Subscribe to RSS Feed

Kost, Hälsa, Träning

Goal achieved

Utifrån min första medverkan i Lidingöloppet 2013, där jag sett i backspegeln gick ut för hårt de första 17 km, i kombination med att jag hade en gnutta halsont var det revansch på den mediokra tiden 3.23.28 timmar som gällde. Året efter anmälde jag mig till 50 jubileumsåret, betalade avgiften, men fick feber och kunde inte medverka.  Ungefär samma procedur 2016;  halsont och därmed bannlyst att springa ett sådant tufft lopp.

2017 års lopp fick gå under epitetet – revanschen. Tanken var att 2017 skulle knyta ihop terrängsäcken med 2013. Trots att min fru var dyngsjuk lidingöveckan precis som min ena dotter klarade jag mig mirakulöst från att drabbas av familjehärdsmältansbakterierna.

Året som gått hade minst sagt inte varit ett optimalt träningsår. Min hälsena fick sig en rejäl törn när jag och en jobbarkompis bataljerade i Badminton. Jag blev genant bortfintad i tron att en stoppboll var i antågande,  istället kom det en überhög boll, jag stressbackade hastigt, då knakade det till i vaden.

Detta ledde indirekt till ett 6-7 månaders  träningsavbräck utav Guds like. Därefter fick jag halsont några veckor allt detta i symbios med rikliga sömnproblem, något som resulterade i ett  energiflöde likt en dränerad skogslämmel.

Genom min läkare fick jag dessutom reda på att jag hade Haglunds häl. ”Det är en benutväxt vid hälsenefästet på hälen, oftast lite på utsidan av hälen. På utsidan av den beniga utväxten finns det ofta en inflammerad slemsäck (bursit). Tillståndet orsakas vanligtvis av långvarig kronisk irritation runt fästet av hälsenan, vilket bland annat leder till inflammation av slemsäcken.

Denna irritation kan leda till en reaktion i hälbenet (calcaneus) med bildning av brosk och benvävnad mellan senan och hälbenet och bildar en benutväxt typiskt belägen delvis på yttersidan av senfästet. Tryck och irritation mot detta område från trånga skor kommer att ytterligare förvärra tillståndet, och det kan bildas en stor benutväxt, en exsostos (https://medibas.se)”.

Läkarens tre diktatoriska råd var: 1.  köpa alltid neutrala skor, 2. alltid springa på mjukt underlag, även vintertid 3. ha något mellan hälen och skon. Addera att de som lider av detta har svårare att ta sig uppför backar det vill säga blir tröttare i kroppen. Härligt med en förklaring till något jag ställt mig undrande till några tusen gånger tidigare i min löparkarriär.

6 schizofrent tråkiga fotövningarna implementerades in i vardagspusslet för att utföras 3 gånger per dag. En universalmetod visade det sig; dels kunde jag springa utan att få ont, dels klara att springa långa sträckor utan smärta, men det krävdes viljestyrka, tålamod och tid.

När jag väl kommit igång så blev juli – september några hyfsade träningsmånader, då jag dels avverkade Stadsloppet på 49.48 minuter, dels sprang 13, 5, 18, 20 km i ensam majestät. Sista passet var med min jobbarkompis Fredrik Larsson. En som jag sett som något annat än en person som överhuvudtaget skulle komma före mig i löparspåret, om jag  inte i bröt skenbenet eller något liknande.

Vi sprang 20 km i Vrinnevi, fyra dagar innan själva loppet. Fredrik for uppför backarna som någon slags dopad bålgeting. Århundradets mörkläggning var helt klart i sitt slutskede, en plan som får Watergateaffären att framstå som Tobleroneaffären.

Med ytterst sargat självförtroende blev jag ofrivilligt inställd på en sämre tid än 3.23.28 timmar, även om jag inte gett upp hoppet. Planer fanns på att sarga Fredriks knä innan loppet på uppvärmningen, men vem skulle köra hem då?

Lidingölopps historik

”1965 var året då både höjdhopparen Patrik Sjöberg och bordtennisspelaren J-O Waldner föddes. Det var även året då IKEA öppnade sin flaggskeppsbutik i Kungens Kurva i Stockholm och fotografen Lennart Nilsson gjorde internationell sensation med boken ”Ett barn blir till”.

Det var även det år då Karl Axel ”Kacke” Karlberg och Sven Gärderud kläckte den briljanta idén om att starta ett terränglopp för motionärer. Idén kom efter det att Kacke och Sven läst en ledare av Sven Lindhagen i Idrottsbladet. ”Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten, ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra.” Med det som inspiration och IB som medarrangör, arrangerades det första Lidingö Loppet någonsin. Loppet var 30 km långt och 644 löpare anmälde sig, av dessa fullföljde 512 löpare hela loppet.

Sedan 1982 är Lidingöloppet noterat i Guinness Rekordbok som världens största terränglopp. En toppnotering som Lidingöloppet fortfarande har. Genom åren har flera olika lopp lagts till och numera är Lidingöloppet ett helgarrangemang med något för hela familjen.

Förutom Lidingöloppets 30 km lopp ingår även bland annat Knatteloppet för familjens minsta upp till 6 år, Lilla Lidingöloppet för barn upp till 15 år, Lidingö Tjejlopp och Lidingö Stafetten. Varje lopp har individuella klasser att välja bland, så alla kan hitta ett lopp som passar just dem.

Lidingöloppet lockar numera löpare från hela världen, både känd elit och motionärer. Ett par mer kända svenskar som kammat hem segern i 30 km loppet är bland annat långdistanslöparen Mustafa ”Musse” Mohamed (-03, -04, -08) och friidrottaren Lena Gavelin (-02, -04, -05, -06) och Malin Ewerlöf (-96, -01, -09) lånat från Lidingöloppets hemsida”

Lördagen den 23 september

  • Vid starten, Koltorp: sportdryck och vatten
  • 24,5 km från målet, Ekholmsnäs: sportdryck och vatten
  • 20,5 km från målet, Hustegaholm: sportdryck och vatten
  • 15 km från målet, Fågelöudde: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 9,9 km från målet, Grönsta: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 6,3 km från målet, Uddvägen: sportdryck, vatten, kaffe, bananer, bullar, cola och saltgurka
  • 3,0 km från målet, Tyktorp: sportdryck, vatten
  • Vid målet, Grönsta gärde: sportdryck, vatten, bullar, bananer, blåbärssoppa, saltgurka och kaffe. 

Min frukost bestod av basmusli, nötter, banan ett stort glas vatten, omega-3 tabletter samt en kokainstinn kopp kaffe. Min träningsutstyrsel var för dagen långa adidastajts, t-shirt, min trogna Garmin samt min musikkompanjon Sansa Clip. Hade  dessutom med mig ombyte till efter loppet.

Fredrik hämtade mig invid Lidl i Ektorp klockan 08.30. Väderapparna var ljusår från att visa rätt väderprognos. Dock var vädret sådär magiskt löparvänligt; molnigt med doser av duggregn. Då vi pratade konstant flög praktiskt tiden fram.

Helt plötsligt var vi framme i Lidingö. Vi hittade snabbt en parkering, därefter letade vi oss fram till nummerlappshämtningen. Nordeuropas största bratwurst intogs några timmar innan start; varför finns inte dessa på Coop/Ica?

Jag hade laddat upp min Sansa Clip med en salig blandning av genrer; från Amanda Jensen, Tom Jones, Staffan Hellstrand till tyngre tongångar som Pretty Maids, Yngwie Malmsteen, Darkhaus, A life divided, Gemini Syndrome, Sixx: A.M., Stone sour, Halestorm, Shinedown och Black Sabbath.

A.O.R står för Adult Oriented Rock; en genre som jag nördat in mig. Det var i början av 1980-talet som sådana band som SurvivorToto, Journey och Foreigner upplevde en storhetstid i synnerhet i USA. Bland rockkritiker har de här så kallade AOR-banden emellertid aldrig stått högt i kurs. Jag antar att Kicki Danielsson, Anna Book  och Christer Sjögräs i jämförelse framstår som musikgenier i deras öron.

Dock Har Melodifestivalen oväntat lyft genren via grupper som H.E.A.T, The Poodles, Dynazty och Eclipse, vilka banat vägen för bland annat Art Nation, Degreed, Work of art, Jono och W.E.T. Den mollstinna genren i sig blir för mig ett verktyg att överhuvudtaget klara av detta hendomsprov; power och lagom tyngd.

Till skillnad från tidigare lopp uppehöll vi oss inte på området, utan begav oss omedelbart till startplatsen, där vi fixade med nummerlapparna och chippet. Grupp 7 startade klockan 13.30. 15 minuter tidigare gick vi in till vår fålla. Vädret var sjukt optimalt; knappt ingen blåst, molnigt, 16-17 grader, inget regn.

Grundtanken var att springa med Fredrik, nackdelen med detta var att det inte var någon win-win situation, utan han skulle sluka mig mentalt med hull och hår. Strategin blev istället att förkasta 6.30 min/km taktiken för att återgå till ursprungsplanen med ett 6 min/km tempo.

Eftersom jag 2013 sprang in i någon form av vägg på grund utav att mitt förhållandevis höga tempo pendlade mellan 5-.5.30 min/km, var den sista milen en källa av mjölksyra. Detta ville jag inte vara med om, utan helst ha lite krafter kvar i slutet istället.

