Del 21 hyllningar av världens bästa AOR-album

 Treat: The Pleasure Principle, Coup The Grace och Tunguska

Ibland är något så överdjävligt bra, att det känns onödigt att uppfinna hjulet igen. Så är fallet med min hyllning/recension av Treats senaste alster, Endgame. Jag implementerar typ det mesta av den texten i denna, utifrån just den devisen.

Därutöver spär jag ut textharangerna med ännu mera superlativ och historik över ett band som borde spelat för utsålda arenor runt om i världen, om vi utgår från det rent musikaliska.

Utifrån hur få som egentligen läste textblocket, spelar det ju faktiskt ingen större roll så att säga. De tre album som infogas in mina hyllningar till världens bästa AOR- album kommer just från Treat. Det ena albumet kom ut 1986, de två andra 2010 och 2018. Bara det i sig är ju sig är ju en anomali, dels att skapa något sådant fantastiskt, dels vara herre över båda sidor av 2000-talet.

Stockholmsbandet startade sin bana 1981 under namnet The Boys. By the way en helt sanslöst bra superhjälteserie som går på Amazon Prime. Robert Ernlund, Anders ”Gary” Wikstrom and Leif ”Lillen” Liljegren (KSMB, svenskt ökänt punkband) var de som drog upp riktlinjerna.

Därefter adderades trummisen Mats ”Dalton” Dahlberg samt basisten Tomas Lind. När bandet 1983 fick kontrakt med Mercury records bytte de namn till Treat.

1985 släpptes debutalbumet Sctratch `n bite. Då hade Europe hunnit släppa sitt förstlingsverk (1983) och året senare Wings of tomorrow.  Vilket band som drog det längsta strået är ju liksom ingen hemlighet. Men Treat firade ändå triumfer via singeln ”Too wild”, halvmediokra ”You got me” och därefter balladhiten ”We are one”.

För egen del var det ingen av dem så fick min fulla uppmärksamhet, utan istället klockrena ”Hidin`”, ”Get you on the run” och ”No room for strangers”

Bandet omstrukturerades efter ”Too wild”; ut med Tomas Lind, in med Kenneth Sivertsson. Det var ett utmärkt val helt enkelt. Han härstammade från svenska gruppen Factory. De tävlade om publikens gunst med Gyllene Tider, Noice, Snowstorm och Magnum Bonum. Att jag föredrog Magnum Bonum framför de andra bandet kanske inte var så konstigt på grund av min fäbläss för AOR.

Såväl Magnum Bonum som Factory var i mina öron Sveriges första ”AOR-band” som båda sjöng på svenska. Debuten släpptes 1979, uppföljaren året efter, sedan tog sagan slut. Deras största hit hette ”Efter plugget” en AOR-classic, som sagt på svenska. Jag gillade även ”Så är livet”, ”Vi sticker – här blir inga barn gjorda”, ”Lagt kort ligger”, ”Mörkrädd” och ”Kuddsnack”.

Mina tvångstankar styr mig återigen till att avvika helt från Treat-kopplingar. Jag bara säger det, så grymt underskattad Magnum Bonum är. Light-AOR med låtar som ”Hög hatt”, ”Loverboy”, ”Rädd att leva”, ”Skateboard”, ”Spelar ingen roll”,  ”Radio love”, ”Marie”, ”Reggae är hans liv”, ”Vi vill ha mer”, ”Gigolo” sist men inte minst lite pomp-AOR med ”Digital panik”.

Tillbaka till Treat, efter att de släppt sitt album lämnade även Mats ”Dalton” Dahlberg skutan. Den mannen bildade sitt egna band som han lite drygt kallade Dalton. Deras debutalbum The race is on (1987) innehöll en låt skriven av inga mindre än Desmond Child, Jon Bon Jovi och Richie Sambora, ”You´re not my lover”, vilken de fick en hit med.

Dock var det ”Caroline” som jag rankar som bland de bästa låtar som skrivits i den svenska melodiska AOR/melodiska fållan. Även ”No reason”, ”Losing my mind”, ”We´re into rock”, ”I think about you” och ”I´m on the run”. Detta är ett av de bästa svenska aor-album som gjorts. Uppföljaren Love injection hade sina stunder, men var långt ifrån lika kvalitetsmässigt som debuten. Sladdisen Pit stop var lika dålig som omslaget var fult.

