En källa av möjligheter öppnar sig

”Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra.” John D. Rockefeller Jr.

Utifrån de anställda är det självklart ett tråkigt besked. Dock så kommer det enligt ledningen att lyckas med omplaceringar och inget är på ingående heller. Med ett läge, en historia och arkitektur att döda för öppnar sig myriader av möjligheter till att ackumulera Norrköpings varumärke. Sett ur ett holistiskt perspektiv borde detta vara ett smörgåsbord för kreativa människor att skapa något originellt och i bästa fall något helt unikt.

”Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum, motsatsen är mycket värre”

När nedläggningen blev ett faktum för några veckor sedan uttalade sig Socialdemokraternas hövding Lars Stjernqvist att Studentbostäder var det som i nuläget skulle prioriteras. Till viss del kan jag hålla med honom, men dock inte löpa teorilinan fullt ut.

Jag har övernattat på två före detta fängelser som byggt om till vandrarhem/hotell, dels Långholmen i Stockholm, dels Visby fängelse. Visby Fängelse byggdes i Visby hamn 1857 och togs i bruk två år senare. Platsen för fängelset är den gamla Wisborgs slottsruin och stilen är nygotisk. Med de sju skorstenarna som var tydligt synliga för inkommande skepp kallades fängelset i folkmun för “Sjumastaren.” De 28 cellerna är i stort sett bevarade och den sista fången släpptes ut 1998. Det var då kreativa människor passade på att göra om fängelset till vandrarhem och konferenslokaler.

Långholmen Stockholm

Här bor du i de ursprungliga i dag helt nyrenoverade fängelsecellerna på Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Ta del av dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut.

Långholmens museum

Häktet på Dragsgatan är Sveriges äldsta kriminalvårdsbyggnad som fortfarande är i bruk, byggd 1790. Självklart ska den gamla byggnadens historia belysas, men också dess moderna historia som just häkte. Med ”ökända” fångar som Stig Bergling, Clark Olofsson, Ioan Ursut och och Mattias Flink i spetsen finns det oändligt med historier att berätta och levandegöra på ett spännande sätt i det museum likt Långholmen som bör infogas i lokalerna. Det vore väl perfekt om de studenter som bor och verkar här också får möjligheten att sköta boendet, frukost, middagar, museum, turisminformation och dylikt. I syfte att skapa ett levande område vore det bästa att blanda  företagskontor med studentbostäder, museum, hantverksateljéer och cafeteria för att skapa synergieffekter av denna cocktaileffekt som bildas.

Jag tycker inte man behöver riva murarna för att göra det möjligt att promenera runt Strömmen. Murarna är minst sagt en adekvat del av helheten och det är bara fantasin som sätter gränserna hur framkomligheten på originellast sätt kan lösas. Min tanke är att öppna upp dem via 8-10 stycken in- och utgångsvalv samt glasa in delar av muren. Därefter skulle man kunna fixa gångstråk på murarna med vyer som blir svårslagna i Norrköping. Kontrasterna och miljöerna skulle vara perfekta för fika eller luncher fär turister som Norrköpingsbor.

Förutom själva byggnaden, muren och dess innehåll framavlas också likt ett trollslag ett gångstråk, vilket förut varit stängd för allmänheten på grund av säkerhetsskäl. Nu när dessa i och med nedläggningen upphör,  kan strandpromenadstråket förlängas och sammanfoga naturligt med de tidigare delarna. Det innebär bland annat att man inte behöver ta sig via Dragsgatan och Folkparken för att fortsätta runt det bedårande promenadstråket runt Åbackarna.

När detta sker är det ytterst viktigt att den sluttning nedför det före detta häktet görs om till en kravlös mötesplats bestående av gräsmattor, bänkar, papperskorgar och någon snygg brygga. Stråket blir en av så kallade promenad-stråk-öar det vill säga en av många mötesplatser som skapas för att ha en levande promenad för alla åldrar och alla kategorier av människor, inte bara hundägare och joggare. Men som sagt då måste kommunen dels veta vad de vill, dels se utifrån ett holistiskt perspektiv. Det gör man enklast att studera en karta över Motala  ström, från Himmelstalund, Industrilandskapet till Strömsparken Strömsholmen och Inre hamnen.

Continue Reading »

Nice – Franska Rivierans kronjuvel

”Run Forest run” fick tillökning i löpningsfamiljen: rookien hette Magnus ”AIK” Ström tillika herrklubbspolare och gammal Vikboitfotbollskompis. Steffe Hammarström hade ont i ryggen och hade aviserat att hälsan går före 2.1 mils löpning. Samma ljumma ursäkt stod den pillemariska finnen Jarmo Kolehmainen för, när hans otränade kropp var huvudargumentet för att inte löpa detta lopp. Jag och AIK var trots mängder av skador och virusackumulerare start- och målfållan trogen.

Dag 1 – förväntningsfasen

Vårt flyg gick tidigt vilket innebar att gå upp djävulskt tidigt för att ta sig till Arlanda, parkera och checka in i tid. Jag hade bokat lyxlägenhet via Wimdu och flygbiljetter genom Lufthansa så allt det administrativa var var fixat sedan länge. Stefan hämtade upp oss mellan klockan 03.00-03.30, därefter var det ett påfrestande trevligt tjatter ända till Arlanda. Planet avgick klockan 07.40 så vi hade gott om tid att skåla in detta årliga evenemang med en traditionsenlig bägare öl i harmoni med frukost.

Reseprocessen avverkades till 100 procent friktionsfritt. Vi möttes av ett mycket behagligt väder med ett kvicksilver  som landade på 21 grader och en klarblå himmel. Efter att ha stigit ur taxin i Nice gamla stan mötte vi upp lägenhetsansvarige Mario som visade oss vägen till vårt näste i de historiska och trånga labyrinterna. Vi gjorde oss hemmastadda och packade upp vårt bagage. Nästa steg blev att fulla kylen, och  det skedde via närmaste SPAR där yoghurt, skinka, müsli, juice lades i korgen, men det var framförallt ölmängden som stack ut. Steffe och jag testade ett 8% öl som sett i backspegeln var såväl gott som starkt men dessvärre också redigt förrädiskt.

Nästa anhalt blev att acklimatisera sig med de välfyllda och inbjudande uteserveringarna; på menyn stod öl. Jag och Jarmo skämtbråkade senare i lägenheten något som resulterade i en osannolikt oväntad halvnelson där jag for som en vante över soffkanten från helvetet. Det måste ha varit cement i den stoppningen eftersom jag för ett tag trodde jag brutit ryggen. Vi avslutade kvällen med middag på innestället Waynes och  livemusik på Aka Thor. Torsdag var definitivt inte någon partydag, utan det var glesare än på de flesta årsmöten i de populära lokalerna. Tröttheten, förväntningarna och alkoholen fick oss att ressignera tillbaka till lägenheten runt klockan 23.00.

Dag 2 – Barrundeorgie

Jag sov gudomligt fast jag och AIK delade broderligt på ett täcke. Densamme räddade min dyrbara förmiddag med två panodil. Han och jag steg upp vid 8 snåret, då de andra sov som små grisar. Min ångest för att inte upptäcktsprungit under gårdagen tilltog, och jag dövade samvetet genom att irrationellt kasta på mig löparskorna med kameran i högsta hugg med syftet att insupa Nice uppvaknande. Tempot var lågt precis som mitt lokalsinne. Sprang vilse i ett gigantiskt industriområde efter att ha frågat en vänlig men inkompetent fransman om vägen till fotbollslaget Nice hemmaarena: Stade de ray.

Den fadäsen ledde mig indirekt till det helt fantastiska bergsområdet Cimez. Med vyer att döda för i symbios med fashionabla villor omgärdade av färguppviglade citrusträd där bland annat Arkeologiska- och Matisse museet hade sin hemvist. Jag hittade till slut den groteskt slitna och fula hemmaarena där Nice spelar på som för övrigt parkerar på sjätte plats i Ligue 1. Tog därefter huvudboulevarden hem för att mötas av en yrvaken Stefan. Rundan tog 2 timmar och 20 minuter, men var värd nästan varenda minut.

Runt 11 besökte vi turistbyrån för att samla på oss information hur man tar sig till närliggande bergsbyn Eze. Kontentan av detta blev helt sonika att bussen aldrig dök upp, trots ihärdigt väntande. Besvikna inledde vi resans mustigaste barrunda med att dela på en flaska vin. Vi tog oss sedan uppför de tillsynes oändliga trapporna med ett tjog kalla 8% öl från Steffes vidöppna ryggsäck. Även denna dag bjöd på sol och 20-22 grader. Målet var självklart bestiga dessa trappor för att nå toppen av den gamla slottsruinen på Castle hill. Verkligheten visade sig vara bättre än dikten med vyer som var obeskrivligt vackra. Vi tre som gemensamt besökt underbara Lissabon såg klara likheter med denna pärla. Efter 150 korttagningar i olika vinklar så vilade vi likt skandinavisk turistalkoholister på närmaste parkbänk, men en bra bit från flanerande barnfamiljer.

När ögonen inte längre pallade med mera hänförande vyer så drog vi oss ner mot Nice hamn där lyxyachterna låg radade invid varandra. Hade vi haft en halvmiljard så hade någon av dessa flytande hotell kunnat vara våra. Steffe luktade upp ett potentiellt ölhak med utsikt över hamnen, vattnet och berget. Vi det tillfället var vår alkoholpeak på topp, och livet var helt groteskt fantastiskt. Vi smidde ekonomiska planer som skulle förföra det globala kapitalet i syfte att komma upp i Bill Gates klass, att vi missade de 14 grundläggande stegen i den processen var ovidkommande.

Tiden pinnade på i rasande takt därefter inleddes en lägenhetssiesta med alkoholpåfyllning, dusch samt dunkande NRJ-låtar på stereo-tv:n. Vi flanerade smålulliga ut i de pittoreska grändlabyrinterna; vårt mål var den välrenommerade indiska restaurangen Le Dehli Behli. Den 75 -årige ägaren zappade mellan borden som en smidig panter iklädd endast en indisk variant av one piece dessutom hade den mannen ett fotografiskt minne. Maten var gudomlig precis som atmosfären, stämningen var på topp, men redan här märkte jag att Stefan påverkats mer av alkoholen än vi andra.

Vi fortsatte vidare till ett av de bästa livemusikställena i Nice: Aka Thor Pub. Till skillnad från gårdagens låga besöksantal var stället knökfullt. Vi nästlade oss fram till borden invid scenen där tre-manna-cover-bandet Bronsonv12 uppträdde i några timmar. Den 24 -årige Mathilde var en autentisk rockuppenbarelser fri från rockklyschor. Det var troligtvis en syrra som livnärts sig på sina bröders musikintresse. Hon hade karisma som få, och kan väl närmast jämföras med en ung Joan Jett eller ännu bättre: Pat Benetar. De framförde bland annat The Cranberries ”Zombie”, men blandade och spetsade musikcocktailen med pop, punk, hårdrock, en mycket uppskattad hybrid hos den vilda publiken, så även hos oss.

Tyvärr så blev Stefan Hammarström  hakets värstingvilden, och dansade loss likt ett nyvaket lik på speed. När han likt mig själv inträder i den komafasen, det vill säga inte har tillstymmelser av minne av vad som hänt dagen efter, blir han ”busbråkig” och aningen ”buselak”. Jarmo, jag och Magnus samt någon stackars snäll fransman blev offer för ett crescendo med små tjuvknep. Till sist blev en högröd Jarmo tjurig, och skulle flyga på Steffe. Jag hade fått såväl sambucca som öl på mig, och golvet var mer likt en skridskobana. Det hela slutade med att Jarmo som var helt oskyldig blev utkastad, och sedan fortsatte vi fyra att käbbla onödigheter utanför. Det blev en natt av otrevligt raljerande där alkoholen gjorde att vi alla drogs in i smeten. Runt halv fyra kom den stora försoningen, med essensen av manlig vänskap. Kramar avlöste förlåtorgier och sedan somnade vi alla likt snälla lamm.

Dag 3 – Dagen innan loppet

Jag och AIK gick upp vid åttatiden för att hämta våra startnummerlappar i ett närliggande löpningsforum. Vi hittade dock inte vår nyckel. Utan den så var vi strandsatta, då detta var ett franskt speciallås. Alla utom Steffe som låg utslagen i sin säng letade febrilt efter metallbiten, utan att hitta den. Det ironiska var att Jarmo ersatte mig som ”the guardian of the key” bara för att jag var så svår att nå via mobiltelefon, men som sagt såhär går det om man utelämnar strukturens och organisatörens mästare. Jarmo var uppriktigt jätteledsen, men till sist fick vi ringa upp vår värd Mario med beskedet att vi inte hittade vår enda nyckel. Han kom inom en timme och ringde runt till 2 av 3 grannar som bodde ovanför oss som var potentiella nyckelbärare. Jag och AIK lämnade den uppdämda stämningen för att hämta nummerlappar och T-shirts inför loppet.

Vi anlände till vår port samtidigt som den jovialiske låssmeden; ett dåligt tecken. Mario hade beslutat att byta låset, något som skulle kosta runt 2000 kr. Steffe låg i sin säng och tynade bort; runt 12.30 var låsprocessen över. När de gått kravlade sig liket upp, och vi var självklart påverkade av det turbulenta som dels skedde igår, dels det som skedde med den borttappade nyckeln.

Tyvärr så missade vi chansen genom detta ofrivilliga tidstapp att besöka vad som kan beskrivas som ett utav Rivierans vackraste platser, nämligen Villages Perchés byn Eze. Med sina 3000 invånare och vyer som lockat bland annat Disney och Nietzsche reser sig byn 429 meter över havet likt ett jättelikt örnnäste. Ja, det missade vi tyvärr; måhända var det aldrig meningen att vi skulle få se detta närliggande paradis.

I ett grådaskigt och aningen kylslaget Nice lämnade vi gamla stan för att shoppa loss i de nya delarna. Så mycket inköp blev det dock inte då de inavlade globala kedjorna även kan hittas i Norrköping dessutom var det dyrare än i Sverige. Det blev ett Internetcafé för mig medan de andra strosade runt kvarteren. Sedan testade vi på en genuin Vietnamesisk restaurang, där Jarmo blev gruvligt besviken på sin rätt medan Steffe var supernöjd, vi två andra var väl halvnöjda med stark betoning på halv. Kittet i gruppen var mer homogent än någonsin; att prata med varandra och respektera varandras olikheter är en styrka hos oss onekligen.

När vi kom tillbaka till lägenheten så började de som inte skulle springa morgondagens lopp att grogga och inta diverse ölsorter. Det skapade verkligen en polarisering mellan de två teamen; de hälsosamma vs alkoholisterna. Av en ren händelse städade Jarmo rummet, och upptäckte till sin fasa den bortsprungna nyckeln. Då vi redan bytt lås så var värdet av fyndet lika med noll. Det hade faktiskt varit bättre att något tagit den, än att vi själva var orsaken till nyckelfadäsen. Vi beslutade snabbt att ingen skulle få skulden, utan delade broderligt på kostnaden. Senare på kvällen hittade vi återigen en restaurangpärla. Denna gång var temat genuint italienskt käk. Det familjedrivna Piccola Italia var en dröm för gommarna. Pappan spelade gamla italienska hits på keyboard, frun och de vackra döttrarna tog upp beställningarna och serverade den delikata maten. Nu började Steffe komma i fasen ”obstinat och retfull”. Det i sig var väl inte jordens undergång, men då jag och AIK var kliniskt nyktra så var vi mera vaksamma på gänget med sju karga italienska män som likt hökar vakade över vårt beteende. Jag associerade genast dess karismatiska maktauktoriteter till tv-serien The Sopranos. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de kommit för att äta en middag efter att ha dumpat några lik i vattnet täckta av cement efter att ha knivmördat dem.

Vi kom ut med livet i behåll till vår lägenhet där anti-hälso-teamet fortsatte grogga. De fortsatte ut för att se om de kunde hitta någon bra musikpub. Jag och Magnus förberedde oss istället minutiöst inför morgondagens komma skull. Grabbarna grus kom inte hem alltför sent, och då betedde de sig som två tysta möss, något som borgade för mycket gående och lite alkohol.

Dag 4 – Nice halvmaraton

Vi vaknade diktatoriskt av AIK:s förinställda alarm klockan 07.-00. Kaffe, vatten, müsli och fil blev vårt kostvapen mot de kommande 2.1 milen. Att ta på sig löpningsutrustningen är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse Ångorna av den burk tigerbalsam som jag gnodde in mig med öppnade upp alla sinnen på full gavel. Trots våra fiktiva farhågor angående taskiga väderprognoserna så var förhållandena nästintill optimala när vi 45 minuter innan starten lämnade lägenheten. 16-17 grader, enbart lite blåst, samt sol och moln som turades om att visa sig.

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. AIK och jag hade kommit ifrån varandra under uppvärmningen. Min kära bundsförvanter GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Shinedown, Survivor, Ace of base Tom Jones, Amanda Jensen, Halestorm, Rick Springfield, Sixx:AM var såklart med mig.

Trots att jag festat loss ordentligt och joggat över 2 timmar två dagar innan, svarade kroppen osedvanligt bra; kände mig pigg i benen helt enkelt. De första 9 km avverkades runt Nice relativt breda boulevarder, dock inte tillräckligt för att man skulle kunna springa utan att behöva dra ner på tempot. Ville man springa om andra löpare så var det trottoarstrategin som gällde. Efter en mil när vi nått strandpromenaden försvann det bekymret. Jag passade på att äta och dricka det som stod tillbuds efter varje 5 km, det vill säga banan, apelsin, sportdryck och vatten, och mycket bananbitar blev det.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

Ända fram tills 14 km kändes allt väldigt behagligt, efter 15.5 km vände vi tillbaka mot mål längs med strandpromenaden. Mitt primära mål var att hålla ut steglängden och öka farten, då benen fortfarande kändes fräscha. Tyvärr hade lilldjävulen på axeln hunnit vakna till liv. Han manade mig de 4 sista km att börja gå, i alla fall dra ner på tempot. Denna mentala diskrepans var min allra värsta fiende, inte konditionen eller kroppen i sig.  Som alltid är det en härlig känsla att ta sig under målsnöret. 3017 stycken män och kvinnor tog sig runt detta välarrangerade lopp. Den bästa tiden stod SEFIR DINO med på tiden 1:00:30, en perverst bra tid, BEUCHOT GÉRARD kom in sist med tiden 3:12:53.

Magnus Ström kom in runt 1:44:30, en mycket bra tid utifrån att han varit såväl skadad som  sjuk den sista tiden. Själv landade jag på utmärkta 1:47:47, fast omräknat på 21.375 km eftersom resultaten lustigt nog baserades från startskottet till mållinjen, men vi längre bak nådde den inte förrän senare. Det visade sig också att AIK sprungit och lurpassat på mig under cirka 1.1 mil, för att när jag hämtade bananer rutscha förbi mig. Han var livrädd för att han skulle sporra mig ifall jag sett honom, något han hade damned rätt i. Steffe och Jarmo hejade för övrigt fram oss under slutskedet av loppet, ett välbehövligt inslag.

Efter duschen tog jag videokamera och kameran i handen för att fota runt lite granna och shoppa presenter till familjen. Det blev två minnesvärda timmar tillika ett tidigt farväl av en underbart trevlig stad. Senare på dagen letade vi upp en irländsk restaurang där mina gourmandförväntningar var obefintliga, men majoriteten bestämde helt enkelt. Till min förvåning visade sig haket The Snug  and cellar bar värna om sina mattraditioner. För första gången åt jag Yorkshire pudding med kål, ölsås, potatis och stekt rostbiff och en tvättäkta Guiness till. Jag ville ha radioaktivt well done kött precis som Magnus, men när maten väl dök upp var köttet alldeles för rött för min smak, det var bara tillbaka in i ugnen igen, men hela matanrättningen var både mastig och väldigt god.

Vårt mål för dagen var annars att se Liverpool vs Chelsea i Premier League. Vi valde en nästan folktom bar där vi drack öl och åt jordnötter till en match som till sist slutade 2-2 efter att kannibalen Suarez gjort mål i 6:e övertidsminuten. Därefter bar det iväg hem igen där vi dividerade lite om vi skulle gå ut eller inte. Jag själv kände mig mätt på såväl öl som andra alkoholaktiva drycker och passade helt sonika. De andra gjorde likadant efter ett noga övervägande. Kvällens begivenhet blev samkväm och pizza från ett hål i väggen, ett toppenställe visade det sig. Vi packade, tittade på musik och följde nyheterna samt tog vår sista glass på Rivierans största glassbar med 94 olika sorters smaker i sitt bagage: Fenocchio. 

Dag 5 – Farewell

Jag sov nog bäst av alla trots den ödmjuka men nattliga dragkampen om mest täcke med AIK. Densamme snarkade periodvis, men slutade när han vände på sig efter att ha rappat honom aggressivt på armen. Enligt Steffe gällde inte det devisen; Jarmo snarkade sig igenom natten likt en spädgris utan äpple. I vilket fall som helst gick de flesta av oss upp runt åtta. Fixade i ordning det sista och tog successivt adjö av en utmärkt lyxlägenhet. Vår hyresvärd Mario dök upp runt 10, och gav oss tillbaka depositionen exklusive 200 euro för byte av lås, Han beställde taxi, 10 minuter senare var vi på väg ifrån gamla stan. Kaffe med frukost samt shopping i ett utbud som var halvtaskigt var det vi ägnade oss åt på flygplatsen. Att matcha rätt presenter till rätt familjemedlem var definitivt inte det lättaste. Den 3 timmar långa flygresan segade sig fram, man ville bara hem. Detsamma gällde bilfärden från Arlanda till ”Peking”: Jarmo lämnade oss redan på flygplatsen, då han lovat sin dotter att följa henne och hennes kompis till Justin Bieber konserten.

”Borta bra, men hemma bäst”, en sliten klyscha men ack så sanningsenlig. Jag har i och med löpningen längs med strandpromenadernas urmoder Promenade des Anglais, dels gjort det, dels sprungit längs med Seine förra året i Paris. Nu har jag bara löpningen i Groznys radioaktiva kolgruvor kvar. Hur klarade sig vår rookie-resekompis Magnus Ström då? Han passade perfekt in i denna dysfunktionella löpningsresa, och klarade utan problem inträdesbiljetten till kommande löpresor. Som det ser ut för tillfället hägrar Prags halvmaraton i början av april 2014. Då har även Jarmo och Steffe proklamerat att de ska springa.

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag

Continue Reading »

To be or not to be?

Den inflammerade frågan om ett bostadsbygge bredvid Strömparken eller inte har skapat en demokratihybris hos en del av Norrköpings invånare. Jag själv är självklart emot bygget, då jag redan nu tycker att man bör satsa på oändligt fler grönytor i vår stenöken till stad. Samtidigt tycker jag att att befintliga grönområden är i behov av en rejäl uppgradering, och ett nytänkande utifrån hur en en 2000-tals park bör  se ut.

Jag har en uppsjö av geniala idéer i det ämnet som jag också skickat ut helt gratis till nyckelpersoner i staden , utan att få någon form av adekvat feedback. Något som i sig är ett tecken på att politikernas fagra ord är mer är ett spel för galleriet än ett genuint intresse för staden i sig. Politikerna har helt rätt i att det politiska engagemanget är litet i Norrköping och resten av landet, men deras kultur  ger allt som oftast en besk eftersmak av partipiskor, hierarkier och en dysfunktionell demokratikommunikation. Den lite gammalmodiga och konservativa synen som genomsyrar politiken är snarare en sätt att vidmakthålla en kultur som gynnar den egna karriären, inte medborgarna eller kommunen.

I syfte att bringa ordning och reda är det viktigt att alla får en adekvat insyn hur läget är, och hur det kommer att se ut i en snar framtid. Strömparken är ett fragment ur den helheten, men det finns många liknande områden där ytterligare verbal falangism lurar runt hörnen. Likt den utmärkta kartan på Norrköpings kommuns hemsida där medborgarna får komma med förslag på vad de vill hur Industrilandskapet ska utformas, bör det finnas en liknande på Motala Ström: från Himmelstalund till Inre hamnen. Det visuella är långt ifrån det som ska infogas, utan varje område ska inhysa kommande byggplaner och detaljplaner med mera. När alla konkreta kort ligger på bordet är det mycket lättare att dels få insyn, dels kunna utveckla det jag anser är Norrköpings lungor nämligen Motala Ström. Varför nöja sig att vara ”lagom” när man istället kan främja såväl invånare, företagsklimatet som turister genom helt sonika vara unik.

Facebook-gruppen ”Rädda Strömparken” ockuperade Grand Hotel

Reidar och en handfull andra individer hade anordnat ett möte vars syfte  var att ventilera denna infekterade fråga. De hade dessutom bjudit in några talare från ”the other side”. Jag äntrade Bråviksalen 20 minuter innan klockan slagit 16.00, vilket dels innebar att jag fick sittplats, dels en snuskigt bra sådan. På andra raden kunde jag snabbt skönja att jag tillhörde minoriteten som drog ner den tillsynes väldigt höga medelåldern. Det blev till sist en riktigt stor skara människor som tagit sig till Grand Hotel. Reidar var lika entusiastisk och stridsberedd som en kokainstinn bålgeting, han styrde och ställde såväl bakom som framför kulisserna.

Densamme påpekade spelreglerna flera gånger om och förklarade att man inte kunde prata hur länge som helst. Det visade sig vara en tandlös strategi, då vissa talare antingen älskade sin egna röst för mycket eller hade tappat tidsperspektivet i Strömmen. De malde på likt arroganta tyskar och visade på vart skåpet skulle stå i långa tal. Många av dem saknade i mina ögon såväl respekt för de andra talarna som hela publiken.  Tv 4  och FÖ var bland annat där, från politikerkretsar även Gunnar Bredin, Mattias Sundin och Stefan Arrelid. Tyvärr var ett möte likt detta som gjort för ett fullskaligt verbalt falangkrig, vilket i sig är underhållande, men sällan speciellt konstruktivt. Det spär istället på polariseringen mellan de dogmatiska argumentationsgrupperna.

Pajkastning och skadeglädje på hög nivå visade sitt sanna ansikte istället för samarbete och ödmjukhet. Jag fick dessvärre masa mig därifrån innan del två, som bestod av ”hur går vi till väga efter möten” inleddes. På min agenda stod den nya Batmanfilmen, något jag ångrade lite grann när detta välbehövliga möte ur ett demokratiskt perspektiv var både underhållande, informativt och intressant. Det kanske behövts en Batman på mötet för att råda konsensus i denna infekterade fråga.

Offentligt möte med föreningen” Rädda Strömparken” Skandiateatern

Spindeln i nätet: Reidar Svedahl var på utlandssemester, så de som stod för värdskapet var Håkan Lager och Peter Kennerfalk; teamet skötte ruljansen på ett utmärkt sett. Mötet startade klockan 18.00 och platsen var Skandiateatern. Runt 40 personer hade letat sig hit, och medelåldern torde ha legat runt 77 år. Jag tillhörde återigen minoriteten som drog ner den höga medelåldern, en bedrift i sig. En stor del av dessa människor visade också  sig vara riktiga föreningsuvar. 6-7 av dem visade sig också vara formalia-besserwisser-bitare, det vill säga lägga sig i stort sett varenda punkt på mötet.

Näbbgäddorna hade i mångt och mycket rätt i vad de sa, men det fanns en annan chans att ändra smådetaljer, och det var vid nästa årsmöte. Tyvärr så greppade dem inte den verbala inviten, utan lyckades förlänga mötet med någon timme istället. Praxis-orgien avbröts av en pausunderhållning där Olle Felten framförde sin H.C Andersen inspirerade ironiska saga: “Borgmästarens nya parker”. Kulturinslaget var ytterst välskrivet och seriöst, men  blev tyvärr lite för mycket av det goda. När till och med bibeln känns tunn så är processen onekligen aningen segdragen. Innan jag nickade till så hade han  hunnit läst 20 minuter ur sin episka berättelse, då var väl hälften kvar.

Mötet fortsatte sedan med stadgarna, och de var verkligen källan till en begär-ordet-hybris av guds like. Det hann inte gå många meningar förrän formuleringsligan slog till igen. Såhär fortsatte processen till mötets slut runt klockan 20.45. Troligtvis var det jag själv som var aningen otålig, oerfaren eller bara halvtrött, men som jag upplevde det hela så var det ett petitess-krig utöver det vanliga, där föreningsbesserwissrar ville visa sig på styva linan. Det kändes onödigt, det kändes svenskt.  Jag upplevde också mötet som aningen parodiskt när en grupp människor med miljarder av åsikter står på samma sida. Det påminner mig en en riktigt sliskig amerikansk film, när alla i slutvinjetten hurrar och applåderar tills de blöder, fast här var det tvärtom.

I vilket fall som helst så tog faktiskt mötet slut, och dess syfte hade uppfyllts. ”Torget 5″, ”begär ordet” och ”yrkar för” ekade mellan hjärnbalkarna på vägen hem till stillheten i Ektorpsgettot. Att vi medborgare verkligen bryr oss och tar strid mot kallhamrade karriärpolitiker och tjänstemän är ett riktigt gott och sunt tecken ur ett demokratiperspektiv.

Kommunstyrelsen

Den 7 januari 2013 togs frågan upp på kommunstyrelsens sammanträde. Tio nonchalanta politiker ställde sig bakom förslaget till en detaljplan som tillåter ett bygge och skickade ärendet vidare till fullmäktige. Tre holistiska politiker ville att ärendet skulle avslås:

• Bengt Cete (MP)
• Päivi Johansson (M)
• Fredrik Österberg (FP)

Det skulle mycket till om något revolutionerade skulle ske utifrån hur utslaget i Kommunstyrelsen blev, men så länge det fanns liv så fanns det hopp. Mellan den 7 till 28 januari trappades successivt falangpropagandan upp. Föreningen” Rädda Strömparken” menade bland annat på att kartan som användes som underlag för olika beslut var ett falsarium. Den överensstämde inte med översiktsplanen där allt är grönområden. De anklagade hänvisade till att så inte var fallet, och nonchalerade de nya uppgifterna.

Dagen innan möter skrev Reidar Svedahl detta, något som summerade det prekära läget utifrån vårt parkperspektiv: ”I eftermiddag klockan 16.30 avgörs min tro på om Norrköping är en demokratisk styrd kommun eller om vi är någon ”Nord-Korea Light”. Alla våra folkvalda har nu genom Folkbladets avslöjande i lördags blivit upplysta om att de har blivit desinformerade i Strömparksfrågan. Några har fifflat med kartor och beslutsunderlaget är fullkomligt fel. Den karta som är från översiktsplanen 2002 och som tydligt visar att detta är park är utbytt. Där har de istället lagt in en helt annan karta medan de samtidigt både i ord och text ljuger och säger kartan är från 2002. Folkvalda, media och Norrköpingsbor har fått denna felaktiga karta. Utifrån denna felaktiga karta har all diskussion förts. Nu vet våra folkvalda att hela Norrköping har blivit lurade. De som röstar ja idag, de röstar nej till demokrati, nej till sanning, nej till korrekt faktaunderlag och säger att det är helt ok att desinformera en stads alla invånare. Det handlar för mig personligen inte längre bara om det dumma i att bygga bostäder på parkmark, utan kan vi kräva att om folkvalda bryr sig om sanning, fakta och korrekt information. Måste hederligheten vinna !”

Sista instansen – kommunfullmäktige

Den 28 januari blev ödedatumet för den segdragna  processen att medla mellan byggherrar och delar av Norrköpings befolkning. Skulle det byggas ett ett hus vid Strömparken eller inte, parallellt som de styrande skulle ta ställning till hur en ny detaljplan för området skulle se ut. Sent på måndagskvällen beslutade dock fullmäktige att anta detaljplanen, vilket i praktiken innebär att det blir fritt fram att bygga invid Strömparken. Personligen tycker jag det fiktiva huset ser relativt estetiskt ut, men denna betongkoloss inte hör hemma så nära Strömparken. Istället skulle parkeringsplatsen tagits bort för att bereda plats för ännu större parkytor. ”I de kantoner i Schweiz där man ofta har folkomröstningar är man till exempel lyckligare än de där man inte har det. Dock är det lite oklart om det just är folkomröstningarna som är den bidragande orsaken till lyckodifferensen. Lyckoforskning visar dock att vi generellt sätt mår bra av att själva få vara med och styra och påverka våra liv (www.lyckobloggen.se)”.

Reidar Svedahls kloka ord om resultaten som utkristalliserats: ”Mina spontana tankar efter kvällens kommunfullmäktige; Först tack till alla som kom ! Vad jag hörde är det första gången att alla åhörare inte får plats i salen. Arnbergs snack om att vi är en liten högljudd grupp visade sig vara lika felaktig som hans karta. Vi var många och tysta . Utöver detta visade det sig att KD, FP och SD tydligt röstade för att inte ta beslut i kväll. Detta delades av enstaka inom andra partier förutom S. Tycker synd om de hundratals sossar jag har mött, de har ingen i KF som tycker som dom ! Fredrik (M) och Karin (C) har i denna fråga, som jag ser det, totalt missat ett gyllene tillfälle att visa en enad allians i opposition mot de styrande. Annars konstaterar jag att fast debatten varade två timmar, så lyckades jag inte höra, ett enda för mig, sakligt skäl att bygga bostäder just där. Dessutom förundras jag över hur en felaktig karta blir korrekt genom att visas upp en gång till. Än mer så då den korrekta gömdes även denna gång. Nu tänker vi fram till årsmötet nästa lördag. Efter det bestämmer vi hur vi ska fortsätta vår kamp. Detta är ingen 110 meter (skövlad) häcklopp utan snarare ett Vaslopp var vi nu passerar en matstation och stannar för blåbärssoppa och att njuta av vacker natur. Till slut kommer resultatet att bli att vissa folkvalda för gå och Strömparken bestå . Bra kämpat alla. Reidar”

 

Continue Reading »

Tullhusbron & Campusbron vs andra broar i världen

Genvägen till och över Strömsholmen har efter åratal av ältande äntligen fallit på plats. Den vertikala skapelsen är 74 meter lång, 120 ton tung och är anpassad för flanörer såväl som cyklister. Den förbinder den norra kajsidan vid Saltängsgatan med Strömsholmen, ett adekvat luftsystem ser till att bron alltid hålls snö- och isfri. Det är förövrigt en stadig pjäs som utplacerats över Strömmen. Jag är definitivt för brobygget och ser för ovanlighetens skull att kommunen ligger steget före kommande nybyggnationer på Strömsholmen och runt Inre hamnen.

Det jag saknar är självklart något som sticker ut något nyskapande, något som inte bara är funktionellt och aningen estetiskt. Bron är i min värld en pusselbit av många som i sin tur stärker kommuninvånarnas självförtroende som ens stads varumärke samtidigt som det inte är någon nackdel för turismen. Bron blev egentligen riktigt bra utifrån ett funktionell perspektiv, estetiskt är den stilistiska stilen helt acceptabelt. De har dock glömt att människor behöver mötesplatser, ställen att spana in andra medmänniskor, ställen att reflektera, vila eller bara koppla av.

Nytillskottet kunde likt Karlsbron (Prag) fungerat som en multiträffpunkt, i dessa ingår det självklart platser att slå sig ner på eller ytor att helt sonika bara lägga sig ner på. En bredare bra med  med 2-3 utbuktningar a´la Bergsbron och originella bänkar med tillhörande papperskorgar hade varit perfekt i syfte att skapa ett nav för möten. Det är tragiskt att Norrköpings politiker inte tycks inneha en autentisk stolthet-konsensus. Om så hade varit fallet så hade varje nytt byggprojekt vårdats lik ömt som ens nya lyxiga altan eller moderna kök, där funktionalitet är långt ifrån det primära.

Norrköpings nyaste landsmärke har kostar 26 miljoner, men i syfte att skapa ytterligare ett landmärke, något unikt, något originellt så borde man istället sparat dessa 26 miljoner för att ackumulera denna summan till exempelvis 50 miljoner. Blickar man ut över Europa är det många städer där stora vattendrag skär rakt genom stan som också nu satsar just på fler gångbroar för att många människor uppfattar det attraktivt med många varierande gångstråk över dessa vattendrag. Merparten av dessa med agendan att stärka stadens varumärke genom att vara originella.

Norrköpings näst nyaste bro är Campusbron, som är en hybrid av järn och ädelträ invigdes 5 maj 2012 och kostade runt 18 miljoner. Den omnipotenta urkraften bakom brotingesten, den före detta miljöpartisten Mattias Stenberg lyckades bli mordhotad för Campusbron, istället för att satsa de pengarna på vård, skola och omsorg. Då Bergsbron ligger så nära, menade många kommuninvånare på att denna bro var totalt  onödig. ”Det finns folk som tror att en politiker är terrorister som finns till för att förstöra livet för dem”, sa Stenberg om hoten. Ibland undrar man ju om den stora massan har rätt angående kopplingen mellan terrorister och politiker.

1700-tals bron: Khaju Bridge (Isfahan, Iran)

Dåtid som nutid tycks broar globalt ha attraherat människor. En förbindelse mellan två punkter är mer en funktionell process. I många fall är utsmyckning, symbolik, religion och möten integrerat i nya som gamla skapelser. En bro är inte bara en bro, utan fyller också många andra funktioner än att bara färdas över den. När jag stereotypt associerar Iran med förödelse, motsättningar och kaos, kontrar de med att stoltsera över en av världens allra vackraste broar. Ett byggnadsverk som kommer att förhäxa kommande generationer lika mycket som dåtidens människor.

Karlsbron, Prag, Tjeckien

Karlsbron är Prags absolut största och vackraste sevärdhet, en mötesplats av rang dessutom bara till för cyklister och flanörer. Den byggdes över Moldau under Karl IV:s tid på 1300-talet. Enligt myten lär det finnas ägg inblandat i byggnationen, för att göra bron extra stark. Om man går över bron ser man alla statyer som föreställer olika helgon stå utmed bron. Det känns som om man förflyttas till en romantiserad  förgången tid, om man lyckas bortse från krims-krams försäljarna.

Chengyang Bridge (Sanjiang of Guangxi Province, China)

Kintaikyo Bridge (Iwakuni City, Japan)

Henderson Waves, Southern Ridges, Singapore

Rialto Bridge – Venedig Italien

Helix Bridge Singapore

Alamillo Bridge – Sevilla Spain

Gateshead Millennium Bridge,  London England

Continue Reading »

Den nödvändig skräplagen blev till sand

Äntligen! En lag som reducerar nedskräpning ifrån främst  übercurlade snorungar som reproducerat sina dysfunktionella föräldrars normfria verklighet. Från och med den 1 juli 2011 var det möjligt för polisen att på plats bötfälla den som skräpar ner. Nedskräpningen förargar, förstör och förfular parker och grönområden i kommunerna. Vilken turist återkommer eller rekommenderar ett besök i en stad fylld av motbjudande, illaluktande skräpanarki? Renlighet är  i mitt tycke en del av en stads kultur och en tydlig värdemätare hur en sådan mår. Jag tror dessvärre att en lag är helt nödvändig att applicera in i vårt samhälle, i syfte att förändra ett destruktivt beteende och eskalerande attityder. Det räcker att en person i en ”nedskräpningsgrupp” reagerar med att  det är bättre att vi bär bort skräpet, än ingen alls. Det är därför det är så oerhört viktigt att polisen tvärtemot vad de hittills uttalat sig om högprioriterar detta för att lagen överhuvudtaget ska respekteras och vidmakthållas.

Jag kan dock inte  förstå mig på varför den nya lagen inte innefattar cigarettfimpar. Dessa fimpar förefaller vara det vanligaste som folk kastar på våra trottoarer och gator. Frågan är som sagt hur mycket tid och resurser polisen kan lägga på att jaga notoriska nedskräpare, hur ofta en kastad tom godispåse eller energidryckburkar resulterar i en omedelbart utskriven böteslapp på 800 spänn eftersom polisen ser detta som en ytterst lågprioriterad förseelse, med betoning på just förseelse. Sett ur backspegeln cirka 1½ år efter lagens inträde har bara 391 förseelser blivit erlagda med böter. Det innebär att polisen inte ingick i en holistisk satsning ifrån samhället, utan körde sitt eget race. Samarbete över gränserna är det effektivaste sättet att få något ordentligt gjort, något som vi i Sverige är bäst i världen på att praktisera teoretiskt, dock inte praktiskt.

För brottet nedskräpning avses till exempel bortslängda snabbmatsförpackningar, glas- och plastflaskor, olika typer av dryckesförpackningar, engångsgrillar och andra engångsartiklar. Lagen har förebilder i städer som Singapore och Manchester  som båda är betydligt mer befriade och renare från skräp efter att lagen trätt ikraft. Jag och Steffe Hammarström gästade  för några år sedan den kliniskt rena staden Singapore där man bland annat inte får: tugga tuggummi, snusa, spotta, klottra, skräpa, äta på gatan, röka, dricka, släppa lös hunden, hålla din vän i hand, pussas, gena över gatan, sola topless, strejka, demonstrera, glömma spola på toaletten. Det blir dryga böter för dessa så kallade mindre brott. Till skillnad från Sverige så har Singapore mer gemensamt med metropolen London där storebror ser dig och  övervakningskameror följer dig på vägen; de finns överallt. Vi svenskar är som är inte lika dogmatiska som våra asiatiska vänner, men  får förhoppningsvis ta del av samma positiva attitydförändringar som skett via Singapores anti-skräp-vision.

Det  är däremot viktigt att kommunerna sopar rent framför den egna dörren när det gäller tillgången på papperskorgar i centrumkärnorna och parkerna. Rutinerna för tömning av samma papperskorgar måste helt klart ses över. På det här området bör kommunerna skärpa sig, folk ska inte behöva gå några kilometer i syfte att finna en papperskorg. Det är ingen ovanlig syn att vid busshållplatser eller vid bänkar att det irrationellt nog saknas papperskorgar, vilket verkar osannolikt idiotiskt, men sannolikt ur ett byråkratiskt perspektiv. Jag tycker också att papperskorgar i sig inte bara behöver vara funktionella, utan också vara vackra skapelser eller nyskapande sådana. Precis som parkeringshus behöver inte papperskorgar vara fula eller intetsägande utan kan präglas av såväl funktionalitet som estetisk skönhet och glimten-i-ögat-humor.

Continue Reading »

Oh dessa stängsel

När man spatserar runt Norrköpings nejder blir man snabbt varse på bra som mindre bra platser. Ett av de tydligaste nerköpen är onekligen de oftast uttjänade staketen eller så kallade stängslen. Det finns en uppsjö av utmärkta exempel runt om och i kommunen, men jag nöjer mig med att visa upp två av dessa Auschwitzpastischer. De styrande skulle istället se dessa potentiella grönområden som möjligheter än som belastningar. Om andra glasögon än de ekonomiska användes så skulle vi ha många flera inbjudande oaser mitt i city, något jag saknar oerhört mycket.

Den ena fantastiska skapelsen ska hålla allmänheten ute från det fiktiva grönområdet, nära varumärket Halvars och Sveriges andra byggnadsminne som inte är en byggnad: Promenaderna. En minst sagt undermålig underhållen fotbollsplan, beachvolleyboll, 100 meter löpbana samt boulebanor som skötts nästa lika illa som fotbollsplanen möter invånarna dagligen. För mig känns det som Ukraina eller Albanien ann0 1973-1974. Att det parallellt existerar ett behov från många skolor som vuxit upp ur stadsmyllan gör inte saken bättre, då det i sig borde vara ett utmärkt argument att sköta gräsytorna bättre.

Det andra foton föreställer något vitryskt halvfabrikat som borde kunna skickas in till Antikhörnan vilken dag som helt och dessutom göra dundersuccé. Det vore så mycket bättre om kommunen istället placerade ut lite högre bänkar som dels kunde skydda bollarna från att nå Ståthögaledens trafikgytter, dels fungera som avkoppling för kringströvande. Galgbackeparken skulle kunna bli en light-edens-lustgård om ambitionsnivån fanns hos de kortsiktighetstänkande politikerna, istället är risken större att bli skadad av stängslen än av alla avrättningar som skedde här långt innan miljonprojektprogrammet var uppfunnet.

”En galgbacke fanns i alla städer förr i tiden,också i Norrköping förstås.

Vår galgbacke fanns vid det nuvarande hörnet

av Skarphagsleden – Albrektsvägen.

Också den platsen utvald, på en höjd så att alla

skulle kunna se de dömda.

Där dom slaktade o halshögg folk.

Den siste som hängdes där var en karl som hette

Kullman som rånmördat två kvinnor på en krog,

det var 1838.”

Sverige har allemansrätt, offentlighetsprincipen samt en demokrati i världsklass. I inredningskretsar härjar vedertagna klyschor som öppna ytor och rymd, men när kommer till stängsel så är vi fortfarande fast i någon form av kalla-kriget-komplex. Ur ett turistiskt perspektiv är dessa skatbon skrämmande fotografiobjekt som skärrade turister visar upp för sina grannar, något som inte lär ackumulera ”Pekings” besöksstatistik precis. Efter att passerat några metallmurar så väntar jag nästan bara på att vakterna med AK4:orna kommer att hejda mig bryskt, men inget händer och jag fortsätter att gå, fast i ett aningen snabbare tempo, tänk om?

Stängsel-borttagnings-bruksanvisning

1. Ta bort stängslet, öppna upp ytorna för allmänheten.

2. Placera ut estetiska, funktionella och originella parkbänkar i harmoni med papperskorgar.

3. Klipp gräset och sköt underhållet kontinuerligt,  vilket möjliggör för allmänheten att vistas där under alla årstiderna.

4. Brainstorma fram udda  saker som kan placeras ut i det nya området.

5. Sätt upp bilder på hur det såg ut förut, i syfte att skrämma politiker, turister som kommuninvånare.

 

 

 

Continue Reading »

Hur häftigt som helst – Något för Norrköping!

Edgar Mueller från Tyskland, engelsmannen Julian Beever och den amerikanska pionjären Kurt Wenner är bland de mest kända och välrenommerade trottoarkonstnärerna i världen. Konstarten introducerad redan på 1600-talet i Italien av så kallade ”Madonnaris”, det vill säga artistvagabonder vars syfte var att visualisera sin konst på marknader, främst religiös sådan. Kurt Wenner startade 1986 världens första gatumålningfestival i Santa Barbera, Kalifornien, som hette just ”I Madonnari”, numera har konkurrenten i Passadena greppat stafettpinnen och sedermera tagit över kronan.

Lava Burst,  Geldern Tyskland 2008 av Edgar Mueller

Varumärken är snuskigt viktiga för städer att ha i sin ryggsäck för att locka till sig människor och företag att flytta just till deras kommun. Norrköping är en vacker stad med promenaderna, ståtliga 1800-talsbyggnader, spårvagnarna, Industrilandskapet och Visualiseringscentret som några lokala kännetecken samt mediasynligjorda idrottsföreningar som IFK Norrköping, Dolphins, Vargarna och Vita Hästen.

Batman and Robin, London 2006 av Julian Beever

Att våga för att vinna är ett epitet som jag dock inte sammankopplar med Norrköping. Jag saknar ett politiskt konsensus hur man vill att Norrköping ska utvecklas och hur staden ska upplevas i framtiden. Frånvaron av vågade visioner och idéer, de som skapar ett kluster av varumärksfragment är dessvärre plågsamt påtagliga. Att subtilt hävda att man är ”Parkernas stad” samtidigt som lekstugan i Kommunstyrelsen reducerar innerstadens grönområden känns aningen kontraproduktivt, men framförallt ofattbart trögt. När ett gemensam kompass saknas blir resultaten oftast diffusa och irrationella.

Armchair traveler, London 2010 av Kurt Wenner

Istället skulle de styrande i symbios med idékläckare och kommuninvånarna enas om 3-5 strategier som rustar Norrköping för att bli überattraktivt. En av dessa vore att kontakta Edgar Mueller, Julian Beever eller Kurt Wenner, helst alla tre med agendan att strategiskt applicera Norrköpings historia på väggar och gator runt vår vackra stad. Att vi skulle drabbas av en positiv cocktaileffekt genom att bli en mer levande, interaktiv, intressant och spännande stad gör inte saken sämre.

Flash flood, Canada 2007 av Edgar Mueller

Som sagt 3D konstarten skulle vara en av de kreativa men okonventionella strategier som Norrköping väljer att använda sig av för att stärka stadens varumärke. Parallellt skulle ”Peking” också jobba med exempelvis muralmålningar samt utnyttja visualiseringscentret potential för att synliggöra deras uppfinningsrikedom på byggnader och allmänna platser runt om staden. Det bästa vore självklart att skapa något unikt, något som vi är ensamma om i världen. Att låta sig inspireras av originella byggnationer som samexisterar på vår globala planet är inte heller förbjudet.

Picadilly cirkus, London 2007, Kurt Wenner

Om jag diktatoriskt fick chansen att excentrisera Norrköping så skulle jag personligen ombesörja att vi skulle bo i en stad som badade i färger och sjöd av kreativitet, en stad som lockar till sig horder av konstnärer runt hela världen, oändliga ringar på vattnet som framavlar ännu mera nyskapande experimentlusta. Men som sagt då gäller det för en stad att veta vart den ska gå, och hur den kommer dit. I nuläget är är vi ljusår ifrån min vision om hur Norrköping i sig blir en världsattraktion.

Stunt city, Berlin 2005 av Edgar Mueller

The Crevasse, Dun Laoghaire, Ireland 2008, av Edgar Mueller

Where do I go, Tepic, Nayarit, Mexico 2010 av Edgar Mueller

Pretend to fall, London 2011, av Edgar Mueller

 

 

Continue Reading »

Färger blir man glad av

Toronto, Canada

Jag läste nyligen ett utmärkt blogginlägg för Knäppingsborgkvarteret av Mikael Henriksson http://www.knappingsborg.se/knappingsborgsbloggen/11 . Den handlade om att klä järnridå-grå-byggnader i Norrköping i en färggrannare skrud. Han visar upp ett par talande exempel ifrån vår vida värld, där färgerna satts i fokus och där cocktaileffekterna spillt över till bättre hälsa,  genuin invånarstolthet och turisthorder. Jag är av precis samma åsikt, och kan bara instämma i hur mycket trevligare vår stad skulle kunna bli. Vi skulle definitivt inte bli unika i världen, då nedanstående exempel redan existerar, men vår historia skulle kunna få sig en visuell renässans samtidigt som vår vackra stad blir ännu finare. Öststatsinspirerande trista husfasader, broar, industribyggnader och parkeringshus i grå betong finns i stort sett överallt, istället för att se dem som just vad de är så ser jag dem som potentiella möjligheter till kommunlivskvalitet. Synd bara att styrande politiker och kopplade tjänstemän endast tjänar funktionalitetsguden, inte estetik- eller originalitets gudarna.

Concecion, Chile

Kalifornien, USA

Starka färger blir man glad av; ett välkänt faktum som inte lär revolutionera världen, likaså har grå nyanser en tendens att omedvetet dränera människor på  livslust. Det här gäller i högsta grad staden man lever i; hur viktigt är det inte att exponeras av byggnader som utstrålar värme, glädje och liv istället för ond bråd död.  Ekorrhjulen snurrar på allt snabbare, vi ska hinna med allt och lite därtill: barn ska lämnas och hämtas, föräldramöten avlöser varandra, man ska umgås med vänner, träna, skjutsa barnen till och ifrån fritidsaktiviteter. De sista fem åren har utbrändheten fått ett ansikte, samtidigt som vi medborgare förväntas konsumera ännu mera pengar för att den ekonomiska tillväxten ska bli bättre, annars får vi det sämre, och kan inte konsumera lika mycket som alla andra. Nog med dystra profetior, det jag egentligen vill komma fram till är att det skulle underlätta för alla kommuninvånare att vistas i stad som fullkomligt badar i färger. Det skulle dämpa vardagsångesten samtidigt som färgerna förhoppningsvis inspirerar till stordåd och ett ökat välbefinnande. Konstverk i form av muralmålningar som återspeglar platsen, människorna i den, framtidsvisionerna och samtiden skulle verkligen vara ett vettigt projekt att landsätta.

Toronto, Canada

Muralmålningar

Muralmålningar är ett hantverk som utförts sedan urminnes tider över hela världen. Från förhistoriska grottmålningar i Lascaux, Frankrike, till ceremoniella och festliga väggmålningar av forntida Egypten, Grekland, Rom, Indien och Mesopotamien. Varför inte satsa på att skapa Europas, eller rent ut av världens största eller vackraste muralmålning på exempelvis Stadsbiblioteket eller Parkeringshuset Spirans dysfunktionella cementgrå fasader? Det är bara fantasin som sätter gränserna och trångsynta politiker såklart, som har svårt att förstå vidden av ett holistiskt kommunlandskap och dess vedertagna synergieffekter.

The comic strip museum i Brussel har skapat serietidningsstrippar runt hela Brussel, då pratar vi inte 4-5 sådana utan hela 31 stycken. Det hela började 1993, och varje år skapas  2-3 stycken nya konstverk som röner stor uppmärksamhet lokalt, regionalt, nationellt som utanför Belgiens gränser. Här har man slagit 150 flugor i en smäll, där alltifrån turism till hälsa ryms. http://www.awn.com/mag/issue4.03/4.03pages/moinsbrussels.php3. 

Brussel comic mural, Belgien

Ett annat europeiskt nav för muralmålningar hittar vi i Derry, Nordirland. Till skillnad ifrån Brussels serietidningsfokus har det istället skapats en politisk nisch som pryder stadens byggnader. Syftet med att via vackra målningar visa upp sitt stormiga förflutna skapar en cocktaileffekt av synergieffekter, där turism, hälsa, stolthet, politiska budskap, hyllningar och historik implementeras på ett ytterst originellt sätt och nyskapande sätt.

Derry, Nordirland

Philadelphia Mural Arts Program har producerat över 2 800 muralmålningar i och runt staden sedan starten 1984. Denna osannolika målmedvetna mängd med utonmhuskonst vilka pryder Philadelphias stadslandskap har dels titulerat staden som muralmålningarnas huvudstad, dels skapat, trygghet, motivation och stolthet över de till synes oändliga konstverken. Staden kan också titulera sig som världens största utomhuskonstgalleri, något som assimileras in i storstadens varumärkesbyggande. Varje målning är unik och rymmer sin speciella historia, så intresset för historia hos såväl invånare som utomstående har ökat markant samtidigt som turisterna i Philadelhia fått ett nytt besöksmål av rang.

Norrköpings betongdjungel, en grotesk orgie i sterilitet.

Betongdjävulen har alltför många ansikten, men gemensamt för alla dessa gigantiska tingestar är det humörnedsättande effekt de har på mig och andra människor i Norrköping (världen).  Ett skolexempel på snuskig fantasilöshet är ”Skandiahuset” som ligger mitt emot Spiralen och upptar ett halvt kvarter. Små beige/grå kakelplattor täcker denna stora byggnad mitt i centrum, och det är inte alls svårt att sätta kaffet i vrångstrupen av den förfärliga utsikten. Inte långt därifrån hittar vi den arkitektsensationen: Stadsbiblioteket, dess form är väl ”spännande”, men den mörkgrå betongen är skrämmande ful.

Fortsätter vi en bit till mot centrum går det inte att undgå att skåda ”Poolia huset 11 våningar”, Spiran byggnaden, Apotekshuset och P-huset Ankaret. De här byggnaderna består av kvadratiska mörkgrå betongplattor som enbart sprider subliminal dålig stämning ibland oss stadsflanerare och fikatokiga konsumenter. Inte långt ifrån den vackra tågstationen hittar vi tre enorma stålgrå komplex däribland Migrationsverket huserar. Var man inte deprimerad innan så blir man det utan problem här, en regngråmulen höstdag. Det finns ytterligare ett kluster av humörnedsättande byggnader runt om i Norrköping förutom de ovan nämnda.

Vandringen i öststatsmiljöer avslutas med en av Norrköpings högsta byggnader: Polishuset. Ifall det vore kriminellt att uppföra fula, höga och grå byggnader, så skulle detta vidriga budgetbygge fällas på direkten. Nu har byggnaden dock fräschats upp, men varför inte också göra en inbjudande parkentré och uppdatera de horribla stenomgivningarna? Ett förslag som skulle göra polishuset och Norrköping världsunikt är att ovanför den placera  en gigantisk ”Batmansignal” fast med Norrköpingsloggan istället, i samarbete med visualiseringscenter. Jag är definitivt inte emot gamla fina grå byggnader som innehar charm och stil. Det jag reagerar över är budgetkolosser som jag beskrivit i texten, de som byggts fram av snålhet, funktionalitet, vänskapskorruption och stress, inte av inspiration och skaparglädje. Det finns tre alternativ: riv dem, gör om dem eller färglägg dem!

Continue Reading »

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

 

Continue Reading »