AOR-content, from hell and back again!

Det var bättre förr! Både jag och nej. Visst skapades det urmagiska låtar på 80-talet, det vill säga urmodern för melodiös hårdrock och AOR. Dessvärre är det alltför många som snöat in sig på det förflutna, och subtilt vägrar befatta sig med nutiden.

Utan att vara raljant så har de fel fel fel! Konservatism är bra, i vissa lägen, men när det kommer till dessa genrer så är det bara att konstatera att det fullkomligt sprutat ut tonvis med fräsch ny musik. De som inte märkt det lider av baksidan av konservatismens baksidor, de allra mörkaste dessutom

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett nutida perspektiv är mindre komplicerat än de från det förflutna. Dock är det ändå en överdjävusk uppgift att göra så. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig AOR-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints, W.E.T och  The Night flight Orchestra utifrån ett produktions-tids-perspektiv, vilket i sig inte är speciellt konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa aor-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt bygger på  nyfikenhet och livskvalité under resans gång.

Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Denna största belöningen ligger dock i att få se andra nördars topplistor.

Kort AOR-historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider.

Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för. Det är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat.

Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles).

Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock.

Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR-stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR-bandens alster.

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om AOR:ns historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte AOR-musiken, men skadesköt genren allvarligt.

Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe - Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa aor-låtarna

De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag till genren

Kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

 

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)  Alessandro Del Vecchio

Sunstorm -  Forever now (USA/2009)

Khymera – Since you went away  (USA/2008) James & Tom Martin

Shadowman – Fire and ice  (England/2008) 

The Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

Mecca – Without you (USA/2003) Jim Peterik

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012) Mikael Erlandsson

 

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009) Dennis Ward

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015) Erik Mårtensson

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011) Erik Mårtensson

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011) Chris Ousey & Tommy Dennander

Terry Brock  – Back to eden (England/2001)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011) Christian Wolff

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013) Erik Mårtensson

 

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015) Alessandro Del Vecciho

Pride of Lions – Ask me yesterday (USA/2014 Jim Peterik

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007) Tommy Dennander

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011) Ronny Milianowicz/Dennis Ward

Spin Gallery – Standing tall (Sweden/2004)

Cats in space  – Mad hatters´s tea party (England/2017)

Harem Scarem – The death of me (Canada/2020)

 

Treat – Skies of mongolia  (Sweden/2010) Anders Wikström

Pretty Maids – Heavens litle devil (Danmark/2016)

Art of illusion – My loveless lullaby (Sweden/2021)

Autum´s child – straight between the eyes  (Sweden/2021) Mikael Erlandsson

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (Sweden/2021) Michel Palace/Kent Hilli

Ozone – Self defence (England/2015) Chris Ousey/Steve Overland

Kissin Dynamite -  You´re not alone (Germany/2018)

A.C.T – Everything´s falling (Sweden/2014)

Jim Jidhed – Silence of your heart (Sweden/2003)  Tommy Dennander/Jim Jidhed

The Defiants – Underneath the stars (USA/2016)

 

Nestor – On the run (Sweden/2022)

Phil Vincent – It don´t matter anymore (USA/2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation

Alias – How much longer is forever (USA/2009)

Overland – Down comes the night (England/2008)

Daughtry – Renegade (USA/2011)

Laneslide – You can make it (England/2013)

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall/Go

Talk of the town – A matter of the heart (Sweden/2000)

Alliance – True meaning of love (USA/2008)

 

Kee of Hearts – The Storm (Sweden & Germany/2017)

Avantasia – Lost in space (Germany/2008)

Jerome Mazza – Streets on fire (USA/2018) Tommy Dennander & Steve Overland

Journey – What I needed (USA/2008) Jonathan Cain & Neil Schon

Giant – Promise land (USA/2010) Dan Huff & Mark Spiro

Jorn – Starfire (Norway/2006) Jorn Lande

Boulevard – Life is a beautiful thing (Canada/2017)

Wig Wam – All you wanted (Norway/2010)

Magnum – Freedom day (England/2011)

Spektra – Runnin out of time (Brasilien/2021) Alessandro Del Vecciho

 

FM – Over you (England/2010) Steve Overland

Slamer – Jaded (England/2006) Mike Slamer & Terry Brock Frontiers records

First signal – She´s getting away (Canada/2016)  James & Tom Martin

Chez Kane -Too late for love (England/2021)

Crazy Lixx -  Children of the cross (Sweden/2010)

Danger Danger – Sick little twisted mind (USA/2001)

C.O.P -  Nightmare  (Sweden/2015)

Scorpions -  Love is war (Germany/2007)

Crowns of thorns – Lost Cathedral (USA/2009)

Radioactive – Crimes of passion (Sweden/2014)

 

Coastland ride – Eye of the storm (Sweden/2017)

Asia – Finger on the trigger (England/2010)

Foreigner  – Too late (USA/England/2009)

Perfect Plan – Better walk alone (Sweden/2020)

One Desire – Hurt (Finland/2017)

Robbie Valentine – Save myself (Netherlands/?)

Leverage – Follow that river (Finland/2006)

Rick Springfield – 3 warning shots (Australia/2007)

Jessica Wolff – War (Finland/2017)

Gathering of Kings – Highway to paradise (Sweden/2020)

 

Degreed – Just  imagine (Sweden/2010)

House of Lords – Come to my kingdom (USA/2011)

H.E.A.T – Straight from your heart (Sweden/2014)

A life divided – The mot beautiful black (Germany/2015)

Miss Behaviour – Double agent (Sweden/2014)

Grand Design – Air it out (Sweden/2009)

Seventh Key – Only the brave (USA/2001) Mike Slamer

Kimball & Jamison  – Worth fighting for (USA/2011) Robert Säll

Dennis DeYoung -  Damn that dream (USA/2020) Jim Peterik

Devil´s hand – We come alive (USA/2018) Mike Slamer

 

Heartwind – Don´t be that girl (Sweden/2018)

Jimi Jamison – Make me a believer (USA/2010) Jim Peterik

Kharma – In chains (Sweden/2000)

Houston – Hero (Sweden/2021)

The Magnificant -  Bullets (Finland/2011)

Johan Kihlbergs Impera – Why does she care (Sweden/2018)

Ignition – Fight fire with fire (Sweden/2003)

James Christian – Heaven is a place in hell (USA/2018)

Jeff Scott Soto – Give a litle more (USA/2012)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our only chance (Sweden/2020)

 

Kaminheta bubblare

Kayak – Under a scar (Netherlands/2021)

Black country communion – Wanderlust (USA/2017)

Magnus Karlsson´s Free fall – Last tribe (Sweden/2014/Magnus Karlsson)

Allen/Lande – hunters night

Constancia – Stand your ground

Heartland – A foreign land (England/2021)

King Company – Wheels of no return (Finland/2016)

Last Autumn dream – Silent dream (Sweden/2008) 

Martina Edoff – When the world gone mad (Sweden/2015)

Cry of down – Tell me (Sweden/2016)

Crystal Ball – never a guarantee (Switzerland/2016)

Lion´s Share – Mystery – Sweden/2001)

Levara – Can´t get over (USA/2021)

Emmi – Crashing down  (Finland/2001)

Humanimal – Again 2B found (Sweden/2002)

East Temple Avenue – When I´m with you (Australia/2020)

Human Zoo – Taste like sugar (Germany/2006)

The Lovecrave – Vampires (Italy/2006)

LeBrock – All or nothing – (England/2021)

Groundbreaker – Standing on the edge of a broken heart (England/2021)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre! Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men den lever vidare hos väldigt många av musikälskare världen om.

Min smak går mer i tyngre AOR, eller med stora inslag av melodisk hårdrock, istället för mjukare västkusttoner, därav utseendet på denna lista.

 

Låtskriverikoner

Erik Mårtensson, Magnus Karlsson och Phil Vincent i all arbetsbarkoman-ära men de får vika ner sig för multinstrumalisten Alessandro Del Vecchio. Först och främst via Spektra, Toby Hitchcock och Revolution Saints.

Visst, han har fingranar i alltför många syltburkar för sitt egna bästa, men wow vilka hits han skapat själv, eller i samarbete med andra låtskrivare.

The allmighty Mr AOR, Jim Peterik! Även på denna sida av 2000-talet rör sig mannen obehindrat mellan Pride of lions, Jimi Jamison, Dennis DeYoung. med flera.

Brittiske FM-frontmannen Steve Overland visar prov på att han är en minst lika bra sångare som låtskrivare via FM, Overland, Ozone med flera.

Mike Slamer bidrag till 2000-talet var Slamer, Seventh key och Devils hand.

 

Svenska låtskrivaress

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade Treat eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit tjogvis av magiska låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Tommy Dennander var involverad i bland annat Jim Jidhed, Chris Ousey, Radioactive, Frederiksen/Dennander och Jerome Mazza för att nämna några.

 

Svensk & nordisk

Europa stal AOR-pinnen från USA, när de tappade den i mitten av 90-talet.

Finland är världens hårdrocksmecka när det gäller antal hårdrockband per capita. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så utkristalliserades istället Sveriges dominans när det kommer till AOR och melodiös hårdrock.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 45 låtar från norden är minst sagt imponerande. Sverige fick med hela 37 låtar, Finland 5, Norge 2 och Danmark 1 låt.

Frontiers Records – envåldshärskarna

Jaha då var det dags igen! Frontiers records, Italiens svar på amerikanska Motown, brittiska Stock/Aiken/Waterman eller svenska Cherion gänget.

Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records envåldshärskeri. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konststycket?

Många förståsigpåare spyr på Frontiers och menar på att det mesta låter likadant, allt från plastig produktion till samma låtskrivare. Tror dock inte att någon på planeten använder dessa epitet på Motown med alla deras tidlösa hits.

Även där producerades dess massor av skräp, men också osannolikt mycket bra musik, och det är dem vi hör på film, radio, tv och sociala medier.

Det är precis likadant med Frontiers, mycket utfyllnad, men exceptionellt mycket är fantastisk klockren tillika det bästa som skapats på 2000-talet.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för en genre som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – AOR och melodisk hårdrock.

Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt på kyrkogården.

Skivbolaget bygger länkar till det förflutna parallellt  framtiden, det vill säga en där kidsen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått  – AOR är tidlös.

 

Med kniven på strupen

Ponera att de 10 starkaste låtarna från denna reduceras till en egen lista, så skulle den se ut såhär.

Spin Gallery – Standing tall (sweden/2004)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Journey – What I needed (USA/2008)

First signal – She´s getting away (Canada/2016)

Treat – Skies of mongolia

Jorn – Starfire

 

 

Continue Reading »

AOR-content from hell and back again!

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är förhållandevis meningslöst. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är tycke och smak något föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja, än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en pure AOR-classic.

Detta möjliggör ju dessvärre att potentiella killers blir oöverstigligt många, indirekt tar udden av rangordningen, på grund att det helt enkelt inte går.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon, The Sherbs från tidig 80-tal och Revolution Saints,  Eclipse eller Brother Firetribe utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa AOR-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik, och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt är konstruerad av äkta nyfikenhet. Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Den största belöningen är dock när jag får ta del av andra nördars 100 bästa listor.

Kort AOR – historik

Mitt intresse för AOR inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var jag på besök hos en polares polare. Hen vägledde mig via två AOR-blandband till en helt ny värld.

Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköpsvanor från Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans, till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt.

Def Leppards underbara High ´n dry  (1981) måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår precis som Y & T - Earthshaker (1981) samt Magnums Chase the dragon (1982).

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska, eller rent ut sagt kufiska.

Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt AOR – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR-King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska tankade på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga AOR – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för.

AOR är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock.

Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock.

AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet.

Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade AOR-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märktes tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig.

Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom AOR: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983).

Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens guldålder (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA, utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den AOR  stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR – bandens alster. (En del av texten ”kort historik” är lånad från en utmärkt artikel som handlar genrens historia: CD-Kimpans Website).

Några riktiga AOR – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks, är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe.

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen.

De gjorde istället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär  som Muhammedbilder i Saudiarabien.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe -  ”The final Countdown” och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa AOR låtarna

De låtar som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier 

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan, eftersom det faktiskt är helt omöjligt.

 

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Tycoon – Call the police  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

 

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Meat Loaf – Getting away with murder (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

 

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Strangeways – Where are they now  (England/Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

 

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

John Elefante – Hello my good friend (USA/1995)

Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

 

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

The Babys  – True love true confesstion (England/1980)

Rainbow – Can´t let you go  (England/1983)

 

Saraya – Healing touch  (USA/1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Jefferson Starship -   Sorry me, sorry you (USA/1984)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

 

Charlie – Good morning America (USA/1981)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Brian Spence – Hear it from the heart (USA/1986)

Shadow King – Once upon a time (USA/1991)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

Icon – Missing  (USA/1985)

From the fire – Hold on  (USA/1992)

Pandoras Box – Original sin (USA/1989)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Dakota – Angry men (USA/1984)

 

Margret Becker – Light in the darkness (USA/1988)

The Ladder – Lie to me (Canada/1986)

Jimmy Barnes – Let´s make it last all night (Australia/1990)

Billy Squier – Rock me tonight (USA/1984)

Red Dawn – Promises (USA/1994)

Chicago – Stay the night (USA/1984)

Bad English – Ghost in your heart (USA/1989)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Cheap Trick – Mighty wings (USA/1996)

Corey Hart – Sunglasses at night (USA/1983)

 

Dalton – Caroline (Sweden/1987)

Phil Vincent – Blink of an eye (USA/1999)

Damn Yankees – Tell me how you want it (USA/1990)

John O´Banion -  Love is blind  (USA/1981)

The Sherbs – No turning back (USA/1980)

Phenomena – Dance with the devil (England/1985)

Stone Fury – Break down the walls (USA/1984)

Giant – It takes two (USA/1989)

Red Siren – All is forgiven (1989/USA)

G.T.R -  When the heart ruled the mind (England/1986)

 

Kaminheta bubblare

Loverboy – Turn me loose (Canada/1980)

Alan Parsons Project – Somebody out there (USA/1984

Karla DeVito – Cool world (USA/1981)

Marilyn Martin – Night moves – (USA/1986)

Larry Greene – Through the fire (USA/1986)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mark Spiro – All the love we kill (USA/1996)

B.E. Taylor group – The fire´s gone (USA/1986)

Dan Lucas – The fire (Canada/1992)

Shogun – Cold truth (England/1987)

 

Fastway – The worlds wait for you (England/1986)

Dwayne Ford – Am I ever gonna find your love (Canada/1982)

Lee Aaron – Empty heart (USA/1987)

Jean Beauvoir – Feel the heat (USA/1986)

McAuley Schenker group – Anytime – (England/Germany/1989)

Lou Gramm – Lost in the shadows (USA/1987)

Kenny Loggins – Danger zone (USA/1986)

Spys – Over her (USA/1982)

Manfred Mann´s earth band – For you (England/1980)

Orion – Joanne (USA/1984)

 

Boulevard -  Where are you now (Canada/1990)

Heartland – Real world (England/1991/Chris Ousey)

John Farnham – Break the ice (Australia/1986, written by Bob Marlette)

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall (USA/1987)

Honeymoon Suite -  Wounded (Canada/1986)

Fate – (I can´t stand) Losing you (Denmark/1986)

Joshua – Your love is gone (USA/1985)

Dominoe – In to the fire (Germany/1990)

Dio – Mystery (USA/1984)

Eddie Money – Take me home tonight (USA/1986)

 

Mastedon – Love that will survive (USA/1989)

Coney Hatch -Fantasy (USA/1985)

Stage Dolls – Wings of steel (Norway/1988)

Def Leppard – Bringin on a heartbreak (England/1981)

Pat Benetar – Heartbreaker (1979/USA)

Eyes – Way back home (USA/1993)

The Kite – Breaking point (USA/1990)

The Sign – Crossed the line (USA/?)

Uriah Heep – On the rebound (England/1982)

John Wetton – Battle lines (England/1994)

 

Beau Geste – Another night in the city (Frankrike/1986)

Billy Thorpe – East of eden´s gate (USA/1992)

Darby Mills – Never look back (USA/1991)

Lillian Axe – All´s fair in love and war (USA/1989)

Cher – I found someone (USA/1987)

Bite the bullet – Faith healing (England/1988)

Dokken – In my dreams (USA/1985)

Robbie Valentine – Don´t make me wait forever (Nederländerna/1992)

Alcatrazz – Island in the sun (USA/1983)

Meledian – Livin´under the gun (USA/1989)

 

Alien – Go easy (Sweden/1988)

Q5 – Lonely lady (USA/1984)

John Norum – Love is meant to last forever (Sweden/1987)

Steve Perry – Oh Sherrie (USA/1984)

Europe – Girl from Lebanon (Sweden/1991)

Fee Waybill – You´re still laughing (USA/1984)

Kansas – Fight fire with fire (USA/1983)

Evenrude – Desperado (Norway/1989)

Return – Bye bye Johnny (Norway/1988)

Arcangel – Sidelines (USA/1983)

Dan Reed Network – Ritual (USA/1988)

Kingdom Come – Should I (USA/1991)

Craaft – Don´t wanna wait no more (Germany/1986)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre, njaa inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media. Dock skapas det fortfarande magisk AOR som exempelvis Revolution Saints med underbara ”Here forever” (2015).

Mellan 1976 till 1999 var det anglofilernas fest där de flesta från USA, Storbritannien, Canada var inbjudna, inte resten av världen, de agerade åskådare.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag har en fäbless för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage i spetsen.

En annan mönster är ”lite tyngre låtar” såsom Tyketto - ”Forever young”,  Talisman - ”I´ll be waiting” och  Danger Danger - ”Under the gun”, istället för mjukare AOR-västkusttoner.

Smaken är som baken; det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns dock inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det två som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions, Mecca, Jimi Jamison) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer).

I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa överminnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a`la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock, Nordic Union och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte är engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 6 låtar från norden är minst sagt imponerande, 4 från Sverige, 1 från Danmark och 1 från Norge.

Genren härstammar från USA och i och med att hela 59 låtar av 100 kommer från the land of  opportunities är det väl bara inse fakta att genren sitter i jänkarnas DNA.

Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med AOR -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova, Australien via Jimmy Barnes och Rick Springfield. 

 

Det mest magiska året 

Utifrån denna lista klarnade det att år 1984 och 1985 hamnade på 11 bidrag vardera medans 1986 och 1987 skuggade med 10 låtar.

1981 – 7 låtar, 1982 – 7 låtar, 1983 – 6 låtar, 1984 – 11 låtar, 1985 – 11 låtar, 1986 – 10 låtar, 1987 – 10 låtar, 1988 – 7 låtar, 1989 – 9 låtar

 

Vem i helvete är ”Promises”

”Promises” tycks utifrån denna lista vara det mest använda ordet i låttitlarna.

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Red Dawn – Promises

Titeln  ”Under the gun” användes av såväl Aldo Nova som Danger Danger.

 

Var f-n är Europe!?

Det ska jag säga er, de platsar inte. För mig var de hjältar på Wings of tomorrov, lite för hårt för denna lista dock. På andra sidan 2000-talet så är de inte heller speciellt gudomliga. För mig var Treat number one, följt av Yngwie Malmsteen… sedan kom Europe.

 

Med kniven på strupen

En nästintill omöjlig uppgift är att rada upp de 10 allra bästa låtarna  ever, men jag gör ett försök. I mitt tycle är världens bästa låt Journey – ”Separate Ways”

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Asia – Eye to eye  (England/1983

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Prism – Wired  (USA/1982)

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Med kniven på strupen II

Vilka av de kaminheta låtarna låg närmast att komma med? Det är en nästintill en lika svår fråga som att nämna de 10 bästa.

Karla DeVito – Cool world 

Def Leppard – Bringin on a heartbreak

Spys – Over her

Manfred Mann´s earth band – For you 

Fastway – The worlds wait for you 

Kane Roberts – Rebel heart 

Steve Perry – Oh Sherrie

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall 

Alan Parsons Project – Somebody out there 

McAuley Schenker group – Anytime 

Continue Reading »

Foreigner – 4

I genren AOR är det inte värt besväret att låta som Håkan Hellström eller Sean Banan. Sångaren är av allra största vikt, det vill säga huvudnyckeln till att låsa upp alla andra lås. Det spelar ingen roll om produktionen är top notch, eller att låtarna i sig är veritabla mästerverk ifall vokalistpusselbitarna saknas.

Det liksom duger inte att vara lite över medel om ett mästerverk ska koras. Vokalistinslaget var det som skiljde agnarna från vetet genom att en bra låt kunde bli gudomlig…med rätt hen bakom micken. Vad skulle Axe varit utan Bobby Barth, Bad English utan John Waite, Europe utan Joey Tempest, FM utan Steve Overland eller Wisex utan Kicki Danielson?

Vi har ju bra många exempel på fantastisk musik som devalverats till halvt medioker, bara genom att sången fallerar. Australiska White Widdow är ett exempel, brittiska Ten ett annat. Instinktivt kommer jag tänka på vidden av exceptionella vokalister och avsaknaden av desamma. Yngwie Malmsteen har länge tillhört den innersta kretsens av husgudar med Pretty Maids, Y & T och Savatage i främsta ledet. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman och Mats Leven; Oh my God vilka fantastiska vokalistakrobater.

Yngwie drabbades sedan av dubbelhybrisen att dels producera sin musik själv, men också det dysfunktionella med att krama mickstativet på egen hand. Yngwie gör precis som han vill såklart, men som ett stort fan längtar man tillbaka till Mats Leven och Facing the animal albumet där sången som produktionen synkades, därefter har det tyvärr bara gått utför. Mr Malmsteen sjunger egentligen helt okej, men ljusår ifrån ovan nämnda vokalistgudar.

För mig och för många andra är Survivor, Foreigner, Journey och Toto, kvintetten som kännetecknar genren AOR bäst och mest. En gemensam nämnare är gudabenådade sångare. Survivor hade sin Jimi Jamison, Foreigner sin Lou Gramm, Journey sin Steve Perry och Fergie Frederiksen/Bobby Kimball för Toto.

Det är ingen tillfällighet att genren uppbådar dessa kraftpaket bakom mickstativen; musiken liksom kräver detta. I mina krönikor om de bästa aor albumen genom tiderna är den mogen för Foreigner. Ett av de big four vars sångare tillhör de extraordinära nämligen Lou Gramm.

”My initial musical vision for Foreigner was to combine Blues and R&B with British Rock and make it sound soulful and authentic. I’d grown up in England and had the English influence but I was also inspired by many elements of American music, from Mississippi Blues to Country and Western. Foreigner was the vehicle to get that musical blend across. (Mick Jones)” Där ser man vilken skillnad det kan bli från att ha ett genuint organiskt musikbudskap till att istället bli en budbärare av en  kalkylerande steril musikstil som aor. Det kan väl likställas med att sikta på 3 Michelleinstjärnor… men istället öppna en Sibylla!

I vilket fall som helst, Mick Jones föddes (1944) i den lilla byn Somerset i sydvästra England. Omgärdad av medeltida miljöer, taskigt brittiskt käk, dysfunktionell pubkultur och avsaknad av ett riktigt bra fotbollslag greppade han tidigt i livet händerna om gitarrhalsar. Enligt honom själv kom han tidigt till insikt att musiken var hans kall: ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”.

I början av  60-talet satsade han sina gitarrkort i instrumentalgruppen Nero and the Gladiators 1960-1964). Bandet kan sett i backspegeln berätta för sina barnbarn om att de öppnade för självaste The Beatles på The Cavern. Historien blir ju inte sämre av att han lite senare i livet på en Londonpub öppnade för självaste Rolling Stones. Om det funnits ett VM för: ”Vad vi berättar för barnbarnen” så var dessa glimtar ur musikhistorien en given medaljkandidat. Korthuset skadeskjuts rejält ifall barnbarnen blir fanatiska Drake-fan.

De agerade också kompband till den rockande fransosen Dick Rivers. Att Mick precis som Dick fick upp intresset för dennes flickvän var definitivt ingen framgångsfaktor för Nero and the Gladiators då de helt sonika blev avpolletterade. Gruppen upplöstes sedermera kort efter detta no-timing-at-all-kärleksmöte.

Fadäsen med Dicks flickvän fick oväntat nog en motsatt effekt. Mick flyttade 1964 till Frankrike där han samarbetade med forna Nero and the Gladiators trummis Tommy Brown. De två blev anlitade att spela och skriva låtar för dåtidens stora franska stjärna Sylvie Vartan. Hon och Frankrikes svar på Elvis, Johnny Hallyday  (1943-2017) blev ett par året innan. Timingen med att han gjorde militärtjänstgöringen 1964, det vill säga under samma period som Mick och Tommy kom in bilden, vet vi inte om det var bra eller dåligt utifrån Micks tidigare involverande med upptagna fransyskor.

Då Mick & Tommy senare infogade sig  i Johnny Hallyday´s band så antar vi att inget oförutsett hände. Duon gick för övrigt  under olika sessionförklädnader såsom State of Mickey & Tommy, The Blackburds, Nimrod och The J&B. Förresten, jag måste ge en stor eloge till denna franska ikon innan vi lämnar Frankrike helt och hållet. Johnny Hallyday var verksam i cirka 57 år, sålde över 110 miljoner album, släppte 79 plattor, sjöng in 1,154 låtar och uppträdde i 540 duetter med 187 artister, svårslaget och mäktigt, kepsen av.

En petitess i sammanhanget var att en av Johnnys och Sylvies söner, David, 1990 släppte sin andra engelskspråkiga platta: Rock´n heart. Albumet innehöll klockrena balladen ”Listening”, men framförallt halvballaden ”High”, vilken var fransk aor-melankoli av allra bästa valör. Förutom dessa två juveler innehöll den euforiska poprock dängan ”Oh la la” och aor-pärlan ”Desperate destination”. Densamme låg också bakom pop-hi-teach mästerverket  ”True cool” från albumet True cool 1988.

Båda dessa album släpptes på Scotti Brothers Records (1984-1997). Dem har vi att tacka för Survivor och Rocky soundtracken. Det är inte helt  säkert att Stan Bush &  Barrage, Robert Tepper eller Tim Feehan heller hade sett dagens ljus heller om det inte varit för Scotti Brothers, kepsen på för dem.

Suget efter äkta fish´n chips och pubstämning lotsade Mick tillbaka till Storbritannien i början av 1970-talet. Han slog ihop sina påsar med Gary Wright från Spooky Tooth (1967-1974). De två bildade istället Wonderwheel samt en ny upplaga av just Spooky Tooth. Dessemellan spelade han gitarr på Peter Framtons platta Wind of change (1972) samt George Harrisons Dark Horse (1974).

Återigen emigrerade Mick Jones, denna gång bar det iväg till andra sidan atlanten, närmare bestämt till New York. Där slog han sig i kast med Leslie West (1945-2020) och dennes band som aningen narcissistiskt döptes till The Leslie West band. Kollapsen skedde 1976, vilket innebar att Mick Jones stod strandad i New York. ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”. Där kunde dels historien om musikern Mick Jones gått in i en gigantisk återvändsgränd, där kunde också berättelsen om diskaren Mick Jones fått fotfäste. Managern för The Leslie West band motiverade den omotiverade att bilda sitt egna band istället.

Efter detta peptalk träffade han 1976 på  multi-instrumentalisten Ian McDonald från King Crimson. Jag har oerhört svårt att tro att någon människa på jorden skulle kunna tänka sig att dessa två herrars förflutna skulle vara upprinnelse till vad många anser vara världens mest tillrättalagda genre. De rekryterade amerikanen Lou Grammatico som vokalist från det nyligen insomnade bandet Black Sheep.

Lou bildade det bandet med sin bror Rickard. De hade funnits sedan 1974 och hunnit släppa två album under den tiden. Om inte följande incident hade hänt kanske Black Sheeps öde valt en annan  mindre isig väg. De skulle nämligen vara förband till självaste KISS, då deras utrustningsvanen kolliderade på en isig väg på väg till New York och förstördes. Den enes bröd, den andres död så att säga. Såhär i efterhand är det ganska lätt att se vem som fick brödet.

Att det blev just Lou som fick chansen efter att Mick och Ians nya konstruktion redan testat runt 45 andra sångare är definitivt en härlig anekdot. När Spooky Tooth turnerade i Rochester gav Lou en kopia av Black Sheeps debutalbum till just Mick Jones. Det var den Mick senare rotade fram, efter frustrationen att inte hitta någon lämplig sångare till bandet. Preliminärt gick  de då under bandnamnet Trigger. Det ena gav det andra, vips fick Lou en inbjudan, och vips blev han erbjuden rollen som sångare i Trigger.

Därefter draftades trummisen Dennis Elliott, keyboardisten Al Greenwood (Storm) och basisten Ed Gagliardi (IF). De två efterkommande sakerna gick i att ändra namnens tecken. Först ut var Lou som gick från italienskklingande Grammatico, till Gramm, sedan ändrades halvhyfsade bandnamnet Trigger till Foreigner.

Den förtjänster borde gå till journalisten och radioprataren John Kalodner. Han uppmanade dels skivbolaget Atlantics boss Jerry Greenberg att signa bandet, dels hinta att det redan fanns ett band som hette Trigger. Mick Jones fick uppdraget att ändra bandnamn. Då konstellationen bestod av tre amerikaner och tre britter upplevde han det fyndigt att döpa bandet till Foreigner.

I slutet av 1976 inledde de processen med att spela in debutalbumet. John Sinclair och Gary Lyons fick förtroendet att producera. Bandet blev inte helt nöjda med resultatet, utan  Mick Jones och Jimmy Douglas mixade om den. I samma veva intog Bud Prager rollen som deras manager. I E.S.P. Management Inc ingick senare Bad Company, Kix, Glen Burtnick, Charlie, Greenway och Giant. Bud blev nästintill en medlem i Foreigner då han agerade manager för dem i hela 17 år.

I mars 1977 släpptes till sist deras självbetitlade album. Det blev en veritabel succé från start. Bara i USA sålde den runt fyra miljoner exemplar det vill säga fem gånger platina och ynglade av sig tre hitsinglar i form av ”Feels like the first time”, ”Cold as ice” och ”Long, long way from home”.

Inledningslåten tillika singeln  ”Feels like the first time” var en frisk fläkt, men för mig som aorist var det först på andra låten, också släppt som singel, ”Cold as ice” som giljotinen föll ner. Det var det soundet som bandet navigerade efter, och sedermera blev deras signum. Även tredje låten ”Starrider” var en minnesvärd lugn progressiv sak som många med mig uppskattade. Andra låtar som jag upplevde klarat tidens tand var ”The damage is done” och balladen ”Woman oh woman”. Albumet peakade på US listans fjärde plats.

Keith Olsen och Ozzy Osbourne

Turnerandet ledde dem även utanför Amerikas gränser. Europa, Japan och Australien avverkades i rask takt innan det var dags att inleda processen med uppföljaren. Denna gång gick producentrollen till välrenommerade Keith Olsen (1945-2020). Den mannen är numera legendarisk i aor-kretsar. Har man producerat The Babys, Pat Benetar, Rick Springfield, Whitesnake, Ozzy Osbourne, Magnum, Nightranger, Starship, Loverboy, Journey, Shadow King (Lou Gramm/Bruce Turgon), Dare, Russ Ballard samt även svenska Europe och Time Gallery, då har man verkligen skrivit in sig i aor-historieböckerna för evigt.

Uppföljaren Double vision släpptes i juni 1978 och slog debuten på fingrarna genom att dels peaka på tredje plats, dels  sälja 2 miljoner flera exemplar. För egen del var det faktiskt ett album som vägrade etsa sig fast i mitt medvetande på något sätt. Inte ens inledningslåten, singeln och tillika hiten ”Hot blooded” var något som föll mig i smaken.

De enda låtarna jag överhuvudtaget uppskattade, och ens värda att nämna var de två andra singlarna: ”Double vision”, men framförallt exceptionella ”Blue morning, blue day”, för övrigt en av deras 10 bästa låtar ever. Visst, det är väl lika bra att nämna de lite ”tyngre” ”Lonely children” och ”Spellbinder”, annars ett blekt album som sagt.

Inför Foreigners tredje album Head games sparkades den obstinate amerikanske basisten Ed Gagliardi. Det sägs att gå sin egen väg och säga vad man tycker är något ytterst positivt. Dock fungerade inte anti-jantelagen i Mick Jones Foreigner. De tog istället in britten Rick Wills. Det innebar petitessigt att bandbalansen rubbades, nu var det fyra  britter och endast två amerikaner ombord.

Ut med Keith Olsen, in med britten Roy Thomas Baker. Denne var ikonisk på grund att han rattat ett antal av Queens tidigare album. Utifrån ett aor-perspektiv så producerade han underbara Joe Lynn Turners – Rescue me (1985) samt Journey´s Infinity och Revolution. Han blev också musikvapendragare till poprockarna The Cars.

I September släpptes till sist gruppens tredje alster Head games. I mitt tycke deras sämsta album hittills; sedan debuten gick det bara musikaliskt sett utför. Den sålde inte heller lika bra som de tidigare plattorna. ”Love on the telephone” var den enda som bar Foreigners aoriga signum. Förutom den så var det balladerna ”Blindes by science” och ”Zalia” som stack ut.

Mick Jones och Lou Gramm 2014 (Nick DeRiso photo)

Det mest anmärkningsvärda var nog att albumomslaget blev bannad runt bibelbältet i USA. Utifrån deras konservativa religiösa regelverk räckte det med att viska fuck på ugriska för att få full effekt. Anledningen var omslaget! En sexig lättklädd tonårstjej försökte ta bort graffitti från väggarna på ett manlig toalettutrymme. Det skakade om grundvalarna i det protestantiska kristendomenns högborg!

Mick Jones visade sedermera upp sina diktatoriska sidor genom att kicka Al Greenwood och Ian McDonald. Jantelagen när det kom till vem som skrev låtar med vem tros var den avgörande faktorn. Lou Gramm och Mick Jones duon var den som gällde framöver. Parallellt var det vulkaniska argumenteringar om huruvida den framtida musikaliska inriktning skulle te sig, vilket egentligen var samma sak.

Istället för sex gruppmedlemmar devalverades de till fyra, Mick, Lou, Dennis och Rick, 3 vs 1 till fördel för britterna. Gillar man sin aor så var detta den utlösande faktorn till att legendariska aor-gruppen Spys såg dagens ljus. Den nyligen sparkade Greenwood joinade den förstsparkade Gagliardi och medverkade till två album med spionerna.

Den självbetitlade debuten kom ut 1982, uppföljaren Behind enemy Lines året efter. Detta var pure pomp-aor.  Förstlingsverket var dock betydlig bättre än deras andra. ”She can´t wait”, ”Ice age”, ”Danger”, ”Into the night” och framförallt plattans bästa låt ”Over her” glimrade mest och bäst.

Två år senare släppte Foreigner sitt fjärde album i juli 1981. Ursprungstiteln Silent Partners ändrades till 4 eftersom de dels bara var fyra, dels för att detta var Foreigners fjärde album. Det blev gruppens enda förstaplacering på Billboardlistan, där den bet sig fast i hela 10 veckor. Denna gång fick en annan urikonisk legendar äntra producentfåtöljen: Robert John ”Mutt” Lange.

För många förknippas denna demonproducent med Def Leppards Hysteria från 1987. Jag som föredrog High´n dry (också 1981) och Pyromania fick mitt lystmäte, eftersom han också låg bakom dessa.

Ett axplock ur hans gigantiska musikportfölj: Tycoon, The Cars, Romeo´s daughter, Bryan Adams, City Boy och The Cars. Robert producerade också klassiska AC/DC plattor som: Highway to hell, Back in black och For those  about to rock we salute you. Utomjordiskt vackra Shania Twain gifte sig med Robert 1993, för att skilja sig 2010. Till henne skrev Robert nästan alla låtar till The women in me som blev ett av 90-talets bäst säljande album. På 4 kändes det som han balanserade fragmenten från rockgitarr, synthesizers, popmelodier och Lou´s heroiska pipa på ett formidabelt sätt.

Alla de förändringar som skedde i sättningen samt att Jones &  Gramm fick total kontroll över låtskriveriet måste ha gjort dem mer än gott. 4 är en idag en lyxig sötsur godispåse fylld av magisk aor. Det tog bandet cirka 10 månader att färdigställa albumet, månne en av trumferna till vad komma skulle.

Inledande lite rockiga ”Nightlife” upplevde jag tillhöra de sämre. Det var först på efterkommande ”Jukebox hero” som det slog rejäla gnistor om materialet. Den var egentligen rätt ruffig, men den kliniskt melodiska refrängen gjorde den till ett anthem av rang helt enkelt.

För mig uppenbarade sig deras bästa låt någonsin som tredje spår. ”Break it up” vars dutt duttiga keyboards visade vägen till en hymn från helvetet, via några stop i himlen. Melankolisk, pompöst och smittsambenägen, en av de 10 bästa aor låtar som skapats helt enkelt.

För andra  lyssnare vandrade nog det epitetet till nästkommande ”Waiting for a girl like you”, i fall om man dyrkade sina powerballader. Men visst, det är en helt fantastisk låt. Justin Hawkins från The Darkness  upphöjde alstret till “the greatest rock ballad of all time”.

Detsamma kan jag inte skriva om ”Luanne”. A poor mans The Cars som var ganska intetsägande. Den Mick Jones pennade ”Urgent” återgick till själslig eufori. Betydligt mer pop än rock, men konstruktionen liknade inget annat.

En stor del av den förtjänsten kunde tillskrivas den experimentella brittiska synthpopsnubben Thomas Dolby som skapade den karaktäristiska synthinslagen i Urgent. Jag är långtifrån ett saxofon fan, men Junior Walkers saxsolo var himmelsk det vill säga den andra faktorn till att uddisera hiten till något helt unikt inom ramen för kommersiell listmusik.

Till skillnad från tidigare hyllningar som Aviator, Stan Bush & Barrage, Michael Bolton, Fortune, Shy, Bon Jovi och The Storm så är 4 i mitt tycke inte alls lika extraordinärt fulländat album som dessa 10 poängare. Exempelvis ”I´m gonna win” är okejig, men inte mera. ”Woman in black” tillhörde definitivt the good guys/girls. Refrängen var så bombastiskt mäktig att den verkligen tog andan ur en, dessutom gillade jag den starka kontrasten mellan vers och refräng.

Halvballaden ”Girl on the moon” var för mig en groover, som vuxit ut till en oerhört skön laidback låt. Albumet knöts ihop med ”Don´t go”. Återigen lyckades Foreigner med att konstruera en adekvat refräng som växte för varje lyssning, en av väldigt många. Albumet var dessutom en eklektisk popgryta, där varje låt i sig var som fristående kapitel.

Lou Gramm – Vocals, percussion
Mick Jones – Guitar, backing vocals, keyboards
Rick Wills – Bass guitar, backing vocals
Dennis Elliott – Drums, backing vocals

1981 var dessutom ett år där följande sanslösa album släpptes: High ‘n’ Dry – Def Leppard, Breaker – Accept,  The Visitors – ABBA, Escape – Journey, Night of the demon – Demon, Too fast for love – Motley Crue,  Punk´s not dead – The Exploited (jo det är ett underbart album), Mob Rules – Black Sabbath, Difficult to cure – Rainbow, men framför allt uberikoniska Earthshaker med Y & T.

Det dröjde tre år innan Foreigner kom ut med nytt material. 1984 framavlade dem halvlysande Agent provocateur. Helhetsmässigt var den ½ ljusår från 4. Ännu mera insprängd pop än rock var formeln denna gång. De låtar som var bra var dock redigt bra. ”That was  yesterday” känns överflödig att presentera. Den hade ju typ allt… utom distade gitarrer, men som poppärla episk. Finnes det en bruksanvisning hur en powerballad ska skrivas så vore  ”I want to know what love is” den perfekta mallen.

Sjunde spåret ”A love in vain” var min personliga favorit på albumet flankerad av ”That was yesterday”. Den symboliserade verkligen den bästa versionen av hur jag ville att gruppen skulle låta. ”Tooth and nail” precis som ”Down on love” var nivån jag orkade ta till mig, resten kunde ha besparats. Globalt blev den en succé, men i USA deras hittills sämsta försäljningsframgång.

Nu stod de på toppen av sin karriär, men som så oftast sker började det knaka i fogarna mellan gruppmedlemmarna Lou Gramm och Mick Jones. Exempelvis utlämnade Mick Jones Lou Gramm från  ”I want to know what love is” från. Lou Gramm släppte sitt första soloalbum kallad Ready or not. Den plattan innehöll aor-klassikern ”Ready or not” samt ”Heartache”, ”Chain of love” och powerballaden ”If I  don´t have you”.

Till sin hjälp tog han före detta bandkollegan från Black Sheep: Bruce Turgon. Det visade sig att de blev musikkompisar i vått och torrt i framtiden via Lou Gramm Band, Shadow King med mera. Som sagt fyra låtar gör inget album. Det tog Lou Gramm själv fasta på genom att få med hans bästa låt ever till The Lost Boys soundtracket (1987): ”Lost in the Shadows”.

Mick Jones fick sedermera smak för att producera andra artister. Först ut blev Van Halen´s 5150 (1986), sedan Bad Company Fame and fortune, några år senare producerade han Billy Joels Storm front (1989)

Trots tandgnisslet mellan Mick & Lou så fortsatte han som sångare även på Foreigners sjätte album, Inside information (1987). Ville man ha sin musik Foreigniserad så behövde man bara höra inledande ”Hearts to turns to stone”. Den innehar allt det där som man aor-foreigner-fan suktar över. Precis detsamma gällde ”Say you´ll will” som i ärlighetens namn var ännu bättre. Därutöver var det många hörnbitar som saknades i musikpusslet. Titellåten ”Inside information” och ”Face to face” var  annars två av få undantag, och i viss mån rockiga ”A beat of my heart”.

Lou Gramm hade dels fått nog, dels fått smak på att vara herre över sitt eget hus. Det ledde till han sa upp sig i Foreigner. Det ledde också till hans andra soloplatta: Long hard look. Planen var att den skulle sälja lika bra som föregångaren och sedan ut på turné med The Steve Miller band. En av de visionerna slog in! Albumet blev ingen försäljningsframgång. ”Just between you and me” och ”I´ll know when it´s over” höll definitivt måttet, annars var det påtagligt sorgligt hur låg kvalitet resten höll.

Istället för att ge ut ett tredje soloalbum så dolde han ett sargat varumärke genom att istället bilda Shadow King. Det bidde till en så kallad supergrupp där Vivan Campell (Dio ), Bruce Turgon (Foreigner) och Kevin Valentine (Donny Iris and the cruisers, KISS) ingick. Många sådana har sett dagens ljus och ungefär lika många har sett solnedgången gå ner för evigt.

Detsamma gällde Shadow King eftersom det bara blev ett album. Innehållet var däremot klart över medel. Inledande ”What would it take” kunde med lätthet kategoriseras som en pure aor klassiker. Det gällde i ännu högre grad ”Once upon a time”,  jag bara skriver det – vilka sanslösa Foreigner pastischer!

Foreigner kontrade med gruppens sjunde platta Unusual heat (1991) där Johnny Edwards för första gången iklädde sig vokalistrollen (Buster Brown, Montrose, King Kobra, Northup, Wild Horses). Det var inte så att han på något sätt sjöng dåligt, utan det var helt enkelt kvaliteten på musiken som dippade rejält. Ett betydligt rockigare anslag på bekostnad av klassiska Foreigner melodier och refränger. Det blev också deras hittills sämst säljande album där Unsual heat peakade som 117 på Billboard 200.

Atlantic Records rådde rivalerna att lägga ner stridsyxorna för istället lägga krut på den ambitiösa samlingen The very best…and beyond. Av de 17 låtarna var tre helt nyskrivna. Då Gramm och Jones behövde slicka sina halvt sargade sår var de medgörliga. Mitt under de brinnande upploppen i Los Angeles 1992 stämde Jones träff med sin gamle vapendragare Lou Gramm för att nollställa tidigare groll, lite typ som ett avsnitt ur The Sopranos. Samlingen blev en rejäl framgångssuccé som skapade en hävstångseffekt för att på pappret bli sams igen, money talks så att säga.

Återförening blev permanent, men det dröjde hela tre år innan nästa album släpptes. På tåget fick Gramm med sig sin vapendragare Bruce Turgon som ersatte basisten Rick Willis. Mark Schulman blev ny trummis samtidigt som gruppen modifierades från kvintetten till femtett via keyboardisten Jeff Jacobs.

Teoretiskt sett så skulle Mr Moonlight (1994) kunnat vara ett gyllene tillfälle för back to glory. Tyvärr kunde inte det musikaliska klimatet vara värre för vänner av AOR. Grungen och hiphopen hade tagit strypgrepp på genren och indirekt avrättat kopplingar till magiska melodier, sterilitet och starka refränger. Det uteslöt ju inte att musiken i sig fortsatt kunde vara funktionsdugligt magiskt, men så var inte fallet på Mr Moonlight.

För mig var detta knappt Foreigner; avskalat, och uberintetsägande. Undantaget som bekräftade den regeln var ”Running the risk” och i viss mån ”Real world”. Även detta försök till återupprättelse fick fingret av publiken genom att bli deras sämsta placerade album med att peaka på 135 plats.

Perioden mellan 1994-till 2003 präglades av turnéer, nya best of utgivningar och oändligt med medlemsrockader. Till råga på allt blev Lou diagnosticerad hjärntumör 1997. Hypofysen skadades och biverkningarna påverkade såväl ämnesomsättningen som uthålligheten och rösten negativt. Lyckligtvis gick den att operera med bra resultat, men det  tog det ett tag innan han återfick sin forna vokalistglans.

2003 var dock  kommunikationsbägaren så överfull att enough var enough. ”Jag tyckte inte han hade hjärtat med längre. Vi ville olika saker” (från intervju av Peter Eliason med Mick Jones), Mick Jones var därmed den enda kvarvarande medlemmen.

2003 vid tiden för Gramms avhopp var  Mick Jones 59 år. Nu  stod han inför ett vägskäl: satsa eller helt sonika lägga ner. Efter två års existentiellt begrundande iscensatte han 2005 en ny era för Foreigner med en helt ny laguppställning. Miljöpartiet hade kallat processen två friår. Den processen fortsatte till deras up do date senaste studioalbum Can´t slow down såg dagsljuset.

Kelly Hansen tilldelades vokalistrollen (Hurricane), Jeff Pilson basistuppdraget (Dokken, Dio, Benedictum, Black Swan, McAuley Schenker Group), Brian Tichy trummor (Whitesnake, Billy Idol, Dead Daisies, Vinnie Moore, Derek Sherinian ), Thom Gibel gitarr (Aerosmith) och Michael Bluestein  på Keyboards.

Mick Jones tog in extern hjälp via Marti Frederiksen (Aerosmith). Han co-wrote alla låtarna och producerade dessutom albumet. Det var ingen duvunge vi pratade om precis. Han har bland annat skrivit musik med Aerosmith, Eric Martin, Def Leppard, Bon Jovi, Ratt, Pink, Meat Loaf, Paul Stanley (med Andreas Carlsson), Scorpions (underbara Humanity: Hour 1), Mötley Crue, Vince Neil, Halestorm, Three days grace, 3 doors down, Papa Roach, The Struts och Daughtry.

Marti Frederiksen

Can´t slow down  från 2009 blev en uppryckning såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Plattan peakade på 29 plats och ynglade av sig två singlar som sålde okej. För egen del innehöll albumet två pure aor klassiker, dels  ”In pieces”, dels den ännu starkare ”Too late”, därutöver återfanns klart godkända alster som ”Can´t slow down”, ”When it comes to love”, ”Livin in a dream”, ”I´ll be home tonight” och ”As long as I live”, så cirkel slöts eventuellt på ett relativt behagligt sett. Är man på ett överdjävligt bra humör så skulle jag kunna ranka Cant´s slow down till deras bättre album överlag.

Mick fick stora hjärtproblem, något  som tvingade honom genomgå en bypassoperation i början på 2012. Annars hade tiden efter albumet, precis som innan, fortskridit med oändliga medlemsbyten, turnéer, best of/liveplattor och dylikt. Mick Jones (född 1944) var till en början inte delaktig i Hot Blooded tour som gick av stapeln i somras, dock återvände han till giget i New Brunswick. Gubben närmar sig 80 år! Det är ju otroligt att han är så aktiv som han faktiskt är.

Vad som händer i framtiden är ännu inte skrivet i stjärnorna. Att deras 4 från 1981 är deras jämnaste och mest ikoniska album ever är däremot förevigat  inristat i aor-himlen, trots att den inte i jämnhetens tecken är helgjuten. Osannolika 80 miljoner sålda album och ett tjugotal hits på Billboardlistan är en bedrift de bör vara stolta över. För väldigt många människor är de fanbärare av genren i sig med andra storheter som Survivor, Toto och Journey, en skara som även jag sällar mig till utan minsta problem.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

 

 

Continue Reading »

Del 11 – FM – Indisecret

Det finns klassiker och sedan finns det exceptionella klassiker. I allt för mångas värld tillhör Journey en av dem mest självklara. I min bok så har de inte lyckats fullt ut med att skapa ett tillräckligt bra album för att kvala in på de 25 bästa aor-albumen som skapats. Till skillnad från kollegor som Survivor och Foreigner som lyckats knyta ihop albumsäcken.

Det har däremot brittiska FM gjort. Deras debutalbum från 1986, Indiscreet, har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte.

En ny generation av band gjöt nytt mod med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt a.o.r. -perspektiv är det bara Shy med Excess all areas, Dare – Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous games, Strangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Gruppen bildades 1984 av basisten Merv Goldsworthy och trummisen Pete Jupp. De båda hade varit medlemmar i Samson, men ville spela mer melodisk rock. De följde sin fäbless för a.o.r. och sin magkänsla. Om detta beslut grundades på att haka på trenden som rådde i världen, eller att de var genuint intresserade av genren står skrivet i stjärnorna.

Jag hade en jobbarkompis, Håkan Dauvén, som mötte gruppen på en pub. De berättade att kärlekstexterna bara skulle vara med, trots att de var uberklyschiga. Han fick en känsla av att mycket var konstruerat. Ödets ironi var att det var han som fick träffa dem. En person som avskyr all musik som är tillrättalagd och kalkylerande.

I vilket fall som helst slog de ihop sig med bröderna Overland från gruppen Wildlife, där även Pete Jupp figurerat. Steve skötte sången samt kompandet, medan brodern diktatoriskt skötte gitarrspelet. Merv kläckte idéen till bandnamnet FM framför mindre smickrande alternativ på listan som Stiletto och Inspector Clouseau; kortaste namnet vann helt enkelt. Gruppnamnet korrelerade också stalinistiskt till att genren i sig i vissa fall betecknades som just FM-rock.

Gruppen smidde medan järnet var som allra varmast. De fem låtarna som färdigställdes innan årets slut gav dem kontrakt med CBS (Portrait) samt en ”tung” turnébiljett med Meat Loaf. Skivbolagets högsta önskan var att de skulle vara en brittisk murbräcka mellan den amerikanska dominansen med grupper som Toto, Reo Speedwagon, Journey, Survivor och Foreigner.

Under inspelningen introducerade managern Dave King bandet för keyboardisten Philip Manchester (från The Invaders). I mina ögon klingade inte efternamnet med att de var ett renodlat Londonband, troligtvis därför som han lite käckt kallades Didge digital. Utifrån FM-soundet var det en essentiell sista pusselbit.

Britterna suktade efter top-notch producenter som Mutt Lange eller Bruce Fairbairn, men fick helt sonika nöja sig med managern Dave King bakom spakarna. Enligt honom var det skivbolagets vilja, men om så var fallet vet ingen förutom just Dave…alla andra är troligtvis nedgrävda i hans trädgård! FM hade de fem demolåtarna, skrev tre nya samt hade tillgång till låten ”That girl”.

Den skrevs av de två grundarna, men också av Andy Bartlett. Han ingick i gruppens första skälvande månader innan han valde att lämna dem för ett erbjudande från Corey Hart´s band. ”That girl” framfördes i en annan version av The entire population of Hackney. Detta ad-hoc band rev av deras version av låten den 19 december 1985 på ökända rockklubben Marquee club i London.

I projektet ingick inga mindre än två Iron Maiden bekantingar: Nicko McBrain och Steve Harris. Beviset existerar via en dyr bootleg. Tre veckor efter att FM släppt sitt debutalbum, kontrade Iron Maiden med att ha den som B-sida på singeln: ”Stranger in a strange land”. Det var original arrangemanget, inte det vi vant oss vid från FM nyskrivna refräng och softare anslag.

Deras management kom på den brighta idén att materialet skulle spelas in på Ibiza i Mediterranean studios. Under dessa veckor hände inte mycket förutom att trumljuden såg sin födelse. Solbrända, sönderfestade och ölmagade återvände de till London för att färdigställa deras förstlingsverk.

Återigen satte managern tillika producenten Dave King käppar i hjulet för bandet. Ett kontrollbehov av Guds nåder och några doser nepotism fick denne sin vilja igenom och mixade också debuten. Bandet var inte alls nöjda med slutresultaten, men hittills har ingen människa kunnat vrida tillbaka tiden, det gällde även för FM.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på a.o.r.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod.  När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var a.o.r. på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. ”

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

Ibland är de så berikande att få kunna önska något som är omöjligt. Inte så att jag skulle skänka hela min kommande Lottovinst till Livets ord eller kastrera det politiska korrekthetssamhället. Näe, tänk om singeln från 1987: ”Let love be the leader” hade infogats på debutalbumet. Då hade jag nog korat Indiscreet till en av de fem bästa a.o.r.-album som skapats. Den låten var schizofrent nog inte med på uppföljaren Though it out tre år senare. Låten i sig var måhända deras starkaste musikaliska kort någonsin.

Uppföljare landade på skivdiskarna i oktober 1989. Ett årtal som sett i backspegeln var början till en avgrundsdjup svacka. som än idag är dysfunktionellt närvarande. Overland bröderna reste över Atlanten och hjälpt Desmod Child med sitt debutalbum. Med sig hem fick de ”Bad luck”, ett alster som bar alla signum från Desmond. En sång som mycket enkelt hade platsat på hans debut, som otroligt nog, efter alla superlåtar till andra artister visade sig vara ganska ordinär, och om man ska vara helt ärlig – dålig.

I vilket fall som helst tillhörde den en av de bättre låtarna på plattan. Ett album som var tyngre än debuten, och som producerades av välrenommerade Neil Kernon. Denna halvgud i a.o.r – sfären låg bakom bland annat ikoniska Michael Boltons – Everybodys´s crazy, något som övertydligt också hördes. Till och med Steve ansträngde sig med väl godkänt i sitt försök att imitera pudelgubben Bolton. Bästa låten på skivan var den enda som de inte varit inblandade i att skriva själva.

”Someday (you’ll come running)” skrevs av J. Randall/R. Randall/T. Sciuto. Bakgrundssångarska på den låten var inte någon mindre än utomjordisk vackra Robin Beck. En annan sköning som agerade vokalistskugga var a.o.r. – legenden Terry Brock. Samma låt släpptes 1991 av amerikanska Airkraft, 1993 av Mark ”Marcie” Free och 1994 av Venus & Mars, något som tydde på att fler än jag rankar den som en pure a.o.r.-classic.  Den, ”Though it out”, ”Bad luck”, ”The dream died out”, ”Does it feels like love” och ”Feels so good”, det vill säga sex bra låtar. För mig kändes den som en Michael Bolton platta. Dutt-dutt keyboarden hade devalverats och det sterila soundet hade amerikaniserats, men det var helt klart deras näst bästa album.

1990 måste Chris Overland fått en vision om vad som komma skulle, han hörsammade som tur vad de inre rösterna budskap. Idag är han gitarrlärare i Norfolk. Didge digital lämnade skutan 1991, samma år som deras tredje alster släpptes. Takin’ It to the streets genomsyrades dessvärre av ett horribelt bluesbaserat sound. Jag blev redigt misstänksam redan vid anblicken av deras albumomslag… en ful långtradare.

Magkänslan gav mig rätt på alla punkter, nu var det hårdrock för cowboys som gällde. Endast mikroskopiska fragment av det FM jag ville lyssna på fanns kvar. Ett embryo av det förgångna fanns att tillgå via ”Crack alley”. Året efter släpptes Aphrodisiac. Ännu tyngre, ännu fulare omslag, men inte riktigt lika bluesigt. Där fanns ”Breathe fire” och ”All or nothing”, det var typ allt. Spiken i kistan blev Deads man´s shoes från 1995, en lite väl passande titel för något så uselt.

När man nått det musikaliska källarvalvet fanns det bara en sak att göra, att upplösa bandet, och det var precis det som skedde. I Japan släpptes Paraphernalia, en platta som inte räknas som en officiell platta eftersom det var överblivet material från tidigare år. Jag har inte hört plattan, men har svårt att tänka mig att den var så dålig. Steve Overland och Pete Jupp släppte poprockplattan Brass Monkey under namnet So! Musiken som framfördes var egentligen ganska intetsägande.

Deras comeback skedde 12 år senare som headliners på Firefest-festival IV i Nottingham, något de reproducerade 2009. Det euforiska mottagandet på den anrika festivalen ledde till en nytändning på alla plan. Andy Barnett lämnade dock bandet i slutet av 2008 och ersattes i början av 2009 med Jim Kirkpatrick och Jem Davis tog över keyboardrollen. Dessa rockader tycktes varit källor till en sättning som håller än idag. Stärkta av fansens gillande släpptes 2010 Metropolis, vilket var det första albumet med nytt material på 15 år.

Den långa pausen tycktes ha gjort bandet gott. Albumet var ett förvånansvärt bra sådant. ”Over you” tillhörde definitivt en av de bättre låtar de gjort, ”Unbreakable” och ”Who’ll Stop the Rain” var också diaboliskt FM:ska, på ett bra sätt. Tre år senare drabbades av hybris, och slog på stort genom att släppa Rockville och Rockville II. Dessvärre var de back in bluescountryrockträsket. Räddande änglar var ”Only foolin”, ”Story of my life”, ”Last chanse saloon” och ”Crosstown train”, men det var egentligen ingen större tröst, då de albumen bestod av hela 21 låtar.

2015 släppte FM Heroes and villains. Bluesrock tycktes vara deras stil, ”Incredible” var en av få ljuspunkter på detta album. Det var i mina ögon ett smärre under att inte någon på Frontiers records ströp någon ur gruppen. Samma år bevittnade jag britterna på svensk mark, närmare bestämt på den genuina rockfestivalen Skogsröjet. Det var en fröjd för ögat och ögonen att se så vitala musiker sprudla av spelglädje.

2018 framavlades Atomic generation. Jag hade hoppats på en återgång till a.o.r. – FM soundet, utifrån att de 2016 gett ut Indiscreet 30 år, via nyinspelade versioner. Jo, det tycktes ha gett dem en skjuts i rätt riktning. ”Too much of a good thing”, ”Killed by love”, ”In it for the money”, ”Golden days” och framförallt ”Follow your heart” visade på att de fortfarande kunde leverera kvalitativ melodisk rock, dock inte med dutt-dutt keybords, men man fick vara glad för det lilla.

Deras senaste platta släpptes i år och fick namnet Synchronized. Titellåten förde tankarna till Robert Palmer, en skön dänga helt enkelt. Det fanns fler bra låtar såsom ”Superstar”, ”Ghosts of you and I”, ”Broken”, ”Change for the better”, ”End of days” och ”Walk through the fire”. FM tycks likt ett årgångsvin ha mognat, efter några år med skadeinsekter för att leverera deras jämnaste, mest varierade och bästa platta sedan Tough it out – cirkeln är förhoppningsvis sluten.

Steve Overlands karakteristiska rockröst har frontat otaliga projekt såsom : 5 soloplattor med Overland, 2 med The Ladder, 5 med Shadowman, och ett vardera med Ozone och Groundbreaker. Inte så konstigt att han han satts på en piedestal i a.o.r.-världen, killen är ju a.o.r! Trots det är Indiscreet hans och FM´s moment of truth; fish´n chips ätarnas främsta bidrag till den melodiska rocken.

Continue Reading »

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna.

Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet.

Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut.

Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller.

42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel.

Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på.

Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt.

Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen.

Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat.

Jasper Wrath

1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet.

Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

House of Lords, James Christian andra från vänster

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt.

Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap.

Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”.

Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum. Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, The Sherbs och  Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik.

Jag var oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig.

Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat.

Fem långa år senare damp uppföljaren Wathing the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor.

Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med.

Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd.

Jeff Cannata

Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till.

Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Continue Reading »

Stan Bush & Barrage

Under slutet av 80-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt djävulskt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R.–spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenlagad.

Jag titulerade mig alltid välförtjänt som The A.O.R.-King, medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R.-Prince. När alla låtar avverkats så var vi generellt sett ganska runda om fötterna på grund av stillasittandet och parallellt drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R.–påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa. En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten.

Ju längre kvällen led, desto ljusare ton fick glöggen, eftersom  promilleansvarige uppviglande spädde ut den med vodka, till sist var den transparant. Det blev en kväll att minnas eller snarare bristen av dessa, eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt.

Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall, och sist men inte minst på balkongen, en triss i mediokert alkoholsinne. Att jag lyckades ta sönder två av hans finaste vaser var bara bonusar. Kompisarna trodde jag spydde blod och var nanosekundrar från att ringa ambulansen.

Den blodröda, illaluktande vätska letade sig hypnotiskt ner till grannen. Det äldre paret ringde diktatoriskt upp Tommy på morgonkvisten och skällde ut honom så det stod härliga till. Han och jag fick ta ansvaret för den ögonbrynshöjande arbetsuppgiften att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyorna.

Jag hade för övrigt inte ens lyckats ta mig ut från gården, utan sov helt sonika i Tommys marmortrappuppgång. Den gamnacken och de efterhängsna köldskadorna gick inte av för hackor.

Det här sjöslaget tillhörde som tur vad inte vanligheterna under A.O.R.–night arrangemangen. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot, och som alltid var lika välarrangerat trevliga.

I vilket fall som helst, kontentan av denna långa berättelse är dels att den går i A.O.R.-fotspår, dels att Stan Bush & Barrage debutplattan var den som spelades mest av alla på dessa tillställningar.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalististk classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna stod alla planeterna i symbios. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Enligt Johan Nylén så prydde Pat bara omslaget, men medverkade inte på plattan överhuvudtaget – snacka om fake news.

Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Densamme producerade också en personlig favorit: fransosens David Hallyday debutalbum True cool (1989). I den existerade det tre hits av rang. Först monsterballaden ”High”, vilken blev en stor hit i hemlandet.

Förutom powerballaden innehöll albumet snärtiga poprockdängan ”Oh la la” samt hi-tech aoriga ”True cool”.  

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt aorigt, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de A.O.R.-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet.

David Hallyday

Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst.  Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”.

De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers A.O.R.- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986).

Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad.

Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut. Ambitionen var egentligen flygfilmen: Iron eagle, men som sagt de fick istället nöja sig med robotkrig.

1998 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush & Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Allt som var bra på debuten, misslyckades på uppföljaren, produktionen var bland det sämre jag hört, för mig det mest kolsvarta fåret av dem alla.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrog han med låtar som ”Never Surrender”, ”Streets of Siam,” och ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda Bloodsport (1988) bidrog han med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. 

I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpsikonen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2017 framavlat hela 11 studioalbum. Tyvärr skiljer det en autobahn mellan höjdpunkterna på dessa plattor, parallellt med produktioner som får Anna Books alster att framstå som Beyoncé.

2019 fick jag ynnesten att se Mr Bush live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvwigsburg.

Han var första kvällens headliner, den andra var Stage Dolls. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som att han inte kände sig riktigt bekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna som han använde sig av på scenen.

Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham).

Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Men mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för alltid kommer att inneha en 10 plats bland världens bästa A.O.R.–album.

Precis innan själen lämnar kroppen så vet jag att en av mina största besvikelser kommer att vara att jag inte lyckades införskaffa Stan Bush sagolika ljuslila skinnjacka, den som tar all uppmärksamhet på albumomslaget.

Bilden är förövrigt tagen i CBS-records parkeringshus. Den minst sagt tighta jackan hyrdes in av skivbolaget. Stan ville köpa loss plagget, men tyckte 4000 kr var på tok för mycket.

Continue Reading »

Fortune – Fortune

Ingen sund människa med sinnet i behåll köpte väl egentligen vinyl utifrån skivomslag eller häftiga bandnamn? Dessvärre fanns det många hjärndöda satar att tillgå. Jag var en av dem som med lätthet kunde etikettera mig till ”hur dåligt kan det egentligen vara, det ser ju skitsnyggt ut”.

Utan större betänkligheter köptes exempelvis Metallica´s – Kill ém all, Dio – Holy Diver, Dead Kennedys – Fresh fruit for rotting vegetables och Heavy Loads – Death or glory. De tillhörde the good guys, sedan fanns ju även de som stannade vid just ett coolt omslag… och de var många.

Var jag syntare, hårdrockare, punkare, ett popsnöre, eller helt enkelt bara osedvanligt schizofren? Några genrer jag samlade på var: trash, punk, neo-classic, hårdrock, italodisco, a.o.r. och melodiös hårdrock. Min eklektiska musiksmak var ljusår från att synkas med en ultratunn plånbok.

Motformeln stavades sanslöst snälla föräldrar. Det bästa skivutbudet hittades självfallet i huvudstaden; punk på Pet Sounds, hårdrock på Heavy Sounds, och lite senare a.o.r. på Hot Records. 2–3 gånger per år kunde jag unna mig det nöjet.

Resten av året var man hänvisad till Spiralens skivbutik. Jag härbärgerade på fyra platser: skivbutiken, hemmet, skolan och på olika fotbollsplaner. Platsen var min Vatikanstat, en helig plats för att kunna lyssna in mig på plattor som jag ville införskaffa, istället för att beställa dem på ren magkänsla, parallellt be katolska önskeramsor.

Under årens lopp bytte lokalerna skepnad, namnbytena avlöste varandra, precis som gallerian i sig successivt förändrades. En avdelning som alltid klarade av alla rockader och tidens tänder var direktimportavdelningen. Den sektionen skulle bära mina fingertryck än idag, ifall butiken funnits kvar.

Efter en kylslagen höstdag hade mina blåtonade händer nästan botaniserat sig färdigt. Då uppenbarade sig ett skivomslag som fick blodet att frysa till is. Både fram- som baksida var estetiskt tilltalande.

Med skälvande händer grep jag plasttingesten, skred otåligt till disken, och bad butikskillen att få lyssna på min nyfunna vän. Det som kom ut ur lurarna matchade för ovanlighetens såväl skivomslag som bandnamn – trippeln var fullbordad.

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-aor. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt. Det var nära att jag sa till expediten att stänga av plattan, eftersom lockbetet kunde vara det enda av värde.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en überkorpulent refräng var nästan för klockren. Just därför kom tredjespåret ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Två bra låtar, var det värt 139 kronor?

Tankekonstruktionen var dock en chimär. Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad a.o.r. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att sedermera öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier.

BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade. Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare, efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten.

Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner.

Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-a.o.r. som någonsin skapats. Balladen ”Stacy” blev sedermera en powerballad av rang, trots saxofoninslagen.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 var jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade.

Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en faktor till upplösningen. Larry Greene gick vidare och skulle kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II är några av filmerna som han skrivit musik till. Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun.

Ur Fortune-askan kravlade teamet Larry Greene and Roger Scott upp för att bilda bandet Harlan Cage. Stilen var glädjande nog i paritet med Fortunes sound. De belönade lyssnarna med magi, dock  via variation utifrån näst intill samma musikmall. De framavlade: 1. Harlan Cage (1996), 2. Double Medication Tuesday (1998), 3. Forbidden Colors (1999), 4. Temple Of Tears (2002).

Harlan Cage

Sämst i mitt tycke var  faktiskt deras första självbetitlade debut. Keyboardisten Roger Scott Craig ynglade av sig tre alster under 101 south (2000, 2002, 2009), där sången istället sköttes av Gregory Lynn Hall. Första plattan var fantastisk, därefter sinade kvaliteten betänkligt.

Bröderna Fortune återuppliva bandet som trio 2006. Det gick inget vidare, fröet ledde dock vidare till en spelning på anrika Rockingham festival tio år senare. Det var en fullskalig återförening som bandet reproducerade året efter.

Renässansen bland fansen belönades med ett kontrakt från Frontiers. Motkraven var att äta ekologisk pasta i ett år och enligt hörsägen, ligga med skivbolagets fyra finska eldsjälar, de med dem gigantiska lejontatueringarna.

I kölvattnet av den processen landade uppföljaren Fortune II (2019), hela 34 år efter förstlingsverket släppts. Bandet består idag av: Larry Greene (sång), Richard Fortune (gitarr), Mick Fortune (trummor), Ricky Rat (bas) samt Mark Nilan (keyboards). Dessvärre är det få grupper som kommer undan med hedern i behåll i dylika situationer. Indirekt gör inte Fortune det heller, eftersom det skulle krävas en ouppfunnen skidlift i alperna för att bestiga berget där debutalbumet parkerat sig för all evighet. I dessa Coronatider, en överdjävlig uppgift.

Efter helvetiskt många lyssningar blev jag till sist tvungen att abdikera, musiken var helt enkelt genant skön. Visst, produktionen kunde varit krispigare, fylligare, mindre sömnig, men variationen och hitkänslan i låtarna fanns fortfarande i blodet. Återigen, bandet ska verkligen ha all cred för bedriften att kunna variera sig så mycket, utifrån de snäva musikaliska inramningarna de målat in sig med.

Efter ett antal genomlyssningar utkristalliseras många härliga melodiska slagdängor so ”Don´t say you love me”, ”Shelter of the night”, ”Freedom road”, ”A litle drop of poison”, ”What a fool I´ve been”, ”Overload”, ”Heart of stone”, ”The night” och ”New Orleans”. Oj då, det var nästan hela plattan. Det bästa tecknet av dem alla är när väl när man gnolar på olika låtar från plattan, och upptäcker, just det, det är ju Fortune.

Continue Reading »

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful pride, Code Red, Kardinal Sin, The Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase, 

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, Wings – Live and let die och Bailey/Colins – Easy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar. 

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me”,  ”The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines”, ”Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm”, ”A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob Catley, Tony O´Hora, Starbreaker, Allen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar”, ”Shakedown” och ”Save me”.  Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers records. Stage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson, 

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »

A.O.R musik att dö för, eller till

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Continue Reading »