5 tuffa nätter i Paris med familjen

Efter ett minutiöst planerande där i stort varje skrymsle av Frankrikes huvudstad tagits med i beräkningarna var det så äntligen dags. Disney biljetterna, Metrokorten, kartor, guider med mera hade vi förbeställt via Paris turistbyrå där servicenivån var obeskrivligt hög. Rakapparaten, videokameran- och kamerabatterierna var laddade och extrabatterier hade lagts ner. Alla pass, försäkringspapper, Visakort, kontanter och dylikt var dubbelkollade. Tid är med storstadssemestrar lika med pengar, då logistiskt strul är källan till både irritation, och till att kunna gjort något betydligt trevligare än att stå i ändlösa köer, i syfte att beta av måsten som Eifeltorn, museer och katakomber. Jag, Marie och min son David hade gjort en liknande resa för 10 år sedan, så detta var Paris part II. Tanken var att täcka in det som vi inte hunnit med på förra resan samt låta barnen vara delaktiga i någon form av ”Best of Paris”.

Dag 1

Klockan bankade in sitt högljudda budskap runt klockan 07.30. Barnen var trötta som lik och jag själv var i samma fas, Marie däremot pigg som en lärka. Dagen innan hade vi packat klart och fixat pannkakor och äggmackor med vatten och O`boy. Resan till och ifrån flygplatsen fungerade helt friktionsfritt precis som bussresan till trafiknavet Port Mailot. Till vår hyrda lägenhet i stadsdel 20 tog vi oss via Metro linje 1. Rummen i sig kändes mindre än på bilderna, men vattenskadan mitt på golvet var dessvärre betydligt större än vi räknat med. Vi bodde på våning 14 vilket innebar en utsikt att döda för, om man gillar gotiska kyrkogårdar. Dagens begivenheter bestod att bekanta oss med vår närmiljö samt handla, då klockan redan hunnit bli lite över fyra. Metrostationen låg på bekvämt avstånd med endast två minuters gångväg från vår uppgång. För husfridens skull fick jag ge upp tanken på att äta på Kentucky Fried Chicken. Det blev istället en traditionell McDonald´s i syfte att blidka barnen att gå den annalkande milen.

Vi gick, och gick ännu mera, tills vi kom fram till en obscent härlig park kallad Parc des Buttes-Chaumont.  Den i sig var en orgie i kuperat landskap där två 32 meter höga klippor var juvelerna i kronan. Det var inte svårt att lista ut varför så många joggare passerade oss under vår vistelse i denna edens lustgård. Hängbroar, dammar, vattenfall, stora grönytor, djupa grottor, massor av estetiska bänkar, utomhuskonst med mera; jag associerade miljön instinktivt till Fantomenklippan. På vägen hem passerade vi pittoreska områden som bara kändes så genuint franskt, Frida däremot tyckte att allt såg ut som hemma. Invid vår uppgång hade lägligt nog en Supermarket placerats. Vi avslutade dagen med att fylla upp kyl och frys samt 12 öl som skulle räcka till mig under vistelsen. Det kan låta konstigt men vi tycker det är trevligt att handla utomlands, varför vet jag inte. Vi ägnade sedan kvällen åt att leka med barnen, och packa upp ur reseväskorna. Det är väl en form av meditation att göra sig hemmastadd helt enkelt.

Dag 2

Vi vaknade klockan åtta, Marie hade sovit dåligt på grund av en madrass som man i annat fall kunnat använda som vapen – stenhård. På agendan stod en ultrahektisk dag; det hade regnat på morgonen så vi stuvade om i schemat och flyttade fram Eifeltornstouren för att istället besöka området Montparnasse. Några Metrobyten senare steg vi av vid Katakomberna. Tyvärr var det en kö av Guds like, något jag inte räknat med. Inte nog att den var lång, den rörde sig knappt framåt, så vi tog beslutet att skippa Katakomberna helt och hållet, även om det bar mig emot. Vi fortsatte mot Montparnasse där Frankrikes näst högsta skyskrapa fanns att beskåda. Det var en ful, modern och intetsägande byggnad, men hissen var Europas snabbaste och utsikten hänförande. På vägen besökte vi den intilliggande och ökända kyrkogården där bland annat Frankrikes intellektuella elit vilade som exempelvis Emile Durkheim och Jean-Paul Sartre samt irländske poeten Samuel Becket.

Nästa anhalt var enligt guideboken en byliknande oas omgärdad av kullerstensgator. Vi upplevde dessvärre inte riktigt området Butte aux Cailles nära Place d’Italie på samma sätt som författarna. Vi passade däremot på att vila och koppla av i en kvarterspark innan vi for vidare rakt in i turistgyttret runt Les Halles, Centre Pompidou och Notre Dame. Det blev lite souvenirshopping, glass, fika och en synnerligen delikat indisk middag i det restaurangtätna området Quartier Latin. Just i de här områdena händer det massor för såväl barn som vuxna. Det är uppträdanden, musik och konstnärer som slåss om Parisarnas som turisternas gunst. Även fast vi gick otroligt mycket, så rann tiden iväg förvånansvärt snabbt. Vi var hemma strax innan nio; utmattade var ett svagt ord; sex var det sista vi tänkte på,  istället blev vi ett med den osedvanligt hårda madrassen efter att nästan stukat fötterna på den dysfunktionella golvvattenskadan.

Dag 3

Denna dag vigdes helt och hållet åt Disney och dess två gigantiska parkområden. Parken öppnade klockan 10.00, vi var där 09.40.  Vi hade endagsbiljetter där båda parkerna ingick, en mastig uppgift, men ändå rationellt möjlig, det handlar ju bara om struktur och planering. Vi hade med oss egen mat i ryggsäcken, väl gömda från klåfingriga vakter som sökte igenom varje väska, innan man fick tillträda att äntra parken. Vädergudarna var verkligen på vår sida; 25-30 grader, molnigt med solperioder som tittade fram emellanåt. Vi stormade fram till den attraktion som vi ansåg vara bäst, och den som skulle vara källan till en kommande jättekö om man inte var på sin vakt. Tyvärr var berg och dalbana Indiana Jones ur funktion, så vi lommade istället vidare till den andra berg och dalbanan Big mountain thunder; den var godkänd men inte ett uns mer. Därefter Pirates of Carribian där man bara satt i en båt som flöt omkring, omringade av ett välgjort dockskådespel, men det var en sövande upplevelse. Precis samma syndrom som spökhuset Phantom Manor led av; vackert, genuint, men vi blev inte det minsta  skrämda; priserna var betydligt mer skrämmande. Alice i underlandet labyrinten var nästa anhalt som låg i Fantasyland. Barnen ville leka jaga, och jaga blev det, efter ett tag var de plötsligt spårlöst borta. Det visade sig att barnen efter långt tid av letande och väntande var vid liv  och säkra vid informationen. Marie hade varit så förutseende att hon gett barnen varsin lapp med vårt namn och telefonnummer på ifall något sådant här skulle inträffa.

Sista området blev Discoveryland där jag och Hanna avverkade den ruskiga Space Mountain: mission 2, Frida var som tur för kort. Jag blev åksjuk, Hanna ville åka fler gånger, men med den kön och mitt illamående var det helt uteslutet. Vi vandrade bort från de nästintill autentiska sagobyggnaderna på Main street U.S.A som inhyste Disneyprylar för chockerande priser. Vi valde istället att testa den andra intilliggande Walt Disney studios park, så vi lämnade helt sonika Disneyland park bakom oss. Detta område var mer fokuserat på de senaste filmerna och hur det går till att göra film. Vi åkte den obehagliga Rock´n roll coaster som var riktigt bra. Nästa attraktion blev The Twiligt zone tower, men innan  vi kunde avnjuta den så stod vi i en snuskigt seg kö i 1 ½ timme, bara för att åka hiss, men den var dock ytterst skrämmande. Barnen åkte två mindre karuseller sedan var det helt enkelt tid att avrunda vårt Disneybesök, klockan hade hunnit bli 18.30. Jag var måttligt imponerad av detta aningen överskattade spektakel, köerna var i vilket fall som helst källan till ett sämre humör hos hela familjen. Efter en himmelsk god pizza och pasta bolognese på en äkta italiensk trattoria, var det dags för semifinal 1, den mellan Portugal och Spanien. Dagens bravader kom retroaktivt smygande för att sedermera attackera hämningslöst. Att se på matchens förlängning var det inte tal om; det här var trötthet i sin renaste form.

Dag 4

Sista dagen i Paris inleddes med att hinna till klockan nio, då Eifeltornet slog upp sina portar. Vi strulade till det lite i metron vilket resulterade i 15 minuters ynka försening. När vi väl anlände var kön tillsynes oändlig. Det var lika bra att göra det bästa av situationen genom att en stod kvar i kön medan den andre fick guida barnen runt turistattraktionen. Tornet i sig är groteskt mäktigt, detta är min fjärde gång jag besöker det 317 meter långa landmärket, men blir fortfarande lika imponerad av den gigantiska byggnaden. Väl framme så började det regna, något som inte störde oss det minsta då vi befann oss under tak. Runt halv tolv hade vi betat av tornskrället, nästa anhalt blev att svänga av från kommersen genom att följa Seine, men åt fel håll så att säga.

Nästa destination var Parc André Citroen, en park som skänkts av fordonsmogulen 19992. Det  var intressant att insupa lite nya och annorlunda vyer, helt fritt från turister. Ett spännande ställe var en smal ö som gick mellan 3 broar, längst ut på den långsmala remsan fanns Paris enda kopia av Frihetsgudinnan, fast i mindre skala. Den sista kilometern gick mer i gettots tecken, och nattetid troligtvis ett populärt tillhåll för såväl knarkare som våldtäktsmän. Innan vi satte våra fötter i parken handlade vi bagels, baguetter och dryck till picknicken på kultförklarade butiken Made In Emilie´. Den moderna parken var helt magnifik, här var det meningen att vi skulle åka luftballong, men den var dessvärre under reparation. Barnen badade och duschade bland vattenstrilar, och vi solade, läste och åt. Det blev några avkopplande och trivsamma timmar på detta grönområde som innehöll så osannolikt många dimensioner. Vi tog sedan Metron tillbaka till Eifeltornet området där vi klev på en sightseeingbåt. Färden tog 1 timme, himmelen var klarblå vilket innebar att solens strålar blommade ut helt och hållet något som fick termometern att rusa upp runt 35-40 grader, nästan olidligt varmt. Touren var sisådär, och nu ville vi bara hem och packa, så vi drog oss så smått hemåt.

Min löpningsångest nådde sitt klimax då jag inte sprungit en meter av de två planerade morgonsträckorna. Kastade motvilligt på mig träningskläderna , pulsklockan och mp3. Jag följde boulevarderna nästan 6 km till Seine. Under den turistfria rutten passerades en etnisk smältdegel av individer och områden där punkare, invandrare och konstnärer slogs om uppmärksamheten. Att springa längs med Seine har länge varit ett mål, och nu var det målet uppfyllt med råge, det var en underbar sträcka, Jag arbetade mig sedan mig uppåt för att söka mig tillbaka till lägenheten. Mitt kassa lokalsinne spelade mig återigen ett spratt då eufori ersattes av ren skär frustration. Till sist hittade jag hem, men det tog 2 timmar och 10 minuter, och löprundan blev cirka 1.8 mil lång.

Marie hade packat klart, och vi drog direkt ur för att ta farväl av närområdet och besöka Paris största kyrkogård: Père-Lachaise. På de 43 hektaren som invigdes 1804 ligger storheter som Jim Morrison från The Doors, Edith Piaf, Oscar Wilde, Yves Montand, Pierre Bourdieu, Frederic Chopin och Maria Callas begravda. Vi hade dessvärre inte acklimatiserat oss i att franska kyrkogårdar inte lyder under samma liberala öppettider som de svenska. Den jättelika begravningsplatsen stängde 18.30, så vi ägnade oss istället att gå runt den, vilket i sig var en bedrift. Det var fortfarande väldigt varmt ute, cirka 30 grader fast klockan nästan var nio. Vi hann hem till slutet av första halvlek mellan Tyskland mot Italien, och gräsbitarna ledde oväntat med 2-0. Tittade färdigt på matchen i symbios med två djävulskt kalla öl. Innan vi lade oss dubbelcheckades packningen och resetider. Det var dessvärre olidligt kvavt, och utan luftkonditionering var det horribelt svårt att sova, det blev högst -2-3 timmars sömn.

Dag 5

Klockan 06.00 skar alarmet tystnaden i rummet. Vi hade packat och städat dagen innan, nu var det i stort sett att bara att ge sig av. I syfte att hinna med bussen till flygplatsen var vi tvungna att vara 3 timmar innan planets avgångstid vid bussplatsen Port Mailot. Där passade vi på att att äta frukost i ett väder som inte längre andades 30-40 grader, utan snarare 13-15 grader. På flygplatsen shoppades det  Sambucca, Grand Marnier, deospray och godis. Tidsschemat hölls återigen på alla punkter, vi var till och med framme 10 minuter tidigare än beräknat. Vädret i Sverige påminde mångt och mycket om det väder vi nyss lämnat bakom oss. Vi tog bilen hem och betalade lydigt parkeringsavgifterna på 495 kr för 5 dagar. Borta bra men hemma bäst, något som alltid stämmer så väl in efter en resa. Väl tillbaka i Ektorp ägnade vi oss åt  uppackning, avkoppling och att försöka sortera upp alla upplevelser som resan innehållit. Det var en toppensemester som vi haft om man definierar semester som upptäcktsfärd och aktivitetskatapult. Det kändes som vi blivit däckade av Europas intensivaste resa, även fast jag implementerat in adekvata vilopauser.  Det krävdes nästan en vecka att hinna återhämta sig helt efter resan, men man sätter väldigt stort värde på småsaker när man kommer hem, som exempelvis att ta det lugnt. Vi lyckades bocka av allt som planerat in, förutom Katakomberna och luftballongfärden.

Det var lite kul att följa barnens tunnelbaneprocess; från halvt vettskrämda till att slå sig ner på en egen stol lite längre bort från oss, måhända ett gryende världsvane-embryo. Minnesvärt är också alla osannolika parkeringsförfaranden om man jämför dessa med svenska mått mätt. De parkerar i stort sett var som helst, och med några millimeters mellanrum Vi såg många parkeringsvakter, och dessa lär inte vara sysslolösa en längre tid precis. Barnens främsta upplevelse var nog ingen av alla de saker vi såg eller gjorde inklusive Disney world, utan duvorna runt Notre Dame som satte sig helt orädda på Hanna och Fridas huvuden och armar; de pratade maniskt om detta äventyr.

 

Continue Reading »

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

Detta mycket vackra, mysiga och omdiskuterade andningshål lite utanför Norrköpings centrum är onekligen en källa till motstridiga åsikter om vad som skall finnas och inte finnas där. För  9 år sedan anordnade Norrköpings Kommun med Jonas Glaumann i spetsen så att allmänheten kunde vara med och påverka hur området bäst kunde tillvaratas. Jag deltog i en av de grupperna, och ingen av dem slutgiltiga fiktiva förslagen ansåg att det skulle byggas bostäder på den lilla plätten.

Denna pärla är som gjord för rekreation, och ett unikt tillfälle att konkret visa på att Norrköping verkligen är parkernas stad. Att bygga bostäder där är lika dumt som om Breivik skulle släppas fri, och få sadla om till Svenska för invandrare lärare. Ibland undrar jag vad det är för inkompetenta idioter som ens tillåter det gå såhär långt. När inre hamnen inom en 10 tioårsperiod kommer att förverkligas så blir det ännu viktigare med en annorlunda och välbehövlig grönyta, det är trivsel för  såväl invånare som för turister.

Det kommer att byggas en bro, vilket är utmärkt, men den ska inte gå till nybyggda bostäder, utan till en grön oas för alla kategorier av människor, alla tider på året. Min fiktiva broförbindelsevision med andra sidan Strömmen ska inte enbart vara en bro, utan också agera mötesplats och stressavlösare: tänk er Karlsbron i Prag, fast modernare, mindre, men betydligt grönare. Inte bara en bro, utan en fantastiskt exceptionell bro som också är ett led i politikernas vision att skapa fragmentariska kommunala små varumärken som bildar en fantastisk helhet. Mitt förslag är en bred bro med massvis av sittplatser utmed båda sidorna, och  en gräsmatte-mittfåra där soldyrkare, bokläsare, ladda-batteriet-invånare bara kan lägga sig ner, flankerad av handikappanpassade stråk på bron med plats för flanerare, cyklister, joggare skateboardar och hundägare.

Den ska fungera som en adekvat genomfartsled,  men också som en stadsstressreducerare genom att kunna ta med sig en picknickkorg, bara lägga sig att läsa eller helt sonika bara koppla av på gräsytorna. Det öppnar upp för världens äldsta gratisnöje att titta andra människor, vilket möjliggörs då alla kategorier av människor passerar bron och dessutom stannar kvar på bron. Det ska vimla av originella bänkar och bord, i de flesta borden ska det finnas tillgång till schack/Kinaschackbräden och andra spel (som exempelvis i Ryssland), pjäserna hyr eller köper de spelsugna vid glassbaren. Den extremt vackra bron består till viss del av en mikromötesplats där trappavsatser avlöser varandra för att längst upp avrundas av en ståtlig pelare i äkta Kolmårdsmarmor; avkoppling, fika, picknick, eller bara helt enkelt njuta av den bedårande utsikten i samklang med jovialiska tyskar som passerar med sina lyxbåtar under bron möts i området. Gammalmodig belysning arkitektur är något som förstärker den romantiska känslan i symbios med  modern och fantasieggande ljussättning, något det inte heller ska snålas med.

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

”För att vinna måste man våga” ett epitet som inte stämmer in på Norrköping och deras styrande. Tyvärr har vi i Norrköping osedvanligt svårt att bygga exceptionella byggnader, broar och dylikt. Visst det finns undantag som exempelvis glasellipsen mellan Spiralenhusen, uttjatade Industrilandskapet, Visualiseringscentret och självklart hela Knäppningsborgskvarteret. Men som sagt det är ju privata aktörer förutom Industrilandskapet som för övrigt var en hårsmån ifrån att bli jämnat med marken som ligger bakom dessa geniala och lite udda projekt, annars är det dessvärre funktionalitet och pengarna som styr byggprocessen. Mitt förslag har i 20 års tid varit att inrätta en byrå som har hand om allt som byggs i Norrköping. För att överhuvudtaget få bygga något i Norrköping skulle det krävs samverkan med innovativa, kreativa och nyskapande personer, i syfte att varje nybyggnation måste innehålla någon form av utsmyckning, annars får man helt enkelt inte byggnadstillstånd.

Som sagt  det borde finnas någon form av kommunalinstans vars enda syfte vore att godkänna nybyggen i staden och med nybyggen menar jag detaljerna på dessa. Den här instansen skulle i samråd med byggherrarna se till att varje ny byggnad skulle förses med ett visst antal dekorationer, mönster, speciell arkitektur och helst målas i många färger (i alla fall minst två). Kraven skulle ge kommande generationer en enorm stolthet för staden istället för en form av avsky som jag och många andra invånare känner när de passerar några av de nya budgetbyggen.

Ta exempelvis Kvarteret Lyckan vid Åhlens tillika Transportstyrelsens nya näste. En mer steril, funktionell och tråkig byggnad får man leta efter. Det finns inte tillstymmelse till dekoration eller inslag som förskönar denna hemska byggnadstingest. Det är egentligen ett hån mot oss Norrköpingsbor att få detta budgetbygge kastat på oss istället för något nyskapande som invånare om 50 år kommer att beundra istället för att rygga tillbaka åt. Till skillnad från butiker så står byggnader kvar väldigt många år, och då borde det i mycket större utsträckning ligga i kommunens intresse att man bygger byggnader som även ger näring till visuella  och emotionella  sinnena, inte bara se till det praktiska och kortsiktiga.

Hade denna instans funnit så hade varken Holmentorget eller Nya torget funnits idag. Den som skapade dessa torg har totalt missbedömt hur mötesplatser ska se ut. Grå sten varvat med en fantasilöshet som få människor har skådat. Inte nog med att hela Nya torget genomsyras av likstelhet; fontänen är onekligen kronan på verket, och måste utan problem kunna platsa ibland världens fem fulaste (största) fontäner, och det är ändå en komplimang. De känns extra irriterande att veta att torgen blev en oerhörd kostsam historia för kommunen, vilket dessvärre inte tillhör sällsyntheterna. Utan att överdriva så hade vilken idiot som helst kunnat göra torget bra mycket attraktivare än det är idag.

En orgie av färger

Inspirationen har jag bland annat fått ifrån Amsterdam och Irlands västkust, där de pittoreska husen är målade i mycket starka pastellfärger, som likt en magnet lockar de till sig horder av besökare. Mitt och turisternas största samtalsämne var just de olika och annorlunda färgvalen på fasaderna – man blev helt enkelt både harmonisk och euforisk. I Norrköping har vi ett väldigt bra exempel på hur man förändrar något enormt tråkigt till något väldigt trevligt på ett simpelt enkelt sätt. Det jag pratar om är promenadernas gatubelysnings stolpar som färgats mörkblått istället för den sedvanliga grå. Det känns som ytterligare en dimension tillkommit på de redan vackra promenaderna – ett fräscht ingrepp i stadsbilden. Förhoppningsvis så målas alla stolparna, el- skåpen och brofästena i Norrköping i blått – en ovanlig stadsnisch. Jag tror till 100 % på en färgläggning av staden skulle få en gigantisk genomslagskraft runt om hela världen.

Det jag menar är inte 1-2 färger, utan ett spektrum av färger som ”kastats på byggnaderna”, det går att utföra med miljontals varianter. Var och en av de ”grådaskiga”  öststatsbufférna skulle noggrant planeras så att varje hus blir till ett unikt fristående konstverk. Det kan exempelvis vara motiv som har att göra med Norrköpings spännande och rika historia (muralmålning = en konstform) eller banbrytande färgmönster, det ska inte finnas gränser för fantasin, färgerna ska passa in i miljön dessutom ska de vara vackra att titta på. Norrköping skulle kunna bli den moderna konstens huvudstad, konstnärer skulle i bästa fall vallfärda hit för att finna inspiration och samtidigt utveckla staden så fler byggnader får krönas med himmelska färgbad.

Byt fokus innan vi blir frånsprungna

Det gäller bara att byta fokus; att se varje nybyggnation som en möjlighet att göra staden mer spännande, intressant och nyskapande. Det tjafsas hela tiden om nya byggnader som kan bli en stads ansikte utåt, i syfte att marknadsföra kommunen och sedermera locka till sig flera företag, turister och invånare. Kvarteret Lyckan lär inte bidra till denna process precis, snarare tvärtom. Nä, Norrköpings kommun lever inte som de lär; de pratar brett om parkernas stad, och vikten av att bygga innovativt, men de gör precis tvärtom. Kommunen lyckades implementera ett nyskapande bygge som via vänskapskorruption och inkompetens blev groteskt mycket dyrare. Jag pratar självklart om Strykbrädan, och med det så vill jag påstå att all nyskapande innovationer inte alltid är av godo. Tyvärr så  liknar nybyggnationen ofullständiga byggnadsställningar, något som de flesta anser inte förskönar en stad.  Jag tycker att det saknas människor med adekvata sammanlänkade visioner och strategier för hur Norrköping ska bli en stad av rang.

Själv har jag inte bara agerat gnällgubbe, utan faktiskt försök påverka kommunen i rätt riktning genom att skicka in i mina ögon bra förslag till förändringar. Har också skickat ut min publikation: ”En bruksanvisning hur Norrköping blir en Världsattraktion”, den har jag delat ut till många personer och företag under årens lopp. Jag var också delaktig i Strömsholmsprojektet där allmänheten fick bilda kreativa grupper för 5 gånger senare ställa ut sina kreativa förslag. Nu tycks detta hedervärda symboliska kommunala tilltag bara varit en skenmanöver, i syfte att blidka intresserade Norrköpingsbor som värnar om sin stad för att sedermera agera dammsamlare i kommunens förvaringsutrymmen.

Som sagt att se varje nybyggnation som en potentiell möjlighet vore ett första steg att hädanefter förändra i grund och botten ett dysfunktionellt kommunalt beteende. Självklart är det dyrare att bygga så, men ibland kan det vara trevligare att komma till Thailand än Himmelstalundsbadet; har man en vision så sparar man automatiskt mer målmedvetet till den, så är det bara. Kortsiktighetsslöjan som successivt breder ut sig över Västeuropa är onekligen ett gissel, däremot behöver man inte följa trenden utan likt oerhört många städer i Europa som exempelvis Birmingham använda sitt egna sunda förnuft och dessutom tänka aningen mer långsiktigt än i Norrköpings fall.

Continue Reading »

Inledning

Ett nytt år, en ny löparresa, denna gång riktade vi eskapismfokuset mot Spaniens huvudstad. Reseprocessen som hade inletts med Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava följdes i år upp upp av Madrid. Stefan Hammarström hade bokat flyg, men kunde dock inte följa med på grund av att hans arbetsgivare satte stopp för de planerna. Kvar blev jag själv och den euforiska finnen: Jarmo Kolehamainen. Vi bokade upp flyget t/r redan i november 2011 precis som vårt boendet. Jag anmälde mig till själva loppet i januari och Jarmo i mars.

