Kulturnatten-light

Utan tvivel är Kulturnatten Norrköpings trevligaste  och charmigaste årliga evenemang. Runt 50 000 människor beräknas vara ute under dagen som kvällen, regnet devalverade dock årets siffra, men det är ändå en ansenlig mängd människor i omlopp. Vi besökare slipper den värsta krimskramshybrisen, och välsignas istället utav en uppsjö av gratisaktiviteter bland de 400 programpunkterna. Precis som vanligt är det digra programmet snuskigt späckat och minst sagt varierat. Förra året avverkade vi bland annat Frimurarna, Rådhuset, The Lamp hotel och Gubbens trädgård. Denna 27:e Kulturnatt hade vi outsourcat bort rastlösa, sockerstinna och gnälliga barn till våra snälla grannar.

Jag och Marie stegade ut 16.00 i ett mardrömsväder såväl för besökare som arrangörer. Det ihållande regnet i symbios med fastfrusna cementgrå moln hånlog mot oss aktivitetstörstande individer. Vår första anhalt bestod av att kolla in Palace gamla lokaler som numera huseras av hälsoföretaget Zondera. Det var en intressant återblick i det förgångna som nutid, jag såg inte skymten av mina före detta gigantiska spyor invid elementen. Därefter blev det en osedvanligt intressant föreläsning om Norrköpings stadsutveckling i Tullhuset av utmärkta talare ifrån Stadsbyggnadskontoret. Marie var mindre glad, då hon glad i hågen satt sig tillrätta i förbokade stolar på Indra, och inväntade min ankomst som blev 35 minuter sen.

28:middagen det vill säga den månadsrutin som jag och Marie unnar oss utan barn i symbios med Östergötlands restaurangflora stod sedan på programmet. Denna månad föll valet på en gemensam favorit i Norrköpings restaurangdjungel: Indra. Indisk mat ligger oss varmt om hjärtat; råvarorna precis som atmosfären och servicen var genuint förträffliga. Vi blev  ändå båda kollektivt knockade av de väl tilltagna och nästintill fulländade rätterna. Vi prövade fyra förrätter som vi delade på, och de var makalöst goda allihopa. Att jag blev proppmätt var dock ingen överdrift, en flaska 66 cl Cobra och en flaska Weissbeer drog sitt strå till stacken. Nästa anhalt blev Graffitimålningarna på Tyska torget och Designmarknaden på Hospitalsgatan. Om Gud hade varit kulturarbetare så hade han skänkt oss ett mindre oförutsägbart väder. När man som mest trodde på att regnet var på väg att upphöra omfamnade han oss genom att spä på med ännu mera hällregn. Det var ändå väldigt mysigt, men det går inte att komma ifrån att det varit  ännu trevligare att slippa att bli dygnsblöt och huttra i takt med steglängderna

Vi kom rakt in i ett körmaraton där KFUM- gubbarna höll på som värst; för oss var detta långt ifrån topp-1000, så vi drog relativt snabbt därifrån. Substitutet blev närliggande Knäppingsborgskvarteret där vi blev en del av ett gytter av besökare. Vårt primära mål var smygpremiären av Crazy Pictures nya kortfilmsalster, vilket de lite käckt döpt till ”Den blå mannen”. Den 25 minuter långa cineastiska snutten var oerhört välgjord och originell, men i vår smak ganska intetsägande.

Efter att ha lyssnat på musik och varit delaktiga i den höga stämningen runt det underbara kvarteret gick vi vidare uppför Västgötebacken. Från den kullerstensbelagda gatan lommade vi impulsivt in på SR och SVT som hade  öppet hus. Det var en hyperintressant upplevelse att se de fräscha lokalerna som verkligen inbjöd till kreativitet. Vi avslutade kvällen med att vandra runt i Stadsmuseet och Arbetsmuseet. Klockan 21.30 tog Kulturnatten slut för egen del, på grund av att jag skulle inleda mitt nattpass på Omsorgsgruppen AB.

Charmen med Kulturnatten förutom kontrasten mellan mörker och fantasifulla ljuskreationer är att man slipper snortankade ungdomar. Visst någon halvberusad sate finns det alltid att tillgå, men som helhet är detta en tillställning som inte går i alkoholens tecken, något som är ytterst befriande. Att pubarna, caféerna och restaurangerna är fullbelagda är också ett ovanligt men lika  trevligt inslag i konceptet. Till nästa år hoppas jag innerligt att vi slipper regnet, sedan vore det inte dumt att ta hit något/några riktigt stort dragplåster som lotsar ut ännu fler människor på Kulturnatten.

Continue Reading »

Färger blir man glad av

Toronto, Canada

Jag läste nyligen ett utmärkt blogginlägg för Knäppingsborgkvarteret av Mikael Henriksson http://www.knappingsborg.se/knappingsborgsbloggen/11 . Den handlade om att klä järnridå-grå-byggnader i Norrköping i en färggrannare skrud. Han visar upp ett par talande exempel ifrån vår vida värld, där färgerna satts i fokus och där cocktaileffekterna spillt över till bättre hälsa,  genuin invånarstolthet och turisthorder. Jag är av precis samma åsikt, och kan bara instämma i hur mycket trevligare vår stad skulle kunna bli. Vi skulle definitivt inte bli unika i världen, då nedanstående exempel redan existerar, men vår historia skulle kunna få sig en visuell renässans samtidigt som vår vackra stad blir ännu finare. Öststatsinspirerande trista husfasader, broar, industribyggnader och parkeringshus i grå betong finns i stort sett överallt, istället för att se dem som just vad de är så ser jag dem som potentiella möjligheter till kommunlivskvalitet. Synd bara att styrande politiker och kopplade tjänstemän endast tjänar funktionalitetsguden, inte estetik- eller originalitets gudarna.

Concecion, Chile

Kalifornien, USA

Starka färger blir man glad av; ett välkänt faktum som inte lär revolutionera världen, likaså har grå nyanser en tendens att omedvetet dränera människor på  livslust. Det här gäller i högsta grad staden man lever i; hur viktigt är det inte att exponeras av byggnader som utstrålar värme, glädje och liv istället för ond bråd död.  Ekorrhjulen snurrar på allt snabbare, vi ska hinna med allt och lite därtill: barn ska lämnas och hämtas, föräldramöten avlöser varandra, man ska umgås med vänner, träna, skjutsa barnen till och ifrån fritidsaktiviteter. De sista fem åren har utbrändheten fått ett ansikte, samtidigt som vi medborgare förväntas konsumera ännu mera pengar för att den ekonomiska tillväxten ska bli bättre, annars får vi det sämre, och kan inte konsumera lika mycket som alla andra. Nog med dystra profetior, det jag egentligen vill komma fram till är att det skulle underlätta för alla kommuninvånare att vistas i stad som fullkomligt badar i färger. Det skulle dämpa vardagsångesten samtidigt som färgerna förhoppningsvis inspirerar till stordåd och ett ökat välbefinnande. Konstverk i form av muralmålningar som återspeglar platsen, människorna i den, framtidsvisionerna och samtiden skulle verkligen vara ett vettigt projekt att landsätta.

Toronto, Canada

Muralmålningar

Muralmålningar är ett hantverk som utförts sedan urminnes tider över hela världen. Från förhistoriska grottmålningar i Lascaux, Frankrike, till ceremoniella och festliga väggmålningar av forntida Egypten, Grekland, Rom, Indien och Mesopotamien. Varför inte satsa på att skapa Europas, eller rent ut av världens största eller vackraste muralmålning på exempelvis Stadsbiblioteket eller Parkeringshuset Spirans dysfunktionella cementgrå fasader? Det är bara fantasin som sätter gränserna och trångsynta politiker såklart, som har svårt att förstå vidden av ett holistiskt kommunlandskap och dess vedertagna synergieffekter.

The comic strip museum i Brussel har skapat serietidningsstrippar runt hela Brussel, då pratar vi inte 4-5 sådana utan hela 31 stycken. Det hela började 1993, och varje år skapas  2-3 stycken nya konstverk som röner stor uppmärksamhet lokalt, regionalt, nationellt som utanför Belgiens gränser. Här har man slagit 150 flugor i en smäll, där alltifrån turism till hälsa ryms. http://www.awn.com/mag/issue4.03/4.03pages/moinsbrussels.php3. 

Brussel comic mural, Belgien

Ett annat europeiskt nav för muralmålningar hittar vi i Derry, Nordirland. Till skillnad ifrån Brussels serietidningsfokus har det istället skapats en politisk nisch som pryder stadens byggnader. Syftet med att via vackra målningar visa upp sitt stormiga förflutna skapar en cocktaileffekt av synergieffekter, där turism, hälsa, stolthet, politiska budskap, hyllningar och historik implementeras på ett ytterst originellt sätt och nyskapande sätt.

Derry, Nordirland

Philadelphia Mural Arts Program har producerat över 2 800 muralmålningar i och runt staden sedan starten 1984. Denna osannolika målmedvetna mängd med utonmhuskonst vilka pryder Philadelphias stadslandskap har dels titulerat staden som muralmålningarnas huvudstad, dels skapat, trygghet, motivation och stolthet över de till synes oändliga konstverken. Staden kan också titulera sig som världens största utomhuskonstgalleri, något som assimileras in i storstadens varumärkesbyggande. Varje målning är unik och rymmer sin speciella historia, så intresset för historia hos såväl invånare som utomstående har ökat markant samtidigt som turisterna i Philadelhia fått ett nytt besöksmål av rang.

Norrköpings betongdjungel, en grotesk orgie i sterilitet.

Betongdjävulen har alltför många ansikten, men gemensamt för alla dessa gigantiska tingestar är det humörnedsättande effekt de har på mig och andra människor i Norrköping (världen).  Ett skolexempel på snuskig fantasilöshet är ”Skandiahuset” som ligger mitt emot Spiralen och upptar ett halvt kvarter. Små beige/grå kakelplattor täcker denna stora byggnad mitt i centrum, och det är inte alls svårt att sätta kaffet i vrångstrupen av den förfärliga utsikten. Inte långt därifrån hittar vi den arkitektsensationen: Stadsbiblioteket, dess form är väl ”spännande”, men den mörkgrå betongen är skrämmande ful.

Fortsätter vi en bit till mot centrum går det inte att undgå att skåda ”Poolia huset 11 våningar”, Spiran byggnaden, Apotekshuset och P-huset Ankaret. De här byggnaderna består av kvadratiska mörkgrå betongplattor som enbart sprider subliminal dålig stämning ibland oss stadsflanerare och fikatokiga konsumenter. Inte långt ifrån den vackra tågstationen hittar vi tre enorma stålgrå komplex däribland Migrationsverket huserar. Var man inte deprimerad innan så blir man det utan problem här, en regngråmulen höstdag. Det finns ytterligare ett kluster av humörnedsättande byggnader runt om i Norrköping förutom de ovan nämnda.

Vandringen i öststatsmiljöer avslutas med en av Norrköpings högsta byggnader: Polishuset. Ifall det vore kriminellt att uppföra fula, höga och grå byggnader, så skulle detta vidriga budgetbygge fällas på direkten. Nu har byggnaden dock fräschats upp, men varför inte också göra en inbjudande parkentré och uppdatera de horribla stenomgivningarna? Ett förslag som skulle göra polishuset och Norrköping världsunikt är att ovanför den placera  en gigantisk ”Batmansignal” fast med Norrköpingsloggan istället, i samarbete med visualiseringscenter. Jag är definitivt inte emot gamla fina grå byggnader som innehar charm och stil. Det jag reagerar över är budgetkolosser som jag beskrivit i texten, de som byggts fram av snålhet, funktionalitet, vänskapskorruption och stress, inte av inspiration och skaparglädje. Det finns tre alternativ: riv dem, gör om dem eller färglägg dem!

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

Andra upplagan av Bråviksloppet

Fredrik ”Odda” Adolfsson, en av mina kompisar är tillika en av grundarna till detta natursköna Norrköpingslopp. Detta år har de försökt rehabilitera förra årets barnsjukdomar genom att ha fler funktionärer runt spåren samtidigt som de ändrat bansträckningen. En annan nyhet för i år är att klubben arrangerar Norrköpings enda halvmaraton. Till årets upplaga hade 169 personer föranmält sig, men  kön till efteranmälningarna ringlade sig långa, vilket blev orsaken till att starterna försköts 15 minuter.

Mina mål inför Bråviksloppet 2012

1. Inte slå upp ischiasskadan

2.Fullfölja hela loppet

3. Undvika håll.

5. Inte springa fel 25 meter från målet som förra gången

6. Komma under 55 minuter

Utifrån vad som skedde den 19 augusti i Vrinnivibackarna så grusades planerna på att försöka slå min förra tid 51:05, den fick istället ligga i dvala något år till. Att köra ett elitiskt 14 km pass med tung back- och intervallträning funkade nog teoretiskt, men i praktiken blev det för mycket av det goda, om man inte grundat ordentligt innan, vilket jag inte gjorde. Min hälsoguru klankade ner på mitt träningsövermod, Mr Shipanski rådde mig i rehabiliteringssyfte att springa aningen snabbare än jag promenerar i symbios med väldigt korta steg för att inte fresta på ischiasnerven.

Jag gjorde så hela 6 gånger oftast i harmoni med gudomligt höstväder, till tonerna av egenkomponerade musiklistor i Koss-lurarna. Då jag inte ens kom i närheten utav någon obehaglig blodsmak så var jag ytterst lättmotiverad vid alla löpningstillfällena. De sista två gångerna ökade jag dock på tempot som på steglängden, och det visade sig vara en bra strategi, då jag varken kände något under passet eller efter det. Mr Shipanski ordinerade dessutom 5 vedertagna ischiasreducerar som skulle utföras flera gånger per dag. Rehabiliteringen tycktes vara källan till den relativt snabba skadeåterhämtningen, och jag kände instinktivt att jag inte skulle behöva bryta Bråviksloppet.

Kompisen Jocke ”Spurs” Andersson anmälde sig samtidigt, fast han skulle däremot springa halvmaran. Från början, det vill säga för 1½ år sedan hade människan inga som helst ambitioner att löpa, utan betraktade snarare vägnötningen som något tråkigt, ett verktyg att gå ner i vikt med. Jag lyckades få med den ovillige till löpspåren några gånger; sakta men säkert växte ett intresse fram. Det märktes först på klädseln som ändrade skepnad ifrån Lidl-mode till adekvat löparutrustning, Därefter införskaffades det löpappar, statistikprogram, vattenflaskbälte och så vidare. Det hela slutade med att han var den som bestämde tempot i spåret, till mitt förtret; herregud han skulle ju vara min tränings-löpnings-slav, ingenting annat. I vilket fall som helst är det kul att ha en träningskompis, då mina två löpningspolare inte direkt förtar sig i löpspåren innan själva utlandstävlingarna.

Alarmet hamrade in sitt seglivade, men ytterst tydliga budskap klockan 07.45.  Syftet var främst att hinna bli människa innan tävlingen samtidigt hinna få i sig en bra frukost inte allt för tätt in på själva loppet. Min tävlingsvikt låg på godkänna 75.8 kg. Till frukost blev det den vedertagna nötblandningen med gojibär, blåbärspulver, keso, naturell yoghurt, olivolja och 1½ liter vatten. Vädret tycktes vara helt optimalt med gnistrande sol och med mindre blåst än i lördags.

Jocke hämtade mig klockan 10.15 på Lidl parkeringen. Vi hämtade först våra nummerlappar, pratade med folk man kände och började processen med att värma upp. Start som målgång är på samma plats, där fanns aktiviteter för de som skulle heja fram löparna. Medveten Kost erbjöd alla att få väga sig med en Tanita våg (den visar muskelmassa, kroppsfett och massa annat), Nomado Kajak erbjöd alla att prova på paddle boards, Intersport informerade om löparskor och formgjutna sulor. Naturkicken pratade om träning precis som  Zondera och Haga cykel. Ica Smedby stod för utspisningen av kaffe, burgare och korv. Perfekt för såväl barn som vuxna, löpare som publik. Bra musik i högtalarna förstärker evenemangets positiva sidor, folkfest är väl att ta i, men en trevlig och välarrangerad sådan är den dock.

Halvmaran som Jocke och Björn sprang startade 10 minuter innan mil-loppet. Efter det loppets startskott värmde jag upp i rollatortempo, då jag hade 10 minuter tillgodo innan min start. Det blev en behaglig runda runt lyxvillorna, därefter ställde jag mig klungan som samlats vid startpunkten. Jag gick ut osedvanligt förnuftigt, i ett groteskt lågt tempo, taktiken baserades på ischiasskadan. När vi helt oväntat vände tillbaka mot startplatsen blev jag aningen misstänksam eftersom Odda sagt att de stuvat om bansträckningen, men såhär mycket? När de jag passerat tidigare började spurta om mig upplevde jag dem till en början som exceptionellt tröga eftersom det var 5 km kvar.

Det visade sig istället vara några hundra meter kvar, något som innebar att jag sprungit 5 km sträckan istället för den planerade milen.  Det tog mig några minuter efter att jag brutit målsnöret att förstå det dysfunktionella scenariot. I backspegeln hade min så kallade uppvärmning tagit längre tid än jag förutsett, och på så sätt missat starten för milloppet, men kommit lagom till 5 km starten. Min tid på 5 km blev mediokra 27.01, och kilometertiden 5.24 med ett tempo på 11.1. Ska man överhuvudtaget se detta utifrån ett positivt perspektiv så gick inte min skada upp, vilket egentligen var det allra viktigaste. Indirekt så uppfylldes också alla mina adekvata mål. Det kanske var gud själv som gav mig ett subliminalt tecken från ovan att jag inte skulle springa 10 km. Med den killen som coach kan väl resten av årets tävlingar inte gå fel.

2.1 mil bansträckningen

Jag tog en icke välförtjänt hamburgare, kaffe och väntade in kompisen Jocke Andersson och hans vän Björn Olsson. Det blev behaglig paus när solen visade sig från sin allra bästa sida och gradantalet passerat 19 grader. Till skillnad ifrån mig själv så visade Jocke vart löparskåpet skulle stå när han passerade mållinjen på alldeles utmärkta 1:41:40. En ruskigt bra tid då han dels inte sprungit på två veckor, dels avverkat sitt allra försa halvmaraton. Hans kompis Björn gjorde ett ännu bättre lopp och fick tiden 1:41:11. Mina kommande löpningsmål är krävande Höstmilen den 21 oktober och halvmaraton 21 april i Nice. Det ska tilläggas att Björns och Jockes prestationer sporrade mig till att anmäla mig till nästa års Bråviksloppets halvmaraton.

2.1 mil Halvmaraton: 1:or

Mikael Zetterberg, Tjalve,  1:15:48

Frida Södermark, Tjalve, 1:28:38

10 km: 1:0r

Markus Grönroos, Tjalve, 35:12

Dawn Domaschk, SCC Berlin, 41:06

5 km: 1:or

Oscar Johansson, Naturkicken, 19:59

Nina Törling, Tjalve, 25:13

Bra morgonrutiner, och en god nyttig frukoststart på dagen – inte enbart klyschor

Föräldrarna tjatade på mig och brorsan vid den ytterst kritiska morgonkvisten: ”om du äter en bra frukost så står du dig hela dagen”. Jag har har via mina egna barn reproducerat den frasen till fullo, och försöker hängivet hamra in budskapet till Hanna och Frida. Frukosten är groteskt viktig eftersom hjärnan som kroppen behöver fyllas upp på energi och bränsle. Koncentrationen förbättras liksom den egna prestationen vare sig man ska till skolan eller jobbet, dessutom blir i alla fall jag på bättre humör och mer harmonisk under hela dagen. Jag har jämfört med hur jag fungerar då jag hoppat över frukosten någon vecka; det resulterade i en mer lättirriterad, halvtrött Mats som sedermera vräkte i mig onyttigheter på kvällen istället.

I vilket fall som helst så fungerar bilar som en god metafor till den mänskliga kroppen. Precis som människans bästa vän måste den skötas noggrant för att fungera optimalt. Kroppen är dock miljarder gånger mer komplicerad än klimatförändringen. Det finns så många faktorer i kroppen som måste få sin lilla dos för att helheten ska fungera, och för att vi på både kort som lång sikt ska hålla oss ifrån psykiska som fysiska sjukdomar. En klyscha eller essensen i kreativitet och livskvalitet? För mig finns det det bara ett adekvat svar.

Det har tagit sin beskärda tid att hitta denna frukostformel, men nu är den på plats, och den har indoktrinerats för att ätas 2-4 gånger per vecka. Äts den oftare finns det en risk att man helt enkelt blir allergisk eller överkänslig mot exempelvis nötter; lagom är bäst. Jag inleder frukostprocessen med en kokainstark kopp kaffe, vilken är akilleshälen i konceptet, men jag måste helt enkelt ha en kopp kaffe på morgonen. Anledningen att kaffet intas först är att koffeinet neutraliserar bland annat järnupptaget, så det vore idiotiskt om jag drack kaffet efter frukosten.

Norrköpings tidningen och morgon-tv förgyller det ofta bryska uppvaknandet av klockradions tidigare terrorsignaler. Därefter dricker jag 1 liter vatten med några rejäla klunkar med kallpressad olivolja. Vattnet förebygger kaffets urindrivande effekter samt att man väcker kroppen på ett mer naturligare sätt. Oljan måste vara kallpressad det vill säga att den inte är processad, det vill också säga att allt det nyttiga är kvar i det sydländska guldet. E-vitamin ochväxtomega-3 är ämnen som man tillgodogöra sig, enligt min hälsoguru Tommy Svensson är detta en universaldryck till välbefinnande.

Nötter, guds gåva till mänskligheten

Egenkomponerad ekologisk nötmüsli har fördelen att man själv får välja vad man vill ska ingå. Att ha nötter som bas istället för de fyra sädeslagen är som att ha flytväst vid båtturer – essentiellt för hälsan. Nötternas hälsosamma egenskaper placerar dem i matvarornas superliga. De små miraklen är späckade med proteiner, fibrer, vitaminer, mineraler, antioxidanter och inte minst nyttiga fetter. I nötterna finner vi livsviktiga mineraler som magnesium, järn, och kalcium, ämnen som många människor inte får i sig via den processade maten som bistår oss i snabbköpen. Nötter är nyttigast i sin naturliga version, så dra ner på nötter som är saltade, oljerostade, honungsrostade, glaserade eller på annat sätt bearbetade, annars transformeras de till onyttiga snacks.

Vi använder en kvarn för att mala ner livselixiret tillsammans med  ekologiska Goji bär. Kronan på verket blev ändå de torkade blåbären,  den sista ingrediensen är det dock saffransvarning på. De blå runda bären har numera fått en välförtjänt renässans, då innehållet har helande effekter som exempelvis avgiftande och laxerande enzymer. Till en början åt jag häxbrygden likt ur en bruksanvisning, men så småningom upphörde processen.

För min del kom keso att fungera som den förlösande ingrediensen. Det blev så mycket lättare att kunna äta blandningen när man blandar det med keso och naturell yoghurt. Som sagt innan dess tog det emot att knapra på de torra nyttigheterna, det måste helt enkelt vara gott och vardagligt naturligt att äta blandningen. Jag brukar ibland lägga i skivad banan, kiwi eller eller färska bär då det finns hemma. Hela denna frukostbryggd skapar en positiv cocktaileffekt där kropp som själ blir påfyllda till bristningsgränsen av livsnödvändiga ämnen som möjliggör att kroppens biokemiska processer fungerar friktionsfritt. Det medför större chanser till en positivare dag, än om man skippat frukosten, eller exempelvis ätit rostad macka med marmelad på och juice till.

Men som sagt nötterna och alla de andra ingredienserna bör vara ekologiska, annars blir helheten missvisande och aningen kontraproduktiv, med alla bekämpningsmedel som sprutas i och på. Självklart är detta en mer kostsam historia, men ägnar man så mycket tid att försöka äta en nyttig, god och hälsosam frukost får man nog löpa linan ut, även ekonomiskt. Annars är det just ekonomin en klassisk bromskloss när man pratar med kompisar; jag får ut 7000 kr efter skatt som arbetssökande, min fru 17 5000 kronor och vi klarar det, så det är oftast en usel ursäkt.

I nötblandningen finns i stort sett det mesta som får kroppen att må bra, utan att vara raffinerade eller processade. Att man inte röker, snusar eller knarkar är dels hälsosamt , dels källan till att ha råd till denna sagolikt hälsosamma frukost. Allt är dock inte dyrt, vatten är gratis, en stor 2 liters kallpressad olivolja räcker länge. De dagar som jag inte går loss på denna livets källa blir det äggmackor, omeletter, bananer. Det händer att även jag slarvar med att äta processad mat som Branflakes och Havrefras. Det gör jag som en motreaktion på att jag är så satans duktig, och för att jag är en medveten och manipulerande sockermissbrukare. De nötter och frön som ingår i min och Maries nötblandning är:

Cashewnötter 100g = 590kcal
Protein 15,3
Kolhydrat 25,9
Fett 46,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 6,00
Kalcium 45
Natrium 16

Hasselnötter 100g = 656kcal
Protein 13,0
Kolhydrat 9,4
Fett 62,6
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 1
Järn 3,60
Kalcium 188
Natrium 3

Paranötter 100g = 677kcal
Protein 14,3
Kolhydrat 3,4
Fett 66,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 2,80
Kalcium 176
Natrium 2

Pumpafrön torkade 100g = 567kcal
Protein 24,5
Kolhydrat 12,5
Fett 46,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 15,00
Kalciuma43
Natrium18

Solrosfrön torkade 100g = 594kcal
Protein23,0
Kolhydrat 12,6
Fett 49,5
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 3
Järn 6,80
Kalcium 116
Natrium 3

Sötmandel torkad 100g = 609kcal
Protein 20
Kolhydrat 13,4
Fett 52,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 0
Järn 5,20
Kalcium 265
Natrium 11

Valnötter 100g = 669kcal
 Protein 14,3
Kolhydrat 13,0
Fett 62,0
D-vitamin 0,00
Askorbinsyra 3,2
Järn 310,
Kalcium 94
Natrium 10

Goji bär  100 =  Energi 271 kcal
Protein 9 g
Kolhydrater 55 g
varav socker 46 g
Kostfiber 7 g
Fett 1,7 g
Mättade 0,3 g
Enkelomättade 0,4 g
Fleromättade 1 g
A?vitamin 85 mcg 11 %
C?vitamin 35 mg 58 %
Järn 7,5 mg 54 %
Kalcium 42 mg 5 %
Kalium 1032 mg *
Natrium 380 mg *

• Nötter och frön innehåller generellt mycket fett, samt en hel del protein,  men ganska lite kolhydrater och en hel del fibrer, något som skrämmer bort en del människor. Som med allt annat i världen är lagom ett bra epitet på ens nötätandet, annars finns ju risken att man överkonsumerar dessa, och på så sätt blir såväl korpulent som eventuellt nötallergiker. Nötter är dock mättande, något som oftast reducerar en abnorm konsumtion.

• En frisk kropp och väl fungerande kropp är beroende av kontinuerlig tillförsel av mineral utifrån via födan eftersom kroppen inte själv kan producera mineralerna. De är grundläggande och aktiverar många av kroppens fysiologiska processer. Mineralerna bidrar till uppbyggnaden och bevarandet av ett starkt skelett och muskelmassa samt friska tänder. De kroppssamverkar med vitaminer, hormoner och andra ämnen för att reglera ämnesomsättning samt aktiverar antioxidanter.

• E-vitamin, B 1-6-vitaminer, C-vitamin vimlar det av i nötternas. Varje vitamin har sin speciella och oumbärliga uppgift i kroppen, dessutom samverkar vitaminerna med varandra och med andra ämnen. De ingår vidare som delkomponenter i kroppens enzymer som verkar som katalysatorer vid metaboliska reaktioner varvid fett och kolhydrater omvandlas till energi, de deltar också vid uppbyggnad av ben och andra vävnader. Otillräckligt intag av vitaminer förorsakar felnäring och kan på sikt ge bristsjukdomar. 

• Enzymer är något som är så groteskt viktigt, men nästintill bortglömt hos hälsobesserwissrar som huserar i stort sett alla medier. Det spelar ingen roll om du är kostens Batman, om kroppen inte kan ta upp näringen ordentligt. Enzymer förstörs till viss del vid tillagning av maten, därför är råkost och grönsaker så viktiga för att tillföra naturliga enzymer till vår kropp. De naturliga enzymerna kan till viss del göra det jobb som de enzymer som kroppen producerar, exempelvis hjälpa till vid matsmältningen.

• Antioxidanter är kemiska molekyler som förebygger oxidation i våra celler det vill säga kroppens egen rostskyddsbehandling. De bekämpar de skadliga fria radikalerna och anses centrala för en långlivad hälsa och frodas i alla nötsorterna. Vitamin-A, -C och -E räknas som antioxidanter, där vitamin C och E räknas som de viktigaste antioxidanterna.  Mineralerna selen, zink, koppar och magnesium ingår i en del enzymer med antioxidantdiska egenskaper.  Det enorma seleninnehållet är unikt för exempelvis paranöten

• En av nötternas stora förtjänster är kombinationen av grova fibrer och nyttigt fetter som tillsammans gör nötterna till rena hjärtmedicinen genom att till exempel sänka innehållet av skadligt LDL-kolesterol i blodet.

• Nötter och frön innehåller aminosyran tryptofan som behövs för hormonet serotonin och motverkar depressioner.

• Nötter och frön är bra för huden och håret.
  

• Gojibäret är unikt eftersom det bland annat innehåller 18 olika aminosyror, varav sju av åtta är bland de livsnödvändiga.
  

Andra bra produkter att ha till frukost

• Mörkt fiberrikt bröd med exempelvis stekt ägg, kokt ägg, korv, skinka eller ost. Fibrerna i brödet håller en mätt en längre stund och försvårar ett eventuellt småätande på exempelvis delikata chokladkakor. Brödet innehåller mest kolhydrater, och för att få i sig det viktiga proteinet krävs det bra pålägg och då menar jag inte marmelader eller Nutella.

• Ekologiska ägg är ett optimalt pålägg som kan varieras som omelett, äggröra, pocherad, kokt, stekt eller rå. En bra skinka är tyvärr ett dyrt livsmedel om man vill ha äkta varan, och inte någon hoppressad E-nummerbomb. Ost är ett enkelt och bra pålägg som innehåller en härdsmälta av nyttigheter.

• Paprika är det ultimata grönsakspålägget. Den gula paprikan innehåller nästan mest C vitamin av dem alla; kiwin, spenaten och apelsinerna kan kasta sig i väggen. Men som sagt paprikan måste vara ekologisk annars är det kontraproduktivt att äta dem.
  

• Mjölk istället för sockriga filer eller fruktyoghurter? Varför dricka mjölk? Jo, därför att människor och hamstrar tillhör minoriteten av varelser som inte kan producera sitt eget kalcium, och då måste vi på något sätt tillföra det, mjölk är ett billigt och bra alternativ som passar till mycket. Ju fetare desto bättre då mjölken homogeniseras och pastöriseras mindre då. Det ska tilläggas att även mjölk innehåller en typ av socker nämligen laktos.

Reducera eller undvik detta

• Kolhydrater är ett annat namn för sockerarter något som bland annat påverkar blodsockret. Tänk er en stor tallrik Branflakes med en god vaniljyoghurt till, hur gått låter inte det? Jag också tycker att det är djävulskt smarrigt, men jag mår mycket bättre humörmässigt nu när socker-kemi-bomben i stort sett försvunnit från frukostbordet. Jag är inte lika sockersugen, inte lika småhungrig och är dessutom mindre irriterad.

• Socker i sig är ett gissel för många människor inklusive mig själv, och osedvanligt svårt att undvika, då matproducenterna är väl medvetna om dess effekter på oss konsumenter. Det är ingen tillfällighet att jag förut var ketchupmissbrukare, då denna blodröda produkt är full av socker. Börjar man rota i frukost-ingrediens-djungeln finns risken att man blir överraskad på ett negativt sätt.

• Juice är i sin bästa form ett bra komplement någon dag i veckan om man inte råkar vara så ordentlig att man pressar sin egen juice. Drycken är oftast proppfull med socker och koncentrat. Vill man åt bra kvalitet så kostar det därefter, något många barnfamiljer i längden inte har råd med. Då är det på alla sätt smartare att lära sig dricka en halvliter vatten som både är gratis och sockerfritt.

• Om man inte nödvändigtvis känner att kaffe är livsnödvändigt, skippa det helt och hållet eftersom koffeinet  lurar kroppen att tro att den har mer energi än den egentligen har.

Plan C:  om ni tillhör den kategori människor som skippar frukosten så är det bättre att äta exempelvis flingor med yoghurt än ingenting alls, tror jag.

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

Squash statistiken: början och sista året

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.