Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Eskilstuna ’

En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu