Subscribe to RSS Feed

Är det möjligt att få ångest av att något låter för bra? Fibromyalgi eller bara allmänt ont i kroppen?  If riffs could kill; egentligen är det bara Magnus Karlsson och Gus G som är kapabla att frambringa euforisk hårdrockasketism på den nivån.

Magnus Karlsson ligger bakom käftsmällar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville. Hearthealer och Starbreaker.

Likt en Max Martin på speed drejar han fram hits, ungefär som vi andra konsumerar kebabpizzor. Mini Malmsteen har funnit en ovärderlig glitch mellan A.O.R. och den melodiska hårdrocken. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt eget hårdrockuniversum.

Multiinstrumentalist Manus Karlsson (Primal fear) ligger också bakom ett annat projekt som går under namnet The Ferryman.

Den sjungande parten i konstellationen heter Ronnie Romero. Chilenaren har i mitt tycke blivit  aningen överexploaterad med grupper som Lords of Black, Rainbow, Sunstorm, Ronnie Romero solo, Michael Schenker group och Elegant Weapons i sitt CV. Lite som typ Jorn blev.

Bakom trummorna fann vi Mike Terrana som figurerat i grupper som bland annat Yngwie Malmsteen, Artension,  Masterplan, Axel Rudi Pell och Rage.

Projektet har släppt tre album; debuten 2017, uppföljaren A new evil 2019 samt One more river to cross från 2022. I mina öron är A new evil deras magnum opus; ett helgjutet album.

Om jag måste gallra mellan godbitarna på plattan så utkristalliseras ”Don´t stand in my way”, ”Bring me home”,  ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Save your prayers”, ”Heartbeat”, ” Our  own heroes”, ”No matter how hard we fall” och ”You against the world”.

Som sagt, vill man ha en Yngwie Malmsteen 2.0, eller 3.0 så lär man inte bli besviken på The Ferryman.

En tvättäkta klassiker helt enkelt

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu