Copenhagen 2014

Danskarna axlade den überdyra stafettpinnen ifrån Sverige. Med hjälp från oss svenskar skapades en av de bästa eurovisionfinalerna någonsin. Att höra tre värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade sin engelska klanderfritt var helt enkelt befriande. Det torde kunna vara en bruksanvisning till svenska programledare vars uppdrag det ingår att flåsande dansa ihjäl sig, vidmakthålla och reproducera torftiga skämt från typ 1940-talet och dessutom uppta pauser med genant dåliga  sångnummer.

”Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne . I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ, Katharis.”

Det SVT i fortsättningen bör göra är att utse någon som är duktig på att vara rolig och låta dem vara så, det vill säga skriva sin egna skämt utifrån vissa givna ramar, inte att andra skriver dessa till dem, vilket gör att skämten faller platt till marken. De som är duktiga på att dansa ska få chansen att gör det precis de som är bättre på att sjunga än programledarna själva ska få medverka i programmet.

Det visuella var helt schizofrent bra, betydligt bättre underhållning än de flesta låtar i sig. Jag var helt fascinerad av den allra senaste visuella tekniken som danskarna implementerade in. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final. I mina ögon var det bara Sverige och Finland som var riktigt bra, danskarna höll godkänd klass medan Norge var råseg och Islands bidrag charmigt konstigt.

Av de 37 ursprungsbidragen fanns det som vanligt en sinande ström av irritabilitet. Där embryon till potentiella hits förstördes av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en musikstudent att rodna, något som borde vara bannlyst på denna så kallade elitnivå.

Dock fanns det osedvanligt med musikaliska guldkorn i tävlingen såsom: Slovenien: (trots reproduceringen av förra årets flöjt) med ”Round and Round” med Tinkara Kovac, Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ungern: ”Running” med Andras Kallay Saunders, Ryssland: ”Shine” med Tolmachevy sisters, Danmark: Basim med ”Cliché love song”.

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där  Europas låtskrivarelit torde utklassa den svenska uttagningen ungefär som i jämförelse med lilla Allsvenskan. I Sverige är dock professionaliteten på typ allt från koreografi, låtskriveri, körer, ljud, scenbyggen så pass  mycket bättre, att det automatiskt blir där där hitsen skapas, det vill säga Allsvenskan klår Champions League med ardennerlängder. Om inte annat märks det genom kompetensen som outsourcas till våra konkurrenter.

Ekonomisk dysfunktionell dopning

Jag är dock ytterst tveksam till att vår låtskrivarkompetens bör använda av andra länder, trots att låtarna till Irland, Ukraina och Ryssland tillhörde tävlingens allra bästa. Svenska låtskrivaress var exempelvis involverade i andra länder som Irland, Ukraina, Storbritannien, Azerbajdzjan och Ryssland; med Sverige var det 6 bidrag, året innan 7 stycken, och 2012 hela 10 bidrag. Det bildar ett motstridigt musikpar; å ena sidan ska ett lands kulturella särart bevaras, å andra sidan, den som betalar mest och bäst kan tillskansa sig bäst låtar. Det spelar då egentligen ingen roll alls att dessa musikkompetenshöjare är svenskar.

I mitt sätt att se det ska såväl låtskrivaren som artisten ha vedertagen samhörighet till landets bidrag, det är väl syftet med hela konceptet eller? Visst är det trevligt att svenska låtskrivare brer ut sitt kvalitetsskapande till resten av Europa, men som sagt då försvinner ju tävlingens själ. Hur kul, rättvist eller etiskt är det när Fredrik Kempe skriver låtar till hälften av av startfältet i tävlingen om några år. Hur kontraproduktivt blir det inte då i och med att det knappt finns ett uns kvar utav ett lands identitet. Att låtskrivarna och artisten ska ha anknytning till landet borde EBU skapa regler för typ idag, annars är detta bara ett substitut för en  legitim musikalisk dopning och något som motverkar dess ursprungliga syfte.

The Big five

De länder som betalar mest får en gräddfil direkt in till tävlingens innersta väsen: finalen. Det skapar dock inga formella skyldigheter att få kämpa för att komma dit. Exempelvis har poppens hemland England i stort sett devalverat allt vad som har med en bra låt eller hit att göra. Hur man år efter år lyckas med konststycket att förpesta tävlingen med låtar som är under all kritik gör att de biter sig själv i ankeln. Deras historiska stolta poptraditionen borde bygga på att ta sig final via att skriva och framföra bra låtar. Det genanta läget är att det skickas horder av avdankade, trötta artister som sjunger låtar som knappt skulle platsa i Bolibompa.

Hade gräddfilen inte existerat så hade få big-five-bidrag aldrig kravlat sig till finalerna i ärlighetens namn. Låt dem fortsätta betala mest, men på samma villkor. Det skulle de, som tävlingen i sig må betydligt bättre utav. Först när dessa länder skickar sina toppnamn, det vill säga de som härjar på världens topplistor, kommer tävlingen att återfå en en välbehövlig renässans och en status i musikvärlden.

Mellan åren 1997 och 2010 valde italienarna att avstå från att medverka i denna musikalisk kittel. Anledningarna stavades dels det Nationella TV-bolaget RAI, dels klent intresse från landets befolkning. Jag tycker personligen det är en vitamininjektion att ett musikproducerande land av rang som Italien är med igen. Även de har skickat några härliga musikkalkoner, men de senaste åren har de ryckt upp sig för att förhoppningsvis gå i bräschen för de andra inavlade Big-Five-länderna. Italien skickade i år exempelvis artisten Emma Merone som är jättepopulär i sitt hemland med djävulskt kaxiga och sköna ”La Mia citta”. Den kombinationen kan förhoppningsvis föregå med gott exempel; densamme hade också tagit sig för egen maskin till finalen, utan att anamma sig utav gräddfilsprocessen.

För många låtar för sitt egna bästa

Med syftet all blidka hela Europa har även EBU tillika ansvariga för arrangemanget på senare år drabbats av ren hybris. 26 låtar är typ 6 för många. Vanliga människor det vill säga vi tv-tittare tror jag får svårt att sortera och fokusera på all musik som på kort tid kastas på oss via färgsprakande musikaliska nummer. Är man det minsta trött innan själva mastodont-underhållningen krävs det att man planerar in ”att göra annat under tiden strategin” med syftet att inte falla i djup koma i soffan. Att gå på toaletten, fixa tilltugg, mata katterna eller gå ut med hunden är strategier att undvika att John Blund kommer på besök innan de nästan 3½ timmarna är över

Adekvat känslig kritik i bästa tävlingen någonsin

Allt var snuskigt bra under dessa tre ”tävlingsdagar”. De tre programledarna, det visuella, den sparsmakade humorn samtidigt som låtkvaliteten överlag var ljusår bättre än de brukar vara. Det är inte danskarnas fel att det är på tok för många bidrag eller att länderna fortfarande röstar på varandra. Jag hade blivit väldigt förvånad om exempelvis Ryssland hade gett några poäng till Ukraina eller tvärtom. Det visar på att det finnas andra faktorer som styr en del av röstförfarandet, vilket är tragiskt när musiken i sig borde vara i fokus, inte det politiska läget eller ren skär propaganda.

Vänskapsröstningen/nepotismen har definitivt reducerats, men fortgår i allt för hög utsträckning som exempelvis i radarparet Grekland och Cypern samt ett antal länder till som sätter vänskapsbanden före hur en bra låt egentligen är. Jag är dock fullt medveten om att en grekisk populär artist kan vara populär i Albanien eller Cypern och på så sätt få rationellt höga poäng, men sett i backspegeln är så  inte fallet. Det finns ett kluster av regioner där detta sätts i system, vilket är lika tragiskt som trögt. Jag röstar exempelvis inte på Finland, om inte bidraget är bra, eller på en hårdrockslåt bara för att det är distade gitarrer, om jag inte gillar låten.

Utifrån mitt kvalitetsperspektiv är jag ytterst förvånad att Nederländerna fick så genomgående höga poäng. Det var inget fel på låten, men så bra var den dock inte, vilket får mig att undra över kompetensen i jurygrupperna, när det fanns så många andra bidrag som var betydligt bättre än detta standardverk. Två låtar som definitivt var bra poplåtar och som borde ersätta antibidrag som exempelvis Polen och Grekland, var Israel och Irlands bidrag som utifrån klockrena hits borde varit med i finalen.

Årets vinnare Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst var riktigt bra. Den 25-årige österrikaren tog sitt lands första seger i tävlingen sedan 1966 då Udo Jürgens vann. Den österrikiska artisten, som egentligen heter Tom Neuwirth, fick 290 poäng och skuggades länge av Nederländernas The Common Linnets som samlade ihop 238 poäng. Med en röst som besitter berg i kombination med en ultrastark ballad så var detta en adekvat eurovisionvinnare.

Dock kan jag reagera på att tävlingen vill vara fri från politiska budskap, men vad blev kontentan utav en man utklädd till kvinna med skägg? Helt plötsligt är det fritt fram att omfamna orättvisor i tävlingen, inklusive det för övrigt utmärkta svenska kommentatorsbåset. Tydligen väljer man sin politiska korrekthet, det vill säga plockar russinen ur kakan. Likaväl som Rysslands konflikter med Ukraina och resten av omvärlden ska förpassa till periferin bör HBT-diskrimineringen också hållas utanför. Vad blir nästa års vinnare i så fall? En rumänsk tiggare med romsk påbrå, utan armar och fyra näsor och i så fall vilka av dessa perspektiv blir ”huvud-medlidande-faktorn”: fyra näsor, rumänsk, att man är Rom eller att man har en funktionsnedsättning?

Som sagt låten, artisten och rösten var troligtvis faktorer som skulle ha bidragit till att Conchita Wurst ändå hade vunnit. Faktum kvarstår dock, om exempelvis Sanne Nielsen framfört samma låt, skägglös och utan att klä ut sig till man, hade hon vunnit en utklassningsseger, troligtvis inte. I och med att detta är en högtidsstund för alla som älskar musik i symbios med tävlingsinstinkt är det parallellt också rena julafton/nyårsafton för många HBT-personer. Det kan vara källan till att just detta valdes att vara informellt korrekt medan andra ämnen bannlystes. Fred, kärlek och tolerans är universella ledord, men i Eurovision borde musik och artisteri vara överordnade dessa tycker jag.

Mina topp 10 var följande

Tinkara Kovac, Slovenien

Mats Widholms topp-10

Slovenien – Round and round

Sverige – Undo

Ukraine -  Tick Tock

Italien – La Mia citta

Österrike – Rise lika a Phoenix

Vitryssland – Cheesecake

Ryssland – Shine

Ungern – Running

Finland  – Something better

Danmark – Cliché love song

Continue Reading »

En adekvat tradition sedan 1998

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant även på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera.

Pizzerior fick i undantagsfall figurera i statistiken. När det gått några år så är det fritt fram att ta samma mathak som förut. Det väsentliga är väl att ha en restauranglista som årsvis är fri från samma ställen. Vi brukar också passa på att spara någon månad extra med syftet att äta när vi är på semester i Sverige eller utomlands.

Budgeten ligger på beskedliga 600 kronor, en summa som vanligtvis inte genererar i någon 3 rätters meny precis, men en huvudrätt, dryck  och valet mellan förrätt vs efterrätt. Huvudsyftena är att att hålla gnistan vid liv, känna oss lite sådär härligt lyxiga och testa och beta av  Norrköping restaurangutbud. I årets lista utkristalliserades att det var få ställen som inte besöktes i Norrköping, undantaget var en utmärkt restaurang i Österlen, Britta och Lennarts i Norsholm samt Smultronstället i Söderköping,

2013 bästa restaurangbesök

Bästa ställe enligt oss utifrån de ställen som vi besökte 2013 var utan tvekan Östgöta kök. Visserligen är vår ambition att äta middag på restaurangerna inte luncher. Ibland tar dock nyfikenheten överhanden och då inkluderas ibland lunchrestauranger. Av de lunchställen som vi förut ätit på lägger sig Östgöta kök på en helt annan nivå. 120 kronor för en lunch, dyrt, absolut, men det beror på hur man definierar dyrt. Vill man ha råvaror som dels är närproducerade och innehållandes så få gifter som möjligt i samklang med osannolikt bra service är detta snarare billigt.

Alltid på lunchmenyn: Östgöta Köks Klassiker

Våra hemrullade köttbullar med potatispuré, gräddsås och lingon
Wadstens Charks kryddiga isterband med dillstuvad potatis och rödbetor
Hemgravad lax med hovmästaresås och dillstuvad potatis
135 kronor

Varmrökt lax från Finnö Fisk, pressgurka, hovmästaresås och dillstuvad potatis
145 kronor

Inkluderar alltid Östgöta Köks mineralvatten, sallad,
vårt stenugnsbakade surdegsbröd, kaffe och liten kaka

Måndag
Italienska köttbullar i tomatsås med risionipasta, grönsaker och parmesan

Tisdag
Pytt Bellman med senapsgrädde, slatgurka och rödbetor

Onsdag
Pocherad  färsk fisk med ägg, räkor och persilja serveras med dillpotatispuré

Torsdag
Majskyckling med ljus dijonsenapsås, rostade grönsaker med gremolata

Fredag
”Burger Friday”

2013 sämsta restaurangbesök

Utifrån ett helhetsperspektiv blev Viet Deli sämsta matbesöket 2013. Den trånga intetsägande DDR-inredningen kunde kapa vilken mateufori som helst. Ägarinnan var dock otroligt trevlig och pratsam. Hon brann verkligen för att sprida ljus på den vietnamesiska matkulturen. Tyvärr var läget och lokalen bromsklossar som reducerade syftet med hennes matmission.

Den vietnamesiska matkulturen påminner mångt och mycket om sin kändare granne Thailand när det kommer till kryddorna såsom citrongräs och lime. Kontrasten ligger snarare på att smakkombinationen är sötare och mindre kryddstark samtidigt som kokosmjölk inte används lika frekvent, utan mer buljongbaserade soppor och grytor.

Antingen hade vi ren skär otur eller så var våra rätter helt enkelt relativt intetsägande. En faktor som inte borgade för att vi i fortsättningen skulle grotta ner oss i Vietnamesiska recept i hemmets ljuva vrå.

Regional Matkultur

Regional matkulturskyltar bör uppmärksammas lite extra på grund av dess funktion. Anledningen stavas närproducerat och ekologiskt. Regional Matkultur är ett nätverk med medlemsregioner över hela Europa. Det gemensamma målet är att utveckla regioner genom regional mat och kulinariska traditioner. Ökad användning och produktion av regionala livsmedel utvecklar småskalig verksamhet med klara synergieffekter till turism, miljö, sysselsättning och hälsa.

Företagsmedlemmar i nätverket ser till att produkterna har sitt ursprung från regionen, även om det finns enstaka ekonomiska rovdjur som bara utnyttjar nätverkets dragningskraft . Som sagt kulinariska traditioner och färdigheter är något att  värna  om och vara stolta över.

2013 matställen som besöktes

Januari           Tegelvalvet krog

Februari         Viet Deli (Repslagaregatan)

Mars               Louise De Geer

April               Sportbaren Titan

Maj                 Bröderna M  (Österlen)

Juni                Gamla Bryggeriet  (Spångenbacken)

Juli                  Enjoy Bar & Mat  (Kvarteret Knäppingsborg)

Augusti          Britta och Lennarts (Norsholm)

September    Smultronstället (Söderköping)

Oktober         Östgöta Kök

November     God Vän  (Kungsgatan)

December     Paris Du Liban  (Kungsgatan/S:t Persgatan)