Dessa 30 kilometer är lika mycket ett psykiskt hendomsprov som fysiskt. Vad ska man tänka på förutom musiken? Att räkna får är fel läge, att fundera på vilka cd som ska beställas är onödig eftersom jag slutar att köpa skivor från december i år.

Att tänka på att man är pigg är en lögn, att tänka på att man är skittrött är knappast en optimal tanke heller. Trots att man är lyckligt gift infinner sig automatiskt ett visst fokus på att ta rygg på de kvinnliga deltagarna, i vilket fall som helst distraherar det en från att räkna får.

Starten på Koltorps gärde sker i svagt nedförslut. De första 700 meterna löps på gräsunderlag utan större höjdskillnader. Därefter följer 700 meter på grusväg. Jag och Fredrik kamperade i cirka 1½ km därefter var han som försvunnen från jordens yta. Det blev nackspärrsvarning efter allt vridtittande var han höll hus. Självklart ville jag att vi skulle springa ihop så länge som möjligt utifrån ett 6 min/km tempo. Det visade sig att han hade dragit och kissat, vilket skapade en lucka som blev större för varje kilometer som sprangs.

Första milen gick förvånansvärt snabbt, såväl psykiskt som tidsmässigt. Att det är horder av människor ute i spåret sporrar än betydligt mer än om man  självplågar sig ensam i Vrinneviskogens 20 kilometersspår. En annan faktor är vätske- och tilltuggsstationerna var 5:e kilometer. Jag valde detta år att stanna till ordentligt vid varje stopp istället för att hasta iväg med en mugg där innehållet tappas ut på kläder, händer och ansikte.

En annan strategi gentemot 2013 var att jag gick uppför de värsta backarna istället för att dysfunktionellt framåtlutad halvjogga. I mitt fall tror jag att jag tjänade mer på det. I nedförsbackarna försökte jag också landa och rulla fram på framfoten istället för att kargt ta emot med hälen.

Denna gång var jag förberedd på backen som kommer runt 18 kilometer inte är Abborrbacken, utan Grönstabacken, vilket kändes mentalt betydligt bättre. En dråplig situation var när jag stannade till vid några som delade Enervit energipåsar.

Min vädjan om att få en sådan avslogs med argumenten att det bara var vissa företag som fick dessa. 30 – 40 meter längre bort hade de lämnat en obevakad kartong med sådana. Jag snodde åt mig några stycken, dock upptäckte något detta tilltag och sprang efter mig. Jag vände mig inte om, utan ökade instinktivt tempot.

Till skillnad från år 2013 världsrekordförsök roffade jag endast åt mig två chokladbollar istället för 7-8 stycken sådana.  Däremot blev det en hel del sportdryck, saltgurka och bananer på vägen mot målet

Jag var väl förberedd på att den mytomspunna Abborrbacken efter 25 km skulle komma som ett brev på posten, med sina drygt 500 meter är den banans längsta och brantaste. Gick mestadels uppför, men det kändes ändå betydligt kortare än 2013. Kvarvarande kilometer gick bara av farten. Sista kilometern överraskade jag mig själv med en 5.19 min/km tid.

Det var en härlig känsla att känna att man helt enkelt skulle klara av loppet; nästan så att tårarna kom farandes. Eftersom jag bara kollat kilometertider, blev den klockade sluttiden en mycket positiv överraskning. Hade dels slagit min tid, dels kommit under 3,20 timmar.

Att den straffats med nästan 12 minuter kändes stort. Hade kanske kunnat springa under 3.10 timmar, men troligtvis inte mycket mera i nuäget, min nivå ligger nog där omkring. Mitt medeltempo landade på accepterbara 6.19 min/km, med en medelfart på 9.49 km/timme.

Resultat

1.38.47   Napoleon Solomon från Turebergs IF vinnare män

1.55.19    Maria Larsson från Örgryte IS vinnare kvinnor

2.31.18    Jesper  ”Vikbo” Calderon

3.11.26    Mats Widholm

3.36.04   Fredrik Larsson

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Jag inväntade Fredrik på plats. Ryggslutet dunkade febrilt precis som de pulserande vaderna; visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga.

Det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp. Därefter följde en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil. Förutom lite köer var vi hemma runt klockan 21.00. Kvällen avslutades efter ett hett bad i och på soffan; totalt dränerad på energi.

Continue Reading »
No Comments

Nio av världens sexton bästa

Swedish Open i squash har utvecklats till att bli ett av Sveriges största återkommande internationella idrottsarrangemang och är idag Europas näst största internationella tävling med internationell titel, endast British Open är större. Det är för fjortonde gången som världsarrangemang går av stapeln på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall.

För mig och Henrik Andersson var detta 10-års jubileum. Tidigare har det varit semifinalerna som gällt. Fördelen med det upplägget var att det blev en till match med världssquash, två spelare till, och olika spelstilar. Nackdelen var att man helt enkelt också vill se finalen, men inte ville ta sig till syskonstaden dagen efter också.

Fördelen med att se finalen var att man som åskådare får ett bredare helhetsperspektiv via finaler för juniorer flickor och pojkar, elit damer och herrar för att sedan se hur essensen av squashen utförd av de bästa i världen.

Sverige åt svenskarna?

Njae, inte riktigt. Rasmus Hult är etta på svenska rankinglistan tätt följd utav av Christan Drakenberg. Starkt att vara i topp under en sådan lång tid som dessa herrar varit det. Tyvärr är det ljusår från strålkastarljuset topp 100. Erik Jakobsson är bäste svensk på världsrankingen på sin 417 plats, tätt följd av landsmannen Rasmus Hult på 441 plats

Bästa nordbo är finnen Olli Touminen på 51:a plats, nästkommande sådan är Henrik Mustonen på 65:e. På 71:e plats hittar vi dansken Kristian Frost. Längre ner på listan dyker ytterligare en finne upp: Matias Tuomi 125 plats, efter honom Jami Aijanen 139. Nästa finne Jaako Vähämaa kniper plats 190.

Vad egyptierna har i sitt vatten torde vara oklart, men de fullkomligt regerar i squashvärlden på såväl dam som herrsidan. Många av dem är dessutom yngre än sina europeiska racketpolare.

MEN
Mohamed Elshorbagy (Egy)
Karim Abdel Gawad (Egy)
Gregory Gaultier (Fra)
Nick Matthew (Eng)
Ramy Ashour (Egy)
WOMEN
Nour El Sherbini (Egy)
Camille Serme (Fra)
Raneem El Welily (Egy)
Nouran Gohar (Egy)
Laura Massaro (Eng)

Finaler & Finaler

Cirkeln var sluten, med att ursprungsduon Mats Widholm och Henrik Andersson återigen beskådade världssquash tillsammans utan några gästkompisar. Resor eller andra avbräck gjorde att vare sig Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari eller Joakim Andersson inte hade möjlighet att ansluta sig till duon.

Precis på sekunden när biljetterna släpptes ringde jag upp biljettbokningen i syfte att dels var först, dels knipa de mest åtråvärda platserna på arenan. Primeseatplatserna (400 kr) sektion B, rad 8 och plats 0153/0154 var odiskutabelt gudasänd.

Kronan på verket att de två framförvarande platserna förblev tomma det vill säga att vi slapp någon form av Dolphinsliknade varelse på två meter skymma sikten, trots superbra platser. Alla squashplaneter stod om sagt i rad och förutsättningarna var optimala inför vad som komma skulle.

Det var sannerligen ingen pauser mellan finalerna om man ville närvara vid all squash mellan klockan 11.30 till cirka 16.30. Kontrasterna var oerhört stora mellan damer och herrar, något som förstärkte upplevelse av squashevenemanget i sig.

En rykande varm kopp kaffe, spelprogrammet, Henrik och mobiltelefonen var kommunikationsmedlen. Dubbeluppvisningen var spexig och underhållande i typ 10 minuter resterande tid bara påfrestande. Det är verkligen ingen lyckad kombination med fyra människor på samma planhalva på en liten yta.

Gaultier vs Gawad

Gregory Gaultier (FRA) – Karim Abdel Gawad (EGY):  3-1: 7-11, 11-3, 11-0, 11-8 (59 minuter)

Fransk urkraft mot Egyptisk finess var källan till sann squashmagi. Gregory Gaultier har 7-2 i matcher mot egyptiern, men de två senaste bataljerna har dock han förlorat. Fransmannen var  dessutom en hårsmån från att förlora semifinalen mot 10 rankade tysken Simon Rösner. Den 35-åriga Gaultier var innan matchen rankad 3:a i världen, medan Gawad var tvåa.

Det var action from the beginning; ett enormt högt tempo sattes upp, Gawad såg inledningsvis oerhört stark ut  och lyckades kontrollera farten allra bäst efter vinst 11-7 i första game.

Det förändrades radikalt under de nästkommande gamen. Gregory dominerade spelet totalt och pulvriserade Gawad först med 11-3 därefter genom att för första gången i sin karriär nolla densamme. I fjärde gamet satsade Karim allt på ett kort, men drog till sist det kortaste strået och förlorade med 11-8 tillika matchen med 3-1. Gaultier kändes mer motiverad och revanschlysten, några faktorer som troligen var källor till den relativt enkla segern.

En petitess i sammanhanget var att den nioåriga äldre fransmannen knappt hade ett uns fett på kroppen och såg sinnessjukt vältränad ut till skillnad från den högre rankade Karim som motsatt nog såg lite ”lönning” ut. Månne en pusselbit för Karim att ta till sig i jakten på att bli världsetta.

En annan petitess i sammanhanget var Linköpings vice borgmästare. Han visade var skåpet skulle stå utifrån att hålla Nordeuropas mest otimade tal.  Att helt sakna fingertoppskänsla för hur mycket av Linköpins kommuns förtjänster som bör tas med i ett tal borde efter denna subtila fadäs återfinnas i kommunala riktlinjer. Käklederna hos majoriteten av publiken måste ha krampat efter alla gäspningar som avverkades under detta tal som kändes som en ren evighet.

Jag upplever att Swedish open squash i Linköping utvecklat sig i typ allt under de år jag besökt evenemanget. Det var också härligt att publikrekordet rök all världens väg i 2017 års upplaga. De magiska bollduellerna inspirerade en själv till att försöka bli en bättre squashspelare under 2017.

Continue Reading »
No Comments

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Continue Reading »
No Comments

 ”Beta-av-kokboks-strategin”

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som avsmakas blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den veckan har personen har det övergripande ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt.

Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

1560 olika recept har vi skapat under en tio-års period. Förutom att det är en hel,  har i alla fall jag lärt mig massor utifrån att förut varit en medioker kock. När man gör dessa recept är det en stor fördel att man inte känner sig alltför pressad av  andra vardagliga sysslor. Det är bara att acceptera att det tar tid  att laga mat från grunden och att njuta av dessa stunder istället för tvärtom.

I symbios med matprocessen lyssnar jag på  musik från alla genrer på hög volym. Förut drack jag vin till matprocessen. De senaste två åren gör jag inte det längre, utan hänger mig bara till råvarorna och musiken.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera med bara Polly i kladdkakan så kan man dela upp kakan i två till fyra delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Daim, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Mina smaklökar är påminner en viss del om ett barns. Jag gillar i stort sett inget som kommer från havet. Torsk fungerar utmärkt, men sådant som andra varelser benämner som delikatesser ogillar jag såsom bläckfisk, musslor, räkor, kräftor och dylikt.

Något jag skyr som elden är all form av svamp. Om det är konsistensen, smaken av typ ingenting eller alla gifter som samlas i denna avskyvärda råvara låter jag vara osagt, men äta det skulle aldrig ske. Det tråkiga med detta är ju att de andra i familjen indirekt blir drabbade av infantilismen. Sorgligt, men de får glädja sig åt att jag dyrkar indisk mat och pastarätter.

Ett helhetskoncept

  • Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.
  • Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.
  • Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar. Recept som får ett lägre betyg än en 4:a förkastar vi helt sonika.

Skulle en rätt attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 i betyg eller över, så vandrar receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen i sig hamnar.

Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna, utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”.

Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit.

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Vissa rätter blir helt enkelt godare än andra. De som får en 5:a i betyg och över åker in i en speciell receptlista där ”top of the class” bara får inträde.

De med högst betyg 2015 var dessa härliga recept. Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap. Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad. Ost- och skinkgifflar med basilika. Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost. Inflätad grillkorv: vetemjöl,

Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskostrapsolja, jäst, mjölk. Kärleksmums: cocos, Kakao. Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes. Chokladdoppade dadlar med en valnöt i. Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk. Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär.

Kalljästa rabarber- och vaniljbullar med mandelmassa var det enda recept som fick en 6:a. Efterrätten var en fest för alla smaklökarna, en ren sensation.

2015 års recept

V.01 Mari 3½/7                  Maries köttpiroger med pizzadeg: chili, curry, oregano

V.01 Mari 2½/7                  Glutenfri pekannötpaj: maizena, citron, gräddfil

V.02 Mats 3/7                     Danske Hacke biff med potatismos: grädde, lök, tabasco

V.02 Mats 3/7                     Smoothies: banan, blåbär, vaniljglass

V.03 Mari 3/7                     Ris med citronstekt kyckling

V.03 Mari 3/7                     Pannacotta på gelé socker: grädde och kakao

V.04 Mats 3½/7                  Chiagröt med choklad och banan: 2 msk chia, mandelmjölk

V.04 Han  4/7                    Muffins med marabouchoklad i botten

V.05 Mari 3/7                      Chiagröt med bär: mandelmjölk

V.05 Mari 3½/7                  Pannkakstårta med grädde och nutella

V.06 Mats 4½/7              Varm smörgåstårta: kyckling, morötter

V.06 Mats 3/7                     Kladdkaka med non-stop

V.07 Mari 3/7                     Tacokyckling (spiskummin): stekt mango chutney/rödlök/morötter

V.07 Mari 4/7                   Devil´s food muffins: mandelmjöl, kakao, kokosmjöl

V.08 Mats 4/7                   Panerad kycklingfilé med ris blandat i massor ost och majs

V.08 Mats 2½/7                  AM cookie: Dumle kola, mörk choklad, farinsocker

V.09 Mari 4/7                    Krämig falukorv med ris:  senap, västerbottenost, chilisås, grädde

V.09 Mari 4½/7               Oreocheesecake: färskost, oreokex

V.10 Mats 2/7                     Lättlagad fiskgratäng. Purjolök, krossade tomater, potatismos

V.10 Mats 4/7                   Marabouchokladbanansockerkaka

V.11 Mari 3½/7                  Fisk á la orange: apelsinjuice, torsk, grädde

V.11 Mari 3/7                     Grahamsskorpor

V.12 Mats 3/7                     Köttfärspastaomelett med ost.

V.12 Mats 4/7                   Brownies med avokado: mandelmjöl, mörk choklad, florsocker

V.13 Mari 4/7                   Grahamsfrallor

V.13 Mari 4/7                   Blåbärssoppa med hallon: potatismjöl, vaniljpulver, citronsaft

V.14 Mats 4/7                   Potatismos i ugn med prästost, vanlig ost och kokt skinka

V.15 Mari 5/7                   Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap

V.16 Mats 3/7                        Amerikanska pannkakor

V.16 Mats 4/7                    Kladdkaka i micro: havregryn, bakpulver, sirap

V.17 Mari 3/7                         Kycklinggryta Massaman: potatis, broccoli, chili, limeblad

V.17 Mari 3/7                        Chokladbollskaka i tårtbitar: havregryn, strössel, kokosflingor

V.18 Mats 4/7                     Tacopizza: tortillabröd, paprika, oregano, tacosås

V.18 Mats 4/7                     Nutella & banansmet i pannkakor

V.19 Mari 3/7                        Morotssoppa: lök, crème fraiche,

V.19 Mari 3/7                         Godiskaka i panna:  nonstop, farinsocker, mjölkchoklad

V.20 Mats 3½/7                  Vitlöksdoftande lövbiffsgryta & bandspagetti: lök, crème fraiche,

V.20 Mats 4½/7              Syrlig frestelse med vit choklad: citron, lemon curd, vispgrädde

V.21 Mari 3/7                     Sallad med gorgonzola, päron, valnötter, olivolja, isbergssallad

V.21 Mari 4½/7                Smoothie: med bana, blåbär och nykomlingen äpplen

V.22 Mats 3/7                     Enkel köttgryta med bandspagetti: grädde, vatten, lök, soja

V.22 Mats 3/7                     Chocolate chip cookies: havregryn,

V.23 Mari 2/7                     Filmjölkslimpa med frön, sirap, grahamsmjöl

V.23 Mari 5½/7             Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad

V.24 Mats 5/7                 Ost- och skinkgifflar med basilika

V.24 Mats 3/7                     Kexchokladpannacotta

V.25 Mari 4/7                  Kycklinggryta med curry och bacon: crème fraiche, mjölk, lök

V.25 Mari 3½                     Banan-jordgubbspannacotta

V.26 Mats 3/7                     Lövbiff i pitabröd med vitlökssås

V.26 HW  2/7                     Choklad-kaka: oregokex, jordgubbar, mjölkchoklad (för sött)

V.27 Mari 5/7                  Inflätad grillkorv: vetemjöl, rapsolja, jäst, mjölk

V.27 Mari 3½/7                 Persikopaj: ägg, vispgrädde, mandelmassa

V.28 Mats 3½/7                 Vitlöksdoftande lövbiffsgryta med bandspagetti: crème fraiche

V.28 Mats 3/7                     Nutellarulltårta med färska hallon och grädde

V.29 Mari 4/7                   Maries fiskgratäng med färskpotatis: ost, fiskbuljong, grädde, dill

V.29 Mari 4/7                   Jordgubbar doppade i mjölkchoklad och strössel

V.30 Mats  3/7                    Quiche Lorraine: kassler, purjolök, lagrad ost, lök

V.30 Mats 4½/7              Blåbärssnittar i långpanna: mycket blåbär, smält smör, socker

V.31 Mari 3/7                     Hönokakapizza: rucola, parmesan, parmaskinka

V.31 Mari 3/7                     Körsbärs- & chokladsmuffins

V.32 Mats 2/7                     Grönpepparkyckling med ris: smör (för mycket dock), grädde

V.32 Mats  6/7                  Kalljästa rabarber- och vaniljbullar: mandelmassa

V.33 Mari 4/7                   Maries kycklingsoppa mede bröd: lök, linser, crème fraiche

V.33 Mari 2½/7                  Hembakade ballerina kakor: choklad och nougat smält ihop

V.34 Mats 3½/7                  Enkel köttgryta: gul lök, crème fraiche, soja, svartpeppar,

V.34 Mats 4/7                   Hård chokladkaka med lakrits/kolakräm

V.35 Mari 3½/7                  Krämig potatis och löksoppa med krutonger och grädde

V.35 Mari 3/7                     Nutella bullar

V.36 Mats 3/7                     Kamut-vetesallad med nötter och rårivna morötter

V.36 Mats 4/7                  Chocolate chip cookie brownie

V.37 Mari 5½/7               Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost

V.37 Mari 3/7                     Havrerutor med choklad och nötter

V.38 Mats 2/7                     Arlas Kalops: purjolök, lagerblad, gula lökar, kryddpepparkorn

V.38 Mats 3/7                     Smoothie: banan och jordgubb

V.39 Mari 3½/7                  Potatissoppa med parmesan och muskot

V.39 Mari 3/7                     Smoothie: banan och apelsin

V.40 Mats 4/7                  Dal Tadka (linsgryta) med chapatibröd: vitlök, gurkmeja, ingefära

V.40 Frida 3/7                    Kokostoppar: kokos, smör


V.41 Mari 4/7                   Kyckling på asiatiskt vis med ris: bananer, sambal oele

V.41 Mari 2/7                     Parmesanpannkakor:

V.42 Mats 3/7                     Stuvade ärtor med stekt korv: burkärtor, mjölk

V.42 Mats 5/7                  Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskost

V.43 Mari 4½/7              Tunnbrödssticks: olivolja, kummin, västerbottenost, flingsalt

V.43 Mari 3/7                     Äppelkaka med mandelmassa & pinjenötter & vaniljsås

V.44 Mats 2/7                     Dillkött ur Recept.nu: purjolök, mkt grädde, morötter, kalvkött

V.44 Mats 4/7                  Sega havrerutor: Sirap, havregryn, ägg

V.45 Mari 3/7                     Kyckling med äpplen och ingefära med ris: grädde

V.45 Mari 4½/7             Kardemummakanel bullar

V.46 Mats 3/7                     Belgiska hamburgare: majonnäs, tomat, gurka, sallad

V.46 Mats 4/7                  Fluffig nutella mousse: grädde & nutella

V.47 Mari 2/7                     Fransk löksoppa med ost och krutonger: lagerblad, chiliflakes,

V.47 Mari 5/7                  Kärleksmums: cocos, Kakao

V.48 Mats 3/7                     Krämig majssoppa med parmachips

V.48 Mats 5/7                  Syrlig yoghurtkaka med hallon på och i samt citron

V.49 Mari  4/7                  Annas kålsoppa: vitkål, mörk sirap, kokt julskinka

V.49 Mari 3/7                     Pepparkakscheesecake med apelsinsås

V.50 Mats 3/7                     Potatismos med panerad fläskfilé

V.50 Mats 4/7                  Vår kokboks Knäck: sirap, grädde, socker

V.51 Mari 5/7                  Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes

V.51 Mari 5/7                  Chokladdoppade dadlar med en valnöt i

V.52 Mats 5/7                  Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk

V.52 Mats 5½/7              Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär

 

Continue Reading »
No Comments

Sätt färg på livspusslet

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovade oss, dels gifte oss.

500-1000 kronor per månad lägger vi på vardagslyxkontot. Beroende på menyn så kan det skifta mellan att ta en efterrätt eller förrätt; huvudrätt och dryck är standard, men oftast inte alla tre.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. I år var det Kiruna, Jukkasjärvi Linköping och Stockholm som fick ta del utav vårt besök.

Det ursprungliga  kriteriet var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr. Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två små alvmonstren inte med oss vid dessa matupplevelser.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga, därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

De bästa restaurangerna

Det var många om budet eftersom kvaliteten detta år var osedvanligt högt. Samrat of India: Södermalm Stockholm var definitivt en av årets höjdpunkter. En annan given krogpärla var Urbane Goat. Vi hade inga höga tankar om stället, men upplevde att maten, servicen och interiören var sådär överraskande bra.

Den sämsta restaurangerna

I och med ett ägarbyte har före detta favoritrestaurangen Indra devalverats några snäpp på kvalitetsskalan. Tragiskt, men dessvärre sant, jag hoppas att de helt enkelt rycker upp sig eller återigen gör en ägar-rockad.

2015-års besökta mathak

Januari

Olympia i Linköping (grekisk restaurang)

Februari

Östgöta Kök: Nya Torget

Mars

Spicy Hot: Repslagargatan

April

Kopparhammaren

Maj

Urbane Goat: S:t Persgatan

Juni

Indra

Juli

Stadsvakten: Nya Rådstugugatam

Augusti

Samrat of India: Södermalm Stockholm

September

Asian Garden

November

Landströms kök: Kiruna

December

Hembygdsgården: Jukkasjärvi

 

Continue Reading »
No Comments

Mugg fetischism

30 december, 2015 by

Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

  • Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.
  • Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.
  • Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.
  • Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

  • A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 
  • B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.
  • C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).
  • D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).
  • E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).
  • F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).

Continue Reading »
No Comments

Bryssel – en oväntad pärla

Ett nytt år, ett nytt lopp i en ny stad. Fyra gubbar i sina sämsta år, det vill säga närmre 50 än 45 år begav oss till Europas huvudstad Bryssel. Jag kommer egentligen  inte ihåg varför vi valde Bryssel, men kraven på staden i sig var ytterst låga. Våfflor, choklad, Musslor, EU-parlament, pedofiler och Tintin var några gemensamma igenkänningsfaktorer. Epitetet Europas tråkigaste huvudstad var något som vi allt som oftast läste om i resereportagen.

Ursprungsduon, jag själv och Jarmo Kolehmainen hade sedan tidigare besökt och sprungit i Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava, MadridNice och nu senast Prag. Stefan Hammarström tillkom till Lissabon och den som anslöt sig sist var Magnus Ström via Nice.

Det finns så schizofrent många livskvalitetsfaktorer utifrån dessa årliga resor. Att ha något att se fram emot efter att sommaren slutit sig i sitt skal, något att träna inför, manlig vänskap, god mat och dryck samt att upptäcka nya städer är några bidrag till att reproducera dessa tillställningar. Dock tycker jag att alkoholen tagit en lite för stor plats i dessa resor. I och med att jag från 2014 inlett processen att reducera mitt alkoholintag blev implementeringen av det livsvalet en form av mandomsprov.

Vi var alla aningen halvskadade, men hade ändå ambivalenta anmält oss till stadens löparfest. Mitt squashspelande och löparträningar var som vanligt en källa till diskrepans. Svårighet att hitta adekvata träningstider mellan vardagspyssel, långa jobbpass, sömnproblem och ren skär motivation genomsyrade året 2015. Det i sig har varit en grogrund till jag knappt varit skadad under året som gått. Kompisen Joakim Andersson har varit en pålitlig pådrivare till att löpa 1 gång varannan vecka främst uti Vrinneviskogen det sista halvåret. Förutom dessa pass så har jag lyckats avverka tre påfrestande pyramidintervaller på Borgsmo.

Dag 1 – Upptäckarfasen

Jarmo axlade det hedervärda uppdraget att bila tur och retur till Bromma flygplats. Han och Stefan hämtade upp mig och Magnus klockan 08.15 invid Lidl i Ektorp. Till skillnad från den horribla flygavgångstiden i Prag så var 12.05 en befrielse. Allting flöt på helt friktionsfritt. Vi tog en taxi från flygplatsen till hjärtat av gamla staden.  Vi gav taxichaffisen lite dricks, slutnotan för den logistiska halvtimme landade på 50 euro, delat på fyra personer.

Hotell Mozart hade jag valt med omsorg. Den orientaliska hareminterören var en fröjd för ögat precis som priset. Kostnaden blev cirka 1700 kronor per person för fyra nätter. Jag och Magnus intog blixtsnabbt de närmaste två sängar, de andra två fick tillgång till loftsängarna. Det visade sig sett i backspegeln vara en av resans allra största misstag. Våra sängmadrasser kunde i det närmaste jämföras med Kolmårdsmarmor och var ett aber för oss under alla de fyra nätterna.

Vårt läge invid det världsberömda torget Grand Place, vilken anlades redan under medeltiden och som blev upptagen på Unescos världsarvslista 1998 var helt optimal. Vi flanerade runt i de medeltida miljöerna som var fyllda utav uteserveringar i ett väder som skvallrade sensommarvärme. Vid torget ligger flera byggnader från 1700-talet, och det sjukt coola stadshuset som byggdes redan i början av 1400-talet. Den okända Manneken Pis låg endast ett par kvarter bort från vårt boende.

Brysselregionen är tvåspråkig det vill säga franska och nederländska, dock talar 85-90% av invånarna franska, men de flesta vi pratade med behärskade engelskan utmärkt. Vi var alla lite trötta så det blev inte jättesent denna första Brysselkväll.

Dag 2 – Partyntensifiering

Cementsängen, det übertunga täcket och sömnproblem var faktorer som resulterade i noll minuter sömn. Jag botade temporärt detta tillstånd genom att inta hotellets frukost. Vi hade nog förväntat oss någon form av frukostbuffé, men istället var det vi fick tillskansa oss redan serverade på våra tallrikar. Den bestod kort och koncist av: en croissant, en baguette, en sort marmelad, ett glas juice, två ostskivor, smör samt  kaffe eller te. Frukostmönstret gick igen under alla våra fyra övernattningar.

Belgien är hemvist åt de välkända serierna Tintin, Smurfarna, Marsupilami, Lucky Luke, Gil Jourdan med flera. Det finns diverse museum och gallerier runt om i Bryssel som avhandlar serietidningskonsten såsom Hergé Museet. Parallellt samexisterar det drösvis med butiker som säljer serietidningar. Vi valde att gå ”Brussels comic strip trail”. Projektet som inleddes 1991 har vuxit till sig till en adekvat turistattraktion och består numera av 50 stycken gigantiska muralmålningar runt om staden.

Bryssel gör en stor sak av detta och avtäcker årligen två stycken nya verk som samverkar effektivt med de tidigare. På turistbyrån hittar man en gratisfolder med kartor på var dessa muralmålningar ligger. Mina löparkompisar var måttligt roade av att beskåda husväggskonst på hög nivå och återföll ganska snabbt att inta en pubstolsställning. Jag tog mig i kragen och lyckades i alla fall se runt 10 stycken av de färggranna kreationerna.

För att vara ett så litet land så erbjuder Belgien en mångfald av öl, över 300 sorter. Bland det stora utbudet finns en stor del överjästa och spontanjästa öl, liksom fruktöl och öl som bryggs i kloster. Det är inte svårt att bli överväldigad av skillnaderna mellan de olika ölen; det är en fantastisk värld som öppnar sig. Några av de mer kända belgiska ölsorterna är exempelvis Grimbergen, Duvel, Stella-Artois, Hoegaarden, Laffe, Kriek, Kwak, Maredsous och Palm. Chimay, Rochefort och Westmalle är exempel på Trappistöl det vill säga öl som bryggs på kloster som tillhör Trappistorden.

Vi avverkade några av dessa sorter under kvällens pubrunda. Jag och Stefan är stora fan av körsbärsölen Kriek från Lindeman. Förutom körsbärssmak fanns det till vår glädje även svarte vinbär, äpple och jordgubb, dessa var dock inte i samma klass som den förstnämnda. Gänget utforskade parallellt Bryssels äldre miljöer där vi åt på en italiensk trattoria. Pasta var synonymt med de middagar vi spisade under de fem dagar vi besökte Bryssel. Kvällen avslutades med en delikat Plaka, det vill säga en mer lättätlig form av kebab vars epicentrum låg mitt emot vårt hotell.

Dag 3 – Den lugna dagen

Dagen innan själva loppet har som tradition varit en alkoholfri dag. Det är egentligen bara Stefan som ruckat på denna outtalade formel förut, precis som han gjorde detta år. Vi andra drack vatten i alla former; med bubblor och utan, kallt som ljummet.

Mitt maniska samlande på fotbollsmuggar är ett ofrånkomligt aber när jag besöker en ny stad; Bryssel var definitivt inget undantag. Kriteriet för att överhuvudtaget kunna legitimera ett köp är att ha sett arenan på riktigt. Det innebär allt som oftast en snårig process att via kollektivtrafik ta sig till dylika utkanter av städerna. I Bryssel var det laget RSC Anderlecht som fångades upp på min samlarradar.

Påpassligt låg arenan i stadsdelen Anderlecht. Dit nådde jag genom att ta metro nummer 5, cirka 20 minuter bort från centrum. Lyckan stod mig bi; dels fanns det en shop i arenan, dels var den öppen. Constant Vanden Stock-stadion invigdes 1918 och renoverades 1983. Kapaciteter ligger runt 28 0000 fotbollsentusiaster.  Jag blev ruskigt nöjd med mitt mugginköp och två svettarmband.

Från Anderlecht till hjärtat i EU:s verksamhet. Förutom Europeiska rådet och kommissionen håller även Europaparlamentet till på området. Parlamentets utskott träffas i Bryssel, och en del plenarsammanträden förläggs hit. Det blev en ganska intetsägande promenad runt de påkostade glasmonumenten. Europaparlamentet säger sig ödmjukt företräda alla de 500 miljoner medborgare som i dag utgör EU. Jag röstade nej att gå in i denna dysfunktionella union och skulle även idag rösta likadant.

Jag mötte upp mina kompisar i stora Parc du Cinquantenair. Där hämtade vi upp nummerlapparna på evenemangets expo. Löparkläder och skor samsades med all form av löparattiraljer. Jag passade på att inhandla ett par löparstrumpor för överpriset 16 euro. Det har blivit en tradition i sig att köpa nya löparstrumpor i samband med nummerlappsuthämtningen. Köptvånget ingår väl i någon form av ritual med syfte att dels springa skönt, dels tron på att högre makter verkligen förstår att man verkligen vill bättra på tidigare års resultat.

Det finns massor av saker att göra i Bryssel. Dessvärre var det svårt att komma på något instinktivt om det inte var inplanerat. Det  ligger an på mig som notorisk manisk stadsplanerare att detaljstyra herrskapet. Vi enades om att besöka en riktig turistfälla som låg lite i utkanten av stan.  Atomium är ett konstverk som skapades inför Världsutställningen i Bryssel 1958. Det är ett landmärke vars närmsta motsvarighet skulle kunna vara Eiffeltornet i Paris. Kortfattat kan man säga att tingesten är en 103 meter hög atom, närmare bestämt en järnkristall som är förstorad 165 miljarder gånger.

Atomium består av nio klot som besökarna kan roa sig att gå in i. De skulle vara informativa, men vi upplevde de som relativt tråkiga. Det var möjligt att ta sig upp till fjärde klotet. Ville man upp längre för att se se utsikten över Bryssel från 92 meter var man hänvisad till en enda hiss; köerna var inte att leka med. Byggnaden renoverades nyligen och är numera osannolikt blank. Under kvällstid tänds belysningen som riktas mot kloten och ljuv magi uppstår.

Belgarna själva hävdar att pommes frites kommer från Belgien, inte från Frankrike. Vad som är sant eller osant låter jag vara osagt, men portionerna är betydligt större i Bryssel än i Paris. Det fick vi erfara  bland annat när vi åt några 100 meter bort från Atomium. Området var spännande utifrån ett white-trash-perspektiv. Vi valde att äta i området och fick på köpet många oförglömliga minnen under måltidens gång.

Vi återvände tidigt till hotellet efter att ha kolhydratladdat med gigantiska portioner pasta på ett lokalt hak i syfte att förbereda oss inför vad komma skulle. Tävlingskläderna synkades till morgondagens väderleksrapport. Jag valde kompressionsshorts samt långärmad kompressionströja. Garmin pulsklocka, mp3-spelaren Sansa samt två olika liniment lades på samma stol som klädseln.

Dag 4 – Tävlingsdags

Iphonealarmet ljöd likt en sårad vildkanin. Den indikerade också att hotellfrukosten var i antågande. Jag och Magnus var som vanligt först uppe ur sängarna. En extra croissant och två koppar kaffe bestod den spartanska frukosten av. Enligt väderapparna skulle vädret bli riktigt bra. Morgonmolnigheten skulle ersättas av klarblå himmel och ett gradantal runt 17-18 grader. För en gångs skull stämde dessa oförutsägbara väderprofetior.

Mina tighta kompressionsplagg satt som fastnitade runt min kropp som tyvärr översteg idealvikten 75 kg genom tre kilos övervikt. Light-förkylningen var temporärt som bortblåst på grund av all liniment som jag smort in mig med. Vi fyra tog tunnelbanan till startområdet runt klockan 09.30.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

4. Best case scenario: under 1 timme och 50 minuter

Järngänget anammade strategin att inte värma upp någonting, utan lät den troligt låga ingångsfarten stå för det enerigiutsläppet. Vi gick till fållan bakom löparna med 1 timme och 50 minuter som målsättning. Klockan 10.30 gick starten för halvmaran. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte hänga på Stefan och Magnus ryggar i syfte att göra mitt eget lopp och inte falla i den frestande fällan att följa dessa två löparnaturbegåvningar.

Detta var mitt första lopp där jag blivit tvungen att kissa. Efter 5 kilometer försökte jag ta mig in i en uppställd toalett. Ingången till denna toa var inte helt lätt att hitta eller öppna. Många viktiga sekunder tickade iväg under denna onödiga process. Två gånger under loppet gick dessutom mina dubbelknutna skosnören upp, något som både irriterade och stressade mig en aning.

Bansträckningen visade sig vara den tuffaste hitintills, till och med värre än Madrid uppförsorgie. Banan var ganska kuperad, med många lutningar både nedför och uppför. Vid 12 kilometer såg jag ytterst oväntat skymten utav 1.50 timmars farthållaren. Den gröna ballongen synen sporrade mig; någon kilometer senare var jag förbi honom med agendan att försöka utöka försprånget så mycket som möjligt. Runt 14 kilometer infann sig en djävulsk opsykologisk 3-4 kilometers stigning som i ärlighetens namn aldrig tycktes ta slut. Jag försökte verkligen hålla ut steglängden, undvika Ringaren i Notre dame ställning samt ha huvudet högt under hela loppet.

Inne i centrum  serverades löparna också en hel del kullersten. Ett utmärkt tillfälle att vricka foten innan man passerade målsnöret. Vanligtvis brukar jag falla ihop som ett korthus när det är för långa stigningar eller backar. Denna gång skedde dock inte detta. Jag upplevde att jag höll riktigt bra tempo de tre sista kilometerna istället för att vara sjukt trött.

Min teori till det tror jag beror på att jag lyckade infoga tre pyramidintervaller. Det har jag aldrig gjort förut trots vetenskapen att man bör variera såväl tempo som sträcka om man vill utveckla sina tider. 7874 stycken löpare tog sig genom detta hendomsprov och vi fyra ingick i det sällskap.  Min tid efter 10 km var 53.21 minuter, efter 21 km 5.12 min/km, med ett tempo på 11.54 km/h.

Magnus Ström: Placering: 1916, Tid: 1:46:00

Stefan Hammarström: Placering 2314, Tid: 1:48:22,

Mats Widholm: Placering: 2549, Tid 1:49:40

Jarmo Kolehmainen: Placering: 7244, Tid: 2:26:09

Några av Belgiens ölsorter avnjöts på en irländsk pub som visade Premier League derbyt: Everton vs Liverpool, en match som för övrigt slutade 1-1. De tvättäkta Liverpoolfansen Jarmo och Stefan var ytterst missnöjda med slutresultatet. Att deras tränare Brendan Rodgers samma dag sparkades av ledningen gjorde inte saken bättre. Jag och Magnus tyckte enbart att det var roande.

Vi hade förbokat en timmes massage på ett närliggande ställe. Att ta en timmes massage efter loppet är en traditionsritual som agerat följeslagare under de flesta av våra resor. Den var som vanligt lika välbehövlig som  den gjorde ont. Vi haltade dock inte lika mycket efter behandlingen som före, vilket var ett gott tecken, eller inte.

En annan tradition som vi anammat de senaste åren är att efter loppet och massagen äta på ett steak house. ”Old wild west” blev restaurangen som vi valde. Den lyckade dagen avrundades sedan på dylika pubar för att avslutas med en delikat kebabplaka precis intill vårt hotell.

Dag 5 – Hemfärd

Jag och Magnus var återigen de två som stegade in först till vår sista hotellfrukost. Efter en uppfriskande dusch var det dags att packa ihop våra pinaler. Vi tog farväl av det  Tusen och en natt inspirerade hotellet och bokade en taxi till flygplatsen där vi hade gott om tid att shoppa. Jag köpte godis till frugan och barnen, samt parfymer till mig och barnen. Flyget avgick klockenligt 13.30 för att 15.45 landa på Bromma.

Vi delade broderligt på fyra kostnaden för bensin och parkeringsavgifter. Det var 85% mindre jargong i bilen hem, till skillnad från på dit vägen.. I ärlighetens namn var vi ganska urlakade utav de intensiva fem dagarna i Belgiens huvudstad. Efter betydligt mer bilköer var gänget tillbaka i Norrköping runt klockan 18.30. Borta bra men hemma bäst, men att slippa de brutalt hårda hotellsängarna var en välsignelse.

Summering

Epitetet ”Europas tråkigaste huvudstad” fick sig en rejäl törn. Vi upplevde Bryssel som en väldigt vacker stad, med många fina områden och parker. Det fullkomligt vimlade av mysiga restauranger, pubar och uteserveringar som dessutom tycktes vara fullbelagda. Vår gemensamma upplevelse att den kissande statyungen i en fontän i Bryssel är ingenting annat än just en liten pissande unge i en fontän i Bryssel. Manneken pis var nog en av de mest överskattade turistfällorna vi varit med om. Att den kunde dra till sig horder av turister under hela dygnet är en gigantisk gåta.

Om jag besökt denna stad helt ensam så hade andra saker prioriterats. Vi åt exempelvis inte på en indisk restaurang vilket för mig är en av höjdpunkterna vid utlandsbesök. Eftersom det endast tar runt 1½ timme till staden Brügge så hade jag kombinerat Bryssel med en heldag i en stad som jag länge velat besöka.

Vår nästa löpardestination 2016 är skriven i stjärnorna, men i skrivande stund ligger Serbien, Ukraina eller Moldavien högt upp på önskelistan. Utifrån denna och tidigare resor tänker jag i högre grad minska att sitta på dylika pubar för att istället uppleva fler sevärdheter, shoppa till familjen och ta flera kort.

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Nu eller aldrig

Jag har i över 10 års tid sprungit maraton och halvmaraton. Det indirekta syftet från början var nog att loppet symboliserade någon slags form utav mandomsprov. Därefter blev det mera ett kall utifrån att löpning är bra för kropp som själ och chansen att upptäcka nya städer uti i Europa. Städer som passerat löparskorna är Berlin, Budapest, Bratislava, Nice, Lissabon, Prag och i år Bryssel. Om jag bara skulle hänge mig att springa tävlingar som Stadsloppet eller Grabbhalvan så hade jag inte tränat så mycket inför dem likt jag gör när sträckan istället är cirka 21 km.

Den kick som många löpare lider av, det vill säga  tvånget att ge sig ut att springa och parallellt njuta har aldrig drabbat mig. Istället har jag våndats och skjutit upp oändligt med pass under en dag, men det blir alltid utfört, dock inte med glädje. Under passet, men främst efter träningen känns det onekligen väldigt tillfredsställande och känslan att ha tagit sig i kragen är alltid lika trevlig att uppleva. Några synergifaktorer utav löpningen är:

Ökad fysisk uthållighet

Effektivare fettförbränning

Koncentrationsförmågan förbättras

Motverkar depressioner

Ökar kroppens ”må bra hormoner”: dopamin, serotonin, endorfiner

Individen känner sig  allmänt piggare

Självförtroendet ökar

Ger en friskare holistisk kropp

Bättre blodcirkulation

Att ständigt springa i samma tempo kommer inte ge en särskilt bra utveckling. Människokroppen är smart och kommer till slut märka att det inte krävs mer av den och slutar då att bygga upp konditionen och nöjer sig med att upprätthålla den. Att ständigt träna på max av vad kroppen klarar av kommer inte heller ge någon bra utveckling. Efter ganska kort tid kommer kroppen säga ifrån, den orkar inte med sådan stress under längre tid. Antagligen visar detta sig genom skador, sjukdom eller mer eller mindre kronisk trötthet. Balansen är därmed andra ord nyckeln (från Allt om löpning).

Intervallträning – pest

Intervallträning är tuff att genomföra, såväl fysiskt som mentalt. Dessvärre är den är svår att vara utan om man vill utvecklas och bli snabbare och på så sätt flytta gränserna framför sig. Konsten är att variera intervallerna så att kroppen belastas på olika sätt och inte utsätts för samma typ av träning hela tiden.

Det är både lätt och svårt att träna intervallträning. Lätt är det för att du själv enkelt kan sätta på dig löparskorna och ge dig ut för att springa intervaller. Det svåra är man ska maximera sin prestation och toppa sin form. Då gäller det att vara noga med detaljerna. Vid intervallträning handlar det om att pricka in följande fyra faktorer och element (från Intervallträning):

Längden eller tiden på sträckan som du springer

Intervallvilan -vilan mellan momenten då du springer

Hastigheten och ansträngningen

Antalet upprepningar eller repetitioner

Vilka är då de rätta elementen? Det går inte att säga exakt vad som är bäst för dig. Alla är vi i olika fysisk form och har olika genetiska förutsättningar. Det gäller att lyssna och lära sig av kroppen och hela tiden pusha sig lite grann i rätt riktning. Allt måste falla i harmoni för att du ska få ut det bästa ur träningen. För en oerfaren löpare rekommenderas att springa kortare sträckor på 150-200 meter. Börja försiktigt och öka sedan farten och intensiteten allteftersom. Genom att göra så minskar du även chansen för skador och överansträngningar

Du märker resultat väldigt snabbt

Passar alla åldrar

Bra för fettförbränningen

Kan träna både inomhus och utomhus

Passen tar inte lång tid

Intervaller i högt tempo stärker bland annat de snabba muskelfibrerna så att de kan rekryteras när andra muskelceller är uttröttade i slutet av loppet. Intervallpassen förbättrar din löpekonomi (hur mycket energi kroppen gör av med under en viss intensitet), lär hjärtat att pumpa mer blod per minut och att mer effektivt transportera en ökad mängd syre till musklerna (Runners)

Pyramidintervaller

Sandra Heikne, en arbetskollega berättade för något halvår sedan om en ”rolig” och annorlunda form av intervallträning: pyramidintervaller. Å ena sidan blir intervallängden som längst halvvägs in i passet därefter blir de kortare och kortare ju tröttare du blir. Du behöver så att säga bara ta dig ”över toppen” av pyramiden – därefter blir intervallerna lättare att genomföra. Pyramidintervaller är dessutom mycket effektiva och kommer att förbättra konditionen betydligt.

Å andra sidan, det som gör dessa intervaller så tuffa är just att man drar upp tempot väldigt hårt i början, vilket gör att de längre intervallerna i mitten blir väldigt krävande. Fördelen är att man därmed lättare hamnar i mycket högre puls och tempo, vilket i sin tur gör att träningen blir mer effektiv och konditionen förbättrat markant. Under vilan ska det mesta av mjölksyran ha hunnit transporterats bort.

En annan fördel är att man varierar längderna på intervallerna, vilket gör att kroppen måste jobba hårdare för att anpassa sig jämfört med om man tränar samma upplägg (exempelvis4 x 4) regelbundet. Pyramidträning fungerar väldigt bra som variation till vanliga styrketräningsset. Då kan man börja med ett och vila 30 sekunder sedan gör man två följt av 30 s vila och så vidare.

För nybörjaren eller den otränade som gärna vill börja löpa lite är ett pyramidupplägg ett sätt att komma igång på. Då byter man ut sprinterna mot joggning / lätt löpning och de lugna perioderna till gång.

Eftersom jag dels är ”rädd” för blodsmak, dels har miljarder ursäkter för typ allt när det kommer till riktig jobbig träning var det ett smärre under att jag verkligen genomförde mitt första pass. Denna historiska intervallhändelsen skedde på Borgsmo idrottsplats 400 meters banan. Jag var ensam på löparbanorna medan två Tjalveidrottare höll till på gräsmattan i syfte att förbättra sina resultat.

Vädret var på sitt allra bästa humör och hejade subtilt fram mig under de 28 minuter som intervallerna tog att utföra. Det var ruskigt jobbigt, men jag hade väntat mig ännu värre smärta. Nu gäller det bara att implementera pyramidintervallerna in i mitt löpningsschema det vill säga se till  att passet inte var ett engångstillfälle.

5-10 min uppvärmning

1 min sprint + 1 min joggning

2 min sprint + 2 min joggning

3 min sprint + 3 min joggning

4 min sprint + 3 min joggning

3 min sprint + 3 min joggning

2 min sprint + 2 min joggning

1 min sprint sedan jogging

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Bekräftelsekatapulter

Smaken är som baken; hur man vill vara se ut är upp till var och en. Dock är det oerhört fascinerande hur den processen ibland gestaltar sig hos våra medmänniskor omkring oss eller i vår globala värld. Själv har jag tre tatueringar, haft hål i båda öronen och har en förkärlek till accessoarer såsom halskedjor, armband och klockor. Under min ungdom har jag uppträtt som såväl punkare, skinnskalle och som långhårig hårdrockare.

Numera handlar det väl mer om en mogen avskalad klädstil i symbios med silveraccessoarer. Balansen på vad som är accepterat eller ”för ungdomligt” är minst sagt snäv. Jag vill ju gärna tro att det handlar om hur man bär upp en attribut, att det i grund och botten är ens genuinitet som är kittet och självklart att man kan stå för det som man har på sig eller gör med sin kropp; inte bara för att alla andra gör på ett speciellt sätt.

Begreppet identitet är synonymt med ordet självbild och handlar om hur människor uppfattar sig själva. Ordet identitet kommer från latinets identitas som betyder ’samma’ eller ’densamma’. Människans identitet är det som definierar den unika människan. Den kan vara självdefinierad (hur en upplever sig själv, vem en är och inte är) eller definierad av andra.

En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning. En mycket extrem konstruktivistisk syn som ser allt som socialt konstruerat och inte ger utrymme för individuella val och uttryck, brukar kallas deterministisk.

En människas identitet utformas genom att hon får stimuli från olika saker hon ser, hör, eller känner. Dessa stimuli varseblir hon, och tack vare varseblivningen bildar hon egna inre modeller. Inre modeller är en sorts bild man har om någon viss sak, exempelvis att salmiak smakar illa. Dessa inre modeller kan dock ändras om denna person råkar äta en god sorts salmiak; då varseblir hon denna sak på nytt, och följaktligen ändras den inre modellen, till att salmiak är gott.

Identitet är en mycket viktig del av individens jag-uppfattning. Många menar att barndomen har stor betydelse för de värderingar vi bär med oss genom livet, vilket är sannolikt, eftersom yngre hjärnor är mer plastiska (Wikipedia).

En personlighet kan i beteendevetenskap vara detsamma som en identitet, eller en personlighetstyp. Olika forskare har olika definition på personlighet, utifrån vilken teori de baserar sin forskning på. Alla personlighetspsykologer använder termen personlighet till att referera till psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende. Med bestående menar man att de kvaliteter personligheten har är relativt bestående över tid och i olika situationer.

Med karakteristiska menar man att personlighet är det som särskiljer en individ från en annan. Med att psykologiska kvaliteter bidrar till en individs mönster, menar man att personlighetspsykologer söker för psykologiska faktorer som slumpmässigt påverkar och dessa förklarar delvis en individs karakteristiska och bestående benägenheter.

Inom forskarvärlden i dag råder en förhållandevis stark konsensus, med marginella skillnader i olika discipliner, att 40-50 procent av vår personlighet kan förklaras av genetiska faktorer medan den delade miljön (familjemiljön) kan förklara 5 procent medan de resterande 45-55 procenten kan förklaras av unika miljöeffekter (effekter i den externa miljön). Detta baserar man på en stor mängd data och forskning på området (Wikipedia)

Obscenitet (från latinska obscenus, ”motbjudande”, ”opassande”, ”besudlad”) är en term som används oftast inom juridisk kontext för att beskriva uttryck som anses vara stötande för allmänheten, vara anstötlig, oanständig och som sårar blygsamheten eller är otuktig.

Texter och bilder som bedöms vara obscena handlar som regel om sex eller nakenhet. Framställningar i medicinskt eller vetenskapligt undervisande syfte har som regel undantagits från att klassas som obscena, så länge som de inte är anstötliga. Andra undantag är framställningar i konstnärligt, litterärt eller politiskt syfte.

När framställningen bedöms vara obscen får framställningen därför censureras genom undantag i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagarna. Obscenitet förknippas vanligen med sexuellt innehåll; dock innefattas också till exempel svordomar, vulgaritet, blasfemi,  och våldsskildringar, beroende på sammanhang (Wikipedia).

Kultur kommer från latinets cultura som betyder ungefär ‘bearbetning’, ‘odling’ och ‘bildning’ och i sin tur härstammar från colo ‘odla’. Begreppet har fått en väldigt vid betydelse och avser i vid bemärkelse all mänsklig aktivitet. Kultur har dock främst två betydelser: andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster. Inom kulturgeografi används den bredare betydelsen som all mänsklig aktivitet.

Kultur kan definieras som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna.

Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människan (Wikipedia).

Continue Reading »
No Comments

Dupuytrens kontraktur

Fotboll är en kul sport på många sätt och vis: kamratskap, tävlingslusta och oändligt med konditionsträning. Jag började spela i IF Sylvia när jag var sju år, för att senare kliva ner på hierarkistegen till Ektorps FF och slutligen Vikbo IK. I den sistnämnda  klubben spelade jag mellan 20- till 32 års ålder. Den så kallade karriären avslutades abrupt av en elakartad främre korsbandsskada. I mitt skade-cv ingick bland annat ett brutet nyckelben, två gånger avslaget näsben, 10 stygn under ögat och delikata ljumskproblem.

En av de mindre skadorna inträffade när jag var runt 25 år. Jag tappade balansen i en nickduell, föll handlöst bakåt och tog emot fallet med högerhanden. Det visade sig vara ovanligt korkat, då de flesta av fingrarna böjdes bakåt. Det gjorde helvetiskt ont. Jag traskade bort till min tränare som stalinistiskt menade på att detta var väl inget att belasta sjukvården med. Mellan raderna menade han på att en tvättäkta man som spelar fotboll och något så fånigt som lite ont i fingrarna inte har något gemensamt.

En tränare är mångt och mycket en form av guru eller mentor. Jag lydde hans råd att inte besöka någon form av vård. Sett  i backspegeln var det självklart hur dumt som helt. Tiden gick och jag tänkte väl inte överdrivet på vad som låg i fingerdvalan förrän fingret successivt började krokna. Processen skedde dock inte på en dag utan jag kan idag inte svara på när jag började fundera på fingrets krökning.

I vilket fall som helst tog jag tag i detta 2009 genom ett härligt besök på Vårdcentralen i Kneippen. Läkarens fråga huruvida jag kände någon smärta eller inte var den utlösande faktorn till svaret: ”vi gör inget förrän det gör ont och blir värre”. Självklart skulle jag ha dragit en vit lögn i stil med att det gör fruktansvärt ont, men min ärlighet satte stopp för den strategin.

Det tog mig 6 år att ta mig i kragen igen. Fingret hade enligt mig och min familj definitivt blivit konkret krokigare. Parallellt hade jag periodvis fått en molande värk i fingret. Dessa två faktorer blev källor till att återigen stå öga mot öga med med Vårdcentralens hälsolegosoldater. Den drakoniske översteprästinnan var minst sagt inte mottaglig för varken molande värk eller krokiga fingrar. Efter ett enträget appellerande till högre makter fick jag i alla fall en remiss till Linköping och Hand och plastikkirurgiska kliniken. Det tog ett antal månader innan adekvat information och besöksdatum damp ner i brevlådan.

Det var med viss bävan jag bilade de 4½ milen till syskonstaden Linköping klockan 06.30 den 24 mars. Förutom att nästintill vara medvetslös av trötthet fanns det en oro för dylika skräckhistorier om operationer som vänner och bekantat skrämt upp mig med. Mitt krokiga finger och jag passerade hastigt de intetsägande nybyggda entrén till regionens största sjukhus. Klockan 07.40 satt jag i väntrummet med en liten rykande plastmugg med kaffe efter att gått fel några gånger i de labyrintliknande korridorerna .

Jag var inte ensam; två andra män som var äldre än mig deltog också vid denna gruppinformation. Den trevliga sjuksystern välkomnade oss och förklarade vilka alternativ vi hade till vårt förfogande samt hur vi skulle gå till väga. I informationen beskrevs alltför detaljerat hur de tre  ingreppen gick till om man som jag ville rätta till fingret. Hon passade också på att nämna att ett ingrepp i kroppen är ingrepp, något som alltid kommer att vara förenat med en risk för att nerver skadas eller andra mindre välkomna bieffekter uppstår i kroppen.

Nästa station blev ett möte med en arbetsterapeut en våning upp. Syftet var att mäta sträckdefekten på krokigheten och om det fanns en tydlig sträng i fingret som gick att behandla. Enligt henne så uppfyllde jag kriterierna för att genomgå någon av de tre alternativ som finns att tillgå. Vilken av dessa var höljt i dunkel och något som jag skulle få besked om via postgången. Sista anhalten blev att röntga fingret. Det var en oväntad servicebonus utifrån mitt neurotiska tjatande om att krokigheten hade uppkommit genom en fotbollsskada. Klockan 10.45 satt jag återigen i bilen lyssnades på Pop Evils klockrena album – Onyx samt med ett knippe  worst case scenario tankekonstruktioner på fiktiva smärtskalan i kommande ingrepp.

Detta klämkäcka namn kallas vardagligt för vikingasjukan och är en progressiv och delvis ärftlig bindvävssjukdom. Sjukdomen utvecklas vanligtvis långsamt och under lång tid. I ett tidigt stadium av sjukdomen bildas knölar i handflatan. För vissa  inklusive undertecknad utvecklas sjukdomen med en kännbar sträng som kan kröka och låsa fingret så det inte kan sträckas ut. Detta kan vara handikappande och medför ofta svårigheter att utföra vardagliga sysslor som att köra bil, tvätta sig i ansiktet, hålla i föremål, skriva på tangentbord och utöva olika idrotter såsom i mitt fall squash.

Den är väsentligt mycket vanligare i Skandinavien och det i sin tur har fött teorin om att det skulle kunna ha något med våra förfäder att göra. Teorin besannas så till vida att sjukdomen faktiskt visat sig vara vanligare på de landområden vikingarna härjat eller där de slagit sig ned i österled, det vill säga i Ryssland och även ner mot Medelhavet finns det enklaver där sjukdomen är betydligt vanligare än annars.

I Sverige uppskattas omkring 8 procent eller 700 000 svenskar lider av vikingasjukan, majoriteten av dessa är män, flertalet har dock bara lindriga besvär och behöver ingen behandling. I Sverige drabbas ungefär var femte man över 60 år och för kvinnor är andelen lika stor när de har passerat 80 år. Cirka 3000 patienter behandlas årligen mot Dupuytrens kontraktur. Men ungefär en tredjedel av patienterna får ett återfall inom tre år. Risken för återfall är beroende på olika faktorer. Risken ökar om man till exempel fick sjukdomen tidigt, om flera fingrar är krökta, om det finns tecken på att sjukdomen finns på andra delar av kroppen som exempelvis penis eller i fotsulan eller om det finns en ärftlig faktor. Dupuytrens kontraktur är en kronisk sjukdom och kan därför uppkomma flera gånger. Forskning visar att vikingasjukan är vanligare bland till exempel rökare, alkoholister och diabetiker där den gemensamma nämnaren är kärlförändringar.

Förr i tiden fanns det bara ett alternativ och det var helt sonika att operera fingret. Sedan några år tillbaka finns det två andra metoder att tillgå, operationer görs nästan aldrig. Den vanligaste och mest smärtsamma metoden heter Xiapebehandling. Den går ut på Xiapex injiceras i den hårda bindvävssträngen i handen, ej senan. Den verksamma substansen är ett enzym som bryter ner kollagenet i strängen. Läkemedelskostnaden per injektion är för närvarande cirka 6 000 kronor. Då är det positivt att bo i Svedala kontrasterat USA. Via mitt frikort behövde jag bara betala bensinen till och från Linköping.

Jag fick beskedet om Xiapexbehandling den 2 juni och fingersträckning den 5 juni. Dessvärre sammanföll det datumet med min inplanerade Skottlandsresa. Jag ringde återbud och hoppades att inte återbudet  skulle innebära 1 års väntan. Turen stod mig bi via ett återbud som någon annat lämnat. Det innebar att jag fick ett tidigare datum än det i juni.

Jag bilade i ett konstant olycksbådande regnoväder till Norrköpings syskonstad. Linköpings lasaretts nya parkering fungerade klockrent; man betalar bara för den tid som man varit på sjukhuset. Jag var i god tid innan min bokade tid klockan 16.50. 30 minuters försening i sällskap med 10 goa gubbars sällskap var lika trevligt som deprimerande. Flera av dem kom ut som skadeskjutna vitryssar. Den ena höll på dö utav smärtorna från de 10 nålsticken i fingrarna, den andre höll på att kollapsa, den tredje för chockad för att överhuvudtaget kommunicera. Utifrån att jag dels är spruträdd, dels är oerhört känslig för all typ av smärta var deras mardrömshistorier inget jag ville höra innan jag själv skulle träda in i mottagningsrummet.

Sköterskan fick dock hålla mig i armen samtidigt som hon masserade densamma. Visst gjorde det ont, men inte lika smärtsamt som jag hade förväntat mig. Alla som tagit dessa sprutor var tvungna att vänta i väntsalen runt 30 minuter innan man fick åka hem. Anledningen stavades allergiska reaktioner från den starka bakteriesprutan. Jag uppvisade inget av de 376 varianterna av  allergiska reaktioner. Det tog mig 35 minuter att bila hem till Norrköping för att andas ut. Det blev en kortvarig utandning då fingret dels svullnade upp, dels fluktuerade mellan lila och röd.

Dagen efter var fingret  kallbrandsrödblå, helvetisk öm och betydligt mer svullen än dagen innan. Jag avbokade kommande två squashmatcher utan att tveka. Att hålla i ett rack i detta dysfunktionella tillstånd kändes inte på något sätt naturligt. Samma dag ringde jag för säkerhets skull upp Linköpings lasarett för att fråga om detta var vanligt eller inte. De sa att det var helt i sin ordning.

Fas två fyra dagar senare bestod utav att fingersträcka mitt sargade finger. Första steget i den processen var en härlig bedövningsspruta vars innehåll aldrig tycktes sina. Läkaren satte nålskrället på 200-300 platser i min hand. Jag fick därefter ligga kvar på britsen tills bedövningen verkat fullt ut. Den lakoniska kvarten kändes snarare som 35 minuter. Jag visste ju vad som komma skulle, det vill säga med våld trasa sönder senorna i handen. Sköterskan fick återigen hålla och massera armen samtidigt som läkaren knäppte och knackade ut mitt krokiga finger. Det fanns inte en chans i världen att jag smygtittade på läkarens brutala kamp mot det krokiga fingret.

Efter den kroppsliga misshandeln sa läkaren att det skulle krävas dagliga träningsrutiner eftersom han inte kunnat sträcka ut allt. Jag fick därefter en ritning som visade mig hur jag skulle ta mig till sjukgymnasten. Efter att gått fel två gånger kom jag in på direkten till en snäll arbetsterapeut. Sköterskan som satt bredvid förordade plastskena, medan den jag hade tyckte handske vore ett bättre alternativ. Kompromissen blev till sist handske med extra stöd. Smolket i bägaren var definitivt att jag var tvungen att bära denna otympliga tygtingest med dragkedja från nu till på onsdag. Utifrån tidigare information var det bara på nattetid som handske eller skena skulle på. I och med nya riktlinjer så skulle handsken vara på hela dygnet runt, punkt slut. Jag fick en ny tid hos sjukgymnasten där vi dels skulle se hur fingret fungerade, dels gå igenom övningar som jag var tvungen att göra dagligen.

Att köra hem till Norrköping kändes inte helt klockrent, men det gick till sist att manövrera bilskrället från punkt A till punkt B. Att ekipera mig och gå på toaletten tillhörde numera inte alls de enklaste saker; det var som att vara barn på nytt. Efter någon dag tog jag som hastigast av handsken och såg till min förfäran att fingeruslingen nästintill var rak, dock kunde jag inte böja på fingret. Den stora blodblåsan som uppstått efter sprutor och fingerknäckningar tryckte jag splatterfilmiskt bort. Att sova med handsken var inte alls så  farligt som jag trott från allra första början.

En vecka senare drog hela familjen till Linköping. Målet var att få adekvat information om dylika övningar för mitt finger. Sjukgymnasten på Linköpings lasarett var väldigt snäll och svarade kunnigt på mitt flöde utav konspiratoriska frågor. Jag undrade bland annat om det inte var bäst i alla fall att ha på handsken även på dagen. Hon berättade då, att om fingret vill kröka sig igen så spelar det ingen roll vad man gör nu. Det viktigaste var att göra de 5 övningarna 4-5 gånger per dag samt att ha på handskskenan på natten. Visst var fingret fortfarande gulaktig och svullen, men den såg onekligen relativ rak ut. Det ömmade lite, annars hade jag ingen nämnvärd smärta.

Två veckor efter besöket hos sjukgymnasten så ser fingret fortfarande rak ut. Några smärtor känner jag inte; dock skulle jag kunna göra flera av de övningar som jag blivit ombedd att göra 4-5 gånger per dag. Fingret är fortfarande missfärgat, visste jag inte bättre så hade jag gissat på att det är på väg att ruttna bort. Enligt läkarna kan det ta över en månad innan detta försvinner. Jag är väldigt nöjd med hur sjukvården har hanterat detta. Trevlig, strukturerad och kunnig personal var det jag möttes av.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu