Barnens önskemål – London

Jag har varit i London sex gånger, så för egen del hade någon annan storstad än London varit att föredra, en som inte besökts tidigare. Ens ögonstenar väger dock tungt då det kommer till val av semestermål. Från början var tanken fyra nätter och en tidig flyplanstidsavgång. I och med att jag dubbelbokade en vecka där Skogsröjet redan var inplanerat fick jag köpa om samma resa för 3200 kronor.

Självklart var detta minsta sagt surt. Jag beslutade mig för att inte hänga läpp, gjort var gjort. I detta it-virrvarr ändrades dessutom morgontiden för flyget till kvällstid, något jag inte uppmärksammade. Det innebar att när vi anlände efter midnatt till London var det bara att checka in och gå och lägga sig, istället för att ha en hel dag till vårt förfogande.

Tre veckor innan familjen skulle åka beställde jag från Londonbiljett.se: Madame Tussaud inträde, London Eye biljetter, 3 tunnelbanekort, t/r tåg Stansted- Liverpool station. Det är smidigt att ha detta fixat innan för att reducera horribla köer när man endast har 3½ dagar till sitt förfogande. Nackdelen är väl i så fall ifall resan utav någon anledning skulle bli inställd, då står man där med biljetterna. Dessa biljetter samt Hotellet som jag bokade var snuskigt dyrt, som allt boende är i denna metropol.

BasBudget

Madame x 4: 1200 kr

London Eye x 4: 1000 kr

7 dgr tunnelbanekort x 3: 1400 kr

Tåg /r Stanstedt – Liverpool Street: 1200 kr

hotel 4 nätter familjerum 8000 kr

Ryanairflyg: 3500 kr

Parkering Skavsta 500 kt

Mat:?, på tok för dyrt, vill inte veta

Shopping: ?, vill inte ta reda på slutnotan

Dag 1

I syfte att dels inte missa vårt plan på grund utav något oförutsägbart, dels få i oss något ätbart innan vi lämnade Sverige bilade vi till Skavsta runt klockan 18.00. Vårt plan avgick inte förrän 22.05, vilket skapade aningen mycket tidsdiskrepans, men vi missade ju inte flyget så att säga. Resan dit fungerade friktionsfritt, därefter följde tåg från flygplatsen till Liverpool Street.

En udda sak som försenade processen var en polisjakt där rättvisan letade efter en brottsling, dels på tåget, dels på stationen. Ingen passagerare kunde lämna tåget under 20 minuter då ett uppbåd av poliser genomsökte vagn för vagn. Helt plötsligt såg vi en färgad kille springa ifrån en av vagnarna. Killen var djävulskt snabb till skillnad från polistrojkan som jagade honom. Tågresenärerna flyttades under tiden från tågvagnen till en specifik plats på stationen för att 10 minuter senare slussas ut.

Efter ett febrilt letande efter en taxi som tog Mastercard, var det bara 10 minuter till Allie Road som låg mittemot ett pågående byggprojekt. Dollarkursen revalverade vårt hotellpris på Premier Inn från 7400 till 8000 kronor. Timvisaren var inte nådig mot nattsömnen; vi kom inte i säng förrän 02.30.

Dag 2

Alarmet ljöd likt en hord vietnamesiska  elefanter klockan 08.30. Sömndruckna intog vi vad som erbjöds på Hotellets frukostbuffé. Betoningen låg verkligen på engelsk sådan såsom äggröra, äcklig korv, champinjoner, brittiskt bacon, stekt ägg  och bönor. Dagens överraskning rörde sig i samma genre som gårdagens. Mot alla odds hade en endagsstrejk inletts vilket innebar att hela tunnelbanesystemet låg nere. Utifrån dagens minutiösa planering var det minst sagt förödande. Rockaden bestod utav att byta plats med vad som stod på fredagens agenda.

Vi traskade  mot Towern i ett väder som inte avslöjade om det skulle bli strålande sol eller spöregn. Katherines Dock avverkades kvick, därefter gick vi över mäktiga och gotiska Tower Bridge.  En stor del av vår förmiddag bestod att gå utmed Themsen via områdena Southwark, Bankside och Southbank.

Promenadens höjdpunkt för oss var Borough Market. Denna omtyckta marknad omgärdades av ett kvalitetshelhetsintryck. Det var nästan så att vi bulimiskt ville få upp den mastiga frukosten för att ersättas med dylika delikatesser från världens alla hörn av bakelser, bröd, kött, korv, grönsaker, frukt och typ 4-5000 andra produkter. Hanna och Frida lyckades tigga till sig varsin nutellaberlinmunk.

Stråken längs med Themsen hade verkligen snyggats till sedan jag var här för över 10 år sedan. Oändligt med höga byggnader hade skjutit upp från marken som glassvampar. För mig nya attraktioner som Shakespeares Globe samsades med gamla klassiker som Tate modern, Shouthwark Cathedral, Designer museum, HMS Belfast och Hayward gallery. Vi avslutade vår tripp genom att vila i solstolar på ett område invid Jubilee Garden.

Hanna och Fridas fokus trots dessa härliga barnvänliga miljöer låg på outletvaruhuset: Primark. En kompis till dem hade varit där för någon månad sedan och uppviglat våra barn, något som resulterade i frasen ”när ska vi till Primark”, typ 300-400 gånger. Vi traskade över gångbron Golden Jubilee Bridge där vi möttes utav tågnavet Charing cross. Första målet var världens största leksaksaffär Hamley`s som låg på Regent Street. Sex våningar med alla tänkbara som otänkbara leksaker, spel och prylar. Vi var långt ensamma om att vara här, men det var svårt att inte tycka att lek-mekkat var helt fantastiskt. Det blev några riktigt coola inköp såsom en typ av lera som man skapade och blåste upp sina egna ballonger.

Vi fortsatte Regent street till Oxford street. Primark låg dessvärre åt fel håll för oss och dessutom en bra bit bort på denna tillsynes oändliga gata. Hanna letade febrilt efter kläder med emoji tryck. De proppfulla våningarna påminde en del om Ullaredhetsen, fast utan några som helst regler. Folk körde sina fulla vagnar utan hänsyn till vare sig människor eller klädesplagg. Denna kommersiella laglöshet var djävulskt påfrestande. Jag ville bort, men det ville inte resten av familjen.

Efter en timme hade vi äntligen handlat klart. Från den fundamentala galenskap till nidbilden utav stadsstressen på Oxford Street. Vi lyckades efter ett tag få tag i dubbeldäckare som sedermera förde oss till Piccadilly Circus. Vi hade adekvata metrobiljetter, men inga bussbiljetter, de skulle inköpas på annat håll, men chauffören var omtänksam så vi fick åka med i alla fall.

Nästa mål var min favoritbutik: Forbidden planet vilken inhystes på Shaftbury road. Innan dess åt vi på ett franchising-pasta-stället: Spagetti house. Maten som serverades utav de überstressade personalen var lagom god, varken mer eller mindre. Runt klockan 18.30 nådde vi till sist Forbidden planet. Här har dem verkligen det mesta när det kommer till tidningar, böcker, prylar, dockor i genrerna sci-fi, superhjältar, fantasy och horror. Jag nöjde mig med en Breaking bad mugg och en spiderman nyckelring. I ärlighetens namn hade det inte varit det minsta problem att spendera några tusen på detta ställe. Min familj fick släpa ut mig ur butiken för att avsluta kvällen strosandes runt Covent garden.

Efter en dag med tillsynes promenader och väldigt duktiga barn utifrån att vi gått hela dagen var det dags att ta sig hem. Tunnelbanestrejken hade skapat ett havererat logistiskt kaos såväl för lokalbor som skulle hem från jobbet, som oss arma turister. Bussarna stannade knappt till  invid hållplatserna på grund av att de var överfulla. Vi bestämde oss till sist för att gå den långa vägen från Covent garden till Adelgate. En promenad som tog över en timme. På vägen hem köpte vi lite chips, bröd och frukt till kvällens familjemys framför dumburken. Det var sjusärdeles skönt att kasta av sig skor som osade något utomjordiskt obehagligt.

Dag 3

Hotellets frukostbuffé höll på krackelera. Deras välgenomtänkta servicestrategi blev tyvärr kontraproduktiv. Att på morgonen låta trötta, hungriga och indirekt lättirriterade barnfamiljer vänta på att få ett bord tilldelat sig var långt ifrån optimalt. Det var sedan köer till de olika bufféavdelningarna. Den stora orsaken var att de serverade för lite mat utifrån den knökfulla lokalen. Våra logistiska problem fortsatte  efter frukosten, då grindarna till tunnelbanetågen slutat fungera. Alla resenärer fick istället ta sig till närmaste annan tunnelbanestation.

South Kensington var vår avgångsstation. Därifrån gick vi till Natural History Museum. Köerna som omfamnade oss var abnorma. När vi väl kom in var det ytterligare köer till deras permanenta dinosaurieutställning. När vi genomlidit denna fas så var det dags för ytterligare ett kösystem i själva avdelningen på en provisorisk ramp. Människomurarna förtog minst sagt upplevelsen av besöket på detta gigantiska museum. Mineralavdelningen var också något som jag upplevde som tafflig i jämförelse med Naturhistoriska i New York. Efter 1½ timme var vi mäkta trötta på uppstoppade djur och trängsel.

Vi besökte sedan Harrods endast för barnens skull, därefter åt vi lunch i det gröna på en parkbänk. Det närliggande Science Museum var nästa anhalt. Fem våningar med information om naturvetenskap och teknik för två år framöver, på engelska, var något barnen inte precis dyrkade. Trots detta gick familjen diktatoriskt och pliktskyldigt genom de fem våningsplanen.

Nästa anhalt var adekvat vila i Jubilee park där vi fått en tid att åka London Eye klockan 19.30. Under två timmar blev det att kolla på akrobater, musiker, clowner och massor av andra gatukreatörer. De ringlande köerna invid London eye gick förvånansvärt snabbt att avverka. Detta uppdaterade pariserhjul, ett av de högsta i världen visade sig vara en riktig bra turistfälla. Turen tog runt 30 minuter, glaskabinen var rymlig dessutom var utsikten gudomligt mäktig. I jakten på att hitta en bra indisk restaurang tog vi oss vidare in i smeten runt West end.

The Grand Indian blev platsen där orientaliska kryddor skulle smeka våra nordiska smaklökar medsols. Frida åt dessvärre knappt något, Hanna gillade vad hon såg. Vi fick ett överflöd av mat, men blev på ett turistiskt sätt uppluckrade utav den förrädiskt lömska gubben som skötte vårt bord. Att diskutera var lönlöst, vi fick stå vårt kast med att betala de 1700 kronor som kalaset kostade för fyra personer. Maten var god, men inte i den mängden, och inte till det priset. Vi tog sedan tunnelbanan hem till vårt trånga hotellrum.

Dag 4

Jag hade sovit som en dvärgcollie under natten det vill säga typ någon timme. Min belöning bestod av att höra de tre andras flagranta snarkningar och sängvändningar. Min brittiska Golgatavandring präglades av lakoniska perioder och surrealistiska gäspningsattacker. Räddningen stavades kopiöst med starkt kaffe under dagen som gick. Lördagens mål bestod av att besöka Londons största marknad Camden. Lördagar är den veckodag då hela området är öppet tillika mest människor i omlopp.

Sedan jag var här för cirka 10 år har marknaderna dels vuxit ihop, dels expanderat i sig, trots storbranden som bröt ut år 2008. De olika marknaderna bildade tillsammans en osannolik gröt av marknadsstånd som minst sagt var enorm. Området har blivit så populärt att den klättrat till Londons fjärde mest besökta turistattraktion.

Det var myriader av prylar; allt från äkta hantverk till kopior av Bangladeshkopior. Trängsel, krimskrams, värmebölja och ett oändligt crescendo av försäljningsuppmaningar gjorde att man efter några timmar var helt slut i hjärnan. Det gick helt enkelt inte att ta in flera intryck.

Jag var dock oerhört nöjd med två superhjältecanvas; ett där superhjältarna ersätter Jesus lärjungar under sista måltiden, ett där några dräktfetischister agerar rockband på en scen. 900 kronor för dessa coola tingestar; frågan var egentligen var de skulle få plats i hemmet?

Det hade inte varit något större problem att spendera 10-20 000 kronor på Camden, men istället för att shoppa blev jag tvärtom rationellt snål. Lunchen betades av på världens bästa  fastfood-restaurang Kentucky Fried. Vi lämnade utmattade Camden Town för Baker Street, där vårt mål var klassiska Madame Tussauds. Med anor från 1884 attraherar dessa vaxdockor fortfarande Londonbor som turister. Marie hade besökt turistmålet tidigare, men inte jag eller barnen.

Våra förbokade biljetter gav oss legitimitet att passera den horribelt långa kön. Tyvärr var det schizofrent mycket folk även inne i lokalerna. Det  förtog indirekt 80% av hela besöket. Vissa dockor typ Michael Jacksson kom man inte ens i närheten av, andra fick man stressa sig genom då horder av turister trängde sig för att bli fotograferade med sina personliga favoriter. Min personliga favorit var den relativt korta 4D filmen med Marvelkaraktärer. De bekämpade antagonisten  den onde Dr Doom.

Efter detta äventyr bar det iväg till närliggande och gigantiska Regent Park. Lite vila i kvällssolen i symbios med kall citronläsk och rastlösa barn som ville hem eller besöka någon ny souvenirshop. Hanna och Frida fick efteråt äta på McDonalds därefter tunnelbanade vi hem till hotellet runt 20.00 för att packa, pilla med mobilerna och inta en ytterst välbehövlig avkoppling.

Dag 5

Vi åt vår sista frukost, lämnade in vårt bagage i hotellets förvaringsrum. Sista dagen avrundades med att vistas runt Piccadilly  Circus och Covent Garden. Det blev avkoppling, fika och lunch på Spagetti House. Processen att ta sig till flyget var beroende av att tiderna synkades. Först tunnelbana till Liverpool Street därifrån till Stansted och slutligen processen med passkontroller, bagageinlämning och shopping på flygplatsen. 18.15 avgick flyget från Stansted; 21.30 lämnade vi långtidsparkeringen på Skavsta.

När vi kom hem blev det att krama katter, kolla posten och packa upp. Borta bra, men hemma bäst. Min lärdom som barnfamiljsturist blev att istället att förlägga dessa dagar i slutet av maj eller i början av september för att undvika de hektiska sommarmånaderna. Är man bara ute efter att äta gott, se någon musikal eller fotboll och besöka pubar så funkar självklart juli och augusti utmärkt. Då pundet för närvarande nästan står i 15 kronor är det bara att inse att pengar i mängder behövs, med stark betoning på mängder. De pengar vi la ut på fyra dagar i London kunde vi semestrat två veckor i Grekland för.

Continue Reading »

Skottland the Brave

Utifrån att Stefan Hammarström var 5 år från att fylla 50 år upplevde han att han ville göra en resa till Skottlands whiskydestillerier. Hans rökiga favoriter ligger uppradade på ön Islay. Det var dit han ville helt enkelt. Då han inte ville åka ensam frågade han kompisar och släkt. Det resulterade i 7 stycken resenärer: Stefan Hammarström, Mats Widholm, Martin Polla, Mikael Nilsson, Leif Nilsson, Björn hägg och Gunnar Gustavsson. Det var ett härligt åldersglapp mellan 31-60 år.

Jag genomgick mitt första mandomsprov under dessa dagar eftersom jag lovat mig själv att trappa ner på alkoholen. Visst även här förekom det, men i den graden att jag aldrig tappade kontrollen eller mådde dåligt dagen efter. Jag skippade allt som oftast ölen på förmiddagen och blandade sällan alltför mycket. Ett framgångsrecept helt enkelt.

Dag 1

Alarmet ljöd likt en ondsint krigssignal 03.55. Allt var dock färdigpackat så det som återstod var att dricka en kokainstinn kopp av kaffe, kolla att passet och Visakortet var med för 356 gången samt att krama min dotter Hanna som vaknat av oväsendet i köket. Vi  hade två bilar till vårt förfogande. I den som hämtade upp mig klockan 04.14 vid Lidl satt Stefan, Björn, Leif och Gunnar. Trots påtagligt lite sömn blev det mycket snack i bilen upp, förväntningarna låg uppradade som små griljerade spädgrisar i luften.

Flyget med Norwegian till Edinburgh fungerade klockrent. Vi hämtade ut vår hyrbil och packade upp den till bristningsgränsen. Stefan tog det otacksamma uppdraget att köra bilen i dylika vänsterfiler till vårt första boende, vilket han skötte med bravur. Resan blev lite försenad på grund av att vi tog fel väg från flygplatsen. Skyltningarna var stora, men brast i informationen, eller så var det bara vi som var allmänt tröga, eller  snarare Micke som var  vår kartläsare.

Vi stannade till i Glasgow  för att äta på en Indisk restaurang. Jag har bara ätit indiskt på två ställe som gjort mig gruvligt besviken; Shish Mahal tillhörde inte en av dem. Vi åkte runt Loch Lomond och genom förföriska Trossachs National Park. Vädret pendlade mellan regn och uppehåll och gradantalet hamnade mellan 10-12 grader. Runt 16.00 stannade vi till vid en pub i underbara byn Inveraray. Därefter passade vi på att ta oförglömliga bilder på schizofrent vackra vyer.

1½ timme senare checkade in på vårt första boende lite utanför staden Tarbert på halvön Kintyre låg Stonefield castle. Slottet var långt ifrån gigantiskt och påbyggnader som annexet och matsalen kändes mindre genuina. Oturligt nog fick Steffe och jag dela på ett rum som i låg i det ursprungliga slottet utan i annexet. Det var andra gånget det inträffade, första gången var 1995 också i Skottland.

Med syfte att gänget inte skulle inta liggande ställning i sängarna för att vila tog vi oss via taxi till pittoreska fiskebyn Tabert för pubmat. Jag blev frustrerad på grund utav att jag inte fick ut några pengar från bankautomaten. För en gångs skull hade jag inte växlat in pengar på Forex utan förväntade mig att det tekniska skulle funka. Steffe agerade ekonomisk ängel och lånade ut pengar till mig.

Då de flesta var djävulskt sega utav sömnbrist, förväntningar och resor var vi  hemma tidigt för att lägga oss runt 22.30. Miljöerna såsom loungen, läsrummet och baren fick oss att färdas till 1837 då slottet var färdigställt. Den långtgående panoramautsikten över havsviken Loch Fyne var förödande vacker. Det sägs att det spökar i slottet, men för de som bor i annexet visar sig inte andarna; även de transparenta satarna har sitt pris.

 Dag 2

Klockan 08.45 samlades en del av gänget i symbios med det förflutna. De äldre hade gått upp tidigare, vi andra åt den lyxiga frukosten senare. En fullständig skotsk frukost kan omfatta: toast, bönor, stekt haggis, potatis hash, ägg, bacon, potatis scones, stekt svamp, grillade tomater, Lorne korv och blodpudding.

Jag uteslöt typ allt förutom toast, ägg, tomater och potatis hash. Det fanns självklart mycket annat att välja av såsom flingor, korvar, ostar och annat bröd. Efter detta tidiga smörgåsbord checkade vi ut. Dessförinnan betade jag och Stefan av den traditionella slottsträdgården och kajplatsen. Det var verkligen helt hänförande vyer i kombination med luft, ljus, sol och rörelse.

Vi bilade till Tabert city där de andra gick till puben och jag själv begav av mig till Tabert castles ruiner. Innan dess fick jag ett glädjeryck då 400 pund hamnade i min hand. Enligt svenska medier hade Swedbank haft stora problem med bland annat ombesörja att uttagen fungerade.

Efter det så gick jag runt den relativt minimala byn i en timme och insöp de karga gröna omgivningarna. Trots tappra försök att beskriva vad de andra missade, var det ingen som riktigt förstod mig. Jag dräpte en balja svart kaffe, därefter for vi till färjeläget som skulle ta oss till Port Ellen. Det var en  sjusärdeles vacker resa på runt två timmar.

I mångas ögon var det så dags för teamets första whiskytour. Det skedde på bryggeriet i Port Ellen som heter Caol Ila (est. 1846). Det blev en rundtur som åtföljdes av att testa två av deras sorter. Åt sedan pubmeal i Port Ellen omgärdad av havet och pittoreska ljusa hus. Kvällen avslutades med att bocka av de två pubar som existerar i Port Charlotte. Vi var alla rätt sargade av dagens strapatser klockan 22.30 var vi tillbaka i vårt Bed & Breakfast.

Till skillnad från gårdagen då två delade rum så var det luxuösa ersatt av en tvättäkta spartanism. I ett ytterst klaustrofobiskt rum samsades 7 män om platserna i 3 våningssängar och en enkel som Gunnar förövrigt lade beslag på. Jag hade tidigare köpt öronproppar med syfte att stänga av crescendot av snarkningar och andra dysfunktionella kroppsljud. Det hjälpte dock inte killen med sköra sömnproblem. Efter 214 vridningar och ett evinnerligt lyssnande på SR3 dokumentär blev det i alla fall runt 3½ timmar sömn.

Dag 3

Rejält sömndrucken inledde jag morgonen med kopiösa mängder av kaffe till en minimal frukost där kronan på verket bestod av att välja mellan en choklad- eller apelsinmuffin. Jag vägrade äta dessa processade tingestar som troligtvis klarar av ett kärnvapenkrig, utan koncentrerade mig helt på den torra weetabixen.

Klockan 09.00 blev vi hämtade av en genuint pratglad äldre Islay-bo. Denna charmanta herre lotsade oss till cykel-Mike som bistod oss med 7 cyklar för 15 pund per person. Målet var att ta sig 6 kilometer till Ardbeg samt mellan de andra två destillerierna. Touren höll på i cirka två timmar och sett i backspegeln vara det den allra bästa.

Förutom en rundtur blev det whiskytesting i ett autentiskt mysigt rum där en härlig guide förklarade skillnaden mellan innehållet i de fem glasen. Han kunde dels prata typ konstant, men var också rolig, samhällskritisk och kunde svara bitskt på våra frågor; en riktigt högtidsstund. Ardbeg (est. 1815) har en hög rökighet, med en stor mängd sälta som ett pikant inslag. Vår middag intogs i destilleriets fina nyrestaurerade restaurang.

Steffes intensiva tidspressade planering krävde dels att vi förbeställt rätterna, dels att cykla snabbt till nästa ställe: Lagavulin (est. 1816). Förutom touren så hade vi bokat en fin testing. 14 personer satt runt ett bord med våra blickar riktade mot den påläste guiden. Hon förklarade skillnaderna mellan de 5 glas med whisky som stod upphällda till varje person. Sist men inte minst besökte vi Laphroaig som är den mest sålda av de tre.

Sist men inte minst betades Laphroaig av. Vi gick vare sig touren eller gjorde någon whiskytesting. Däremot tittade vi runt i museet och de rymliga utställningslokalerna och testade några whiskysorter. Rökigheten eller torvsmaken (”peatiness” på engelska) kommer av att man vid torkningen av det mältade kornet delvis använder torv som bränsle. Whiskyn har många trogna fans vilket visat sig i form av deras vänförening, Friends of Laphroaig, med inte mindre än 430,000 medlemmar från mer än 150 länder.

Med ömma bakar stannade vi till vid en pub innan vi lämnade tillbaka våra cyklar. I puben var det bara ”locals”, vilka allt för tidigt på dagen minst sagt var runda om fötterna, dessutom var några av dem alltför unga.

De visade baksidan utav en kultur där männen allt som oftast tar några pint öl på den lokala puben istället för att gå hem till familjen. Kvällen avslutades på den lokala puben i Port Charlotte där det var betydligt mer drag, vilket i detta sammanhang inte sade speciellt mycket. Däremot stod två hästar och åt mat från ena av de två huvudingångarna till puben. Mer genuint än så är det nog svårt att hitta.

Dag 4

Natten bestod utav ett rännande till närmaste toalett på grund av det höga ölintaget. Det blev dock runt 5 timmar sömn. Klockan 08.00 var det återigen dags för weetabixpåfyllning med vattnig mjölk. Bilade sedan i hällregn till Islay beer brewery. Det blev en snabb avverkad information av en av ägarna till bryggeriet. Regnet hade inte avtagit utan vi gick några kilometer innan våran taxichaffis såg oss på vägen, tyckte synd om oss, och plockade upp oss.

Näst på agendan stod en testing på Bowmore (est. 1779) klockan 12.15.  Bowmore är ett av endast sex destillerier i Skottland som fortfarande tillverkar sin egen malt. Efter den upplevelsen åt vi på Bowmore pub & hotell. Jag valde en genuint god fish ´n chips. Vädrets makter var med oss till skillnad från förmiddagens light-oväder.

Från klockan 15.00-18.00 fiskade vi sju på en lagom stor båt. Utifrån att vi fastnade i varandras linor var den för liten. Jag lyckades fånga 6 stycken sej, medan Micke halade in 4 firrar på bara ett kast. Den största fisken drogs upp av Stefan Hammarström.  Leif var den som fick upp en fisk snabbast. Aktiviteten var en härlig kontrast till alla destilleriermiljöer.

Islay är en ö i inre Hebriderna som  är 619 km² stor och har ca 3 500 invånare och huvudstaden heter Bowmore. Hade det inte varit för de 8 malt whisky destillerierna så hade nog ön levt en förhållandevis tynande tillvaro. I och med att intresset för whisky ökat så har också turismen fått ett rejält fotfäste, något som gjort att arbetslösheten nästintill är obefintlig i alla fall mellan april till september.

Vi tog taxi till vandrarhemmet för att göra oss redo för den sista gemensamma middagen på Islay. Det skedde på den lite finare restaurangen Yan´s kitchen. Med utmärkt service och god mat blev detta en milstolpe på resan utifrån ett gastronomiskt perspektiv.

Kvällen avslutades på George hotell. Jag och Björn var råsega och var desamma två som lämnade skutan först, de andra kom hem 15 minuter innan midnatt. Själv hade jag velat dra ännu tidigare, men Stefan vägrade lämna ut den enda rumsnyckeln till någon som avvek på tok för tidigt.

Dag 5

Vi blev tvungna att gå upp med tuppen runt 05.30. I ösregn bilade först till Inveraray för att besöka ”The Loch Fyne Whiskies”. En butik som typ hade det mesta i whiskyväg. Stannade till lite innan Glasgow för att äta på en pub. För andra dagen i rad åt jag fish´n chips. Klockan 15.00 var vi efter åkt lite fel framme vid vårt hotell i Edingburgh. Efter att ha checkat in och installerat oss tog vi en långpromenad till ”The Royal Mile”.

Vi inledde sedvanligt med en pub, till skillnad från de andra på resan var det mestadels turister. Eftersom vi anlände relativt sent till dessa historiska miljöer fick vi följa hur de flesta butiker stängde för dagen. Efter ytterligare ett pubbesök blev det så dags för gängets absolut sista middag tillsammans.

Vi letade febrilt efter en pub som skulle ha livemusic, men misslyckades fatalt. Det blev en lokal pub med enbart lokalbor. Drag var det inte, och vi var väl inte heller de som gick i bräschen för att detta skulle ske. Steffe var lite besviken över att vår sista kväll blev rätt intetsägande, men höll skenet uppe. De äldre i gänget drog hem vid 21.30, jag, Steffe, Micke och Polla kom hem runt 23.15.

Under hela resan har väl jag och Polla halvhånat gruppens så kallade whiskyexperter. Vi tyckte att det skulle varit intressant med några blindtest i syfte att skilja agnarna från vetet. Till och med jag kan skilja på en väldigt rökig sort och en mindre sådan.

Dag 6

Klockan 06.30 gick vi upp för att ta oss till flygplatsen. Vårt plan avgick klockan 09.00 så vi hade god tid på oss att handla på ”taxfreen”.  Jag köpte vare sig alkohol eller parfymer utan bara godis till Marie och barnen. Resan fungerade friktionsfritt; därefter hämtade vi ut bilarna för att ta oss den mödosamma resan till Norrköping.

Kontrasten mellan tjattret på ditresan och nu var påtaglig. I bilen satt det 5 slitna män som inte alls var så sugna att kommunicera. Vid 16.30  blev jag avlämnad i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst är en sliten klyscha, men fortfarande adekvat. Det hade verkligen varit ett skönt gäng som jag befunnit mig med under dessa dagar.

Finsk djurvän

Continue Reading »

Game of thrones territorium

Dubrovnik har funnits på min reseradar de senaste 10-15 åren. 2014 blev året då inre som yttre omständigheter synkades till fullo. Det blev en familjesemester fjärran från i mina ögon horribla all-inklusive resor med barnen. Om jag så gratis fick två en veckors all-inklusive är jag ytterst osäker om undertecknad skulle nappa på resebetet,  trots troligt idoga tjat från de andra familjemedlemmarna.

I och med att både jag och min fru båda jobbar har också resekassan stärkts markant. De budgetposter som förr om åren var adekvata källor till oro tillhör numera historien. Istället för att då eventuellt kunna lägga en 500-1000 kr i månaden till de olika reskonton är 3000 – 5000 kr mer en regel än ett undantag.

Till skillnad från en större stad eller en region med ett smörgåsbord av aktivitetsfrestelser var Dubrovnik utifrån detta ett lagom ställe att besöka med barnen. Fokuset låg på bad, dock på olika stränder, god mat, historiska och pittoreska miljöer och välbehövliga sovmornar.

Löparskor och funktionskläder var adekvata resepolare som också fick vara  med i bagaget. Andra viktiga saker var en vikbar kylväska, bra vattenflaskor och ej att förglömma: O´boy pulver.

Dag 1 -Acklimatiseringen

Planet avgick klockan 06.30 från Arlanda något som innebar uppstigning vid två på natten eller morgonen beroende hur man vill se på saken. Förutom iskallt vatten i ansiktet krävdes det två kokainstinna koppar kaffe för att jag överhuvudtaget skulle vakna till liv. Vädret var sinnessjukt bra i Norrköping under hela resan, något som  troligtvis inte skapade så stor kontrast gentemot Medelhavsregionen.

Det blev taxi från flygplatsen till vårt bokade lägenhetshotell för en kostnad av ringa 250 kn (300 kr cirka). Huset, platsen och miljön var obeskrivbar vackert. Det fanns dock ett aber, det såg för bra ut, vad var haken? Klockan var knappt 10.00 när vi acklimatiserade oss in i lägenheten. Värden var en kroatisk familj som tidigare bott i Danmark i 15 år, de var otroligt trevliga, servicevänliga och nyfikna.

Första dagen skulle avtäckas för att ge plats för att upptäcka gamla staden, lunch, middag och turistbyråbesök samt handla varor till vår frys för kommande picknickar och frukostar. Vi åt på ett av otalig pasta/spaghetterier. Hur man döper en sådan till Barracuda är dock höjt i dunkel, men carbonara och bolognese med tillhörande spagettin var riktigt god. Tyvärr föråt mig jag i min iver att hjälpa barnen att reducera deras stora portioner.

Gradantalet steg successivt till över 30 grader och luftfuktigheten var bara sådär hög-trevligt-jobbig som den kan vara i Sydeuropa. Dubrovnik är utan tvekan en av världens vackraste städer. Vid det inbjudande Adriatiska havet ligger den medeltida stadskärnan Stari Grad (kroatiska för Gamla stan), som tagen ur en riddarfilm: bastanta stenmurar omsluter en plottrig stad av terrakottafärgade tegeltak, murgröneöverväxta väggar, kyrkkupoler och vindlande kalkstensgränder. Paradgatan Stradun med sina blankslitna gatstenar är något ingen besökare lär behöva leta efter. Där samsas  adekvata modebutiker med hippa uteserveringar och presentbutiker.

Thaimat och indiskt käk lyste dock med sin frånvaro. Färska ostron , bläckfiskar (bläckfiskburgare), musslor och andra havsdjur tilltalar absolut inte mig, men för personer som dyrkar sådant de har en gigantisk fördel när det ska ska väljas mat på stans restauranger. Mina alternativ var reducerade till några få rader på menyerna, en process som mina barn kände igen sig i, därför blev det ytterligare en pasta som kvällsmat.

Vi handlade grönsaker, ägg och bröd på Konzum och en annan närliggande minimarket, innan vi gav oss i kast med orgien utav trappor och zick-zack-uppförsbackar för att nå vårt boende.  På vägen upp satte sig en dinosauriea-insekt med gigantiska ögon på min axeln, något mina barn skadeglatt påminde mig om då, och under hela resans gång. Det var en klart traumatisk upplevelse, men också något som väckte min trötta ben till liv.

Vi wi-fiade, ratade taskiga tagna foton och halvplanerade morgondagen för att kasta oss i säng vid 22 tiden. Vi var helt utmattade utav dylika resor, reducerad sömn,  sjukt många trappor, förväntningar och sol till förbannelse.

Dag 2 – Ön Lokerum

Upp med dem kroatiska tuppen runt 08.30 för att ofrivilligt strula med Hannas mobilabbonemang några timmar i symbios med en mastig äggfrukost. På måfå strosade vi ner till kajen där båten till närliggande ön Lokerum avgick. Vi hann precis ta oss ombord på färjan som gick klockan 12.00.  160 kn för fyra två vuxna och två barn tur och retur var ett helt överkomligt pris. Det tog bara någon kvart att nå den relativt stora ön.

Vår ö-kompass blev en inköpt karta där 1-24 anhalter fanns markerade såsom ett 1200-tals kloster och The Gardens om Maximilian. Min drakoniska strategi gick ut på att gå någon timme innan själva badprocessen tog fart. Det blev en sjusärdeles promenad med barn som inte synkade med värmen, men de fick gå i vilket fall.  Vårt (mitt) mål var öns högsta punkt: Fort Royal. På vägen dit passerades bland annat pinjeskogar, olivlundar och annan  typisk medelhavsvegetation som allt låg under UNESCO:s beskydd.

Därefter gick det endast nerför,  längs med vattnet innan vi runt 14.00 nådde första beachen: Bay of Portoc. Det var en klippvik i ordets bemärkelse, vilket i sig var aningen udda upplevelse. På de brännheta klipporna åt vi också vår picknicklunch som bland annat bestod av äggmackor, drickyoghurt, öl och vatten. Till en början var Hanna och Frida oerhört fjantiga för allt som rörde sig i havet såsom koraller, stenar, sand, sjögräs och vattnet i sig, men det blev successivt bättre ju längre tiden led.

Nästa anhalt var öns svar på Döda havet, en liten sjö som var som gjord att simma och bada i. Här var barnen som vattenormar, även en badkruka som jag själv var mestadels nere i vattnet. Omgivningarna var  helt surrealistisk trolska och fantastiskt  mysiga. Det var definitivt inte svårt att göra av med 2½  timmar på det här stället. Vi avslutade ö-sejouren genom att besöka den sista badplatsen: The Rocks. Karga klippor, avgrunder och otämjt landskap genomsyrade något som jag snarare förknippar med Island eller helvetet.

Klockan 19.00 tog greppade vi returfärjan tillbaka till fastlandet för att välkomna välbehövlig kvällsmat. Proteinpåfyllningen skedde via den utmärkta trattorian Mea Culpa. Kvalitetsmat i drivor som för dagen bestod av bland annat ris med grillad kyckling och gorgonzolasås.

Efteråt testade vi de schizofrent snygga glassuppläggningssmakerna med varsin glass innan vi avrundade dagen med att handla på oss nybakat bröd och litervis med vatten.

Ett utdraget Wi-fiande avlöstes av att njuta av den bedårande utsikten från vår lägenhet med varsitt glass vin i handen. Allt badande hade gjort oss nästan lika nära-döden-trötta som gårdagens resefrosseri; urlakade somnade vi runt klockan 23.00.

Dag 3 – Banje Beach

Vi var alla upp frivilligt klockan 08.15 förutom Frida som mera var död än levande även timmen efteråt. Marie fick det hedervärda uppdraget att dra ut två mikroskopiska stickor från mina sargade tår; sviter från gårdagens hejdlösa badande. Barnen och Marie skulle testa Gamla stadens mest närliggande beach: Banje Beach. Förutom solen och havet kan man också njuta av olika aktiviteter på stranden som exempelvis; vattenskoter, paragliding och watertuber. När kvällstimmarna närmar sig förvandlas denna strand till en mötesplats för eliten i Dubrovnik det vill säga när vi barnfamiljer lämnat beachen.

Jag själv iklädde mig rollen som löpare; målet var att se hamnområdet Port Gruz och Lapad samt luska ut vilka färjetider och priser som gällde framöver. Det var en minst sagt tryckande värme där gradantalet återigen passerade 30 graders strecket utan några helst problem. Jag sprang i takt till solstrålarna med min ömmande tå; två faktorer som periodvis reducerade farten från löpning till jogging – stanna ta kort pauser till att helt sonika gå.

Jag lyckades återigen joggingspringa mig vilse i områdets troligtvis mest intetsägande stadsdel; till sist nådde jag Port Gruz. Det var väl inte Europas charmigaste område precis, men via ett besök på turistbyrån kunde jag inhämta den information jag letat efter. De två sista kilometerna tillbaka från turistbyrån till Gamla staden gick i ett godkänt löptempo.

Hela upptäcktsfärden hade tagit över tre timmar  innan jag kunde sammanstråla med resten av familjen på Banje Beach. Det var en badplats som var betydligt trevligare och barnvänligare än vad jag hade föreställt mig. Vi åt picknickmat där som återigen bestod av äggmackor, drickyoghurt och öl. Att ägg är nyttigt och mättade spelade en stor roll sammanhanget; en annan att öl släcker törsten bra i värmen. Vi var där i ytterligare 3 timmar, medan de andra varit här i 6 timmar; måhända några timmar för mycket med tanke på den starka solen som cancerpartner.

Dubrovnik är ett organiskt utomhusmuseum av stora mått trots det bor det runt 50 000 tusen människor här. 1979 sattes Dubrovniks historiska delar upp på Unescos välrenommerade världsarvslista. Stora delar av staden är byggd av ljus kalksten något som kontrasterar det intilliggande azurblå havet utmärkt. Att folk bor här, hänger sin tvätt härs och tvärs och inte flörtar ihjäl sig med turisterna är sanslöst befriande.

Tyvärr gäller den devisen inte månaderna mellan juni-augusti då det kryllar av inhemska som utländska turister. Att stora utländska superfärjor lägger an dagligen i hamnen med snorrika amerikaner spär på trängseln i staden.

Vi tog oss bort från Stradun området för att stappla upp för trapporna med målet att se nejderna invid muren längs vattnet. Där var det inte alls lika mycket butiker eller människor som strosade runt. Ett härligt ställe var klippbaren Buza bar där äventyrslystna amatördykare kunde få sitt exhibitionistiska  lystmäte tillfredsställd framför kamerakåta turister som drack och åt lite högre upp på klipptrapporna.

Den gamla Katedralen Riznica var en ytterst kontrasterande plats att meditera på några minuter innan barnen handlade på sig svenskimporterat lösgodis för nästan 180 kr. Därefter gick vi hemåt för en välförtjänt siesta för att återvända till de gamla stadsdelarna runt 20.00 tiden. Återigen blev det underbara trattorian Mea Culpa som stod för matunderhållningen. Denna gång testade vi deras  oerhört stora pizza som väl motsvarade våra höga förväntningar.

Familjen vandrade för första gången runt i staden när mörkret lagt sig och all mysig belysning ändrat Dubrovniks skepnad från enbart vacker till mysig och vacker. Fortfarande var folkvimlet påträngande stort, men parallellt också härligt med fullbelagda restauranger och fikaställen.

Vi traskade hem runt 22.30 med en grinig Frida som fått diagnosen solfrossa av oss visa äldre. Urkällan var de 6 timmarna på Banje beach tidigare på morgonen. Familjen Wi-fiade och försökte trösta yngsta dottern för vad komma skulle utifrån hur dåligt man oftast sover med detta i bagaget.

Dag 4 – Oväder och Game of thrones tour

Det blev en härlig sovmorgon till 09.30. Vårt mål för dagen var att ta färjan till den minsta ön av de tre i Elafite Islands: Kolocep. Det var söndag något som påverkade hela tidsbufferten, vi missade båten med 15 minuter. Sett ur backspegeln var det snarare en välsignelse än en adekvat förbannelse eftersom världens undergång tycktes ha inletts i och med en åska – och blixtorgie i kombination med några timmars ihållande hällregn.

Vi bevittnade ovädret under tak, barnen precis som jag själv tyckte att det var superspännande så länge inte vi själva blev träffade. Efter detta horribla vädret började det ljusna och vi tittade runt i Port Gruz samt diskuterade med turistbyråpersonalen om förslag på bra aktiviteter när solen uteblivit. Tyvärr fick deras förslag knappt plats på en notislapp.

Vi åt senare i Gamla stan på Spaghetteria Toni. Marie och jag utforskade några andra pastarätter medan barnen pendlade mellan favoriträtterna bolognese och carbonara. Här passade jag på att testa Kroatiens nationaldryck: Slivovits (slivovice/slivovica). Det är ett slags fruktbrännvin gjort på plommon.

Den florerar över större delen av Centraleuropa och Balkanhalvön, från Tyskland och Österrike ned till Serbien och Makedonien. Ursprungligen kommer den från Serbien. Det positiva var att det fanns massor av ”nyttiga” örter, det negativa, det smakade minst sagt obehagligt äckligt. Aromen av plommon fick jag leta länge efter.

Vi shoppade sedan loss ordentligt i souvenirbutikerna genom att bland annat inhandla traditionellt kroatiska hantverk såsom vackra ljus på Candle Kingdom. Jag bokade parallellt upp en 3 timmars lång Game of thrones tour på Amico tours medan resten av familjen tog det lugnt i lägenheten.

Det är ju synd att påstå att Dubrovnik utnyttjat att världens dyraste och i mina ögon bästa tv- serie förlagt sin bas här. New Zeeland fattade galoppen att locka en ny målgrupp till sitt land via Sagan om ringen trilogin. Det fanns uns utav information invid helgonförklarade inspelningsplatser om vad som utspelats på dessa. Självklart är det riktigt trögt att inte dra nytta utav tv-seriens dragningskraft som torde attrahera många yngre turister.

I och med att det endast var jag och två tonårstjejer som betalade 250 kn för guidningen öppnade sig möjligheten att ställa 1000 frågor till den kvinnliga guiden. Enligt henne så spelas alla scener från serien i Kings Landing in här i Dubrovnik; staden ska alltså föreställa de sju rikenas huvudstad Kings landing. I säsong 1 var Malta inspelningsplatsen, men från säsong 2 till 4 samt kommande 5 och 6 var det Dubrovnik som gällde.

Vissa guidningar jag gjort förut har knappt varit värda promenaden, men så var inte fallet denna gång. Vår guide hade själv varit statist i två säsonger och var både påläst, entusiasmerande och pratglad, något som stärkte en redan omnipotent visning. Guidningen avslutades i Fortress Lovrijena, vilken hade de mest hänförande vyerna i sitt sköte.

Jag passade också på att ställa enträgna frågor om situation i nutid efter kriget 1991. Många intressanta svar blev det, men det märktes att det fortfarande var ett känsligt ämne. Jag fick reda på att Dubrovnik tillhört Venedig mellan 1205 och 1358. De bröt sig  sedermera fria från de italienska lejonen, och blev den enda staden som inte kontrollerades av Venetianarna, vilket visade på att Dubrovnik varit att räkna med under det förgångna.

Efter ockupationen av Dubrovnik 1991 tog det ända till 2005 att fullt ut restaurera staden med massiv hjälp från UNESCO eftersom cirka 60 procent av staden blivit förstörd. Oväntat nog är det mer turister nu, än innan kriget, mycket på grund utav de kapitalstarka lyxfärjorna som lägger an 1 till 7 stycken per dag under sommarhalvåret.

De andra familjemedlemmarna hade softat och tagit det lugnt, medan jag traskat omkring i hypnotiserande Game of thrones miljöer. Så när jag kom hem vid 20.00 var det bara att vända på klacken  för att återigen bege sig ut till Gamla staden. Vi åt dock inte på restaurang, utan avverkade varsin hamburgare med en djävulskt god glass efteråt; cherry och lime var två klara favoriter.

Därefter shoppades det rejält med örhängen av olika de slag. Kvällen avslutades traditionsenligt med att handla varor på Konzum; det vill säga ingredienser till morgondagens strandvistelse. Detta var för övrigt första dagen vi inte badade, vilket faktiskt var väldigt befriande.

Dag 5 – Ön Lopud

Alarmet ljöd likt en kopparslägga i bakhuvudet klockan 07.30. Vi vinglade ner till busstationen och hoppade på buss nr 6 som nästan förde oss till biljettkassan invid färjorna till  Elafite Islands. Vi köpte tur och retur biljetter till en av de tre öarna som sett i backspegeln för en barnfamilj var den enda värd att besöka. Gårdagens oväder låg som en skugga över oss och varningsklockorna ljöd i kör.

Båten som skulle ta oss till paradisön med Dubrovniks enda adekvata sandstrand avgick klockan 10.00. Gårdagens havererade ö-mål Kolocep var första anhalten; då hade det regnat ihållande i en halvtimme. Nu ökade regnsmattret ifrån spöregn till ett absolut hällregn. I det läget kändes det dubiöst att dels ta sig till en ö, dels ha bad som ett primärt mål i kombination med att nästa båt som avgick från ön skulle komma först klockan 19.00

Gud ville tydligen något helt annat. Likt ett smärre under upphörde regnet fem minuter innan vi äntrade Lopuds mastiga träbrygga. Det mest anmärkningsvärda var dock att solen visade sig från sin allra bästa sida samtidig som värmen automatiskt uppdaterades; två flugor i en smäll – härligt oväntat.

Humöret steg från 0.1 till 9.5 på en skala till 10, och vi var med i matchen igen. Ön visade sig vara 37 resor bättre än vi någonsin kunnat förutse. Det var nästan en karibisk känsla över den lilla byn. Lopud är den näst största av de tre öarna som lite klämkäckt ingår i Elafitiöarna. Ön var också  betydligt större än vad i alla fall jag trott,  med ett antal hotell, ett kluster av restauranger, souvenirbutiker och otroligt nog 8-9 kyrkor och kloster.

Som sagt det var som att befinna sig på någon tropisk ö, fylld med sand, charm och palmer. Inloppet var likt en tropisk dröm, inte långt ifrån en Cinque Terre varning.  Efter att ha bekantat oss med omgivningen gick vi till barnens förtret 1½ km istället för att ta en mopedtaxin till sandstranden.

Vi nådde till sist Dubrovniks bästa och troligtvis enda renodlade sandstrand, en imposant syn för gudarna. Förutom 5 minuters duggregn, så klarade vi oss från regn under hela vistelsen. Efter någon timme uppenbarade sig en helt klar himmel, något som 90 minuter tidigare kändes helt otänkbart.

Barnen var nog i vattnet i fyra timmar, och jag själv i tre timmar. En fotografipaus, mojitopåfyllning och solning var andra aktiviteter som höll mig sysselsatt. En annan positiv aspekt utav badstället förutom den långrunda sandstranden var att det var fullt av halvstora vågor till barnens och min glädje.

Belöningen att ha gått hela vägen till Sunj beach blev att familjen tog en strandtaxi tillbaka till huvudgatan. Vi njöt sedan av en välbehövlig pizza på en mysig strandrestaurang som avlöstes av deras svar på Smultronstället. Vi åt glass i stora lass innan familjen vilade i kvällssolen i väntan på färjan som skulle hämta oss och en ansamling andra turister runt sju.

Klockan 20.00 var vi tillbaka i hamnen, 20.30 i Gamla stan efter att tagit bussen dit. Resten av kvällen spenderades i Gamla stan med souvenirshoppingradarn påslagen. Vi handlade sedan på oss picknickvaror på Konzum och bageriet för att efter ett idoga Wi-fiande  lägga oss runt klockan 23.00

Dag 6 – Copacabana beach

Klockan 08.15 var familjen återigen upp av fri vilja; alla kände sig förvånansvärt pigga, även Frida. På dagens agenda stod stadsdelen Lapad cirka 2½ km från Gamla stan. Buss nummer 6 tog oss till den härliga bilfria estraden flankerad utav restauranger och affärer. Istället för 60 kn på bussen som det kostade för fyra personer enkelresa, köpte jag för första gången biljetter i kiosken där priset istället reducerades till  48 kn, ett petitess i sammanhanget, men ändå.

Ursprungsplanen var Lapad beach det vill säga Dubrovniks äldsta, största, folktätaste, men i mina ögon också den skabbigaste. Den föll helt sonika bort på grund utav sista faktorn.  Vi vandrade till Hannas förtret den underbara strandstig-promenaden till Copacabana Beach några kilometer därifrån. Lite innan klockan 12 slog vi oss ner invid de miljarder runda beachstenarna. Jag tog mig strypstarkt i kragen och prackade  på mig löpningsutstyrseln efter att ha bokat upp mig på en timmes sportmassage lite ovanför stranden.

Det blev vyer att döda till runt ett otroligt vackert område med Franjo Tuđmans bro som bakgrundsmotiv. Det blev cirka 10 km innan jag kastade mig i duschen för att bli välbehövligt masserad för 300 kn. På området som var moderna, fräschare, aningen mindre, mer varierad, och betydligt trevligare  än storasyrran Lapad beach så fotograferade jag frenetiskt omgivningarna samt inhalerade en svalkande mojito.

Frida och Hannas lycka bestod av  en vattenpark i vattnet. För att ta sig upp på dessa plasttingestar krävdes det att man likt klätterväggar tog sig upp för egen maskin, en riktigt bra attraktion som barnen fick hålla på med i 1½ timme för en kostnad av  18o kn. Frida fick låna flytväst då hon inte nådde botten och ännu inte kan simma helt tillfredsställande sett ur ett vakande föräldraperspektiv.

Efter att ha legat i vattnet likt dysfunktionella näbbdjur så drog vi vidare efter cirka fem timmar på beachen till More Cave bar. Jag hade sett detta coola ställe på nätet och ville absolut se det i verkligheten.

Vi frågade personalen  om det var okej att bara titta runt, vilket inte var något problem. Tyvärr var bilderna snyggare på bild än i verkligheten, fast visst var det häftigt ställe.

Vi åt middag på ett riktigt bra ställe nästan längst uppe på esplanaden. Mama mia som trattorian hette hade en servitör som skulle flytta till Sverige om två veckor. Anledningen var  essensen av integritet och källan vänskapskorruptionen på hög nivå vilket han upplevde var oförenlig med sina två barns uppväxt i Kroatien. Spagetti med olika såser till familjen med matskedar av svartpeppar och parmesanost på; billigt och djävulskt gott helt enkelt.

Vi avslutade kvällen med en ytterst delikat kulglass i Gamla staden för att äntra lägenheten vid 21.00. Dusch gånger fyra, Minecraft, Instagram, Facebook och klappa grannens katter  2000 gånger var saker vi gjorde innan John Blund hälsade på oss runt 11 snåret.

Dag 7 – Ringmuren

Vårt vackra väder som hitintills bara sargats av fyra timmar halvtaskigt väder var till ända. Nu regerade istället de svarta lömska och täta molnen på himlen. Det i sig gjorde att vi inte kunde åka linbanan till toppen av berget Srd, utan helt sonika fick skippa den klassiska turistfällan. Det upplevde vi som djävulskt tråkigt, trots att vi sparade 300 kn.

Runt klockan 11 stegade vi i vilket fall ut till Gamla staden för att beta av en adekvat tur runt ringmuren. Duggregnen avlöste dock varandra så min strategi blev att vänta ut det halvtaskiga vädret genom att souvenirshoppa oss runt butikerna. Runt 12.00 valde jag att verbalt diktatoriskt mana upp familjen på muren för 260 kn. Det var uppehåll, men duggregnet väntade runt ringmurenhörnen.

Den fantastiska intakta ringmuren mäter 1940 meter och sträcker sig runt staden. Den består av 16 torn, tre fort, tre bastioner samt klaffbroar och vindbryggor precis som i sagornas värld. Muren som är runt 25 meter hög och 1-3 meter tjock byggdes som brukligt till att försvara staden mot allehanda otrevliga typer och byggdes mellan 1100-1600-talet. På kvällen när den är upplyst av strålkastare är tårarna nära, vackrare än så här blir det inte. Visserligen sa jag likadant i Cinque Terre, men ändå.

Det tog oss nästan 1½ timme att gå runt muren. Hanna och Frida var måttligt roade den sista timmen, men det var inget de kunde göra åt saken. Att jag stannade till och tog mina 477 stycken foton och videofilmade de hänförande vyerna gjorde inte saken ett uns bättre. Det blev ett altruistiskt regn, men absolut inget ihållande sådant. Belöningen efter turen blev varsin Nuetella Crêpes. Det var då som ovädret började ta fart på allvar. Blåst i kombination med regnskurar kantade ätandet utav våra sockerbomber.

Vi skyndade oss hem för att ta en ofrivillig siesta i 4 timmar. Miljarder blixtar och ett av de värsta åskvädren jag varit med av blev vårt sällskap i över 3½ timmar. Det äldre värdparet bjöd in oss på dylika drycker och samkväm. Det var en väldigt berikande och trevlig timme. Det var dock skönt efter det att ta det lugnt, då inget mer stod på agendan förutom hoppet att linbanan skulle sättas igång igen levde. Hela familjen tyckte ändå att hela väderprocessen var väldigt spännande. Vi wi-fiade, spelade Ruzzel, Minecraft, Wordfeud samt packade och städade.

Det började mojna runt 18.30, någon timme senare hade ovädret upphört helt, så vi gav oss ut på vårt sista restaurangbesök. Detta besök blev vårt sämsta också. Usel service från Mexicana Cantinas personal och parallellt halvtaskig mat. Vi avrundade vistelsen med att ta farväl av Dubrovniks omgivningar och handlade frukost inför resdagen hem till gamla Svedala. Vi var hemma runt klockan 22.00, för att lägga oss vid 23.00 tiden.

Dag 8 -Hemfärden

Vi for ytterst motvilligt upp klockan 06.30 när mobillarmet digitalt klämtade påträngande. Vi hade nog alla sovit aningen dåligt den natten, och var minst sagt trötta. Vädret var tyvärr marginellt bättre än igår. Värden hade lovat bokat upp en taxi till o7.15. Vägen dit kantades dock av att ett massivt regn som blötte ner allt som gick att blöta ner flera gånger om.

Taxin kom i alla fall, något jag var aningen oroad för inte skulle ske och då tillika källan till ett missat plan till Arlanda. Det kostade 250 kn att ta sig till flygplatsen. Allt fungerade därefter nästan helt friktionsfritt. ”Taxfreebutiken” var faktiskt klockren och inhyste såväl original Sambucca som Limoncello samt Diesel deodorant och godis till barnen.

Det enda smolket i bägaren var att planet var 30 minuter försenat på grund av att de fått in en fågel i maskineriet, vilken art det var framkom aldrig som tur var. Efter att ha betalat 480 kr för parkering på  Arlanda Alfa i sju dagar via kreditkort så tog det mig 1 timme och 45 minuter att nå Peking via ett frenetisk körande i omkörningsfilen. Vi var hemma runt 17.00 tiden. Det kändes otroligt skönt att komma hem; ”borta bra, men hemma bäst”, en klyscha som nästintill aldrig har fel.

Summering

Något som hela familjen såg fram emot var att ta sig från staden till den högsta punkten via linbana med syftet att finna obeskrivbara vyer. Vid belägringen av staden 1991 till 1992 förstördes  cirka 60 procent av staden; varav linbanan från 1969 var en av dem saker som bombades.  2010 återbyggdes den till det bättre. Vi missade linbanan på grund utav ”bad weather conditions”. Det sved lite eftersom det endast tar 3 minuter att ta sig till toppen av berget Srd med den och 3 tillbaka. Vi kunde ha åkt denna tur när som helst, men valde att ta attraktionen sista dagen, en fadäs som återigen visade på att man aldrig ska ta något för givet.

Dubrovnik och dess nejder var helt fantastiska, men att vara bort i 7 dagar bygger på att man gillar sol och bad. Det finns självklart massor av annat att göra och att se. Dessvärre är varken fågellivet, naturen eller hamnmuseum något som ligger högst upp på de flestas barnfamiljers agendor Det optimala resan hade varit 6 dagar istället för 7 sådana samt att avverkat linbanan någon av de tre första dagarna istället för de sista.

Continue Reading »

Den vackra huvudstaden

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade Globen SkyView, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, dock nådde hon inte upp till 140 cm gränsen.

Undertecknad bokade upp snordyra Scandic hotellet Hasselbacken något halvår innan. Två nätter för 3200 kronor i ett klaustrofobiskt rum, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lund, Wasa-museet som till Skansen. En faktor som spar  både tid och reducerar stresshormonerna betänkligt.

Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna, som inte är småttingar längre.

I Sverige är vädret A-O huruvida ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna tillgängliga, men med spöregn och blåst kan man lika gärna vara hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land. Vi hade dock två dagar att spela på utifrån de oförutsägbara väderprognoserna. Halvtaskigt väder går väl an, men ett ihållande regn är helt förödande.

DAG 1 – förväntningar och mycket intryck blir det

Vi stegade yrvakna upp när alarmet ljöd klockan 5 på morgonen. Solen tycktes oväntat ha fått fotfäste på himlen. Vi tog buss ner till Centralstationen där vårt tåg till Stockholms Station avgick klockan 08.24. Den behagliga resan tog bara runt 75 minuter. Väl i huvudstaden blev det promenad och inköp av ett dygnskort x 4 av ett SL-kollektivtrafikkort. Vårt färdmedel till upplevelseön Djurgården blev spårvagnen som nästan tog oss in till Scandic Hasselbackens reception.

Vi ställde in bagaget och tog med oss det nödvändigaste för att i nästa stund äntra Djurgårdsfärjan till Slussen och sedan vidare via tunnelbana till Globenområdet. Sedan jag var här sist har Tele2 arena tillkommit, något som blev extra tydligt via Globen skyvView då helheten exploderade rakt upp i ansiktet. 130 meter ovanför havet i ett hiskeligt lågt tempo där utsikten var både hänförande som spännande i symbios med adekvat information inne i glasgondolen vad man egentligen stirrade ut på. 16 personer var maxantalet som fick plats i vagnen. I vår gondol var det runt 10 personer, något som öppnade möjligheter att ta bra foton. Allt som allt tog aktiviteten 20 minuter och kalaset för dessa kostade 490 riksdaler.

Efter detta vandrade vi igenom de 66 butiker som samsades nedanför Globen i gallerian där vi åt på McDonalds. Vi tog därefter tunnelbanan till Gamla Stan där barnen var oväntat måttligt roade. Varsin Ben & Jerry´s glass stillade deras otålighet med 45 minuter samtidigt som jag återuppväckte ett latent sockermissbruk med smaken ”Cherry Garcia”. Denna delikata smaktingest har tycks försvunnit från Norrköpings nejder, vilket månne är tur utifrån ett kaloriperspektiv. Under tiden passade jag på att besöka mitt absoluta favoritställe: Science-fiction bokhandeln.

Råkar man som jag själv dyrka genrer som horror, sci-fi, superhjältar och annat underligt är denna plats lika helig som Almedalen för politiker. Barnen tjat avskräckte mig inte dugg från att upptäcka varje meter utav lokalens yta. Mina inköp stannade dock vid Sherlock: Holmes tv-serie boxar, Nightmare before Christmes mugg och Marvel monopol samt Game of throne kortlek. Nörd har en stark negativ klang, men alla som besöker denna butik tillhör troligtvis denna mycket underskattade kategori av människor.

Vi reproducerade morgonen färjerutt för att äta sjusärdeles gott på O`Learys invid Gröna Lund. För en ringa kostnad utav 800 kronor blev vi mätta och belåtna. Deras barnmeny är gudasänd utifrån ett föräldraperspektiv; varierat, gott och mycket mat det vill säga noll gnäll samt att pappa och mamma fick ett gyllene tillfälle att ta sig en cider eller kall öl till kaloriboet.

Dagens sista planerade aktivitet var ett besök på närliggande ABBA-museet. För 520 kr fick familjen tillgång till såväl ABBA the museum samt Swedish Music hall of fame. I det priset ingick en svenskspråkig audioguide, något varje besökare bör kosta på sig i syfte att förhöja upplevelse. En orgie utav scenkläder, guldskivor, originalprylar, memorabilia etsade sig tuggummilikt fast hos oss de betalande. Mina förväntningar var motstridiga eftersom jag  var rädd för jakten på ABBA intresserade turister eventuellt skulle hinna före att skapa ett levande och varierat museum, där inte bara massa föremål stod i fokus.

Mina farhågor besannades inte, utan det var en härlig kronologisk musikcrescendo som visade sitt rätta ansikte; att belysa världen om denna grupps storhet men framförallt dess tidlöshet. När jag var yngre så var det gruppen KISS som gällde, ABBA var indirekt bannlysta. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag vilka genier Björn och Benny var/är. De lierar sig på min lista med storheter som Beatlesteamet Paul & John. I museet fanns bland annat Polars mixerbord där ABBA  soundet skapades, Folkets Park plats där de möttes, Stikkans kontor, Skärgårdsön Viggsö där många hits skapades och historien i Brighton 1974 där musikhistoria inleddes.

Det och mycket annat med audioguiden i högsta hugg som intim vägledare till berättelsen om ABBA mötte oss som besökare till Stockholms nya turistattraktion. Jag och Marie var supernöjda, medan barnen under besökets gång också tycktes gilla vad de såg och hörde. För oss tog det två timmar innan vi avslutade besöket på den utmärkta pop-shopen. Självklart var det svårt att motstå det som hutlöst erbjöds.

ABBA var museets huvudspår, Swedish Music hall of fame hamnade dessvärre i periferin. Jag tycker dock det är ett smart drag att implementera in svensk musik historia i biljettpriset eftersom det synliggör annan bra svensk musik från 1930 talet till nutid.  Tyvärr kändes denna presentation utav svenska klassiker  aningen framhastat och mer som en  microgodsvagn än ett lok.  Då jag samlar på svensk hårdrock och svensk musik överlag kan jag inte låta bli att ponera om hur det skulle kunna sett ut om museet lagt lika stort krut på att presentera Secret service, Europe, Roxette, Army of lovers, Yngwie J Malmsteen, In Flames mer utförligare, men framförallt  andra akter som borde varit superstjärnor om  de inte kommit ifrån Sverige istället för USA och Storbritannien.

Mina visioner om ett levande hårdrock museum torde kunna vara ytterligare ett lok tillika världens enda. Där skulle den svenska hårdrockens historia presenteras från dess grund till nutid samtidigt som  Swedish Music hall of fame skulle få betydligt större yta att bli ett adekvat lok som då skapar världens troligtvis bästa och varierad musik-museum-nav. Janne stark heter mannen som skrivit  hårdrockbibeln “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever”. Den mannen, den kompetensen borde tas tillvara för att skapa världens coolaste och mest levande hårdrockmuseum med lite hjälp av mig själv och några andra kreativa entusiaster.  Som euforisk besökare skulle man kunna ta alla tre musiklok på samma biljett, men också var för sig.

Som helhet var detta en riktigt bra upplevelse där det bara fanns vinnare. Vi avslutade helt utmattade resten av kvällen på hotellrummet där wi-fi aktiviteter, morgondagsplanering och fotbolls-VM matcher stod högst upp på agendan.

DAG 2 – Gröna Lund

Frukosten på Scandic hotellen är i sig helt fenomenal. Det är en plats där de mest kräsna barnen kan få i sig frukost utan att hitta ständiga bromsklossar till att inte äta. Mitt mantra bestod utav att ”inte föräta mig, inte föräta mig”, något som vanligtvis är mer regel än undantag. Dock vet jag sett ur backspegeln hur matmassorna påverkar en efteråt. Att med ett stundande Gröna Lund besök må halvtaskigt var inget alternativ för mig.

Jag handlade biljetterna till Grönan medan de andra var kvar på rummet runt klockan 09.30. 340 kronor gick ett åkband på inklusive ett besök på ”Spökhuset” samtidigt som inträdet per person kostade härliga 110 kronor. Summan för att vistas på detta nöjesfält landade runt 1800 kronor exklusive fika och tilltugg.

Klockan 10 öppnade ”Lilla området” det vill säga karuseller för de mindre barnen. Klockan 11 kastade sig de köande fram för att nå de mest attraktiva farttingestarna först på ”Grönan”. Frida och Marie skyndade sig till årets nyhet ”Eclipse”. Med sina 121 meter är den världens högsta slänggunga, något som undertecknad passade, på grund utav min dysfunktionella höjdrädsla som inkluderade även ”Katapulten” och ”Fritt fall”.  Jag och Hanna kastade oss istället in i ”Jetline”, en klassisk berg- och dalbana full av action, höga höjder och kurvor. Detta blev tveklöst Hannas favorit, en attraktion som hon åkte fyra gånger under besöket.

Jag skuldbelade något senare Hanna för att hon var en fegis som inte ville hänga på mig att åka förra årets stora nyhet: ”Insane”. Med svansen mellan benen ställde jag mig i kön till denna best, vilken sätena roterar fritt kring sin egen axel, så beroende på vad passagerarna väger blir varje åktur unik. Min fru Marie mötte upp mig i kön. På väg upp och inför krönen av ”Insane” fanns det ingen återvändo och dels ångrade jag mitt raljerande över Hanna, dels att jag överhuvudtaget satte mig i denna tappa-kontrollen-helt-maskin. ”Insane” var ännu värre än jag hade föreställt mig. De 75 sekunder korta turen kändes som 175 och mina skrik han inte avslutas förrän nästa obehagliga loop briserade. Det var en jättupplevelse, men också väldigt otäck  sådan och något jag absolut inte utsätter mig för igen.

Vädret var på sitt allra bästa humör där kvicksilvret låg runt 20 grader utan att blåsa. Under dessa sex timmar vi var i parken blev det mestadels berg- och dalbana åk med ”Jetline”, ”Vilda musen”, ”Kvasten”, ”Rock-jet” och ”Twister”. Däremellan avverkades ”Lustiga huset”, ”Skrattkammaren”, ”Radiobilarna”, ”Bläckfisken” och ”Flygande mattan”. ”Spökhuset” som jag aldrig besökt förut, men hört mycket gott om blev dock en rejäl besvikelse. Lyckades med konststycket att inte bli rädd en enda gång.

Vid femsnåret var vi rörande överens att vi gjort allt vi velat göra, och att det helt sonika var dags att lämna Gröna Lund. Jag fick igenom min enväldiga och diktatoriska vilja att inte ta spårvagnen från Djurgården till City. Det blev en härlig, men lång promenad som var lika arkitektonisk vacker som gnällig. Anledningen stavades hunger av förklarliga skäl.

Vi stannade till invid Wasa museet för att utforska Stockholms sjögård som vid tillfället bestod av två öppna båtar som modifierats om till museifartyg. Det blev att besöka fyrskeppet ”Finngrundet” samt Sveriges första isbrytare ”Sank Erik”. Förutom att det var fritt inträde var det betydligt intressantare än jag kunnat förutse. Här inleddes parallellt operation gnäll där Hanna gick i bräschen att tala om hur ont hon hade på och i kroppen.

Efter ett idoga letande efter ”rätt” restaurang blev det till slut Trattorian ”Fiore” på Regeringsgatan  21 som fick stå värd för våra tomma magar. Maten var superb precis som deras rationella barnmeny. Vi tog  utan några tvivel spårvagnen till vårt kära hotellrum där tröttheten slog klorna i oss. Jag själv orkade inte ens se klart VM-fotbollsmatchen, en prestation i sig då den var fantastiskt spännande.

DAG 3 – Shopping och hemfärd

Äntligen sovmorgon, och inget inplanerat förutom att shoppa samt passa tåget som skulle avgå klockan 13.21. Packat hade vi gjort kvällen innan så nu var det bara att njuta utav den mångfald som Scandic frukosten erbjöd oss. En snabbdusch, betala av hotellrummet och ta spårvagnen till Kungsträdgården var näst på tur. Klassiska Butterick´s var en uppskattad butik precis som Hötorgshallen, Mique och Dr Martens. Barnen köpte inte mycket, men de prylarna på Miques rea blev desto dyrare.

Tiden knatade på i snabb takt vilket gjorde att det blev dags att ta oss till närliggande tågstationen. Innan dess shoppade jag loss på Lush; en butik vars policy jag dyrkar. Det blev en snordyrt besök, men väl nödvändigt då butikerna i såväl Norrköping och Linköping lagt ner. Visserligen kan man beställa via deras hemsida, men det är liksom inte samma sak.

”Sedan Lush startade, har våra grundare varit medvetna om att produkterna vi tillverkar och säljer, påverkar miljön. Vi har alltid använt oss av kreativa lösningar för att ha en positiv effekt på vår planet, som när vi uppfann det första schampot i fast form. Miljöfrågor är det som genomsyrar hela vårt företag och återspeglas i beslut som tas dagligen. Till exempel använder vi mandel och olivolja – inte mineraloljor – delvis för att vi tycker att trädfyllda fält gör livet rikare än oljefält. Vi håller koll på lagstiftningar och välkomnar nya regleringar som verkligen minskar industrins miljöpåverkan. Vi gillar att stödja miljögrupper som tar del i kreativa aktioner, i försök att ändra lagen”.

Den bekväma och snabba tågresan var lika friktionsfri som på ditresan. Det som mötte oss i Norrköping var ett ihållande skyfall som pågått ett tag. Att packa upp till tonerna av det smattrande regnet och blixtuppvisningarna var befriande och mysigt ”borta bra, men hemma bäst” stämmer till 99%. Den intensiva Stockholmsvistelsen var enligt barnen helt suverän, även vi som vuxna kunde bara snabbt instämma. Vill man göra saker som tilltalar en själv, sin fru som ens barn i symbios med bra mat får man helt enkelt öppna plånboken. Vårt resekalas gick på lite under 11 000 kronor, men var värt varenda krona.

Continue Reading »

Förförståelsefasen

Då min käre kiropraktor ”Mr Shipanski” beskrev sin vandringssemester till denna del av Italien blev jag mentalt paralyserad, därefter knakade han till huvudet onaturligt långt till höger. I vilket fall som helst såddes ett frö som växte sig större för varje år som gick för att år 2014 bli ett fullskaligt semestermål för mig och min fru.

Jag läste in mig dels via den utmärkta ”Första klass reseguiden”, dels via nätet. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag. I syfte att tona ner de horribelt höga förväntningarna som målats upp av bilder och text blev jag tvungen att hitta på konstruerade falluckor eller mindre bra saker med resmålet. Exempelvis hur mycket gluten jag kommer att få i mig via pizzor och pasta eller hur taskig engelska italienarna besitter.

Min fru och jag har lagt undan pengar i flera år för att gemensamt utan våra kära barn ta oss till något vackert ställe i Europa. Det var inte förrän jag fick ett fast arbete som visionerna kunde uppnås. Först lutade det åt Geneve/ Lausanne därefter låg Comsjön bra till för att ersättas av Ligurien med Cinque Terre, Portofino och Genova som primära huvudattraktioner.

Jag passade på att ta ledigt en extra dag med syftet att kunna bearbeta det som komma skulle istället för att dagen efter kravla sig till jobbet. Lägenheten bokade jag via Wimdu och skulle betalas på plats. Anledningen att det blev kuststaden Levanto med sina 60000 tusen invånare var dess läge i förehållande till Cinque Terre byarna, Portofino och Genua. Istället för att byta hotell så la vi basen i denna stillsamma och charmiga kustbygd.

Våra flygvärdar blev Ryanair vars servicevänlighet lämnar mycket att önska. Tyvärr ligger flygplatsen allt för logistiskt funktionellt till samtidigt som priserna är alltför bra, det blev en deal med djävulen helt enkelt. Trots det kommer allt som oftast planen i tid och det är sällan det uppstår något strul ifall man är på flygplatsen i god tid.

Dag 1 – En storstadsbörjan

Det enerverande alarmet ljöd klockan o3.45. Med en timme sömn i bagaget trevade vi efter det färdigpackade bagaget och bilade förväntansfulla till Skavsta i ett minst sagt kylslaget väder. Planet landade friktionsfritt på Pisas flygplats runt klockan 09.00. Vi hämtade bagaget och tog tåget till Pisa centrale som skulle ta 4 minuter, tyvärr var det en regional tågstrejk. Detta aber skapade kaos på hela tågstationen, de som satt i informationsdisken var lika barska som förvirrade. Efter ett antal köer lyckades vi efter ett tag fixa en tågtid till Levanto. De två timmarna vi hade på oss spenderades i den halvstora staden La Spezia. Vi strosade runt i de historiska miljöerna som ekade dåtid med råge.

Det tog runt 30 minuter  att färdas från La Spezia till vår bas Levanto. Vi checkade in på vårt mysiga pensionat med världens trevligaste och servicevänligaste dam. Bort med incheckningsväskan och handbagage, på med sandaler, shorts och T-shirt. Vi utforskade staden som hade runt 15 restauranger att välja mellan. Levanto visade sig något oväntat vara betydligt bättre än vi förväntat oss, vacker, gemytlig och precis sådär lagom stor.

Vi införskaffade oss två Cinque Terre kort för 46 euro och två dagar. Därefter åt vi bästa pizzan på flera år i symbios med husets vin och en überdelikat chokladpannacotta. Vi avrundade kvällen med att handla på oss varor inför morgondagens vandring samt till frukosten. Avsaknaden av sömn, förväntningarna och alla resor hade tagit oss i besittning, så det var inte ett svårt val att lägga oss runt klockan 22.00.

Dag 2 – Vandring i paradiset

Denna resa är som vanligt vid mig vid rodret lika mycket semester som upptäcktsfärd. Det innebär bland annat tidiga mornar och sena kvällar i en gående position. Fördelarna är att man får se så snuskigt mycket, nackdelen är att man behöver en vecka att landa efter man kommit hem. Klockan 07.30 stod jag i duschen och testade det nyinköpta schampot; konsistensen var dock misstänksam underlig. Det visade sig senare vara hudlotion, och krävde runt 8 balsamtvättar för att bli av med 1/3 av fettet i skallen.

Likt en 50-tals raggare med två tuber brylcreme i håret, ryggsäck, T-shirt och vandringsskor var jag redo för motion: min fru Marie skippade ”schampot”, men hade sin ryggsäck med sig. Vi inledde med att vandra till Monterosso, den första byn av de fem som ingår i det som blev ett UNESCOS: världsarv 1997: Cinque Terre (fem länder).

Byn förfogar över det enda riktiga badstället, men vi var aningen för kinkiga när det kom till att doppa tårna i det troligtvis snorkalla havet. Kameralinsen och jag var i symbios med varandra, för det var i handleden som träningsvärken fick bäst fotfäste. Parallellt var det anledningen till  att vår vandring tog hela tre timmar att genomföra.

På kartan fanns myriader av röda vandringsstigar kors och tvärs på sluttningen, och så en blå stig som löper längs med havet vilken går genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan varje by, och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika sträckorna. Har man svårt att gå i trappor är promenaden inget att tänka på, det var definitivt en motig upplevelse, betydligt värre än vad vi båda hade förställt oss.

Monterosso var uppdelad i dels beachen Fegina, dels den medeltida delen av byn. Slottsruinen och tillhörande tornhusen dominerar gamla Monterosso vilka separeras av de smala medeltidsgatorna (caruggi). Smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga butiker; miljöer som hämtade ur en sagobok och sinnebilden utav en italiensk bergsby omgärdades estetiskt av olivlundar, vingårdar, branta grovskurna klippor och kristallklart hav.

Solen hade hunnit titta fram när vi lämnade första byn bakom oss. Framför oss väntade en orgier av trappor; ärligt talat en helvetisk jobbig vandring som mera kändes som tre timmar än de två den tog. Men den som väntar på något gott, var väntan väl värd. Vernazza grundades runt år 1000 och var en syn för gudarna; definitivt en top-3 på min vylista ever. Vi insåg ganska snart att denna andra by skulle bli svår att överträffa. Stadens bakgator förenades med branta trappor, många av dem byggda direkt på klippformationerna en syn i sig.

De karakteristiska terrassodlingarna omfamnade denna ultrapittoreska före detta fiskebyn. Nere vid den lilla hamnen ligger den gudomligt vackra piazzan omgärdad utav att spektrum av målade husfasader. Förutom denna nära-döden-upplevelse utifrån ett vyperspektiv kunde man ta sig uppför borgen Doria och dess vakttorn som byggdes på 1500-talet. Den hänförande utsikten tjänade byn som skydd mot dylika piratangrep.

Via en grottunnel genom ett hus kom man fram till en klipp-sten-strand som såg helt surrealistisk ut. Vi hade återigen fått en gratischans att testa havsvattnet, dock avböjde vi även denna gång. Vi tog en välförtjänt picknick invid båthamnen i en miljö som nästintill var overklig. Efter att genomsökt byn på vyer, trappor, butiker och kyrkor gick vi vidare till tredje Cinque Terre byn: Corniglia, klockan hade då hunnit bli 17.00.

297 trappsteg senare spontanbesökte vi ett Hotell där de serverade egenproducerad Limoncello. Anledningen stavades deras obeskrivbara utsikt över Vernazza. Marie och jag skålade i vad jag upplevde som den bästa Limonecellon någonsin. Vandringen till Corniglia tog två timmar, men kändes snarare som en timme. Byn ligger på en klippa 193 meter över havet och är den minsta och lugnaste av de fem samhällena. Corniglia var betydligt gemytligare, och långt ifrån lika hätskt turistiskt som de andra byarna, något vi uppskattade fullt ut.

Detta är enda byn där inte båtarna kan stanna till, utan här det härliga 377 trappor från tågstationen upp till den delikata panoramautsikten. Vid det här laget hade klockan hunnit bli 19.00. Vi var möra såväl psykiskt som fysiskt, och var nog inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk, det vill säga uppskatta byn som vi  skulle gjort om detta vore den första vi hade kommit till. Den hänförande andliga utsikten ifrån Oratorio di Santa Caterinas terrass i symbios med en kallfrostig Birra peronio var dock något utvöver det vanliga. Därifrån kunde man se bort till grannbyn Manorola.

Middagen skedde klockan 21.30 i Levanto på en familjeägd genuin Trattorian: Le Palme. Marie passade på att äta den regionala pestorätten med spagetti medan jag mumsade i mig en Ravioli med Bolognese. Efterrätten bestod utav varsin himmelsk Prosciutto crudo e melone. Kvällen avslutades med att utnyttja pensionatets fria wifi samt planera morgondagen. Det tog inte många minuter innan John Blund hälsade på våra sargade kroppar. 3 + 2 +2 timmar i bergsterräng var absolut något som krävde sin kvinna/man.

Dag 3 – Cinque Terre part II

Part två med syftet att se alla bergsbyarna inleddes med att vi måttligt pigga gick upp runt klockan 08.00. Vädergudarna var ruskigt otacksamma och bjöd oss på såväl spöregn, åska som blåst och blixtar. Att vi bokat båtturer till resterande byar för 56 euro gjorde oss på mindre bra humör. Klockan 10.00 avgick en en full båt till fyra av de fem byarna. Jag passade på att filma inloppen till dessa sagolika byar i ett helvetesoväder, och i takt till en oroväckande blåstgungande båt.

Som ett smärre under upphörde regnet lägligt när vi gick av båten på vår fjärde Cinque Terre by: Manarola. De typiska medeltida husen vars fasader är målade i liguriska starka färger är byggd  uppe på en klippa 70 meter över Medelhavet. Manarola kändes instinktivt som den charmigaste och romantiska av de fem byarna. Manarola ligger precis som de övriga andra Cinque Terre byarna som klistrat på klipporna och det är i stort sett bara en enda gata, nämligen huvudgatan som leder ner till den lilla båtplatsen. En riktig hamn har det inte varit möjligt att anlägga, varför alla små fiskebåtar ligger uppdragna på land.

Med syftet att ta sjusärdeles snygga bilder var jag tvungen att vandra uppför Sydeuropas 170 brantaste trappor. Jag halkade till och höll faktiskt slå ihjäl mig, men lyckades greppa tag i ett träd, men bilderna blev dock exceptionella. Vi strosade runt i vackra miljöer i över 1 timme för att sedan hinna med ett tåg till den sista av de dessa fem samhällen: Riomaggiore. Kärleksstigen Via Dell´amore var tyvärr avstängd vilket gjorde att tåget blev vårt enda alternativ eftersom nästa båt skulle dröja alltför länge.

Det tog oss bara några minuter att ta sig via tåg till hänförande vackra Riomaggiore. Byn  är byggd i en ravin med en riktigt brant bygata som löper från den pittoreska hamnen genom byn som kantades av bedårande hus i vackra pastellfärger. Vi passade på att fika, besöka utsiktsplatser och utforska ett kluster av mysiga bakgator. Vi tog sedermera båten från Riomaggore till Portovenere, en stad som vissa gärna vill kalla den sjätte Cinque Terre byn

Regnsmattret hade upphört och istället hade solen tillika värmen letat sig fram när vi äntrade stadens tröskel. Till skillnad ifrån de andra kompakta byarna var detta en stad och långt ifrån lika stabbig och klaustrofobisk som sina grannar. Inloppet i sig var schizofrent vackert med kyrkan San Pietro som delikat utpost på en klippudde. Därifrån följde vi trapporna  till spektakulära Byron grottan  vars suggestiva utsikt och läge var ett härlig inslag i besöket.

Hamnen kantades av färgeuforiska medeltida hus som ledde oss besökare via The Mill till försvarsborgen Castello Brown som byggdes på 1300-talet. Det blev en lika mäktig tillika angenämt besök som vi betalade en ringa summa för att få ta oss in och uppför. Den utsikten som utkristalliserades på tre olika nivåer var minst sagt osannolik. Vi vandrade sedan planlöst runt i staden för att lite senare köpa bussbiljetter till först La Spezia och sedan Lerici, till nästan ingen kostnad alls.

Resan i sig blev en informell guidning över regionens kulturella som estetiska landskap. Vi gick dock av misstag av i närliggande grannbyn San Terenzio, vilket indirekt ledde till att vi utnyttjade den sammanhängande strandpromenad från San Terenzio till Leciri. Arkitekturen påminde mångt och mycket om den i Cinque Terre byarna. Till skillnad ifrån dem så var sprudlade Leciri av lokalbefolknings liv och lustar, inte turisterna. En annan skillnad var att detta var den första renodlade sandstranden som vi hitintills bevittnat under vår färd, de andra var stenstränder.

Vi tog senare bussen till Sarzana, dessvärre var den försenad 50 minuter vilket tärde på mitt rationella psyke där jag såg kvälls planeringen spricka med råge. Vårt huvudmål var Sarzana, inte Leciri, men vi blev lite besvikna på staden. Sofistikerad och  kulturell absolut, men alltför prålig i våra ögon i kombination med den tid som vi hade på oss att ta oss tillbaka med sista tåget till Levanto. Sarzana var som Lucca utan ringmur och långt ifrån lika vacker.

Vi åt middag runt klockan 22.00 på Trattorian Due Lune, och jag reproducerade gårdagens sagolika pizza, tyvärr var det inte samma person som gjorde den. Vi kastade oss raklånga av utmattning i våra sängar. Sett ur backspegeln gapade jag nog efter lite för mycket när Sarzana besöktes istället för att stanna längre i Leciri.

Dag 4 -Världens vackraste hamninlopp

Denna dag inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vi tog sedan Milanotåget som avgick klockan 10.13 för att 50 minuter senare stega av i vackra S:t Margherita. Vi valde att ta en båttur där även en avstickare till San Fruttuoso ingick och gick på 20 euro. Mina förväntningar inför vad som komma skulle var sjukligt höga och ändå infriades dessa vykortskriterium. Det var en syn för gudarnas fäder att skåda, bara Vernazza kom i närheten utav detta hamninlopp.

Vi var dock inte ensamma att omfamna denna sagovärld, utan horder av turister flockades på nästan varje kvadratmeter, något som förtog en del av stämningen. För att slippa trängas med ½ miljoner människor vandrade vi så långt bort som möjligt för att finna en anständig trattoria. Vi hittade till slut ett ställe där våra båda pastarätter var goda, men djävulskt snålt tilltagna. Marie och jag delade på en lokalproducerad flaska rosévin i samklang med en äppelapelsinkaka.

Ursprungligen var Portofino en liten fiskeby, men fiskebåtarna har idag bytts ut till stora lyxiga yachter i miljonklassen. Vill man bo här krävs en inkomst som är betydligt större än det man får av att fiska ansjovis. Hamnen är idag präglad av restauranger som inretts i de många pastellfärgade husen, medan de få gatorna i byn erbjuder märkesbutiker som får en att tänka på de flotta huvudgatorna i Milano, Florens eller Rom.

Det finns inga priser i menyer eftersom pengar är något man har i överflöd och inget man talar om. Det är många som åker till Portofino för att få sola sig lite i stjärnglansen från celebriteterna. Vill man bo granne med familjer som Agnelli, Armani, amerikanska filmstjärnor, finska backhoppare och andra kändisar ska man definitivt söka sig hit.

Det blev till att besöka slottet de två kyrkorna och de få gatorna, sedan var det roliga slut. Vi tog sedermera båten vidare till San Fruttuoso. Var det trångt i Portofino så var det snäppen värre här, i denna pyttelilla plats där det fanns plats för en liten strand, ett torn, ett kloster samt vandringsleder i mängder. Det var påfrestande mycket turister. Tornet var stängt, och benediktinerklostret var vi inte upplagda för så det blev att invänta båten till Camogli, en tur som  kostade hutlösa 23 Euro och tog 40 minuter.

Precis lika besvikna som vi blev på San Fruttuoso blev vi överraskade av Camogli. Staden var dagens Leciri det vill säga något vi absolut inte väntat oss något av. Det var en livfull stad som svämmade över av pittoreska miljöer i samklang med en härlig sandstrand tätt inpå en bred strand-city-promenad.

Camogli betyder ordagrant två saker på italienska. Den första översättningen är ”hus nära varandra”, vilket verkligen märks när man promenerar omkring bland stadens smala gator med pastellmålade små hus. Den andra betydelsen, ”fruarnas hus”, vilken refererar till gamla tider när fiskemännens drog ut till havs och lämnade fruarna vid kajen. Vad som hände när de var borta på fiskesejourerna förtäljer inte historien.

Det tog bara 9 minuter att nå sista staden för dagen Rapallo. Det var en mysig stad vilken ståtade med den näst sofistikerade stadskärna efter Sarzana. Vi passade på att äta middag i Rapallo där vi högg in på varsin foccaciapizza, Marie en med prosciutto,  jag en med gorgonzola. Det var mastiga stycken, men i gengäld exceptionellt goda. Vi svalde ner delikatessen med varsin limoncello samt husets mousserade vita vin och avslutade med en choklad- och karamell pannacotta. Vi var återigen redigt trötta när vi äntrade tröskeln i till vårt rum i Levanto.

Dag – 5 Genova

Klockan ljöd 06.50, men vi kände oss oväntat pigga i benen. Vi betalade 16 euro för två biljetter med Milano Intercitytåget för att ta oss till regionens största stads: Genova. Resan tog runt 50 minuter till staden där runt 620 000 människor har sitt uppehälle. Det behövdes tid för att kunna utforska denna storstadsjuvel, och tid hade vi. För att klara det gjorde vi upp en rutt med de saker vi främst ville se. Innan vi satte igång blev det en tvättäkta italiensk frukost på ett mycket lokalt hak med en dubbel espresso och en olivoljeindränkt foccacia

Liguriens huvudstad har ett historiskt centrum med ett virrvarr av medeltida gränder. Här kan du uppleva känslan av tidsepoken när Genova var Medelhavets mäktigaste hamn. I denna labyrintmiljö fanns små kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida. Lägger man ihop dessa smala gator blir sträckan runt 28 kilometer lång; att gå vilse är närmast oundvikligt. Tyvärr var det en stor högtid i Italien vilket för vår del innebar att många butiker inte alls var öppna. Det betydde parallellt att den tilltänkta shoppingen brann inne, något som öppnade för andra aktiviteter istället.

Här ligger också Europas största akvarium, och troligtvis det dyraste att gå in på; 48 euro för två personer. Jag och Marie lyckades spendera två underhållande timmar  bland horder av besökare. Delfinshow, hajar, koraller, maneter, muränor, sälar och Nemofiskar  var några av havsdjuren som besökarna fick uppleva i hyfsat bra med utrymme.

Vid hamnen återfinns stadens symbol: fyren La Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr och tillika en av de fem största. Det var dock ett  gissel att ta sig dit via buss framförallt när vi åkte på tok för långt. Att ta sig det via metron är ett betydligt effektivare och snabbare alternativ, även om man får gå till fots den sista kilometern.

På tal om Metron; Genova må förfoga över en sådan, men den bör rimligtvis vara en av världens minsta. Den består av 8 stationer varav Brin är ena ändstationen, Brignole den andra. Till och med en man med ett så uselt lokalsinne som jag själv kunde omöjligt åka fel.

Vi hittade sedan en genuin trattoria där vi äntligen testade på att äta en foccaciapizza med gorgonzola. Den var horribelt delikat; till detta underverk drack vi husets vita vin och njöt utav livets frukter då livskvalitet knappast kan bli bättre.

Mätta och lite yra lämnade vi restaurangen för att ta oss via buss 13 till stadens enda arena där Serie A lagen Genoa CFC och US Sampdoria huserar. Arenan Luigi Ferrari stadion tillhörde väl inte de sju underverken precis, och det blev ju inte bättre av att Genovashopen var stängd och att vi inte hittade Sampdoria shoppen. Kriteriet för mitt muggsamlande är att se arenan där lagen spelar för att legitimera mitt mugginköp. Denna gång blev jag utan, fast det finns ju Internet.

Derbyna mellan de båda Genualagen brukar kallas ”Derby della Lanterna”, med anspelning på Genuas fyr. Sampdorias supportergrupper: Ultras Tito Cucchiaroni och Rude Boys Sampdoria, håller till i den södra kurvan, Gradinata Sud. Genoas fans står till största delen i den norra kurvan, Gradinata Nord. Ett fullsatt Stadio Luigi Ferrari rymmer 36 536 åskådare. Den senaste renoveringen arenan genomgick var inför VM i fotboll som gick i Italien 1990.

Marie ville besöka ett Italienskt Lidl för besväret att jag drog iväg med henne; jag såg inte det som ett problem utan kostade parallellt på mig en iskall Birra Peroni. Vi gick några kilometer i en underbar värme där den klarblå himlen blev vår vägvisare till den närmaste Metrostationen.

Det sista vi gjorde i Genova var att ta en hiss upp till terrassen Spinata di Castelletto där utsikten över staden var hänförande vacker. Vi kom hem runt 21.00 det vill säga ganska skapligt med våra mått mätt för att packa och koppla innan vi skulle bege oss av från detta rara pensionat.

Dag 6 – Pisa och hemfärd

Efter att ha gått upp klockan 07.15 tog jag en kokainstinn kopp kaffe och en iskall dusch för att bli människa igen. Överst på vår korta reseagenda stod det att hinna med tåget som avgick klockan 08.54. Det tog runt 1½ timme att komma fram till tornens huvudstad Pisa. Efter att ha lämnat in incheckningsväskan på bagageinlämningen hade vi fyra timmar till vårt förfogande innan vi skulle ta tåget till flygplatsen. Vägen till det ökända lutande tornet kantades av arkitektoniska juveler som genomsyrar denna Toskanska pärla.

Det kostade 36 euro att få ta sig upp till toppen av denna byggnad via 256  marmortrappsteg. Denna ståtlighet byggdes år 1173 och den som byggde tornet är än idag okänd. Guidens teori var att det inte var någon prestige skapa ett torn när det var kyrkor och katedraler som ökade på statusen mellan dåtidens renässansarkitekter. Utsikten var dock magnifik och väl värd ett besök. I inträdesbiljetter ingick det att kunna besöka den ståtliga katedralen där många kända konstnärer huserat.

Efter det blev det en rundtur mellan broarna för att avsluta stadssejouren med en brakmiddag. Hitintills hade vi bara ätit italiensk mat, detta bröt vi tvärt mot genom att äta på en av få utav regionens indiska restauranger. Ristorante Indiano var ett härbärge för gudomlig mat lagad med stolthet. Ägaren var en pratglad gubbe som gick igenom Norra Indiens historia medan vi avnjöt de sagolika matanrättningarna.

Jag och Marie avrundade resan genom att slå oss ner på en parkbänk och njuta av omgivningarna som omslöt oss. Bagaget hämtades, sedan tog vi en en buss till flygplatsen, en kort resa på cirka 10 minuter. 17.00-19.30 var tiderna som återigen hölls av Ryanairs piloter. När vi landade i Sverige var kontrasterna osannolika; från 26 grader och  klarblå himmel till ett helvetiskt kyligt Skavsta där ett långvarigt skyfall härjade. Väl hemma i Norrköping insåg vi med lätthet att ”Borta bra, men hemma bäst” fortfarande stämmer, trots en sjusärdeles lyckad semester.

Epilog

Ligurien sett ur backspegeln var en mäktig region att vistas i och  definitivt en av de vackraste jag besökt. Två faktorer till att Levanto var den perfekta basen: dels närheten till andra städer, dels att Levanto var en lagom stor stad, inte en by. Det innebar ett urval av autentiska trattorior som är till för lokalbefolkning och turister, inte bara turister, vilket sällan är någon lyckad lösning ifall man sällar sig till gourmanderna.

Ifall ens resa består av mycket tågresor kan det vara ett bra knep att använda sig av tågstationernas otaliga biljettautomater. Istället för att våndas när eller om kommande tåg går tillbaka eller till nästa stad så är det bara att skriva in sin destination. När den dagens alla tågtider, tågtyper, priser dykt är det bara att ta 1-2 mobiltelefonfoton. Ibland kan ens vistelse bli kortare än beräknat, ibland längre och då är det bra att ha alla tågalternativen i mobilen tillhandsa för att därutöver kunna planera vidare.

Dessa härliga men intensiva fem dagarna präglades utav att vi åt sjukligt god och autentisk mat; ofta med lokalproducerade produkter. Ett klassiskt råd att försöka ta sig bort från piazzor eller huvudgator för att leta upp genuina mathak där lokalbefolkningen själv äter. Det är som natt och dag att få sin lasagne vällagad än att någon restaurangägare ägnar sig åt att bespisa så många turister på så kort som möjligt med hjälp av halvfabrikat och mikrovågsugnar.

Vi var väldigt nöja med att ha åkt i slutet av maj istället för av mitten av juni, juli eller augusti. Enligt många medresenärer och lokalbefolkning blir det på tok för mycket turister på alltför små ytor vilket skapar ångest istället för eufori. Parallellt med detta är den kvalmiga hettan värre under juli och augusti än under maj då luften är friskare samtidigt som allt står i blom.

Som sagt detta var en fantastisk resa i en osannolikt vacker och pittoresk region; ett minne för livet. Det är väl inte helt omöjligt att resan kommer att reproduceras när vi närmar oss 70 år, fast då med adekvata käppar till hands och absolut i värsta fall med rullatorer.

Continue Reading »

Östeuropas största halvmaraton

Det är härligt med adekvata tävlingsmål som är fast förankrade i ett gemensamt mål. Efter Nice halvmaraton lämnade jag ett förslag att Prag halvmaraton låg bra till datummässigt. Sagt och gjort så var den destinationen indirekt spikad. Jag skummade senare igenom deras hemsida och lade märke till att de till skillnad från vissa andra lopp hade information på utmärkt engelska, en bra värdemätare helt enkelt.

Det var först i februari som den obehagliga sanningen uppdagades: att detta var ett lopp av rang. En tävling som enligt arrangörerna varit fullbokat i hela fyra månader. Det jobbiga med det beskedet var att vi (jag) tagit för givet att man likt alla de andra loppen kunde anmäla sig när som helst. Parallellt hade vi omväntbokat såväl tur och retur flygresor med Norwegian till Prag samt bokat en lägenhet i samma stad och dessutom förbetalt kalaset.

Jag skickade ett strategiskt brev till arrangörerna vilket skulle spela på deras empati samt mycket humor. I worst case scenario kunde vi klä ut oss till getter och sjunga tjeckiska folkvisor samt starta sist bara vi fick deltaga i tävlingen. Dock fungerade inte den strategin, utan de hänvisade till välgörenhetsorganisationer vars inträdesbiljett låg i att skänka dem 600 kronor, något som legitimerade oss en startplats i loppet. Vi tog en på måfå och det visade sig senare vara typ Tjeckiens svar på: ”De blindas förening”. Indirekt passade det oss fyra  halvslitna gubbar bättre än vi själva förstod. Vi undrade informellt om det var attributen som blindkäpp, glasögon och dylikt som krävdes för att uppfylla kraven?

Kampen mot klockan

Mitt träningsupplägg hade som vanligt varit kantad utav skador, förkylningar och oändliga virus. Jag hade dragits med en ruskigt segdragen förkylning sedan i mitten av januari och den vägrade släppa greppet. Jag hade periodvis tränat med denna genomförkylning med kontentan en alldeles för hög max- och medelpuls för att vara hälsosamt. Jag såg dock ljuset i tunneln eftersom jag endast var förkyld, men inte hade hosta eller feber.

Den dysfunktionella katapulten blev för mig en utbildning i Stockholm vilken handlade om ”hemmaplanslösningar” det vill säga kommunala strategier för att undvika dyra placeringar utanför sin egen kommun, för ungdomar mellan 13-20 år. Tillställningen var förknippat med eufori förutom just att någon smittade mig med ett virus som satte sig på stämbanden. Skadan skedde ytterst olägligt cirka 2 veckor innan själva loppet.

Vid 2013 års Bråviksloppshalvmaraton sprang jag med virus på stämbanden, vilket ledde mig till halvkollaps och utskällning av tävlingsläkaren. Det har jag tagit lärdom av, skulle det vara så att viruset inte lämnat halsområdet så skulle jag helt sonika inte ställt upp – tror jag.

I min träningsplanering låg 3 squashstegmatcher samt sträckorna 15, 16 och 18 kilometerslöpningar och sedan loppet i sig. Det första rationella beslutet var att avboka mina 3 squashmatcher, något som bidrag till att jag åkte ner till division 5. Det var egentligen inte hela världen, utan det var de uteblivna öppningarna som jagade upp mig, men sänkte mitt löpningssjälvförtroende. Den värsta farhågan var att inte överhuvudtaget kunna ställa upp i loppet den 5 april. Mina huvudstrategier bestod 11 dagar innan loppet av:

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut viruset
• Reducera träning och intensiva aktiviteter
• Dricka mycket vatten
• Undvika socker i ännu högre grad
• Dricka en bryggd bestående av färsk ingefära, honung och citron
• Be till gud trots att jag är agnostiker

Dag 1 – Here we go again

En billig resa är oftast synonymt med flygavgångstider som får den morgontrötte att abdikera. I mitt fall upplever jag det snarast som något ytterst positivt. Först och främst är det aningen spännande att bege sig ut mitt i natten, för det andra är det knappt ingen trafik på vägarna, för det tredje har man hela dagen på sig att utforska den destination man ska vistas i.

Vi samsades i Jarmos bil med densamme som självutnämnd chaufför. Han hämtade upp mig på Lidlparkeringen klockan 03.00. Vädret var kylslaget, stämningen var fantastisk; inte en tyst minut under resans gång. Gliringar och infantil humor delade plats med kommande reseförväntningar. Resan till Arlanda tog runt 2 timmar och 15 minuter; prick klockan 05.55 knäckte vi  vår traditionsenliga 50 cl öl på flygplatsen. Planet avgick klockan 07.00 och var framme runt klockan 08.55.

För 200 kronor fick vi en guidad tur via en förbokad taxi som navigerade friktionsfritt till vår lägenhet i gamla stan; en resa som tog runt 40 minuter. Vår lägenhetsnyckel skulle hämtas ut på bottenvåningen i en osannolikt liten souvenirshop. Dock var ägaren försenad så gänget fördrev tiden med att beta av öl 3 på ett närliggande fik. Vädret var på sitt allra bästa humör; strålande sol och ett gradantal över 20 grader.

Efter att tagit sig uppför de 123 trapporna till vår vindsvåning acklimatiserade vi oss en stund och bytte om för att senare äta lunch på Friday´s. Magnus Ströms anmälan till loppet hade inte fullt ut slutförts, vilket skapade en obehaglig oförutsägbarhet. Agendan blev att ta oss till loppets expo för att lösa det problemet samt att hämta ut våra startbevis. Expot låg en bra bit bort så det blev att köpa ett 3 dagars kollektivtrafikkort (buss, spårvagn, tunnelbana) för ynka 310 koruna det vill säga runt 105 kronor.

På den intetsägande tillställningen löste Magnus sin startplats, och Jarmo shoppade träningströja och strumpor. Nästa anhalt blev kvartersgrannen: Potrefená, en gigantisk ölstuga där vi gubbar blev kvar 2 timmar för att avnjuta äkta tjeckisk billig kvalitetspilsner. Själv hade jag målat in mig i ett hörn via mitt muggsamlande. Min legitimation för att överhuvudtaget få köpa en mugg utav stadens storklubbar var att se arenorna de spelar på med egna ögon. På köpet utkristalliseras en annan bild av den stads som besöks, något som måhända kan kategoriseras som autentiskt istället för tillrättalagt.

Det blev en lång soloraid på över 1 timme, medan de andra drack mängder med pilsner på ölstugan. Jag hittade i vilket fall som helst arenan, köpte Spartak Prags mugg i deras arenashop. På vägen hem passade jag på att utforska de underbara vyerna ifrån närliggande stora Letnoparken.

Från ölstugan till en i mångas ögon oändlig promenad till Prags stolthet: Pragborgen. På vägen dit fick vi en informell guidning längs med floden Danube innan vi stannade till för att dräpa några kalla stora pilsner efter en mastig stigning. Vi traskade sedan runt i historiska miljöer att döda till, trots att åskan låg tät runt Prag, otroligt nog kom det bara en liten skur.

Efter att ha gjort oss i ordning i lägenheten och skålat i några pilsner bar det iväg till Hardrock café för att äta god mat och lyssna på livemusik. Dock var detta inte ett av de bästa Hardrock vi varit på under åren,  så kvällen varvades med myriader av pubar i gamla stan. Jag hade sovit 6 timmar på två dygn, jobbat som besatt och nu själva resan samt en fontän av alkohol som sambuca, öl och vodka. Den kombinationen var nog källan till att jag blev schizofrent trött och lämnade de andra lite tidigare. Problemet var att jag dels inte hade mobilen med mig, samt att jag var den som hade tillgång till lägenhetens enda nyckel. I alkoholdimman gick jag vilse i Prags ringlande kullerstensgränder. Det tog mig hela två timmar att hitta lägenheten. Jag ställde upp de tre ingångarna med tidningar, plastlock och dylikt för att gänget skulle ta sig in i lägenheten, tyvärr var den strategin för sent påtänkt.

Under dessa timmar hade mina tre kompisar svurit sig röda i ansiktet över att inte kunna nå mig med syftet att också komma in lägenheten. De tog rationellt in på ett hotell för att slippa sova ute. Själv hade jag däckat på mitt rum utan tanke på att ringa dem. Jag vaknade tidigt med en huvudvärk som inte var av denna värld. Då ingen annan befann sig i lägenheten blev jag snart varse att de måste ha sovit någon annan stans.

Jag satt skakigt på telefonen; klockan 09.00 ringde Jarmo som förklarade att de tagit in på ett hotell för 1500 kronor. Den summan fick jag betala för att jag överstigit min låga alkoholtröskel som dessvärre brukar vara en portal till dumdristiga aktiviteter. Jag bad om ursäkt några hundra gånger och försökte förklara för dem och mig själv mitt rationella beteende i ett irrationellt tillstånd. Ingen blev klokare av dessa antaganden, men jag hittade ett kvitto som visade att jag besökt mitt favorit-fastfood-ställe Kentucky fried klockan 23.52, något som jag inte hade ett minne utav.

Dag 2 – Den lugna dagen

Vår självinstiftade nykterhetszon är dagen innan själva loppet vilken för ovanlighetens skull inträffade på en fredag; vanligtvis är tävlingen på söndagen. Efter några Panodil och en betydande ångest för gårdagens dysfunktionella beteende begav vi oss ut i ett fantastiskt soligt och varmt Prag.

Det blev en lång men vacker promenad till Petrinparken som låg på Lillsidan det vill säga andra sidan floden. Vi tog oss upp till höjden via en bergsbana för att insupa en fantastisk utsikt i hisslösa: The Petrin observation tower. De många trapporna fick i alla fall mig att kvickna till en aning, med betoning på en aning.

Efter att ha insupit mängder av vyer över Prag så åt vi inhemsk mat på ett tjeckiskt hak: Vysoky dum 99. Jag testade deras nationaltilltugg dumplings med deras svar på gulasch; tyvärr en ganska intetsägande gourmand-upplevelse, parallellt tummade jag och Jarmo på att inte dricka dagen innan ett lopp. Visserligen stannade den processen på endast en öl; som försvar måste jag tillstå att den passade utmärkt till den karga köttanrättningen.

Vi flanerade senare runt Lillsidan och Gamla stan tillsammans med horder av turister från alla världen hörn. Pragbron var portalen mellan de urgamla områdena vilken vi använde oss av för att välförtjänt få koppla av i vår lägenhet efter ömma fötter, vader, tår, anklar av allt gående.

Kvällen avslutades med att äta lyxig italiensk mat på välrenommerade restaurangen Kooga. Efter denna högtidsstund vandrade vi planlöst runt i Gamla stan för att klockan 21.30 vara tillbaka i våran lägenhet med agendan att mentalt förbereda oss inför morgondagens begivenhet. Själv var jag inte helt säker om jag överhuvudtaget skulle kunna ställa upp i loppet; det fick morgondagen berätta.

Dag 3 – Tävlingsdagen

Vi hade sovit som rastlösa påfåglar, vilket nästintill krävdes snorting av kaffe för att överhuvudtaget kunna kvickna till. Klockan 08.00 gick de morgonpigga upp det vill säga atleterna Mats och Magnus. En timme senare satt vi på favoritfiket för att äta en  lagom frukost bestående av en lime-ingefäradryck, delikat omelett och iskallt vatten.

Därefter inleddes den mycket magiska religiösa riten att ta på sig löpningsutstyrseln: ”nu finns det ingen återvändo syndromet”. En burk tigerbalsam, homobyxor, Nike funktionströja. Min nyinköpta ögonsten Garmin forerunner 310xt var uppladdad precis som nya Sansa clip innehållandes musik med Tom Jones, Amanda Jensen, Pretty Maids samt mängder av A.O.R och melodiös hårdrock för att sporra mig till stordåd.

Mina tre delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

Vi fyra traskade ner till startfållan runt klockan 11.40 i ett väder som stod i klar kontrast till de två första dagarna. 10-11 grader och råmulet, vilket egentligen var ett optimalt löparväder. Det fanns ett överflöd av toaletter och adekvat  informationen på plats. Jag startade i startgrupp H, medan Jarmo stod i grupp J, Stefan och ”AIK” äntrade startgrupp G.

Första löpningen sedan början av mars var definitivt inte den bästa uppladdningen i historien, trots det så stod jag ambivalent på startlinjen. Jag bestämde mig när jag vaknade att förtränga genomförkylningen när jag inte kände av halsontkänningarna som funnits med mig de senaste två veckorna. Tanken var dock att ta det väldigt lugnt i början med kollapsen i Bråviksloppet som pulserande varningslampa.

Hela arrangemanget genomsyrades av en folklig stolthet, massor av människor längs med gatorna och varierad musik runt bansträckningen som i sig var perfekt. Efter 14 km insåg jag att min dödsannons inte skulle visas och ökade sedermera löpsteget från ett väldigt lågt tempo. På sätt och vis var detta ett behagligt lopp när jag för ovanlighetens skull hade mycket kvar att ge de sista 5 kilometerna istället för att vara invalidtrött.

AIK och Steffe väntade på vår överenskomna mötesplats; Jarmo kom lite senare. Vi var alla väldigt nöjda med våra prestationer utifrån de skilda förutsättningar vi hade i bagaget. Steffe hade ont i vaden och fejkhaltade betänkligt, annars var vi relativt krya.

Min tid skvallrade om att jag missat 1 timme och 50 minuters gränsen för första gången någonsin av de 5 halvmaror jag genomfört. Utifrån mina förberedelser och att jag dagen innan inte visste om jag skulle ställa upp eller inte fick jag nog vara nöjd ändå. En stor eloge till arrangörerna som lyckats skapa en av de bästa halvmarorna vi sprungit. Alla topp-10 var färgade löpare, varav 7 från Kenya och 3 från Etiopien – vilka löpare.

Vinnaren herr: 59:22  Kirui Peter Cheruiyot, Kenya (2:28 min/km)

Vinnaren dam: 1:08:18, tid  Chepkirui Joyce, (3:07 min/km)

Magnus ”AIK” Ström: plats 1361, tid 1:38:34 (4:40 min/km)

Stefan Hammarström: plats 2868, tid 1:47:44 (5:06 min/km)

Mats Widholm: plats 4511, tid  1:57:39 (5:35 min/km)

Jarmo Kolehmainen: plats 7617, tid 2:13:47 (6:20 min/km)

Vi tog det lugnt i lägenheten och gjorde oss redo för 1 timmes förbokad helkroppsmassage med syfte att heala våra halvsargade kroppar. 400 kronor tillika balsam för själen och ömma muskler var minst sagt välinvesterade.

För att fira att alla var nöjda med tävlingsresultaten samt att vi var här tillsammans hade vi köpt en Absinth staden till ära som vi adekvat drack i  symbios med socker, sked och en tändare. Den 70% alkoholen gick rakt in i blodet och vi kände oss som Van Gogh eller Strindberg i deras sämsta stunder trots, avsaknaden av huvudingrediensen malört.

Klockan 20.00 var det dags att äta en äkta argentinsk buffé. Det var en upplevelse i kombination med att vi var överhungriga; en diskrepans som skapade oreda i kroppen. Jag personligen föråt mig på mängder av biff, kyckling, soppor, efterrätter samt Östeuropas starkaste vitlökssås. Vin och öl ingick i det genant billiga priset av 200 kronor. Hetsätningen var tyvärr källan till att jag mådde dåligt resterande tid av dygnet.

Vi tog taxi till en inhemsk hårdrockpub som jag besökt 15 år tidigare. Hells Bells heter den och drivs av några riktiga hårdrocksentusiaster. Skillnaden mot då var att nu var den lilla lokalen överfull av berusade människor där alla tycktes röka. Vi såg två låtar av metalcorebandet Proximity samt tryckte in oss en öl innan vi for ut igen med syftet att inte bli rökskadade.

Resten av kvällen präglades utav att vi pendlade mellan bättre och sämre pubhak. Trots att detta var lördag och att gatorna och inneställena var smockade med festsugna tjecker och turister var vi otroligt sega. Dagens mastiga program med 21 km löpning, massage och massor av mat hade satt sina spår. Vi var hemma 30 minuter efter midnatt, men att omfamnas av mjuk kudde och varmt täcke hade i det ögonblicket aldrig känts bättre.

Dag 4 – Ta det lugnt dagen fasen

Halvt skadeskjutna kravlade vi stapplande ur våra sängar runt klockan 09.30. Magnus, Steffe och Jarmo drog till favoritfiket för att äta frukost timmen senare medan jag själv inledde den traditionella resefasen att upptäcka staden samt filma och ta snygga kort. Jag tog spårvagnen till Pragområdet 10 där arenan låg och där Spartaks Prags antagonister SK Slavia Prag huserade.

Arenan låg utanför kartan så att säga så det krävdes en bra stund att ta sig dit. Trots att det var söndag var arenashopen öppen, och där köpte jag min andra mugg under denna resa. I och med att arenorna allt som oftast ligger en bra bit utanför centrum så får man som svensk turist ett helt nytt perspektiv på den stad som man besöker, Prag var absolut inget undantag.

Jag var ifrån mina polare i fem timmar med ett väder som inte andades snygga-bilder-tagning precis, men det regnade i vilket fall som helst inte. Under promenadens gång åt jag återigen på Kentycky fried, denna gång visste jag om att jag gjorde så.

Köpte två iskalla 50 cl öl på en minimarket för det ringa priset av 7 kronor styck. I och med att jag äntrade Prags lyxigaste shoppingpalace med en av dessa gömd bakom en turistkarta genomskådade mig oväntat Palladiums väktare mig. Jag fick dricka upp den utanför för att återigen få tillträde att vandra runt bland de 200 butiker som konsumtionskyrkan rymde.

Jag hittade en massagefåtölj som löste upp resterande muskelknutar. Ackompanjerad av min andra öl som jag stoppat i väskan njöt jag av ryggbehandlingen tills en annan väktare dök upp framför mig. Han tog diktatoriskt ifrån mig plåtburken, men lät mig sitta kvar i stolen; som tur var det knappt någon pilsner kvar.

Jag avslutade mina 5 timmars egentid med att vistas den sista timmen runt de Judiska kvarteren och ett besök på medeltida Convent of St: Agnes of Bohemie. Det var ett stort område som jag avnjöt med två nya öl i väskan till ett mer uppklarnande väder. I området slogs giganter som Prada, Chanel, Dior och  Bvlgari om uppmärksamheten där historiens vingslag kändes ytterst påtagliga. Absolut sist blev det att traska längs med floden till Karlsbron för att insupa vårvädret.

Klockan 15.30 var jag back in business för att möta upp de andra gubbarna på sportbaren: Caffrey´s. Magnus hade dragit tidigare för att göra en tatuering, de andra hade suttit och följt Everton – Arsenal. Jag kom precis till andra halvleks början och fick bevittna Evertons massaker med 3-0 över det oförutsägbara Londonlaget.

Huvudmatchen bestod dock av bataljen mellan West ham – Liverpool. Med två Liverpoolfanatiker som resesällskap var denna match indirekt oundviklig. En orgie av straffar följde avgörandet mellan de båda lagen; Steve Gerrards straffsparkstår stod mellan denna vinst och ett oavgjort resultat. Till matchen hade Liverpoolkillarna Jarmo och Stefan hunnit att bälga i sig en hel del alkohol. Det blev lite tjafs i gruppen huruvida rundorna skulle avlöpas. Jag ville anarkistiskt helt styra min egen runda, medan majoriteten var betydligt  flexiblare.

”Nästa-runda-processen” har förut varit förenat med följande informella regler. Vid egen runda har den vid rodret makten att välja precis vad den vill, bara drycken innehåller någon form av alkohol. Skulle någon i gruppen vara allergisk eller överkänslig mot något ingrediens måste den personen få dispens att få något annan brygd. Om någon inte gillar vad den får sig tilldelad så behöver inte personen i fråga dricka upp. Dock får man ingen ny drink eller slipper nästa runda eftersom det just är alkohol i glaset. Vill man hämnas kan man göra så genom att bjuda på exempelvis Fernet Branca när det är ens egna runda.

Att gå dessa rundor är både rationellt och aningen spännande, men också förödande utifrån att drabbas av en kommande blackout senare på kvällen. Min huvudstrategi går ut på att helt sonika sinka processen genom att dricka saktare. Jag är inte heller den som tar tag i stafettpinnen när glasen står och det är min tur att beställa. ”Du dricker som en fjolla”, ”Drick upp nu då”, ”Är du inte färdig än”, ”Du dricker ju inget”, ”Drick upp nu vi ska till en annan pub” är kommentarer man får vänja sig vid om man anammar ovanstående strategier med syftet att inte balla ur helt och hållet det vill säga Dr Jekyll och Mr Hyde syndromet.

Vårt groll lade sig efter en dos manlig sentimentalitet på rummet i kombination med två tunga Absinthshoots. Sedan var det dags för lokal mat i närheten av vår lägenhet. Mitt sug efter spagetti bolognese visade sig vara ett misstag då portionen i sig var obehagligt liten till skillnad ifrån vad mina vänner hade beställt. Jag antar utifrån deras kötträtter att pasta inte låg i linje vad restaurangen vanligtvis serverar sina gäster. Stefan var snäll och bjöd mig på några ribs eftersom han var vrålmätt. Något jag verkligen uppskattade efter att ha börjat tugga på mina krokiga och seniga fingertoppar.

Tidigare på dagen hade gubbsen besökt en Absinthpub som de verkligen gillade och såg som en favorit i repris då undertecknad missat den delen. Jag kan bara hålla med grabbarna att det låg en hel del mystik i luftn efter att vi äntrat den originella dryckespuben. Vi testade på olika varianter av absint och konsten att få in vätskan snabbt in i blodet. Vi fyra gubbar satt likt några heroinister, som taget från ett utav Amsterdams undanskymda kanalapotek.

Dag 5 – Hemfärdsfasen

Relativt pigga gick vi upp planeligt klockan 07.00. Lightstädning stod på morgonagendan för att ersättas av att leta upp en taxiprocessen klockan 08.30.  Denna gång kostade taxin 9oo koruna och det tog lite över en timme satt nå flygplatsen på grund utav ett betydligt högre trafiktryck. 100 koruna är ungefär 35 svenska kronor. Vädret var på ett bättre humör än de senaste två dagarna när vi lämnade den Tjeckiska huvudstaden till sitt öde.

Efter incheckningen åt vi frukost bestående av mackor, kaffe och färskpressad apelsinjuice. Därefter var det dags att ta sig in til gaten och börja leta efter presenter till familjen. Choklad och parfymer blev kontentat av den 1½ timmen  långa shoppingturen samt en Absinth till mig själv. Att ingen av butikerna hade någon form av Sambuca var som sann Sambuccaman en stor skymf.

Flygresan med Norwegian fungerade friktionsfritt. Vi möttes utav ett horribelt vårväder där ett ett blåsigt ösregn härskade oavbrutet. Jarmo återtog rollen som chaufför. Stockholmstrafiken ackumulerade hemfärdstiden till lite över 3 timmar. Parkering samt bensin delat på fyra personer landade på överkomliga 300 kronor per person. Klockan 17.15 blev jag stjälpt vid Lidl parkeringen; borta bra, men hemma bäst.

Dag 6 – Reflektionsfasen

Jag hade den goda intentionen att förebygga en mental kollaps via en dags ledighet. Hade tagit en extra semesterdag för att njuta av att dels koppla av, dels packa upp alla prylar. Vår nästa resa blir en höstresa som förhoppningsvis kan betyda att vi slipper både pollen som virus. Vi kommer också att ta in på hotell med syftena att slippa strulet med en nyckel delat på fyra personer, tillgång till frukost, tillgång till hiss och adekvat toalett och dusch. I nuläget lutar det åt Bryssel halvmaraton som går av stapeln i början av oktober. Såhär i backspegeln var det utifrån ett helhetsperspektiv en optimal resa. De fragment av oro i gruppen baserades på vårt alkoholintag, något vi aldrig lär komma undan. Med Magnus Ström i gruppen känns det som att vi hittat den sista organiska pusselbiten i resekonstellationen.

Continue Reading »

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för.

Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga.

Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska.

Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras.

När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar.

Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är ”Bullets”, ”Cheated by love”, ”Loves on the line” och  ”Holding out to your love” vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet.

Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen.

I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat.

En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen.

Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna.

Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: ”Abandon”, ”The Raindance” och ”Into the Fire”. Personligen hade jag också velat hört ”Under the sun” och ”Heartbreaker” från första plattan.  Med den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing.

Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende.

Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt.

Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt.

Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts Countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar.

Mitt egna kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget ”The Magpies” (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3.

Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England.

Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik.

Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet.

Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år.

Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak.

De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen.

Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock.

Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.

Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley.

Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo.

Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid.

Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove.

Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få.

Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar.

Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats.

Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen.

När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways.

Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv.

Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden.

Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock.

Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen.

De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scott Soto.

Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner.

På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen.

Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013.

Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett.

De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv.

Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna.

Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget.

Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade.

Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge.

Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna.

Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek.

Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping.

Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Sett i backspegln

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt.

Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse.

Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.

 

Continue Reading »

Magiska Österlen

Det berömda Österlenljuset infinner sig plötsligt när man passerat rätt antal åkerlappar. Det intensiva, förförande, strålande ljus som gör sig så bra på film och målardukar har lockat sökande konstnärssjälar till denna del av Skåne i århundraden. Sommartid är det vernissager, loppisar och teaterpremiärer i varenda buske; krukmakare, glasblåsare, klädskapare, musiker, skådespelare och författare ockuperar varenda skrymsle.  Det var detta som gjorde mig nyfiken, och upprinnelsen till att jag bokade ett pittoreskt hus mitt uti Österlen med familjen.

Dag 1 – Bilfärden

Efter två ”vakennätter” på mitt sommarjobb så var jag mer medvetslös än levande så det låg på Maries lott att köra till skåneland. Vi passerade oväntat snabbt Jönköping för att senare svänga bort från E4:an efter Markaryd. Såväl hastigheten som tålamodet började tryta efter nästan 5 timmars bilkörande. Runt 15.30 nådde vi till sist Simrishamn där vi letade upp ett thaibufféställe var syfte snarare att blidka hungern framför smaklökarna. Därefter flanerade vi runt hamnen och de medeltida hobbitthusen. Det var en fröjd för ögat att upptäcka detta light-Söderköping. Innan vi bilade till huset så handlade jag på mig en 5 dagars ranson av öl samt mat att fylla kylskåpet med.

Exteriört men framförallt interiört visade sig vårt boende vara en orgie i estetisk inredning. Vanligtvis har lockande bilder en tendens att fånga vinklar och vrår som skapar en större mental bild av ett boende än när man ser det i verkligheten, denna gång var det faktiskt precis tvärtom. Ernst Kirchsteigers ande svävande onekligen över detta robusta bygge. När barnen var på husesynupptäcktsfärd passade jag på att se Jimmy Åkessons partiledartal i Almedalen och efterföljande debatt i symbios med två riktigt kalla öl. Vid tiotiden var familjen däckad av förväntningar, bilåkande och konstant gående.

Dag 2 – Ale stenar

Vaknade runt 08.30 efter att ha sovit som en gud. Tyvärr vaknade vi till ett groteskt molnigt och kylslaget Österlen som snittade runt 15 grader. Det omkullkastade våra planer, men vi valde Ale stenar touren som lämpligast utifrån hur vädret såg ut. Runt 12.00 precis efter vi anlänt började molnen successivt att skingras för att någon timme senare vara puts väck. Eftersom vi redan sett Stonehenge så kändes Ale stenar som något man bara gick förbi. Det som var magiskt var de onaturligt böljande gröna kullarna i kombination med vallmoblommor, havet och stenstranden. Istället för att gå tillbaka samma väg som vi kom tog vi oss ner för den branta backen och sedermera stranden. Ett lyckokast visade det sig för såväl mig som viewfinder som för barnen som stenletare. Det var mäktiga kontraster som möttes, och vi var mitt i detta mindfulnesscenario; en syn för gudarna.

Efter att ha insupit miljöerna, fyllt påsar med stenar och tyvärr plast som folk kastat längs med stranden kom vi till Kåseberga det vill säga en liten pittoresk fiskehamnen fylld med turister. Jag dräpte en iskall öl i kombination med en saftig megaburgare, Marie tog istället en genuin laxburgare. 45 kort senare tog vi bilen till Löderupsbadet. Syftet var bara att se hur stranden såg ut, men ju längre vi blev kvar desto längre konfronterades vi med det iskalla vattnet. Till sist badade barnen med kläderna på, en minst sagt oväntad överraskning, då de vanligtvis kan kategoriseras med vattenskräck. Marie blötte ena tån, medan jag sträckte mig till vatten upp till låren, därefter vilade vi en stund på den mjuka sanden.

Vi avslutade denna lyckade dag med att bila längs med strandvägarna via Skillinge, Branteby, Östra Hoby och Borrby. Kronan på verket blev varsin surdegspizza på det välrenommerade Kafferost. 145 kr för en pizza är mastigt om det inte är guld eller saffran i dem. Inget guld, men dock  portvinskokta päron, mozzarella, ruccola och karamelliserad lök. De var absolut goda, men inget går upp mot en adekvat Vesuvio eller kebabpizza; spelar då ingen roll om alla ingredienser är ekologiska och närproducerade. Spelade familjespel på kvällskvisten för att sedan likt en tråkig gubbe följa Miljöpartiets Almedalsstal av Gustav Fridolin.

Dag 3 – Tosselilla

Jag vaknade med tuppen i syfte att upprätthålla bilden av mig som familjens hälsominister. Guidad av Österlenljuset och i viss mån skyltningen gav jag mig ut med kameran i högsta hugg samt pulsklockan och melodisk hårdrock i världsklass. Det blev en magisk runda, nästintill en religiös upplevelse. I slutet av halvmaratonsträckan såg jag Gud, kände ruset av vallmofältet eller enbart snuskigt sega ben. Vilken av dessa alternativ som blev min subliminala vägvisare att springa vilse vet jag inte än idag.

Men efter att ha avverkat 25 km för att se skylten Glemmingebro så var måttet rågat. Jag gick haltande in till närmaste bonde för att få låna dennes telefon. Jag ringde upp Marie som 20 minuter senare hämtade upp en sargad långdistanslöpare invid en pillemariskt leende kärnbonde. Hade jag svängt av före Hannas kyrka, och inte efter så hade jag hamnat rätt, nu blev det inte så.

Efter en snabbdusch och macka i farten bilade vi med otåliga barn till Tosselilla, Skånes Sommarland. Det kostade 1000 härliga riksdaler för att kunna äntra denna eklektiska park. Tosselilla bestod av 5 världar: Tivolilandet, Sommarlek, Vattenlandet, Tarzanskogen och Kul på hjul. Vi pratar inte precis om Skara sommarland, Gröna lund eller Liseberg, utan ett smörgåsbord av den sämre sorten, fast tillräckligt godkänt för att barnen skulle gilla vad de såg. Till skillnad från igår när solen värmde så var denna onsdag tisdagens raka motsats. Det blåste isvindar och jag förbannande mig själv för valet av shortsen och den tunna T-shirten samt löftet att det var jag som skulle vara med barnen i vattenrutschkanorna. Det kalla vädret var ett regelrätt mandomsprov; jag lindade in mig i filtar när Marie och barnen parallellt avverkade 1½ timme i halvtaskiga karuseller.

Vi lämnade stället efter 5 långa timmar precis innan de stängde vid 18.00 tiden. Stannande till vid närliggande Ica Kvantum för att handla ingredienser till kvällens tacos samt glass med färska jordgubbar. Marie råkade tyvärr tappa av locket på chilipepparn i blandfärsen så att barnen vägrade äta sörjan. Jag klandrade inte dem, köttfärsröran var djävulskt het, med råstark betoning på het. Barnen fick sin dos av barnprogram på morgonen, Marie hade inget intresse av att se på tv och jag följde klockenligt Almedalsveckan på tv. Denna kväll var det Moderaternas tur via Statsminister Fredrik Reinfeld hålla ett tal. Barnen ville sova hos oss då det lite spännande både åskade och regnade. Tyvärr snarkade Frida som ett sågverk, annars var det familjemysigt.

Dag 4 – Ystad

Jag gick upp lite före åtta för att fixa till en delikat skinkomelett till familjen. Klockan 11.30 betalade vi 40 kr i parkeringsautomaten nära turistbyrån i Ystad efter att ha bilat de två milen till denna Wallanderstad. Vi flanerade runt de gamla, pittoreska och vackra hobbitbyggnaderna. Om Simrishamn var bra så var detta för mig en top-10-stad i Sverige, jag bara älskar Ystads miljöer. Här hade kommunen lyckats förena det nya med det gamla, H & M med designbutiker i kombination med mycket grönska som badade i olika färger.

Hellsta kvartetet  från 1600-talet som var smockfylld med dyra designbutiker blev det ställe där vi gjorde av med 400 kronor på kvalitetspraliner och lyxlakrits. Efter att spatserat uppför den långa huvudgatan som kantats av bra shopping kom vi till det fantastiska Klosterkvarteret. Förutom det vackra klostret i sig fanns det en lummig vattenpark och fem varierade klosterträdgårdar som omgärdade denna medeltidsskapelse. Det var vyer att döda för helt enkelt. Här blev vi kvar ett bra tag, till barnens förtret.

Nästa anhalt blev stadens gästhamn för att någon timme sedan återvända till brottsplatsen för att slippa åka på parkeringsböter. Vi ville äta italienskt, men det närmaste vi kom den kosten i Ystad var restaurangen Bröderna M. Ett utmärkt ställe där kvalitet samsades med kvantitet vilket innebar en dyr historia men som sagt semester är semester, då måste man unna sig saker. När vi kom hem runt fem hem blev det familjespel, vitt vin och relaxing.

Dag 5 – Baddjävlar

Sov åtta härliga timmar, försökte få tag i ansvariga för dressinen utan resultat, så vi strök den aktiviteten ur programmet. Trots riktigt bra väderprognoser så kastade verkligheten på oss regn, gråa moln och kyla.

Runt 12 drog vi i alla fall till välrenommerade men slitna stranden Strandhammaren. Sanddynerna var många och miljön minst sagt annorlunda gentemot Löderups strand. Det tog inte många minuter innan vädret återigen vände till vår fördel. Solen strålade och vi var lika förvånade som tillfreds. Östersjövattnet var dessvärre lika kall som förut och innehöll också svartgrå alger som efter ett dopp kändes som ett extra skinn.

Innan vi for tillbaka till stugan gick vi upp på Sandhammarsfyren några 100 meter från stranden. En familjebiljett kostade 100 kr och vi tyckte det var en upplevelse värda de pengarna. Det var 107 trappor upp till toppen som bestod av rangliga träbrädor med glipor emellan, något som instinktivt fick min höjdrädsla-radar att reagera. Utsikten var  horribelt riktigt bra och servicen med att få låna en kikare utmärkt. 3 parti Uno, partiledarstal av Jan Björklund, några öl och jordgubbar med glass fick avsluta kvällen.

Dag 6 – Hemfärden

Efter en god natts sömn inleddes städprocessen. Vi tog  2 timmar senare farväl av det trevliga värdparet och det fina huset för att bege oss mot Kivik längs med natursköna småvägar. Kiviks musteri blev en plånboksöppnare där sylt, marmelad, godis, saft och diverse andra delikatesser inhandlades i deras gigantiska gårdsbutik. Kiviks musterimuseum, utställning, visningssal, trädgårdar och fik var såväl estetiska som mysiga.

Vi fick dessutom rådet att åka tillbaka några mil i syfte att besöka Österlens vackraste strand. Vi blev definitivt inte besvikna över att vi lydde det rådet. Stenshuvuds bad var det närmaste jag kommit tropisk strand i Sverige. Den närliggande vegetationen och alla träd påminde mig i lite om Thailands stränder, om man blundade med ena ögat. Oplanerat blev vi kvar två timmar på stranden. I Hanöbukten tycktes inte de dysfunktionella algerna tagit sin tillflykt något som var ytterst befriande. Vattnet i sig var dessvärre lika kylslaget som de andra dagarna. Att man efter en stund kunde gå lite längre ut berodde inte på att man vande sig, utan att fötterna helt sonika domnade på grund av det kalla.

Glada i hågen efter denna oväntade överraskning tog vi tillfället i akt att bestiga Stenshuvud i denna Skånska nationalpark. Berget är 97 meter hög och fanns definitivt inte med på barnens prioriteringslista, men de följde motvilligt med upp till toppen. Den dramatiska utsikten med  flacka sandfält, vita heder och blomsterrika torrängar  var väl värt besväret. Stenshuvuds nationalpark bildades 1986 och omfattar cirka 380 hektar.

Den sista destination på Österlen semestern innan vi rullade ut på hektiska E4:an var oemotståndlig. Målet var Skånes äldsta kaffestuga Alunbruket. ”Korsvirkeslängan byggdes som arbetarbostad i början av 1700-talet och ligger i en kulturminnesmärkt bruksbygd omgiven av Verkeåns naturreservat. Alunbruket lades ner 1912. De röda backarna blev istället ett populärt utflyktsmål och 1930 började Hilda Nilsson servera kaffe med hembakat i sitt föräldrahem. Medlemmar av samma familj bevarar traditionerna i tredje och fjärde generation”.

Det var snuskigt vackert område och det lummiga caféet var troligtvis en täckmantel för hobbitar att samlas på. Det var så pittoreskt att det gjorde ont i hjärtat precis som deras fikapriser. Populära nyare skapelser är Fläderblomvalnötstårta, Amarettotryffeltårta med apelsinsås eller hemmagjord smultron-pistage glass. Kan bara rekommendera detta smultronställe till alla som har en  ambition att omge sig med livskvalitet.

I syfte att hinna med så mycket så möjligt av Lino Ferraris svensexa snittade jag runt 150 km/timmen utan att bli av med körkortet. Det blev en kamp mot klockan som jag dessvärre förlorade, men vad gör 45 minuters försening efter dessa gudomliga dagar runt Österlen. Nu har vi sett detta och får snällt leta upp nya fantastiska miljöer att besöka, men som sagt oerhört vackert och trevligt trots att vädret inte var på topp.

 

Continue Reading »

Fantasifullheten utan gränser.

När jag bekymmersamt följer Norrköpingspolitikernas ambivalenta budskap hur vår kära stad ska utvecklas är det mer spännande att följa andra kommuners innovativa turistprocesser. Där Norrköping har ett servat guldfat förstör man helt sonika upplägget, förfular eller gör oftast ingenting. Jag undrar hur Norrköping skulle se ut om första tanken alltid är: ”hur ska vi bygga det här i syfte att stärka stadens varumärke och göra det konkurrenskraftigt för att locka till oss fler invånare, företag och turister”. Visst är Industrilandskapet fint, men som sagt det kunde ha varit så mycket bättre. Området var ju dessutom en hårsmån ifrån att bli totalrenoverat precis som anrika Grands Hotel av inkompetenta politiker utan arkitektoniska visioner.

Jag menar att allt man bygger, alla upphandlingar som görs, bör baseras på att skapa något annorlunda som både är estetiskt, funktionellt och unikt tilltalande. Det kan vara alltifrån parkbänkar till papperskorgar; alla dessa detaljer bildar synergieffekter och holism. Nedanför Mattias-Stenberg-bron har man återigen lyckats med konsttycket att sabotera ett liten men fantastisk yta, den var till och med bättre innan de gjorde om. De har tagit bort allt grönt och ersatt det med grus, en bänk och ett staket, något mer sterilt får man leta efter. Jag vill bara påvisa att kreativitet och galenskap kan vara underbara källor till ökad turism. När fantasifullheten får fullt spelrum så kan det bli sådär bra som i exempelvis  Treehotel eller Icehotell i Jukkasjärvi.

Hotell i sig är generellt sett en opersonlig upplevelse där fokuset ligger på service. Dock har det börja utkristallisera sig mer estetiska alternativ som design hotells. Fortfarande är hotell ett nödvändigt ont, en hållplats i reseprocessen.  Ett hotellrum där vistelsen i sig är essensen i turistens ögon är ovanligt, men det finns undantag. Ett av de bästa förutom Jukkasjärvi är Treehotel som ligger mitt uti ingenmansland invid Lulea älv i Norrbotten. Där många såg glesbygd och utflyttning såg Britta Jonsson Lindvall möjligheter. Att naturen som fanns tillgänglig tillvaratogs var ytterligare en faktor som förhöjde helheten.

ALL uppmärksamhet är BRA

”Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”. Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland”

Where is Treehotel?
”Treehotel is located in Harads, near the Lule river, about 100 kilometers from Luleå airport. The village has a population of about 600 and features a restaurant, shop and guest house. When you arrive at Treehotel, you check in at Britta’s Pensionat. Then it’s just a short stroll through the beautiful nature to your treeroom. The most striking part of Harads is its magnificent surroundings. From Treehotel’s rooms you get a fantastic view of the Lule River valley, miles of forest and the powerful river”.

Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London. I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Parallella frestelser som Midnattssol och Norrsken stärker det mystiska och trolska som omger norra Sverige. Det finns långt gångna planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen. De har kö på arkitekter som vill rita nya kreationer i trädtopparna, men makarna vill inte att det ska bli för stort. Ansvar  för bygden, lokal förankring, kollektivism och solidaritet är ledord i makarnas turistiska upplägg det vill säga ett socialt ansvarstagande.

De som  kommer hit är inte partysugna storstadsbor utan människor som vill ha kontraster till just detta det vill säga lugn och ro i harmoni med naturen. Gästerna i trädhotellen uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna i symbios med närproducerat och ekologisk mat som exempelvis älgbiff. När gästerna anländer till området checkar de in på Brittas pensionat och har därefter en cirka fem minuter lång promenad upp till Treehotel.

Treehotel är beläget i högrest tallskog med vidunderlig utsikt över Luleälven. Trädrummen hänger på höjder mellan 4-6 meter och äntras antingen via ramp, bro eller eldriven trappa. Varje rum är unikt; inte bara dess arkitektur, utan även möbler, belysning och textilier är specialdesignade. Rummen varierar i storlek mellan 15-30 m2, och de största rummen har plats för fyra personer. Den dagliga driften såväl som själva konstruktionen av trädrummen är miljöanpassad för att påverka naturen minimalt. Därför har varje rum en toppmodern, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat.

Kreativitet att döda för

• The Mirrorcube är ett spännande gömställe bland träden, kamouflerat av spegelväggar som reflekterar sin omgivning. Måtten är 4x4x4 meter. Basen består av en aluminiumram runt trädstammen och väggarna har klätts med reflekterande glas.  För att inte fåglar ska flyga in i spegelväggarna har en infraröd film lagts in i glaset. Färgen är osynlig för människan men synlig för fåglarna. Interiören är gjord i plywood och fönstren ger ett perfekt panorama. The Mirrorcube erbjuder ett utmärkt boende för två personer med dubbelsäng, toalett, sällskapsrum och takterrass. En 12 meter lång bro leder upp till trädrummet.

• Ett bad i en ångande bastu är egentligen mer än ett bastubad. Ett besök i en bastu är i det närmaste ett heligt och respektfullt möte med de fyra grundelementen; den bördiga jorden, den brinnande elden, den friska luften samt det rena och drickbara vattnet. En bastu bland träden är både naturligt och självklart. Redan den gamle grekiske filosofen Platon såg sambandet mellan träd och ångande bad. Det var därför han förlade sin undervisning till en trädgård intill det populära ångbadhuset. Platon visste att träd och ett ångande bad var perfekta stimuli för filosofiska tankar och funderingar. I  trädbastun får upp till 8 personer plats samtidigt tillgång till badtunna samt en specialdesignade relaxavdelning. Varje bastugäst förses med schampo, balsam, tvål, handdukar och tofflor.

• The Cabin: Platsen för trädrummet valdes utifrån idén att skapa en plattform högt upp i en kraftig sluttning med utsikt över Luleälvens dalgång. Gästerna når kojan via en horisontell brygga bland träden. Längst fram på bryggan ligger ett stort trädäck. Bryggan är en lång och intressant struktur bland träden. The Cabin hänger något förskjutet, under däcket. Dels för att visuellt minska volymen och dels för att ge trädrummet ett eget uttryck. The Cabin liknar en kapsel, ett främmande föremål bland träden. Rummet är på 24 m2 och har plats för två personer, med dubbelsäng, toalett och terrass.

• The Blue cone bygger på enkelhet och lätthet, både när det gäller materialval och design. Rummet är en traditionell träkonstruktion med tre fundament i marken, för att ge en känsla av höjd och lätthet, men samtidigt stabilitet. Du tar dig till rummet via en brygga från det närliggande berget bakom. Bryggan är väl anpassad för personer med rörelsehinder. Exteriören består av björklamell och interiören av trä. Trädrummet är på 22 m2 och har fyra bäddar, avskilt sovloft, toalett och sällskapsrum.

• The UFO: Rummet är gjutet i stryktåligt kompositmaterial. Allt för att skapa en så lätt, men samtidigt stark och hållbar, konstruktion som möjligt. Du tar dig in i The UFO med hjälp av en infällbar trapp. Interiören ger rummet en modern och komfortabel känsla i två våningar. The UFO är byggt för fyra personer, två vuxna och två barn, med separata sovrum, toalett och sällskapsrum. 30 m2 är allt som behövs för en bekväm flykt till barndomsdrömmen.

“Undisturbed nature is an increasingly rare and valuable asset. That´s why Britta and Kent Lindvall chose to build their concept hotel in one of the most beautiful parts of Northern Sweden, surrounded by natural forests, where it is possible to experience the calm, the simplicity and the unspoilt beauty in harmony with the surroundings.”

• The Bird’s nest bygger på kontrasterna mellan ute och inne. Exteriört är trädrummet inget annat än ett gigantiskt fågelbo. Det ger ett kamouflage där du snabbt försvinner och blir en del av omgivningen. Interiören däremot är hemtam och exklusiv. En rymlig miljö där en familj med två barn bekvämt kan breda ut sig. Väggarna är klädda i träpanel och fönstren försvinner nästan i exteriörens nätverk av kvistar. Rummet är på 17 m2 och har separata sovrum, toalett och sällskapsrum. Du tar dig in i The Bird´s nest med hjälp av en infällbar trapp.

• En konferens på Treehotel handlar om att komma bort från vardagsstressen och istället kunna njuta av stillheten, arkitekturen, naturen, maten och aktiviteterna. Tree Hotel erbjuder en miljö som rekreerar, inspirerar och öppnar upp för kreativa möten. Den 20 mars 2013 var det premiär för ett nytt trädrum. Trollsländan är ett välutrustat konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Rummet som är ritat av Rintala Eggertsson Architects, är cirka 50 kvadratmeter stort och sitter på sex meters höjd med en vidunderlig utsikt.Treehotel strävar alltid efter att ligga i framkant gällande miljöarbete, arkitektur och ingenjörskonst. Trädrum  Trollsländan är ett tydligt spår av detta, då inget liknande har skapats någonstans i världen. Det 53 kvadratmeter stora och 20 ton tunga trädrummet som sitter på sex meters höjd är en helt unik skapelse signerad Sami Rintala. Trollsländan är ett välutrustat, modernt konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Dessutom finns sängplatser för 4 personer fördelat på två sovrum.

Pictures and most of the text it´s borrowed from http://www.treehotel.se/

Continue Reading »

Ljusår bättre än tidigare

Det är lätt att raljera över idiotiska tilltag som man förmodar skett utan att veta dess egentliga ursprung eller syfte: som exempelvis att fälla ett kluster av gamla vackra träd. Förhoppningsvis var dessa kronjuveler ändå på väg att dö. I vilket fall som helst lär inte jag sakna de ytor dessa nedfällda tingestar förmörkade, och där horder av alkoholister hade ett av sina nästen. Nu har istället Norrköping kommun öppnat upp den gröna lungan i city och dessutom planerat ett mångfald av  träd, vilka i framtiden lär bli minst lika stolta som sina företrädare var.

Det var fullsmockat med människor runt den nya parkanläggningen. Förutom ett adekvat delfinrace för förskolebarnen höll de projektansvariga några korta och koncista invigningstal. Invigningen per definition skedde exakt klockan 10.09. Efter den högtidliga processen planterades fisk i Strömparksbäcken med förhoppning att fisken ska återvända under kommande vårar.

Tyréns som varit med och omgestaltat Strömparken har medverkat från skiss till bygghandling tillsammans med fiskeexperter och konstruktörer. Syftet var att bygga parken för att anlägga en fiskväg för lax och öring, och samtidigt skapa nya attraktiva parkområden och en lekmiljö för barn. Något jag verkligen måste tillstå att de lyckats med: unikt, originellt och estetiskt tilltalande.

Ulrica Heidesjö, landskapsarkitekt på Tyréns, närvarade under invigningen. Hon berättade att parken ger möjlighet för alla besökare, stora som små, att lära sig mer om fisk. Botten på bäcken och damm består av grus och naturstenar i olika storlekar; allt för att efterlikna ett naturligt vattenområde för fisken. På kväll och nattetid ska ljussättningen på parken skapa trygghet men ändå vara återhållsam för att inte störa fisken. Tyréns passade också på att donera två stenssälar som  placerats bredvid lekplatsen.

Från att fört en tynande tillvaro i ett utmärkt stadsnära läge, där förut endast alkoholister och narkomaner trivdes, har området omvandlats till en öppen grön oas. Där många Norrköpingsbor förut knappt vågade passera har kommunen lyckats med konststycket att dyrka upp parken såväl mentalt som fysiskt. Jag hoppas innerligt att missbrukargängen är allergiska mot levande fiskar, och därför avstår från att förpesta något som förut var bortglömt, men nu fått en efterlängtad renässans. Det enda smolket i bägaren är den rostbruna bakgrunden bakom sittplatserna invid Spångenbron. Norrköpings kommun tycks ha fått för sig att materialet i sig är det allra bästa att binda ihop dåtid och nutid med, i och utanför stadens omgivningar. Nu är det ju så att smaken är som baken, och utifrån ett estetiskt perspektiv är jag säker på att det fanns några 100 miljoner andra förslag som lämpade sig bättre än dessa rosttingestar.

Parkkontentan

• En laxtrappan: ett helt nytt inslag i stadsmiljön
• Rakt igenom parken rinner numera en grund bäck
  
• Längs med bäcken återfinns nya och spännande lekplatser för barn
• Flera nya sittytor  har infogats och platser att stanna till
• Massor av nya träd har planerats.

Strömsparken i sig är onekligen en paradox utifrån Norrköpings politikernas pragmatism. Å ena sidan satsas resurser på att utveckla Strömsparken med Laxtrappan i spetsen, å andra sidan så motverkas detta genom ett fiktivt dysfunktionellt byggande ett stenkast därifrån.

Det mest absolut rationella är utan tvekan att verka för att Strömsparken ska bli så allround och trivsam som det bara är möjligt. Vi har bara Strömparken och Vasaparken centrumnära i Norrköping, och att reducera dessa parkområden är snudd på ett helgerån. I syfte att blidka majoriteten av Norrköpings kommuninvånare råder jag de styrande att göra en pudel genom poängtera vidden av ett väl fungerande folkstyre. Löftet skulle bestå av att riva närliggande parkeringsplats för att istället ersättas med grönytor, träd och en mera inbjudande och naturlig portal till denna stadslunga. Ett mera troligt alternativ är det som Rädda Strömparken och Folkpartiet utvecklat genom Norrköpingsbornas åsikter i frågan, bland annat via Facebook och Internet.

”Enligt arkitekten Guy Sjöwall mäter den föreslagna byggnaden 11×48 plus 7×14 meter. Cityfiske ska där få lokaler utifrån egna önskemål. En servering ska det också bli, samt konferenslokaler.

Till det spektakulära hör ett akvarium, synligt både utifrån och inifrån byggnaden. Det ska inrymma sådana fiskar, som finns i Strömmen. Fasaden ska vara i samma färg och material som det relativt nybyggda grannhuset.

– En del påstår att motståndet mot det höga bostadshuset handlar om att försvara en p-plats. Så är det självfallet inte. Vad vi vill ha är en låg byggnad som utvecklar parken, inte ett hus som förstör den, säger oppositionsrådet Mathias Sundin (FP)” Publicerat i Folkbladet.

 

Continue Reading »