Madrid info

Madrid blev Spaniens huvudstad så sent som 1561 efter att innan dess varit en sömnig småstad, till att bli ett maktcentrum av rang. Under högsommaren blir Madrid en kokande gryta, och i mitten av augusti brukar alla som som har möjlighet fly till kusten. Under vintern däremot blåser kyliga och torra vindar från det omkringliggande höglandet, en vind som är så svag att den kan döda en människa, men inte blåsa ut ett ljus. Vi valde att åka på förvåren, då man slipper stekhetta och arktiska vindar. Få folkslag har så usla frukostvanor som Madridborna, och som svensk innebär det en stor kontrast till det schematiska kostdygnsrytmen som vi är indoktrinerade med. I Madrid äter man fortfarande så sent som 22.00 på kvällen.  Huvudmåltiden  äts vid 14.00, och lunchen kan vara så lång som 3 timmar; efter en tupplur åker oftast mannen tillbaka till sitt arbete. Om Svenskar anser sig ha problem att hitta eget boende så ser Madridsbornas verklighet 100 ljusår värre, då män i genomsnitt är 29 år när de flyttar hemifrån och kvinnor 27 år. Däri tror jag förklaringen till att man ser så mycket hånglande i huvudstaden eftersom de inte har tillgång till egen lägenhet att utföra kärlekens konster i. Det lär inte underlätta att Spanien för närvarande har Europas högsta arbetslöshet, och där cirka 22 % av spanjorerna anses leva under fattigdomsgränsen.

Dag 1. Sen ankomst – ut i vimlet direkt

Jarmo hämtade mig klockan 16.00 på Lidl parkeringen. Det var onekligen en passande dag att åka till Spanien  eftersom krislandet samma dag utlyst generalstrejk. Vi lämnade bakom oss ett schizofrent  blåsigt Norrköping för att landa i Madrids ljumma och behagliga försommarvärme. Reseprocessen hade förflutit misstänksamt friktionsfritt, från Skavsta till Madrids flygplats och 20 minuters taxiresa till  Hotel Mexico på Gobernador 24. Incheckningen gick också som smort därefter bytte vi om till festklädsel för att 10 minuter senare köpa varsitt iskallt  6-pack av det lokala ölmärket Mahou. Hungriga som få uppsökte vi en Taberna av klass, något som resehandböckerna propsar på oss stackars turister. Europas minsta pizza i samklang med en kall god öl blev resultatet. Lokalen i sig var sjukligt genuint, men engelskan hos personalen och gästerna var obefintlig. Vi fortsatte utforskandet av Madrids nattliv och blev snart varse att till och med Neapel ligger i lä när det kommer till skräpkastandet. Vi upplevde Madrid likt en gigantisk sopcontainer, något som faktiskt drog ner på humöret. Ölen, gåendet och att vi gick vilse typ hela tiden frestade på psyket och fysiken, så vi irrade likstelt hem runt 02.00  i en fortsatt ljummen natt.

Dag 2. Långpromenad utanför kartan

Vi vaknade på gott humör till en obeskrivligt vacker och varm dag. På med vandringsskorna med målet att vandra 3-4 mil runt Madrids mindre okända nejder. En Burger King frukost intogs, ett nytt iskallt 6-pack inhandlades, ett 5 dagars Metrokort köptes, sedan tog vi oss via tunnelbanan till floden Manzanares där Madrids stad nyligen anlagt över 1½ mil parkpromenadsstråk med cool futuristisk arkitektur, lekparker, konst, uteserveringar, sportaktiviteter -  en exceptionell omgivning. Här har Norrköping allt att lära hur man skapar attraktiva ytor där alla kategorier av människor kan samlas och ta sig fram. Jarmo och jag pratade minnen, framtid och skvallrade likt djur i kombination med 25 en -gradig klarblå himmel och kallbrands-kalla-öl; det var precis som på Hultsfred eller Sweden rock förutom avsaknaden av musiken; obeskrivligt trevligt.

På vägen låg i våra ögon attraktioner som Atletico Madrids hemmaarena: Estadio Vicente Calderon,  där jag handlade en obligatorisk mugg samt några urläckra häftiga broar och arkitektur att mörda för. 1 mil senare efter att passerat mäktige Segovia bron började jag oväntat att grabb-skämt-bråka med Jarmo, han i sin tur var inte beredd, vilket  i sig var syftet med tilltaget, men tyvärr stods han i en skarv och föll likt en italiensk fotbollsspelare till marken, om inte ännu vackrare. Det visade sig senare att han stukat foten, då den svullnade upp som en tennisboll. Detta tilltag sänkte humöret lite granna, men färden fortsatte i den tryckande värmen mot Casa de Campo det vill säga parken och området där våra nummerlappar, chip och utrustning skulle hämtas. Vi gick, och gick lite till för att vila i poppiga  Parc Del La Montana, och passade på att köpa något till Jarmos tennisbollshäl, därefter tog vi Metron till hotellet för några timmars siesta.

Efter en välbehövlig dusch och några kalla öl så tog vi oss till Hardrock Café. Vi fick vänta 45 minuter innan någon matplats blev ledig, och denna tid fyllde vi med Mojitos och Sambucca. När vi väl fått vårt bord så åt vi en groteskt utsökt Chicken fajitas med en gigantisk öl. Senare på natten drog vi till Jazz club, ett ställe som skulle vara genuint spanskt med massor av bra musik, vi vare sig hörde eller såg något av detta förutom ett dyrt inträde och dryga vakter. Runt 04.00 efter att ha irrat bort oss i myriader av bakgator nådde vi återigen hotellet, och de ytterst hägrande sängarna.

 Dag 3. Partytrötta och ficktjuvspåpassade

Redigt sega vaknade vi ackompanjerade av ett enerverande fågelkvitter. Vi upptäckte ungefär samtidigt att våra ansikten och armar var totalt sönderbrända utav gårdagens megapromenad i solen dessutom hade Jarmos ankel svullnat ännu mera. Dagen innan ett lopp har vi som regel att aldrig dricka, något som vi höll även detta år. Det blev en fika på Starbucks, och frukost på gudomliga Kentycky fried chicken. Efter att vandrat runt någon mil tog vi Metron till Real Madrids mytomspunna och gigantiska arena: Estadio Santiago Bernabeu. På vägen därifrån uppför en hög rulltrappa ertappade Jarmo ett  ficktjuveteam med att sno hans plånbok som han hade i shortsen. Både den kvinnliga som manliga kumpanen sprang iväg som skrämda flygekorrar, när de blev avslöjade. Jarmo mindes inte hur de såg ut, men kände instinktivt att det måste varit ryssar, zigenare eller rumäner. I sin iver att analysera situationen nämnde han detaljer som slöja och mantel; något som indikerar att det också kan varit någon muslim eller matador.

Hade finnen blivit rånad så hade resten av resan troligtvis mist sin glans; istället för att vara frustrerad skärrad var han bara skärrad. Utifrån såg arena i sig råskabbig ut. och det mesta kändes lite spanskt beigt, vilket gjorde att snålheten tog överhanden när vi skulle betala 16 euro för en troligtvis torftig guidning; vi hade i vilket fall som helst beträtt helig fotbollsmark, något som berättigade en ny  artefakt i mitt samlande av fotbollsmuggar.  Efter en siesta så begav vi oss ut i det osannolika folkvimlet i La Latina, en stadsdel där barer och pubar låg sida vid sida. Vi valde en autentisk italiensk Trattoria där en utsökt Spagetti Carbonara med vatten åtnjöts. Med morgondagen i åtanke så var vi hemma redan vid 22.30 för att förbereda klädsel och material. Till bådas förfäran uppdagades det att Jarmo inte hittade nyckeln till loppet det vill säga nummerlappen med chippet på. Vi letade i alla skrymslen och vrår, men utan resultat. Jarmo lade sig med ångest från självaste helvetet, jag delade hans förtvivlan.

Dag 4. Halvmaraton dags

Vi vaknade med 3½ kuddar i ansiktet och Jarmo hade likt en liggande professor Baltazar kommit fram till att han haft påsen med sakerna till hotellrummet, vilket lämnade kvar städerska som boven i dramat. Den enda lösningen var att ta sig till startplatsen 15 minuter från vårt hotell i syfte att försöka få tag en provisorisk nummerlapp. Jarmo hade inga förhoppningar om en bra lösning medan jag själv försökte propagera för  ett lyckat slut på det hela. Efter många om och men fick han en ny nummerlapp. I ren eufori öste vi på i 400 meters tempo till hotellet för en snabbfrukost bestående av kaffe och en croissant därefter hade vi 30 minuter på oss att utföra den nästintill religiösa riten med att ta på sig rätt utrustning. Det blev shorts, kortärmat,  1 kg Tigerbalsam och chip/nummerlapp på. Min kära följeslagare GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Disturbed, Survivor, Ace of Base, Yngwie Malmsteen, Tom Jones. The Poodles, Shinedown, Rise against var såklart med mig. Med oss hade vi också varsin proteindryck med en koffeinstyrka som skulle kunna få ett lik att resa sig, den drack vi 20 minuter innan själva starten. Vi hade tagit in på ett strategiskt bra hotell, då vi endast hade 10 minuters jogging till själva startplatsen. Vädret var väl inte vad vi hade förväntat oss, strålande solsken, medan prognoserna enhälligt visat på regn. Gradantalet höjdes successivt under loppet från 11 till 16 grader, och det fanns inte tillstymmelse till blåst heller, förhållandena var definitivt optimala.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. Till tonerna av Billy Talent ”Fallen Leaves” passerade jag startlinjen, Jarmo startade några grupper längre bak, hans målsättning var att ta sig under 2 timmar och 20 minuter. Till min förvåning så var det en riktig tung bana som inledde loppet närmare bestämt 9 kilometer med nästan bara backar och lutningar. När detta helvete var över så kände jag rytmen av andra andningen. Vid 15 km öppnade jag en koffein/sockergel, i syfte att få i mig nya superkrafter. Det blev några tunga backar vid 14 och 16 km, sedan var det 2½ km underbar nedförslöpa, och vid detta skede var jag 100 % säker att slå mitt personliga rekord. Då hade jag absolut inte räknat med nästan 3 km uppförsbacke och lutning från 18 km till 21 km. I det läget strejkade mina lårframsidor ordentligt, det som är mina vedertagna akilleshälar. Backarna hade tagit musten ur mig, och nu hade jag bara ett mål  i sikte, och det var att inte gå – tiden var av ringa betydelse.

Med krökt rygg a´la Gollum stapplade jag in i Retiroparken med 1 km kvar, och då visste jag att jag dels inte skulle gå, dels klara av loppet – en fantastisk känsla. Jag passerade mållinjen med 3 minuter sämre tid än i Bratislava, men som sagt  3 av 4 mål blev ändå uppfyllda, vilket jag var nöjd med eftersom banan i sig var djävulskt krävande. Jag fick min medalj, banan, nötter, energidryck, vatten och lade mig 15 minuter i gräset för att njuta av detta andliga tillfälle. Därefter tog jag mig till hotellet när jag råkade se finnen komma kämpande 72 meter därifrån. Jag hoppade osmidigt över konen, och återigen in i loppet, hans sista 1½ km, i syfte att peppa honom. Jag var nästan lika glad som han själv när han passerade målsnöret dessutom var det skönt att slippa vara orsaken till att han eventuellt hade brutit loppet på grund av min tidigare skämtfadäser, hans tid blev 2 timmar och 21 minuter.

Efter en välbehövlig vila tog vi oss återigen till Retiroparken. Gradantalet hade stigit till 25 grader, och parken i sig är ett vattenhål för alla Madridbor att vistas när vädret visar upp sina bästa sidor. Det var en megapark och en av de vackraste jag någonsin befunnit mig i; det hände något hela tiden och överallt. Vi drack ett antal öl, åt en chorizobaguette, tittade på folk och vilade i denna osannolika park, en riktig paradisisk upplevelse. Utmattade av vilan och ölen tog vi en siesta, efter det så delade vi på 1 vinflaska på en indisk restaurang med exceptionellt god mat. Vi blev så tagna av loppet, ölen, solen, promenaderna, siestan att vi helt sonika tog en taxi till hotellrummet redan  23.00 – helt utslagna.

Dag 5. I shoppingens tecken

Med en träningsvärk av guds like stegade vi ut i ett halvtaskigt väder som till vår förvåning övergick till en klarblå himmel under dagen. Dagen inleddes med en McDonalds frukost och sedan shopping i de pittoreska arbetarkvarteren Lavapies och La latina med några kalla öl till vårt förfogande. Plaza Espana, Colon och Plaza Mayor och Palatset avverkades under förmiddagen och avslutade på Burger king innan den hägrande siestan. Nyduschade begav vi oss ut till Madrids gamla centrum, och vårt första mål blev en irländsk pub där vi tog en varsin välförtjänt Bushmill. Hungern gjorde sig återigen påmind, och vi lyckades återigen med konsttycket att pricka in en toppenrestaurang bland de miljarder som Madrid bär i sitt sköte. Denna gång valde vi det thailändsk köket, där vi också delade på en flaska spanskt vin. Lagom lulliga strövade vi runt pubarna denna varma måndagskväll, det var var för övrigt vår sista kväll i Madrid. Runt 01.30 anlände vi till hotellet för en välbehövlig skönhetssömn, nu var man sliten helt enkelt, väldigt sliten

Dag 6. Back to ”Peking”

Efter varsin snabbdusch packades väskorna och hotellnotan betalades, sedan gick vi de 15 minuterna till Atocha busstation för att hinna med flygplatsbussen som bekvämt avgår var 15:e minut, tar cirka 40 minuter och kostar endast 2 euro. Det blev en frukost på flygplatsen efter vi lämnat in bagaget, sedan lite shopping och presenter till barn, fru och mig själv. Därefter följde en en seg hemfärd som återigen fungerade friktionsfritt. Jarmo agerade chaufför klanderfritt, och jag var hemma i Ektorp runt 19.45. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som nästintill alltid stämmer. Att packa upp presenterna till rådjursögda prinsessor och en glad fru är alltid förenat med livskvalitet.

Resereflektioner

Madrid som stad var ljusår från Barcelonas skönhet och variationsrikedom, men hade ändå en puls som gick att ta på. Jag lär i vilket fall aldrig återkomma hit, utan nöjer mig med att ha besökt Spaniens huvudstad en gång i mitt liv. Vi hade extremt tur med vädret, vilket gjorde att vi kunde åtnjuta åtskilliga kalla öl under bar himmel, och kaffeorgier på pittoreska kaffer. Om prognoserna hade stämt så skulle det regnat såväl lördag som söndag, något som hade devalverat helhetsupplevelsen. I vilket fall som helst blev det en toppenresa med resesällskap i världsklass. I skrivandes stund vet vi ännu inte vart nästa resa bär hän, men att Steffe Hammarström med all säkerhet ska med är lika säker som att det aldrig blir fred mellan Palestina och Israel, något som förstärker feststämningen och den ironiska humorn rejält.

Continue Reading »

Fyra dagars semester i Vimmerby med omnejd

Jag kom direkt ifrån sommarjobbet och en ytterst  mastig vakennatt. Det kan tyckas irrationellt att inte sova, men semestereuforin var betydligt starkare än tröttheten. För att råda bot på den värsta medvetslöshetskänslan dräpte jag nordeuropas starkaste kopp kaffe; närmare kokain än såhär kommen man helt enkelt inte. Vädret var osannolikt optimalt; sol med endast några stackmoln och en temperaturmätare som raskt närmade sig 23 grader. Det tog oss  cirka 1½ timme att ta oss från ruta A till ruta B. Musikvalet stod Hanna och Frida för, och att det blev just Eric Saade var ingen större överraskning.   Jag vill bara inflika att hans debutplatta inte alls bara innehåller Manboy, utan också kvalitetsdanceopop som: It`s gonna rain, Upgrade, Radioactive och Sleepless. Gillar man i mitt tycke en överhypad Lady Gagas halvt mediokra låtar bör man gilla detta – om man vågar stå för det.

Vi nådde Vimmerby vid 11.30 hugget och, första dag bestod av att utforska denna stad. Torget låg sådär turiststrategiskt som ett torg bara kan göra, mellan vackra Rådhuset och Stadshotellet. Först ut var Turistbyrån, stället där vi bokat vår stuga och också platsen var nyckeln skulle hämtas. Vi traskade därefter runt den rätt småtrevliga, men minimala stadskärnan. Det gamla” Vimmerby som prydde alla turistbroschyrer och som ger sken av att staden skulle vara betydligt mer pittoresk än den egentligen var, lyste med sin frånvaro. En halvdöd gata med ett dussin äldre hus var det vi såg, däremot vimlade det av pizzerior.

Halvbesvikna drog vi oss till  2010 års byggnadsminnes förklarade Källängsparken. Där jagades barnen till att bli riktigt hungriga, vid den slitna klätterställningen. Det lyckades, 1 timme senare  var vi alla omänskligt hungriga. Jag fick böja mig för majoriteten  och  uttalandet: ”absolut ingen lunchbuffé på denna resa”. Det blev Thai Fu Quings  eklektiska lunchbuffé bestående av Sushi, husmanskost, thaimat, indonesiskt och kinesiska rätter. Det var i vilket fall som helst helt okey samtidigt som kostvariationen tillfredsställde barnens oförutsägbara matlust. Mätta och belåtna drog vi in till stadens Systembolag och inhandlade 9 öl och 2 cider (3 öl per dag). Efter ölsortsambivalensen handlade vi varor på Konsum till den annalkande 4 dagars vistelsen.

Det är onekligen en väsentlig skillnad att se ens boende på en hemsida kontra  verkligheten. I detta fall var det en angenäm upplevelse, då det visade sig att det varken fanns  sopptippar, elverk eller industriområden vid sidan av fotona.  Vägen till stugan var som tagen ur en reklamfilm för Visit Sweden: trollskog, bäckar, grusvägar och röda stugor med vita knutar. När vi väl hittat stugan så insåg jag ganska snart att detta måste vara sinnebilden för en seriemördare att arbeta ostört; inte en granne så långt ögat nåd, mitt uti ingenmansland.

Euforiskt lastade vi in packningen från bilen till stugan som i våra ögon uppgraderats till villa. Såväl  interiört som exteriört föreföll området vara en plats som tyskar kunde mörda flera gånger om  för. Efter att jag låst grinden och minerat uppfarten öppnade jag min första av tre Marie-tillåtna öl. Vimmerbyvädret hade vuxit till sig från fint till sagolikt vackert väder. Efter att utforskat omgivningarna och lekt med de två prinsessorna så lade jag mig  tillrätta i den hägrande hängmattan med 1 öl, Aftonbladet, senaste Sweden rock magazine och Råd och rön. Detta är för mig bland det mest avkopplande jag känner till, och är min sinnebild av en äkta svensk sommar.  På kvällskvisten såg vi på Nyheterna och Sommar med Ernest samtidigt som vi avnjöt ett stort lass med färska bär och mintglass. Den kombinationen såg betydligt godare ut på pappret än på riktigt.

Vi vaknade till ett crescendo av fågelkvitter, och hade dessutom sovit som stockar i autentisk lantluft. Varför jag upplever att det är så otroligt trevligt och mysigt att äta frukost någon annanstans i samklang med morgonnyheterna kan jag inte sätta fingret på, men så är det bara.  Väderleksrapporten visade på fint väder så vi började med processen att skapa dagens picknickkorg efter Nyheterna. Vi hängde på låset när Astrid Lindgrens värld öppnade klockan 10.00. Temaparken är väldigt stor så det gäller att vara någorlunda strategisk. Vi valde att inleda utforskandet på västra flanken med Villa Villerkulla. En av de största scenerna finns på detta område som var 2009 års stora nyhet. Nästa anhalt blev ”den lilla lilla staden” som helt sonika är en ett Vimmerby i miniatyr. Ett otroligt detaljerat och ambitiöst arbete med förhållandevis många byggnader stod för den visuella  underhållningen. Vi traskade vidare till ett intetsägande Katthult för att lite senare kolla på utomhusallsång i Körsbärsdalen. Barnen trivdes, men verkade aningen rastlösa precis som jag själv. Stora scenen i Törnrosdalen med plats för 700 personer var vikt för glassinköp och en temporär återhämtning.

Innan vi skulle äta så besökte vi 20-miljonsatsningen: ”Vi på Saltkråkan”. Till skillnad ifrån de andra temaområdena så var denna attraktion inhyst inomhus. Den bygger på samma koncept som  i Stockholms Junibacke där vagnar för 4 personer tar sig runt 19 välgjorda miljöer ur  tv-serien  Saltkråkan. Dockorna var otroligt ”mänskliga”, och det  atmosfäriskt mörkret skapade lite välbehövlig spänning under 8-10 minuter. Kön på 35 minuter hade påskyndat hungerkänslorna på ett nästan inhumant sätt. De delikata smörgåsarna med tandoorikyckling, curryröra, tomater och gurka var alltför snabbt uppätna.  Barnen ville leka jaga och gunga, alltså inte stressa till någon annan parkaktivitet.

Den sista stora attraktionen som vi besökte var parkens hittills största satsning: Mattisborgen. Kostnaden för spektaklet låg runt 50 miljoner kronor. Miljöerna var i mina ögon bra mycket bättre än allt annat i parken hittills. Samma sak gällde för det  teateruppträdandet som till skillnad ifrån de andra föreställningarna var lite rolig. Mattisborgen var stor, ”genuin” och väldisponerad med myriader av gångar och torn.  15.15 prick hade vi gått igenom hela parken och sett 3 teaterföreställningar. Det var dags att avrunda besöket, men innan dess frågade vi  barnen vad de helst ville se om. Det tvekande svaret blev till sist Villa Villekulla. Huvudattraktionen visade sig vara mindre viktigt, utan deras dolda agenda var att återigen köra ett svettigt jaga-barn-processen i grottunnlarna.

Klockan 16.00 så passerade vi utgången. Utifrån våra barns perspektiv så tyckte de nog att det var halvbra. Enligt mig så trivdes de bäst med att jag jagade dem, och när de fick handla godis, något vi kunde ha gjort hemma. Utifrån mitt vuxenperspektiv så får parkkonceptet godkänt, men absolut inte mer. Jag var evinnerligt trött på alla minihus med igenkännande Astrid Lindgren attributer som enda upplevelsevapen. Något jag saknade var faktiskt mer kreativitet och lekfullhet, utifrån barnens ögon. Här fanns tillgång till oändliga skogsmarker som arrangörerna knappt gjort något av. De hade kunnat förvandla skogen till äventyr där barnen själv får testa på hur det vara att vara barn under denna tidsepok. Det fanns en bra grej som låg i linje med det jag saknade och det var en damm invid Rasmus på luffen området där barnen via en flotta kunde forslas tur och retur. Det syntes verkligen att barnen uppskattade detta.

Istället låg fokuset på olika byggnadsmiljöer tagna ur Astrids Lindgrens böcker,  ofta utan något innehåll, något som blir alldeles för intetsägande i längden för otåliga och leksugna barn. Parkens styrka är är vandrande skådespelare som spontat interagerar med parkens gäster utöver själva teaterföreställningarna. Paradoxalt var grisar, får hästar och andra djur inhägnade med el-staket, vilket kändes som motsatsen till den tidens tidelagatmossfär. Här hade barnen likt Kolmårdens djurpark kunnat få tillfälle att lära sig mera om de djur som förekommer i Astrids böcker genom att få klappa dem som troligtvis är det effektivaste sättet till fortsatt kunskap. Avsaknaden av experiment, lekfullhet och äventyrsattraktioner drar ner helhetsbetyget på parken. Jag är  i efterhand otroligt glad att vi kom i år, då Mattisborgen precis haft premiär, annars hade nog jag, Marie och barnen helt sonika blivit redigt besvikna.

På vägen hem passade vi i på att besöka ostkakans hemvist: Frödinge mejeri. Där köpte vi efterrättsdelikatesser till kommande kvällar som Bärmoussetårta med vit choklad, pajer och bakelser till barnen. Här har det tillverkats osttårtor sedan 1950-talet, numera tillverkas också glass, tårtor, pajer, kladdkakor med mera. Glada i hågen körde vi hem till villan för att inse att vi var totaldränerade på energi. Det tar onekligen på krafterna att semestra, framförallt när solen ligger på konstant. I min värld är det viktigt att hela familjen får tillgodogöra sig roliga och avkopplande saker. Det innefattar i allra högsta grad mig själv, vilket jag inte anser vara själviskt, något jag blivit anklagad för ett antal gånger. Troligtvis är det ren skär avundsjuka som ligger bakom detta. Bara för man har fått barn så är det inte nödvändigt att ge upp livet genom att släppa det mesta av det som man uppskattade innan de små livet framavlades. Efter att ha lekt med barnen blev det 2 iskalla öl i hängmattan i symbios med den spännande Paganinikontrakten av Lars Kepler. För min del är detta verkligen meditation för själen – tills myggorna dyker upp strategiskt på kvällskvisten. Den mastiga dagen avslutades med lite tv, kortspel och pajätning med vaniljsås.

Vi vaknade till tonerna av ett subtilt regntrummande på fönsterblecken. Dag 3 var synonymt med lördag och vi behövde befriande nog inte passa några speciella öppettider. På programmet stod älgsafari och bad. Efter en djävulskt god ostgräddomelett klev solen successivt fram bakom de mörka molnen. Att beblanda sig med tyska älglystna turister kändes instinktivt halvt obekvämt. Indirekt är det barnen som legitimerar föräldrar till ett überirrationellt beteende. Vi var där vid öppningsdags klockan 11.00, och blev mäkta förvånade då vi insåg att vi inte var ensamma. Det var snarare tvärtom, då parkeringsytorna nästan var fullbelagda.  Kommersen i deras utmärkta souvenirshop Älgshopen skapade Ullaredsvibbar. De hade allt och lite till i shopen så länge det var en bild eller text på eller om älgar. Övervåningen var ett mysigt inrett fik med jakttroféer hängandes på väggarna. Jag vill inte ens tänka på vad tyskarna gjorde i toaletten då de upptäckte detta fikamecka. Enligt familjen så var deras dagsrekord 428 betalande besökare under de tre år som de drivit verksamheten. Jag räknade till 15 tyskregistrerade bilar, 3 holländska och två danska.

Det blev lite seg väntan innan vi fick åka, då första turen var fullbelagd. Till sist var det vår tur att stiga på militärvagnarna som drogs av en traktor. Förväntansfulla tyskar och avvaktande svenskar inledde turen som skulle ta runt 30 minuter. Skepticismen nådde sitt klimax efter 5 minuter, då inget speciellt hände. Jag frågade inte längre mig själv om vi skulle bli turistiskt uppfuckade, utan i vilken grad vi skulle bli det. Helt plötsligt stannar traktorn och föraren och hans son hoppar av. Här anade jag ugglor i mossen och tankarna for iväg till amerikanska konspiratoriska thrillers. Då vänder upplevelesprocessen tvärt, från skepticism till älgeufori. De tilldelade växterna, äpplena och potatisen blev lockbeten i syfte att närma oss dem. Den troligtvis beprövade strategin lyckades osannolikt bra. Sju riktiga älgar lommade runt de tre  öppna militärvagnarna i jakt på lördagsgodis. Vi blev stannades över 10 minuter, vilket gav oss betalande osedvanligt lång tid att studera och reflektera över skogens konung på hångelavstånd. De tama älgarna åt ur våra händer, och var inte det minsta rädda för tyskarna. Den generösa tiden vi fick med älgarna gav oss optimala förutsättningar för att både filma och ta kort på de jättelika djuren. Traktorn startades och vi åkte sävligt tillbaka till ursprungsplatsen. Jag, Marie, Hanna, Frida och tyskarna föreföll vara väldigt överens om att detta var en upplevelse utöver det vanliga, och väl värda de 220 riksdalerna interaktionen mellan människa och älg kostade.

Efter denna positivt traumatiska upplevelse så gjorde sig hungern påmind. Vi for de 3 milen till Vimmerby för att återigen äta thaimat. Denna gång blev det Lindgrens lila thai som stod för matserveringen, dock ingen lunchbuffé som tur var. De serverade de största portionerna av röd currykyckling som jag någonsin ätit. Fridas Vesuvio var jättegod precis som Hannas hamburgare med pommes och Maries Tom kha gai. Jag sköljde ner den gigantiska måltiden med 50 cl Bryggmästarens gold.

Det fina vädret öppnade för att passa på att bada i någon närliggande sjö. Det blev till slut Nossenbaden, 3 km ifrån Vimmerby som utkristalliserades. Barnen var ovanligt modiga och äntrade det lite halvkalla vattnet likt japanska självmordsflygare.  Efter 1½ timmes badande så ville barnen till slut åka tillbaka till stugan. Jag och Marie kände att det var precis lagom, och följde därefter den smala grusvägen till vårt mysiga boende. Jag hann inte fundera på om jag var trött innan det återigen var dags för jaga-barn-processen. Innan Nyheterna och Sporten började så fanns det utrymme för egentidsavkoppling på hängmattan med Paganinikontaktet i handen och två iskalla öl tätt intill. Familjen återsamlades senare för att slötitta på Sommarkrysset och äta lite kvällsmat. Lite senare serverades en mycket god bärmousse med mörk choklad, jag och Marie sörplade metodiskt i oss det utomjordiskt goda körsbärsvinet från Solbacka.

Vi hade återigen sovit som gudar, men vaknade till ett postapokalyptiskt regn. Ovädret hamrade in ett implicit budskap: ”borta bra men hemma bäst”. Signalsymboliken fick oss att tidigarelägga hemåkandet. Vi städade huset och packade in prylarna i Forden. Vid 11.00 så sprang Marie in till Turistbyrån för att lämna tillbaka stugnyckeln. På tillbaka vägen var tanken att vi bland annat skulle besöka godisfabriken Mariannelund och Sveriges äldsta ek. Den lilla butiken  i Mariannelund innehöll desto mer godsaker. Jag iklädde mig en oförstående sockeravhållsamhets pose. Det blev godis för minst 300 kronor, och som före detta sockermissbrukare får man väl kalla detta för ett återfall.

Småsmusslande med shortsfickor fyllda av bland annat hallonlakrits, limesurisar och viollakrits for vi vidare till Kvilleken. Sveriges i särklass äldsta träd har uppnått den högaktningsvärda åldern 1030 år och är 14 meter i omkrets. Det var onekligen mäktig syn att skåda samtidigt som landskapet kring eken var fantastiskt vacker. I naturreservatet har de försökt återskapa ett öppet landskap såsom ett ursprungligt sådan  sett ut, innan människans klåfingrighet påverkade det svenska landskapet. Efter detta så for vi hem, och samtidigt hade ett duggande regn förvandlats till betydligt större droppar. Regnovädret var i sitt esse och visade prov på dysfunktionell uthållighet.

Förutom att detta blev en väldisponerad, trevlig, mysig och avkopplande resa så hade vi tur med vädret. När det skulle vara sol så var det sol, när det skulle vara sol och moln så blev det så. Hade vi besökt Astrid Lindgrens värld och vi helt plötsligt fått söndagens regnoväder på halsen så hade det snarare blivit en humörsänkare för alla inblandade. Killen i neonoranga kalsonger är för övrig den tjeck-albanska superhjälthybriden som tilldelades uppdraget att vakta stugan/villan  mot baltiska rånarligor, något han skötte med bravur.

Continue Reading »

Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Continue Reading »

Den gröna ön

Stefan och jag ville ta reda på om alla irländare var rödhåriga eller om deras whiskey var godare än skottarnas. I syfte att ta reda på detta så valde vi bilalternativet. Det var vår  nyckeln till frihet, och den som skulle ta oss runt Irlands kuster. Stefan och jag delar ett  stort musikintresse, vilket underlättas om man tillgång till bil med cd-spelare i. Möjligheterna att upptäcka mer av landet genom  ett motorburet fordon,  är en annan stor fördel. Andra positiva faktorer är att man slipper kånka tung packning fram och tillbaka från bussar eller tåg till olika boenden. Vi slipper också problemet med osynkroniserade busstider från inavlade fåruppfödare, som inte ens  i sin vildaste fantasi kan stava till service. Om en byhåla visar sig vara totalt intetsägande, är det bekvämt  att bara att dra därifrån, istället för att vara beroende av något halvkollektivt färdmedel, som avgår kanske, någon gång under dagen. Reseruttplaneringen för de 14 dagarna  var en uppvisning i minutiös strukturering,  i avseende  att utforska” den gröna ön” och dess invånare, med spridda luckor öppna för lite improvisationer.

Dag 1 onsdag 15 juli: Stockholm-Dublin

Vi lämnade ett gråmulet Kungsängen för att mötas av ett gråmulet Dublin. Den bekväma resan tog tre timmar, det här var tider innan 11 september, så man slapp ett antal säkerhetsmoment. Vi hämtade vår väldisponerade Ford Fiesta i anslutning till flygplatsen. Stefan sken upp som en sol och jag anade oråd, men det berodde på att uthyraren i förbifarten nämnde att det var okey att dricka två och sedan köra. Steffe inledde bilkörandeprocessen, vilket jag var tacksam för eftersom man måste växla med vänster hand, och dessutom tänka vänster i alla trafiksituationer.  Vi tog in på vårt förbokade B & B, för att sedermera ta en buss till centrum.  Ett myller av stadsstress omfamnade oss, och vi blev så illa tvungna att koppla av med några pint Guiness – Stefan log brett, så även jag efter de två kolhydrat-påfyllningarna. När öl-ångorna lagt sig åt vi en brakmiddag på Planet Hollywood, bestående av en delikat Sizzeling fajitas och några öl. Vi lyckades avverka fyra utav Dublins oändliga utbud av pubar, det sägs att  det finns över 1000 sådana i staden. Tröttheten tog till sist överhanden, och vi förberedde oss inför morgondagen med att planera upp den, för att sedan kasta sig i varsin säng.

Dag 2 torsdag 16 juli: Dublin – Donegal

Förväntansfulla, men lite light-bakfulla kravlade vi oss upp till en äkta engelsk frukost. Baconet var så knaperstekt att det skulle kunnat användas som ett effektivt mordvapen, men för övrigt var detta en ren frukosteufori. Den ända plumparna i protokollen var de exceptionellt gigantiska champinjonbumlingarna som låg och tryckte på tallriken. Jag och Stefan är de enda medlemmarna i vår gemensamma förening: ”vägra all  typ av svamp ”. Den andra riktiga hemska frukostupplevelsen var de brittiska korvarna. Vår tidigare erfarenhet har lärt oss att säga ifrån när de tar upp beställningen, denna gång glömde vi det. Det finns bara ett vettigt ställe att gömma undan kräkmedlen – under servetterna.

Vi inledde ”The Ireland car tour” med att ta oss till nordvästra Irland med kartor, resehandböcker och ett groteskt gott humör i högsta beredskap. Stefan behärskade vänstertrafikprocessen med bravur, jag skötte kartläsandet och agerade cd-dj. Pittoreska byar passerade oss med jämn strid, den ena charmigare en den andra. Vi stannade till i den lilla hålan Covan för uppleva lite morgonpubliv samt spela några parti biljard. Efter ett tag så ändrades  landskapet  från platt och kargt, till höga berg och klippiga uddar, något som  är utmärkande för Donegals kuperade kust. Staden i sig var inget att hurra över, däremot finner man troligtvis Irlands vildaste natur i detta område. Fem timmar i bil kräver sina män, vi var helt enkelt lite sega. Detta hindrade inte oss från att senare göra en pubrunda, dessvärre blev vi varse att torsdagar är synonymt med ett obefintligt nattliv. Efter att ha betat av staden pubar, och genomlevt kass live musik så avslutades kvällen med några burgare, och sedan traska tillbaka till vårt B & B i regnovädret.

Dag 3 fredag 17 juli:  Donegal – Sligo

Nya reserutiner skapades snabbt: frukost, dusch, ligga och dra sig, packa, starta bilen för att åka till nästa destination. Ny stad, nytt boende och andra människor; det är charmen med en sådan här semester – det blir sällan långtråkigt. Vi intog senare nordvästra Irlands största stad Sligo, som mest är känd för att vara ett folkmusikcentrum av rang samt att nationalskalden W.B Yeats föddes här. Turister vallfärdar hit för att insupa samma atmosfär som poeten själv gjort, vi insöp dessvärre mest stadens avsaknad av trafikvett och luftföroreningar. På grund av detta så beslöt vi oss för att förlägga vårt boende lite utanför staden. Boendet  låg sagolikt vackert inbäddat på en  höjd. Det framförvarande uppmålade landskapet trollband oss under hela vistelsen.

Detta område inhyste också myriader av små som stora ridskolor.  De arrangerar dagritter utmed öde stränder, skog, slottsmiljöer och öde stränder. Är man väl på Irland så måste man rida, även om man saknar någon som helst erfarenhet, och dessutom anser att hästar är fega och lömska djur. Markree slott och stall blev föremål för vårt intresse, jag vet inte än idag om småtjejerna skrattade åt mig i hjälm eller rigor mortis processen att ta sig upp på den djävulskt höga hästsaten. I vilket fall som helst,  jag, Stefan och den jovialiske ridläraren Kevin begav oss ut i det utomjordiska vackra landskapet. Tyvärr så uppträdde min häst Thomas på ett irrationellt sätt: först käkade det gräs, sedan drog det iväg som någon form av självmordsbombare, satan så rädd jag blev. Det gick samtidigt upp för mig att jag inte skulle överleva ett fall från besten.

Det tog ett tag att landa efter denna nära-döden-upplevelse, men när väl magen började kurra så hade jag landat färdigt. Vi kände oss manade att inta en riktigt irländsk klassiker nämligen: ”Irish Stev”. Grytan består av lamm/får,  lök, persilja och potatis, inte alls olikt en hederlig svensk kalops, fast med 83 procent mer fett;  fettbomben kostade 80 kronor -  exklusive, sallad, öl, och kaffe. Detta blev onekligen en riktig äventyrsdag, nästa aktivitet var att bestiga Irlands högsta berg: Knocknarea Mountain. Det fanns vedertagna leder att följa; Stefan och jag avverkade ”kullen” på en timme, genom att bland annat springa nerför den.

Vi tog därefter bilen direkt till: ”Killencullens Seaweed bath”. Denna spa-kur var ökänd i regionen, och våra kroppar var i behov  av att repareras. I ett litet slitet rum med koncentrationsläger-känsla-varning, la vi oss i varsitt badkar fyllda med kokhett vatten, sjögräs/tång….och helvetiskt många äckliga småinsekter som hade tången som sin hemvist. Efter 40 minuter fick det vara nog av gamla hästkurer eftersom vi knappt hade någon hud kvar. Vi betalade 80 kronor för den klibbiga upplevelsen  för att avsluta kvällen med en djävulskt god äppelpaj i harmoni med ett lokalbryggt öl. Innan vi la oss så satt vi utanför boendet och insöp de sagolikt mäktiga vyerna som tornade upp sig framför oss – det var semester – det här var Irland.

Dag 4 lördag 18 juli: Sligo – Galway

När det väl börjat ljusna så sprang jag instinktivt på toaletten, hade knappt kunnat sova på grund av att det troligtvis spökade i den gamla skolan från 1800-talet. Det fanns inte en chans att jag under nattetid lämnade min trygga  och höga stensäng för att gå på toaletten. Såhär kan det gå när vampyrfilmsfragment kommer upp till ytan. Vi tog farväl av denna vackert belägna boplats. Galway var vår nästa destination; staden är bland annat känd för  att vara centrum för de irisktalande, och för att vara en livlig universitetsstad. För en gångs skull synkroniserades vi  med ett pågående stort evenemang, istället som brukligt komma när festen är över. Galways konstfestival höll på som bäst när vi dök upp.

Staden visade sig vara ytterst charmig; ringlande kullerstensgator varvades med trånga gränder och små färggranna butiker avlöste varandra. Innan vi vandrade hem så stannade vi till vid en välförsedd bottleshop, där vi likt småbarn  i en godisbutik valde mellan nya som gamla favoriter ur det gigantiska ölutbudet. Efter en välbehövlig siesta så klädde vi upp oss för att syna Galways beryktade nattliv i sömmarna. Försvenskade som vi var kom vi ut i folkvimlet på tok försent, pubarna höll på att stänga och nattklubbs-köerna var till synes oändliga. På vägen hem i ösregnet upptäckte vi däremot en lokal fastfood pärla nämligen: Supermacks. De stod för dagens absoluta höjdpunkt genom sitt massiva utbud av variationsrika fettbomber.

Dag 5 söndag 19 juli: Connemara rutten

Vi vaknade så bakfulla att vi blev tvungna att rucka på en gyllene regel: missa aldrig frukosten; denna gång var det i alla fall befogat. Vädergudarna var som vanligt på ett uruselt humör, när vi vingligt äntrade framsätena med målet att åka runt den ökända Connemara regionen. Det storslagna och otämjda naturen visade sig vara helt makalös, något vi inte riktigt insåg vidden av då – tyvärr. Efter ett snabb pubmeal i byhålan Clifden så uppenbarade sig mitt i ett bergsområde ett sagoslott. Det nygotiska slottet Kylemoore Abbey hade byggts av en parlamentsledamot på 1800-talet – en present till sin fru. Hon avled några år senare, och då sålde Mitchell Henry slottet till nunnor. Slottet i sig, och dess omgivningar blev en av resans absoluta höjdpunkter. Vi tog oss runt den gigantiska nationalparken för att klockan 21.00 helt utslagna -  sova.

Dag  6 måndag 20 juli: Galway – Doolin

Vi inledde dagens rutt med en orgie av Yngwie Malmsteen klassiker samtidigt son vi försökte undvika  bli dödade av irländare som tycktes sakna all form av trafikvett. Deras oförutsägbara omkörningar  måste varit  en form av nationell rysk roulette. De ultrasmala vägarna var också under all kritik, ojämna, guppiga och rent utsagt olämpliga att köra på. Det vilade en dyster stämning över den lilla kuststaden Doolin , som jag instinktivt relaterade till filmen: ”En amerikans varulv i London”. Den gemytliga poststationen var bara en ingrediens som fick turisthjärtat att slå lite snabbare; den pittoreska lanthandeln fullbordade byhåleatmosfären. Stefan och beställde in pannkakor med färsk frukt, lönnsirap och en kopp te, i stans enda café.

Vid färjeläget mitt ibland förrädiska klippor låg det osannolikt nog en ”pitch and put” golfanläggning. Varje hål var mellan 60-80 meter långa, och i hyran ingick det en putter, en driver samt 5 peggar. Banan innehöll 18 hål med realistiska bunkrar och  höjder. Det var en riktigt trevlig upplevelse, där mitt vägvinnande hockeyslagsstrategi vann över Stefans traditionella klubbteknik. Efter ett whiskeyrace på rummet bestående av mig och Stefan, började vi beta av byns tre pubar. I den sista puben så spelades det äkta irländsk folkmusik. Vår förförståelse av detta fenomen var att alla låg snorpackade eller dansade på borden. Den bilden bleknade snabbt, då det istället visade sig att alla  i publiken satt som fokuserade lik, typ någon form av religiös tillställning. Efter 45 minuter var vi djävulskt nöjda  och trötta på den dos av irländsk folkmusik vi blev serverade, något som efter en stund tycktes låta likadant. Förfestens bieffekter hann ikapp såväl mig som Stefan; för en gång skull så var han hemma före mig. Varulvsvyerna med  de obligatoriska herdarna och stenmurarna förstärktes utav att det var totalt becksvart ute.

Dag 7  tisdag 21 juli: Doolin – Cacherciveen

Måttligt pigga inväntade vi två amerikaner som vi lovat skjuts. Vad vi inte visste var att de dels var musiker, dels hade med sig varenda instrument från byn. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig en mer fullastad Ford Fiesta än vår. Vädret var på sedvanligt gott humör med ett strilande regn på menyn, inte undra på att folket emigrerade till USA. Dave och Chris visade sig vara två pratglada och coola killar som kuskade runt på Irland med egenskrivet låtmaterial. På de slingrande och smala kustvägarna fanns naturskapelsen: Cliffs of Moher. Det var minst sagt en horribel känsla att vandra längs de minimala stigen, två meter ifrån klippkanter som sträcker sig 200 meter rakt upp ur havet. Här fanns det inte tillstymmelse till säkerhetsstaket, utan friheten bestod av vetskapen att man skulle dö och inte behöva bli rullstolsbunden om man råkade halka till. Kuststräckan var hela 8 kilometer lång och genomsyrades av ett mäktigt landskap.

Cacherciveen visade sig vara en gemytlig kuststad, som fungerade som regionens kulturcentrum. Vi blev på kvällen varse hur lagar och förordningar kunde fungera på Irland. Alla pubar stängdes prick klockan 23.00, och staden var helt plötsligt lika levande som Gusum en lördagskväll. Chris och Dave knackade på en bakdörr i en av gränderna. Jag trodde att han skulle göra inbrott, och blev sådär helt-plötsligt-nykter- kallsvettig. Pubägaren öppnade inte bara dörren för oss, utan släppte dessutom in oss. Den dimmiga lokalen var knökfull med gamla som unga människor. De drack öl & whiskey, rökte, skvallrade och sjöng. Chris och Dave spelade sina  egna låtar för den entusiastiska  publiken; det blev startskottet för en väldigt trevlig kväll.

Dag 8 onsdag 22 juli: Cacherciveen – Kinsale

Vaknade återigen av att spöregnet smattrade mot fönsterblecket. Vi sa farväl till Cris och Dave, och vägarnas konungar hade återigen lämnat  en stad bakom sig. Vårt huvudmål var den vackra kuststaden Kinsale. Innan dess hade vi  16 mil av  Irland vackraste kuststräcka framför oss. Tyvärr så var det lite för mycket dis/dimma ,så  den bedårande utsikten fick sig en ofrivillig törn. Vägarna slingrade sig nästan i varandra, och vi fick koncentrera oss på att hålla oss på vägen. Staden Kinsale hamnar oftast på de städer som man ska ha besökt innan man lämnar den regniga ön. Det var verkligen en av Irlands vackraste städer, och påminde mig mer om någon stad vid franska Rivieran.  Vår plan var att åka ut med en båt och fiska haj, tyvärr visade sig att den aktiviteten hade fler än vi tänkt på – typ 3-4 månader innan oss.

Besvikelsen och hungern drev oss till en anrik och dyr restaurang: Blue Heaven; där vi frossade i Currykyckling med ris, fruktsås och vin. Besvikelsen rann inte bort, utan vi bestämde oss helt sonika att göra en ”go all the way brother”, det vill säga den högsta och den mest förrädiska formen av pubrunda. Det blev en kväll att minnas – tror jag. Varenda irländsk öl- och whiskeysort avverkades på ett ytterst organiserat sätt. Det var massor av folk ute, även fast det bara onsdagskväll. Vår sista anhalt blev Kinsales bästa nattklubb: White Lady, för övrigt den enda som var öppen. Formkurvan var på uppåtgående och hajfiskbesvikelsen var undangömd. Jag introducerade ”keyboarddansen” till de skrämda och nyfikna dansgolvs-entusiasternas glädje eller förtret.  Vi var faktiskt dansgolvets kungar och morgondagen tedde sig väldigt avlägset.

Dag 9 torsdag  23 juli: Kinsale – Kilkenny

På morgonen var den avlägsenheten som bortblåst, då vi återigen bröt mot den gyllene regeln: att inte missa någon frukost. Detta var top of the line, med huvudvärkarnas huvudvärk, dessutom hade jag en helvetisk träningsvärk sedan gårdagens bravader på dansgolvet. Det tog oss tre timmar att nå staden som korats till Irlands vackraste innerstad. Vi var omgivna av medeltida byggnader, och mitt ut i alltihopa reste sig det normandiska stoltheten: Kilkkenny Castle.  Efter den historiska upplevelsen så tog vi oss runt staden via en turistbuss, inte riktigt vår stil, men som läget var anammade vi stilen utan några som helst protester. Vi hade inte mod att tänja på våra kroppsliga gränser genom att ta fler öl; det blev istället en bio. Stefan avskyr ”konstiga filmer”, något som han fick äta upp, då endast filmen Godzilla gick på bio. Efter det filmiska dramat blev det en gudomligt god kvällsmat på trattoria: The Italian connection.

Dag 10 fredag  24 juli: Kilkenny – Wexford

Vi vaknade av att det för omväxlings skull inte regnade. Dagens boende hade vi höga förväntningar på eftersom vi förbokat detta lyxiga  boende sex dagar tidigare. Vi hade bokat rum på ett riktigt slott, tyvärr låg inte vårt rum i själva slottsdelen, utan i en tillbyggnad, något som förtog lite av upplevelsen.  Det visade sig att det inte fanns några spöken, men istället en sliten tennisbana. Stefan och jag bokade upp två timmar med ett intensivt rackduellerande som bieffekt. Spelet  saknade all form av teknisk briljans och Stefan vann med 3-0 i set, till mitt försvar måste jag få tillägga att jag haltade på grund av min tidigare korsbandsskada som jag ådragit mig några månader tidigare. Vi tog bilen till centrum för att handla på oss chips, öl och ännu mera öl. Vår kväll bestod  av att se 12 avsnitt av den genuint roliga irländska serien Father Ted. Det fanns en video på slottet som vi utnyttjade från 19.00-23.30. Efter att ha stretchat käkmusklerna utav alla tokigheter så  kunde vi bara konstatera att ytterligare en toppdag var till ända.

Dag 11 lördag 25 juli: Wexford – Bray

Resans bredaste frukost väntade på oss i den slottsliga miljön. Ostarna stod uppradade, och den färska frukten dinglade utmed den exklusiva servisen. Mätta och belåtna styrde vi mot den delen av Irland som välsignats med landets varmaste klimat, inget vi märkte av. Vår väg bar upp mot bergen, och runt The Military road i de grönskande Wicklows Mountains. Vi passade på att besöka Irlands högst belägna stad nämligen Roundwood (238 m.ö.h). I jakten på nya spektakulära vyer så började vi känna oss lite mätta; det skulle mycket till för att få oss hänförda. Vårt första bad avverkades också i den ökända Brittas Bay. Badstämningen infann sig inte riktigt i det iskalla vattnet samtidigt som blåsten hade lekstuga med klimatet.

Stefan fick till sist sin efterlängtade revansch på pitch and put banan. Inte nog med att banan var mindre charmig än den förra, även de neon-färggranna husen som gav den östra kustens sin identitet, fanns inte alls på den västra kustsidan. Under resans gång hade vi haft relativt lätt att hitta lediga B & B, men på på denna västra sida var det betydligt mer komplext. Utbudet tycktes vara mindre, och de som fanns var fullbokade, viket innebar att värdefull tid gick åt att leta efter boende – frustrerande. Av en ren tillfällighet hittade vi efter ett seglivat letande ett ställe att bo på, och då hade klockan hunnit att ticka på ordentligt. Det blev en kort och intetsägande pubrunda som var lite signifikativ för de sista dagarna på resan. Vi avrundade med lite tv-tittande, innan John blund hälsade på oss.

Dag 12 söndag 26 juli: Bray – Dublin

Regnet hamrade återigen sitt destruktiva sommarbudskap. Cirkeln var nu nästan sluten genom att vi nästan var tillbaka där vi startat. På vägen till Dublin stannade vi till vid slottet Powercourt. Här rymmes Irlands största och vackraste trädgårdar. Det var en fröjd för ögat att vandra runt området som anlagts så tidigt som på 1700-talet, omgiven av japanska, italienska, spanska och engelska trädgårdar.  Från en totalt stressfri miljö till en kaotisk storstadsmiljö. Ett förbokat B & B väntade på oss i Dublin. Vi passade på att tvätta och rengöra vår väl använda Ford Fiesta. En av dagens absoluta höjdpunkt var Burger King frossan. Att få slafsa i sig  dessa läckerbitar kändes nästan sadistiskt gott. Vi tog farväl av Dublin genom att besöka resans sista äkta pub. Kvällen avslutades med att glo på Svarte orm och Pang i bygget, vilket inte alls var fy skam.

Dag 13 måndag 27: Dublin

Efter en mättande frukost så skulle presenter inhandlas till nära och kära. Dessvärre hittar man sällan de pärlor som man vill inhandla vilket jag blir lite halvstressad av. Vi besökte Europas största bryggeri: Guiness breweri; rundturen blev lite av en besvikelse eftersom vi aldrig fick  uppleva själva bryggprocessen live. Höjdpunkten blev istället deras mäktiga och väl tilltagna presentbutik. De hade i stort sett allt och mer därtill, med Guinessloggan på såklart. Jag köpte en tröja, slips och  kortlek; det var inga som helst problem att bränna pengar på det här stället. Vi avslutade kvällen med att se filmen The Wedding singer på Dublins största biograf. Filmen var bra mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; efteråt käkade käkade vi på en italiensk restaurang där en utsökt tortellini a´la crema stod på menyn. Vi vandrade sedan hem till vårt B & B för att fortsätta packa.

Dag 14 tisdag 28 juli: Dublin – Norrköping

Vi intog vår sista engelska frukost med vördnad, därefter tog förde vi bilen till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som oftast kan beskriva hemkomsten ifrån en långresa. Resan var otroligt lyckad, det enda som man kunna önska sig lite mera av var en strimma sol samt det uteblivna hajfisket. Jag kommer definitivt att besöka Irland någon mer gång under min livstid.

Continue Reading »

Subliminala semesterkrav

Det känns onekligen som att resandet har blivit ett postmodernt statusfenomen. Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året helst måste sopas under mattan – temporärt. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Småkonflikter och irritationsmoment som döljs av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan; till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt. Helt plötsligt är det också legitimt att ta fram Yatsy eller något kortspel i tron att aktiviteterna dels är sammansvetsade, dels ”så här umgås en familj under semestern”. Den främsta anledningen till att semestern stressar oss är att vi har så stora förväntningar på att det ska bli lyckat och mysigt. Speciellt nu när vi har vi längtat så efter en lång vinter.

Resesparande-paradoxen

Många familjer har det knapert och får under året slita ordentligt i syfte att spara till ett resemål i Sverige eller utomlands. Om inte familjen har ett eget sommarställe eller har möjlighet att bo hos släkt eller vänner så måste det finnas budget för bland annat: resefärdmedel, boende, mat, shopping, aktiviteter och så vidare, något med den gemensamma nämnaren att det blir djävulskt dyrt i slutänden, även om det bara rör sig om några dagar. Det är i stort sett helt okey att exempelvis göra avkall på vardagliga matinköp av ekologiska ”dyra” varor i syfte att spara till den hägrande semestern.

Dock är chips, lördagsgodis, läsk, cigarreter och snus helt oangripliga. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt att spara in på kost under året för att kunna ha råd att resa några få veckor. Risken är stor att billigare (oftast sämre) mat handlas in, vilket kan innebära betydligt fler tillsatser och sedermera ett holistiskt sämre  allmänt hälsotillstånd, något som många föräldrar egentligen inte vill anamma till sina kära barn – men nu är det faktiskt familjens semester som står på spel – då sätts naturlagarna ur spel -alla andra åker bort på sommaren – ska inte våra barn få göra det – är vi inte värda det efter ett års jobbande. Argumenten är många varför det helt orationellt dras ner på vardagligt viktiga livskvalitetsprodukter.

Den studentvärld jag trätt in i har en tendens att ständigt komma in på samtalsämnet ekonomi. Kärnan är oftast hur svårt det är att få vardagen att gå runt och att det i stort sett är omöjligt att kunna unna sig något. Det fantastiska är att väldigt många av dessa personer lägger ner en förmögenhet på…. fika. Av erfarenhet kan jag säga att det blir en hel del av den varan i studentmiljön. Fika tycks vara en aktivitet som sätter ekonomin ur spel, det finns inga gränser för hur mycket eller hur dyrt denna avstressande aktivitet får kosta. fika ska man. Det vore intressant att se hur mycket pengar dessa ”ekonomignällspikar” kunde frigöra om de bara minska sin fikaekonomi med 50%? De skulle troligtvis kunna lägga undan en rejäl summa till sin resekassa.

Leva i nuet?

Att leva i nuet är djävulskt problematiskt i ett kortsiktighetssamhälle;  jag själv är långt ifrån någon förebild då det kommer till det, men jag försöker verkligen. Ett av mina mål är att infoga livskvalitet i mitt liv, vilket innebär en pågående process att försöka reflektera nuet, varva ner, kunna koppla av utan att ha 100 projekt i huvudet, utan känna samvetskval för att inte ha rätt att kunna ligga ner på soffan och lyssna på musik. Jag har blivit mycket bättre på det, men processen är oändligt lång. Det är minst lika viktigt att vara ödmjuk inför de andra familjemedlemmar egentid; de måste också kunna få tid att vårda sin livskvalitet. Det är oerhört viktigt att tillgodose sina subjektiva intressen. Vill en person träna så ska tid frigöras för det, är det istället läsning, virkning, trädgårdsskötsel, svampplockning så måste familjen organisera fram ett schema med tillhörande luckor för detta ändamål och motverka vardagsstressen.

Jag tycker att det är ett mycket trevligt familjenöje att ägna sig åt allehanda familjespel,  även om jag själv inte tillhör kategorin som spelar.  Familjespel är något som föräldrar och barn kan utöva under hela året för att familjisera sig, fördriva tiden och ha en trevlig stund. Om detta spelnöje enbart tas fram under semestertider blir det istället patetiskt och istället en tom strategi att snegla på andra och deras livskvalitetsaktiviteter, utan att ha en egen uppfattning av vad som passar ens egna familj bäst.

Städ och fixarsemester

Dagens uppskruvade samhällsklimat gör oss individer till små stålmän/stålkvinnor. Vi är exceptionellt duktiga, men kan omöjligt hinna med allt eftersom dygnet faktiskt fortfarande innehar 24 timmar. För många människor går en stor del av ens 3-5 semesterveckor till att hinna ikapp sådant som inte hunnits med under de hektiska arbetsmånaderna. Tvätta alla fönster, sy ihop trasiga kläder, renovera något rum i hemmet, bygga ut verandan och så vidare är några exempel på saker som betas av under ledigheten. Några människor assimilerar ett sådant beteende i syfte att varva ner, de vill exempelvis inte ligga och pressa 8 timmar på en sandstrand; det tycker jag är helt ok. Det får bra inte bli så att alla måsten bildar ett A3 ark och att man av den orsaken mår dåligt när man inser att man bara hinner med en tredjedel av alla kraven. Det innebär bland annat att ångesten likt en skugga förföljer en då jobbrutinerna återupptas. Att tömma ens förråd, vindsvåningar eller andra utrymmen kan göras till en rolig aktivitet vid ett sämre sommarväder. Förrådstömmandet kan kombinera med bra musik, fikapauser, träning och gamla minnen kopplade till prylar som legat där sedan urminnes tider – man får bra inte ha för bråttom.

Thailand ”Friend or foe”

På senare år har ett nytt resemål etablerats sig på resehimlen: Thailand. På min tid så var det Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Jugoslavien, Italien som gällde; de länderna hade det gemensamt att de var relativt billiga och tillhörde sig inom Europa (vet inte hur man definierar Kanarieöarna). På 90-talet då Thailand som resemål blev tillgängligt så spred sig successivt via denna nidbild hur paradiset ut nya resenormer. De sekulariserade svenskarna kunde ta en genväg till paradiset via Thailand, utan  Svenska kyrkan som mellanhand.  När tillräckligt många åkt till detta vackra land och ryktet spridit sig om naturen, låga priser, god mat, lättåtkomlig och billig sex samt himmelska stränder  med varmt vatten blev det starten till att varje svensk blev tvungna att åka dit – till vilket pris som helst.

För de familjer som har det bra ställt ekonomiskt sätt är det inga större problem med en årlig resa för alla familjemedlemmar, men de under denna kapitalhierarki lurar såväl en skuldfälla som ouppnåelig samvetskval-resmåls-fälla. Att Thailand symboliserar sinnebilden av den optimala semestern gör att många människor upplever att de till vilket pris som helt bara måste ta sin familj dit. Kosta vad det kosta vill; krävs det det snabba lån eller norpande av ens sparkapital är det tillåtet; allt till priset att uppleva den perfekta semester och då sedermera uppleva äkta familjelycka där konflikter är bannlysta. Thailand ligger långt bort; det krävs minst 2 veckor för att kunna acklimatisera sig i detta oerhört vackra land. Det bidrar till att priserna för 2 vuxna och 2 barn kan bli sjukt dyra eftersom bara flygpriserna äter upp ansenlig del av resebudgeten och tar dessutom cirka 2 dygn tur och retur. Researrangören är självklart inte sena att ha de högsta priserna då människor är lediga som exempelvis jullov och sportlov. Det innebär att väldigt många familjer som egentligen inte har råd börjat rucka på barnens skolgång. Det som förut var otänkbart har nu blivit en realitet. Föräldrar som inte har råd att åka högsäsong passar på att åka då det är billigare – lågsäsong, vilket innebär att deras barn är tvungna att ta ledigt ifrån skolan i 2 till 3 veckor.

Hur mycket än föräldrarna ljuger eller förtränger för att döva sitt samvete så är denna uppoffring till paradiset inte för barnens bästa. Att läxor självklart inte blir gjorda på ett bra sätt är väl inte så svårt att räkna ut; mycket av skolarbetet är projekt, grupparbeten, och provtillfällen som inte kommer tillbaka, något som dessutom påverkar ens barns betyg. Det finns ungdomar som upplever att de efter resan jobbar i en rejäl uppförsbacke för att ta igen det som de förlorat under de 2-3 veckor. En Thailandsresa har också blivit synonymt med tradition; familjerna åker dit en gång per år och paradiseuforin kan indirekt påverka hela ens barns utbildningsprocess, om man som elev har lite svårare i för vissa ämnen i skolan.

Bruksanvisning till resekassan -  utan att göra avkall på äkta livskvalitet

• Rannsaka och prioritera
• Kollektivt försöka komma överens vad som är viktigt  i vardagen, för att sedan ta sig till punkt 2. Är det verkligen nödvändigt att byta ut den 2 år gamla datorn, TV:n eller mobiltelefonen mot någon ny?
• Sanera ekonomin
• Skippa snuset och cigaretterna samt reducera alkoholen (på köpet en avsevärt bättre fysisk- som psykisk hälsa).
• Dra ner på”helgmysprodukter” godis, choklad, chips, läsk. En sockerberoende-spiral i sig töjer på ens budget mer än man tror.
• Dra ner på ”uteätandet” som pizza, kebab och fika, en post som många förtränger.
• Drick mycket vatten och en bra frukost så minimeras småätandet och indirekt ens ekonomi.
• Är det möjligt att läsa Aftonbladet på nätet istället för 13 kronor varje dag?
• Är det möjligt att ersätta ett ett dyrt mobilabonnemang med ett kontantkort för att få bättre kontroll på dessa oftast skenande utgifter?
• Samla småmynt och avvarande pengar i en gemensam sparbössa som man tömmer 2 gånger per år.
• Spara bensinpengar & parkeringsavgifter genom att cykla mera inom stan samtidigt som konditionen förbättras.
• Synkronisera  semesterambitionerna
• Är det säker att barnen vill till Grekland? Någon kanske hellre vara med kompisar, ellöer åka till Skara, eller bara vara hemma med föräldrarna.
• Det är lättare att anta vissa saker än att ifrågasätta. Vissa barn/ungdomar följer med föräldrarna i syfte att inte göra dem besvikna, och då kanske det är en betydligt bättre idé att fixa något bra alternativ hos kompisar, släktingar och då istället åka utan barn och då en semester utan kommande konflikter i bästa fall får barnen hem ett harmoniskt föräldrapar som laddat batterierna och är mer ödmjuka inför vardagliga konflikter än förut.

Continue Reading »

Skandinavien näst hippaste huvudstad.

Dag 1: Tisdag

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen. Solen strålade, men jag själv var nästintill i en medvetslöshetscoma. Vår granne Danne skjutsade oss till Centralstationen där vårt x2000-tåg tog oss till Köpenhamn. Resan flöt på smärtfritt och vi anlände runt 11.30 till the city of bikes. Första anhalten var att ta oss till vårt förbokade hotell: Scandic hotell. Jag kastade i praktiken in kläderna på hotellrummet eftersom min upptäckarklocka tickade på och vi hade ingen tid att förlora.

Kolckan 12.00 inhalerade vi in Strögets utomsvenska atmosfär. Ströget är egentligen det gemensamma namnet för Frederiksbergsgatan, Vimmelskaftet och Östegatan samt torget Amagertorget. Det var minst sagt hett ute och svetten pärlade sig konstant runt hela  kroppen. Ett bättre tillfälle att köpa flera öl till mig och glass till barnen och Marie  fanns helt enkelt inte. Dagens rutt bestod av att ta sig runt Köpenhamns äldsta kvarter vid Universitetet. Lite sömn, 4 timmar i tåg och den kvalmiga värmen satt som en gigantisk notislapp i pannan på oss.

Barnens befogade trötthetstjat fick oss att att modifiera rutten till närmaste lekpark. Rosenbergs slott och kungens trädgård blev lösningen på det problemet. Hanna & Frida borde i deras tillstånd vila sig, men istället blev det ett oändligt jagande runt de spartanska lekanrättningar med mig själv i huvudrollen. På vägen tillbaka till hotellet så passade vi (jag) på att handla ett 6 pack öl för att ha på kylning i hotellbaren. Vi gick också runt i den helt beårande Örstedsparken, och parken gav mig faktiskt lite Central park vibbar eller så var jag helt enkelt övertrött. På hotellet stöp jag som en italiensk fotbollsspelare på den halvhårda hotellsängen. Vi bodde på 10:e våningen med en djävulsk fin utsikt över Planetariumet och några stadssjöar, något som ingen av oss brydde sig om för tillfället.

Efter att vi (Marie)  packat upp kläder och acklimatiserat oss i rummet, bar det iväg till en rekommenderad Indisk/Pakistansk restaurang på Vesterbrogade. Bufféfokuseringen förtog lite av den stämning som jag ville befinna mig i vid dessa middagshögtidsstunder, maten var i alla fall väldigt god. Runt 19.00 stod vi äntligen utanför Tivolis grindar. Att Köpenhamn är en dyr stad hade jag förstått, men inte såhär dyr. Det kostade snuskigt mycket att bara komma in i parken 300 kr. Vill man åka karuseller så kostade varsitt multiband 225 dkr alltså 13oo dkr för två vuxna och två barn. Tilläggas ska att de karuseller som barnen fick åka höll Axels tivoli klass. En ekonomisk besvikelse som fick mitt humör att gå i taket; jag pendlade mellan halv- till helirriterad och anledningen var att resebudgeten fick sig en törn i förhållande till en riktig usel upplevelse främst för barnen. På kvällen kunde inte ens det dåliga humöret förta att Tivolis ljusbelagda vyer var sagolika.

Mitt råd till barnfamiljer är att infinna sig tidigt i parken för att kunna tillgodose dess utbud på bästa sätt. Runt 23.00 så anlände vi till hotellrummet -  totalt dränerade på energi. Hanna & Frida lyckades ändå frambringa utomjordiska krafter som gjorde att det tog 1 timme att lägga de små liven. Utsikten skymdes tyvärr av alla alkoholister som ockuperade bänkarna framför  Sankt Jörgens sjön.

Dag 2: Onsdag

Jag vaknade 06.30, vilket i stort sett borde ha varit omöjligt ur ett trötthetsperspektiv. Helt orationellt bestämde jag mig för att dra ut och springa. Det blev runt 1 mil som avverkades i rehabtempo på storgatorna Vesterbrogade och Gammel konvej samt runt Fredriksbergs park där också Köpenhamn Zoologiska låg inbäddat. Det var en drömsk park som utkristalliserades under min jogging. Slingrande åar med sagolika trädgårdskreationer som fick  mig att känna mig som någon ur Bröderna Lejonhjärta fast i löparmundering.  Jag avslutade löpningen med att springa runt de 3 stadsjöarna intill hotellet.

Pigga, alerta och kreativ intog vi hotellvistelsens pärla: Scandics frukostbuffé. Ett sant smörgåsbord i ordets bemärkelse. Att jag sprungit 1 mil innan frukosten innebar att det fanns utökat utrymme för: pannkakor med nutella, ultrakrispiga bacon, frukt & bär, juicer, oändliga brödsorter, flingor av alla dess slag. För en gourmandbulimiker är detta en våt dröm att skåda såhär tidigt på morgonen.

Dagens rutt började 10.30 i Köpenhamns turistbyrå. Vi avverkade därefter resten av Ströget och hamnade till sist i pittoreska Nyhamn. Klockan 13.15 tog vi en Waterfront boat tur. Taxibåten stannade till på de mest sevärda attraktionerna som Operan, Tre kroner fortet och den lilla havsfrun. Den timslånga båtturen var ett smidigt sätt att se sådant som annars blir lite för tidskrävande att ta sig till. Vi tog oss därefter till Centralstationen i syfte att ta oss till Klampenborg via ett regionaltåg. Den smärtfria resan på högst 15 minuter inklusive ett byte fungerade optimalt.

Klockan 16.15 hade vi betalat 880 dkr för 4 multiband exklusive 150 kronor t/r för regionaltåget. Det var nästan lika dyrt som Tivoli, men Bakkens attraktioner var värda varenda dansk krona. Hanna & jag tog en åktur i Enterprise, något vi båda ångrar; jag blev åksjuk och Hanna skrek maniskt tills maskinkillen stannande karusellen. Köerna var förvånansvärt korta, vilket innebar att barnen kunde åka flera karuseller efter varandra. Glass, sockervadd och öl varvades mellan åkandet. 20.30 så stegade vi förbi Bakkens grindar för att ta tåget tillbaka till Tågstationen. Efter ett 7-eleven besök kastade vi oss återigen i sängen helt tömda på energi, någon form av kvällsmys fanns inte ens med på agendan.

Dag 3: Torsdag

Jag vaknade av ett strilande regn, ett inslag som förändrade mina löpningsplaner. Det blev istället att springa på Scandics gym löpband; frågan är hur epitetet gym klassificeras. 3 maskiner och ett av europas minsta utrymmen att hantera de få vikter tillhandahölls. Jag var fortfarande i koma såväl före som efter passet. Glad över att ha livet i behåll efter löpbandsäventyret så var det äntligen dags för frukostbuffén. Denna gång var jag avsevärt mer matstrategisk och plockade minst sagt russinen ur kakan. Efter 3 koppar kaffe och ½ kg knaperstekt bacon så började trötthetsdimman att lätta.

Torsdagens digra program innehöll den sedvanliga 5-7 timmars promenaden, fast denna gång till nya delar av Köpenhamn. Första anhalten blev Guinness World of records; 4 våningar  fyllda av rekord  med olika teman. Världens längsta man samsades med världens fetaste, något som dämpade min frukostbufféångest avsevärt. Barnen var lite för otåliga för att riktigt sätta värdet på museet och det hade inte skadat om de också kunnat läsa eftersom varje rekord var beskrivet i text, något för de lite äldre barnen alltså.

Vi gick över Knippelsbron för att komma till Holmen (Christianshamn). Ultramodern arkitektur samsades med Köpenhamns äldsta bebyggelse i harmoni med ett holländskt  kanalsystem. Vårt första mål blev Our saviours church, en kyrka från 1600-talet, 95 meter hög, 400 trappsteg varav 150 sådana utomhus. Toppen på denna kyrka kunde endast nås via en spiraltrappa utomhus. I ärlighetens namn var det en ambivalent upplevelse för en höjdrädd människa som jag själv. Å ena sidan en helt makaber utsikt, å andra sidan en traumatisk skräckupplevelse, framförallt när man var tvungen att gå ner samma väg som man gick upp.

Efter denna nära-döden-upplevelse så var inte steget långt till den mytomspunna fristaden Christiania. Stadsdelen ”grundades” 1971 då hippies tog över ett övergivet militärt område. De danska myndigheterna har många gånger genom åren försökt stänga området, men utan att lyckas. Åsikterna kring fristaden har sedan starten gått isär; är det ett tillhåll för cannabisanvändare eller eller en frizon för fritänkare? Det som slog mig var att området var så ofantligt stort och dessutom relativt mysigt med intilliggande gigantiska grönområden. Det såldes också helt öppet hasch, vilket troligtvis var huvudförklaringen till att några invånare tänkte ”mörda” mig, då jag maniskt fotade och filmade vyerna i fristaden – då var det inte alls så fritt längre. Christiania är paradoxalt Köpenhamns 2:a största ”turistattraktion”. I vilket fall som helst var denna upplevelse minst sagt intressant.

Vi avslutade vår upptäcktsfärd av Christianshamn med att flanera runt kanaler, pittoreska hus och  sterila stenglasbyggnader. På vägen hem passerade vi det mäktiga kungliga biblioteket. Vårt mål var guds gåva till 2000-talets människan: Kentucky Fried Chicken. Vi frossade i alltför många  friterade kaloribomber, men vi gjorde det med stil och respekt. Vi njöt faktiskt av att komma hem runt 19.30, det var skönt att bara kunna semesterslappa och ta-det-lugnt-packa.

Dag 4: Fredag

Det sämsta vädret hittills under resan visade sig då vi skulle fara hem. Jag ville avsluta min löpprocess med att utforska Örestad och Frederiksberg.  Sprang 1 timme i ett strilande regn, men ändå i en behaglig värme. Futuristisk, modern, vågad och relativt steril arkitektur passerades under min joggingrunda. Efter passet väntade vår sista frukostbuffé. Det var med stor saknad som vi (jag) lämnade det knaperstekta baconets rike. Tågresan hem fungerade friktionsfritt. ”Borta bra men hemma bäst” är en riktig reseklyscha, men likafullt  en sann sådan. Det var riktigt skönt att komma hem och göra inget speciellt.Vi var hemma runt 14.30.

Är löpning på ledighet semester?

Många i min vänkrets rynkar på pannan och anser att löpning inte hör hemma på semestervistelsen. Självklart är det individuellt vad en person anser tillhöra semestern eller inte, och det är upp till var och en att utforma sin egna livskvalitet på bästa sätt. Det finns ändå några konkreta ingredienser i denna aktivitet som onekligen kan förstora upplevelsen för alla resenärer. Att vara totalt passiv under en semester är för mig inte en optimal ledighet, då mitt träningssamvete ständigt gör sig påmind.

• Löpningen utsöndrar bland annat endorfiner som gör att du mår bättre och lättare laddar om  de mentala batterierna
• Att löpa stärker, skelettet, musklerna, ligamenten samt håller vikten på rätt nivå.
• Att se mera av resemålet då staden vaknar till liv är en upplevelse i sig
• Att kunna samvetsfrossa i en frukostbuffé är också livskvalitet
• Överlag blir man mer harmonisk vid löpning något, som kan vara en bra motformel mot de subliminala resekraven: ”nu ska allt vara bra”.
• Ett par löparskor, löparshorts, löparstrumpor och ett linne tar liten plats i bagaget.
• Aktiviteten är lika med  flexibilitet, då man kan springa i stort sett när som helst på dygnet och var som helst

Semestra med barn i åldrarna 5 och 6 år

Måste barnen verkligen vara med överallt; är det en subliminal curlingföräldernorm? Jag tycker att det är viktigt med en konkret självrannsakan hur bra ett barn eventuellt får det i sin nya resemiljö vs hos exempelvis mormor och morfar. Min åsikt är att det är minst lika viktigt med harmoniska föräldrar, vilka barnen får tillgång till om de på tu man hand får chansen att ”fly” vardagen och dess oftast inrutade rutiner. Barnen är ju indirekt kärnan i just de rutinerna. Är det vår statusegoism som gör att vi  ”tvingar” med barnen till Rivieran istället för exempelvis Varamobadet? I vårt fall så var Tivoli, Bakken, Båtutflykt med mera självklara inslag i resan, och Köpenhamn sägs dessutom vara ett av de mest barnvänliga länderna i Europa. Vi ansåg  att resan föll under resekategorin barnsemester. Helhetsintrycket med en nordisk frukost, barnvänliga reserutter, många pauser, många lekparker och mängder av glass blev över förväntan vilket är positivt med de annars höga kraven man ofta ställer på sin dyra semesterresa.

Hotellbetyg. 3/5

Överlag ett bra hotell, med bland annat fri Internet, gym, bastu och mycket mera. Frukostbuffén är gudomlig och den självklara höjdpunkten i vistelsen. Ekologisk certifiering och en nästintill oändlig variation gör att man står sig halva dygnet. Servicen var dessutom oklanderlig.

På minussidan fanns den bångstyriga duschen och en luftkonditionering som började fungera någon gång mellan klockan 04.00-06.00. Jag tyckte att det såg lite skabbigt runt hotellet dessutom påminde betongkolossen väldigt mycket om någon hög byggnad i Alby, något som förstärkte skabbigheten. Att definiera ett gym kan inte vara lätt; det utrymme som fanns att tillgå med 3 maskiner och några vikter borde i ärlighetens namn i inte få inneha epitetet gym utan kallas något helt annat.

 

Continue Reading »