1986 var det så dags för Treat att släppa ett av deras Magnum opus, The pleasure principle. Jag hade ynnesten att se dem i Norrköping under det året. Signifikativt för min kära arbetarstad var viljan att ha hit hårdrockband, men när det väl kommer till kritan, så dyker de inte upp. Förbandet var tyska Craaft som precis släppt ett helt underbart debutalbum. För mig var det en konsertupplevelse av rang, trots avsaknad av ett adekvat publikhav.

Holy moly, vad kan man säga om Treats andra album som inte stipulerats tidigare? Det var en orgie av hybriden AOR och skandinavisk melodiös hårdrock. Albumet var så diaboliskt varierat att det liksom blev genant. Inledande ”Rev it up” var en rocker som inbjöd till allsång och testosteronutsöndringar. Halvballaden ”Waiting game” avlöste riffandet på ett ytterst smakfullt sätt, satan så snyggt.

Efterföljande ”Lovestroke” var även den en rocker, men en av de som jag gillade minst. Back to the AOR-roots via ”Eyes on fire”. Pärlan osade kvalitet lång väg. Därefter kom albumets första ballad, ”Take my hand”. Helt klart lite över medel, men inget jordskred precis.

Nästa låt var beyond jordskred, nämligen av av vulkanisk art. ”Fallen angel” hade allt det där som man vill blev serverad som AOR-hen. Refrängen var svåråtkomligt bra. De tre nästkommande låtarna  ”Caught in the line of fire”, ”Strike without a warning” och ”Ride me high” var som ett bärnstenspärlband av utomjordisk kvalitet.

Jag titulerar dessa komma-efter-varandra låtar som det starkaste som uppbringats på ett album någonsin. Avslutande ”Steal your heart away”, var dock dess raka motsats. Men i vilket fall som helst, vilket sjusärdeles album. Hade inte Europe släppt sin The final countdown så vet man inte hur långt denna koloss tagit bandet till.

Treat smidde ändå medans järnet var glödhett, dock inte Europe glödhett. Trummisen Leif Sundin (Six feet under) avlöstes av Jamie Borger, en kille som fortfarande bankar på slagverken.  Dreamhunter var sprängfylld med melodiöst hårdrockgodis. Hitsen flockades likt tranorna på Hornborgasjön.

Inledande ”Sole survivor” var magisk, precis som ”Take me on your wings” och ”Dancing on the edge”. Därefter höjdes temperaturen till utterly världsklass via ”Outlaw” och ”World of promises”. Resten är bara riktigt bra, men vilket album, ändå är det bara deras fjärde eller femte album. Ja, jag vet att jag är tjatig, men deras hög lägstanivån var och är svårslagen.

1989 så gav grabbarna ut Organized crime, ett album som präglades av massor av medlemsbyten, både till vänster och höger. Detta hindrade inte bandet från att yngla av sig stekheta nya hits. Plattan var jämnbra, men de låtar som var chockerande meritokratiska var; ”Conspiracy”, ”Mr Heartache”,  ”Gimme one more night”, ”Home is where your heart is” och ”Hunger”.

Tyvärr sålde inte plattan något vidare vilket fick den fulla bägaren att rinna över för Mr Anders Wikström som istället sällade sig till Mental hippie blood. Grungen hade sett sitt ljus, och det var samma ljus som Anders såg, tyvärr. Som sagt, 1992 kom det ut en Treat platta med Mats Levén på sång, men den räknar jag inte in som en adekvat Treat alster.

Mats däremot är en sångare av rang. Han nästlade in sig  bland storheter som Yngwie Malmsteen, At Vance, Candlemass, Therion, Revertigo (Frontiersprojekt med Anders Wikström/Mats Levén ) och Swedish Erotica, för att nämna några. Bandet upphörde därefter att existera. De uteblivna framgångarna och grungens och hiphopens självskadebeteende var tre stora pusselbitar som var upphovet till uppbrottet.

När det kommer till såväl Treat som Pretty Maids existerar det i mitt fall kognitiva falluckor av subtil partiskhet. En gemensam nämnare för de två ovannämnda band är att de återfunnits bland mina topp-5 band sedan de inledde sina karriärer under det tidiga 80-talet.

De har kvalitetsmässigt också följts åt: med varierade låtar, kontrasterande mjukt med tufft, asketisk hög lägsta nivå, extraordinära arrangemang, oväntade sticks och pophymns-refränger är musikverktyg de delar med varandra.

Tre andra gemensamma nämnare är ett båda banden haft rejäla uppehåll, att de återfinns på Frontiers records, samt att de hitintills levererat 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats med, innan deras svit bröts via The rise of chaos (2017)

Precis som Ronnie Atkins och Ken Hammer i Pretty Maids är det två medlemmar som varit med sedan starten 1981. Robban Ernlund, en av originalpusselbitarna har en mycket distinkt och ren röst, som numera låter bättre än den någonsin gjort.

Periodvis blir jag aningen tveksam i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Lou Gram eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Den  andra originalpusselbiten är Anders “Gary” Wikström. Denna relativt underskattade låtskrivarguru har en sinnessjukt hög lägsta nivå så att det mesta förbleknar i jämförelse. Hans magiska kompositioner har precis som i Björn & Bennys fall några extra musikaliska dimensioner inbyggda.

Anders har med sin vapendragare Fredrik Thomander bland annat skrivit  låtar till Kim Wilde, Scorpions, Electric Boys, Melody Club, Revertigo, Agnes, In Flames, Delain, Darin och Backyard Babies.

När Gotthard var som allra bäst var han delaktig i processen att yngla fram några av deras starkaste alster som de uppbringat: “Lift U up”, “All we are”,  “Shangri-La”, “The Oscar goes to” och “Dominoe effect“.

Vissa band och artister kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig,  andra inte. Jag rankar honom i samma liga som nämnda Björn & Benny och även Max Martin.

Dessa ikoner är ämnade att hovleverantör skriva musik utifrån geniers perspektiv. Utan att det blir för komplext, typ Frank Zappa, det vill säga den svåraste balansgången av dem alla.

Många band viger sitt liv att skapa musik de vill bli ihågkomna för. De vill också leverera de där låtarna som får publikhavet att reagera med extas. De band som lyckas med enstaka sådana får räkna med att bli kölhalade ifall de drabbas av infallet att inte spela dem live.

I många fall kan det vara en tudelad upplevelse mellan förbannelse och välsignelse. Treat tror jag skulle komma undan med att inte spela exempelvis “Get you on the run” eller “Skies of mongolia” på grund utav att de finns så mycket likvärdigt, något publiken godtar, eftersom kvalitet i kvantitet är ett bete att blidka livepubliken med.

Det finns band som är som självspelande pianon. De som kan släppa ett nytt album bestående av tvättbjörnar som visslar på armeniska, och ändå fylla arenor runt om i världen.

Metallica, Iron Maiden och Gun´s and roses kan väl räknas dit. Majoriteten av fansen vill oftast inte höra något nytt från de vanligtvis halvmediokra senare albumen. Tidsmaskinen bör helst ha stannat mellan 1980-1989.

Den obarmhärtiga publiken vill bara åt nostalgi och högoktaniga doser från det förflutna, något nytt kannibaliserar endast på deras helhetsupplevelse, något nödvändigt ont.

Detta är inget Treat behöver ägna sig en nanosekund åt, snarare det motsatta…vilka låtar från skattkistan ska de plocka är ett betydligt mer komplext arbete.

Mina två döttrar, Hanna 18 respektive Frida 17 år, skyr rockmusik som miljöpartister skyr sunt förnuft. Att större dem i deras Drake-sessioner är som att svära långa haranger i kyrkan.

De är uppfödda med hårdrock i alla dess former, men trots det, haglar raljanta epitet som “gubbrock” och “typisk 80 tals musik… som ingen under 50 år lyssnar på“.

Tyvärr slår de två trollen fingret på spiken, men när jag spelat ett antal av Treats comebacklåtar har Hanna i detta fall avgett den bästa komplimangen utifrån rådande generationsklyfta man kan få tillgång till.

“Vad är det där för något“, med en genuin nyfikenhet. När jag oväntat stöter ur mig va eller varför, så blir svaret, “det låter inte gubbigt eller 80-tal, utan som fräsch och ny rockmusik, fast ändå 80-tal!”.

Ett stick i fingret är för mig som att medla mellan Palestina och Israel, en icke önskvärd situation så att säga. Min fobi  har varit ett aber sedan barnsben. Allt som berör penetrering av huden är källor till psykisk ohälsa. I händerna på Anders Wikström och Treat är ett stick dess raka motsats.

Hur definieras ett stick? Versen är själva grunden till hela låten. Bryggan leder versen mot refrängen. Refrängen fungerar som låtens klimax. Sticket ska däremot skapa känslan av att bryta mönstret i låten. Man kan exempelvis ändra harmonik, arrangemang, byta tonart eller på andra sätt hitta en ny karaktär.

Sticket dyker oftast bara upp en gång i låten. Två otroligt goda exempel på detta är i låtarna “Outlaw” och “Nonstop madness“. Anders Wikström har den goda smaken att  kunna variera detta i oändlighet och till med lägga in ett bonusstick i syfte att förgylla något fulländat till något utöver fulländat.

Ett riff är ju egentligen bara en kort melodisnutt, dock agerandes huvudroll i rockmusiken. I odödliga rocklåtar ingår oftast odödliga riff som i “Smoke on the water”  med Deep Purple. Man kan vara en riffnörd, utan för den sakens skull titulera sig riffmästare.

Några av världens mest kända riff ingår i klassiker som “Smells Like Teen Spirit”, “TNT“, “Princess of the night“, “Lay it down” – Ratt och “Walk This Way” – Aerosmith, vilka är exempel på ett outstanding riffande i den högre skolan.

Anders Wikström och Carl Johan Grimmark (Narnia) utgör en duo som sällan uppbådar någon riffuppmärksamhet, likväl är de båda riffmästare. Vi kan ta “Strike witout warning”, “Conspiracy”, “The War is over”, “Skies of mongolia”, “Progenitors” och “Best of eniemies“!

Riffen är genialiska och bidrar till en helhet som är hårdrocktidlös. Kombinerar man riff-och stickmästerier med ett osedvanligt sinne för såväl melodier, bryggor som refränger, så är liksom alla strider redan vunna. Här ligger även herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer i lä.

Den 19 mars 2010 släpptes Treats reunionalbum: Coup de Grace. Det var deras första sedan Organized crime (1989), som för övrigt var deras fjärde sedan debuten Scratch and bite (1985). Treats självbetitlade album från 1992 med Mats Levén på sång räknar inte jag in som ett äkta Treatalbum, det bara är så.

Comebackalbumet Coup the grace visade upp upp ett Treat 2.o. Den nya bästa versionen av sig själva gav världen en omnipotent uppvisning i hur hur melodiös hårdrock skulle konstrueras.

Inte nog med det, utan bandet framavlade fyra odödliga metalhits, det vill säga motsatsen till majoriteten av självspelande-piano-band. I Treats fall ledde det till det unika att publiken även välkomnade utomjordiska: “The war is over”, “Papertiger”, “Roar” och  “Skies of mongolia” live utan tillstymmelse till motsägningar, snarare tvärtom. Vad jag vet så är det en golgata i ovanligheter.

Jag skulle dock vilja addera aoriga “We own the night” och “I´m not runnin” från samma album. Vill man ha sådan hög kvalitet så på sin musikalitet så får man botanisera bland Ratt – ”Lay it down”, Stone Fury – ”Break down the Walls”, Tyketto – ”Forever young”,  Danger Danger – ”Under the gun” eller Nightranger - ”Don´t tell me you love me” för att hitta likvärdigheter.

Som om detta inte vore nog så reproducerade de nästan den plattans kvalitetsmässiga kostym via uppföljaren sex år senare: Ghost of Graceland. Även om livepubliken inte riktigt fått lära känna på låtar som “Nonstop madness” och “House of fire” så  var de motsvarigheter till gudasända big six från Coup de grace.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

Vi får inte förglömma det som föranledde det som komma skulle, samlingsalbumet Weapons of choice (2006). Detta var katapulten till att bandet kom till insikt att deras musik fortfarande var uppskattad. Kronjuvelerna samsades med en helt nyskriven aor-rökare nämligen: ” I burn for you“, en låt som definitivt hör hemma bland dessa best-of-the-best juveler.

Jag såg faktiskt deras comebackkonsert på en hårdrockfärja, där bland annat franska Adagio var en av de andra akterna.

Med enkel matte så står vi nu där med 14 utomjordiska låtar från 3 album. Helt schizofrent, då de skulle kunna avverka ett gig bara med dessa essensen-av-melodick-hardrock- comebacklåtar, med andra ord något få band i världen kan stoltsera med.

Det måste ju vara helvetiskt svårt utifrån detta faktum att för Treat välja låtar de ska spela live. Bandet hade ju en låtskatt  redan innan själva reunionen på det fluffiga 80-talet. Det årtiondets motsvarigheter till dessa 13 anthems är:

“Hidin“´, “No rooms for strangers”, “”Get you on the run”, Waiting game”, “Fallen angel”, “Caught in the line of fire”, “Strike without a warning”, “Ride me high”, “Sole survivor”, “Outlaw”, “World of promises”, “One way to glory”, “Ready for taking”,  “Conspiracy”, “Mr Heartache”, “Home is where your heart is”,  “Fatal smile” och  “Hunger”; smaka på det: 14 + 19 = 33 magiska alster! 

Inget band förutom Pretty Maids kommer i närheten av denna hitkavalkad armerad med kvalite från både himmel och helvete. Dessa 33 är de utomjordiska alstren, nivån under är också helvetiskt bra, och allt detta på 7 album, 4 från 80-talet, 3  album från 2000-talet – obegripligt tillika ointagbart.

Frågar du någon något annat stort fan så undrar de nog om man inte är  riktigt klok som avspisar “Rev it up”,  “Party all over”, “Ghost of Graceland”, “Take me on your wings”, “Build the love” eller “Do your own stunts“?

Som sagt, magiska Tunguska kom ut 2018. Det hade hunnit rinna fyra år mellan bäckarna. Var det ens möjligt att uppbringa mer kvalite än vad som redan arkiverats? I vanliga fall skulle mitt svar bli nej, men när det kom till Treat så förvånade mig ingenting, snarare så att jag skulle bli överraskad ifall om de avvek från den sjukt höga lägsta nivå stig de hittills vandrat på.

Producenten Peter Månsson måste också få den credd som han är så väl värd. Produktionen på albumet var så överdjävulskt snygg att man bara storknade. Peter låg även bakom Ghost of graceland samt mixat Coup the Grace tillika dessa albumens tolfte spelare.

Jag upplevde att varenda instrument fick komma till tals i hans Treat-produktioner. De balanserade upp varandra på ett sätt som lät krispigt, luftigt, tungt, mjukt och modernt… på en och samma gång, det utan att processen slog över i överproducerat eller mekaniskt.

Nu var den äntligen här The Endgame, Treats fjärde studioalbum sedan återföreningen med Coup the grace 2010. Första låten från dessa melodiösa kulturbärare hette “Freudian ship“. Två saker slår mig, Peter Månsson have done it again, och Robban Ernlunds röst passar Treat som handen i handsken. Ärligt talat, jag vet inte om en flodvåg av superlativ stjälper eller hjälper den som läser detta.

Istället bör lyssnarna höra det som kom ut ur högtalaren som en ren och skär bruksanvisning i hur man som band lyckas reproducera 80-talet…utan att egentligen göra det. Kvalitén var helt enkelt på en annan nivå, och bandet väljer vilken del av den melodiska fåran som de upplever de vill utveckla.

Man vill ju sällan spoila en film, och precis så kände jag för The Endgame, jag vill inte spoila för mycket, utan egentligen bara hylla och låta lyssnarna få möjligheten att hitta sina egna guldkorn.

Dock är det några låtar som bör omnämnas. En av dem är efterföljande “Rabitt hole” som i mina öron lotsade mig tillbaka till anrika The Pleasure Principle. Det osade så mycket Treat om den, att det nästan gjorde ont. Alla Treat-ingredienserna var närvarande, vilket skulle kunna vara källor till ett rent självbedrägeri.

Istället användes beståndsdelarna till att skapa något nytt, men inte för nytt. Treat sällade sig till den där lagomnivån. Ja just det, den som är så förrädisk svår att hitta som band tillika ett uttryck som är Jantelagen personifierad, hatad, men underförstått även älskat.

Antingen blir det för reproducerat, eller blir det “främmande”, vilket i sig skapar ett moment 22 i konservatismens högborg. Via denna musikaliska medling blev liksom gamla som nya fans nöjda, och tro det eller ej, även svårflörtade rockrecensenter.

Vad uppstod om man inledde med AC/DC riff och Gregorianska körer, jo då utkristalliserades “Jesus in Hollywood“. Det är ju det här som är så fräscht och modernt med Treat, de överraskar – alltid. Vem skulle kombinera dessa två element och gjuta det i en AOR-form, jo Anders Wikström.

Ynnesten att just bli överraskad var en värdefull flyktväg från Frontiersstallets oändliga låtskriverimallar. Avstickare som är så schizofrent välbehövliga i genrerna melodiös hårdrock och AOR.

Det var coolt att låna från AC/DC, men var det lika coolt att låna från “Vår julskinka har rymt” av Werner & Werner? I “Wake me when it´s over” motbevisar de rationalismen genom att kombinera svensk 80-tals humor med genialitet. Låten i sig tillhöde en av de där 12 låtarna på The Endgame som var diaboliskt refrängstarka tillika brottarhitsaktiga på en och samma gång.

Den historiska vågskålen hade också synkroniserats, eftersom de släppt 4 plattor dåtid (inte inräknat Treat från 1992), och numera även 4 album nutid.

Det gigantiska konsttrycket ligger i att  Treat prånglat ut 4 studioalbum i följd på denna sidan 2000-talet… utan att dippa. Det är en global milstolpe som få i branschen mäktar med; jag kommer i vilket fall som helst inte på någon annan grupp. Värt att tillägga är att inget album egentligen är den andre lik, utan haft sitt  egna sound och stilmässiga inriktning.

Att jämföra äpplen med päron är ett slitet uttryck. Att jämföra The Endgame med två av 2000-talets bästa melodiska hårdrockalbum: Coup the grace och Tunguska var betydligt knivigare.

Det var ju inte så att Tunguskapolletten trillade ner direkt, något som talar för The Endgame i ett längre perspektiv. Om jag under hot måste välja utifrån nuläge så skuggar The Endgame de två andra.

Denna musikaliska bruksanvisning lägger ribban så högt så att det nästan blir löjeväckande. Det finns ett svenskt ordspråk som lyder : “Allt är inte guld som glimmar“, men på Treats The Endgame,  The pleasure principle, Coup the grace och Tunguska är det precis så, “allt är guld som glimmar“, det vill säga moderna melodiska hårdrockmästerverk!

Men som sagt, även mästerverk går att rangordnas. För mig är det är det på detta viset: The Pleasure priniple,  Tunguska, Coup the grace, Endgame, Dreamhunter och Ghost of Graceland. Att Treat lyckas med konsstycket att få med tre plattor bland min 50 i topp topplista över världens starkaste AOR/melodiösa hårdrockalbum genom tiderna gör dem i min värld unika.

Finns det någon musikgud där uppe så ber jag dem att inte dröja fyra år till, utan snarare släppa ett nytt album 2024. Är det något som jag inte är ett dugg oroad för är att kvaliteten ska skjutas i sank, det liksom ligger i bandets DNA att producera top notch album.

Den som vill läsa de tidigare AOR-krönikorna gör det antingen hos kollegorna på  The Maloik Rock Blog eller min egna Livskvalitetsguiden.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Tags: Anders Wikström, Treat

This entry was posted on 18 september, 2022 at 16:59 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.