Subscribe to RSS Feed

Kost, Hälsa, Träning

Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, DynaztyEurope, Age of reflection, Find Me,  Sapphire EyesArt of illusionSolenceGhost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

3. Max Martin: 25

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

 

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

 

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låtEleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def LeppardMötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

 

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? EclipseReach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify listaBest of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (BurnMasqueradeSavages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (BurnMasqueradeSavages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space ”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

  • Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
  • Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
  • Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
  • Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
  • Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, GlasgowTobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om ShyPhenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville)Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigareDock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval””Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Continue Reading »
No Comments

Probably the best wellreasoned yearlist in the world!

Nu kommer vi till dem som är sämst av dem bästa, det vill säga skrapet av årets kvalitetsutbud. I denna listfas ruckas även de adekvata kriterier som jag själv satt upp, som exempelvis hur helgjutet ett album var och dylikt.

Årets skörd var dock något utöver de vanliga, så även platserna mellan 21-30, vilka även dem åtnjutits av en exceptionellt hög kvalitetsnivå.

Vilket album som hamnande på plats 21 kontra plats 30 handlade nästan mer om på vilket humör jag vaknat på, eller om Miljöpartiet äntligen var på väg ur Riksdagen.

 

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga. White Widdow, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta med råge.

 

21. Lebrock – Fuse

Oj då, var kom detta ifrån? Kan AOR bli mer 80-tals soundtrackigt och Miami vice smattrande än finska Brother Firetribe? Tydligen, debutalbumet från  den brittiska duon Michael och Shaun var snäppen värre. Från renodlad retrosynth, till att addera 80-tals aor-gitarrer och därmed titulera sig som ett AOR-band.

Resultatet blev ett parallelluniversum där syntångorna fick fritt spelrum mellan de fjäderlätta gitarriffen. Med den resan i bagaget så var det lätt att avfärda musiken som bagatellartad. Vanligtvis är det då på sin höjd tre låtar som lyser igenom. LeBrock tycks dock mena allvar med sina retrovibbar, och aimade istället för epitetet helgjutet.

Den missionen lyckades de med. Träffsäkra melodier och refränger som gjutits med såväl bra sång, utmärkt produktion och redig variation. Jag verkligen älskar Device – ”Hanging on a heartattack”, Animations – ”I Engineer ”, Dollar – ”It´s natures way” och Real life – ”Send me an angel ”, vill man ha mera av den varan så lyssnar man helt sonika på Fuse.

22Smash into pieces – A new horizon

Att Örebroarna skulle toppa Arcadia såg jag nästan som osannolikt utifrån hur bra det albumet var. Dock är deras nya alster ett bevis på att de befäster den väg som de stakade ut via deras tredje album  Rise and Shine från 2017.

Det var på det albumet som karaktären och ”trummisen” The Apocalypse DJ introducerades. Han ersatte trummisen Isak Snow och basisten Victor Vidlund. I och med detta ändrades också deras sound. Det innebar mycket EDM-element, electro och 80-tals synth adderades till musiken det vill säga Dance-AOR.

De starkaste trumfarna på albumet var titellåten ”Rise up” samt stadiumarenasmällarna ”Real one”, ”My wildest dream”, ”Bangarang” och ”Broken parts”,  det vill säga de första fem låtarna. De andra är också bra, men inte i paritet med dessa. Hade så varit fallet så hade plattan avancerat till en top 10.

23Jakob Samuel – CoExist

The Poodles tillhörde en av mina största och bästa AOR-husgudar. Jag är dessutom ett stort fan av Jakob Samuels röst, det liksom hörs direkt vem det är som tar de raspiga tonerna, vare sig det var The Poodles, Kryptonite, Midnght Sun eller Jeckyl & Hyde. Nu är mannen bakom The  Poodles back in buisness och det skulle kunna låtar hur spretigt som helst eftersom han är en man med många genresträngar på sin lyra.

För oss som dyrkar genren var CoExist som en tidig julklapp. Tung AOR, förklädd till melodiös hårdrock och flankerad av en organisk och köttig produktion. Smarta och snygga arrangemang lurar hela tiden bakom hörnet när tyngd balanseras mellan mjukhet på ett föredömligt sätt. Då Jakob behärskar fler genrer så är detta också en eklektisk lägereld, där fler grillkorvar än bara melodisk hårdrock grillas.

Detta är ett bra album rakt igenom, men de låtar som sticker ut mest och bäst är ”Every minute, every hour”, ”Stand by you”, ”One last time (Oasis-AOR?)”, ”Fast lane (plattans kronjuvel)”, ”Freak” och ”Ghost”.

24. Edge of paradise – The unknown

Varken Delain eller Within Temptation släppte något album i år! De kompenserades istället av Los Angeles bandets fjärde album. In med ny basist och ny trummis, och visp utkristalliserades deras klart bästa platta.

Gillar man de refrängstarka sidorna av italienska Lacuna oil eller Paramore så lär man dyrka detta rytmiska flaggskepp. Refrängerna var utmejslade med Whisky a go go hantverk i kombination med ett bombastiskt tyngt synthsound.

Gitarrerna omgärdade de sköna melodierna på ett ytterst sparsmakat sätt; det vimlade av högoktaniga hits helt enkelt.

25. Anette Olzon – Strong

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare.

Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets”. (Texten tagen från min recension av ambitiösa Heart Healer projektet)

Om han hörsammat detta budskap är nog inte troligt, men sammanträffandet kunde inte komma lägligare. Det tycks som att Anette och Magnus har samarbetat när det gäller konstruktionen av låtmaterialet. Det hörs att det finns några nya element inborrade i Magnus patenterade aor melodiska heavy metal hårdrock. Vi blir serverade det tyngsta både huvudrollsinnehavarna varit delaktiga i tidigare. Symfonisk metal blandades ursnyggt med power metal, självklart levererat med träffsäkra refränger,  vackra melodier och tro det eller ej sparsmakad growl.

26. Nitrate – Renegade

Britternas tredje alster sedan 2018. Nottinghamsonen Nick Hogg vände återigen sina blickar til the land of lagom. På första plattan sjöng Pete Newdeck (Edens Curse, Blood red Saints, Newman, Midnite City ), på andra svenske Philip Lindstrand (Find me, East temple Avenue, Strong).

Valet föll denna gång på Art Nations Alexander Strandell. Återigen  var det dags för en helt ny line-up. Den ende kvarvararande medlemmen är projektledaren för detta AOR-regalskepp: Nick Hogg.

Såhär sett i backspegeln var det en win win. Dels utkristalliserades sig albumet som deras bästa, dels gör Alexander sin bästa vokalistinsats ever. Låtskrivarna har influeras starkt av Def Leppard  och Hysteria denna gång. Dock inte alls som deras svenska kollegor i Grand Design, men på ett mer subtilt och inte lika utstuderat sätt. Bästa låt:  ”Children Of the lost brigade

27. Vega – Anarchy and unity

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

Brittiska Vega har hunnit släppa 7 plattor sedan 2010. För tre  år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”.

Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album det vill säga mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud? Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville på efterkommande Grit your teeth.

Anarchy and unity byttes The Graves brothers mot att Vega själva producerade innehållet. Billy Taylor (ex-Inglorious) äntrade Vegasättningen som ny gitarrist medan Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City) blev ny trummis. Det är ju så jäkla svårt att klanka ner på Vega eftersom de tycks göra allt rätt, förutom att jag har så svårt att nynna deras låtar. Det blir liksom som en blockering, och jag har egentligen ingen aning om varför. För egen del hamnar det nya materialet mellan deras tidigare alster och underbara Grit your teeth.

I ärlighetens namn existerade det inget lågvattenmärke på albumet. Variationen var betydligt större än den brukar vara och hitlåtarna stod som spön i backen. Det var  tyngt, mjukt,  balladigt och det med rockurkraft, men jag blev ändå mätt innan albumet nått till sitt slut, trots att alla låtar egentligen är killers.

28. Creye – II

Första plattan gick i tecknet:” så här bör vi låta om vi ska spela aor”. Denna utstuderade strategi gjorde att allt lät fernissat, men när man skrapade lite på ytan så fanns det inget alls under alla lager.

Det är därför jag är så förtjust i deras ”helomvändning”. Creye har skapat sig ett Crey – sound som updaterar den generella aor-strukturen, utan att modifiera vare sig sound eller genrevändning för mycket.

I vilket fall som helst klär detta Creye på ett mycket bättre sätt. Deras  hi-teach poprock sound mejslade fram minnesvärda låtar som ”Broken highway”, ”Carry on”, ”Find a reason” , ”Can´t stop what we started”, men framförallt hiten ”Siberia”. Det fanns egentligen inte någon svag länk på albumet, förutom att jag fick en mättnadskänsla innan plattan tog slut, ungefär samma ätstörning som på Vega. Kan det vara så att det blev lite väl för tillrättalagt?

29. Kent Hilli – The Rumble

En av årets 10 bästa låtar återfanns på detta album. ”Don´t say it´s over” knockade mig fullständigt och troligtvis andra fans av Foreigner, då inspirationen härstammade därifrån. Med denna produktion, denna röst och denna refräng så skulle låten lugnt kvala in på alla plattor Foreigner skapat, även 4Kent Hilli tillhör de bästa sångarna i branschen tillsammans med Toby Hitchcock (Pride of Lions). Deras starka strupar fungerar som vokalistporr för svunna tider då Jimi Jamison, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Bobby Barth regerade.

Numera lyser sådana vokalistakrobater med sin frånvaro. När det väl dyker upp halvgudar som Toby och Kent så infiltreras de i ren pur konservatism, på gott som på ont. De liksom hamnar i reproduktionskugghjulet, där inget nytt adderas, utan allt ska låta som det alltid gjort, fast i en aning modernare skrud. Det enda förhandlingsutrymme dessa två herrar har förutom sina röstresurser är att skriva eller få skrivet sig låtar som är lika bra eller bättre än de så kallade klassiker som härstammar från det glada 80-talet. Perfect Plan lyckades med väl godkänt med att skapa en helt fantastisk platta, precis som Brother Firetribe och självklart Pride of Lions.

The Rumble var det mer renodlad klassisk aor som gällde. Till sin hjälp tog han multibegåvade svenskan Michael Palace. Genialisk, men i mitt tycke bär han inte röstmässigt upp sin egna musik fullt ut. Kombinationen Palace och Hilli… too good to be true? Manna från himlen, njae, så borde det varit, men så blev det inte. Löpande band principen skapar kanske okejiga låtar, men sällan de som adderas till årets bästa låtar. Det är ju precis detta dessa herrar har att förhandla med – bra låtar.

Tyvärr hade inte låtskrivarteamet Palace/Hilli lyckats pricka in så många ess i leken som jag förväntat mig. ”Can´t wait” tillhörde de låtar som stack ut lite extra precis som powerballaden ”Heaven can´t wait”. ”Does it feel like love” och ”Love can last forever” infogades till de mest kvalitativa alstren. En besvikelse, men det var utifrån utomjordiska förväntningar. Den var tillräckligt bra att inkorporeras på årets bästa lista, men inte så högt upp som jag trott från början.

30. Constancia – Brave new world

Detta är verkligen keyboardisten Mikael Rosengrens skötebarn. Redan 2009 släpptes debutalbumet Lost and gone, sex år senare Final curtain och efter ytterligare sex år Brave new world. Det är inte jättesvårt att lista ut att deras fjärde album lär komma ut 2027.

Ut med vokalisten David Fremberg, in med britten  Pete Godfrey (Blood red saints, InFaith). Inget  ont om David, men Pete passar ännu bättre in i deras melodiösa cocktail. Han påminner lite om den tyvärr bortgångne brittiske kollegan Tony Mills. Mikael och Pete har skrivit låtarna tillsammans ,vilket skapade en lite annan känsla på deras tredje alster än på de två föregående.

Brave new world osade tvättäkta hederlig svensk melodiös hårdrock kryddat med en dos AOR a´la Madison, Talisman, Heartwind och Dalton. När låtarna håller så hög klass som ”Brave new world”, ”Forget me not”, ”My disease”, ”Stand your ground” och ”We are the unbreakable”  var det bara att tacka och ta emot. Produktionen var klockren, precis som vokalistinsatsen samt att alltför många låtar var över medel till skillnad från de två tidigare plattorna där intetsägande var ett ledord som svävade ovanför musiken.

 

Vi som nästan kom med på listan!

Heart Healer – The metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”.

Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo)Youmna Jreissati (Ostura)Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia)Noora Louhimo (Battle Beast)Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft
 all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

Robin Mcauley – Standing on the edge

Bättre sent än aldrig, Robin McAuley släppte sin första soloplatta, Business as usual (1999). Förra årets lyckosamma Black Swan projektet gav såväl Robin som Frontiers råg i ryggen, därav en uppföljare cirka 21 år senare.

Albumet innehåller två av årets 50 bästa låtar: ”Thy will be done” och ”Standing on the edge”. Late December” och ”Say goodbye”  var också magiska,. Just dessa låtar bör prisas, men inte i den grad att albumet i sig kan tampas med årets 30 bästa.

Det ska tilläggas att den snart 69-årige Irländare fortfarande är en urkraft att räkna med. Han sjunger bättre än någonsin, precis som på Black Swan.

7th Crystal  – Delirium

Seventh Crystal bildades av sångaren och låtskrivaren Kristian Fyhr (Perpetual Etude). Densamme har med Pete Alpenborg från Arctic Rain blivit Frontiers Alexandro De Veccios nya kelgrisar då det kommer till att skapa ny magisk aor till andra artister eller grupper i Frontiersstallet.

Debutalbumet osar av finurligheter och udda inslag, utan för den skull göra en Radiohead, det vill säga avkall på genren i sig. Melodiös hårdrock samsas med högkvalitativ AOR. Kristian Fyhr är dock ingen Lou Gramm, vilket få är förunnat, han pendlar mellan mästerlig till mindre bra, lite beroende på låtkonstruktionerna.

Professionellt på de flesta fronter,  med framtiden klart framför sig. Jag ser redan fram mot uppföljaren där de höjt sig en nivå och därmed utmanar de stora drakarna om en topp-10-plats på denna eminenta lista.

Icons for hire – Amorphous

Pop, Rock, Hip-hop, Electronica och Hardrock  cocktailiseras och bildar i mina öron Dance-AOR. Duon sångerskan  Ariel Bloomer och gitarristen Shawn Jump bildades 2007 i Illinois och har från dess hunnit släppa 4 album varav den senaste släpptes i år, precis som ett annat Dance-AOR band The Dirty Youth.

Liknelserna är sjukt många mellan dem som att de just släppt samma antal album och att de är mästare på att skapa catchiga melodier med sanslöst sköna refränger i stil med Gwen Stefani, Pink och Paramore. Gruppen,  precis som Skillet är kristna band.

De vill dock inte skylta med det eftersom folk generellt sett är fördomsfulla. Återigen visar Icons for hire på sanslöst hög låtskrivareklass, tyvärr var årets musikskörd exceptionell.

Ad Infinitium  – Chapter II – legacy.

Vem kan motstå vampyrer? Enligt mig bör de vara flera sådana fans än Spidermandyrkare där ute. När en grupp viger en hel platta till de blodtörstiga solskygga varelserna var det bara att abdikera – hälften var liksom vunnet.  Överkurs eller inte men deras vision är en vampytriologi. Debutalbumet avverkades, precis som uppföljaren, så nog lär vi få se fram mot ett avslut i deras tredje kommande platta om varelser som inte är det minsta behov av solskyddskrämer.

Gillar man dessutom gruppen Kamelot så var 3/4 vunnit. Önskade man sitt örongodis utblandat med Within Temptation och Jim Steinman, varsågod, då blir helhetsbilden komplett.

Egentligen är jag schizofrent trött på genren powermetal. Men då och då dyker det upp album som helt enkelt upphäver denna mentala bannlysning. Detta album är ett sådant, precis som Firewinds fem senaste och Nils Patrik Johansson utmärkta The Great Conspiracy.

Epicentret i denna Schweiziska konstellation kretsar runt sångfågeln och låtskriverskan Melissa Bonny. Det är mer en regel än undantag att vi hittar svenskkopplingar i utländska band. Basisten Jonas Asplind (Orphan gypsy, Follow the Cipher) var en originalmedlem som slutade inför denna platta. Dynazty-och Amaranthevokalisten Nils Molin gästsjunger på låten ”Afterlife”.

Detta är dock långtifrån den bästa låten. ”Reinvented”, ”Unstoppable”, ”Into the night” och ”My justice, your pain” överglänste alla detta svenskinslag. Jag är långtifrån något fan av growl, men i lagom doser som på The Legacy blir faktiskt den en skön ingrediens i helhetsbilden.

The Dirty Youth – Project 19

Södra Wales stoltheter The Dirty Youth släppte sin fjärde platta två år efter utmärkta Utopia. Vill man ha sin musik serverad med distade gitarrer och Pink poprock, så är detta gruppen ni söker. De är mästare på catchiga poprock-hymner som dels är tidlösa, dels minnesvärda.

Project 19 vimlar det av nynnbara alster som sätter sig likt Hubba bubba. Dock är de färre än på de tidigare albumen, vilket innebär att de inte tar sig in på top-30. Deras musik kategoriserar jag som Dance-AOR, precis som svenska Normandie, Smash into pieces och amerikanska Icons for hire.

Continue Reading »
No Comments

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

Många hälsoflugor i en smäll

Jobbar man med människor som jag likt många andra i vårat avlånga land, måste man vara medveten om att axlarna generellt sett lätt åker upp, vare sig man vill eller inte. Parallellt har man ett livspussel som ständigt pockar på ens uppmärksamhet, samtidigt som egentid, träning och umgås med kompisar finns  med på ens självskapta kravlista.

Musklerna får då ofta arbeta statiskt under långa arbetsdagar i kombination med vardagspyssel och övriga krav. Musklerna blir överbelastade, till slut slits de ut, vilket kan leda till kroniska smärtor eller periodvis värk.

Träning är bra, men det viktiga är att träna i rätt dos. Att träna 4-5 dagar i veckan i kombination med långa pass är i många fall ett bra verktyg att bita sig själv i ankeln med. Ibland kan verktygen ”less is moore” & ”kvalitet framför kvantitet” vara de mest effektiva strategierna när det kommer till träning.

Många människor tror och upplever att mycket är bäst, när det i själva verket balans mellan träning, återhämtning och vila i kombination med god kosthållning och bra sömn som är ”the holy grail”.

I slutet av förra året tror jag att jag hittade min träningsbalans, utifrån att jag fyllt 52 år, tränat hela mitt liv, och medveten om att det bara går utför med kroppen, om man inte tränar och äter smartare än tidigare.

För mig är det tre gånger per vecka som gäller; squash två gånger, löpning 1 gång. Därutöver har jag lagt in tid för återhämtning vila, dagliga lågintensiva promenader, hyfsad kosthållning, mer sömntimmar och nästan viktigast av allt: en betydligt mer devalverad egen-krav-lista.

Dock går det inte komma ifrån ens förflutna; fotboll från 7 år tills 31 år, parallellt squash från jag var 20 år till nutid och förhoppningsvis framtid. I och med att jag sprungit många hel-och halvmaraton har många långa träningspass passerat revyn.

Frågan är om kroppen förträngt tidigare träning och tävlingshistorik? Eller om stelheten i ländryggen är sena svar på att ens kropp helt enkelt tagit stryk av 45 år med ganska hård träningsdos, där fotboll, squash och långlöpning verkligen sliter på kroppen.

De senaste 5 åren upplever jag att mitt reahabtänk som kostat mig mycket pengar hos naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och massörer, varit sunt utifrån att försöka klippa och klistra med ens tävlingshälsa. Två gånger om året besöker jag min favorit kiropraktor Rickard Szczepanski med syfte att få träna-rätt-vägledning samt justera och förebygga kroppsliga snedbelastningar.

Därutöver så unnar jag mig 10-12 gånger per år att gå till massörer i syfte att inte köra kroppen i träningsväggen. För mig passar Massageakademin finska djupmassage allra bäst. Där regerar kungen av armbågar i vad-och lårmuskel penetrering: massageterapeut Juhani “Jussi” Koskinen.

Kost, hälsa och träning temat har alltid legat mig om hjärtat. Därför har besök på tidigare spå anläggningar som Tällberg vid Siljan, och Spa besök dagar i Las Vegas, lockat, mer än det skrämt.

Att jag fastnade på för Himmelsby gård från första taget var väl deras förföriska reklam över deras nybyggnation i årsskiftet där de visade bilder på ett Romerskt bad. Det liksom satte sig på hjärnbalken. Till sist kunde inte mitt sinne värja för estetiken i kombination med kost, hälsa och träning, endast 40 minuter från Norrköping.

Nu har vi öppnat vår exklusiva romerska simhall. Här kan ni njuta av en skön simtur i vår stora varma simbassäng och  slappna av i den Romerska varma källan.  Uppleva saltets välgörande inverkan på kroppen i vår unika saltbastu..  Träna i nya gymmet och slumra till i våra sköna vilsängar”.

Att 2 nätter inklusive 2 behandlingar gick på 6400 kronor gick att förtränga genom att anamma: ”det är jag värd”, vilket jag i för sig är, men ändå. Kalaset bokades i mitten av februari.

Mitt 4 veckors schema på NP-center har en vecka vars upplägg ger mig möjligheten att ta ledigt fredagar var fjärde vecka. Det innebär att det frigörs en sammanhängande period på 4½ dagar från onsdag till söndag. Dem klockrena luckan har jag sett till öppna ordentligt. 2018 bokade jag upp halva det året på det viset, i år ansökt semesterdagar i ytterst god tid: februari till maj och september till december. Detta var portalen till detta spa-äventyr.

Hälsodag 1

Superutvilad inledde jag processen med att packa inför Mantorp i symbios med Spotify listan: Top of the class pop. Förutom detta såg att näst senaste avsnittet av Star Trek Discovery och Jägarna.

Prick klockan 14.07 vred jag om  tändningsnyckeln, som sällskap hade jag på världens bästa aor-pomp album: Fortune – Fortune (1985). Anlände till Mantorp och ett av deras ögonstenar: Himmelsby gårdshotell lite innan klockan 14.47 . Det var den tiden som man som gäst kunde komma tidigast.

Incheckningen var en orgie utav pure service. Under det mötet fick jag nyckelkortet till mitt rum. Det minst sagt klaustrofobiska rummet var en enkel match att acklimatisera sig i. Jag bytte om till det jag blivit tilldelad mig: badrock och tofflor. Mitt rum låg illavarslande inte  huvudbyggnaden, utan ironiskt nog, cirka 100 meter därifrån, i Storstugan.

 

Det kändes lite udda att likt någon sektmedlem tassa sig över grovkorniga småstenar för att nå min destination. Personalen sa att på Himmelsby äter man alla måltider i just den munderingen, om man vill.

Dock var det få i restaurangen som hörsammat det idealet. Jag var den enda under gourmé fikat som var klädd så, de andra hade fredags-klätt-upp-sig. Jag intog kvickt första bästa lediga hörn.

Försynt, men inte osynlig, även om jag önskade det, ställe jag mig i fikakön. Borden dignade av hembakade muffins med äppelfrosting, toscatårta, chokladbollar, bärpannacotta, fruktsallad, våfflor, donuts, men även ”nyttigheter” som hawthorns-smoothies och hembakat bröd med ärtsmör.

Hur jag som sockermissbrukare skulle klara mig ur detta var en gåta. En förebyggande strategi var helt sonika att skippa skiten. Den ändrades snar till, ”jag har ju betalt för det, en kopp kaffe kan jag väl ta”.

Det där med kaffet fick jag rätt på, det andra blev för frestande att avstå från helt enkelt. För att slippa gå och stå i kön flera gånger körde jag en LEAN, för att ta det jag skulle ta… på en tallrik. Teoretiskt sett djävulskt bra, praktiskt sett ett praktfiasko.

Pannacottaglaset välte i slowmotien över hawthorns-smoothies, som i sin tur välte dels på golvet så det blev glanshalt, dels på min badrock som mer liknande något ur en ungersk porrfilm. En av personalen tyckte synd om mig, hämtade en ny rock, torkade upp allt på golvet, klockren service.

Ett kilo tyngre gjorde jag en kort husesyn över anläggningen i min vita badrock med matchande kritvita tofflor. Jag inledde vistelsen med 40 minuters infraröd bastu. Den låg i den äldre spabyggnaden, med ett turkiskt bad, en stor bubbelpool och en hälsobar där man kunde dricka juicer, vatten och frukt.

Invid den fanns den genomskinliga IR-bastun. Den var otroligt nog mindre än mitt rum, med plats för högst 3 personer. Då den var tom passade jag på att inta tingesten, Det var mitt första besök i en sådan. Enligt skylten skulle hälsovinsterna vara sanslösa. Gradantalet pendlade mellan 39 – 40 grader, vilket så det skulle vara.

Det som är bra med infraröd bastu och vanlig bastu är att svettningen som utsöndras blir  en naturligt detoxmetod. När vi svettas rensas kroppen från ackumulerade kemikalier  eller gifter ut genom våra porer och ut ur vår kropp. Detta är den i särklass snabbaste sättet att bli av med gifter ur kroppen.

Svettbehandling har länge använts av spakliniker och terapeuter för att hjälpa kroppen från skadliga gifter. En infraröd bastu tar denna utrensning ett steg längre och förbättrar kroppens förmåga att svettas.  Svettning är en av endast fyra möjligheter kroppen har vid eliminering av olika toxiner. De andra tre elimineringskanalerna är via tarmtömning, vår andning och urinering.

Det var en behaglig upplevelse; 40 minuter rekommenderas, ett råd jag följde som förstagångsbesökare. Efter denna kroppsliga detox vandrade jag bort till den stora bubbelpoolen som för tillfället var ledig. Den ena sidan hade en stråle som mer kunde liknas vid en bred vattenkanon. För mig blev det som en kraftig vattenmassage på alla punkter av ryggen; oerhört välgörande, under de cirka 30 minuter jag var i.

Jag förflyttade mig från äldre delen, till den nybyggda delen som stod klar i början av 2019. Jag duschade på herrarnas; här hade det inte sparats på kapital precis. Duscharna och toaletten var väldigt lyxigt utformade. Las Vegas  känslan utvidgades när jag trädde in i the masterroom: den romerska simhallen – wow.

Hallen var inte överfylld av gäster, vilket var befriande, då fanns det gott av platser att kunna välja mellan. Jag slog mig ner på en av deras inbjudande tillika sköna vilsängar. Gjorde mig hemmastadd genom att lägga ut de 5 böckerna jag hade med mig; mobilen la jag ännu längre bort. Tanken var att använda den så litet som möjligt, för att istället läsa böcker som jag inte kommit igång med ännu, samt pitcha idéer till en bok som jag lovat mig själv publicera inom två års tid.

I detta kravlösa och halvt meditativa sinnestillstånd saknades något. Öl ville jag undvika, kaffe fanns inte, men kallt vatten vore lösningen på att ha något att sippa på. Det fanns ett utrymme för just sådana saker, längst bort i rummet. Mitt fokus låg på kallt vatten, men inte maskinen som serverade vattnet. Att jag sträckte fram fingrarna för att känna hur kallt vattnet egentligen var, var en överilad trög tanke. Vattnet var skållhett, trots det tog det några sekunder innan jag kunde greppa att jag blivit brännskadad.

2½ fingrar var röda som kräftstjärtar. Jag hittad till sist kranen för kallt vatten. Tanken slog mig inte att ljummet vatten var att föredra, framför iskallt. Den närmaste timmen fyllde jag på glaset med kallt vatten och höll de drabbade fingrarna i det. De sved en stor del av kvällen, både fysiskt, men även psykiskt, för min dumhet.

Med fingret inborrat längst ner i det genomskinliga glaset i det kalla vattnen stegade jag in i en annan del av det nybyggda romarbadet: saltbastun. Den estetiska utformningen med äkta salttegelstenar var sensationell; för ett tag förträngdes smärtan. Inspirationen kom från sydeuropeiska kurorter som Bagni i Lucca, där saltgrottor/gruvor var en stor del av den ursprungliga spaanläggningar för de välbärgade. De upplevde att aldrig drabbades av virussjukdomar, astma eller andra luftvägsbesvär.

Här är några påstående som salt ska ha på människan. Saltet är ett naturligt ämne som har läkande och hälsosamma effekter.  Saltet dödar bakterier samt svampar och stimulerar immunsystemet. Vid förkylning minskar saltbehandlingen svullnad i slemhinnorna. Snuva och hosta blir bättre eller försvinner helt. Vid besvär av astma har läkarna konstaterat att saltrumsbehandling har lindrande och positiva effekter. Astmatiker får lättare att hosta upp slem och andningsbesvären kan minska.

Saltterapi stimulerar luftvägarnas försvarsmekanismer och har en antiinflammatorisk verkan. Saltbehandling är även bra vid psoriasis samt hudeksem. Dessutom I: är det en fantastisk relaxupplevelse. Dessutom II: vilka vetenskapliga dessa påstående vilar på vet jag inte, eftersom det är Himmelsby information som förmedlat informationen.

Efter jag duschat och bytt om från sektutstyrseln till kläder med attityd stegade jag in till deras fina restaurangdel. Jag blev tilldelad en tvåbordssittplats.  Förrätten bestod av gårdens kronärtskockssoppa, krispiga kronärtskockchips, inlagd jordärtskocka & ostkräm av lagrad hårdost. Kronärtskocka var för mig inget jag till vardags vräker i mig precis. Detta till tros blev helheten en ytterst angenäm överraskning.

Till detta tog jag två 0.4 liters öl. Varmrätten bestod av well done flankstek från svensk gård, potatis-och tryffelpuré, rostad kalv sky, sotad morot, friterad persilja & syrad gul morot. Även detta var en form av smaksensation.

Efterrätten var i paritet med de två övriga recepten: syrlig äppelkompott, knäckig havre med kardemumma, äppelmustgelé, vispad vaniljsmetana & mjuk kanelmaräng.

Under middagstimmen där jag satt i min självvalda ensamhet öppnade sig sinnet för två frågeställningar. Den ena rörde hur mycket man som ensamgäst tittar på typ alla  inredningsdetaljer. Varenda millimeter utav den vackra kristallglaslampan synades utförligt. Egentligen rörde det mig inte nämnvärt att sitta ensam, men visst är det lite speciell att inte ha någon att samspråka och umgås med, när alla andra i lokalen tillhörde olika sällskap.

Den andra reflektionen rörde matvolymerna. Hade jag haft en hamster så hade även den fått anorektiska drag av bristen av normalstora portioner. Det gick upp ett ljus för mig varför generellt sett välbeställda människor är smala…de får i sig för lite mat. Av fysiologiska orsaker dök det periodvis upp hägringar av saftiga kebabrullar, och de dansade retfullt någon form av ringdans runt min tomma tallrik.

Väl medveten om att jag druckit alkohol, och att jag var några mil från närmaste kebabhak, fanns det bara en utväg. Restaureringens fräscha focacciabröd toppades med olika röror. Det blev räddaren i nöden.

Efter kvällsmiddagen traskade jag upp till deras konferenslobby, en plats som var öde, förutom en uppstoppad räv. Jag försökte skjuta upp det oundvikliga, att för tidigt inta mitt klaustrofobiska rum, ironiskt nog döpt till Storstugan. Jag slog ihjäl ytterligare en timme där, innan jag begav mig tillbaka till mitt rum. Sociala medier, avlöstes av tv-tittande och lite Kepler läsning.

Hälsodag 2

Vet inte om det var så att väggarna  i det minimala utrymmet försökte angripa mig, eller om all detox gjort mig nojig, men sov dåligt gjorde jag i vilket fall. Sängen var i och för sig skön, men kuddarna höga som små mini Eiffeltorn, täckena heta, så att en kall Sibiriennatt skulle kunna stillas värmemässigt.

Frukosten bjöd på allt från bacon & äggröra, smoothies & färska frukter till nybakade frallor med diverse pålägg samt flingor & müsli med tillbehör. Jag missade inte tillfället att grädda egna våfflor i kombination av två koppar varmt ekologiskt kaffe. Mätt och belåten traskade jag vidare till mitt första av två behandlingar under helgen.

Från klockan 10.00 och 50 minuter framåt befann jag i ett behagligt meditativt rum. Hot Stone massagen utförs med varm olja och heta lavastenar. Värmen från stenarna förstärker och fördjupar massagens förmåga att lösa upp spänningar och minska stress.

Teoretiskt sett lät detta bra, då det var mitt första möte med varma stenarna. Praktiskt var det inte lika bra. Visst, det var behagligt, stämningen och atmosfären på topp, men alla gånger i veckan skulle jag ta massage där händerna används som redskap.

En massörs värsta fiende är konsekvenserna av sitt yrke.  I en studie från Taiwan av Jang et al framkom det att massörer hade en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad besvär från muskler och leder. Cirka 71 % av massörerna i studien hade inom en tolvmånadersperiod minst ett besvär från rörelseapparaten. Över 50 % av massörerna fick besvär med tummar och fingrar, 31,7 % av massörer fick skulder besvär, 28,6 % fick besvär från handleder, 23,6 % fick besvär med armarna medan 25,5% fick nackbesvär. Den lägsta prevalensen hos massörerna var 19,3 % och det gällde ryggbesvär.

Det innebär indirekt att verktyg som laser, heta stenar, diskus, bambusticks, ribbstolar, och dylikt är deras verktyg att förlänga sitt massör-yrkesliv; smart och bra för dem. Utifrån ett kundperspektiv, inte lika upphetsande, när jag lagt 895 kronor för 50 minuters behandling. Nu har jag testat heta stenar, men jag kommer aldrig mer att betala för något liknande.

Nästa anhalt blev att testa deras svar på turkiskt bad. Denna variant var inte av det ångiga slaget, utan värmen strömmade istället ur från deras två bastanta marmorerade vilobänkar. Maxvärmen låg runt 40 grader. Efter 30 minuter blev jag tvungen att fråga personal om bastun verkligen fungerade. De förklarade att syftet med bastun var just att den var ångfri, och inte översteg 40 grader.

Det hade ju varit nice med ett uns av svettdroppe. Då jag under dessa tre dagar inte såg någon annan  i bastun, antog att fler gäster upptäckte det inte ägarna upptäckt, att bastun i sig var totalt färglös, och helt utan någon form av aha-upplevelse, trots att utrymmet i sig var estetiskt tilltalande.

Kompassen pekade där i från mot det nybyggda Romerska badet. Saltbastu halvtimmar varvades med behagliga liggningar i deras relaxstolar. Det tog ett tag, men efter tag kom jag in i ett lugnare tempo, ett sådant som välkomnade noggrann läsning av Keplers senaste spänningstingest: Lazarus. Det i symbios med olika varma tesmaker. Gårdagens vattenfadäs löstes på ett smidigt sätt via learning by doing, det vill säga veta vilka kranar som innehöll vad.

Tiden gick ärligt talat lite väl snabbt. Helt plötsligt var det dags för helgbuffén klockan 13.00.  Här kunde man njuta av hemgjord sill, gårdens rökta lax, kallskuren kycklingfilé, potatisgratäng, västerbottensostpaj och en underbar sötvattenpotatissoppa med massor av tillbehör samt en dignande salladsbuffé. Ville man avsluta med något sött så fanns alla chanser till det. Jag serverade mig själv en delikat bär-pannacotta, några smoothies samt blåbärspaj med vaniljsås.

Avsaknaden av rörelse började bli påtaglig efter två himmelska bufféer i tät följd. Innan jag for in i deras nya gym, avverkade jag 40 minuter i deras IR-bastu. Gymmet i sig kändes mint sagt undermålig. Jag fick dysfunktionella vibbar till budgetpalats som ÖB, Rusta, Dollar store och Ullared. Inget förutom hantlarna var standard. Bänkpressen var mer ett ställe att skada sig på, än att träna på. Löpbandet fungerade ändå ok, så det blev 7 kilometer i ett 1o km/h tempo.

Gourméfikat som serverades mellan klockan 15.00 – 17.00 låg som en Londondimma över mitt sockermissbruk. Snålheten utifrån visheten att jag betalat för detta fick sig återigen en törn. Den himmelska fikabuffé med hembakade sockerläckerheter som fick belöningssystemen att gå på högvarv.  Det var ju inte så att jag hade farhågor om vad som komma skulle. Ett tag hade jag  återigen starka funderingar på att helt sonika skippa sockereuforin utifrån att jag generellt  sett har svårt att värja mig mot saker som detta. Det blev en kort sejour i restaurangen ändå.

Efter 30 minuters finsk bastu intog jag min abonnerade plats i det Romerska badet. Efter ett tag nådde jag upp till milstolpen 100 sidor in i Kepler´s Lazarus. Då var det dags att dra sig tillbaka för att byta om till finkläder utifrån sektmunderingen som jag varit ett med under dagen.

Klockan 19.00 blev jag vänligt lotsad till min plats i restaurangen. Himmelsbys. Eminenta köksmästare Jonny Edepil hade komponerat en speciell meny till de som vistades två nätter på hotellet, där syftet var att undvika samma tre rätters som gårdagen bjöd på.

Min rigida magkänsla viskade kvalitetsdevalvering jämfört med gårdagen. Jag passade på ölen, drack bara vatten till maten. Förrätten blev en plocktallrik, där grönsaker samsades med frukt och olika ost-och skinksorter. Varmrätten bestod av en inte well done ryggbiff med rostad potatis och rödbetor med vinsås. Efterrätten beståendes av en…ostbricka slöt matcirkeln denna dag.

Efter maten drog jag direkt till mitt rum, där jag avnjöt några gamla filmhjältars kamp mot Bonnie & Clyde i Netflix-producerade The Highway men. Alltid sevärda Woody Harrelson, Kevin Costner och Cathy Bates var delaktiga i jakten. En film som landade på lite över medel, dock ett bra tidsfördriv innan jag mötte John Blund.

Hälsodag 3

Efter en natt med betydligt mer angenämare sömn, packade jag mitt pick och pack för att checka ut från mitt rum. Det finns en fördel med ett så litet rum. Att lägga ifrån sig saker för att sedan glömma det på rummet var nästintill helt uteslutet. Trots checkout hade jag tillgång till spaet hela dagen, om jag så ville.

Innan dess stod ett kärt återseende på agendan: frukostbuffén. Stel som ett nyvaket lik hämtade jag protein- och kolhydratkällorna till några varma koppar kaffe. Tog mig en funderare varför jag kände mig så seg. Hade jag detoxat ihjäl mig, eller var det sviterna av gårdagens matberg som visade sitt rätta jag?

Bambumassage är en djupgående behandling med varma bambupinnar som mjukar upp stela muskler. Med hjälp av bambupinnarna kommer man djupt in i muskulaturen och får loss spänningar i hela kroppen. Det lät minst lika bra teoretiskt som de varma stenarna, priset var detsamma, 895 kronor för 50 minuter.

Resultaten var lika behagligt som gårdagen, men också lika intetsägande som den. Det var liksom på tok för ”snällt”, dessutom hade de som utförde massagen väldigt lite kunskap om hur kroppen fungerar, skador och hälsa överlag. Deras kompetens tycktes sträcka sig till heta stenar och bambu sticks kunskaper, ingenting mera.

Jag kidnappade återigen ytan i den infraröda bastun, därefter 30 minuters tvättäkta finsk bastubad, vilken följdes av att koppla av i den tempererade poolen. Innan jag for hem så besöktes det romerska badet, där jag i saltbastun läste 50 sidor av spänningsstinna Lazarus.

Lite efter klockan 13.00 var jag tillbaka bakom ratten, 40 minuter senare tillbaka i Norrköping. Kunde återigen konstatera att Fortunes debutplatta från 1985 verkligen är världens allra bästa AOR-pomp platta.

Helhetsintryck

Kommer jag göra om samma hälsoprocess igen, troligtvis inte. Kalaset gick ju ändå på 6400 kronor. Vila och återhämtning, hur blev det med det? Ömsom vin, ömsom vatten skulle jag vilja säga.

Fokus låg på kost och hälsa via behandlingar, bastu och bad. Visst, möjligheten till simning och promenader fanns, även ett halvtaskigt gym. Trots detta saknade jag betydligt bättre förutsättningar för dem som i ännu högre grad vill träna lite mera, än att bli i mina ögon för passiv för sitt egna bästa.

Trenden med att åka på träningsresor har sakta men säkert vuxit sig starkare. Det borde i mitt sätt att se det genomsyrat Himmelsby gårds satsning på ett mer fokuserat sätt.

Maten var sagolikt god, men utifrån lördagens matorgier blev det helt enkelt too much för mig, parallellt aningen kravfyllt. Eftersom det ingick i priset, upplevde jag att det var svårt att skippa bufféerna. Att det mesta var så gott gjorde sitt till att det var svårt att hålla sig till lagom.

Jag fick känslan av att Viktväktarna skulle dyka upp med olika foldrar efter man checkat ut, eller att jätten Andreas från berget skulle äta upp en, efter två dagars matgödning i sann spädgris-uppfödningsanda.

Jag saknade bättre info om joggingrundor och  promenadstråk. Riv nuvarande gym, ersätt spektaklet med ett adekvat och större sådant. Fler och större lounge-ytor där man bara kund sitta och chilla, och som inte låg i själva spat, skulle jag vilja sett mer av.

Mitt klaustrofobiska rum bör bara endast hyras ut till ett reducerat pris, inte som ett fullprisrum.

I vilket fall som helst är det alltid trevligt med nya upplevelser. Deras nybyggda romerska bad med tillhörande saltbastu var helt klockren, en sann fröjd att vistas i. Maten var som jag sagt förut: top notch.

 

Continue Reading »
No Comments

Goal achieved

Utifrån min första medverkan i Lidingöloppet 2013, där jag sett i backspegeln gick ut för hårt de första 17 km, i kombination med att jag hade en gnutta halsont var det revansch på den mediokra tiden 3.23.28 timmar som gällde. Året efter anmälde jag mig till 50 jubileumsåret, betalade avgiften, men fick feber och kunde inte medverka.  Ungefär samma procedur 2016;  halsont och därmed bannlyst att springa ett sådant tufft lopp.

2017 års lopp fick gå under epitetet – revanschen. Tanken var att 2017 skulle knyta ihop terrängsäcken med 2013. Trots att min fru var dyngsjuk lidingöveckan precis som min ena dotter klarade jag mig mirakulöst från att drabbas av familjehärdsmältansbakterierna.

Året som gått hade minst sagt inte varit ett optimalt träningsår. Min hälsena fick sig en rejäl törn när jag och en jobbarkompis bataljerade i Badminton. Jag blev genant bortfintad i tron att en stoppboll var i antågande,  istället kom det en überhög boll, jag stressbackade hastigt, då knakade det till i vaden.

Detta ledde indirekt till ett 6-7 månaders  träningsavbräck utav Guds like. Därefter fick jag halsont några veckor allt detta i symbios med rikliga sömnproblem, något som resulterade i ett  energiflöde likt en dränerad skogslämmel.

Genom min läkare fick jag dessutom reda på att jag hade Haglunds häl. ”Det är en benutväxt vid hälsenefästet på hälen, oftast lite på utsidan av hälen. På utsidan av den beniga utväxten finns det ofta en inflammerad slemsäck (bursit). Tillståndet orsakas vanligtvis av långvarig kronisk irritation runt fästet av hälsenan, vilket bland annat leder till inflammation av slemsäcken.

Denna irritation kan leda till en reaktion i hälbenet (calcaneus) med bildning av brosk och benvävnad mellan senan och hälbenet och bildar en benutväxt typiskt belägen delvis på yttersidan av senfästet. Tryck och irritation mot detta område från trånga skor kommer att ytterligare förvärra tillståndet, och det kan bildas en stor benutväxt, en exsostos (https://medibas.se)”.

Läkarens tre diktatoriska råd var: 1.  köpa alltid neutrala skor, 2. alltid springa på mjukt underlag, även vintertid 3. ha något mellan hälen och skon. Addera att de som lider av detta har svårare att ta sig uppför backar det vill säga blir tröttare i kroppen. Härligt med en förklaring till något jag ställt mig undrande till några tusen gånger tidigare i min löparkarriär.

6 schizofrent tråkiga fotövningarna implementerades in i vardagspusslet för att utföras 3 gånger per dag. En universalmetod visade det sig; dels kunde jag springa utan att få ont, dels klara att springa långa sträckor utan smärta, men det krävdes viljestyrka, tålamod och tid.

När jag väl kommit igång så blev juli – september några hyfsade träningsmånader, då jag dels avverkade Stadsloppet på 49.48 minuter, dels sprang 13, 5, 18, 20 km i ensam majestät. Sista passet var med min jobbarkompis Fredrik Larsson. En som jag sett som något annat än en person som överhuvudtaget skulle komma före mig i löparspåret, om jag  inte i bröt skenbenet eller något liknande.

Vi sprang 20 km i Vrinnevi, fyra dagar innan själva loppet. Fredrik for uppför backarna som någon slags dopad bålgeting. Århundradets mörkläggning var helt klart i sitt slutskede, en plan som får Watergateaffären att framstå som Tobleroneaffären.

Med ytterst sargat självförtroende blev jag ofrivilligt inställd på en sämre tid än 3.23.28 timmar, även om jag inte gett upp hoppet. Planer fanns på att sarga Fredriks knä innan loppet på uppvärmningen, men vem skulle köra hem då?

Lidingölopps historik

”1965 var året då både höjdhopparen Patrik Sjöberg och bordtennisspelaren J-O Waldner föddes. Det var även året då IKEA öppnade sin flaggskeppsbutik i Kungens Kurva i Stockholm och fotografen Lennart Nilsson gjorde internationell sensation med boken ”Ett barn blir till”.

Det var även det år då Karl Axel ”Kacke” Karlberg och Sven Gärderud kläckte den briljanta idén om att starta ett terränglopp för motionärer. Idén kom efter det att Kacke och Sven läst en ledare av Sven Lindhagen i Idrottsbladet. ”Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten, ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra.” Med det som inspiration och IB som medarrangör, arrangerades det första Lidingö Loppet någonsin. Loppet var 30 km långt och 644 löpare anmälde sig, av dessa fullföljde 512 löpare hela loppet.

Sedan 1982 är Lidingöloppet noterat i Guinness Rekordbok som världens största terränglopp. En toppnotering som Lidingöloppet fortfarande har. Genom åren har flera olika lopp lagts till och numera är Lidingöloppet ett helgarrangemang med något för hela familjen.

Förutom Lidingöloppets 30 km lopp ingår även bland annat Knatteloppet för familjens minsta upp till 6 år, Lilla Lidingöloppet för barn upp till 15 år, Lidingö Tjejlopp och Lidingö Stafetten. Varje lopp har individuella klasser att välja bland, så alla kan hitta ett lopp som passar just dem.

Lidingöloppet lockar numera löpare från hela världen, både känd elit och motionärer. Ett par mer kända svenskar som kammat hem segern i 30 km loppet är bland annat långdistanslöparen Mustafa ”Musse” Mohamed (-03, -04, -08) och friidrottaren Lena Gavelin (-02, -04, -05, -06) och Malin Ewerlöf (-96, -01, -09) lånat från Lidingöloppets hemsida”

Lördagen den 23 september

  • Vid starten, Koltorp: sportdryck och vatten
  • 24,5 km från målet, Ekholmsnäs: sportdryck och vatten
  • 20,5 km från målet, Hustegaholm: sportdryck och vatten
  • 15 km från målet, Fågelöudde: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 9,9 km från målet, Grönsta: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 6,3 km från målet, Uddvägen: sportdryck, vatten, kaffe, bananer, bullar, cola och saltgurka
  • 3,0 km från målet, Tyktorp: sportdryck, vatten
  • Vid målet, Grönsta gärde: sportdryck, vatten, bullar, bananer, blåbärssoppa, saltgurka och kaffe. 

Min frukost bestod av basmusli, nötter, banan ett stort glas vatten, omega-3 tabletter samt en kokainstinn kopp kaffe. Min träningsutstyrsel var för dagen långa adidastajts, t-shirt, min trogna Garmin samt min musikkompanjon Sansa Clip. Hade  dessutom med mig ombyte till efter loppet.

Fredrik hämtade mig invid Lidl i Ektorp klockan 08.30. Väderapparna var ljusår från att visa rätt väderprognos. Dock var vädret sådär magiskt löparvänligt; molnigt med doser av duggregn. Då vi pratade konstant flög praktiskt tiden fram.

Helt plötsligt var vi framme i Lidingö. Vi hittade snabbt en parkering, därefter letade vi oss fram till nummerlappshämtningen. Nordeuropas största bratwurst intogs några timmar innan start; varför finns inte dessa på Coop/Ica?

Jag hade laddat upp min Sansa Clip med en salig blandning av genrer; från Amanda Jensen, Tom Jones, Staffan Hellstrand till tyngre tongångar som Pretty Maids, Yngwie Malmsteen, Darkhaus, A life divided, Gemini Syndrome, Sixx: A.M., Stone sour, Halestorm, Shinedown och Black Sabbath.

A.O.R står för Adult Oriented Rock; en genre som jag nördat in mig. Det var i början av 1980-talet som sådana band som SurvivorToto, Journey och Foreigner upplevde en storhetstid i synnerhet i USA. Bland rockkritiker har de här så kallade AOR-banden emellertid aldrig stått högt i kurs. Jag antar att Kicki Danielsson, Anna Book  och Christer Sjögräs i jämförelse framstår som musikgenier i deras öron.

Dock Har Melodifestivalen oväntat lyft genren via grupper som H.E.A.T, The Poodles, Dynazty och Eclipse, vilka banat vägen för bland annat Art Nation, Degreed, Work of art, Jono och W.E.T. Den mollstinna genren i sig blir för mig ett verktyg att överhuvudtaget klara av detta hendomsprov; power och lagom tyngd.

Till skillnad från tidigare lopp uppehöll vi oss inte på området, utan begav oss omedelbart till startplatsen, där vi fixade med nummerlapparna och chippet. Grupp 7 startade klockan 13.30. 15 minuter tidigare gick vi in till vår fålla. Vädret var sjukt optimalt; knappt ingen blåst, molnigt, 16-17 grader, inget regn.

Grundtanken var att springa med Fredrik, nackdelen med detta var att det inte var någon win-win situation, utan han skulle sluka mig mentalt med hull och hår. Strategin blev istället att förkasta 6.30 min/km taktiken för att återgå till ursprungsplanen med ett 6 min/km tempo.

Eftersom jag 2013 sprang in i någon form av vägg på grund utav att mitt förhållandevis höga tempo pendlade mellan 5-.5.30 min/km, var den sista milen en källa av mjölksyra. Detta ville jag inte vara med om, utan helst ha lite krafter kvar i slutet istället.

Dessa 30 kilometer är lika mycket ett psykiskt hendomsprov som fysiskt. Vad ska man tänka på förutom musiken? Att räkna får är fel läge, att fundera på vilka cd som ska beställas är onödig eftersom jag slutar att köpa skivor från december i år.

Att tänka på att man är pigg är en lögn, att tänka på att man är skittrött är knappast en optimal tanke heller. Trots att man är lyckligt gift infinner sig automatiskt ett visst fokus på att ta rygg på de kvinnliga deltagarna, i vilket fall som helst distraherar det en från att räkna får.

Starten på Koltorps gärde sker i svagt nedförslut. De första 700 meterna löps på gräsunderlag utan större höjdskillnader. Därefter följer 700 meter på grusväg. Jag och Fredrik kamperade i cirka 1½ km därefter var han som försvunnen från jordens yta. Det blev nackspärrsvarning efter allt vridtittande var han höll hus. Självklart ville jag att vi skulle springa ihop så länge som möjligt utifrån ett 6 min/km tempo. Det visade sig att han hade dragit och kissat, vilket skapade en lucka som blev större för varje kilometer som sprangs.

Första milen gick förvånansvärt snabbt, såväl psykiskt som tidsmässigt. Att det är horder av människor ute i spåret sporrar än betydligt mer än om man  självplågar sig ensam i Vrinneviskogens 20 kilometersspår. En annan faktor är vätske- och tilltuggsstationerna var 5:e kilometer. Jag valde detta år att stanna till ordentligt vid varje stopp istället för att hasta iväg med en mugg där innehållet tappas ut på kläder, händer och ansikte.

En annan strategi gentemot 2013 var att jag gick uppför de värsta backarna istället för att dysfunktionellt framåtlutad halvjogga. I mitt fall tror jag att jag tjänade mer på det. I nedförsbackarna försökte jag också landa och rulla fram på framfoten istället för att kargt ta emot med hälen.

Denna gång var jag förberedd på backen som kommer runt 18 kilometer inte är Abborrbacken, utan Grönstabacken, vilket kändes mentalt betydligt bättre. En dråplig situation var när jag stannade till vid några som delade Enervit energipåsar.

Min vädjan om att få en sådan avslogs med argumenten att det bara var vissa företag som fick dessa. 30 – 40 meter längre bort hade de lämnat en obevakad kartong med sådana. Jag snodde åt mig några stycken, dock upptäckte något detta tilltag och sprang efter mig. Jag vände mig inte om, utan ökade instinktivt tempot.

Till skillnad från år 2013 världsrekordförsök roffade jag endast åt mig två chokladbollar istället för 7-8 stycken sådana.  Däremot blev det en hel del sportdryck, saltgurka och bananer på vägen mot målet

Jag var väl förberedd på att den mytomspunna Abborrbacken efter 25 km skulle komma som ett brev på posten, med sina drygt 500 meter är den banans längsta och brantaste. Gick mestadels uppför, men det kändes ändå betydligt kortare än 2013. Kvarvarande kilometer gick bara av farten. Sista kilometern överraskade jag mig själv med en 5.19 min/km tid.

Det var en härlig känsla att känna att man helt enkelt skulle klara av loppet; nästan så att tårarna kom farandes. Eftersom jag bara kollat kilometertider, blev den klockade sluttiden en mycket positiv överraskning. Hade dels slagit min tid, dels kommit under 3,20 timmar.

Att den straffats med nästan 12 minuter kändes stort. Hade kanske kunnat springa under 3.10 timmar, men troligtvis inte mycket mera i nuäget, min nivå ligger nog där omkring. Mitt medeltempo landade på accepterbara 6.19 min/km, med en medelfart på 9.49 km/timme.

Resultat

1.38.47   Napoleon Solomon från Turebergs IF vinnare män

1.55.19    Maria Larsson från Örgryte IS vinnare kvinnor

2.31.18    Jesper  ”Vikbo” Calderon

3.11.26    Mats Widholm

3.36.04   Fredrik Larsson

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Jag inväntade Fredrik på plats. Ryggslutet dunkade febrilt precis som de pulserande vaderna; visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga.

Det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp. Därefter följde en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil. Förutom lite köer var vi hemma runt klockan 21.00. Kvällen avslutades efter ett hett bad i och på soffan; totalt dränerad på energi.

Continue Reading »
No Comments

Nio av världens sexton bästa

Swedish Open i squash har utvecklats till att bli ett av Sveriges största återkommande internationella idrottsarrangemang och är idag Europas näst största internationella tävling med internationell titel, endast British Open är större. Det är för fjortonde gången som världsarrangemang går av stapeln på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall.

För mig och Henrik Andersson var detta 10-års jubileum. Tidigare har det varit semifinalerna som gällt. Fördelen med det upplägget var att det blev en till match med världssquash, två spelare till, och olika spelstilar. Nackdelen var att man helt enkelt också vill se finalen, men inte ville ta sig till syskonstaden dagen efter också.

Fördelen med att se finalen var att man som åskådare får ett bredare helhetsperspektiv via finaler för juniorer flickor och pojkar, elit damer och herrar för att sedan se hur essensen av squashen utförd av de bästa i världen.

Sverige åt svenskarna?

Njae, inte riktigt. Rasmus Hult är etta på svenska rankinglistan tätt följd utav av Christan Drakenberg. Starkt att vara i topp under en sådan lång tid som dessa herrar varit det. Tyvärr är det ljusår från strålkastarljuset topp 100. Erik Jakobsson är bäste svensk på världsrankingen på sin 417 plats, tätt följd av landsmannen Rasmus Hult på 441 plats

Bästa nordbo är finnen Olli Touminen på 51:a plats, nästkommande sådan är Henrik Mustonen på 65:e. På 71:e plats hittar vi dansken Kristian Frost. Längre ner på listan dyker ytterligare en finne upp: Matias Tuomi 125 plats, efter honom Jami Aijanen 139. Nästa finne Jaako Vähämaa kniper plats 190.

Vad egyptierna har i sitt vatten torde vara oklart, men de fullkomligt regerar i squashvärlden på såväl dam som herrsidan. Många av dem är dessutom yngre än sina europeiska racketpolare.

MEN
Mohamed Elshorbagy (Egy)
Karim Abdel Gawad (Egy)
Gregory Gaultier (Fra)
Nick Matthew (Eng)
Ramy Ashour (Egy)
WOMEN
Nour El Sherbini (Egy)
Camille Serme (Fra)
Raneem El Welily (Egy)
Nouran Gohar (Egy)
Laura Massaro (Eng)

Finaler & Finaler

Cirkeln var sluten, med att ursprungsduon Mats Widholm och Henrik Andersson återigen beskådade världssquash tillsammans utan några gästkompisar. Resor eller andra avbräck gjorde att vare sig Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari eller Joakim Andersson inte hade möjlighet att ansluta sig till duon.

Precis på sekunden när biljetterna släpptes ringde jag upp biljettbokningen i syfte att dels var först, dels knipa de mest åtråvärda platserna på arenan. Primeseatplatserna (400 kr) sektion B, rad 8 och plats 0153/0154 var odiskutabelt gudasänd.

Kronan på verket att de två framförvarande platserna förblev tomma det vill säga att vi slapp någon form av Dolphinsliknade varelse på två meter skymma sikten, trots superbra platser. Alla squashplaneter stod om sagt i rad och förutsättningarna var optimala inför vad som komma skulle.

Det var sannerligen ingen pauser mellan finalerna om man ville närvara vid all squash mellan klockan 11.30 till cirka 16.30. Kontrasterna var oerhört stora mellan damer och herrar, något som förstärkte upplevelse av squashevenemanget i sig.

En rykande varm kopp kaffe, spelprogrammet, Henrik och mobiltelefonen var kommunikationsmedlen. Dubbeluppvisningen var spexig och underhållande i typ 10 minuter resterande tid bara påfrestande. Det är verkligen ingen lyckad kombination med fyra människor på samma planhalva på en liten yta.

Gaultier vs Gawad

Gregory Gaultier (FRA) – Karim Abdel Gawad (EGY):  3-1: 7-11, 11-3, 11-0, 11-8 (59 minuter)

Fransk urkraft mot Egyptisk finess var källan till sann squashmagi. Gregory Gaultier har 7-2 i matcher mot egyptiern, men de två senaste bataljerna har dock han förlorat. Fransmannen var  dessutom en hårsmån från att förlora semifinalen mot 10 rankade tysken Simon Rösner. Den 35-åriga Gaultier var innan matchen rankad 3:a i världen, medan Gawad var tvåa.

Det var action from the beginning; ett enormt högt tempo sattes upp, Gawad såg inledningsvis oerhört stark ut  och lyckades kontrollera farten allra bäst efter vinst 11-7 i första game.

Det förändrades radikalt under de nästkommande gamen. Gregory dominerade spelet totalt och pulvriserade Gawad först med 11-3 därefter genom att för första gången i sin karriär nolla densamme. I fjärde gamet satsade Karim allt på ett kort, men drog till sist det kortaste strået och förlorade med 11-8 tillika matchen med 3-1. Gaultier kändes mer motiverad och revanschlysten, några faktorer som troligen var källor till den relativt enkla segern.

En petitess i sammanhanget var att den nioåriga äldre fransmannen knappt hade ett uns fett på kroppen och såg sinnessjukt vältränad ut till skillnad från den högre rankade Karim som motsatt nog såg lite ”lönning” ut. Månne en pusselbit för Karim att ta till sig i jakten på att bli världsetta.

En annan petitess i sammanhanget var Linköpings vice borgmästare. Han visade var skåpet skulle stå utifrån att hålla Nordeuropas mest otimade tal.  Att helt sakna fingertoppskänsla för hur mycket av Linköpins kommuns förtjänster som bör tas med i ett tal borde efter denna subtila fadäs återfinnas i kommunala riktlinjer. Käklederna hos majoriteten av publiken måste ha krampat efter alla gäspningar som avverkades under detta tal som kändes som en ren evighet.

Jag upplever att Swedish open squash i Linköping utvecklat sig i typ allt under de år jag besökt evenemanget. Det var också härligt att publikrekordet rök all världens väg i 2017 års upplaga. De magiska bollduellerna inspirerade en själv till att försöka bli en bättre squashspelare under 2017.

Continue Reading »
No Comments

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Continue Reading »
No Comments

 ”Beta-av-kokboks-strategin”

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som avsmakas blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den veckan har personen har det övergripande ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt.

Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

1560 olika recept har vi skapat under en tio-års period. Förutom att det är en hel,  har i alla fall jag lärt mig massor utifrån att förut varit en medioker kock. När man gör dessa recept är det en stor fördel att man inte känner sig alltför pressad av  andra vardagliga sysslor. Det är bara att acceptera att det tar tid  att laga mat från grunden och att njuta av dessa stunder istället för tvärtom.

I symbios med matprocessen lyssnar jag på  musik från alla genrer på hög volym. Förut drack jag vin till matprocessen. De senaste två åren gör jag inte det längre, utan hänger mig bara till råvarorna och musiken.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera med bara Polly i kladdkakan så kan man dela upp kakan i två till fyra delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Daim, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Mina smaklökar är påminner en viss del om ett barns. Jag gillar i stort sett inget som kommer från havet. Torsk fungerar utmärkt, men sådant som andra varelser benämner som delikatesser ogillar jag såsom bläckfisk, musslor, räkor, kräftor och dylikt.

Något jag skyr som elden är all form av svamp. Om det är konsistensen, smaken av typ ingenting eller alla gifter som samlas i denna avskyvärda råvara låter jag vara osagt, men äta det skulle aldrig ske. Det tråkiga med detta är ju att de andra i familjen indirekt blir drabbade av infantilismen. Sorgligt, men de får glädja sig åt att jag dyrkar indisk mat och pastarätter.

Ett helhetskoncept

  • Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.
  • Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.
  • Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar. Recept som får ett lägre betyg än en 4:a förkastar vi helt sonika.

Skulle en rätt attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 i betyg eller över, så vandrar receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen i sig hamnar.

Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna, utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”.

Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit.

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Vissa rätter blir helt enkelt godare än andra. De som får en 5:a i betyg och över åker in i en speciell receptlista där ”top of the class” bara får inträde.

De med högst betyg 2015 var dessa härliga recept. Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap. Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad. Ost- och skinkgifflar med basilika. Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost. Inflätad grillkorv: vetemjöl,

Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskostrapsolja, jäst, mjölk. Kärleksmums: cocos, Kakao. Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes. Chokladdoppade dadlar med en valnöt i. Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk. Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär.

Kalljästa rabarber- och vaniljbullar med mandelmassa var det enda recept som fick en 6:a. Efterrätten var en fest för alla smaklökarna, en ren sensation.

2015 års recept

V.01 Mari 3½/7                  Maries köttpiroger med pizzadeg: chili, curry, oregano

V.01 Mari 2½/7                  Glutenfri pekannötpaj: maizena, citron, gräddfil

V.02 Mats 3/7                     Danske Hacke biff med potatismos: grädde, lök, tabasco

V.02 Mats 3/7                     Smoothies: banan, blåbär, vaniljglass

V.03 Mari 3/7                     Ris med citronstekt kyckling

V.03 Mari 3/7                     Pannacotta på gelé socker: grädde och kakao

V.04 Mats 3½/7                  Chiagröt med choklad och banan: 2 msk chia, mandelmjölk

V.04 Han  4/7                    Muffins med marabouchoklad i botten

V.05 Mari 3/7                      Chiagröt med bär: mandelmjölk

V.05 Mari 3½/7                  Pannkakstårta med grädde och nutella

V.06 Mats 4½/7              Varm smörgåstårta: kyckling, morötter

V.06 Mats 3/7                     Kladdkaka med non-stop

V.07 Mari 3/7                     Tacokyckling (spiskummin): stekt mango chutney/rödlök/morötter

V.07 Mari 4/7                   Devil´s food muffins: mandelmjöl, kakao, kokosmjöl

V.08 Mats 4/7                   Panerad kycklingfilé med ris blandat i massor ost och majs

V.08 Mats 2½/7                  AM cookie: Dumle kola, mörk choklad, farinsocker

V.09 Mari 4/7                    Krämig falukorv med ris:  senap, västerbottenost, chilisås, grädde

V.09 Mari 4½/7               Oreocheesecake: färskost, oreokex

V.10 Mats 2/7                     Lättlagad fiskgratäng. Purjolök, krossade tomater, potatismos

V.10 Mats 4/7                   Marabouchokladbanansockerkaka

V.11 Mari 3½/7                  Fisk á la orange: apelsinjuice, torsk, grädde

V.11 Mari 3/7                     Grahamsskorpor

V.12 Mats 3/7                     Köttfärspastaomelett med ost.

V.12 Mats 4/7                   Brownies med avokado: mandelmjöl, mörk choklad, florsocker

V.13 Mari 4/7                   Grahamsfrallor

V.13 Mari 4/7                   Blåbärssoppa med hallon: potatismjöl, vaniljpulver, citronsaft

V.14 Mats 4/7                   Potatismos i ugn med prästost, vanlig ost och kokt skinka

V.15 Mari 5/7                   Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap

V.16 Mats 3/7                        Amerikanska pannkakor

V.16 Mats 4/7                    Kladdkaka i micro: havregryn, bakpulver, sirap

V.17 Mari 3/7                         Kycklinggryta Massaman: potatis, broccoli, chili, limeblad

V.17 Mari 3/7                        Chokladbollskaka i tårtbitar: havregryn, strössel, kokosflingor

V.18 Mats 4/7                     Tacopizza: tortillabröd, paprika, oregano, tacosås

V.18 Mats 4/7                     Nutella & banansmet i pannkakor

V.19 Mari 3/7                        Morotssoppa: lök, crème fraiche,

V.19 Mari 3/7                         Godiskaka i panna:  nonstop, farinsocker, mjölkchoklad

V.20 Mats 3½/7                  Vitlöksdoftande lövbiffsgryta & bandspagetti: lök, crème fraiche,

V.20 Mats 4½/7              Syrlig frestelse med vit choklad: citron, lemon curd, vispgrädde

V.21 Mari 3/7                     Sallad med gorgonzola, päron, valnötter, olivolja, isbergssallad

V.21 Mari 4½/7                Smoothie: med bana, blåbär och nykomlingen äpplen

V.22 Mats 3/7                     Enkel köttgryta med bandspagetti: grädde, vatten, lök, soja

V.22 Mats 3/7                     Chocolate chip cookies: havregryn,

V.23 Mari 2/7                     Filmjölkslimpa med frön, sirap, grahamsmjöl

V.23 Mari 5½/7             Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad

V.24 Mats 5/7                 Ost- och skinkgifflar med basilika

V.24 Mats 3/7                     Kexchokladpannacotta

V.25 Mari 4/7                  Kycklinggryta med curry och bacon: crème fraiche, mjölk, lök

V.25 Mari 3½                     Banan-jordgubbspannacotta

V.26 Mats 3/7                     Lövbiff i pitabröd med vitlökssås

V.26 HW  2/7                     Choklad-kaka: oregokex, jordgubbar, mjölkchoklad (för sött)

V.27 Mari 5/7                  Inflätad grillkorv: vetemjöl, rapsolja, jäst, mjölk

V.27 Mari 3½/7                 Persikopaj: ägg, vispgrädde, mandelmassa

V.28 Mats 3½/7                 Vitlöksdoftande lövbiffsgryta med bandspagetti: crème fraiche

V.28 Mats 3/7                     Nutellarulltårta med färska hallon och grädde

V.29 Mari 4/7                   Maries fiskgratäng med färskpotatis: ost, fiskbuljong, grädde, dill

V.29 Mari 4/7                   Jordgubbar doppade i mjölkchoklad och strössel

V.30 Mats  3/7                    Quiche Lorraine: kassler, purjolök, lagrad ost, lök

V.30 Mats 4½/7              Blåbärssnittar i långpanna: mycket blåbär, smält smör, socker

V.31 Mari 3/7                     Hönokakapizza: rucola, parmesan, parmaskinka

V.31 Mari 3/7                     Körsbärs- & chokladsmuffins

V.32 Mats 2/7                     Grönpepparkyckling med ris: smör (för mycket dock), grädde

V.32 Mats  6/7                  Kalljästa rabarber- och vaniljbullar: mandelmassa

V.33 Mari 4/7                   Maries kycklingsoppa mede bröd: lök, linser, crème fraiche

V.33 Mari 2½/7                  Hembakade ballerina kakor: choklad och nougat smält ihop

V.34 Mats 3½/7                  Enkel köttgryta: gul lök, crème fraiche, soja, svartpeppar,

V.34 Mats 4/7                   Hård chokladkaka med lakrits/kolakräm

V.35 Mari 3½/7                  Krämig potatis och löksoppa med krutonger och grädde

V.35 Mari 3/7                     Nutella bullar

V.36 Mats 3/7                     Kamut-vetesallad med nötter och rårivna morötter

V.36 Mats 4/7                  Chocolate chip cookie brownie

V.37 Mari 5½/7               Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost

V.37 Mari 3/7                     Havrerutor med choklad och nötter

V.38 Mats 2/7                     Arlas Kalops: purjolök, lagerblad, gula lökar, kryddpepparkorn

V.38 Mats 3/7                     Smoothie: banan och jordgubb

V.39 Mari 3½/7                  Potatissoppa med parmesan och muskot

V.39 Mari 3/7                     Smoothie: banan och apelsin

V.40 Mats 4/7                  Dal Tadka (linsgryta) med chapatibröd: vitlök, gurkmeja, ingefära

V.40 Frida 3/7                    Kokostoppar: kokos, smör


V.41 Mari 4/7                   Kyckling på asiatiskt vis med ris: bananer, sambal oele

V.41 Mari 2/7                     Parmesanpannkakor:

V.42 Mats 3/7                     Stuvade ärtor med stekt korv: burkärtor, mjölk

V.42 Mats 5/7                  Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskost

V.43 Mari 4½/7              Tunnbrödssticks: olivolja, kummin, västerbottenost, flingsalt

V.43 Mari 3/7                     Äppelkaka med mandelmassa & pinjenötter & vaniljsås

V.44 Mats 2/7                     Dillkött ur Recept.nu: purjolök, mkt grädde, morötter, kalvkött

V.44 Mats 4/7                  Sega havrerutor: Sirap, havregryn, ägg

V.45 Mari 3/7                     Kyckling med äpplen och ingefära med ris: grädde

V.45 Mari 4½/7             Kardemummakanel bullar

V.46 Mats 3/7                     Belgiska hamburgare: majonnäs, tomat, gurka, sallad

V.46 Mats 4/7                  Fluffig nutella mousse: grädde & nutella

V.47 Mari 2/7                     Fransk löksoppa med ost och krutonger: lagerblad, chiliflakes,

V.47 Mari 5/7                  Kärleksmums: cocos, Kakao

V.48 Mats 3/7                     Krämig majssoppa med parmachips

V.48 Mats 5/7                  Syrlig yoghurtkaka med hallon på och i samt citron

V.49 Mari  4/7                  Annas kålsoppa: vitkål, mörk sirap, kokt julskinka

V.49 Mari 3/7                     Pepparkakscheesecake med apelsinsås

V.50 Mats 3/7                     Potatismos med panerad fläskfilé

V.50 Mats 4/7                  Vår kokboks Knäck: sirap, grädde, socker

V.51 Mari 5/7                  Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes

V.51 Mari 5/7                  Chokladdoppade dadlar med en valnöt i

V.52 Mats 5/7                  Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk

V.52 Mats 5½/7              Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär

 

Continue Reading »
No Comments

Sätt färg på livspusslet

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovade oss, dels gifte oss.

500-1000 kronor per månad lägger vi på vardagslyxkontot. Beroende på menyn så kan det skifta mellan att ta en efterrätt eller förrätt; huvudrätt och dryck är standard, men oftast inte alla tre.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. I år var det Kiruna, Jukkasjärvi Linköping och Stockholm som fick ta del utav vårt besök.

Det ursprungliga  kriteriet var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr. Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två små alvmonstren inte med oss vid dessa matupplevelser.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga, därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

De bästa restaurangerna

Det var många om budet eftersom kvaliteten detta år var osedvanligt högt. Samrat of India: Södermalm Stockholm var definitivt en av årets höjdpunkter. En annan given krogpärla var Urbane Goat. Vi hade inga höga tankar om stället, men upplevde att maten, servicen och interiören var sådär överraskande bra.

Den sämsta restaurangerna

I och med ett ägarbyte har före detta favoritrestaurangen Indra devalverats några snäpp på kvalitetsskalan. Tragiskt, men dessvärre sant, jag hoppas att de helt enkelt rycker upp sig eller återigen gör en ägar-rockad.

2015-års besökta mathak

Januari

Olympia i Linköping (grekisk restaurang)

Februari

Östgöta Kök: Nya Torget

Mars

Spicy Hot: Repslagargatan

April

Kopparhammaren

Maj

Urbane Goat: S:t Persgatan

Juni

Indra

Juli

Stadsvakten: Nya Rådstugugatam

Augusti

Samrat of India: Södermalm Stockholm

September

Asian Garden

November

Landströms kök: Kiruna

December

Hembygdsgården: Jukkasjärvi

 

Continue Reading »
No Comments

Mugg fetischism

30 december, 2015 by

Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

  • Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.
  • Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.
  • Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.
  • Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

  • A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 
  • B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.
  • C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).
  • D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).
  • E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).
  • F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu