Tanken är inte att överlämna ett konkret svar på denna komplexa, existentiella och konspiratoriska fråga, utan snarare så ett frö till reflektion hos gemene man/kvinna.

24-timmarssamhällets subliminala krav på individer reducerar livskvaliteten

Kortsiktighetssamhället, otålighetssamhället, individualistsamhället, konsumtionssamhället, kravsamhället, informationssamhället, tillgänglighetssamhället; kärt barn har många namn. Utbrändhet, inre stress, ökade samhällskrav, 24 timmars tillgänglighet, eget ansvar, individualism, gesellschaft är några begrepp som genomsyrar ett senmodernt samhälle. Samhällsstrukturerna har accelererat och vi medborgare har inte riktigt hunnit ikapp att acklimatisera oss till alla de dagliga val och möjligheter vi står inför. Individualiseringen är enligt Beck boven i dramat i ett allt mer bortrationaliserat samhälle. Detta skapar ett smörgåsbord av normer och oändliga bruksanvisningar hur vi ska leva vårt liv. Beck hävdar att det är ”bieffekternas bieffekt” att individerna frigjort sig från institutionernas tvångströjor, något sin innebär att alla individers val innebär ett risktagande.

Tid är pengar, men var kommer livskvaliteten in – har samhället glömt bort eller förträngt den? Är livskvalitet att putsa fönster eller tvätta kläder på helgen, istället för att umgås med familjen, koppla av och ladda batterierna. ”Livskvalitet innebär att ha alla tre: något att leva av, någon att leva med och något att leva för (Hanson, 2006, s. 125)”, ett osedvanligt tänkvärt citat. Giddens är inne på samma tankegångar när han hamrar in budskapet om upplysningstidens idéer om individens frihet och dess efterföljande risker. Makt och vetenskap i kombination med teknologi kompletterar varandra och är kittet i en vedertagen maktstruktur – frihet och tvång går hand i hand (Focault, 1987). Är det så konspiratoriskt att maktstrukturer dikterar tempot i samhället, i syfte att förhindra individers reflexioner på ett angenämare samhälle, genom att neutralisera dem via ökade krav, mera ansvar och subliminal passivitet?

En småbarnsfamiljs dag kan inledas med att gå upp tidigt för att sedan lämna barnen på förskolan/förskoleklassen. Efter detta så ska individen ta sig till och ifrån arbetet. Småbarnen hämtas därefter olika tider om de inte råkar vara tvillingar. Ungarna ska ha mat, aktiveras, se på Bollibompa innan ”läggdagsprocessen” inleds. Efteråt ska en eventuell disk tas hand om, och försöka hinna med att se på nyheterna eller annat favoritprogram, dessutom är det bra om Facebookskontakterna underhålls och dagens reflektioner bloggas ner. Träning är ett vedertaget redskap att förebygga fysisk som psykisk hälsa. Det innebär vi måste aktivera oss för att uppnå dess effekter. Olyckligtvis prioriteras träningen bort på grund av tidsbrist, orkeslöshet eller otillräcklig motivation; fast vi blir matade med oändliga hälsoråd. I det vardagliga livet ingår också olika former av möten: arbetsmöten, föräldramöten, dagismöten, förskoleklassmöten samt underhållandet av relationsmöten.

Vi skulle behöva ha fler armar, surrogater eller det minst komplexa; ett stort antal sociala relationer som samverkar i syfta att tämja tidsperspektivet, den inre stressen och upphäva individbestyren. Att hjälpas åt och ta hand om varandra är i sig enligt Habermas ett självbestämmande och självförverkligande val av ett visst sätt att utforma sitt liv på. Kommunikation genom exempelvis nätverk, föreningar eller organisationer kan samordnas och utformas av gemensamma värderingar – en kollektiv viljebildning. En kollektiv viljebildning är nödvändig om samhället ska kunna motverka individualism och byråkratisering. Synergieffekter återinföra Gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och demokrati. Kollektivet ska motverka individualistiska destruktiva begrepp som utbrändhet, inre stress och kraven att inte räcka till i ett kortsiktighetssamhälle. Det fordrar att politiker, medborgare och marknaden verkar i symbios i en fri offentlig sfär i syfte att bryta upp en tillrättalagd bestämt livsvärld med Habermas kommunikativa förnuft istället för det rådande instrumentella förnuftet.

Bekvämalitiserat leverne

Jag skulle vilja mynta ett uttryck som symboliserar hur många människor lever idag: de är ”bekvämalitiserade”. Med det menar jag att en ny era är över oss genom att vi inte alls är tvungna att vara sociala; det är möjligt att sköta det mesta via modern teknologin i hemmet. Giddens är lite inne på sådana tankegångar ” De sociala koder som tidigare styrde människors val och aktiviteter har blivit betydligt svagare.Det är helt enkelt bekvämare efter jobbet att hemifrån via modern teknologin beställa mat, träna hemma, sköta bankärenden, läsa tidningar, studera och hyra en film, spela tv-spel, blogga, än att umgås med sina vänner eller sin familj. För inte så långt tillbaka i tiden var det betydligt svårare att kunna bostadsisolera sig från omvärlden, men med dagens teknologi utveckling så möjliggörs gemenskap utan att behöva utnyttja vårt sociala samspel till fullo.

Ett socialt liv kan uppnås med människor på andra sidan jordklotet utan att behöva skicka och invänta resultatet via exempelvis ett brevskrivande. Socialisering har istället blivit ett hinder, något jobbigt, något som helst ska undvikas i syfte att få vara bekväm. Globaliseringen har indirekt förstärkt individualismen och lagt ribban högt då vi som individer mer eklektiskt kan forma våra egna liv utan oändliga pekpinnar.  Ett ”bekvämalitiserat” vardagsliv och bostad kan antingen ses som ”fängelse” eller ”tidsminimerare”, beroende vilket perspektiv man utgår ifrån, men det finns onekligen en överhängande risk att individer införlivas och indoktrineras in i maniska kommunikationsteknologiska rutiner. Att ha det postbekvämt är inte det samma som att ha en hög livskvalitet. Det kan faktiskt vara så att vi inom en snar framtid helt enkelt inte orkar försöka att uppnå en högre livskvalitet – utan vi bara finns. Alla har rätt att utforma sitt liv som de vill om de inte skadar tredje part, men min åsikt är att det är fundamentalt att socialisera sig med andra människor ansikte-mot-ansikte, även om vi infogats i nya samhällsformer som möjliggör en reducering av mänsklig interaktion och som förstärker passiviteten.

Ponera att vi utesluter elitmakttankar och istället utgår ifrån ett hälsoperspektiv, så är teknologin i sig självt en passivitetsdränerare. Politiska värderingar kan ha teoretiskt goda intentioner, men i praktiken kan dessa skapa ett eget liv med en helt motsatt effekt enligt Beck. Måhända är passiviteten ännu i sin linda och visar sitt äkta ansikte om 40-50 år. Benskörhet, depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes är bara några exempel på ökad ohälsa vid stegrad passivitet. Enligt Giddens är politisk styrning ett universalmedel i att synkronisera oönskade bieffekter av såväl individualiseringen, globaliseringen och teknikutvecklingen i syfte att förhindra passivitet hos individer.

Kollektivismrenässans

Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett alltmer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som: ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade hos befolkningen. Den annalkande postmodernismen är kanske närmare än många tror.  Ett nationellt eskalerande socker- och snabbmatsmissbruk samt en narcissistisk hälsostress är några avigsidor i ett senmodernt välfärdssamhälle.

En universalmetod torde vara en återgång till ett mera kollektivt tänkande. En gemeinschaftrenässans främjas när rådande individuella normer successivt modifieras, och likt ringar på vatten frambringar en hybrid mellan kollektivism och individualism. I syfte att reducera en tom och meningslös målrationalitet i 24-timmarssamhället genom strukturella handlingsrationella val, så torde det i ett framtida perspektiv istället ses irrationellt att ens försöka motverka gemensamhet, samverkan, ansikte mot ansikte bekräftelse och meningsfullhet . Det senmoderna samhällets konsumtionskrav är en exceptionellt besvärlig motståndare att handskas med. Att stå utanför detta samhälle kräver antingen goda ekonomiska förutsättningar, en asketisk självdisciplin eller helt enkelt att bli religiös. Detta är ett materialistiskt samhälle, där individers oändliga myriader av valfrihet går i symbios med ökat ansvar som leder vidare till ännu mera arbete, vilket i sin tur skruvar åt samhällskraven ytterligare. När kompassen saknas är det enkelt att gå vilse i vad som egentligen är meningen med livet.

Om ett kollektiv ska fungera i ett modernt samhälle så måste hushållen gemensamt dra in pengar eftersom hyra, mat, kläder, el inte är gratis. Resurserna måste i högre grad fördelas i detta kollektiv; gruppen går före individen vilket är en tillbakagång till ett normativt värderationellt tänkande . Planering, rutiner och strukturering är också essentiella moment om vardagspusslet ska fungera effektivt. Synergieffekter genom förmedling av gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och närdemokrati. Kollektivets återinträde i det individualistiska samhället är det som ska neutralisera en narcisstiska livsstil och det framväxande passivitetssamhället.

Continue Reading »