Plitvicesjöarna är en nationalpark i Kroatien, cirka 2 timmar från huvudstaden Zagreb. Första gången jag såg bilder på detta underverk för 10 år sedan så bestämde jag mig för att åka dit någon gång under min livstid. Nu var den tiden kommen!

Med syfte att inte bara upptäcka Zadar och Plitvicesjöarna så bokade jag upp en bil via Avis i 10 dagar.

Utifrån Ryanair gristider och SJ omisskänneliga inställda och ändrade tågtider beslöt vi oss för att dagen innan övernatta invid Arlanda, närmare bestämt på Goodmorning hotel.

Dag 1 – Upptäcka närområdet.

Vi gick upp klockan 03.00 på natten eller om man hellre vill titulera det, morgon. Efter en utmärkt frukost där pannkakorna med grädde och sylt stod för den största upplevelsen äntrade vi planet 07.20. Det tog 2 timmar och 40 minuter att nå våran destination.

Familjen hämtade upp vår bokade Volkswagen Taigo efter vi landat. Taskig engelska och strul med mitt kontokort resulterade i att bilen blev 2500 kronor dyrare, det vill säga cirka 11 500 kronor.

Det visade sig vara ett ännu större äventyr än befarat att ta sig till vår lägenhet. Att hitta en parkering var förenat med migrän. Lägenhetsanvarige hade beskrivit tillgång på p-platser som god, något som sköts i sank under våra 10 dagar.

Det existerade inga linjer eller anvisningar var man skulle parkera, utan det var först till kvarn, vilket innebar att hittade man inga platser så fick man söka sig ännu längre bort från vår lägenhet, och där såg det ännu värre ut, hur nu detta var möjligt.

Vi fick vänta lite grann på att rummet skulle bli städat klart, därefter fick vi tillgång till den helt okejiga lägenheten. Gradtalet hade sökt sig till 33 grader. Kvavt var bara förnamnet. Ett bad var helt oundvikligt.

Kolovare heter heter Zadars stadsnära beach. Den var lång och innehöll olika ”badtyper”. Vårt första val var den bredvid ett 10 meters hopptorn. Det var ruskigt behagligt att kasta sig i det ljumma vattnet.

Att ligga och soltorka kändes aningen ohälsosamt utifrån cancerrisken och solbrännskador. Det var inte överfullt på beachen, men vi var långt ifrån ensamma.

Efter att ha avnjutit några timmar på stranden begav vi oss till en närliggande matbutik med syfte att fulla upp kylskåpet. Ost, mjölk, salami, smör, margarin, öl, bröd och mjukost var några produkter som införskaffades.

Efter en välbehövlig siesta flanerade vi i Zadars Gamla staden. Det var ett myller av trånga gator och mysiga torg. Vi passade på att äta gott på en trattoria.

Som sagt, lägenheten var bra, den enda nackdelen var att den låg på 5:e våningen…utan hiss, tillika 80 trappsteg.

Förresten, området där vi hade vår lägenhet var aningen white-trash-inpirerad, detta kunde ju relateras till nackdelar, lite beroende på hur man såg det.

Dag 2 - Šibenik

Efter att ha sovit gudomligt var det dags för resans första utflykt. Platsen var staden Šibenik. En plats som myllrade av gränder, branta gator, välvda passager och restauranger.

Det pittoreska inslaget avlöstes av deras intilliggandes Beach Banj. Stenar och sand med stark betoning på stenar blev vårt kall i några badfyllda timmar.

Att hitta en parkering var förenat med psykisk ohälsa; nästintill omöjligt att hitta någon sådan. Staden såg betydligt vackrare ut på håll, än vid den.

Vi handlade på Lidl och traskade till Gamla staden på kvällen, vilken avrundades med en mindre klockren pizza. Ärligt, det var ett överflöd av bröd. I mina ögon är svenska pizzor betydligt godare. Det vill säga mer sås och mer ingredienser på dem.

Dag 3 - Kolovare

Efter att ha lyssnat på Sverige mot Sydafrika i fotbolls-VM begav vi oss återigen till stranden Kolovare. Denna gång testade vi en annan del av beachen. En med ett mer traditionellt utseende. 33-34 grader krävde sin hen. Solen rostade nästan av skinnet på en.

På kvällen flanerade vi runt i de historiska miljöerna i Zadar. Frida passade på att köpa en snygg klänning. De flesta klädbutikerna var fina, men innehöll ungefär likvärdigt utbud, precis som i de flesta souvenirbutiker.

Jag var förvånad över att det fanns så många betongklumpar som smugit sig in efter bombningar under andra världskriget. Det hade varit betydligt trevligare ifall de styrande hade ersatt nybyggnationen med ursprungshusen.

3 dagar lika med 3 glassar. Kroaterna var minst sagt lika duktiga som italienarna i konsten att skapa djävulskt god glass. Att de skiljde sig åt gjorde bara saken värre utifrån ett viktperspektiv.

Dag 4 – Zagreb

Så var det dags för den andra bilutflykten. 28 mil skiljde Zadar från Zagreb. Resan skulle ta 3 timmar, men det var köer från helvetet, så det blev istället 4 timmars bilfärd. Min ena dotter, Hanna, agerade återigen Spotify-DJ.

Så för barnen var dessa roadtips en smärre dröm, främst för Hanna. Hon vrakade mellan många genrer, men mest blev det låtar av The Weeknd.

Runt 3 timmar var vi i Zagreb. Kroatiens största stads vilseledde sina besökare genom att just vara en storstad. Vi gick mest planlöst runt och fönstershoppade. I deras äldre lite äldre områden käkade vi Wienerschnitzel.

Hemresan tog 3 timmar och vi var hemma runt klockan 20.00, helt utpumpade. Att hålla fokus på trafiken tärde på krafterna.

Dag 5 - The Museum of Illusions

Vi vaknade till åskmuller och blixtar. När ovädret bedarrade drog vi ut till The Museum of Illusions. Det var en riktigt hit och något man stundtals häpnade till. Optiska illusioner varvades med visuella rum.

Senare på dagen käkade vi vid ett bageri. Lite senare gick vi till en dold pärla - Pancake Bar Marvel/Palacinka Bar Marvel. Ägaren var en riktig Marvelentusiast. Allt var inrett i Marvelstil. Menyn var helfestlig.

Ovanstående meny var minst sagt annorlunda. Det var upp till var och en hur man skapade sin anrättning. Vår familj gick all in, trots gigantiska lass med pannkakor och glass gick det bara på 600 kronor.

Shopping kan ibland vara en källa till eufori. Vi hittade en butik som hade kvalitetskläder till sjukt bra priser. Även där gick vi all in.

Kvällen avslutades med bio Barbie & Ken. Ryan Gosling (La la land, Drive, Blade runner 2049) Margot Robbie (Suicide squad, The wolf of wall street, I ,Tonya) och Will Ferrell (Anchorman, Blades of glory, Elf) skapade en rom com-utblandat med musikal och komedi.

Helt klart en film som hela familjen satte värde på. Verket var sprängfyllt av ironi, och drev hejdlöst med sig själv på ett positivt sätt.

Innan filmen började avverkade jag några euros på ett The Sopranos flipperspel i lokalen bredvid. En riktigt toppdag!

Dag 6 – Split

Det var återigen dags att inta förarplatspositionen. Dagens mål var Kroatiens näst största stad – Split. Det var roadtrippens näst längsta sträcka med sina 32 mil tur och retur.

Som vanligt var det hell on earth innan en parkeringsplats hittades. Split var betydligt mer lättnavigerad än sin storebror Zagreb. Dels låg den vid kusten, dels låg den bredvid den långa strandpromenaden.

För cirka 1700 år sedan valde oväntat kejsare Diocletianus att avgå utan att bli mördad av rivaler just på grund att han självmant gav bort tronen. Han slog sig ner i split där han låtit bygga ett magnifikt palats.

Palatset användes för övrigt som inspelningsplats för Game of Thrones. bland annat till scenerna där Daenerys tränar och låser in sina drakar.

Tyvärr började en trötthet på souvenirbutiker, restauranger och gränder infinna sig, allt gick liksom in i varandra liksom, inget bröt mönstret, om man inte räknade romerska ruiner som sådana. Till sist blev det svårt att uppskatta all denna mängd av ”pittoreskhet”.

Vi greppade ganska snart en restaurang där vi alla valde pasta till mat. Därefter hämtade vi våra badkläder i bilen för att senare inta den stadsnära stranden Bacvice beach.

Dag 7 – Spindlar och skorpioner

34 grader krävde sin hen, det blev återigen bad invid Kolorave. Resterande del av dagen ägnades åt att upptäcka två av Zadars större turistattraktioner.

Vi passade också  på att besöka Spindel och skorpionutställningen. Jag har svårt att se att det skulle kunna finnas fler avarter av fågelspindlar. Mitt intryck var att jag blev mätt på tok för fort. De skiljde ju sig inte markant åt.

Det är inte många städer som kan skryta med ett offentligt musikinstrument. Havsorgeln är inbyggd i Zadars hamn. Under de vita stentrapporna finns en uppsättning pipor som naturligt skapar musik allteftersom vågorna trycker upp luft genom piporna. Det var såväl lugnande som meditativt att lyssna på dessa ljud.

Samma arkitekt ligger bakom verket ”Hälsning till solen”. Den här cirkeln finns precis bredvid musikorgeln. Den består av 300 stycken glasplattor med sensorer som absorberar solljus under dagen. Under natten ger den ifrån sig ett ljusmönster  och skapar ett flerfärgat, hypnotiskt skådespel.

Dag 8 - Plitvicesjöarna

Plitvicesjöarna är en nationalpark i Kroatien. Det tog cirka 2.5 timme att bila dit. För mig var detta huvudanledningen till att vi besökte Kroatien en andra gång, den första var i Dubrovnik. Skulle alla de djupt liggande förväntningar skalla oss, eller inte? De var på förhand upptrissade på maxnivån.

Nationalparken är juvelen i Kroatiens krona. Nationalparken Plitvicesjöarna ligger i hjärtat av landet och är känd för sitt förtrollande landskap och berättar en ny historia vid varje årstid.

Dess smaragdgröna vatten, blomstrande träd och spektakulära vattenfall var faktiskt helt sanslöst vackert. De 16 labyrintiska sjöarna som slingrar sig fram 8 km flätas samman med stigar längs sjöarna  och gångbroar.  så att besökarna kan komma riktigt nära de kända vattenfallen.

Det var en befrielse att slippa souvenirbutiker för en stund. som sagt detta var en mäktig, nästintill religiös naturupplevelse.

Dag 9 – Trogir & Pirmosten

Sista långa bilturen ägnades åt att beta av småstäderna Trogir  (13 mil) och Primosten (11 mil). Trogir är en liten ö precis innanför fastlandet som var en av höjdpunkterna på resan. Trogirs pittoreska stadskärna var en fröjd för ögat.

Primosten som ursprungligen var en isolerad ö, är nu ansluten till fastlandet via en bro och en gångbro. Vi gick runt staden och njöt av dess spektakulära instagramvänliga vyer.

Den populära Velica Raduca stranden var det man längtade till mest. Kristallklart vatten och relativt långgrunt. Det var genant skönt i vattnet, ett avbräck från de 32 grader och molnfria himmel.

Efter dessa långa bilturer var man inte speciellt sugen på att trängas i gamla staden. När man kommer hem runt mellan 19.00 – 20.00 var vi alla ganska möra möra både fysiskt som psykiskt.

Dag 10 – Hemfärd

Vi var tvungna att lämna lägenheten vid klockan 11.00. Det skapade en stress vad man skulle göra under dessa timmar. Vi hade ju redan ögnat igenom hela Zadar flera gånger om. Vi drog till beachen för att svalka oss, därefter tankade vi upp bilen för att äta på en foodtruck invid ett shoppingcenter.

Det sista vi gjorde i Zadar var att se ytterligare en biofilm. Denna gång stod Indiana Jones på cineastmenyn. Filmen var runt 2.5 timme lång. Den innehöll många spektakulära och actionstinna scener att njuta av.

Vi lämnade tillbaka hyrbilen och fick den besiktigad och godkänd av Avis-personal. Tyvärr var vårt flyg försenat med 45 minuter och avgick inte förrän klockan 22.45.

Detta i sig frigjorde till att välja ut varsin doft. Vi shoppade loss parfymer i flygplatsshoppingen. För min del blev det Carlina Herrera – Bad boys, som doftade mycket fräscht av citrus.

2 timmar och 40 minuter senare var vi framme på Arlanda där blåsten piskade oss i ansiktet. Vi sov en natt på Goodmorning hotel.

Hotellfrukosten var perfekt, förutom att de denna gång inte serverade pannkakor. Tåget var bara försenat 15 minuter. Väl framme i ”Peking” tog vi en taxi hem.

Borta bra, men hemma bäst. Alla vill ju ha bra väder på sin semester, vilket vi också fick under dessa 10 dagar med cirka 32 – 34 grader. Men vart går gränsen för vad som är behagligt kontra påfrestande?

Continue Reading »

Musik kan upplevas på många sätt. Den kan  i allra bästa fall kännas som halvhård jabb i solar plexus. Det vill säga riff som går rakt igenom märg och ben. Första gången jag hörde Savatage var ett sådant tillfälle.

Floridabördiga bröderna Job och Criss Oliva skapade Savatage 1983. Samma år släppte de sitt debutalbum Sirens. Dock var det via uppföljaren Power of the night (1985) som jag fick upp ögonen för Savatage.

Titellåten var chilimarinerad i  blytung heavy metal.

Jon Olivas omisskänneliga röst tillsatte ännu mera kryddor i grytan. Det fanns helt enkelt ingen som lät som honom. Hans high-pitchade stämma matchade de rakbladsvassa riffen som en hand i handsken.

Detta är i mina öron definitivt inget helgjutet album. Plockade man fragment utav den så osade delar av plattan världsherravälde. Som sagt titellåten visade var meta-spat skulle placeras.

Efterkommande ”Unusual” sken ännu starkare. Den asketiska keyboarden piskade fram ett sound som bäst skulle kunna tituleras Ragnarök.

Vi fick hoppa några hack för att finna fortsättningen i den ödesmättande musiken. ”Fountain of youth”, var lika klockren som tung. Dessa tre alster var albumets starkaste kort.

Ville man ha en dos power heavymetal så fanns ”Washed out” att tillgå. Den sista låten som jag brann för var ”Stuck on you”. Trots att det bara existerade fem guldörhängen så måste musiken ändå upphöjas.

Gruppen fortsatte att producera ojämnheter parallellt magi med plattorna Fight for the rock, Hall of the mountain king, gutter ballet och Street: a rock opera.

Monterar man ner delar av maskineriet till ett tvättäkta blandband så utkristalliseras anthems som ”Hall of the mountain king”,  ”Lady in disguise”, ”Red light paradise”,”When the crowds are gone”, Hyde”,  ”Streets”, ”Jesus saves” och ”Gutter ballet”.

 

Power of the night

Unusual

Warriors

Necrophilia

Washed out

Hard for love

Fountain of youth

Skull session

Stuck on you

In the dream

 

 

 

 

Continue Reading »

Pretty Maids, världens bästa hårdrocksband!? Herre jösses, det är husgudar i sin allra renaste form

Gruppen startades 1981 av gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. Ronnie hängav sig i mångt och mycket att kreera texter, medan Ken var riffmaskinen.

Pretty Maids släppte sitt självbetitlade minialbum 1983 på brittiska Bullet records. Jag har faktiskt ett i exemplar i mintkondition av denna raritet i min skivsamling. Två ytterst lättklädda damer på en ”gnuggis” inkluderades.

Den osade potential, men inte i den graden att vad komma skulle via deras debutalbum.

Pretty Maids vävde sitt musiknät av pop, rock, hårdrock och powerballader.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och silkeslenhet var en spännande kombination som trollband mig samt skänkte variation till deras digra låtskatt.

Red, hot and heavy släpptes 1984. Som grupp la man ribban högt om man inledde ett album med ett intro taget från Carmina Burana.

Efterkommande ”Back to back” infriade förväntningarna med råge. Det var en rakbladsvass tingest som tillhörde ett utav albumets starkaste kort.

”Red, hot and heavy” har varit en livepärla utifrån Pretty Maids liveperspektiv. För mig var titellåten en av de minst betagande.

Halvballaden ”Waitin´for the time” var en behaglig kontrast till de inledande två låtarna. Här kom verkligen Pretty Maids storhet som band in.

De var aldrig bundna att låta likadant på varje låt. Snarare så att de kunde uppvisa bra låtar i de mer tunga och snabba låtarna, som i de mer AOR-iga. ”Watin´for the time” var en hejdundrande AOR-triumf.

De två kommande låtarna tillhörde de allra bästa på albumet. Först ut var ”Cold killer” som var ett riktigt hårdrocksanthem in den högre skolan. Därefter  ”Battle of pride”, som var tung, snabb och hade en melodi att döda till.

Den italienska splatterkungen Lamberto Bava använde sig av låten ”Night danger” i hans film Demons.

Efter denna låt kom nästa aor-iga låt ut. ”A place in the night” lättuggad men också oerhört infekterande.

Näst sista alstret ”Queen of dreams” var lika förförisk som semibetonad.

Albumet avslutades med en Thin Lizzy cover, ”Little darling”

Debutalbumet var en golgata av beroendeframkallande låtar. Man kan väl säga att det var ett av deras signum; den att hela tiden ha en sjukt hög lägstanivå. På min Pretty Maids Spotifylista har jag lagt in 135 låtar, något som ger en fingervisning hur många bra låtar de ynglat av sig på 15 studioplattor.

Jag har sett mina husgudar två gånger av fyra möjliga försök. Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv.

I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse, så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001 på Sweden rock festival. Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre.

Men från start til the bitter end så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var dessutom sisådär, precis som vädret,

Tredje konserten blev till sand. Datumet var lördagen den 4 december 2010 staden var Jönköping och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Förfestandet blev så rejält att jag faktiskt missade Pretty Maids. Riktigt jäkla surt, och jag kunde inte skylla på någon annan än mig själv

Fjärde försöket var i Linköping på Palatset den 3 december 2016. Denna anrika spelplats var som skapat för att få se ett vitalt Pretty Maids rocka järnet.  Cirkeln var liksom sluten, det var nog meningen att detta skulle bli mitt sista framträdande med bandet utifrån Ronnie Atkins hälsotillstånd.

Det är få grupper som kan bibehålla en hög lägsta nivå på båda sidor av 2000-talet. Åtta album från 1984-1999 och sju plattor år 2000 till 2019

Jag tror att en framgångsfaktor har varit att Ronnie & Ken varit grundarna och kärnan i bandet. Under årens lopp har de bytt basist, trummis och keyboardister i en strid ström.

Det kan ha varit en vitaliserande anledning till all den kvalitet bandet skämt bort hos med det vill säga synergieffekter av att byta ut de utbytbara…ofta. Ken & Ronnie hade då likt en källa att ösa ur. Nya namn, ny energi och ännu mer motivation, duon hann liksom aldrig tröttna på sina medmusiker.

Anthon Berg och Pretty Maids måste vara Danmarks ädlaste exporter.

Continue Reading »

2007 var ett vansinnigt bra hårdrocksår. Några band som släppte guldkorn var:

Thunderstone – Evolution 4.0

Gotthard – Domino effect

Scorpions - Humanity – Hour 1

Threshold – Dead reckoning

Pink cream 69 – In10sity

Frederiksen & Dennander – Baptism by fire

The Poodles – Sweet Trade

Nightwish – Dark passion play

Masterplan – MKII

Pride of lions – The roaring of dreams

Within Temptations – The heart of everything

Nocturnal rites – The 8th sin

Sundsvallsbördiga Kay Backlund och  Lars Chriss startade Lions share runt 1987. Åtta år, så länge tog det innan bandets debutalbum (Europa) släpptes.

Jag kommer så väl ihåg när jag för första gången hörde bandet. Då befann  jag mig på Rocks i Globenområdet. Bara det var en upplevelse i sig, utifrån deras fäbless för melodic rock och AOR.

Låtarna ”Sins of a father” & ”Scarecrow” nästintill golvade mig. Kunde svensk hårdrock vara så här världsklassigt? Jo, så var fallet, därefter sällade jag mig till deras ökande fanskara.

Är man slav under Judas Priest Painkiller-eran eller ett fan av Black Sabbath-riffande så fick man också sitt lystmäte uppfyllt via Lions Share – Emotional coma, deras  femte sedan starten.

Tony Iommi är Gud! Hans patenterade riff har för alltid format kommande hårdrock. Dock är Lars Chriss hans rättmätiga arvtagare till riffens heliga förbundsark.

På Emotional coma visade han upp rifforgier som få andra kunnat uppbringa.

Det var ett groteskt välansat album med Nils Patrik Johansson sångdebut. Kombinationen slog mer än väl ut. Detta var en härdsmälta av allt som jag förknippar med tidlös hårdrock.

Lions Share släppte två år senare ett album Dark Hours, som var ännu grymmare, hur det än nu var möjligt.

Albumen från 2007 och 2009 är så osannolikt underskattade. I de bästa världar skulle de ha miljoner streams och vara i var och hens vinylbackar.

Lars Patrik Johanssons kväkande är i mina öron top notch, men jag kan förstå att det är en vattendelare. Antingen gillar man hans lite säregna stämmor, eller så gör man det inte.

Emotional Coma inleddes med blytunga ”Cult of denial”. Efterkommande ”The edge of the razor” visade var metal-skåpet skulle stå.

I titellåten utkristalliserades Black Sabbath look a likes, på ett bra sätt. Tempot höjdes markant i ”Clones of fate”. Den lite thrashiga tingesten genomljöds av melodisk testosteron.

Lika mycket speed hittades i ”Trafficking” som också adderade en AOR-refräng.

Som sagt, detta var ett helgjutet album som flörtade med såväl Black Sabbath som Judas Priest, fast med en egen själ och rediga kasslerfläskiga refränger.

2009 kom Dark Hours ut. Den kontaminerades av 11 projektiler, med stark betoning på just projektiler.

Inledande vitamininjektionen ”Judas must die” var omutbar. Full fart från första noten, utan att vara power metal.

På denna platta infogades det ännu mera AOR, fast på ett subtilt sätt som i ”Phantom rider”, ”Space scam” och  ”The presido 27”.

Vadå AOR? Jo det som skiljer agnarna från betet är Lars omisskännliga sinne för såväl melodier som refränger. Han är ett tvättäkta popsnöre. Något Lars visat prov på genom  tidigare covers på:

Secret service – Flash in the night

City Boys – The day the earth caught fire

Amy Steward – Knock on wood

Min absoluta favolåt var ”Heavy cross to bear”, Vibbarna förde mig till Tony Martin-eran med Headless cross och Tyr.

I mina öron var det en av 2000-tales höjdpunkter. Så mycket kvalitet och variation på en och samma gång. Det var nästan jobbigt att ta in.

Det ska tilläggas att de sedan en tid tillbaka är en duo det vill säga Lars & Nils. Borlängesonen Nils Patrik Johansson har också släppt två egna soloplattor. Självklart  i symbios med sin vapendragare Lars Chriss. Den första hette Evil deluxe och släpptes 2018.

Uppföljaren The great conspiracy släpptes två år senare. Om debuten var sisådär så var uppföljaren till och med bättre än Emotional coma och Dark Hours. Albumet var en best i sina bästa år. Ett av 2000-talets starkaste hårdrockplattor, precis som Lions Shares ovanstående album.

Lars Chriss måste ha en stor eloge eftersom han varit delaktig i tre av de bättre album på denna sida av 2000-talet. Det är ju långt ifrån många som kan skryta om det.

Att jag ser fram emot Lions shares sjunde album är ett understatement. Är det ens möjligt att bibehålla den kvalitet som bandet skämt bort oss med? Det tål att upprepas många många gånger! Emotional coma och Dark hours är obeskrivbart underskattade.

Emotional coma

Cult of denial

The edge of the razor

Soultaker

Emotionel coma

Clones of fate

Trafficking

Bloodstained soil

The arsonist

Hatred´s my fuel

Toxication rave

 

Dark hours

Judas must die

Phantom rider

Demon in your mind

Heavy cross to bear

The bottomless pit

Full metal jacket

The presidio 27

Barker ranch

Napalm nights

Space scam

Behind the curtain

Continue Reading »

Finland och deras sisu-DNA. Är det en superkraft eller ligger det hundar begravda? Längdskidåkningsfusk, backhoppning, drunkningskurragömma, rally, Formel 1, spjut, kniv-MMA eller bastubadnings-VM! Vilka gener skapar en fäbless för lite våldsammare idrotter? Svaret ligger hos finnarna själva.

Finland är i vilket fall som helst the land of thousand lakes tillika det land med flest hårdrockband per capita. Hade jag själv fått gissa så hade mitt val fallit på Sverige. När det kommer till melodisk hårdrock eller AOR så är det i alla fall svenskarna som sitter i förarsätet.

Finnarna har vaskat fram ett knippe djävulskt bra hårdrocksakter.  Stratovarius, Reckless love, Apocalyptica, Lordi, the 69 eyes, The Rasmus, Brother Firetribe, Jessica Wolff, Nightwish, Sonata Arctica, Leverage, The Magnificent, för att nämna några. Ett annat av dem är Thunderstone.

Gruppen bildades år 2000, två år senare damp deras självbetitlade debutalbum ut. Inget ont om de tre första plattorna, men det var på fjärde albumet Evolution 4.0 som alla polletter  letade sig ner i kvalitetsbrunnen allra djupaste skrymslen.

Gruppen tillhör inte någon av mina 1000 bästa band i den genren. Dock släppte de 2007 ett klockrent-över-medel-bra-platta som de döpte till Evolution 4.0.

Jag har lite oväntat lagt märke till att det är en platta som titt som tätt avlyssnas på Spotify. Den har gått från klarhet till klarhet och har nu av undertecknad titulerats som en modern klassiker tillika ett av 2000-talets 50 bästa album.

Thunderstone ställde år 2007 upp i Finlands uttagning till Eurovisionsschlagerfinalen med låten ”Forevermore” och hamnade på en hedrande andraplats. Självklart skulle den vunnit om man såg utifrån perspektivet kvalitetssäkrat. Den låten var en pärla. Dock finns det gått om sådana på Evolution 4.0.

Många förknippar dem med powermetal. I mina ögon ser jag hellre denna akts musikaliska inriktning som ett eklektiskt musikverk. Det är powermetal, men också hårdrock, melodic hardrock, proggmetal och heavy metal. Det finns diktatoriska DNA-korsbefruktade bevis utspridda på detta klockrena album.

Nu vet vi att underbara ”Forevermore” är en pärla.  Det är inte svårt att lista ut att det finns flera i antågande. Nästkommande ”Roots of anger” var en av de låtar som slog ”Forevermore” på fingrarna. Dysfunktionell aggression samsades med fingertopps smekningar.

Efterkommande ”10 000 ways” var som skräddarydd att ta kvalitetsstafettpinnen vidare. I fotbollstermer hade vi pratat om ett hattrick eller ribba in. Oh my God vilken diaboliskt stark låt, ett av årtiondets smittsammaste låtar.

Därutöver reser sig likt fågeln pheonix alster som ”Holding out to my pain”, ”Swirled”, ”Down with me”, ”Solid ground” och ”Great man down”, resten är bara bra.

Den utmärkta vokalisten Pasi Rantanen slutade efter Evolution 4.0 för att sedermera återkomma 2013. på 23 år har finnarna gett ut 6 album, varav det senaste 2016.

Helt ärligt, den killen har både röstresurser och musikkarisma. Hans röst är som en bestickande urkraft. Helt klart en av de bästa rösterna i Norden. Att hans accentuering inte fajlar är ett gigantiskt plus i kanten.

Det var för övrigt svenske Rick Altzi som greppade mickstativet. Sämre ersättare kunde man haft, att Dirt metal inte höll måttet var ju inte hans fel.

Masterplan och Firewind använder jag allt som oftast som kvalitetsmåttstock på hur genialiskt ett musikverk är.  För mig är detta dels i paritet med Masterplan, dels innehar den variationen och kvaliteten som gör att man orkar lyssna på hela albumet.

Jag har skrivit det tidigare, och skriver det igen;  ett av 2000-talets bästa album när det kommer till hårdrock.

 Forevermore

Roots of anger

10 000 ways

Holding out to my pain

Swirled

Down with me

Face in the mirror

Solid ground

The source

Great man down

Continue Reading »

Ett album som jag lagt märke till att jag spelar oväntat ofta är Humanity (Hour 1). För mig är det albumet som överskuggar deras ultraklassiska Blackoutalbum. Förresten, den överkuggar alla deras tidigare plattor, så stark är albumet.

Scorpions rörde sig indirekt lite i fel genre. Albumet genomsyrades av pure melodiös hårdrock/AOR, istället för hårdrock. Visserligen har de stundtals rört sig i samma grumliga vatten tidigare, men inte så djupt som de gjorde på detta album.

Den stora anledningen stavades låtskrivarna. Herrejösses vilken orgie av kompetenta låtkonstruktörer, inte undra på att albumet blev så slagkraftigt. Att de alla tycktes vara på gott humör gjorde inte saken sämre.

De svenska inslagen bestod av Mikael Nord Andersson & Andreas Carlsson. Andreas har  bland annat tillsammans med killarna i Nestor skrivit ”These days”. Därutöver har den mannen skrivit otaliga kända låtar, ensam eller tillsammans med andra låtskrivare.

En annan svenskbekanting som bidragit till detta klockrena album var Hooters egna Eric Bazilian. Den mannen ligger bakom hits som Cindy Lauper – ”Time after time”, Joan Osborne – ”One of us” och Ricky Martin/Meja – ”Private emotiens”.

Av albumets tolv låtar var Desmond Child delaktig i elva av dem. Han är verkligen i paritet med Max Martin när det kommer till att smida ihop hits. Desmond kavlar fram ett uppdukat smörgåsbord av smittsamma melodier och abnorma refränger som exempelvis: FM – ”Bad luck”, Aerosmith – ”Dude, (looks lika a lady)”, Cher – ”Save up all your tears”, Robin Beck – ”If you were a woman…”, The Rasmus – ”Livin´in a world without you”

Jimmy Barnes – ”Let’s make it last all Night”, Michael Bolton – ”How can we be lovers”, Joan Jett and the blackhearts - ”I hate myself for loving you”,  Kane Roberts – ”Does anybody really fall in love anymore” , Kiss – ”I was made for lovin you”, John Waite – ”These times are hard for lovers”, Bon Jovi – ”Livin´on a prayer”, Bonnie Tyler – ”Hide your heart”, Meat Loaf – ”The monster is loose”,

Marti Frederiksen var en annan adekvat låtskrivare som var med och bidrog till slutresultatet. Några av hans hits har varit Aerosmith – ”Jaded”, Daughtry – ”Crawling back to you”, samt låtar med Mötley Crue, Ozzy Osbourne, Def Leppard och  Meatloaf, för att nämna några.

Trots Klaus Meines fäbläss att bryta på tyska kanske avsaknaden skulle resultera i att göra Scorpions mindre Scorpions. Att höra honom sjunga fläckfritt vore kanske som ett neråttjack. Accenten fungerar som byggstenar in i Scorpions DNA-framgångar.

Humanity (hour 1) starkaste ögonblick var helheten. Det vill säga nästan hela plattan. Mjukhet vänslas med hårdhet och vice versa.

Anmärkningsvärt också är att de sista låtarna på albumet tillhörde de allra starkaste: ”Love is war”, ”The cross” och ”Humanity”

1. ”Hour 1” (Desmond Child/John 5/James Michael/Rudolf Schenker)
2. ”The Game of Life” (Mikael Nord Andersson/Desmond Child/Martin Hansen/Klaus Meine)
3. ”We Were Born to Fly” (Eric Bazilian/Marti Frederiksen/Matthias Jabs)
4. ”The Future Never Dies” (Eric Bazilian/Desmond Child/Jason Paige)
5. ”You’re Lovin’ Me to Death” (Eric Bazilian/Andreas Carlsson)/Desmond Child/Rudolf Schenker)
6. ”321” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Jason Paige/Rudolf Schenker)
7. ”Love Will Keep Us Alive Again” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)
8. ”We Will Rise Again” (Desmond Child/Matthias Jabs/James Michael/Jason Paige)
9. ”Your Last Song” (Eric Bazilian/Desmond Child/Rudolf Schenker)
10. ”Love Is War” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
11. ”The Cross” (Desmond Child/Marti Frederiksen/Matthias Jabs/James Michael)
12. ”Humanity” (Eric Bazilian/Desmond Child/Marti Frederiksen/Klaus Meine)

Continue Reading »

Ibland dyker det upp album som bara är överdjävulskt bra att man nästan går sönder. Oftast har porslin-tingestarna en tendens att stå sig över tid, vilket verket från denna brittisk-amerikanska konstruktion sällar sig till.

The Lords of the new church debutalbum var deras klart mest lysande och bästa platta; samtidigt en av mina absoluta ögonstenar i skivsamlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde denna skiva så bra.

Albumet var både rebellisk och melodiskt på samma gång, en definitivt lyckad kombo.

Debuten landade på skivdiskarna så tidigt som 1982: Punklegendernas nästföljande två plattor saknade typ allt som denna platta innehöll: äkta energi, tidlösa rocklåtar och genrevariation.

Gruppen bestod av punkikoner från Sham 69, The Damned och The Barracudas, typ ett punkigt superband. Den karismatiska och okonventionella sångaren Stiv Bators lämnade Dead Boys för att bilda detta band 1981. Gruppen släppte bara tre studioalbum för att sedermera splittras 1989.

Stiv Bators scenframträdanden var ett  uppdukat smörgåsbord av råenergi och avancerade scenstunts.  Han hade en förkärlek för att strypa sig själv med mikrofonsladden och ansågs till och med vara kliniskt död under några minuter.

Under en annan konsert fullföljde han giget… sittandes i en rullstol. Stiv Bators levde verkligen som han lärde, och dog tragiskt i en bilolycka i Paris 1990.

Han blev påkörd av en bil på gatan när han var full. Hans flickvän tog honom till en läkare, men läkaren densamme sände hem honom. Stiv dog samma natt i sömnen.

Eftersom låtarna är så varierade i såväl tempo som uppbyggnad är det bestickande att plocka ut några favoriter. Under dödshot skulle jag i alla fall välja ”Russian Roulette”, ”Eat your heart out”, ”Litle boys play with dolls” och ”Open your heart”.

Debutalbumet genomsyrades av en genomärlig energi, en egen identitet och spelglädje som eklektiskt blandade pop, rock och punk. Jag blir alltid på gott humör av energinkatapulten tillika den kaxiga attityden, men också inspirerad av de tidlösa rockpärlorna som radades upp.

New church

Russian roulette

Question of temperature

Eat your heart out

Portobello

Open your eyes

Livin´on livin

Li´l boys play with dolls

Apocalypso

Holy war

Continue Reading »

Jajamensan, Y&T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry.

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today. Det tog dem fyra år tills de släppte sitt självbetitlade debutalbum, uppföljaren Struck down kom ut två år senare.

I mina öron var ingendera något att hänga i julgranen. Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var första plattan där Y& T användes.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten.

Tyvärr var senare skivor inga sanna mästerverk, även om efterkommande Black tiger bara hade två halvtaskiga låtar och plattan därpå Meanstreak innehåll 8 bra låtar av… 10 möjliga.

Det var för övrigt på Black tiger som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”.

Earthshaker faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet. Det existerade en rå opolerad uppkäftighet på earthshaker, energi som inte fanns att hitta på efterkommande vinylsläpp.

Av de tyngre låtarna var det vulkaniska ”Hungry for rock” och förlamande ”Knock you out” som buktade ut mest och bäst. En låt som från början inte alls uppskattades av undertecknad var ”Dirty girl”, men som sedermera vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats.

Ett annat ess var trancendentatiska ”Let me go” som visade var Hair-metal-skåpet skulle stå.

”Rescue me” var en själfull halvballad som alstrade energi likt ett vattenbaserat vindkraftverk.

Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad, varav deras första var ett av mina största liveögonblick någonsin, bättre än både The Hooters, Yngwie Malmsteen och Staffan Hellstrand.

Dave Menikettis solo på sista powerballaden ”I believe in you” var troligtvis en av världens största orgasmeuforier ever. Det är  smått omöjligt att inte bli tårögd berörd av gitarrspelet. Låten i sig var ett dramaturgiskt mästerverk av ädlaste märke, en av årtiondets bästa.

Leadgitarristen och sångaren Dave Menikettis var för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig behöva spöka ut sig, stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra eller kasta öl till publiken; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

• Leonard Haze – drums, backing and lead vocals (1974–1986, 2001–2006; died 2016)
• Phil Kennemore – bass, keyboards, backing and lead vocals (1974–1991, 1995–2011; died 2011)
• Joey Alves – rhythm guitar, backing vocals (1974–1989; died 2017)
• Dave Meniketti – lead guitar, lead vocals (1974–present)

San Francisco-gänget nådde dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett var mer än förtjänta av. Det är först på senare år som de fått någon form renässans.

Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T aningen blusbaserade hårdrock var ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan var och är obeskrivligt bra, att sätta ord på härdsmältan var nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock parallellt otämjd och oborstad på ett melodiskt sätt.

Hungry For Rock

3:45

Dirty Girl

5:03

Shake It Loose

2:54

Squeeze

4:02

Rescue Me

4:42

Young And Tough

3:41

Hurricane

3:22

Let Me Go

3:09

Knock You Out

2:58

I Believe In You

7:13

Continue Reading »

AOR-content, from hell and back again!

Det var bättre förr! Både jag och nej. Visst skapades det urmagiska låtar på 80-talet, det vill säga urmodern för melodiös hårdrock och AOR. Dessvärre är det alltför många som snöat in sig på det förflutna, och subtilt vägrar befatta sig med nutiden.

Utan att vara raljant så har de fel fel fel! Konservatism är bra, i vissa lägen, men när det kommer till dessa genrer så är det bara att konstatera att det fullkomligt sprutat ut tonvis med fräsch ny musik. De som inte märkt det lider av baksidan av konservatismens baksidor, de allra mörkaste dessutom

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett nutida perspektiv är mindre komplicerat än de från det förflutna. Dock är det ändå en överdjävusk uppgift att göra så. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig AOR-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints, W.E.T och  The Night flight Orchestra utifrån ett produktions-tids-perspektiv, vilket i sig inte är speciellt konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa aor-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt bygger på  nyfikenhet och livskvalité under resans gång.

Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Denna största belöningen ligger dock i att få se andra nördars topplistor.

Kort AOR-historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider.

Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för. Det är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat.

Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles).

Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock.

Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR-stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR-bandens alster.

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om AOR:ns historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte AOR-musiken, men skadesköt genren allvarligt.

Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe - Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa aor-låtarna

De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag till genren

Kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

 

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)  Alessandro Del Vecchio

Sunstorm -  Forever now (USA/2009)

Khymera – Since you went away  (USA/2008) James & Tom Martin

Shadowman – Fire and ice  (England/2008) 

The Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

Mecca – Without you (USA/2003) Jim Peterik

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012) Mikael Erlandsson

 

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009) Dennis Ward

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015) Erik Mårtensson

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011) Erik Mårtensson

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011) Chris Ousey & Tommy Dennander

Terry Brock  – Back to eden (England/2001)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011) Christian Wolff

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013) Erik Mårtensson

 

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015) Alessandro Del Vecciho

Pride of Lions – Ask me yesterday (USA/2014 Jim Peterik

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007) Tommy Dennander

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011) Ronny Milianowicz/Dennis Ward

Spin Gallery – Standing tall (Sweden/2004)

Cats in space  – Mad hatters´s tea party (England/2017)

Harem Scarem – The death of me (Canada/2020)

 

Treat – Skies of mongolia  (Sweden/2010) Anders Wikström

Pretty Maids – Heavens litle devil (Danmark/2016)

Art of illusion – My loveless lullaby (Sweden/2021)

Autum´s child – straight between the eyes  (Sweden/2021) Mikael Erlandsson

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (Sweden/2021) Michel Palace/Kent Hilli

Ozone – Self defence (England/2015) Chris Ousey/Steve Overland

Kissin Dynamite -  You´re not alone (Germany/2018)

A.C.T – Everything´s falling (Sweden/2014)

Jim Jidhed – Silence of your heart (Sweden/2003)  Tommy Dennander/Jim Jidhed

The Defiants – Underneath the stars (USA/2016)

 

Nestor – On the run (Sweden/2022)

Phil Vincent – It don´t matter anymore (USA/2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation

Alias – How much longer is forever (USA/2009)

Overland – Down comes the night (England/2008)

Daughtry – Renegade (USA/2011)

Laneslide – You can make it (England/2013)

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall/Go

Talk of the town – A matter of the heart (Sweden/2000)

Alliance – True meaning of love (USA/2008)

 

Kee of Hearts – The Storm (Sweden & Germany/2017)

Avantasia – Lost in space (Germany/2008)

Jerome Mazza – Streets on fire (USA/2018) Tommy Dennander & Steve Overland

Journey – What I needed (USA/2008) Jonathan Cain & Neil Schon

Giant – Promise land (USA/2010) Dan Huff & Mark Spiro

Jorn – Starfire (Norway/2006) Jorn Lande

Boulevard – Life is a beautiful thing (Canada/2017)

Wig Wam – All you wanted (Norway/2010)

Magnum – Freedom day (England/2011)

Spektra – Runnin out of time (Brasilien/2021) Alessandro Del Vecciho

 

FM – Over you (England/2010) Steve Overland

Slamer – Jaded (England/2006) Mike Slamer & Terry Brock Frontiers records

First signal – She´s getting away (Canada/2016)  James & Tom Martin

Chez Kane -Too late for love (England/2021)

Crazy Lixx -  Children of the cross (Sweden/2010)

Danger Danger – Sick little twisted mind (USA/2001)

C.O.P -  Nightmare  (Sweden/2015)

Scorpions -  Love is war (Germany/2007)

Crowns of thorns – Lost Cathedral (USA/2009)

Radioactive – Crimes of passion (Sweden/2014)

 

Coastland ride – Eye of the storm (Sweden/2017)

Asia – Finger on the trigger (England/2010)

Foreigner  – Too late (USA/England/2009)

Perfect Plan – Better walk alone (Sweden/2020)

One Desire – Hurt (Finland/2017)

Robbie Valentine – Save myself (Netherlands/?)

Leverage – Follow that river (Finland/2006)

Rick Springfield – 3 warning shots (Australia/2007)

Jessica Wolff – War (Finland/2017)

Gathering of Kings – Highway to paradise (Sweden/2020)

 

Degreed – Just  imagine (Sweden/2010)

House of Lords – Come to my kingdom (USA/2011)

H.E.A.T – Straight from your heart (Sweden/2014)

A life divided – The mot beautiful black (Germany/2015)

Miss Behaviour – Double agent (Sweden/2014)

Grand Design – Air it out (Sweden/2009)

Seventh Key – Only the brave (USA/2001) Mike Slamer

Kimball & Jamison  – Worth fighting for (USA/2011) Robert Säll

Dennis DeYoung -  Damn that dream (USA/2020) Jim Peterik

Devil´s hand – We come alive (USA/2018) Mike Slamer

 

Heartwind – Don´t be that girl (Sweden/2018)

Jimi Jamison – Make me a believer (USA/2010) Jim Peterik

Kharma – In chains (Sweden/2000)

Houston – Hero (Sweden/2021)

The Magnificant -  Bullets (Finland/2011)

Johan Kihlbergs Impera – Why does she care (Sweden/2018)

Ignition – Fight fire with fire (Sweden/2003)

James Christian – Heaven is a place in hell (USA/2018)

Jeff Scott Soto – Give a litle more (USA/2012)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our only chance (Sweden/2020)

 

Kaminheta bubblare

Kayak – Under a scar (Netherlands/2021)

Black country communion – Wanderlust (USA/2017)

Magnus Karlsson´s Free fall – Last tribe (Sweden/2014/Magnus Karlsson)

Allen/Lande – hunters night

Constancia – Stand your ground

Heartland – A foreign land (England/2021)

King Company – Wheels of no return (Finland/2016)

Last Autumn dream – Silent dream (Sweden/2008) 

Martina Edoff – When the world gone mad (Sweden/2015)

Cry of down – Tell me (Sweden/2016)

Crystal Ball – never a guarantee (Switzerland/2016)

Lion´s Share – Mystery – Sweden/2001)

Levara – Can´t get over (USA/2021)

Emmi – Crashing down  (Finland/2001)

Humanimal – Again 2B found (Sweden/2002)

East Temple Avenue – When I´m with you (Australia/2020)

Human Zoo – Taste like sugar (Germany/2006)

The Lovecrave – Vampires (Italy/2006)

LeBrock – All or nothing – (England/2021)

Groundbreaker – Standing on the edge of a broken heart (England/2021)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre! Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men den lever vidare hos väldigt många av musikälskare världen om.

Min smak går mer i tyngre AOR, eller med stora inslag av melodisk hårdrock, istället för mjukare västkusttoner, därav utseendet på denna lista.

 

Låtskriverikoner

Erik Mårtensson, Magnus Karlsson och Phil Vincent i all arbetsbarkoman-ära men de får vika ner sig för multinstrumalisten Alessandro Del Vecchio. Först och främst via Spektra, Toby Hitchcock och Revolution Saints.

Visst, han har fingranar i alltför många syltburkar för sitt egna bästa, men wow vilka hits han skapat själv, eller i samarbete med andra låtskrivare.

The allmighty Mr AOR, Jim Peterik! Även på denna sida av 2000-talet rör sig mannen obehindrat mellan Pride of lions, Jimi Jamison, Dennis DeYoung. med flera.

Brittiske FM-frontmannen Steve Overland visar prov på att han är en minst lika bra sångare som låtskrivare via FM, Overland, Ozone med flera.

Mike Slamer bidrag till 2000-talet var Slamer, Seventh key och Devils hand.

 

Svenska låtskrivaress

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade Treat eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit tjogvis av magiska låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Tommy Dennander var involverad i bland annat Jim Jidhed, Chris Ousey, Radioactive, Frederiksen/Dennander och Jerome Mazza för att nämna några.

 

Svensk & nordisk

Europa stal AOR-pinnen från USA, när de tappade den i mitten av 90-talet.

Finland är världens hårdrocksmecka när det gäller antal hårdrockband per capita. Men när One Deisire och Brother Firetribe inte släpptes ut på grönbete, så utkristalliserades istället Sveriges dominans när det kommer till AOR och melodiös hårdrock.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 45 låtar från norden är minst sagt imponerande. Sverige fick med hela 37 låtar, Finland 5, Norge 2 och Danmark 1 låt.

Frontiers Records – envåldshärskarna

Jaha då var det dags igen! Frontiers records, Italiens svar på amerikanska Motown, brittiska Stock/Aiken/Waterman eller svenska Cherion gänget.

Precis lika osannolikt som den svenska dominansen ter sig Frontiers Records envåldshärskeri. Hälften av albumen på listan är signerade det romerska arvet. Eller är det egentligen så konstig att de lyckats med det konststycket?

Många förståsigpåare spyr på Frontiers och menar på att det mesta låter likadant, allt från plastig produktion till samma låtskrivare. Tror dock inte att någon på planeten använder dessa epitet på Motown med alla deras tidlösa hits.

Även där producerades dess massor av skräp, men också osannolikt mycket bra musik, och det är dem vi hör på film, radio, tv och sociala medier.

Det är precis likadant med Frontiers, mycket utfyllnad, men exceptionellt mycket är fantastisk klockren tillika det bästa som skapats på 2000-talet.

Just därför kan man titulera dem som fanbärare för en genre som troligtvis självdött om inte dessa eldsjälar kämpat för vad de älskar – AOR och melodisk hårdrock.

Hur än man vrider och vänder på detta så kommer man inte ifrån att för oss som dyrkar dessa musikstilar  att utan Frontiers skulle inte ens graven vara utmärkt på kyrkogården.

Skivbolaget bygger länkar till det förflutna parallellt  framtiden, det vill säga en där kidsen börjar uppmärksamma vad min generation redan förstått  – AOR är tidlös.

 

Med kniven på strupen

Ponera att de 10 starkaste låtarna från denna reduceras till en egen lista, så skulle den se ut såhär.

Spin Gallery – Standing tall (sweden/2004)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Journey – What I needed (USA/2008)

First signal – She´s getting away (Canada/2016)

Treat – Skies of mongolia

Jorn – Starfire

 

 

Continue Reading »

AOR-content from hell and back again!

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är förhållandevis meningslöst. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är tycke och smak något föränderligt.

I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja, än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en pure AOR-classic.

Detta möjliggör ju dessvärre att potentiella killers blir oöverstigligt många, indirekt tar udden av rangordningen, på grund att det helt enkelt inte går.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista.

Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon, The Sherbs från tidig 80-tal och Revolution Saints,  Eclipse eller Brother Firetribe utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Har människan inget bättre för sig än att ödsla tid på något så trivialt som att lista de 100 bästa AOR-låtarna genom tiderna? Skaffa dig ett liv för helvete  gubbjävel!

Herregud det finns ju paddel, knyppling, gå ut med katten, umgås med dysfunktionella vänner och släktingar, fika ihjäl sig, korsordslösning, eller varför inte sitta med din mobil efter jobbet tills du går och lägger dig, vad är det för fel på dig egentligen?

Helt ärligt, någon diagnos eller obalans i signalsystemet är inte helt uteslutna. Men den främsta orsaken är kärlek till genrerna AOR och melodisk hårdrock.

Att jag sedan dyrkar eurodisco, storbandsjazz, pop, 60-tal och några 100 genrer till är inga ursäkter eftersom jag allt som oftast faller tillbaka i tryggheten till starka refränger, gudomliga melodier, vokalister i världsklass, knivskarpa produktioner och dutt i duttiga keyboardsolon.

Det som väcker min kreativitet är dels resan att återutforska det förflutna genom att knyta ihop säcken, dels botanisera i all magisk ny musik, och även där göra ett bokslut.

Det är liksom tillfredställande med processen att sammanställa listorna före år 2000 och efter. Visst det tar sin beskärda del av den tid man har till sitt förfogande, men vad spelar det för roll när epitet som återhämtning, mindfulness och livskvalitet implementeras.

Egentligen är det minst viktiga vad någon annan tycker eftersom detta primärt är konstruerad av äkta nyfikenhet. Självklart finns det någonstans en dos av förväntansbekräftelse.

Den största belöningen är dock när jag får ta del av andra nördars 100 bästa listor.

Kort AOR – historik

Mitt intresse för AOR inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var jag på besök hos en polares polare. Hen vägledde mig via två AOR-blandband till en helt ny värld.

Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköpsvanor från Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans, till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt.

Def Leppards underbara High ´n dry  (1981) måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår precis som Y & T - Earthshaker (1981) samt Magnums Chase the dragon (1982).

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska, eller rent ut sagt kufiska.

Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt AOR – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The AOR-King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The AOR- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska tankade på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig.

Efter den mastiga AOR – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad AOR står för.

AOR är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock.

Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock.

AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet.

Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade AOR-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märktes tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig.

Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom AOR: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983).

Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren.

Under denna vuxenrockens guldålder (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA, utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den AOR  stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen.

Vissa hårdrocksband flirtade med AOR – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR – bandens alster. (En del av texten ”kort historik” är lånad från en utmärkt artikel som handlar genrens historia: CD-Kimpans Website).

Några riktiga AOR – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks, är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe.

Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen.

De gjorde istället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär  som Muhammedbilder i Saudiarabien.

Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe -  ”The final Countdown” och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

De 100 bästa AOR låtarna

De låtar som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier 

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan, eftersom det faktiskt är helt omöjligt.

 

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Tycoon – Call the police  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

 

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Meat Loaf – Getting away with murder (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

 

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Strangeways – Where are they now  (England/Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

 

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

John Elefante – Hello my good friend (USA/1995)

Frankie and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

 

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

The Babys  – True love true confesstion (England/1980)

Rainbow – Can´t let you go  (England/1983)

 

Saraya – Healing touch  (USA/1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Jefferson Starship -   Sorry me, sorry you (USA/1984)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

 

Charlie – Good morning America (USA/1981)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Brian Spence – Hear it from the heart (USA/1986)

Shadow King – Once upon a time (USA/1991)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

Icon – Missing  (USA/1985)

From the fire – Hold on  (USA/1992)

Pandoras Box – Original sin (USA/1989)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Dakota – Angry men (USA/1984)

 

Margret Becker – Light in the darkness (USA/1988)

The Ladder – Lie to me (Canada/1986)

Jimmy Barnes – Let´s make it last all night (Australia/1990)

Billy Squier – Rock me tonight (USA/1984)

Red Dawn – Promises (USA/1994)

Chicago – Stay the night (USA/1984)

Bad English – Ghost in your heart (USA/1989)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Cheap Trick – Mighty wings (USA/1996)

Corey Hart – Sunglasses at night (USA/1983)

 

Dalton – Caroline (Sweden/1987)

Phil Vincent – Blink of an eye (USA/1999)

Damn Yankees – Tell me how you want it (USA/1990)

John O´Banion -  Love is blind  (USA/1981)

The Sherbs – No turning back (USA/1980)

Phenomena – Dance with the devil (England/1985)

Stone Fury – Break down the walls (USA/1984)

Giant – It takes two (USA/1989)

Red Siren – All is forgiven (1989/USA)

G.T.R -  When the heart ruled the mind (England/1986)

 

Kaminheta bubblare

Loverboy – Turn me loose (Canada/1980)

Alan Parsons Project – Somebody out there (USA/1984

Karla DeVito – Cool world (USA/1981)

Marilyn Martin – Night moves – (USA/1986)

Larry Greene – Through the fire (USA/1986)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mark Spiro – All the love we kill (USA/1996)

B.E. Taylor group – The fire´s gone (USA/1986)

Dan Lucas – The fire (Canada/1992)

Shogun – Cold truth (England/1987)

 

Fastway – The worlds wait for you (England/1986)

Dwayne Ford – Am I ever gonna find your love (Canada/1982)

Lee Aaron – Empty heart (USA/1987)

Jean Beauvoir – Feel the heat (USA/1986)

McAuley Schenker group – Anytime – (England/Germany/1989)

Lou Gramm – Lost in the shadows (USA/1987)

Kenny Loggins – Danger zone (USA/1986)

Spys – Over her (USA/1982)

Manfred Mann´s earth band – For you (England/1980)

Orion – Joanne (USA/1984)

 

Boulevard -  Where are you now (Canada/1990)

Heartland – Real world (England/1991/Chris Ousey)

John Farnham – Break the ice (Australia/1986, written by Bob Marlette)

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall (USA/1987)

Honeymoon Suite -  Wounded (Canada/1986)

Fate – (I can´t stand) Losing you (Denmark/1986)

Joshua – Your love is gone (USA/1985)

Dominoe – In to the fire (Germany/1990)

Dio – Mystery (USA/1984)

Eddie Money – Take me home tonight (USA/1986)

 

Mastedon – Love that will survive (USA/1989)

Coney Hatch -Fantasy (USA/1985)

Stage Dolls – Wings of steel (Norway/1988)

Def Leppard – Bringin on a heartbreak (England/1981)

Pat Benetar – Heartbreaker (1979/USA)

Eyes – Way back home (USA/1993)

The Kite – Breaking point (USA/1990)

The Sign – Crossed the line (USA/?)

Uriah Heep – On the rebound (England/1982)

John Wetton – Battle lines (England/1994)

 

Beau Geste – Another night in the city (Frankrike/1986)

Billy Thorpe – East of eden´s gate (USA/1992)

Darby Mills – Never look back (USA/1991)

Lillian Axe – All´s fair in love and war (USA/1989)

Cher – I found someone (USA/1987)

Bite the bullet – Faith healing (England/1988)

Dokken – In my dreams (USA/1985)

Robbie Valentine – Don´t make me wait forever (Nederländerna/1992)

Alcatrazz – Island in the sun (USA/1983)

Meledian – Livin´under the gun (USA/1989)

 

Alien – Go easy (Sweden/1988)

Q5 – Lonely lady (USA/1984)

John Norum – Love is meant to last forever (Sweden/1987)

Steve Perry – Oh Sherrie (USA/1984)

Europe – Girl from Lebanon (Sweden/1991)

Fee Waybill – You´re still laughing (USA/1984)

Kansas – Fight fire with fire (USA/1983)

Evenrude – Desperado (Norway/1989)

Return – Bye bye Johnny (Norway/1988)

Arcangel – Sidelines (USA/1983)

Dan Reed Network – Ritual (USA/1988)

Kingdom Come – Should I (USA/1991)

Craaft – Don´t wanna wait no more (Germany/1986)

 

Light – låtvalsanalys

Nostalgigenre, njaa inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media. Dock skapas det fortfarande magisk AOR som exempelvis Revolution Saints med underbara ”Here forever” (2015).

Mellan 1976 till 1999 var det anglofilernas fest där de flesta från USA, Storbritannien, Canada var inbjudna, inte resten av världen, de agerade åskådare.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag har en fäbless för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage i spetsen.

En annan mönster är ”lite tyngre låtar” såsom Tyketto - ”Forever young”,  Talisman - ”I´ll be waiting” och  Danger Danger - ”Under the gun”, istället för mjukare AOR-västkusttoner.

Smaken är som baken; det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns dock inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det två som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions, Mecca, Jimi Jamison) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer).

I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa överminnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a`la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm.

Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock, Nordic Union och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte är engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 6 låtar från norden är minst sagt imponerande, 4 från Sverige, 1 från Danmark och 1 från Norge.

Genren härstammar från USA och i och med att hela 59 låtar av 100 kommer från the land of  opportunities är det väl bara inse fakta att genren sitter i jänkarnas DNA.

Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med AOR -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova, Australien via Jimmy Barnes och Rick Springfield. 

 

Det mest magiska året 

Utifrån denna lista klarnade det att år 1984 och 1985 hamnade på 11 bidrag vardera medans 1986 och 1987 skuggade med 10 låtar.

1981 – 7 låtar, 1982 – 7 låtar, 1983 – 6 låtar, 1984 – 11 låtar, 1985 – 11 låtar, 1986 – 10 låtar, 1987 – 10 låtar, 1988 – 7 låtar, 1989 – 9 låtar

 

Vem i helvete är ”Promises”

”Promises” tycks utifrån denna lista vara det mest använda ordet i låttitlarna.

Harem Scarem – Empty promises  (Canada/1993)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Red Dawn – Promises

Titeln  ”Under the gun” användes av såväl Aldo Nova som Danger Danger.

 

Var f-n är Europe!?

Det ska jag säga er, de platsar inte. För mig var de hjältar på Wings of tomorrov, lite för hårt för denna lista dock. På andra sidan 2000-talet så är de inte heller speciellt gudomliga. För mig var Treat number one, följt av Yngwie Malmsteen… sedan kom Europe.

 

Med kniven på strupen

En nästintill omöjlig uppgift är att rada upp de 10 allra bästa låtarna  ever, men jag gör ett försök. I mitt tycle är världens bästa låt Journey – ”Separate Ways”

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Asia – Eye to eye  (England/1983

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

Prism – Wired  (USA/1982)

Fortune – Thrill of it all  (USA/1985)

Balance – In for the count  (USA/1984)

 

Med kniven på strupen II

Vilka av de kaminheta låtarna låg närmast att komma med? Det är en nästintill en lika svår fråga som att nämna de 10 bästa.

Karla DeVito – Cool world 

Def Leppard – Bringin on a heartbreak

Spys – Over her

Manfred Mann´s earth band – For you 

Fastway – The worlds wait for you 

Kane Roberts – Rebel heart 

Steve Perry – Oh Sherrie

Jimmy Davis and Junction – Kick the wall 

Alan Parsons Project – Somebody out there 

McAuley Schenker group – Anytime 

Continue Reading »