Subscribe to RSS Feed

Resor & Turism

Längtan

Route 66 eller Highway 1, eller båda? Det vore nog att gapa efter för mycket, därför valde jag och brorsan den mindre plastigt tillrättalagda och kortare trippen mellan San Francisco och Los Angeles.  I vilket fall som helst ville vi uppleva vind i det som är kvar av håret.

Den fiktiva känslan att passera allt från en av världens vackraste kustremsor till stekhet öken i symbios med en tvättäkta amerikansk skvalradio på dysfunktionell hög volym kändes stort. Allt utöver detta var indirekt rena rama bonusar.

Los Angeles besökte jag senast 1991 det vill säga för 26 år sedan, massor av saker har skett i den staden sedan dess. I år plockar jag helt sonika ut russinen ur kakan  samt  de bitar jag missade förra århundradet.

San Francisco har jag alltid velat besöka, en stad som tycks ha oändligt med upplevelser i sitt sköte. Roadtrippen avslutas i spelstaden Las Vegas, vilket vi ser som en perfekt plats att knyta ihop resan med.

Råd och tips inför resan

Först och främst är det viktigt att i god tid tillkännage inför chefen om vad som skall komma. Dels för justheten, och verksamhetsplaneringen, men också för att arbetsgivaren sällan kan säga nej om man varit ute i exceptionellt tidigt ute. Även kollegorna lär uppskatta tydligheten utifrån deras kommande ledigheter.

Ansök tidigt om ett ESTA (U.S. Travel Authorization). Det är obligatoriskt från och med 12:e januari 2009. Det är ett godkännande (inte ett Visum) som ges före man går ombord ett flygplan eller båt som går till USA. Syftet med ESTA är att låta den amerikanska regeringen förundersöka alla som reser i enlighet med Visum Waiver-programmet innan de lämnar respektive hemland. Enbart medborgare från de 37 länder som ingår i Visum Waiver-programmet kan ansöka.

Det rekommenderas att ansöka om ESTA minst 72 timmar före avfärd. Om du får avslag på din ESTA-ansökan är du tvungen att ansöka om ett B-1 besöksvisum eller ett B-2 turistvisum. En godkänd ESTA ansökan garanterar inte inresetillstånd till USA. Ett godkänt ESTA är giltigt upp till två år och kan enkelt uppdateras inför en återresa. Hela processen görs på Internet och tar runt 5 minuter, kostnaden är 14 dollar.

Hyr bil Sverige, så är allt klappat och klart. Inkludera helst en GPS, då wi-fi är en dyr bristvara. Betala lite extra för att trolla bort självrisken. För att slippa styra med halvstruliga vägtullar köp till en billig ”tullbortagarförsäkring”. Det finns att köpa till wi-fi in the car.

Skriv ut och läs på om trafikregler i: ”How to drive in California”. Ta kort med mobilen på varje sida av bilen i syfte att legitimera oklarheter när man lämnar tillbaka bilen. Vad ni än gör, byt inte till annat märke eller mindre bil, utan stå fast för den bil ni hyrt; oss lurade dem ordentligt i stressen.

Boka upp konserter, evenemang, temaparker innan ni åker, och ta reda på vilka öppettider som gäller. Beroende när man åker är vissa temaparker bara öppna helger eller vissas vardagar.

Att ta något för givet brukar sällan vara en framgångsfaktor. Det slutar oftast med att något är fullbokat, stängt eller andra orsaker till ett missat besök.

Veckan innan resan tog jag en timmes välbehövlig finsk djupmassage på Massageakademin hos Jussi. Samma dag 1½ timmes fotvård på Salong Mei Ya, otroligt behagligt. Några dagar senare fixade jag till håret hos Frisyrhörnan där jag varit stamkund i över 10 år. Jag upplevde att det var härligt med att få unna sig lite sådant innan själva resan.

Brorsan och jag shoppade loss ordentligt i City. Införskaffandet utav två stora reseväskor med tillbehör var prio. Nya finskor införskaffades precis som lätt och smidiga gångskor.

Naturkompaniet köpte vi varsin ”lagom stor” Fjällrävens ryggsäck samt en bra kompakt kikare. På Big Heart köpte jag in burkar av kvalitativa omega 3/magnesium tabletter. Vi försökte annars packa med oss det mest nödvändiga i klädväg. Allt gick ju att handla i Kalifornien om så det behövdes.

Beroende hur man vill hur ens resa ska se ut kan man boka upp hotell i Sverige eller på plats. Mer flexibilitet eller mindre sådan, det är frågan. Vi valde att boka upp boendena i Sverige på utmärkta Booking.com förutom de på Highway 1. Via sajten har man tillgång till all info om hotellen på svenska, samtidigt som man kan ändra sin beställning, ruskigt smidigt.

Med en bra hemförsäkring kommer man lång. Dock bör man rådfråga ens försäkringsbolag om det är nödvändigt med någon form av extraförsäkring utifrån om det skulle ske något oförutsägbart, vilket det oftast gör om man chansar. Skriv ut flera kopior av reseförsäkringen, helst på engelska.

Ta flera kopior av ens pass och sprid dem i ryggsäck och väskor. Boka flyget tur och retur så tidigt som det är möjligt eftersom prisernas stegras för varje vecka som går.

Vi använde oss av ett gemensamt konto som vi fixat i Sverige. Där lagrade vi alla respengar för att sedan portionera dem till mitt kortkonto. Ifall allt skulle strula med kortet hade jag ett kreditkort via Swedbank med en kredit på 150 000 kronor.

Det sista man vill under en resa är att kortet inte fungerar, eller bara åker in i en uttagsautomat, utan att komma tillbaka.

Resedagen

I syfte att eliminera alla former av eventuella hinder till att hinna i tid till flyget bokade jag tåg till Arlanda samt hotell på flygplatsen. Risken var då nästintill obefintlig att trafikolyckor, rusningstrafik eller försenade morgontåg hade oss fastkedjade i ett mentalt koppel.

Trots det fick jag på måndagseftermiddagen ett sms från SJ att tåget var trasigt, och att vi bokats in på ett tåg klockan 20.24 istället för 19.45. Vilket i sig innebar endast 11 minuter på oss att  snabbt hitta tåget till Arlanda från Centralstationen; något vi sedermera missade.

Samma dag hade det skett ett vansinnesdåd i Las Vegas med över 50 döda och flera hundra skadade. Egentligen inget som indirekt kanske påverkades oss, men det kändes ändå aningen olustigt. Dådet i Las Vegas var den mest dödliga masskjutningen i USA:s moderna historia, vilket i sig inte säger lite.

Det glöms lätt bort att det i USA inträffar i snitt en masskjutning per dag. Masskjutning definieras som en skjutning där fyra personer eller fler skjutits eller riskerat att träffas. Symboliskt var det ett überdystopiskt mörkt väder under hela måndagen; regn och blåst.

Hanna, Frida och Marie följde med ner till tågstationen för att lägga ett kramkalas åt handlingarna. Marie hade 3½ veckor av ”ta hand om allt i hemmet”, måhända en mindre spännande upplevelse. Tåget var som sagt försenad med 45 minuter.

Med två otympliga väskor stressade vi uppför en rulltrappa för att hinna med Arlanda express. Där lärde jag mig en värdefull läxa! Dra aldrig väskorna bakom dig.

Likt ett fejkat youtubeklipp fastnade båda väskorna i maskineriet; jag greppade instinktivt väskorna parallellt det svarta handhållstingesten, som dessutom också rullade. Jag tog tag med båda händer och följde med upp en bit på rullbandet.

I slowmotion föll jag från halvliggande till helt liggande, samtidigt som jag väskorna var på väg ner medan jag fastkilad var på väg mot toppen av den rullande trottoaren tillika sågliknande käftarna.

Utifrån vad som skulle kunna skett, blev jag bara blåslagen samtidigt som min nyinköpta Marvelkabinväska  demolerades.

Dag 1

Min sömn uteblev nästintill helt. Hjärnhalvorna kunde väl mer liknas vid ett hyperaktivt Autobahn. Förutom osannolik närhet till vår gate så serverades en hederlig svensk frukostbuffé på Radisson sky city, redan från 04.30.

Ticket rekommenderade sina passagerare att vara ute i god tid, närmare bestämt 3 timmar innan för resor utanför Europa.

För att förena motstridigheterna fick vi kasta i oss det mesta av det smaskigaste inklusive en dubbel kokainstinn kopp kaffe. Planet avgick 07.45 och var framme i London klockan 09.30. Från London 11.25 till San Francisco 14.00 lokal tid.

Resan tog runt 10 timmar, när vi var framme så var klockan i Sverige 23.30. Egentligen läggdags, men framför oss låg en orgie utav måsten såsom hyrbil och incheckning.

Hyrbilen var ett kapitel i sig. Aviz förfärades att vi valt en på tok för stor bil. De bytte ner oss storleksmässigt, prismässigt hamnade vi istället i lyxbilsklassen tillika ett antal tusenlappar extra.

En obscent jobbig inledning där mitt egentliga fokus låg  på att jag skulle transportera oss levande via en niofilig motorväg till hotellet. Vår läderinklädda Cadillac var dock en fröjd för ögat, men för det priset vore det konstigt annars.

För mig tog det minst 30 minuter att överhuvudtaget få igång det Star Trek liknande motorsystemet. Har man dessutom inte kört automat på ett antal år, så var detta ljusskepp ett smärre mysterium att förstå sig på.

Vår hyrda GPS var också en källa till psykos-light. Den synkade inget vidare när vi skulle ta oss den bisarrt trafikerade, relativt långa motorvägen från flygplatsen till centrala San Francisco. Efter några 100-tals felval anlände vi till San Francisco.

Trögt nog slog vi in gatan på gps:n, istället för hotellets namn. Sammanbrottet kändes inte alltför avlägset bort, hotellet tycktes vara som uppslukat. Det var parallellt sett omöjligt att stanna till eller parkera bilen; bristvara var ett understatement.

Med hjälp av Gud eller något dylikt fann vi till sist motellet runt klockan 20.00. Världsrekordet i kallsvettningar hade slagits med råge. I receptionen satt för övrigt den mest korpulenta människa jag sett, han var receptionen! Sett i backspegeln vann han kampen om tyngst i Kalifornien.

Till skillnad från Europa/Norden så betalar man hotellnätterna på direkten, ganska smart egentligen, en win-win situation för båda parterna.

Eländet fortsatte när båda rumskorten var avmagnetiserade, eftersom han i receptionen till en början inte trodde mig. Pustade sedan ut, packade upp, duschade och tog det lugnt på rummet.

Att lämna detsamma för att bekanta sig med omgivningen var uteslutet. Slocknade likt två sargade lämlar relativt tidigt.

Dag 2

Upp klockan 08.00, för att vid niotiden ta oss till fots till Pier 39. Teoretiskt på kartan såg det ut som en piece of cake, praktiskt missade vi den förbokade tio färjan med 2 minuter, trots att vi sprang likt två våldtäktsmän den sista kilometern.

En guide såg detta, tyckte synd om oss och gav oss biljetter till nästa tur som avgick en halvtimme senare. Vädret var sanslöst förförisk, typ sensommar värme i Sverige, inte ett moln på den klarblåa himlen.

Alcatraz var en klockren turistfälla, men parallellt en solklar plats för varje förstagångsbesökare i San Francisco. Det tog 15 minuter att nå den mytomspunna ön. Att vandra runt i de gamla byggnaderna, se cellerna, matsalen, sjukstugan och rastgården var en säregen upplevelse, inte minst om man hyrde en bandspelare samt ett par hörlurar.

Då uppenbarade sig chansen att lyssna på före detta fångar och fångvaktare som berättade om livet på ön. Petitesser som uppror, rutiner, maten, träning det vill säga hur livet i cellerna och på anstalten till slut blev en vardag som var tvungen att fungera.

Alcatraz var federalt fängelse mellan 1934 och 1963. Strömmarna, det kalla vattnet och hajarna gjorde att Alcatraz ansågs rymningssäkert. Här placerades därför de grövsta brottslingarna, bland andra maffialedaren Al Capone som avtjänade straff för skattebrott.

Det var president John Kennedy som till slut satte punkt för öns fängelsehistoria. Den 21 mars 1963 skickades den sista fången härifrån. Under sex år var ön mer eller mindre bortglömd innan några indianska politiska aktivister  under två år flyttade hit och ockuperade Alcatraz.

Alcatraz var oväntat inte tillrättalagt, inte kommersialiserat, inte finputsat eller turistanpassat. Här står byggnaderna bara rakt upp och ned i blåsten och berättar en historia för den som vill höra. Överraskande var det mycket trädgårdar på ön, vilket skapade utrymme för oerhört vackra bilder. Vyerna över San Francisco var förlamande vackra.

Klockan 13.00 tog vi färjan tillbaka. På agendan stod utforskning utav Fisherman Wharf det vill säga ytterligare en turistmagnet av rang. Området var som gjort att strosa i. Höjdpunkten var Pier 39. En pittoresk plats omgärdad av mysiga butiker, restauranger, sjölejon, gatumusikanter och historia.

För 900 riksdaler införskaffade vi oss två kollektivtrafikkort som gällde i sju dagar framåt. Det visade sig att dessa inköp var guld värda. Efter en religiös upplevelse av att ätit 3 kulor hårdglass från Ben & Jerrys var det dags att vila någon timme på ett av få gräsbetäckta platser i området: Aquatic park.

Att få ta av sig skorna på denna grässluttning var minst sagt en befrielse. Hälsenorna hade definitivt fått sin dos av att upptäcka denna del av San Francisco.

Kompassen drog oss mot nästa ”måste ställe” nämligen North Beach”Little Italy” var ett trevligt och positivt bullrigt grannskap med italiensk atmosfär. Det var en brokig blandning av filmiska små kaféer som serverade perfekt espresso, bagerier som lockade med nybakat italienskt bröd, tvättäkta trattorior och neapolitanska pizzerior.

North Beach var också födelseplatsen för ”Beat Generation”. Mäktiga Saints Peter och Paul Church ståtade ikoniskt  i Washington Park, lite ironiskt nog härbärgerar  kyrkan på 666 Filbert Road.

Washington park i sig är ett av de bästa ställena att sitta eller lägga sig på överhuvudtaget i San Francisco. Människor gör sina yoga eller Thai chi övningar här, spelar schack, har picknick eller bara umgås. Denna etniska gryta bör vara en inplanerad frizon för turiststressen.

Vi valde Trattoria Pellegrino´s. Där intogs varsin utmärkt pasta Carbonara, en glutenhärd som sköljdes ner med en birra Peroni. Klockan hade fått löparskor, den hade redan hunnit bli 18.00.

Buss 39 förde oss till närliggande Telehgraph Hill. Vill man vara aningen sportigare så går man 400 trappor uppför denna kulle som är en av 44 stycken i staden. Belöningen blir då vilda papegojor, färggranna blommor, trädgårdar, vackra byggnader och träd i mängder.

Vårt mål var Coit Tower (64 m) som låg högst upp på kulle. Tyvärr stängde de redan klockan 18.00, något som exkluderade oss att ta den planerade  hissturen till byggnadens topp. Vi blev  i vilket fall som helst delaktiga i fantastiska vyer över staden.

Vi valde därefter att gå Lombard street, känd som världens krokigaste gata, med åtta hårnålskurvor (27 graders lutning). Denna branta och vindlande gata är den mest fotograferade gatan i hela San Francisco. Turister vallfärdar till Russian Hill för att se, köra bil eller gå nerför ”den krokigaste gatan i världen”.

Spårvagnen Hyde Street Cable Car gör ett stopp på toppen av Lombard Street, för den som inte orkar ta sig uppför de två krävande backarna. Den dramatiska bakgrunden av Lombard Street skapade en sanslöst vacker  panoramautsikt över Fisherman’s Wharf och bukten.

Union Street, parallellgatan till Lombard street var betydligt intressantare av de två. Hollow cow heter ett utav San Franciscos allra bästa och hetaste områden som ligger i trakten. Gatan flankeras av mysiga restauranger, bra shopping, pubar och nattklubbar. Hade jag varit yngre eller haft någon festprisse som resesällskap så hade detta definitivt blivit en plats att för-och efterfesta på.

I ärlighetens namn var jag sjukt nöjd med att avrunda kvällen klockan 20.00. Det var bara skönt att ta det lugnt/varva ner med en bägare Häägen Dazs glass inför tv-tittandet. Utifrån bocka av ”att göra listan” fanns det varken motivation eller energi för själva avbockningen.

Skuggsidor av att dränera serotonindepåerna via öl, vin, sprit eller cocktails är morgondagens ständiga följeslagare: bakfyllan eller i bästa fall en molande seghet. Jag hade planerat att vi skulle gå upp mellan klockan 8 – 9 varje dag; då funkar det inte med att festa, dock utesluter det inte 1 till 2 öl.

Dag 3 – Mission/Castro

Mobilalararmet hamrade in sitt aggressiva budskap klockan 08.30. I och med att vi lade oss redan vid 23 så var det en ganska bra tid att vakna på.

Amerikansk frukost är generellt sett ljusår från den svenska. Utifrån detta skippade vi frukosten för att istället ta tillfällena i akt att testa på nya spännande delikatesser.

Först tog vi buss till Yerba Buena Gardens. Den första delen öppnade 1993 och var ett stort grönområde kantat av mäktiga Martin Luther King Jr Memorial och Yerba Center for the Arts, centrum för bildkonst, film/video, dans, musik samt ett museum för modern konst.

Precis som Washington Square och Aquatic park var denna plats en topp 5 i San Francisco när det kommer till adekvata andningshål eftersom det inte vimlar inte av dem precis.

I konceptet ingår det människor, grönytor där man får slå sig ner gratis samt att det händer saker. Det var onekligen en hänförande plats att vara på: skillnaden mellan skyskraporna och St. Patrick’s church var förrädiskt kontrasterande.

Tvärs över gatan låg San Francisco Museum of Modern Art, SFMOMA. En plats som återöppnades 2016 efter en totalrenovering. Numera är det USA`s största museum för modern konst; ett självklart besök för de allra flesta.

Varken jag eller min bror är några hängivna konstgurus, snarare ser vi detta som förströelse för folk som inte vet vad de ska hitta på, eller ett sätt att bekräfta sitt sätt att vara mer sofistikerad än andra mindre belevade människor. Vi valde bara att titta in i deras gigantiska museum shop.

Det blev droppen som fick den kulturella droppen att svämma över. Invid fanns AMC Metreon. Den innehåller en av 3 IMAX biografer i San Francisco. Det visade sig tyvärr att tekniken strejkade i några dagar.

Vi tog buss 14 till 16:th Street, målet var området Mission. Återigen, kollektivtrafikkort var en källa till frihet, det vill säga bara hoppa på, hoppa av en buss för att slippa gå onödigt långa sträckor tillika spara värdefull energi.

Huvudgatan Valencia Street var en livfull, ruffig, färggrann inbjudande smältdegel av kulturer. Dammiga grönsakslådor trängdes på trottoarerna bredvid autentiskt mexikansk mat.

Färgstark konst, hippa butiker, innovativa ­restauranger och en bubblande undergroundscen var några av lockelserna, en annan var spektakulära väggmålningar. I en av de smala  gränderna fanns det över 50 stora, orörda muralmålningar, en riktig upplevelse att se.

Vi strosade vidare till Mission Doleres, den äldsta kvarvarande byggnaden i San Francisco. Resehandböckerna förordade guidad tur, men vi kände inte för mer kultur, utan valde bara att ta lite foton på denna bedårande byggnad.

En bit bort låg Mission Dolores park. Denna sluttande lilla låg oerhört vackert belägen, omgärdad utav vackra byggnader, utrustad med en makalös utsikt över centrala San Francisco.

I detta underbara grönområde flockades alla typer av människor, gammal som ung, vit som mörk, djurvänner som djurovänner, definitivt en plats som sällar sig till de tre tidigare andningshålen best of 5 lista. Man kände sig nästan privilegierad att få beträda  det mjuka gräset.

Efterpausen tog vi cable van J till ovanförliggande Noe Valley: Medelklassens Bel Air. Att det bor mycket barnfamiljer här behöver man inte vara någon Kicki Danielsson för att förstå. De många butiker vi såg var fyllda med barnvagnar, leksaker och inredningsaffärer.

Är man det minsta intresserad av vacker arkitektur så var det bara att abdikera. Inte ett hus såg likadant ut, trädgårdarna var osannolikt välskötta.

Närliggande Castro District, framförallt Castro Street var en angenäm överraskning. Castro är väldigt förknippat med politikern Harvey Milks som kämpade för homosexuella rättigheter och HBT-frågor på 1970-talet. Det finns en utmärkt film från 2008 som handlar om dennes liv. Sean Penn spelar Harvey Milk.

Castro är en av världens mest kända gay communitys. Inte konstigt att bland annat Gaymuseet (GLBT History Museum) och  världens största Pride flagga finns här. Läderinredda sexbutiker, extravaganta barer, glittrande butiker och historiska teatrar samsades oblygt i området.

Det var minst sagt en ogenant attityd som genomsyrade distriktet. Helt plötsligt korsade två män ett centralt övergångsställe. Inget konstigt med att de höll varandra i anden, mer oväntat var att de båda var  spritt språngande nakna förutom varsin läderkeps; Trump hade avlidit om han upplevt detta.

Vi gillade verkligen det atmosfäriska territoriumet, det liksom hände saker hela tiden, spännande att titta på så osannolikt mycket udda karaktärer och annorlunda shopping.

Efter en god Cherry Garcia från Ben & Jerrys tog vi tunnelbanan tillbaka till downtown där fastfoodkedjan Jack in the Box blev stället vi käkade urgoda burgare på. Macy´s, Bloomingdals och Saks omgärdade ett relativt tråkigt Union Square.

Vi tog oss därifrån till  början av Embarcadera med Ferry building och Farmers market i spetsen. Det var en välgörande promenad. Vi samsades med joggare, gångare, skatare och hudägare till Fisherman´s Wharf.

Igår gick vi  23 km, idag klockade vi in på cirka 21 km, vaderna kändes som vadderade påslakan. Några alltför söta äpplepajer och varsin smoothie inhandlades innan vi välförtjänt for in på rummet cirka klockan 19.30.

Dag 4 – För mycket av det goda

Runt klockan 08.45 var energidepåerna påfyllda från en sjukt låg nivå. Inte jättelångt från vår bostad låg det gigantiska grönområdet The Presido. 1776 byggde Spanjorerna ett fort (fort = presidio) som skulle försvara missionsstationen Dolores. Fortet överläts till den nyblivna självständiga Mexiko 1821, och sedermera till USA 1848.

Den användes sedan som militärbas fram till 1994. Därefter bestämdes det att The Presido skulle bli allmän som kommersiell park. Den är så  gigantisk att det finns en shuttlebuss som stannar till i parkens intressantaste delar.

George Lucas har sitt headquarter här, Walt Disney ett museum.  Efter att ha letat ihjäl oss efter Lucas palats, stod det klart att vi misslyckats med bedriften att hitta det.

Betydligt enklare var det att hitta Palace of fine arts. Ett av de vackra palats som byggdes till Panama Pacific-utställningen 1915. I slutet av 50-talet var de mäktiga byggnaderna en skugga av sitt forna jag, det vill säga en ruin. 1965 återuppbyggdes palatset, lagunen och promenadvägarna renoverades.

Palatset är en rotonda, imiterad av en romersk ruin och ligger intill en eukalyptuskantad lagun med svanar och gäss. Mer magiskt en detta är det svårt att hitta en fredagsmorgon. Efter några miljoner kort senare var det dags för nästa anhalt.

Vädret var fint, moln existerade inte, gradantalet låg närmre 25 grader. Nästa mål var det jag förknippar San Francisco mest med: Golden Gate Bron. Vägen dit, Crissy Field är 40 hektar av våtmark, gräsmattor, gångvägar och picknickområden.

Man kan dels följa stranden (som kändes genuint ostädad/otämjd), dels en bred extremt intetsägande promenadväg. Om man gör som vi gjorde, gick hela vägen från Marinan till Fort point, vilken faktiskt är en bra bit, hade det inte skadat med fler bänkar, mer info om området, mer utomhuskonst, mer av typ allt.

Dock var vyerna över Golden Gate Bron rent magiskt hänförande. Hundratals människor var ute och gick, joggade, cyklade utefter San Franciscobukten eller bara låg i sanden bara några hundra meter från Riksväg 101.

Vi passade på att köpa lemonad, kaffe och lite godis relativt nära brofästet i en dyr souveniraffär. Därefter var det bara att njuta utav nuetrevyn av ikoniska  Golden Gate bron, vilken synkade obscent bra till det klockrena vädret.

Golden Gate bron har sedan den uppfördes och invigdes 1937 varit staden San Franciscos världsberömda symbol. Bron är näst efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke.

Bron var till 1964 världens längsta hängbro. Den är 2 150 meter lång med ett brospann på 1 280 meter. De två pylonerna reser sig majestätiskt 227 meter över havsytan. Vid högvatten rullar bilarna fram på vägbanan 67 meter ovanför vattenytan.

Mätta av vördnad tog vi buss till The Presido. Målet var en av San Franciscos lite gömda skatter: Lyon Street steps. Vi var redan aningen slitna, Crissy Field tog direkt musten ur en. Från första trappan till sista, vilka slutade på Broadway, var det 322 stycken diktatoriska trappor. Husen som flankerade trapporna beboddes av den absoluta ekonomiska eliten.

Det var så schizofrent lyxigt att det var svårt att ta in. Exempelvis har huset på 2640 Lyon St/ Vallejo St köpts av paret Dianne Feinstein & Richard Blum för ynka 160 miljoner kronor, 19 rum och 9 badrum.

Saken blev inte bättre utav att de vyerna utifrån olika trappvåningar var ännu svårare att ta in. Helt klart bland det vackraste jag skådat; utsikten med San Francisco bukten i bakgrunden och trädgårdsblomstren var minst lika delikat som självaste Golden Gate Bron

Sett i backspegeln hade det bästa varit minst en timmes paus; en vila för både knopp och kropp. Tyvärr hade hungerkänslorna börjat härbärgera alla sinnen. ”Vi tar första bästa restaurang som dyker upp” brukar sällan vara ett säkert kort. Det var det inte den här gången heller. Kaliforniens restaurangotätaste område låg framför oss: Pacific Heights.

Furstliga och prestigefyllda byggnader symboliserade Pacific Heights. Det här fina och anständiga området personifierar gammaldags elegans i symbios med häpnadsväckande arkitektur. De lugna gatorna är inte kända för sin livlighet, utan snarare en subtil mur mot människor med mindre pengar på banken.

Danielle Steel  är världens fjärde mest sålda författare. Hon bor i The Spreckels Mansion,  2080 Washington, byggd 1912. Daniella har tillgång till 55 rum samt  Louis XVI ballroom.

Förutom att häpna över fashionabla villor som osade tvåsiffriga miljonbelopp var vårt mål Alta Plaza Park. Vi fick dock inte alls samma aha-upplevelse som de tidigare nämnda topp-5-parkerna; dags för en restaurering månne, för den har potential. Dock var utsikten från höjden exceptionell.

Pacific Heights ”centrum” låg utmed Fillmore Street. En av många högklassiga matställen var Dino & Santino´s; familjeägt sedan 1988. Haket ekade historia och karaktär. Vi tog deras ”husets special”:  varsin medium BBQ chicken pizza. som var magisk.  Veteklumpen svaldes ner med ännu mera vete, nämligen en hink med Newcastle Brown. Den enda nackdelen var att segheten ackumulerades med råge.

Närliggande Japantown var en parodi på hur man kan misslyckas med typ allt utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Den ytterst intetsägande 70-tals-betong-platsen fick motsats effekt; inte ens japanerna lär ta sig hit. Efter denna horribla upplevelse segade vi oss vidare till underbara Alamo square Park.

Grönområdet inhyste en av San Franciscos mest kända ikoniska vykortsvyer; den över ”Painted Ladies” det vill säga en länga av färggranna Queen Anne-stil byggda Viktorianska hus.

Förutom detta var det en liten, men pittoresk park med lekplatser, kullar, bänkar samt en behaglig stämning; en ruskigt härlig plats att slappa på. Kvalar lätt in på Grönområdes-topp-listan: nummer fem.

Fulton Street samt ett kluster till av gator var verkligen ett epicentrum utav Viktoriansk byggnadskonst. Det var en fröjd att beblanda sig med de djävulskt mysiga husen. I slutet av 1900 – talet byggdes det tusentals av dessa hus, efter jordbävningen och efterföljande bränder 1906 reducerades kraftigt dessa träiga byggnader.

Innan vi trädde in i Haight-Ashbury ökänd hippiedimmor avverkades skogsparken Buena Vista Park. Mentalt blockerade av allt gående, sol, inputs, mat och öl blev det en blott endast några nanosekunder av träd stammar, och uppförsbackar för vår del. The Haight tillika en gata som lever sitt eget liv i en annan tidsålder det vill säga det ”glada” 60-talet. En tid när vardagspusslet kvävdes av en fri syn på såväl droger som fri sex.

I The Haight blommade ”Summer of Love 1967″. Unga människor diggade flower power musik, njöt av sitt frihetsfängelse som sedermera utmynnade i överdoser och kriminalitet. Den före detta hippiementaliteten studsade intensivt mellan husbyggnaderna i symbios med drogliberalism.

Ekot av fornstora dagar utkristalliserades via mängder av psykedeliska kläder och attributen, ekologisk mat, trendiga inredningsbutiker, tatueringsateljeer, second-handaffärer och coola musikklubbar.

Butikerna var inpyrda av rökelser, hemlösa, trakasserade turister och övervintrade hippies förgyllde uteserveringarna.

Peace and Love för oss var portalen till San Franciscos svar på Central Park: Golden Gate Park, den tar vid där The Haight slutar. Den är faktiskt 20 % större än New Yorks stolthet med sina 4,1 kvadratkilometer, den är 4.8 km lång och 800 meter bred.

Det var lättare att säga vad som inte finns i detta übergigantiska grönområde. Tennis, Polo- och golfbanor, konstgjorda öar, sjöar, vattenfall, japansk trädgård och teahus, holländsk väderkvarn, Botanisk trädgård och sjukt mycket mera aktiviteter, djur, växter, blommor och träd.

Tyvärr var det som sagt att gapa efter för mycket. The Haight och Golden Gate Park skulle helt enkelt skonats från dagens agenda. Det blev för mycket av det goda, hjärnan var inte i fas att ta in mera upplevelser, parker, blomsterarrangemang.

Vi var helt enkelt inte kapabla att bedöma parken utifrån hur vi skulle upplevt den med energi i våra sargade kroppar. Det hann dessutom att bli mörkt, vilket var ytterligare en orsak att lämna denna pärla för tidigt.

Parallellt gick vi vilse, hade svårt att hitta rätt buss, blev frustrerade, och passade på att rånade några påtända hemlösa.

Buss 7 förde oss till Van Ness Street där vi bokat en IMAX föreställning på AMC Theatre. Otroligt nog var även denna IMAX-projektorn ur funktion. Vi erbjöds som kompensation varsin extra biljett samt inträde till Blade Runner 2049 på en vanlig biosalong. Filmen började klockan 18.15 och höll på i 2.45 timmar.

Att sitta ner i bekväma fåtöljer var minst sagt välbehövligt. Ljudet var utomjordiskt, bilden fantastisk, dessvärre fattade vi inte vilka som var människor eller robotar. Filmen kändes alldeles för lång för sitt eget bästa. Kanske My litle pony hade varit ett bättre val?

Efter en förvirrande cineastisk upplevelse greppade vi bussen till ett partyglatt Union Street, gick en bit, handlade på oss varsin Häägen Dazs Amaretto med svarta körsbär och chokladbitar på vårt lokala supermarket-stamställe, himmelskt gott. Vi var hemma runt klockan 22.00. Såg Spiderman 2 på TV, somnade sedan omedelbart.

Dag 5 – Beyond Golden Gate Bridge

Otroligt nog vaknade jag redan klockan 07.00, troligtvis för att jag vid den tiden brukar gå upp med barnen inför skolstarten. Denna dysfunktionella vana blev starten till att ta bilskrället för första gången sedan vi anlände till San Francisco.

Mindre stressad, mer harmonisk manövrerade jag Cadillacen över mäktiga Golden Gate bron med hjälp av min bror och en mer fininställd gps. På väldigt hög volym kopplade vi in min eminenta Spotify Lista: Top of the class Rock.

Där samsas A.O.R, Modern Rock, Heavy Metal, Melodic Rock, New wave, punk och 60- och 70 tals musik. Kraven är att låtarna måste innehålla någon form av distad gitarr, ett annat kriterium att det bara får finnas 1 låt av varje artist/grupp, något som borgar för en bisarrt hög kvalitet .

Vårt första mål var Muir Woods National Park som ligger i Marin County, 19 km norr om San Francisco. Området består av skog, framför allt av Redwood. Vägen dit var kantad av serpentinvägar, utan någon form av räcke mellan fordonet och de djupa branterna.

Parken öppnade klockan 08.00; vi tyckte att 10.00 var tidigt, men icke sa Nicke. Varenda närliggande public parking var fullbelagda.

Det blev att parkera längs med vägen, även där var det horder av bilar som radade upp sig. Från stället vi parkerade på till Visitor Center tog det cirka 10 minuter att gå. Inträdet kostade 10 dollar per person; pengar som gick tillbaka till parken (förhoppningsvis).

Breda staketförsedda promenadvägar gick genom områdets första 3 rutter. Syftet var att kringliggande skog inte stördes och förstördes. Ärligt talat hade parkens änglar lagt ner ett grisjobb på dessa promenadvägar. Det fanns längre och kortare trails att välja på.

Vi tog oss till station/bro 4, en vandring på 40 minuter. Tillbakavägen genomfördes på motsatta sidan. Den sidan som dels inte hade staket, dels låg högre upp det vill säga en mer ”otäckare väg” med branta höjder.

Ville man ta snygga kontrasterade foton blev det aningen  komplicerat eftersom man inte fick ställa sig invid träden på grund att man bara fick gå på den tillrättalagda stigen, inte innanför. Därför var det svårt att via foton förstå hur höga och breda dessa redwoodträd var.

Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter. Tyvärr fanns den inte här. De riktigt breda, typ de man kunde åka med bil igenom fanns inte heller här utan längre upp vid kusten; men vi ville inte åka 4-5 timmar extra för bara just det.

Det tog oss 30 minuter att ta oss från orörd skog till den pittoreska medelhavsinspirerande lilla staden Sausalito. Oturen grinade oss i ansiktet då lördagar tycktes vara den mest hektiska dagen i veckan vid bra väder.

27 grader och inte ett moln på himlen borgade för att folkmassor vallfärdade till denna lilla sjöstad. Folknöjet fick oss att känna oss aningen kvävda. Det var köer, turister och lokalbor på varenda kvadratcentimeter, varenda butik och restaurang.

Vi vandrade runt Sausalito i cirka två timmar tillika den tid vi hade parkeringstid till. Höjdpunkten var ”ett hål i väggen” där de serverade gigantiska hemmagjorda  hamburgare med tillbehör. Efter denna fantastiska gourmétiska upplevelse tog vi oss tillbaka till vår kära bil.

Norr om staden finns det fem ”hamnar” med över 500 husbåtar utspridda. Det var just på en husbåt i Sausalito, San Francisco, som Otis Redding en gång började skriva sin hitlåt ”Sitti´n on the dock of the bay”. Den låten var för övrigt den sista Otis spelade in innan han dog i en flygplansolycka tre dagar senare.

Vårt nästa mål var att ta sig till Napa Valley. En resa genom bland annat Sonomo Valley till Napa. Dalen binds samman av Highway 29 och den lite mindre Silverado Trail, som tillsammans bildar en oval rundtur från Napa i söder till charmiga lilla samhället Calistoga i norr, cirka 10 mil tur och retur. Napa i sig var en liten men fashionabel mysig stad, med en gigantisk turistbyrå.

Napa Valley är USA:s mest berömda vinregion. Den har på några decennier blivit en av vinvärldens tungviktare även globalt. Den långsmala dalen rymmer nästan 500 stycken vingårdar, de flesta erbjuder vinprovning.

Napa turistbyrå finns en utmärkt broschyr över alla vingårdar, vilka som har öppet, när de är öppna med mera. Efter två mil med karga vidder, olivträd och druvfält blev det successivt vackrare för varje mile (1.6 km) som vi lade bakom oss.

I St: Helena hittade vi bland annat vingården där Falcon Crest spelades in. Calistoga var verkligen en pyttestad, känd för sina varma källor, spa och för att alla fast food kedjor är förbjudna enligt lag. Det tog 4½ minuter att gå igenom centrumet. Vi handlade på oss kalla Dr Pepper, chokladkörsbärspraliner och vatten i stans enda matbutik.

Från Calistoga tog vi parallellvägen Silverrado Trail istället för Highway 29 som vi färdats på tidigare. Otroligt mätta på likvärdiga omgivningar samt att det började mörkna runt klockan 18.30… ville vi bara hem. Personligen kändes det som att jag blivit ett med ratten, det krävde sin hen att hela tiden ha koll på körningen och den oförutsägbara trafiken från 9-19 på kvällen.

Vi tillhörde nog kretsen att köra denna rutt, utan att besöka en enda vingård. Att jag var den enda med körkort kan måhända förklara en del av den devisen. Det var liksom fel timing att prova på vin.

Körandet hade egentligen fungerat friktionsfritt. Problemen började när vi låg i fel fil på väg tillbaka till San Francisco. Det var källan till ett djävulskt bilstrul.

Därefter var gps:en olydig i kombination med att följa fel skyltar i fel filer. Kvällen urartade till helvetet på jorden. Det var som förgjort att hitta tillbaka från de åttafiliga motorvägen till områden vi kände till.

Klockan 21.15 bröts förbannelsen. Vi hittade till sist tillbaka till Embarcadero sedermera vårt hotell. Lättnaden belönades återigen med varsin Häägen Dazs: Cherry vanilla, min bror köpte läsk.

Avslutade kvällen med att slappa framför tv:n. Tankarna for tillbaka till en buckla på bakluckan som vi inte sett förut. Frågan var; fanns den där innan vi hyrde bilen, eller var det något vi förorsakat?

Dag 6 – ”Lugn dag”

Äntligen en adekvat sovmorgon! Gick upp runt klockan tio. Drog från rummet vid 11.30. Tog buss 28 till Van Nees tillika AMS-theatre för att köpa två biljetter till skräckisen IT till kvällen.

Därefter gick vi till och runt Civic center med vackra Stadshuset, Stadsbiblioteket, vågade Operahuset och Davies Symphony hall i spetsen.

Fast food kedjan Carl´s Jr  blev vår matvärd efter mycket letande. Tyvärr hade lokalerna sett sin bästa tid. Maten i sig var inte heller något att hurra över, tummen ner. Vädergudarna var som vanligt på ett fantastiskt gott humör; runt 30 grader, inte ett moln på himlen.

Hoppade på Cable van F vars destination var Castro, sedan tunnelbana L, till ändstationen för att ta buss 36 till Twin Peaks. Dessvärre var det söndag, efter 45 långsamt krypandes minuter kom busskrället till sist till busshållplatsen.

Den tog oss nästan upp till Twin Peaks, vilken är San Franciscos två högst belagda utkiksplatser med en höjd på 281 meter. Panoramautsikten var minst sagt hänförande. Vi var långtifrån ensamma; söndag och en flyguppvisning lockade horder av människor.

Vi gick ner den slingrande backen från Twin Peaks. En micropark blev ett välbehövligt andningshål för vila. Det vimlade av kreativ arkitektur längs med vägen. Tillbaka till Castro via Market Street tog vi återigen Cable F ner till Van Nees.

Brorsan och jag passade på att vila inne i biopalatset. Vi hade en timme tillgodo innan själva filmen började. Två timmar och femton minuter lång var IT. Hyfsade effekter var det enda som räddade filmen. Annars var IT irrationell konstig, även för att vara en skräckis, helt ointressant/långdragen, tyvärr.

Tog buss 47 till Union Street. Gick till vårt stamställe där traditionen med varsin Häägen Dazs höll i sig. Amaretto körsbär var helt enkelt en gåva från Gud, tyvärr en alltför kaloririk sådan. Slappade framför Jurasic park till midnatt, innan John Blund besökte oss.

Dag 7 -  goodbye San Fransisco

Runt 10.30 hade energin kommit tillbaka i kroppen. Ett utav målen var att handla kläder och solglasögon till mig. Först skulle vi avverka det mest turistiska man överhuvudtaget bara kan göra i San Francisco – åka Spårvagn.

Kön ormringlade sig lång invid Fishermans Wharf där påstigningsstationen låg, solen stod i zenit och kösystemet var dysfunktionellt. Det tog 50 minuter att komma upp  i vagnen. Kallsvettiga av tristess hoppade vi Gollumskt av vagnen några stationer senare till guidens stora förtret.

Jordbävningssäkrade Grace Cathedral besöktes precis som området Nob Hills monstruöst anrika jättehotell. Vi gick sedan längs med braiga Powell Street där vi fönstershoppade. Jag smög in på H & M där fyra svarta enfärgade T-shirts inhandlades. Efter mycket om och men blev det Tad´s Steakhouse som valdes ut som matställe. Maten och servicen lämnade mycket kvar att önska.

Lite halvsega bokade vi ytterligare två biobiljetter på AMC Theatre. Vi vilade i underbara Yerba Buena Garden i en timme. Klockan 16.00 började American Made med Tom Krus i huvudrollen.

Skepticismen förbyttes till över godkänt. Det var inte biostolar, utan sköna fåtöljer i den biosalongen, dessutom kunde man fälla dem bakåt så att man halvlåg och tittade på filmen – klockrent.

Detta var vår sista dag i San Francisco. På något sätt kändes man sig färdig med staden. Nu hägrade 5 dagar längs Pacific 1 istället. Efter filmen tog vi liksom farväl av staden.

Vi gjorde det via Chinatown, Transamerica pyramid och sköna North Beach. Jag och Kjell tvättade upp smutskläder i någon timme på en av många laundrys, några tycktes finnas i varje kvarter. Det var en rätt skön känsla med lite vardagsbestyr på semestern.

På vägen hem i North Beach åt vi den godaste glass i alla fall jag ätit sedan mannaminne. Att den uppsorterade glassen behöver vara lika god som den ser ut är mer regel än undantag. I detta fall var den hemmagjorda glassen godare än den såg ut, och då såg den ändå magiskt delikat ut. Tyvärr var de fyra valda sorterna på tok för små skopor.

Vi avslutade även denna kväll med den lyxiga ovanan Häägen Dazs: Black cherry amaretto. Klockan 21.00 var vi hemma. Packade ihop sakerna, planerade lite, bokade hotell i Monterey och slöade till Hobitt. Rummet, städningen och servicen hade varit helt okej de sju nätter vi hade rummet som fast punkt i tillvaron.

Dag 8 – Monterey

I receptionen varnade de oss för att bila via Pacific 1 till Monterey, för istället ta betydligt snabbare Highway 101. Syftet var inte snabbare, utan vackrare, men när han påtalade ”insane” köer, så det var bara att gilla läget.

Det pågick nämligen en ytterst aggressiv superbrand i Napa Valley området det vill säga där vi i förrgår gjorde en roadtrip igenom, kändes lite underligt.

Klockan 09.00 var vi, bilen och gps:n redo. Körningen i flerfilsdjungeln fungerade bra; 2.5 timmar tog resan till Monterey. Staden grundades av spanjorer 1770.

Monterey var huvudstad i Kalifornien under den spanska tiden (fram till 1821) och den mexikanska tiden (fram till 1846). HBO-dramat Big little lies  med bland annat Alexander Skarsgård och Nicole Kidman utspelade sig i den kaliforniska  kustpärla med omnejd.

Vi tog in på luxuösa Hotel Pacific. Rummet var som taget ur en dröm, stora utrymmen, medelhavsbalkong, litet kök, vardagsrum, en eldstad samt sanslöst sköna sängar. Pool, gym, spa och inomhus parkeringsplats ingick precis som en kontinental frukost. Rummet hade kostat 3800 kr, men var nedsatt till 2200 kr, ett kap mins sagt.

Oväntat nog var detta första dagen med soldis, till och med lite moln vågade visa sig. Huvudgatan var halvmysig. Det märktes direkt att det var en välbärgad stad. En uppsjö av dyra spa, fina restauranger, fashionabla butiker och människor som var raka motsatsen till white trash.

Vi åt en av de godaste fish´n chips jag någonsin ätit, och då har jag testat några stycken. Det skedde på Brittania Pub. Osannolikt visade de också VM-kvalmatchen Nederländerna vs Sverige på storbilds-tv.

Tyvärr var bara maten en höjdpunkt, Sverige spelade verkligen genant uruselt och förlorade välförtjänt med 2-0.

Hamnkvarteret Old Fisherman’s Wharf  var en sann fröjd för ögat med förtöjda fiskebåtar, sjölejonkolonier, skaldjursmarknader, godis, sprit-och souvenirbutiker var det lika pittoreskt som turistigt tillrättalagt.

Cannery Row gick från piren till vårt mål Monterey Bay Aquarium. Det var en kilometerlång promenad med många höjdpunkter. Kameran glödde efter någon halvtimme på grund av alla fotovyer.

Akvariet som skulle vara en av USA: allra bästa, byggd 1984, nyrenoverat 2011, led onekligen av hybris. 50 dollar per person! Priset i sig la ribban högt för var vad som komma skulle.

Visst det var fantastiskt, men definitivt inte det bästa jag varit i, absolut inte värt pengarna. Bäst var de übercoola manetavdelningen och fiskstimstuberna.

Något som skiljer detta akvarium från andra var att det visar det marina djur- och växtlivet i Monterey Bay. En process som är unikt då havsvatten från bukten pumpas in i akvariet med en hastighet av över 7 500 liter i minuten och sedan ut i bukten.

Brorsan var seg, blev kvar på rummet medan jag passade på att syna den historiska staden i sömmarna. Parallellt gjorde jag ett försök att hitta ett massageställe under 2000 kronor.

Kameran fick sitt lystmäte eftersom Monterey definitivt inte bara bestod utav huvudgatan, piren och promenaden till akvariet.

Samtidigt hade huvudgatan stängts av för att ge plats åt den underbara kvalitetsmarknaden: Market Faire. Kaliforniens första teater från 1848, som fortfarande är i bruk fanns också att beskåda.

Allt detta körande var källan till ett rigor mortis tillstånd. Likstelheten var ett faktum därav att en massage skulle fungera som en kroppslig återställare.

Till sist hittade jag ett ställe där det var lite billigare. Hon som masserade mig i en halvtimme var inte precis klädd i kutym klädsel. Den djupa urringningen, den korta kjolen och höga skorna fick  mina tankar att associera till ett helt annat yrke.

En djup basröst från helvetet hördes från rummet intill. Jag var helt säker på att bodybuilder-Igor skulle klampa in med revolver och hota till sig mina pengar. Min mardrömsfantasi slog som tur vad inte in.

Old Fisherman’s Wharf såg ännu mysigare ut när all belysning tänts. Runt klockan 20.00 hade jag utforskat Montery tillräckligt. Ett hett bad, två kalla Heineken var legitima komplement till de tidigare 30 minuters massagen.

Dag 9  – Carmel/Big Sur

En helvetisk god frukostbuffé avnjöts runt klockan 09.00. Övergödda av nygräddade bagels gav vi oss ut på sceniska Pacific Grove Ocean view blvd. Första stoppet blev i gulliga Lovers Point Park. En viktig plats i många scener i Big Little Lies. Utsikten över Monterey Bay var majestätiskt. Parken i sig var ett underbart ställe för reflektion i samklang med en gigantisk cappuccino.

Vi bilade därefter på den avgiftsbelagda (10 dollar) 17-Mile Drive. Den anses vara en av de vackraste på Highway 1. Sylvassa klippor, cypresser, tallar, sjölejon, valar, sälar, delfiner och monarkfjärilar samsades om uppmärksamheten från dess besökare.

Ett av världens mest fotograferade träd, den 250 år gamla Lone Cypress ståtade också med sin fulla närvaro. Den exklusiva golfbanan Pebble Beach var långtifrån den enda fina golfbanan i området.

Den kritvita stranden, Carmel Beach, var första platsen som jag badade i. Jag vadade ner till knäna. Det fanns definitivt ett syfte varför knappt ingen badade i vattnet förutom halvtaffliga surfare. Det var helvetiskt kallt, nästintill arktisk kyla.

Efter att den blåtonade färgen nästan återfått sin sedvanliga hudton, bilade vi den korta sträckan till Carmel-by-the-Sea. 

Clint Eastwood var borgmästare i denna stad mellan 1986-88. Carmel-by-the-sea är också kända för udda lagar såsom förbud i centrum mot parkeringsmätare, snabbmatskedjor, trottoarer, gatlampor, husnummer, neonskyltar, brevlådor och höga klackar.

Att värja sig mot denna  exklusiva sagostad var omöjlig. Utifrån ett arkitektintresse-light var Carmel-by-the-Sea ett eldorado av coola, snygga, fashionabla hus; timmerhus i pastellfärger i alla dess variationer.

Små minigallerier, lyxbutiker, konsthallar, hantverksshoppar och mysiga restauranger. Det var som  att strosa i ett tillrättalagt Walt Disney town, på ett positivt sätt. Jag handlade på mig herrkosmetika på underbara Lush.

Därefter åt vi sinnessjukt god pasta bolognese på välrenommerade Il Fornaio. Efter gått gata upp och gata ner var det dags att lämna denna fantastiska småstad.

Fick av deras turistbyrå det tragiska beskedet att det inte gick att åka hela Big Sur på grund att de bytte ut en bro. Informationutbytet kändes som ett pistolskott i vaden. Min minutiös planering for all världens väg.

Det innebar istället att man fick åka så långt man kunde, vända tillbaka till Carmel, sedan Highway 101, för att ta sig till andra sidan brobygget en annan dag.

Längs Big Sur-kusten, mellan Carmel och San Simeon, går den mest dramatiska och spektakulära delen av Highway 1 med skogar, floder och sluttningar och klippor som stupar rakt ner i havet.

Namnet kommer av spanska ”el sur grande”, det stora söder. Vägsträckan är 140 km lång; den färdigställdes 1937 efter 18 års arbete.

Bixby Bridge byggdes 1932 och är den kändaste av de 29 broarna som leder över de djupa klyftorna. Den ikoniska överfarten finns med i massor av TV-serier &  filmer exempelvis ”Big litle lies”.

Bron var i många år världens största valvbro med ett 85 meter högt spann och 218 m lång. En annan nästa lika  grandios bro var Pfeiffer canyon bridge som låg lite längre bort.

Den del som var öppen det vill säga till Pfeiffer Big Sur State park var obarmhärtigt vacker. Vissa vyer var svåra att ta in. Naturdramaturgin var å ena sidan hänförande otämjt, å andra sidan naturligt tillrättalagt.

Även om hela vägen varit öppen, så hade vi relativt snabbt blivit tvungna att hitta ett ställe att sova på.

Jag hade ett toppenställe på gång, men som sagt det låg på fel sida av den avstängda vägen. Det kändes surt att behöva vända för att åka tillbaka samma väg, men solen höll på att gå ner.  Vitlöken, träpålarna och krucifixen låg förberedda inlindande i bagageutrymmet.

Tillbaka till Carmel tog jag ett vägvalsbeslut som skulle släcka ner nervsystemet i båda hjärnhalvorna. Istället att lita på gps:en och det rationella med att åka Highway 101 till Greenfield fanns det lockande nog en mindre väg som hette G16.

Den skar igenom området likt Moses vattendelning på kartan. Genialisk genväg stod ristat i pannan på mig, hybris slog i biltaket.

Vi bilade först förbi Carmel Valley i bra fart. So far so good, därefter ersattes den tvåfiliga vägen mot en enfilig för att sedan genomgå ett paradigmskifte till knappt körbara sådana i symbios med ett oändliga sicksackande.

Parallellt så gick det snabbt från skymning till becksvart. Dessa dysfunktionella faktorer bidrog till att hålla en medelhastighet av 30 – 50 km/timmen.

Ibland kändes det som vi satt fast i en slowmotientidsloop, med syfte att aldrig nå civilisation igen. Omgivningarna var nästintill fria från byggnader; ett perfekt ställe för vilken seriemördare som helst att härja.

Efter att nästan gett upp hoppet såg vi tecken på någon form av bebyggelse, tillika någon form av ljus. Någonstans i mörkret hade vi kommit in på G77. En väg som ledde oss till staden Soledad istället för planerade Greenfield.

Det innebar en väsentlig längre sträcka att åka dagen efter. Min personliga  energimätaren låg på -20 det vill säga ingen ork kvar att leta efter hotell; tog in på första bästa.

Det var ett sådant motell som man sett i åtskilliga amerikanska filmer, en upplevelse i sig.

Vi checkade in runt 20.00; 1200 kronor  fattigare inklusive en torftig frukost. Glädjen att koppla av efter en sådan resemardröm var en minst sagt överväldigande.

Förutom detta traggel hade dagen varit klockren; pittoreska byar och vyer att döda för eller till.

Dag 10 – Hearst Castle/Madonna In

Frukosten var i spartanska laget, typ rostat bröd och smör. Klockan 09.15 satt vi i bilen redo att ta oss an mytomspunna Hearst Castle. Det var en ytterst tråkig väg via Highway 101 som gällde. Lite trafik i kombination med att det var lättskyltat gjorde att resan endast tog 1½ timme.

Turen stod oss bi, kom precis lagom till klockan 11.15. I biljettpriset ingick det en cirka 40 minuters introduktionsfilm om miljardären William Hearst. Därefter gick det bussar till själva slottet som tog 5 minuter.

De i bussen fick en gemensam guide som visade runt i Casa Grande. En fantastisk plats, som blev ännu bättre med historiken i bagaget.

Lite senare bilade vi till sällejonkolonin invid San Simeon. Som taget från Animal Planet. Sällejonen beskådades på första parkett utan någon som helst inblandning från människan.

De  80 – 100 stycken gigantiska djuren bara vilade, åt och skyggade för solen, utan att bry sig märkvärt om de nyfikna turisthorderna 100 meter i från dem.

Vi slöt halvcirkeln genom att åka så långt vi bara kunde från denna sida av Big Sur och Pacific 1. Platsen hette Ragged point och låg invid en mysig beachbukt. Förutom att agera hotell, så var det en restaurang.

Den enorma portionen av Chilikorv med bönor och ost var riktigt god. Samma process som igår gällde, det vill säga, åka tillbaka samma väg som vi kom.

Vårt mål hette denna gång Morrow Bay. Förutom den i jämförelse med andra pirer ganska intetsägande piren så hade de vyn över till übermäktiga klippan Morrow Rock. Vi kände inte riktigt för att båta över till klippan i syfte att hika de 400 trappstegen till toppen.

Vi bilade vidare till Madonna In  i San Louise Obispo via Highway 101. Det finns temahotell och det finns temahotell. Madonna Inn är utan tvekan ett av de absolut coolaste.

Med 110 rum i olika teman finns det något för alla – nästan. Dock gav jag personalen idéer om ett horror- eller Marvelrum.

Vi tog dock ett av de mest absolut annorlunda rummen som fanns: Jungle Rock. 2500 kronor fattigare, men en kitschig  hotellupplevelse rikare. Utan tvekan det häftigaste mest annorlunda hotellrum jag i alla fall spenderat natten i.

Badrummet var som karvat ur ett berg, men ändå sjukt lyxigt. I priset ingick det spa, pool, tennisbanor och ett fitnesscenter.

Efter packat in allt, for vi vidare till Whole foods market, ett av de supermarketkedjorna med kvalitet och hälsa som nisch i USA. Det var en sann fröjd att spatsera runt deras enorma utbud av högkvalitativa produkter.

Vi shoppade glass, två lokala öl, körsbärstandkräm och 5 olika smakers jell-o till barnen; släng dig i väggen ICA Maxi.

Struntade i allt som hade med spa att göra, slappade istället i det annorlunda hotellrummet från klockan 19.00 med några kalla öl, glass, tv, Ruzzle och sociala medier. Ett härligt avslut på en härlig dag.

Dag 11 – Santa Barbera

Tog sovmorgon, vaknade vid elvatiden, lämnade Madonna Inn runt klockan 12.00. Vårt mål var att sträckköra cirka 18 mil på Highway 101 till Santa Barbera; Amerikas svar på Rivieran. Var inte direkt pilskpigg, utan rätt seg, trots mycket sömn. Det kräver sin hen att sitta bakom ratten varje dag i långa perioder.

För en gångs skull fanns det ingenting utöver just Santa Barbera i planeringsagendan. Det var ett moment 22 läge; dels skönt att slippa subtila krav, dels plötsligt inte ha något att förhålla sig till.

Därav att vi upplevde att vi inte ville avvika från den snabba, tråkiga Highway 101. En annan orsak var att Pacific 1 inte gick invid beacherna, utan man var tvungen att svänga av ifall man ville se sådana vyer.

Det blev ett helvetiskt letande efter ett ställe att sova på. Till sist tog vi återigen första bästa. Denna gång blev det halvmediokra Ala Mer hotell. Ett ställe invid strandpromenaden, tyvärr vårt första och enda hotell utan luftkonditionering visade det sig.

Deras gratiskaffe var ljusare än vatten, vilket i sig borde vara förbjudet att servera under namnet kaffe; jag blev piggare utav dammet i rummet än den transparenta vätskan.

Santa Barbera var en stad vi verkligen gillade, lite typ Union Street i San Francisco.  Huvudgatan var sådär lagom-tillrättalagd-mysig, man bara ville gå gata upp och gata ner. Staden drabbades av den förödande jordbävningen 1925, 2017 hotades hela staden av kraftiga bränder.

När de styrande återuppbyggde staden var det med strikta regler hur stadskärnan skulle se ut. All nybyggnation skulle bara få ske med en enda arkitekturstil nämligen mediterrane stil. För övrigt finns det hela 35 parker i staden.

Vi åt en megapizza medium på ett populärt lokalt pizzahak med ett megapris på 750 kronor inklusive dryck, men ändå. Maten, den molnfria himlen bidrag till en matkoma light.

Vi passade på att vila genom att slå två flugor i en en smäll: gå på bio. The Foreigner med kultgubben Jackie Chan gick inte av för hackor.

När den halvhyfsade filmen var slut hade det redan börjat skymma. Klockan hade löpt till 18.30. Vi passade på att besöka deras ökända pir. Den enda vi besökt, där bilar fick åka och parkera på, inte den bästa lösningen, det förtog lite utav charmen, snarare en stor del faktiskt.

Efter att ha handlat på oss glass och läsk blev det slappande framför tv:som gällde. Det var som vanligt skönt att koppla av med Facebook, Instagram samt att redigera och förmedla mobilkamerabilder.

Att det var kvavt i rummet var ett understatement, man fattade inte vad man saknade  luftkonditionering förrän den inte fanns tillgänglig.

Dag 12 – Hollywood

Alarmet knackade på  vänsterörat vid åtta. Jag och Kjell bilade nästan 15 km till vårt hotell i norra Hollywood. Hela resan via Highway 101 gick oväntat friktionsfritt.

Runt 11.00  äntrade vi rummet där vi skulle spendera kommande 6 nätter. Quality InnLa Brea avenue mellan Hollywood- och Sunset avenue innehade  ett gudomligt läge att ta sig vidare runt LA.

Klockan 12.00 inleddes uppdraget att upptäcka Hollywood. Självklart var detta en plats för eskapism av den högre skolan. Tyvärr blev det en Golgata utav…souveniraffärer, med nästan identiskt innehåll.

Jag hade väntat mig mer udda, morbida, specialaffärer. Visst fanns det undantag, men utifrån det utbud av restauranger, muser, butiker var det mestadels osedvanligt intetsägande.

Visst franchisegiganter och lokala upplevelser som Madam Tussagud, Hollywood Wax Museum, Hollywood Walk of Fame, TCL Chinese Theatre hand-fotavtryck av kändisar

Guinness World Records Museum, The Hollywood Museum,  Ripley’s Believe it or Not, El Capitan Theatre fanns att tillgå, men ändå.

För mig är Wendy´s ett topp-3 i hamburgerträsktoppen, med Kentucky Fried chicken och Jack in the box. Deras omnipotenta burgare var en frisk fläkt av nostalgi för magen. Därefter handlade vi på oss diverse fruktpajer på utmärkta supermarketkedjan Ralph´s.

Jag passade på att ta en timmes massage, medan brorsan vilade på rummet. Den äldre massösen använde knä, fötter, armbågar, knogar och givetvis händer för att ”krossa” muskelknutorna. Efteråt var jag inte längre  stel i rygg och axlar; en hälsokur av Guds like för 600 kronor.

Brorsan och jag drog ut vid 20.00 för att kontrastera Hollywood boulevard dagsljus kontra kvällsmörker. Det var som dag och natt bildligt talat. När neonskyltarna och belysningen applicerades på den kända gatan blev det mäktigt. Allt liksom vaknade till liv.

Shoppade bland annat en stilren spiderman mugg.  Handlade också på oss två kollektivtrafikkort för 200 kronor vardera. De gällde på alla bussar samt metro. Trötta slappade vi till Zombieland på hotellrummet med en Häägen Daz så klar.

Dag 13 – Universal studios

Upp redan klockan 06.50. Tog först metro till Universal City, därifrån en shuttlebuss till själva Universal studios 1 timme senare bytte vi in våra biljetter med ett front row pass, vilket innebar att vi hade förtur i köerna till alla attraktioner, något som var dyrt, men besparade oss tid som psykisk ohälsa.

I det ingick det att få tillträde till nybyggda (early park admission) ”The Wizarding world of Harry Potter” från 8 till klockan 09.00 när de öppnade för de andra parkbesökarna.  ”The Hogwarts Castle” var en syn för gudarna; nästintill autentisk filmerna, fast inte lika stort.

De hade byggt upp en hel Harry Potter stad, ett projekt som bör ha kostat ett antal många miljoner kronor  eftersom allt såg så genuint bra ut.

Attraktionen använde sig av state-of-the-art technology det vill säga extremt mycket 4D. En riktigt bra ride, fast tidigt så sattes balanssinnet ur funktion; både Kjell och jag fick blunda för att koncentrera oss på att faktiskt inte spy rakt ut.

Vimmelkantiga åt vi Harry Potter frukost i den gigantiska ”Three Broomsticks”, dyrt, oerhört sött var kontentan av den frukosten. Interiört var det helt fantastiskt. Varje arkitektoniska detalj var som taget ur filmerna.

Det var riktigt, riktigt varmt ute, cirka 35 grader, inte ett moln. Näst på tur stod den den fantastiska Universal studio tur touren. Jag besökte parken 1992 så var det stor skillnad på dåtid som nutid. ”Fast and furios” och ”King kong” var några av de ytterst häftiga nytillskotten.

Hajen fanns såklart kvar. De gick igenom dylika studioplatser, vi satt i vagn med talför guide. Denna attraktion var bland det bästa i parken.

Jag blev  annars aningen besviken. Antingen berodde det på för höga förväntningar, eller att jag varit här 25 år tidigare. Många av attraktionerna anammade 3D/4D-tekniken i symbios med simulatorteknik i lite väl hög utsträckning.

I reklamen används epitet ”nya generationens åkupplevelse”, något jag definitivt inte kan hålla med om som ”Transformers The Ride” och ”Revenge of the mummy the ride”.

Visst den  tar mindre plats, är mer lätthanterliga, men också likformighet, irriterar dessutom balanssinnen sämre, något många är känsliga för.

En av de bästa attraktionerna förutom ”The Studio tour” var ”The Walking dead”. Kort och koncist. Sminkade som ”riktiga” zombies stod de avvaktande stilla bland dockor för att sedan chocka sina besökare, ögonbrynshöjande skrämmande.

Dess raka motsats var det otroligt påkostade ”Jurasic park – the ride”.  Lite som Lisseberg´s ”Kållerado”, men trots all fasad hände det förvånansvärt lite.

Med lite fantasi skulle denna attraktion kunna modifieras till det bättre, utan större problem. Vi åkte allt, såg det mesta inklusive ”Special effect show” och ”Universal´s animal actors”. Vissa attraktioner vill man bara åka om och om igen, den känslan smittade inte oss på Universal studios, tyvärr.

Jag fångades upp av några i parken, för att ”svara på några frågor”. Det var som vanligt en sanning med modifikation. Frågeformuläret var i klass med nya testamentet. Killen som intervjuade mig var väl inte lika euforisk efter mina svar på hur min upplevelse varit, och vad som skulle kunna förbättras.

Vi avslutade invid parken i Universal City walk. En plastigt uppbyggt plats för allmänheten, där restauranger, nattklubbar, pubar och otaliga butiker samsades om utrymmet; visst, vräkigare än så här blir svårt att hitta om man inte vill bege sig till Las Vegas.

Vi bokad upp ”See the stars tour” via  väletablerade Starline som skulle avgå klockan 17.30. Den 35-gradiga värmen krävde sin hen. Utmattade vilade vi några timmar på hotellet ackompanjerades av en välkommen luftkonditionering.

Hutlösa 90 dollar för två personer samsades vi med fyra andra personer i en van. Vår kvinnliga guide var kunnig, men  hade ett ytterst enerverande var 15-sekund skratt som skulle kunna få vilken åtalad brottsling som helst att erkänna.

Det i kombination med taskigt ljud i lurarna, 20 dollar i dricks och en försening på 30 minuter, vilket innebar att en stor del av den två timmars touren fick upplevas i mörker samt att de utlovade 2 timmarna decimerades till 1½, devalverade  upplevelsen.

Trots detta blev det en tankeställare hur många ofantligt kända och förmögna människor det bor i Los Angeles; exklusive Bel Air/Beverly Hills. Sunset strip, Mulholland Drive, Rodeo Drive och West Hollywood var några platser som avverkades.

Kvällen avslutades på Hollywood boulevard med gott indiskt käk samt traditionell Häägen Daz bägare.

Dag 14 -  Six flag magic mountain.

Mobilalarmet infekterade rummet med sina diktatoriskt monotona elektroniska vågor. Klockan 08.45 satt vi i vår läderbeklädda best på väg till till themeparken som lite käckt går under epitetet ”The greatest park of thrills”, något som till en början var anledningen till vårt besök.

Jag besökte Six flag magic mountain redan 1992; bisarrt varmt i kombination med 2½ timmars köer, gjorde att det endast blev tid för 3 karuseller den gången. Min motformel denna gång var svindyra biljetter: Front in line tickets (flash pass premium) inklusive parkeringsplats betalda redan i Sverige.

Klockan 10.30 öppnade parken, vi hängde ocoolt på låset. Kontrasteringar gentemot 1992 kunde inte vara större. Lågsäsong och relativt lite folk, knappt inga köer alls.

Förutsättningar var optimala utifrån att hinna åka alla värstingar i parken. Solen var lika skoningslös som dödsstjärnan i Stjärnornas krig;  återigen 35 grader på en molnfri himmel.

Den sanning som uppdagades efter värstingen ”Titan Collossus” var att vi blivit äldre, fegare och fått ännu större problem med balanssinnet, faktorer som skapade yrsel, må illa känsla och olustkänslor helt enkelt.

”Titan Collosus” var egentligen helt klockren otäck, på ett bra sätt, inte för många loopar, men man hann knappt skrika färdigt förrän nästa gurglande magljud var i antågande.

Med en ytterst skräckblandad förtjusning och en sjukt stark betoning på skräck greppade vi ”Scream” där man sju gånger var komplett upp och ner. Efter denna korkskruvs-skräck-upplevelse var det dags för en megadubbelburgare av rang.

Under måltidens gång insåg vi båda att det inte skulle bli så värst mycket mera åkande.

Det är väl egentligen inte mening att man ska känna ångest inför varje ny skräckfärd. Vi fick nöja oss med att vi som sagt blivit kvackelmagad, det vill säga inte längre pallade för så många skräckfärder under kort tid.

Vi åkte sedan den betydligt familjevänligare ”Roaring Rapids”. En blöt upplevelse, lite för blöt för sitt eget bästa.  Sedlar, mobiltelefoner som man hade på sig blev helt kvaddade.

Hinkvis av vatten kastades på en under vattenraftingen, ju varmare, ju mera vatten. Avslutade förmiddagen med horribla berg och dalbanan: ”Viper”. Det fanns 20 stycken ”thrill rides” på området, vi åkte…tre, lite valuta för pengarna, men hälsan fick förtur denna gång.

Efter återhämtning på hotellrummet bar det i iväg till Los Angeles största (enda) outletområde nämligen The Citdel. Nackdelen var att det tog cirka 50 minuter att ta sig dit i rusningstrafik. 130 kända butiker samsades på området. 30 – 70 % procent billigare var de utlovade prisriktlinjerna.

Michael Kors, H&M, Kipling, COACH, Nike, Puma, Adidas, Kate spade, Tilly’s, Perry Ellis, Calvin Klein, Banana Republic Factory Store, Tommy Hilfiger var några av varumärkesbutikerna.

Direkt trötta på allt om hade med kommersialism på hög nivå lämnade vi kapitalismens högborg, för att ägna oss att snigla oss fram på deras svar på motorväg. Att kvällen avrundades med nyinköpta Häägen Daz var mer regel än undantag under de dagar vi vistats på Västkusten.

Dag 15 - Santa Monica

Vi använde oss utav kollektivtrafikkortet för via buss 704 oss till Santa Monica. Trafikstockningar och avstigningsplatser genererade i en 70 minuters resa.

Det positiva med den var att den agerade som en subtil bussguidning, men utan själva guiden. En annan härlig faktor var den smältdegel av alla sorters människor, från snorrika till hemlösa, steg de av och på bussen under resans gång.

Third Street Promenade ligger några ynka kvarter från stranden. Det är ett bilfritt shoppingområde fyllt med gatumusikanter och kaféer. Utifrån ett shopping-mysighetsperspektiv så hamnade området i samma liga som Union street i San Fransico och Santa Barbera.

Passade på att besöka utmärkta brunch-haket Johnny Rockets. De serverade en anmärkningsvärd god äggbacon sandwich med färskpressad apelsinjuice.

Runt Santa Monica Beach har Hollywood satt sin prägel genom bland annat Baywatch, Forrest gump, Titanic, Iron Man, Lucifer, Beverly Hills 90210, Columbo och Her. 

På strandpromenaden samsades joggare,hundägare, rollerbladar-utövare, cyklister, och flanörer, medan surfarna trängdes tålmodigt i väntan på den perfekta vågen.

Landsmärket Santa Monica pier invigdes 1909. Där huserar den ökända nöjesparken Pacific Park med 12 rides. Att åka världens enda soldrivna pariserhjul, med en minst sagt spektakulär utsikt över kusten, går inte av för hackor. Piren är dessutom slutet på den ökända vägen Route 66 som utgår från Chicago.

Vi beslöt oss att gå strandpromenaden från Santa Monica till Venice beach och West Venice. Det var en sträcka på runt 2 kilometer. Den molnfria himlen i kombination med 34 graders värme var på gott som ont.

Frestelsen att gå med bar överkropp var alldeles för stor samtidigt som strumporna som skorna åkte av; det var bara surfingbrädan som fattades, att ryggen skulle bli kräftröd var inget som jag lade tid på att fundera över, då.

Venice är ett av LA´s mest populära turistplatser känt för sin toleranta attityd mot udda personligheter, ett arv från beatnik- och hippieeran på femtio- och sextiotalen, då horder av konstnärer, musiker och författare hängde i området.

Bohemiska bostadskvarter, hippa butiker, juicebarer, ”laglig” cannabis i symbios med en färgglad strandpromenad som kantades av kungspalmer.

Att titta på smältdegeln av människor var ett sant folknöje på grund av att stadens alla exhibitionister tyckts hitta en och samma vallfärdsplats. Skillnaden mellan schizofrent, personligt, karaktär eller turistiskt var hårfin.

Jag hittade en kvalitets-spidermansryggsäck mellan gatukonstnärer, gatuförsäljare, siare  och det berömda utomhusgymmet ”Muscle Beach” där Arnold Schwarzenegger upptäcktes.

Vi vek av från strandpromenaden för att leta upp Venice Canal Walkway. Det var ett plastigt mini-Venedig uppbyggd område med syfte att tjäna som någon form av idyllisk semesterort.

Vi tyckte dock vandringen kring de konstgjorda kanalerna var trevligt, annorlunda, vackert, lugnt och fridfullt. Området är väl direkt inte en turistfälla, vilket i sig var befriande,  men definitivt värt ett besök.

På vägen tillbaka från Venice valde vi att gå längs utmed beachen istället. Vi passade på att bada i det kyliga vattnet som inte alls var lika kallt efter man väl kastat sig mot de höga otämjda vågorna. Att gå längs strandkanten var minst sagt en meditativ upplevelse.

Jag och brorsan blev aningen trötta på varandra. Han gick längre upp bland sanddynerna, medan jag insöp vågornas kluckande. Det var verkligen balsam för själen att upptäcka Los Angeles strandliv när den var som allra bäst.

Vi bokade upp lyxiga bioplatser på Arclight cinema. Filmen i fråga var Happy death day. Den började klockan 17.30 så vi fick ett supertillfälle att besöka något närliggande hak för bukpåfyllning.

Det  sägs att det nästan är ett måste att besöka The Cheesecake Factory minst en gång under sin vistelse, för oss blev det tre besök. Vi ångrade verkligen inte det beslutet, vi önskade istället det blivit fler.

Att vi fick ren skär beslutsångest var en annan femma. De över 50 delikata cheesecakekonstellationerna gjorde det praktiskt omöjligt att välja endast en.

Till sist landade jag i Raspberry Lemonade, medan Kjell valde en keylime pie med mango, båda serverades med rikligt av förföriskt äkta grädde. Allt smakade lika gott som det såg ut, något som inte vill säga lite; utomjordiskt gott.

Förutom dessa gudabenådade cheesecakes så serverade de också fantastisk mat. Vi valde varsin Four cheese formaggio, med svartpeppar och äkta parmesan. Till råga på allt var servicen sinnessjukt bra, utan på något sätt vara överdriven inställsam.

Maten svaldes ner med två ytterst välkylda Corona öl. Helhetsbedömningen landade på resans allra högsta restaurangbetyg.

Filmen hann precis börja när vi äntrade den moderna biosalongen. Även här var allt från fåtöljen, till ljudet som bilden top notch. Thriller skräckisen  Happy death day var dessutom klart över förväntningarna.

Metro E gick 100 meter från den fantastiska Santa Monica Place Mall där bion såväl som The Cheesecake factory härbärgerade.

Vi kom utmattade hem runt klockan 20.30. Kvällen avrundades med ett helvetiskt intressant dokumentär om scientologerna. Vilken helt makalös  dag; de olika intrycken var bisarrt många och självklart  helt omöjliga att reda ut.

Dag 16  – Downtown LA

Downtown var inget vi kände för att traska runt planlöst i. Istället fungerade bilen som ett verktyg för det ändamålet. Nöjda med det beslutet blev vi. Att springa in och ut ur  likadana butiker vi sett i San Francisco var lika lockande som vitlöksbröd utan vitlök.

Frank Gehry’s arkitektoniska Walt Disney Concert Hall var dock en mäktig skapelse.

The Grammy Museum var ett tänkbart tillhåll för besök, men vi orkade inte leta efter parkring. Utifrån såväl höjdrädsla som nyvunnen fobi för thrillrides skippade vi skysliden från 70:e till 69:e våningen på LA:s högsta byggnad: OUE Skyspace.

Mätta på stoppljus, butiker, kontorsskyskrapor och offentliga förvaltningsbyggnader bilade vi istället till Griffth Park. Kommunalparken är  Nordamerikas 10:e största. Vi åkte ända upp till observatoriet.

Turen stod oss bi. En av de åtråvärda parkeringsplatserna blev våran. Den moskéliknande byggnaden byggd 1935 var dels gratis, dels världens mest besökta observatorium.

För oss var omgivningarna den största vinstlotten. Sanslösa vyer över LA´s skyline utkristalliserades sig från några tusen olika vinklar samt The Hollywood sign.

Parken där bland annat ”Yes man”, ”Terminator” och Van Helsing” spelats in var öppen från kl. 05.00 till 22.30. Alla vandringsleder och bergsvägar stängde vid solnedgången.

De betagande utsikterna i symbios med en klarblå himmel var ren eufori för fotografisugna, typ som mig själv. Det fullkomlig vimlade utav dylika trails i varierande kilometerantal.

En av dem ledde nästan till The Hollywood sign, men det tog några timmar tur och retur. I 28 graders värme kändes det mindre attraktivt, vi nöjde oss den utmärkta utsikten.

Ett råd vi fick av en local var att besöka The La Brea Tar Pits Museum. Det var en av fyra gigantiska museum som låg på The Miracle mil. De tre andra var: L.A. County Museum of Art, Craft, Folk Art Museum och Petersen’s Auto MuseumThe La Brea Tar Pits Museum var ett väldigt unikt museum.

Det inhyser 1 miljoner  extremt välbevarade fossiler från 650 arter, vilka var mellan 10 000 – 40 000 tusen år gamla. De har  hittats just på detta i detta område.

Perfekta fossiler av bland annat sabeltandade tigrar, jättevargar, mammutar, kondorer som råkat fastnat i den klibbiga kokande becksvarta oljan; man har hittills hittat över hundra pölar, varav en fortfarande grävs ut varje sommar.

Det var 1½ timme lagom intressant information som berikade våra  vrålhungriga själar. Bilen hade hittat en heldags fristad bakom museet, för ett pris av 12 dollar. Vi gick i cirka 15 minuter till den legendariska Original Farmers market.

Där kunde man smaka det mesta i matväg med en pulserande mysiga inramning. Det var ett sant nöje att spatsera runt den färgglada marknaden med över 40 ställen. Vi åt en klockrent genuin Jambalaya på The Gumbo Pot.

Bara ett stenkast därifrån låg underbara The Groove. En otroligt mysig utomhusgalleria uppbyggd efter fransk bykänsla med musik, underhållning, fontän, spårvagn med  glamorösa små som stora butiker inramade i en helt sagolikt miljö.

Vi besökte återigen gudomliga The Cheesecake factory. Denna gång blev det take away med smakerna körsbär och jordgubb. Nästintill lika goda smaker som vid förra besöket.

Vi tog två timmars välförtjänt vila i en näraliggande park. Det mjuka gräset, skuggsidan, barfotaläget skapade nästan ett meditativt  mirakel. På vägen hem stannade vi till vi  i världens största fulkultur butik.

De gigantiska ytorna i Amoeba music var överfyllda med CD, vinyl, filmer, posters, böcker. För 10 år sedan hade jag shoppat ihjäl mig. Aningen tragikomiskt slutade jag med att köpa CD-skivor just i år. Trots det enorma utbudet köpte jag inte på mig något, men det var ett sanslöst coolt ställe.

Kvällen avslutades på ett av världens mest morbida platser: Museum of death (1995). Inträdet på 15 dollar vardera betalades till en minst sagt mysko kille i kassan. Ägarna till museum hade lagt ner sina svarta själar i de olika temarummen.

Med glimten i ögat portionerade upphovsmakarna ut bland annat giljotin, elektrisk stol, kistor,  liksäckar, obduktion- och tortyrverktyg och så vidare och så vidare.

De hade hel avdelning med konst, texter och teckningar gjorda av ökända mass- och seriemördare från deras fängelsevistelser, världens största enligt informationen. Ett annat rum innehöll fotografier på döda människor som blivit överkörda, skjutna, knivhuggna med mera med mera, riktigt riktigt obehagligt.

Skaparnas fascination för döden och seriemördare upplevde jag inte vara av det übersjuka hållet, utan snarare en vördnad för livet och dess efterföljare döden.

Efter besöket kändes det som jag satte värde på livet i ännu högre grad än förut. En ökande medvetenhet hur bräckligt och flyktigt livet egentligen är. Ett klockrent ställe att döda några timmar på, mer annorlunda än så här blir det bara inte.

Inga kameror var tillåtna att medföras in i museet. Efter denna bisarra upplevelse var det inte inte helt fel att handla på oss onödigheter som Häägen Daz glass, läsk, godis och smoothies.

Återigen var det underbara supermarket kedjan Ralph´s som fick stå för shoppingeuforin. Brorsan dräpte i genomsnitt 1-3 liter läsk varje kväll, medan jag höll mig till glass samt provsmakning av annorlunda läskedrycks sorter som Kjell testade.

Dagen hade innehållit många ”programpunkter” så det var djävulskt behagligt att komma hem och varva ner vid åtta-tiden. Ett varmt bad i symbios med hårdrock, amarettoglass och kallt vatten var inte helt fel att avsluta kvällen med.

Dag 17 – Finkultur

Runt klockan 10.00 bilade vi till Malibu, en stad mellan Los Angeles och Santa Barbara . Den är känd för fina sandstränder samt att många skådespelare och andra personer i filmbranschen har bott och bor där.

Vi fick återigen stifta bekantskap med en del utav Pacific 1. På vägen dit besökte vi Getty Villa. Inträdet var själva parkeringsavgiften vilken landade på 15 dollar.

Jean Paul Getty (1892 – 1976)  var en av världens första dollarmiljardärer och under lång tid en av de mest förmögna personerna i världen. Han grundade och ägde oljebolaget Getty oil. Getty var minst sagt en entusiastisk konstsamlare, speciellt av föremål från antiken och renässansen. Han testamenterade en stor del av sin ansenliga förmögenhet till ett museum som skulle samla denna konst och visa den för allmänheten.

På 1990-talet byggdes ett nytt museum, i strikt modern stil. Det heter Getty Center och är idag Los Angeles förnämsta konstmuseum, parallellt en av världens främsta samlingar av speciellt antik och renässanskonst.

The Getty Villa är en replik av ett romerskt landsortsgods: The Villa dei PapiriHerculaneum. Den mäktiga medelhavs byggnaden såg sitt ljus  början av 70-talet, en renovering inleddes 1996. Den pågick tyvärr även i nutid.

Vykortsvyerna över den romerska bassängen var under konstruktion. Den romerska konsten var häftig att se på grund dess ålder, men estetiken i dessa föremål är jag väl inte tillräckligt sofistikerad för att förstå mig på. Dock var mosaikkonsten ett sant nöje att titta på.

Åkte som längst på Pacific 1 till halvslitna Paradise Cove beach. Ett ganska coolt ställe där Paradise Cove Cafe var den självklara medelpunkten, 20 meter från den lockande strandkanten flankerad  av en scenisk bukt med glittrande vit sand.

Det annorlunda med detta ställe var gapet mellan strandkanten och restaurangen fanns  3 rader av diverse solstollar med tillhörande parasoll att hyra, lite Hawaii över tilltaget. Var man sugen på diverse vattenaktiviteter så fanns det kajaker, surfbräden och andra strandleksaker att hyra.

Vi åt mycket och gott på den mysiga och stora restaurangen; jag burgare, brorsan pasta. Viken var fantastisk, piren riktigt halvfallfärdig. Tyvärr kostade det 6 dollar att parkera där, ett måste om man ville få tillträde till området, riktigt onödigt. Vi fortsatte sedan  till Los Angeles förnämsta konstmuseum Getty Center.

Tidigare under dagen hade vi stiftat bekantskap med det ursprungliga Getty museet, etta var det nya om öppnade med pompa och ståta 1997. En av J. Paul Gettys missioner var att allmänheten skulle få tillgång till dessa konstskatter samt att inträdet skulle vara gratis.

Dock en sanning med modifikation eftersom parkeringsgaragen kostade 15 dollar per fordon. Förutom det gigantiska museet omfattades den vackra vildmarken av Getty forsknings-, konserverings – och stipendieverksamhet som tillägnas konsten och det kulturella arvet.

Det tog visst runt 14 år att bara planera denna fantastiska arkitektoniska pärla. Oförklarliga konstverk som ”Höstackar i snö på morgonen”, ”Koreansk man”, ”De ryttarlösa hästarnas lopp” och ”Man med hacka” berörde oss inte nämnvärt, även om storheter som Vincent Van Gogh eller Monet stod bakom dem.

I ärlighetens namn tror jag att detta luftslott är ett sätt att separera oss medvetet från de med massor av pengar, med de som inte har lika mycket. Vi såg exempelvis en familj beskåda en halvtrasig…keramikvas, i typ 10 minuter.

Jag tyckte riktigt synd om sonen som såg beyond allmänt uttråkad ut. Vad gör man inte för ett nytt Playstation? Ibland kan för mycket fritid i kombination med mycket kapital i bagaget skapa  ett existentiellt klaustrofobiskt motivations-vacuum.

Den 5 minuter lång färden från parkeringen till själva området med supermoderna The Getty Tram var oväntat lyxigt. Förutom själva byggnaden var det i våra ögon inte konsten, utan The Central Garden som var juvelen i krona. Makalösa trädgårdskonst bestående av 500 stycken olika träd, blommor och växter.

Till råga på allt hade de tänkt till genom att det dels fanns stora grönytor, dels att de var gjorda för allmänheten att beträda. V tog oss sedan till området runt Runyon Canyon för lite översiktsbilder över Los Angeles.

Från finkultur till lite fulkultur. Efter att ha lämnat bilen, tog vi oss till världens enda domebiograf tillika världsarv: Pacfic Theatres Cinerama Dome. Nu pratade vi biografstämning på hög nivå. Lokalerna andades film. Många kändisar söker sig till detta filmmecka. Filmen vi skulle se hade nordisk anknytning på flera plan.

Svenske Tomas Alfredson regisserade The Snowman som var baserad på norrmannens baserad på Jo Nesbøs bok; boven spelades oväntat nog av svenske Jonas Karlsson. En välrenommerad rollbesättning kunde inte dölja faktumet att det var en rörig och tyvärr intetsägande film.

Dag 18 - Los Angeles – Vegas

Gick upp vid nio, packade ihop våra saker för att vid elvatiden ägna oss att bila långa sträckor till målet som var Las Vegas. Passande nog var det ett molnigare väder som mötte och följde oss de första timmarna.

Modern rock på hög volym,  flankerande ökenlandskap och blåst var de gemensamma nämnare på vägen till staden Barstow, vilken låg ungefär mittemellan LA – Vegas.

Vi åt för första gången på IHOP (International House of Pancakes). En kedja i dinermiljö där frukosten låg i fokus. Jag tog en stor omelett med jalapeños och kött samt pannkakor med färska jordgubbar och grädde.

Vanligtvis brukar dylika restauranger vara helt okej, men att maten var makalös, bruka inte tillhöra vanligheten. Nu var det så att denna måltid rusade upp till en topp – 3 placering  på -det-godaste-vi-ätit på-roadtripen -listan.

Nästa höjdpunkt var närliggande Peggy Sue´s 50´s diner. De autentiska miljöerna målade verkligen upp en chimärisk bild av 50-tals nostalgi, vilket till stor del det var eftersom detta var originalbyggnader. Vi åt inte där, men tog varsin 3 kulors god glass, som såg betydligt godare ut än den var.

För oss var deras kvalitets souvenirer oväntat nog resans allra bästa. För mig som Spiderman fantast fanns det stort utbud av konstsouvenirer. Det blev en diger shoppingrunda, med presenter till mig som hela familjen.

Vi tog i våra ögon en genväg till highwayen, vilket gjorde att vi missade nästa tilltänkta besöksmål: Calico Western ghost town. Nu tror jag enligt andra gäster att vi inte missade jättemycket. Vi stannade inte till förrän vi nådde fram till Las Vegas runt klockan 17.30.

Bucklan på Cadillacen som vi trodde att vi skulle få stå för, visade de på att de hade koll på. Efter att ha lämnat tillbaka bilen på flygplatsen tog vi en taxi till vårt hotell. Vårt hotell var ett av de första på huvudgatan Las Vegas boulevard south mellan storhotellen Mandela Bay och Excalibur.

Luxor var lika hänförande utifrån som interiört. Svart glas täckte den gigantiska 30 våningspyramiden. En större kopia av Sphinxen, vilken i sig är gigantisk, vaktade ingången till Luxor; som sagt det finns hotell och så finns det hotell.

Pastischen var fylld med egyptiska detaljer, spelapparater massvis med kasinospel i alla dess former, poker, videopoker, slots, bordsspel, ja allt vad man kan önska sig om man är spelmissbrukare.

Skulle man tröttna på kasinospel, alkohol, och nikotinpinnar kunde man  ta en golfrunda, shoppa eller att slappa på någon av de utmärka poolområdena, så visst fanns det saker att göra.

I världens mest berömda spelhåla har drömmar krossats och förverkligats sedan år 1931. Nästan 90% av alla dem som besöker Las Vegas spelar någon gång under tiden dem är där.

Den genomsnittliga besökaren spelar bort ungefär 500 dollar, motsvarande 4 500 kr. Jag spelade under dessa dagar för hela 1 dollar och vann 18 dollar, fast jag vet faktiskt inte hur det gick till.

Rökning var oväntat tillåten, lyckligtvis märks det inte speciellt mycket på de stora och välventilerade kasinogolven. Inne i pokerrummen var rökning förbjuden, men där var vi inte. Det kändes långt ifrån riktigt bra när majoriteten blossade inomhus, otidsenligt dysfunktionellt faktiskt.

Efter blivit hänfört knockade av all lyx och gränslöshet packade vi upp vårt bagage i vårt himmelska hotellrum.  Vi passade på att vila en stund för att runt klockan 2o.00 bege oss ut i kvällsvimlet.

Las Vegas Strip, ofta kallad The Strip, är en cirka 6,8 kilometer lång del av gatan Las Vegas Boulevard South. 19 av världens världens 27 största hotell, räknat i antal rum, ligger på The Strip, vilket i sig är helt absurt. Istället för att gå i oändligt, kunde man istället välj Monorailen. En enkelbiljett kostade $5 och ett dagspass kostar $15.

Vi valde det förstnämnda i syfte att ”upptäcka allt”. Det krävde definitivt sin hen, det blev lite väl segt att promenera upp för ramper, in och ut från hotell. Det liksom vimlade inte av trottoarer som man kunde följa utan, det var kringelkrokar hela tiden, troligtvis en bra strategi att få in besökarna till shopping- och speltemplen.

Vi var inte precis ensamma; Las Vegas har runt 40 miljoner besökare per år. Jag var nöjd att vi kom hit i oktober. I juni, juli och augusti pendlar gradantalet mellan 25 – 45 grader, lite väl magstarkt, nu låg temperaturen på cirka 23 – 28 grader, behagligt.

Det var helt surrealistiskt att vandra runt neonskyltarnas förlovade land. Den ena skapelse var värre en den andra, efter några timmar var det omöjligt att kunna ta in mera. Vi åt på legendariska Fatburger, deras burgare är dokumenterat förrädiskt goda.

Runt midnatt fick det helt enkelt vara good enough. Dagen hade varit ett gytter av  bilkörande och koncentrationsutlägg,  konsekvenserna utkristalliserades tydligt på  kvällskvisten.

Dag 19 – Downtown

Sovmorgonen fungerade som bomull för själen. Energidepåerna var återigen 3/4 fyllda. Vi valde New Orléans inspirerande fastfoodkedjan Popey´s Ett ödesdigert brunchval visade det sig. Berget av mat var en bruksanvisning i hur det var möjligt att misslyckas med typ allt de serverade; ett smärre under att kedjan finns utspridd över hela USA.

I efterdyningarna av taskigt cajunkäk bussade vi till Las Vegas epicentrum, en plats där sagan tog sin början. Vegas historia och framtid lever sida vid sida i Downtown. 800 miljoners takhimlen Fremont Street Experience av ljus och ljud sveper över historiska hotell och kasinon likt ett pridesargat ufo.

Likt de mesta sakerna i Las Vegas gör sig Downtown bäst på natten när Fremont Street Experience lyser upp området samtidigt som gatuartistflödet multipliceras; det såg vi i alla fall på bild. Vi fick dock bara uppleva Downtown dagtid, då min rigorösa planering uteslöt sådant besök.

Livemusik teasers,  krimskrams-souvenirer, halvnakna fresterskor i alla åldrar, skumma konsttyper som utförde skumma saker. Det var betydligt mer white-trash -stämning (jordnära)på området gentemot The Strips glassiga fasader. Lustigt nog en positiv sak. I vilket fall som helst hände det mycket på en relativt liten yta.

Ett ställe som bara annars finns här var Heart attack grill. Bara i USA, Finspång och Boxholm går det att marknadsföra sig positivt på att folk har fått hjärtattacker på en restaurang samt att man göder det positiva  med hjärtsjukdomar, stroke, hjärtinfarkt, diabetes och högt kolesterol.

Restaurangen gör verkligen en sak utav sitt höga kaloriinnehåll (Guinness World record), och raljerar över diverse vegotrenden, självklart med en rejäl glimt i ögat.  1-8 stycken  köttstycken skivor kött mellan bröden var det som stod till buds  med valfriheten att lägga till 40 stycken baconskivor, cigaretter som vegetariskt alternativ.

Käkade man inte upp det som beställts fick man smisk på rumpan av en pizzaspade från ”sjuksköterskepersonalen”, något många inte hade något mot.

En gigantisk våg fanns invid entrén. Vägde man 350 lbs (cirka 160 kg) eller mer får man njuta av ynnesten att bli ännu fetare de vill säga äta gratis. Servitriserna  var alla  utklädda som sexiga sjuksystrar. Kunderna blev tvungna att bära tilldelade patientrockar när de äntrade restaurangen.

Jag och brorsan tog det säkra före det osäkra och dräpte en monsterburgare tillika deras minsta. Fetma och ohälsosam mat hyllades på det allra absurdaste sätt, det vill säga lika genialiskt klockrent som Museum of death.

Det är bland annat för sådana här annorlunda upplevelser jag i alla fall resor till nya platser i och utanför Sveriges gränser.

Några 100 meter från den kontroversiella restaurangen låg The Mob Museum. Har man likt jag och brorsan sett hundratals maffiafilmer som producerats genom åren var det här museet något alldeles extra.

Här fick man följa maffians framväxt, framför allt i USA, uppbyggnaden av Vegas, spelens utveckling, poliskorruption och hur maffian hade/har fingrarna  i alla syltburkar.

Allt var så snuskigt välgjort att det nästan gjorde ont i själen. En dyslektiker eller bakfulla personer kanske inte fått samma ha-känsla på grund av informationsvåldtäkten. Förutom all den text, fanns det filmer, bilder, spel man fick också chansen att ta ett mugshot, skjuta kulspruta och svära maffians ed.

Det var ett härligt avbrott från allt glitter. The Mob museum var som sagt  fantastiskt intressant och välgjort, två timmar med denna ljusskygga affärsverksamhet gick snabbt. Beskrivningen av Maffian och dess avveckling kändes dock som en djävulsk förenklad bild.

Missnöjet spred sig, folket krävde förändring, politikerna slutade ta mot mutor, polisen blev ärliga – allt liksom slutade lika lyckligt som i en tillrättalagd  Disney film.

Mellan raderna så är månne italienarna undanskuffade, men ryssar, ukrainare, kineser med flera, uppbringar ett större inflytande på staden än vad invånarna troligtvis vill veta mera om.

Det kalas för övrigt för habituering. ”Habituering är när en individ vid inlärning har vant sig vid nya stimuli och har slutat att reagera mot dem. Ett exempel är att när man åker utomlands så kanske du hör ljudet av fläktar överallt och det tar tid för dig att bli van. Om du nu skulle flytta utomlands så kommer du att ha vant dig vid fläktljudet” (Studienet.se).

Frånsett denna lila petitess så var The Mob Museum en klockren hit, maffian hade nog haft det roligt när de subtilt desinvesterat i den påkostade informationsvåldtäkten.

Den enda smolken i bägaren var att vi tog fel buss hem. En timmes vila på hotellrummet reparerade det mentala för det onödiga tidstappet.  Tog taxi till  där Britney Spears skulle framföra sin populära show, tillika en av de mest påkostade i Vegas ever.

Klockan 21.20 gjorde den numera 36-årige sångerskan entré på The Axis. För 12 år sedan vår hon i popvärldens centrum, det är hon inte längre. Från början till slut gick hon dock på nock. Hon dansade som besatt i två timmar, synkades av sanslöst duktiga dansare.

Work bitch”, ”Womanizer”, ”Break the ice” och ”Piece of me” satte ribban helvetiskt högt. Hitsen ”…Baby One More Time”, ”Oops!… I Did It Again” blev ett medley. Hon fortsatte sedan med att ösa ur sin pop-skattkista: ”Me against the muic”, ”I´m a slave for you”, ”Freakshow”, ”Circus” och ”Do something”. För mig var och är ”Toxic” hennes bästa låt. På scen var låten som framförandet helt magiskt.

Efter 26 låtar var showen över. Varje unika framförande kombinerades med en tillhörande påkostad specialanpassad biovideo på den enorma led skärmen. Professionalism var bara förnamnet. Ljudet och ljussättningen var beyond exceptionellt bra.

Det var bara att abdikera för helheten som var det bästa jag någonsin sett. Tror inte mannen och frun som satt på raden framför mig tyckte likadant. Först somnade han, mitt i showen spydde han rakt ut. Jag tackad nästan Gud att jag slutat med sådana dumheter, skapligt pinsamt.

Dag 20 – IMAX bio

Jag har en förkärlek till massage och spa. Självskapande egentid ledde mig vidare i de tankarna. Först kollade jag läget bland de närliggande storhotellen, bland annat tokstora MGM Grand.

MGM Grand är Las Vegas största hotell med sina 5044 rum. Hotellet slog upp portarna 1993, ligger på södra strippen nära flygplatsen. Inne huserar Las Vegas största kasino på cirka 16 000 kvadratmeter.

Syndens näste härbärgeras av osannolika 2 500 spelautomater, 140 olika spelbord med poker, blackjack, roulette och mycket annat. Åldersgränsen på kasinona är 21 på alla spel och alkohol samt  öppet-dygnet-runt-tider.

Drinkar är gratis… när du spelar. En dollar i dricks per drink är dock standard; servitriser och dealers ska dessutom ha sin del av drickskakan  Är man bara ute efter gratis cocktails/öl var det det bara att slå sig ner vid de slots som har lägst insats.

På många ställen spela går det att spela för så lite som 1 cent per drag. I Nevada är det krav på att spelautomaterna ger minst 75% utdelning i genomsnitt. Då förstår man att hela Vegasspektaklet går runt…med råge.

Samtidigt som denna låtsasvärld var helt magifantastiskt, så tröttnade i vilket fall jag på att spatsera runt i detta uppblåsta Instgramfilter i 28 graders värme med halvfulla turister.

Efter allt fönstershoppande gick jag till min förbokade 25 minuters massage på Excalibur. Tyvärr hade jag inte tid till att besöka deras poolområde som ingick i priset på 80 dollar. Hela processen var en orgie utav omhändertagande.

Handduk, tofflor och badrock var självklara ingredienser i besöket. Massagen i sig var minst sagt välkommen, trots knappt en halvtimmes knådand. Avslutade sedan i deras jacuzzi efter att ha bastat i någon halvtimme.

Mötte upp brorsan på rummet. Kjell hade gått sin egna lilla hotellrunda på hans egna villkor. Klockan 16.00 var det äntligen dags att spräcka IMAX-spöket.

Alla försök hittills hade slutat i moll, då endera projektorn var trasig eller föreställningen helt enkelt blivit inställda. Beväpnade med en snabb taxi till lite avsides Palm hotellFlamingo road visade vi upp våra förbeställda biljetter.

Biofåtöljerna hade ett  vadderat inbyggt fotstöd som gjorde att man satt genant bekvämt. Jag kunde ha kysst det golvet utifrån den sensationellt bekväma reclinerfunktionen. Ombonad halvliggande i symbios med perfekt bild och ljud avnjöts 2 timmars godtagbara Geostorm.

Efter denna fiktiva katastrofscenario bar det vidare till världens största souvenirbutik: Bonanza Gift and souvenir shop. Ett mer kitschigare ställe fick man leta efter. Jag hade satt hela min tilltro till presentförförelser till familjen.

Dessvärre visade det sig vara en mental chimär. Det finns souvenirer och det finns souvenirer, allt troligtvis producerat i Kina. Tyvärr var det enorma utbudet producerat med få eller inga kvalitetsaspekter alls.

Peggy Sue´s 50´s diner i Barstov kontrasterade verkligen detta ställe. Deras prylar andades kvalité trots att det också var souvenirer.

Visst hittade jag några godbitar, men konstigt vore det med detta enorma utbud till förfogande. Pärlan blev ett coolt salt- och pepparkar uppburna av en alien. Kassörskan hade bra bit kvar till godtagbar servicenivå.

Närliggande Stratosphere tillhörde låg egentligen inte på The Strip utan tillhörde ”gamla Las Vegas”. 100 våningar ovanför marken. Inte nog med det, väl uppe på denna höjd fanns världens tre högsta åkattraktioner där pulsen troligtvis går i taket.

Världens högsta Skyjump: i den mardröm faller man rakt ner mot marken från 260 meters höjd. 

Shot är tornetstoppåkattraktion, en av de bättre i världen. Den är som ”Uppskjutet, fast på 280 meters höjd. Insanity: här sitter man i en vagn på spår som åker ut över kanten med en lutning ner mot marken. Där åker man fram och tillbaka ett par gånger.

 X-Scream: Detta är en karusell som tar  besökaren några meter från kanten, där snurrar den runt och det är helt fri sikt på 265 meters höjd rakt ner.

Utifrån tidigare skräckupplevelser, bangade vi chansen till nya unika höjdupplevelser. Det fanns  två observationsdäck, ett inomhus och ett utomhus. Inomhusdäcket hade glasväggar i 360 grader med en fanatiskt utsikt över hela staden ända bort mot bergen.

Efter besöket glömde jag helt bort shoppingbagen med mina nyinköpta souvenirer eftersom man inte fick ta upp dessa till tornet.

På vägen hem besökte vi Circus Circus. Den luggslitna anläggningen inhyste cirkus, tivoli för unga som för vuxna och marknadsstånd. Vi betalade inte inträdet för att gå in till The Adventure theme, men enligt andras utsago missade vi inte speciellt  mycket.

Runt 20.00 var vi evinnerligt trötta på upptäcker så vi tog en taxi till hotellet där jag tog ett varmt bad, slötittade på tv och sociala. medier.

Dag 21 – Grand Canyon 

Alarmet ljöd likt en traktorkrock. Klockan 07.15 blev vi upphämtade av en minivan som förde oss till Maverick helicopters högkvarter. Där blev vi indelade i vilka som skulle åka i vilken helikopter.

Förutom piloten var vi 6 stycken passagerare i den moderna helikopter. Priset för 1 ½ timme  helikopter samt transfer och inträde till Skywalken var långt ifrån gratis. Cirka 5500 kronor per person landade den käcka prislappen på.

Väderförhållandena var nästan för bra för att vara sanna, molnfritt och cirka 25 grader varmt.

Att få ynnesten av att korsa över ett utav världens underverk tillika en av Amerikas vackraste naturupplevelser från luften i en helikoptertur var en oförglömlig upplevelse.

Nationalparken Grand Canyons dramatiska skönhet, otroliga Hooverdammen och  Lake Mead i komfortlyx med en kunnig en guide var mycket att ta in på morgonkvisten.

Grand Canyon Skywalk är en bro gjord av glas, 25 meter lång och hänger 1.300 meter ovanför botten på grand canyon. Utsikten sträcker sig i 180 graders vinkel. Skywalk sköts av hualapaistammen, som äger och beskyddar mer än en miljon hektar på grand canyons västra sida.

De hade diktatoriska regler. Allt förutom kläderna skulle läggas i varsitt skåp. Inga mobiltelefoner var välkomna på glasbron. Alla foton togs av en anställd som sedermera såldes för hutlösa 50 dollar i ett USB.

Glasbron var snuskigt transparent, något som satte ens höjdrädsla på prov: brorsan vågade inte ens gå på den; jag gjorde det med viss tvekan. Därefter ingick det en timme egentid med picknicklunch det vill säga fototagningsorgier och försök till meditativa vördnadsreflektioner över detta naturens underverk.

Vi flög en annan rutt hem. Att se Las Vegas från luften var minst sagt effektfullt. Klockan 11.00 blev vi skjutsade till hotellobbyn. Återigen stod egentid på agendan.

Kjell är definitivt ingen strandkille, utan satte mer värde på att äta av Las Vegas ökända bufféer samt spatsera runt på egen and. Jag hade bokat upp 50 minuters ”deep tissue massge”Mandalay spa.

Innan massagen kopplade jag av i deras enorma pool-beachområde, ett av de största och bästa i Las Vegas. Jag hade två timmar på mig att sola, bada, läsa några hårdrocksmagasin och dricka några iskalla öl. Jag njöt också av inte-ett-moln-på-himlen-vädret.

Solen och värmen var omnipotenta vänner som fiender utifrån vilket perspektiv man såg från: cancer/skadad hud eller snygg solbränna.

Massagen var sensationellt väl utförd. Iklädd badrock, tofflor, handdukar förflyttade jag mig till deras spaavdelning.  Lyxen som strömmade emot mig var inte utav denna värld.

Ett Getty liknande romerskt bad, vältempererade jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu ingick samt ett eget skåp. Det fanns frukt, bär vatten, parfymer, schampo och massor av andra fina hygienartiklar.

Kameror, mobiltelefoner eller andra kommunikationsmedel var bannlysta. En oerhört bra regel, stämningen kändes som ett yogapass utan övningar. Subtil instrumental musik var det enda som hördes förutom det porlande vattnet.

Två timmar i denna grekisk-romerska anrättning var en höjdpunkt på resan. Kalaset kostade 150 dollar men var värd varenda cent. Jag avslutade de sista timmarna på deras sanslösa poolområde.

Klockan 17.30 var det dags för mig att testa Luxors middagsbuffé. Målet var att äta lagom. Rigiditeten höll i typ 5 minuter. Därefter låg fokuset på att testa förrätter, huvudrätter och desserter för att sedan försöka komma på vilka rätter som var godast för omhämtning.

Friterat, ris- och pastarätter, kött av all dess slag. Matbergen  för 30 dollar var syndigt snygg anrättade.

Proppmätt, solskadad, lite disig av 3 kalla bärs samt reducerad sömn var alla framgångsfaktorer till att kvällsaktiviteten Fremont Street Experience kvällstid brann inne. Istället blev det skräckis nostalgi med ett knippe Helloween filmer som avlöste varandra på tv:n.

Dag 22 – Sir Elton John

Sista dagen i Vegas, sista på roadtripen dessutom,vart tog dagarna vägen egentligen? Jakten på mina kvarglömda souvenirer inleddes. Efter lite strul vid Stratospheres security podium fick jag ut min bag, trots att jag inte hade kvar det blå inlämningskvittot.

Hederlig svensk naivitet och ren skär  ärlighet är komponenter som är komplicerade att värja sig emot, även för de mest nitiska vakterna.

Vi tog taxi till  hotellkomplexet Treasure Island. Det som lockade oss superhjältefantaster var deras Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N. interaktiva utställning.

Det maffigaste var tyvärr det hutlösa överpriset på 34 dollar för inträdet. För att kunna delta, så var man tvungen att hyra en enhet, dessutom måste man ladda ner deras app för att kunna få det mesta och bästa av besöket.

Någon wi-fi ingick konstigt nog inte. Hade man inte tillgång till det så var det indirekt kört. Nästa dråpslag var att man skulle genomföra agentträning via appen och enhet för att bli antagen som agent i S.H.I.E.L.D.

Det var så råbarkat löjligt även för de under 8 år.  Enheterna fungerade inte bra, de var långsamma och kvaliteten på dem helt urusla. Många rum var  baserade på olika Avengers i fickformat där man besvarade idiotiska frågor på den mobila enheten.

Superhjälterustningarna kändes dock autentiska, men det räddade inte denna havererade turistfälla från fiaskovarning. Bland det sämsta på hela resan, till råga på allt kommer skiten till Norrköping i sommar

Molokna letade vi upp en av få indiska restauranger. I byggnaden där Tabla indian cuisine låg hade 99 % av alla andra butiker flyttat ut. Det i sig var olycksbådande samt att vi var de första och enda gästerna.

Till råga på allt gick det inte att beställa från menyn, utan endast äta deras halvhyfsade buffé.  Det uppvägdes av en stor indisk öl samt att de gäster som droppade in tycktes vara just Indier, ett retroaktivt gott tecken.

Las Vegas är inte bara synd, glitter och glamour.  En bit utanför strippen låg Pinball Hall of fame. Världen största flipperspelslokal med spel från tidigt 30-tal till nutid och  med arkadspel som exempelvis ”Defender”, ”Pac Man” och ”Donky Kong”.

På de över 350 olika spelen fick man dessutom spela på. Kostnaden var oerhört låg, från 25 cent till högst 1 dollar per spel.

Ett himmelrike tillika nostalgitidsmaskin för vår generation att vistas på. Tvärs över gatan växlade vi in 40 dollar som spelades upp under de tre timmar vi var i lokalerna. Ägarna var tvättäkta flipperspelsentusiaster. Medan vi spelade höll de på att laga spel som inte fungerade.

Min alien peppar-saltkar råkade jag klumpig tappa. Frustrerad över att min ögonsten till souvenir gått i tusen bitar tog vi den länga vägen från flipperspelseldoradot till Bonanza shopen via taxi, en genant kostsam historia.

I den omfångsrika butiken fanns det endast 1 exemplar kvar, så en gnutta tur hade jag i alla fall. Vi var väl värda lite avkoppling på hotellrummet innan det va dags för kvällens höjdpunkt.

The man, the myth, the legend; den adlade Sir Elton John, född 1947, har länge tillhört en skara av husgudar från mitt digra musikskafferi. Han är bland annat känd för sina roliga hattar och annorlunda glasögon. Densamme gick i bräschen för att äga eget Premier League fotbollslag (Watford FC), något som lett till till en dysfunktionell kapitalisering i ligorna.

För mig är han mest synonym med att skapa tidlösa pop- och rockklassiker. Det var för övrigt hans farmor som subliminalt assimilerade honom in i pianovärlden år 1951-952. I fem decennier, med 30 album i bagaget vilka sålt över 300 miljoner album, tillika en av de bäst säljande artisterna någonsin är han mer gud än adlad.

Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology. 1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören ”Reg” fick en bunt texter som poeten och textförfattaren ”Bernie” skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanföringen visade sig  dels vara en av de mest långlivade, dels en av musikvärldens mest framgångsrika.

Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long Gohn Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.

1969 släpptes hans första album: ”Empty sky”. Ett år senare kom hans självbetitlade album ut. Singel nummer två blev hans första stora hit både i Storbritannien och USA med låten ”Your song”.

I showen berättade Sir John att de aldrig vistas i samma rum när de skapar moll- och durmagi. John ger musiken till Bernard som i sin tur ensam skriver lyriken till kommande evergreens. Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med  vapendragaren Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice de flesta fall varit Eltons ordmakare.

Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är: ”Lejonkunen (1994)”, ”The Muse (1999)”, ”Vägen till Eldorado (2000)” och ”Mona Lisas leende (2003)”. 1994 vann han Oscar för bästa låtCan You Feel the Love Tonight?”. Samma år blev an invald  i Rock and Roll Hall Of Fame

Bernie & Elton

Samma process som vid Britney Spears konserten där man var tvungen att lämna ifrån sig sina väskor, kameror var bannlysta. Trögt nog fick man ta med sig sina mobiltelefoner, vilket självklart alla använde för att filma och ta kort, inklusive mig själv. Elton John var punktligheten själv.

Exakt klockan 19.30 satte showen igång. Att konserten höll i legendariska Caesars Palace i The Colosseum var en upplevelse i sig. Ryktet som expeditionell konsertarena var inte taget ur luften.

Det var ett arkitektoniskt underhållningstempel tempel där akustiken vidrörde religiösa nejder med plats för 4300 tusen hänförda individer i alla åldrar.

Det är svårt att tro att Elton var 70 år ung. Hans scennärvaro var beundransvärd, interaktionen med publiken var fantastisk. Inför varje låt berättade han lite om låten i fråga, tillhörande anekdoter samt lite annat smått och gått ur hans otroliga karriärbyrålåda. Den gigantisk bio-led-skärmen spelade precis som hos Britney en markant huvudroll.

Förutom att varje biovideo var anpassad för var och en av de 17 låtarna synkades till piano, scen och andra ljussättningar som hel tiden ändrades för varje ny låt som avverkades. Helheten slog faktiskt Britney som det mäktigaste jag någonsin sett på scen tidigare.

Okej, husgud är utifrån genre; men de mer rockigare/bluesigare låtarna tilltalar mig inte speciellt, utan det är poplåtarna/balladerna som utgör hudgudsepitetet.

Tyvärr så var det en del låtar som jag personligen tyckte kunde ersatts av exempelvis ”Nikita”, ”Candle in the Wind”, ”Sad songs”, ”Can you feel the love tonight”, ”The one”, ”Don´t go breaking my heart”, ”Believe”, ”Sacrifice” men framförallt min favoritlåt ”Sorry seem to be the hardest part”.

Låtar som han spelade och som jag verkligen tyckte om var: ”Tiny dancer”, ”Don´t let the sun go down on me”, ”Circle of love” och ”Goodbye yellow brick”.

Hans band bestod av sensationella musiker, vilka i sig var engagerade scenpersonligheter, var och en viktiga pusselbitar av showen. De flesta var dessutom ursprungliga medlemmar; ingen av dem var väl under 60 år heller, ett garvat veteranband. Den 19 maj 2018 går en epok i graven i Vegas och på Caesars Palace i The Colosseum.

Efter 15 år, 450 förställningar av Vegasproduktionerna: ”Red piano (2004 – 2009)” och nuvarande “Million Dollar Piano” slöts cirkeln. Över 1.8 miljoner människor lär då hav avnjutit hans musik live; kanske för sista gången, vem vet?

Till skillnad från Britney Spears så stod inte alla upp vilket gjorde att man verkligen kunde få njutsitta på den sköna platsen man betalat 4000 kronor för. Ville man ha bra platser så fick man vara beredd att hosta upp dylika summor.

Till råga på allt fick vi betala 3500 kr utöver dessa 8000 kr på grund utav att stället jag köpte biljetterna helt enkelt körde några digitala fulingar. Trots detta var det nästan värt dessa extrapengar.

Efter två timmar med Sir Elton John slöt vi cirkeln i Vegas genom att göra en husesyn av just The Forum shops  i Cesars Palace, även kallad världens största och bästa shoppingunderverk bestående av 160 stycken butiker och restauranger.

Efter 10 minuter var vi nog benägna att hålla med i det epitetet. Vi var omgärdade av butiker som osade cash lång väg, typ alla fanns där, Burberry, Mulberry, Cartier, Michael Kors, Louis Vuitton, Gucci, Fendi med mera med mera.

Med inspiration från renässans-Italien inramades dessa av lyxinteriör, definitivt det mest makalösa jag någonsin sett. Jätteakvariet Fall of Atlantis innehöll exempelvis 189 270 liter vatten. Vi fick verkligen känslan av att vara i Milano eller Florens.

Var det något ställe där vi skulle köpa glass var det in så fall här. Visst var det dyrt, men också sensationellt gott.

Från ett under till ett annat. Fountains of Belaggio hade jag hört talas om innan resan, men att attraktionsnivån var så här hög kom som en överraskning.

32 000 kvadratmeter stor ”bassäng” med ett grymt fontänspel som synkades till musik.Vatten, ljus, färger koreograferades  spektakulärt helt gratis framför horder av hänförda åskådare.

Showen omfattar mer än 1 200 belysta vattenstrålar vilka avfyras ojämlikt. Antiklimaxen var kaskaden av vatten som sköts upp hela 140 meter i luften.

Under dagen visas fontänshowerna en gång i halvtimmen, efter kl 20.00 en gång i kvarten, men underverket görs sig allra bäst på kvällen, då står alla stjärnorna rätt. Ena dagen kan det vara Sinatra, andra dagen Beatles, ingen låt spelas två gånger. 

Överdådiga Belaggio slog upp portarna med mycket pompa och ståt 1998. Namnet är taget från den italienska staden Bellagio vid sjön Como. I lobbytaket sitter Dale Chihulys sinnessjuka konstinstallation Fiori di Como med mer än 2 000 handblåsta blommor i färgat glas.

Den botaniska trädgården på Bellagio var minst lika minnesvärd. Här fanns en mångfald av vackra blommor och växter som bildade olika teman. Kaktusplaneringen i Norrköping framstod som ett dike. Trädgården byggs om ungefär fem gånger per år. Utställningarna skiftar utifrån  säsong.

Sir Elton John, The Forum shops  i Cesars Palace, Fountains of Belaggio och Belaggio Hotell var signifikativa  avrundande symboler för den grandeur som omgav denna chimäriska glitterstad. Taxin hem till hotellet fick bli ett vårt adjö till The Strip. Två mackor och läsk ackompanjerade vår packningsprocess, tv:n blev vår nedvarvnings meditation.

Dag 23/24 – Homecoming

Klockan 08.30 tog vi taxi till terminal 3 på flygplatsen. Ett smart grepp var att man inte behövde gå in i terminalen för att hitta sitt flygbolag. Alla flygbolag hade sin egen ingång och var väl uppmärkt.

Steg av taxin, gick rakt in, fick hjälp direkt – klockrent. Servicen var top notch, klanderfritt var ledordet, punktlighet ett annat. Resan från Seattle gick lika smärtfritt, trots den långa restiden.

Klockan 14.17 svensk tid avgick tåget från Arlanda. Mindre än två bekväma timmar senare var vi tillbaka i Norrköping. 3½ veckas frånvaro från staden kändes som ett år. Borta bra men hemma bäst. Jag hade 5 lediga dagar från jobbet efter resan att ägna åt familj och reflektioner samt vardagspusslet.

Sett i backspegeln

Devisen på denna kombinerade semester tillika förklädda upptäcktsresa var: upp skapligt, varva ner på hotellet efter 20.00/21.00. Det innebar att det gick åt en hel del energi mellan klockan 09.00 – 20.30.

En annan viktig del i roadtripen var den minutiösa planeringen. Det var resultatet efter att läst på om liknande resor i bloggare, reseguider och resetidningar.

Bara för man skrev dessa i ett 3½ veckors schema behövdes inte dessa genomföras utan fungerade som stöd och vägledning. Det viktiga tycker jag är att man nyfiket letar efter ställen som intresserar en.

Hade jag inte letat så hade jag exempelvis inte funnit Pinball hall of fame, Heartattack grill, Museum of death, The Mob museum med mera med mera det vill säga många av resans allra största höjdpunkter.

Serotoninhöjande alkohol var något som skulle begränsas. Molande huvudvärk och seghet var två komponenter som definitivt skulle förta lite utav själv resan.

Vi utgick ifrån att vi inte kommer att åka tillbaka till denna del av Amerika något mer. Därför ville vi inte slösa bort alltför mycket tid på puben eller i sängen eftersom det var något man kan göra på hemmaplan.

Det som såg ut som a piece of cakee i planeringen kunde mycket väl vara 1 -2 saker för mycket i praktiken. ”Att gapa efter för mycket” är ett ordspråk som bör agera huvudroll i ens planering. En sådan bör innehålla balans av aktiviteter, nöjen och vila.

Är det mellan 25 – 35 grader varmt, trångt, mycket turister, febrilt promenerande så orkar man inte sällan att genomföra det som på pappret såg lugnt ut, men i verkligheten blir ”too much”. Det är omöjligt att hålla intresset vid liv på sådant man vanligtvis hade uppskattat, men som energilös inte orkade bry sig om.

Köpen av kollektivtrafikkorten var minst sagt välinvesterade. Förutom den ekonomiska vinsten ifall man utnyttjade kortet väl innebar det också en frihet att våga ta sig till platser som låg lite längre bort.

En annan frihet var just att bara ta en buss och helt enkelt chansa samtidigt som man helt gratis fick en bra överblick till och från dessa eventuella göda pärlor. San Francisco var väl det ställe där kortet användes mest frekvent.

Continue Reading »

1 Comment

Ingen gemensam utlandsresa

Dubrovnik, London, Paris och Malta; vi har matat våra barn med dessa härliga resmål de senaste åren. De har blivit resvana, sett sjukt mycket och upptäckt fantastiska platser. Så när Dalarna kom upp som förslag till familjesemester mollade blickarna ihop sig totalt.  Tonårsmonster till trots, men de hade helt sonika blivit bortskämda med metropoler och azurblå kustremsor.

Utifrån en veckas vistelse på Österlen; en i de mörka skogarna i Småland  för några år sedan ville vi som föräldrar visa upp ytterligare ett fantastiskt ställe i Sverige. Jag och Marie gjorde en resa runt Siljan år 2002. Undertecknad blev hänförd utav områdets förtrollande skönhet. Det var det där magiska som vi  diktatoriskt ville outsourca till Hanna och Frida.

Jag bokade i maj upp en tre nätters vistelse via Visit Dalarna i Tällberg för 3500 kronor. För att assimilera familjekittet ytterligare bestämde vi att ta bilen. Jag planerade inte minutiöst upp dessa 72 timmar, utan såg mera boendet på Tällberg som familjeframgångsfaktorn.

De enda aktivitetsstolparna var Nusnäs, Mora, Rättviksbryggan, Rättviksbanan samt någon tur till något vackert naturområde, inga vattenland eller karuseller eftersom vi varit på Liseberg veckan innan.

Till skillnad från den lätta packningen till Göteborg med tåg tur och retur blev detta ofrånkomligt ett annat packningsformat. Under de 3 dagarna i Göteborg åt vi frukost som kungar på Örgryte Hotell; i Tällberg en flagrant motsats till bufféöverflödet.

Måndag – Rättvik

Vi bilade från Ektorp prick klockan 09.10. Barnens humör fluktuerade under de 4 timmarnas bilfärd mellan änglalika, till kverulerande minimyskoxar. Det var ett enda stort civilkurage att åka delar av denna sträcka.

Visst är det härligt med dagens ungdomar att allt som är över två år gammalt rankas som ohörbart eller inte sevärt om det gäller filmer. Det som spelas på Mix Megapol och dylika reklamkanaler är till 99% Guds gåva till människan, enligt de bestämda tonårsliven.

Ariana Grande

Resans största antagonist var det lynniga svenska sommarvädret. Vi kunde bara appellera till högre makter, en strategi  som vanligtvis är helt overksam. Tiden flöt på, vilket gjorde att vi endast stannande till en gång innan vi var framme. Maten som bestod av tunnbrödsrullar fyllda med salami, skinka och ägg intogs i bilen.

Runt klockan 13.30 var vi framme. Stugan på toppen av Tällberg var som tagen ur Astrid Lindgren värld.  Finns något svenskare än den röda stugan med vita knutar? Troligtvis inte, det i kombination med grönska, blå himmel och blomsterdekorationer. Utsikten var nästintill overkligt hänförande.

Interiört var det inte sämre. Bygget var hypermodernt, stora ytor som gick i nordiska ljusa färger. 90 kvadratmeter utrymme med braskaminen som kronan på verket. Köket var dessutom top-notch.

Efter uppackningen, avkopplingen var det dags att kort besöka Leksand innan vi for vidare till dagens stad: Rättvik. Efter ett strosande i stadens enda huvudgata åt vi på Sportbaren Brothers. Vädertimingen var sjusärdeles optimal, ösregnet inleddes och avslutades medan vi åt pommes, pasta med fläskfilé.

Att inte gå på Långbryggan är troligtvis förenat med ett enda stort helgerån. Långbryggan nyinvigdes på nationaldagen den 6 juni 1992 efter en storrenovering.

Allmänhet och företag erbjöds köpa bryggplankor (2938 stycken) med sitt namn ingraverat, för att finansiera en del av renoveringen. Den är förövrigt 628 meter, byggd så tidigt som 1895.

Hanna och Frida var måttligt roade av allt som rörde rörelse av benen, men framförallt allt som har med kultur att göra, om det inte gällde någon form av shopping. Lät man dem vara så kom de sakta säkert protestgående, för att allt som oftast lite senare sätta värde på kulturen.

Efter att ha bryggmediterat på denna underbara plats bar det iväg till deras Kulturhus, men främst till deras svar på Halvars där de serverade delikat lokalproducerad Rättviksglass. Tiden rann nästan iväg lika snabbt som jag åt upp mina tre glasskulor, som vanligt en för mycket.

Ett trolskt besök vid Springkällan/Styggforsen eller uppleva kalkstensbrottsmusikarenan Dalhalla var uteslutet utifrån ”finns inte chans att orka mera idag strategin”. Roadtripen avslutades med att handla på ICA inför vad som skulle komma de närmaste dagarna.

Efter lite avkoppling begav vi oss ner till Tällberg Strand, där även en camping huserade. Jag fastnade återigen i fällan att ta den längre av de två rekommenderade vägarna hem. Första delen var fantastisk, den andra var avverkningsområden för husbyggen. Klockan 20.30 var vi äntligen tillbaka, där det blev lugnt resten v kvällen.

Tisdag – Mora

Halvsovmorgon till klockan 09.00, därefter en stadig frukost för att lite senare återigen härbärgera bilen och dess hästkrafter.

Förra gången jag och Marie var här  så var en av höjdpunkterna Rättviksbacken. Det är en 725 meters parallellrodelbana. När barnen fick se höjdskillnaden veknade de båda fegisarna. Vi kunde ju inte tvinga barnen att åka, istället for vi vidare mot Mora.

Jag undvek dock att berätta att Marie med råge slog mig i rodelåkning förra gången vi var här; rädd för att åka ur bromsade jag typ hela tiden.

På vägen till Mora stannade vi till i Nusnäs. Dalahästtillverkning, utställningar och självklart hantverksshopping var uppenbara aktiviteter på ett litet område fyllda med turister från osannolikt många nationaliteter.

Två av Moras attraktioner: Zorn- och Vasaloppsmuseet dissade vi. Istället shoppade vi loss i leksak, hantverk- och hälsokostaffärer på deras trevliga butiksstråk. Mora är en vacker småstad med mycket grönt, rikligt med utomhuskonst och tjockt med kultur.

Barnens hungerkänslor kidnappade min planeringsagenda. Vi hastade till några intressanta fotoutställningar Moras Kulturhus. Det var ungefär lika spännande för Hanna och Frida som pyttipanna med stora lökbitar i.

En av utställarna; Juha Helttunen visade var melankoliskåpet skulle stå när det kommer till morbida bilder. Jag som skräckfilmsentusiast var inte sen att ta till mig den otäcka stämningen som bilderna förmedlade. Att han var från Finland kom väl inte precis som någon överraskning.

Widholms kulturella dos var överskriden. Vår middag intogs på toppstället Wasastugan. Deras honungsmarinerade revbensspjäll var inte utav denna värld. Mätta och belåtna lämnade vi Mora för denna gång.

I syfte att verkligen åka runt Siljan tog vi motsatta vägen till Tällberg. Några av platserna på vägen var oförglömligt vackra. Jordgubbar, grädde, glass, grönsaker och vitlöksdip inhandlas inför kvällsmyset i stugan.

Jag fick bita i det sura äpplet eftersom det var ”Allsång på skansen” på tv:n. Dock blev ändå ett pillande på mobiltelefonerna som gick segrande ur striden.

Onsdag – Spa/slappardag

Jag hade byggt in en aktivitetsfri dag i syfta att bara vara i stugan med undantag för ett besök i Klockarrikets hantverksby, ett ställe där det mesta var stängt.

Ihållande nederbörd från 13 – 23 på kvällen passade väl in i planeringen eftersom det legitimerade familjen att hålla oss inomhus. Jag själv tog motvilligt initiativet att springa 5 kilometer i ett halvstrilande regn.

För nästan 900 kronor var jag den ende som valde 3 timmar spa på Åkerlunds Gästgiveri. Processen visade sig vara bisarrt lyxigt. Förutom 50 minuters massage hade man tillgång till massor av andra totala avslappnings aktiviteter. Först av allt blev jag tilldelad en morgonrock, handduk, tofflor och ett nyckelkort för att kunna låsa in mina saker.

Deras spaavdelning var sanslöst lyxigt och fint. ”Im not worth it känslan” smög sig på mig. Var inledningsvis aningen tveksam för priset för massagen, men det förbyttes i: ”vad billigt det var”.  Bytte om, steg sedan in i deras gym; där hängav jag mig åt maskinerna någon halvtimme.

Därefter tog jag hissen upp till massagemottagningen iförd endast kalsonger och morgonrock. Det som mötte mig var ännu mera estetisk välvald lyx. Medan man väntade fanns det tillgång till färsk uppskuren frukt, te, vattenfontän och gratis hårvårdsprodukter.

Efter en ytterst behaglig varsam massage av Johanna njöt jag  av varm bubbelpool i en timme för att sedan renas i en eukalyptusbastu. Avslutade hälsoegentiden i relaxavdelningen för eftersvettning och ”bara vara för en stund”. Dessa 3 timmar var verkligen välinvesterade i hälsa.

När jag kom tillbaka så hade de andra handlat och iordningställt en trave med pannkakor som avnjöts med ekologisk blåbärssylt. Kvällen avslutades med sociala medier och tv-tittande.

Det är verkligen en befrielse med att implementera in egentid med sådant man själv vill göra, inte vara hela tiden med familjen. I mitt fall spa, löpning samt 30 minuters gå runt att ta foton i vackra Tällberg.

Sett i backspegeln hade man i betydligt högre grad kunnat samla familjen för några timmars kort, – eller familjespel under de tre dagarna.

Torsdag – Vingåker outlet

Upp med tuppen är ett stark begrepp, men klockan 08.30 inledde vi processen med att städa ur huset. Klockan 11.00 skulle vi vara ute. Hela familjen hjälptes åt på ett föredömligt sätt.

Framför oss låg en halvseg färd med bilen. Vi valde i variationssyfte den lite längre väg än på hitvägen. Tiden gick dock ändå hyfsat fort. Familjen lyssnade, analyserade och jämförde det förgångna musik med nutidens.

Detta var tredje gången som jag i alla fall besökte Vingåker outlet. Den senaste gången gick det lite överstyr efter att varit 7000 kronor fattigare. Denna gång bara 3000 kronor efter bland annat tre par jeans. Marie köpte ett par skor, Hanna ett par jeans.

Lustigt nog var inte Hanna överförtjust i utbudet. ”Fel märkesvaror” var en av anledningarna, mer bestämt avsaknaden av Adidas produkter. Frida ville hem efter 15 minuter; det blev till sist 1½ timmes vistelse. Runt klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka i Ektorp. Borta bra men hemma bäst, hur bra än man haft det.

Continue Reading »
No Comments

Weekend med barn

Reseursprungsversionen bestod endast utav mig och Hanna. Jag upplever att det kan vara ett bra sätt att ibland bara göra något, med ett av sina barn, där ett miljöbyte är kärnan i processen. En bra ingång är definitivt att anamma ens barn intresse, inte bara sin egna agenda. Hade jag exempelvis valt vandring med tältövernattningar i västra Vitryssland hade resekommunikation troligtvis fallit innan den ens inletts.

Shopping, ta fina mobilkort, uppleva smala gränder ifyllda med medeltidskullersten var bättre lockrop. Subtila kompisviskningar ledde sedermera till en expanderad reserockad. En av Hannas bästa kompisar Tilde och hennes pappa Jonas omfamnade dessa kontinentala resetankar med hull och hår.

Hela processen skedde relativt snabbt. Semesterdagvälsignelsen var droppen som fick  oss agera. Vi valde med att åka med Ryanair eller Wizz air. Schizofrena flygavgångstider på hemresan som klockan 06.00, bannlyste Öststatsbolaget. Dock avgick planet från Skavsta med Ryanair klockan 07.00. Det en väsentlig skillnad gentemot en morgonlig hemresa. Dels är det lite spännande att stiga upp fyra på natten när ens resa ligger framför en, dels kan man utnyttja hela dagen optimalt.

Min gamle polare Booking.com stod för boendeförslagen. Det blev en snabb affär med ett stort lägenhetshotell i hjärtat av Warszawa för det ringa priset av 3000 kronor för tre nätter. Jag införskaffade mig kvickt en reseguide över Warszawa. Det visade sig vara svårare än jag väntat. Guiden som jag hämtade ut på Q8 devalverades till en Polenguide i brist på annat.

Fredag – Gamla Staden

Alkoholpåverkade långtradarchaffisar, ostrukturerade byggnadsarbetare, korrumperade politiker, antastande tivolipersonal och namn som är omöjliga att uttala. Snacka om fördomar, så mycket mer visste inte jag om Polen. Mina låga förväntningar var källor till en härlig weekendresa.

Våra aggressiva klockradios hamrade symbiotiskt in budskapet – att nu var det definitivt dags gå upp. Sömndruckna som få staplade vi upp ur sängarna runt klockan 04.30. Precis som i matprogrammen var allt minutiöst förberett. En halvtimme senare körde jag Jonas bil som tog oss till Skavsta.

Det är alltid bra med marginaler. Kön som sträckte sig från restaurangen till visiteringen var helvetisk lång. Med två minuters framförhållning blev våra resedokument avpolletterade. 30 minuter senare satt vi fyra utspridda för vinden eftersom jag vägrade betala extra för tjänsten att sitta tillsammans. Tilde skötte sig med bravur utifrån att detta var hennes första flygning någonsin. Jag lyssnade på Spotify under de 90 minuter resan pågick.

En marginell högre värmehalt än Nyköping mötte oss efter avstigningen. Molnen avlöste periodiskt solljuset. 45 minuters taxifärd från flygplatsen till vårt hotell kostade 170 Zloty (40 Zloty ungefär 100 kr). Bagaget lämnades in på hotellet, tog med det viktigaste såsom glasögon, guideböcker och solkräm.

Klockan 10.00 inleddes rutten med att följa floden Wisla via ett nybyggt promenadstråk som skulle kunna göra tjänstemännen i Norrköping gröna av avund. Stenblocksorgier avlöstes endast av metall, minimalt med trä och obefintlig grönska. Polsk struktur på en skala från 1 – 100 hamnade i de absolut lägre regionerna. Inför fotbolls-EM 2012 byggdes en helt ny Nationalstadion för fotboll. Den såg otroligt häftig ut från den optimala utsikten vi hade från kajen.

Slutfasen av promenadstråket var inte färdigbyggt. Något som visade sig genom ett stalinistiskt stängsel. Omöjligt att komma vidare, om man inte gick utmed en sjukt trafikerad väg några 100 meter. I ren protest och frustration valde vi rysk roulette vägen. Eftersom vi fortfarande är i livet fungerade strategin.

Vi vek av från promenadstråket för att ta oss till Multimedia fountain park. Efter att ha gått över en mil kändes en glass- och kaffepaus som en välsignelse.

När det blev Jonas tur kom han inte på vad glassrån heter på engelsk, och drog till med ”vaffla” det vill säga våffla. De anti engelsktalande personalen såg lika oförstående ut som oss. Jonas våffelfras blev källan till återkommande skrattbristningar hos oss alla dessa tre dagar. Jonas Visakort var dessutom ogiltigt, något som skapade en kö bakom oss utav Guds like. Mitt Mastercardkort blev den förlösande faktorn.

Från fontänparken var det inte långt till  Stare Miasto (Gamla stan). Ur andra världskrigets rykande rester restes gamla stan mjuk och pastellfärgad likt fågeln Fenix via öppna torg, vindlande gränder, utsmyckade husfasader och lummiga parker. Skadorna beräknas ha kostat 45 miljarder dollar och man övervägde till och med  att flytta huvudstaden till Łódź istället.

Gamla stans återuppbyggnad avlutades officiellt år 1953. Slottet öppnades däremot åter för allmänheten först i mitten av 1980-talet. För att återuppbygga så mycket som möjligt av dess landskap och karaktär använde de ansvariga arkitekterna sig av Canalettos främsta verk från 1700-talets Warszawa, som fortfarande kan beskådas i Canalettorummet i det kungliga slottet.

Jonas kortstrul fortsatte. Istället för att ta ut kontanter, tog bankautomaten oväntat hans kort. Där stod hänfört vilseledda av teknikens under. Jag löste detta  genom att ta ut pengar som han swishade mig.

Hard Rock Café var stället där hungerkänslorna stillades. Ett perfekt ställe att ta med sig barnen till. De åt pasta medan vi dissekerade deras gigantiska burgare. Lite sömn, mycket logistik och helvetiskt mycket gående i solkvalmigt väder hade gjort oss chockerande trötta. Det blev 3 timmars ytterst välbehövlig avkoppling på hotellrummet.

Vi var som andra människor när vi fått vila ut ett tag. På kvällen traskade gänget via Nya Staden till Gamla staden. Trots sitt namn, Nowe Miasto (Nya Staden) är inte heller denna stadsdel särskilt ny, om man bortser från att den också återbyggts sedan kriget. Dock är det en perfekt avvägd huvudgata med restauranger och butiker på båda sidor, vackra kyrkor och packat med folk.

Vi passades på att implementera en sötsakstradition nämligen deras svar på typ mjukglass. Den existerade överallt, med olika smaker med oftast två storlekar. Det var en oerhörd stor prestation att bara inta en sådan per dag.

En bit från Old town letade Jonas oss fram till Warszawa uprising monument. Av alla monument jag sett var detta schizofrent stora konstverk det största av dem alla. Till och med Hanna och Tilde ryggade tillbaka utav respekt för något som måste kostat ruskigt mycket.

Nöjda med dagen och kvällen kastade vi oss i sängarna. Det var bara det att barnens säng bara var en soffa. Jag kollade på vår beställning och insåg att vi bokat ett familjerum för…2 personer. Servicenivån var top-notch eftersom vi helt kostnadsfritt fick ett nytt större rum de två återstående dagarna. Barnen fick ofrivilligt sova på golvet denna natt.

Lördag – Krigshistoria

Mitt i natten runt klockan 03.00 hoppade spasmiskt Jonas ur vår smala dubbelsäng. Kombination av The Grudge och Jean Claude Van Damne fick hjärtat att stanna flera gånger om. Denna häpnadsväckande mardrömsrealism höll mig vaken någon timme extra. Jonas hade upplevt en obehaglig mardröm, jag ett sjusärdeles trauma.

Hotellfrukosten var ett ordentligt plåster på såret. Prick klockan 08.45 intog vi allt från diverse bröd, fruktyoghurt, kokta ägg och kronan på verket: starkt svart kaffe. Även fresterskor som dansk croissant där det fanns två varianter: en med choklad, en med hallonsylt, förföriskt gott, och ett extra kaloriintag på minst 2000 sådana.

I och med Polens inträde i EU upplever Warszawa idag en ekonomisk högkonjunktur som staden aldrig skådat förut. Stora satsningar har gjorts på kulturens område genom byggandet av flera påkostade museer. Warszawa håller på senare år att utvecklas till ett ekonomiskt centrum med betydelse utanför Polens gränser särskilt för stora delar av Central- och Östeuropa. Det märktes bland annat på alla glasskyskrapor som tycktes finnas lite var stans.

Även denna dag var vi välsignade med fint väder; moln, sol i kombination med 22 grader. Bästa sättet att upptäcka en stad är helt sonika att promenera. Det vore synd att säga att vi slaviskt inte följde dessa råd. Vi hade gått cirka 2.4 mil på fredagen, 1.7 mil lördag och söndag 2.1 mil. Det var definitivt en bra bit att gå till Warszawa Rising Museum. Barnen var sanslöst duktiga; synkad marschtakt, oväntat lite gnäll.

Upprorsmuseet invigdes i samband med 60-årsjubileum av Warszawaupproret år 2004. Inträdet kostade 100 kronor för 1 vuxen och en ungdom samt 25 kronor styck för  svensk audioguide bestående av 47 berättelsepunkter. När Polen ockuperades av nazisterna samlade man ihop en motståndsarmé som så småningom krossades.

Museet har även dokumenterat lokalinvånarnas vardag under ockupationen och kommunismen. Detaljrikedomen var såväl estetiskt som minutiöst. Har ytterst svårt att tro att de missat en enda detalj; det var information för flera år framöver.

Filmer, fotografier och andra utställningsobjekt gav oss och alltför många turister inblick i hur dessa år kunde te sig för Warszawaborna. Det var en orgie utav polska smeknamn, datum och krigsstrategier. Efter 3 timmar var i alla fall mitt, Hannas och Tildes hjärnbalkar översvämmade av information. Jonas skulle nog kunnat vara kvar 1 timme till. Frihetsparken invid museet inhyste ett minnesmonument med namnen på de ca 10 000 upprorsmakare som miste sitt liv under striderna.

Dränerad på energi tog vi taxi till Praga som låg på andra sidan Wislafloden. Stadsdelen har tidigare varit en rätt så förfallen stadsdel i Warszawa, men förskonad från världskrigets bombningar som under de senaste åren fått ett rejält ansiktslyft.

Många har liknat stadsdelen med New Yorks Brooklyn, då området numera har blivit hippt bland unga konstnärskreatörer med många nya barer och restauranger som positiva följeslagare.

Upptäcktsfärden inleddes med en bohemisk marknad bestående av lokala konstnärer. En kilometer senare blev vi avrådda att fortsätta, då några lokalbor varnade oss för att området var långt ifrån säkert. Det grusade min planering att se Neonmuseet som eventuellt låg någon kilometer längre fram.

Vi vände på klacken för att ta sig till Pragas största shoppingmall. Barnens shoppingögon var  som stora tefat av det som fanns i dessa butiker. Att barnen lyckades ta sig ut utan att handla var ett smärre under. Jag och Jonas passade på att insupa den mer white trashiga stämningen utanför kommersialismens högborg.

Återigen använde vi oss v taxin för att ta oss till hotellet där vi slappade några timmar i vårt helt nya större rum med sängplatser för fyra personer. Runt klockan 18.00 begav i oss ut i folkvimlet via Nya staden till Gamla staden. Innan dess åt vi goda pizzor och himmelsk pasta på en lokal trattoria.

Där uppdagades det att även mitt kort var körd. Jag hade använt mig av kortet hela dagen innan, så det var ett mindre muntert mysterium. Jonas betalade därifrån allt via sitt kreditkort, jag swishade honom direkt. Det funkade, men fungerade ändå som en frustrationsmåltavla.

Vi upptäckte nya delar av Gamla stan, köpte glass och var ett med folkvimlet samt mobilkamerorna. På hotellrummet uppdagades ett nytt troligtvis mer ekonomiskt sätt att dubba film på. The Impossible från 2012 var på amerikanska utan undertexter.

Polsk finurlighet visade sig genom en polsk berättarröst som efter karaktärerna sagt sina kommentarer på amerikanska återupprepade på polska vad de sagt. Det var inte så att de hade en röst för varje karaktär vilket är brukligt. Nää, här var det en gubbe som emotionellöst tog sig an alla karaktärer. Henrik Larssons röstvariation framstod som livlig i jämförelse; tragikomiskt uselt.

Söndag – Park

Vi vaknade till ett helt molnfritt Warszawa. Frukosten var lika god och varierad som dagen innan. Klockan 10.15 marscherade vi stalinistiskt från folkmyller till den betydligt lugnare stora och vackra Lazienkiparken mitt i Warszawa.

Dessförinnan log Gudarna mot mig. Jag samlar på fotbollslags muggar. Ett självvalt kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att se arenan laget spelar på.  50 meter från Warszawa vackraste park låg Legia Warszawa arena tillika legitimitet att traska in på deras fanstore. Den var oväntad stor, modern och faktiskt vacker. Min samling var via ett mugginköp ett faktum.

Lazienkiparken kan ståta med hela 76 hektar. I lummigheten tecken inhystes mängder av historiska byggnader, konstsamlingar, trädgårdar, gondoler och utomhuskonst. Det var en ren fröjd att spatsera runt prunkande träd och dammar. Vi betade av de mest intressanta delarna, i annat fall hade vi kunnat vara kvar hela dagen om vi skulle sett allt.

Vi vilade någon timme invid imponerande Chopinstatyn, där gratiskonserter ges varje söndag under sommarmånaderna; ett folknöje för lokalborna. Några timmar i denna gigantiska park var helt enkelt ”good enough”.  Vi valde en helt annan väg tillbaka till Centrum, en som såg betydligt kortare på kartan än i verkligheten

Barnens shoppinggener fick återigen sina behov tillfredsställda i Polens största och modernaste shoppingpalats. Jag och Hanna åt kungligt på Kentucky fried chicken med en lyxig milkshake som kronan på verket, Jonas och Tilde valde istället McDonalds.

Barnen styrdes av Adidas- och Nikegudarna; vi fick slaviskt agera bankautomater utifrån deras in- och utspring från oändliga klädbutiker. Deras högsta önskan var snygga skor, vår högsta önskan var vila. Trots det blev inte shoppingrundan alltför påfrestande för plånboken som vi först befarat. Deras kräsenhet blev deras fall. Benen kändes som cementerade timmerstockar på ett negativt sätt.

Kulturpalatset var en gåva från Stalin till Warszawa ironiskt nog inspirerad utav Empire state building. I konkurrens med nya skyskrapor är den ändå den högsta byggnaden i Polen med 237 meter till toppen av spiran. Den har 42 våningar, 3288 rum; på 30: e våningen finns en terrass med en helt fantastisk utsikt över staden, något vi dissade. Klart Warszawas häftigaste byggnad.

Klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka på hotellrummet. Belöningen var en välbehövlig vila där lyssnandes på Spotify var en ren bonus. Två timmar senare tog vi farväl av Warszawa genom att reproducera gårdagens rutt till Gamla stan. Glassinköp varvades med souvenirbutiker. Runt tiotiden var vi tillbaka på hotellrummet efter att ha tagit en annan väg hem. Vi kopplade av med dylika sociala medier och packning innan John Blund hälsade på.

Måndag – Hemresa

Under sista hotellfrukosten fick vi reda på att man vid disken kunde beställa olika omeletter eller äggröror. Det förtog inte kvaliteten på det i upplevt innan. När jag skulle betala vistelsen med samma kort som jag bokat rummen med uppstod det ett problem då mitt kort var trasigt. Det löste sig efter att tredje personalen tycktes vara mer kunnig i dessa frågor än de andra.

Vi tog en taxi till flygplatsen runt 11 där kön till incheckningen nästan var obefintlig. Shopping stod på agendan. Presenter till Marie och Frida samt en ny parfym till min samling: Hugo Boss – The Scent.  Planet avgick klockenligt 14.00 för att landa på Skavsta 90 minuter senare. Eftersom Jonas Visakort var kopplad till parkeringstiden blev det lite strul att passera bommen.

Eftertanke

Tre mastiga dagar med toppenväder var precis en lagom dos. En dag till lite för länge, en dag mindre, för kort vistelse. Barnen gick precis som vi, nästan 6 mil på tre dagar, ett smärre under i sig. Att vi upptäckte Warszawas nutid som dåtid var ett understatement

Warszawa som stad betraktad upplevde jag som en stor överraskning. Det var en oväntad grön stad, med massor av spännande monument, uteserveringar och

Continue Reading »
No Comments

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Continue Reading »
No Comments

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

No Comments

Inledning

Utifrån vår lyckade nio dagars familjesemester i Dubrovnik för några år sedan fastnade vi för ett liknande upplägg. Precis då som nu ungefär lika antal dagar, inte för få, inte för många var tanken. Ett solsäkert ställe med många olika badstränder till vårt förfogande. Vi ville också ha en lägenhet med kök, inte bara ett opersonligt hotellrum.

Att Malta var hemvisten för första säsongen av Game of thrones – Kings landing var också en koppling till Dubrovnik som tog över Valettas stafettpinne. En  skillnad var att vi bodde i gamla stan, inte utanför. De maltesiska öarna har varit värd för Hollywood-succéer som Gladiator, U-571, Greven av Monte Cristo, Troja, München och prestigefyllda drama- och komediserier som BBC:s Byron och ITV:s Coronation Street.

Om man får för sig att titta på en Europakarta så förstår man att Malta inte är alltför stort; en flugskit nedanför Sicilien nära Afrika. Malta består av huvudön samt den mindre Gozo och ännu mindre Comito. I landet bor det ungefär 400 000 tusen människor, i Valletta endast 6 300 invånare. Malta är Europas sydligaste stat. Landet blev 1964 självständigt från Storbritannien.

De officiella språken är maltesiska och engelska. Maltesiska är ett språk med semitiskt ursprung som skrivs med latinska bokstäver.  Med tiden har det lånat in många ord som härstammar från engelskan, italienskan och franskan. Många talar också italienska och ser på italienska tv-kanaler. Influensen från araberna som gjorde öarna till sitt hem från 800- till 1200-talet är tydlig i det maltesiska språket, vars rötter är nära besläktade med arabiskan. Ortnamn och siffror är de tydligaste exemplen på arabiskt inflytande över språket.

Vi valde juni för att det dels inte är lika varmt, dels färre turister och dessutom billigare .Öarna har ett mycket soligt klimat med ett genomsnitt på fem till sex soltimmar per dag mitt i vintern och upp till tolv timmar på sommaren. Vintrarna är milda, ibland med kortare, kyliga perioder som orsakas av de nordliga och nordostliga vindarna från Centraleuropa.

Somrarna är varma, torra och mycket soliga. Dagstemperaturen under sommaren mildras ofta av svalkande havsvindar, men på våren och hösten kan en mycket het vind från Afrika orsaka ovanligt hög temperatur och luftfuktighet för årstiden. Denna vind kallas Sirocko, eller Xlokk på maltesiska, och den påverkar även Grekland och Italien. På Malta är luften i allmänhet torrare på grund av den korta sjövägen från Afrikas kust.Den årliga nederbörden är låg, 578 millimeter per år, och sommarens torrsäsong är längre än i grannlandet Italien. Det går bra att bada i havet till långt in på vintern, och högsäsongen på stranden kan pågå fram till mitten eller slutet av oktober.

Dag 1-  skaplig tidig morgon

Alarmet hamrade in det oåterkalleliga ljudet av processen att stiga upp. Klockan hade hunnit blivit runt midnatt innan familjen kom i säng. Klockan 04.00 gick vi upp. Jag hade legat klarvaken hela natten så ironiskt nog var jag först upp. Frida hade nog olägligt spytt under natten med 38.5 grader i feber. Vi bilade trots detta till Skavsta där planet avgick klockenligt 06.50.

En förbeställd taxi tog oss för 200 kronor direkt till vår lägenhet efter att vi landat på Malta runt klockan 10.40. Frida hade sovit som en timid hundvalp under den tiden. Hyresvärden mötte upp familjen i syfte att göra en husesyn och självklart betala de 13 000 kronor som lägenheten kostade för 9 nätter. Den lyxiga lägenheten kändes mindre än på de attraktiva bilderna.

Familjen acklimatiserade sig i lägenheten samt på den gemensamma terrassen. Den sjukt bra utsikten stördes av att bubbelpoolen som ännu inte fungerade, utemöbler-madrasser som såg och luktade sunkigt. Fridas feber var konstig; hon var inte svettig, inte jättetrött eller led av andra feberdrag.

Vi stegade ut i ett molnigt, men ytterst kvalmigt Valletta. Den välorganiserade turistbyrån blev vårt första mål därefter vandrade vi till närliggande botaniska trädgården. I vanliga fall skulle barnen varit måttligt roade. Florianas Game of Throneliknande vyer och omgivningar omgärdades utav gotisk arkitektur och 1 miljon kaktusar, något barnen  brydde sig nada om. Hemlösa katter i mängder var dock något som fångade deras intresse. Vi fick nästan dra dem från stället.

Färden fortsatte via den sandstensuppbyggda yttermuren och sedermera längs med Grand Harbourbukten. Vi stannade ofta, gick sakta och frågade några tusen gånger hur Frida mådde. Efter den långa promenaden så var vi framme vid utsiktsplatsen: Upper Barrrakka Garden. Det var hänförande vyer över Grand Harbour och De tre städerna.

Sannolikheten att hitta en perfekt italiensk trattoria utan att leta ihjäl sig fanns inte på kartan. Gudarna var på vår sida och lotsade subliminalt familjen till Luciano´s. Trattorian serverade väldigt stora portioner av autentisk italiensk mat. Marie tog pesto, barnen bolognese och jag ricottafyllda ravioli med gorgonzolaost. Ögonshoppandet, värmen, maten och promenaden hade tagit ut sin rätt; det blev en välbehövlig siesta. Jag själv följde Tyskland mot Nordirland i fotbolls-EM.

Ett adekvat ställe att fylla upp kylskåp och frys fanns knappt på Valetta, otroligt nog. Efter förödande mycket letande hittade vi ett beigt hak där flingor, bröd, frukt, mjölk och pålägg inhandlades. Lägenheten hade två tv, vilket var lägligt utifrån att våra nio dagar på Malta var mitt under fotbolls-EM. Barnen tittade Cartoon Network, medan jag såg på matchen mellan Kroatien och Spanien, Marie satt klistrad med sin mobil.

Dag 2 – Shopping

Klockan 09.30 samlades familjen runt frukostbordet. Febertermometern visade att Frida hade 38.2 i feber. Vi tog det lugnt tills klockan 12.00 då vi stegade ner till huvudgatan för att bland annat testa på Maltas godaste hemgjorda glass tillika dyraste. Amarino – Gelato al naturale  gick inte efter skopor, utan storlek på bägaren. Det innebar att man kunde testa många smaker. Cherry amareno var den smaken som familjen enades om var godast.

Klockan 13.15 avgick färjan från Valletta till Sliema. Turen tog 5-10 minuter och kostade 75 kronor t/r för hela familjen. Sliema är ett stort kommersiellt centrum med mängder av butiker, restauranger och kaféer. Kontrasten mellan Valletta kunde inte vara större. Sliema påminde mera om någon halvnedsliten charterbadstad med promenadkajer, helt utan egen identitet, nästan bara uppbyggd för turister.

Det positiva med Sliema för oss var att de kunde ståta med Maltas lyxigaste och bästa shoppingcenter. The Point innehöll 50 butiker inklusive ett jättebra supermarket fylld till bredden med matvaror.

Att strålkastarljuset låg på shopping berodde på att Hanna blivit en modemedveten tonåring. Det innebär kortfattat att hon vet vilka klädmärken hon vill köpa. För tillfället var det Adidasbyxor och Adidaslinné som låg högst på hennes prioriteringslista.

All envägskommunikation gjorde oss föräldrar medvetna om det, typ två gånger i timmen. Frida och Marie vilade sig i den luftkonditionerade betongkolossen medan jag och Hanna shoppade loss på bland annat på Pull & Bear. Fyra fulla kassar med matvaror/kläder rikare var vi klockan 16.30 när färjan tog oss tillbaka till Valetta. Till skillnad från gårdagen var solen en ständig följeslagare till luftfuktigheten.

Efter siestan begav vi oss ut för att hitta någon bra restaurang. Det blev populära Str.eat whisky and bistro som fick stå för utskänkningen; ett hak som låg på var gata. Återigen stora portioner, god service och billiga priser. Jag och Hanna tog varsin schizofrent autentisk spagetti med carbonara. Frida orkade inte äta så mycket av sin burgare med pommes, medan Marie njöt av en Maltesisk pasta. Fyra huvudrätter, dryck och dricks gick på 500 kronor, helt klart prisvärt.

Efter maten vandrade vi runt vänstra flanken av muren med Hastings gardens som utkiksplats över Marsamxett harbour. Även här utkristalliserades vyer att dö, eller döda för, även här fanns det också hemlösa katter, något som reducerade frasen ”när ska vi hem pappa”.

Vi kom hem perfekt till dagens höjdpunkt: Sverige – Belgien. De blågula gjorde sin bästa match hittills. Dock gäller det att göra mål i fotboll, vilket inte svenskarna gjorde. Belgien vann oförtjänt med 1-0, och Sverige var ute ur turneringen, men de föll med flaggan i topp.

Dag 3 – Fiskeby och bad

Det första vi gjorde efter att gått upp klockan 10.00 var att ta tempen på Frida. Den segdragna febern visade 38.6. Hon visade egentligen inga tecken på att vara sjuk förutom just dessa siffror på termometern samt att hon inte var hungrig. Buss 81 avgick klockan 11.50 till den pittoreska fiskebyn Marsaxlokk.

Solen hade verkligen tagit Malta i besittning; gradantalet pendlade mellan 28-32 grader. Vi gick fram och tillbaka längd med fiskekajerna där mängder av fiskarbåtar låg äntrade. Till barnens glädje fanns där också en stor souvenirmarknad ämnad för just oss turister. Fyra härligt nyttiga smoothies beställdes på en utav de många uteserveringar längs kajen.

Marsaxlokk låg fridfullt vackert inbäddat i en bukt i symbios med ett azurblått vatten och de typiskt Maltesiska färggranna fiskebåtarna: Luzzus. Vyn hade varit en fotografs dröm, om inte bukten flankerats av dels ett kraftverk, dels en lasthamn med skyhöga kranar. Klockan 14.30 lämnade vi denna charmiga by för att ta bussen till närliggande Birzebbuga.

Själva stan var essensen av något helt intetsägande. Namnet på stranden på Pretty Bay var i mina ögon aningen missvisande; den långgrunda beachen var i och för sig riktigt bra. Dock var det ofrånkomligt att missa Maltas största containerhamn några 100 meter längre ut.

Gigantiska lyftkranar, ett jättelikt lastfartyg  och containrar fick hela stranden att se helt surrealistisk ut. Ungefär som någon dystopisk sci-fi film där de som badat kom upp som radioaktiva mutanter. Jag är i skrivande stund osäker om så blev fallet.

Jag och barnen tog kommandot till badandet. Det blev nästan två timmar i det ”härliga” vattnet. Därefter började de enstaka molnen få massor av kompisar samtidigt som det blåste upp.

Att hitta restaurang i denna stad var som att hitta en golfbana i Gobiöknen. Vi tog bussen tillbaka till Valletta; en resa som tog cirka 30 minuter. Att få duscha bort all sand, saltvatten och miljarder ohälsosamma kemikalier var minst sagt befriande.

Sett ur mitt perspektiv fick minoriteten ge sig utifrån vart vi absolut inte skulle äta. Det blev till min förtret Pizza Hut. Deras pizza var dock godare än jag befarat, riktigt goda till och med. Det blev en doggybag av det vi inte orkade äta upp.

På kvällen tog vi en promenad runt muren för att uppleva Valletta i mörkt tillstånd, en upplevelse i sig. Hänförande vackert när hela medeltidsstaden dränktes av små ljusfragment från alla möjliga och omöjliga håll. Den kalla milkshaken kunde inte förtränga Fridas feber på 39.3 grader.

Dag 4 – Slappa

I och med att Frida fortfarande hade feber, blev det en lugn dag och kväll. Barnen fick vara på rummet när jag och Marie återigen tog färjan till Sliema och deras utmärkta supermarket i The Point mall. Frida tittade på tv i liggande ställning, medan Hanna fingrade på sin mobil. Familjen traskade senare på dagen till närliggande Stormästarpalatset. Det var perfekt väder för detta eftersom ett oväder dragit in över Valletta vilket var anförd av massiva blixtorgier och högljudd åska.

Grand Masters Palace med tillhörande rustkammare gav oss en bild av hur mäktiga stormästarna var. Palatset uppfördes 1572 – 1580 som residens för Johanniterordens stormästare. Självklart rikt utsmyckat med kostbara målningar och gobelänger. Härifrån styrde Johanniterordens riddare Malta under århundraden. Utifrån ett upplevelseperspektiv var de fem öppna stora rummen rent ut sagt tråkiga. Barnen höll på dö av tristess.

Rustkammaren gjorde inte de små liven på ett bättre humör, de satte sig i 30 minuter på en bänk och tjurade. Det var dock en enastående samling med bland annat delar från vapentillverkning, allehanda vapen, rustningar och sköldar. Trots ljudslingor som utmärkt förklarade föremålen och det historiska blev det lite väl enahanda att passera rustning  efter rustning som i mina ögon såg snarlika ut.

Mitt förslag är att iordningställa ett antal rustningar för män, kvinnor och barn med autentisk vikt. Syftet skulle vara att i högre grad det skulle kännas att ha dessa otympliga saker på sig.  Idag tjänstgör Stormästarpalatset som parlamentsbyggnad där bland annat Maltas president arbetar.

Åskmullret och de oändliga starka blixtarna fick Hanna och Frida återigen på bra humör i kombination med tre souvenirbutiker. Ovädret höll på i över två timmar. När det värsta lagt sig gav jag mig ut för att spring medan resten av familjen var hemma. Det har liksom blivit min nisch att springa/jogga med min kamera. En annan nisch är att jag allt som oftast ofrivilligt springer vilse. Denna resa var definitivt inget undantag.

Jag sprang runt hela Valetta längs muren och vattenlinjen. Därefter lämnade jag staden för att upptäcka ”det riktiga Malta” långt ifrån tillrättalagda turiststråk. Vanskötsel, andra världskrigets bomber och tidens tand har samverkat till att vissa delar såg ut som Fallujah.

Det var också svårt att veta var en stad slutade och en annan började, troligtvis på grund av att denna del är så tättbefolkad. Det mesta såg ungefär likadant ut eftersom allt i stort sett var byggt i karakteristiska sandstensblock. De mångkulturella intetsägande kvarteren avlöste varandra. Kontrasten gentemot Valletta  var minst sagt påtaglig; arbetslösheten gick nästan att ta på.

Stadsskyltar berättade den obehagliga sanningen att jag sprungit åt fel håll. Efter att vänt om, irrade jag genom en surrealistisk barrskogspark. Doften av kåda gjorde mig snurrig. Tankarna for instinktivt till när man smörjer in sig med för mycket tigerbalsam.

Det blev några kilometer i riktning mot Sliema innan jag vände tillbaka mot Vallettas murar. Lyxbåtarna stod på rad vänsterflankerade utav fallfärdiga hus. Italienska hus kan vara fallfärdiga med charm, men de i hamnen var dess raka motsats. Skyltar som förklarade att det fanns lokaler att hyra var nästan lika många som lyxbåtarna.

Under löpturens gång hann jag ta många fina bilder. Solen höll på gå ner i Valletta vilket förstärkte endorfinutsöndringen. Det var oerhört sköna 1½ timme som passerade under mina förhållandevis pigga ben. Hanna och Marie blev inspirerade av min utflykt och gav sig själva ut för att titta på hemlösa katter i någon timme.

Frida låg utslagen i sängen med blicken fokuserad på tv:n, men ”bara” med 38.1 i feber. Både jag och Marie hade gång på gång förklarat hur duktig hon varit under dessa dagar.

Dag 5 – Maltas vackraste beach

Klockan 09.15 var familjen på benen. Glädjande nog hade Fridas feber minskat till 37 grader. Buss 44 avgick från stationen klockan 10.45 och var framme en timme senare invid Golden bay.

Att Malta tillhör Europatoppen i olycksstatistiken kom inte som någon överraskning efter att ha åkt buss över halva landet. De kör verkligen som vettvillingar och visar bara hänsyn för sig själva och sin familj. Malteserna verkar inte tro på hastighetsgränser; trafikvett är mera ett skällsord.  Busschaufförerna är nästan värst i klassen genom att behandla alla trafikanter som luft.

Golden bay visade sig vara en vacker sandstrand av rang med långgrunt vatten. Det kostade 200 kronor att tillskansa oss solparasoller och solstolar. Dagen innan hade vi fixat en beachpicknickkorg. Gradantalet låg närmre 35 än 30. Det kryllade av människor i alla dess åldrar på stranden. Denna gång var det Maries tur att vistas i vattnet.

Själv tog jag en promenad i bukten eftersom omgivningarna skulle vara exceptionellt vackra; ingen annan ville hänga på. Vandringen tog runt 1½ timme. Första etappen gick till Ghajn Tuffieha bay. Den lite halvkrävande promenaden upp till  ett litet torn visade sig vara värd varenda steg. Min belöning blev sjukt hänförande vyer över de båda bukterna, högt ovanför havet. Min höjdrädsla gjorde sig konstant påmind parallellt var det meditation för själen.

Ghajn Tuffieha bay halvmåneformade sandstrand omgärdades av terrassformade kullar som inkluderade klippstigar i båda riktningarna. De badsugna tog sig ner via en lång trätrappa. Min väg till Gnejna bay gick via en av klippstigarna. Vyn över de två bukterna var sanslöst vacker.

På den branta viksluttningen hade naturen helt sonika placerat en gigantisk light-Ayers Rock. Grand Canyon känslan i symbios med de släta klipphällarna med ljusa kalkstensklippor i bakgrunden gick inte av för hackor. Gnejna beach var den klart minsta av de tre stränderna. Det fanns heller inget manetnät, inga badvakter, utan bara en handfull båthus.

För mig var detta en av höjdpunkterna på resan. Synd att ingen annan i familjen orkade ta sig tid att slita sig från solstolarna och saltvattnet. Min väg tillbaka till familjen ackompanjerades utav en klarblå himmel, turkosfärgat hav och guldskimrande kalksten.

Vi greppade bussen som avgick klockan 17.00. Efter att ha duschat av oss sand och saltvattnet vilade vi oss. Runt klockan 20.00 gästade vi återigen favorithaket Luciano´s. Denna gång satt vi utomhus flankerade utav en fotbollsskärm och en som visade nyheterna. Frida fick för sig att hon inte ville ha något grönt i sin bolognese det vill säga allehanda färska kryddor och örter. Hon insåg ganska snabbt efter att ha tagit första tuggan att det är dem som är smaken i såsen.

Kvällen ute avslutades med varsin två-kulors glassbägare. Jag såg EM-fotboll hemma Kroatien – Portugal medan de andra satt med sina mobiler. Både jag som Hanna var halvt solfrossiga.

Dag 6 – De tre städerna

Vi låg och drog oss till klockan 10.30. Lite senare åkte vi färjan till de tre städerna. Färden tog knappt 10 minuter och kostade cirka 75 kronor t/r för hela familjen. Barnen var ljusår  i sina sinnen från någon form av kulturella aktiviteter.

Trots trippelstrategin med att gå sakta, stanna ofta och försöka muta med kommande glass var det ett sjusärdeles gnäll. De ville bara gå i skuggan. Vackra gotiska kyrkor och charmiga kullerstensgränder var lika intressant som pubar utan öl. 35 graders kvalmig värme krävde sin hen, vi förstod barnens klagomål utan att gnälla tillbaka.

Senglea (L-Isla) heter första staden som fick ta del av vårt besök. Charmigt, slitet och nästintill inte en turist i sikte. Uddens mes kända kyrka heter Our Lady of Victorias. Den är mest känd för att ha en juvelbesatt staty samt en Kristusstaty som sägs ha helande krafter. Vi hade onekligen behövt lite av dessa eftersom värmen var tropisk vid det här laget.

Öns vackraste utsikt får man längs ut på uddspetsen: Gnien II – Gardjolas trädgårdar. Den symmetriska trädgården var liten men naggad god, utsikten var däremot storslagen över Grand Harbour.

Jag slog fyra flugor i en smäll när vi satte oss för att äta lunch på en uteservering nedanför murarna. Blidka barnen, blidka oss, se första första halvleken Italien – Irland samt få tillgång till en utsikt som påminde mig ganska mycket om Venedig. Efter denna religiösa upplevelse exkluderat maten i sig gick vi till nästa stad som låg 10 minuter bort.

Barnen var nu  bortom all räddning. Jag pratade med en caféägare att hålla ett vakande öga på barnen, fixa varsin läsk till dem samt se till att de hade tillgång till Spotify. Det var ohållbart att begära att barnen skulle orka se massor av byggnader. Strategin gjorde alla parter nöjda.

Bigu (Vittoriosa) som staden heter är större än Senglea. Jag och Marie traskade varsamt runt i de svala stenlabyrinterna. Vi gick runt i en stadsdel som i folkmun kallas Collachio. Det var här korsriddarna byggde upp sina värdshus på 1530-talet.

De slumrande gränderna och restaurerade byggnaderna påminde mig om hur det ser ut i Italienska småbyar. Från muren såg vi över till tredje staden ll-Kalkara. Till vår besvikelse var Fort Angelo stängt för allmänheten, vilket gjorde att vi missade att ta oss till Bigus uddspets. Inkvisitorn palats var dessvärre också stängd. Den fungerade som domstol för de olyckliga stackare som kyrkan ansåg som hot.

Våra kära barn berättade om vad de gjort, vad de sett, och hur skönt det varit att vila fötterna och slippa solstrålarna. Efter en siesta gick vi ut på en härlig kvällspromenad. Vi hade köpt kattmat i syfte att mata de hemlösa katterna. Barnen uppskattade detta väldigt mycket. Kvällen avslutades med delikata glassar.

Dag 7 – Turistfällan Blå grottan

Mobilalarmet ljöd klockan 08.30. Efter frukosten tog vi buss 74 till Blå grottan. Färden tog bara 30 minuter. Bussarna gick en gång i timmen, men just mellan lunchtid så var det två timmar innan nästa skulle komma.

Turistfällan var utstuderat upplagd. Alla barn  över 10 år fick betala vuxenpris. Hela kalaset gick på 320 kronor för en båtfärd mellan 20-25 minuter. Högst åtta kamerakåta turister fick vistas i båten samtidigt. Det väldiga valvet i klipporna har fått sitt namn utav den blå färgen som periodvis fladdrar under ytan.

Båtturen i sig var okej, precis som det blå fladdret. Bäst var dock att sitta med fötterna doppade i det azurblå vattnet invid kajen. Här följde man skytteltrafiken av andra turister, folk som dök med tuber och andra som badade i den pyttelilla klippbadstranden.

Efter denna turistkommers gick vi av tidigare av bussen för att handla på Lidl. Därefter en lång siesta för att återigen äta på utmärkta Str.eat whisky and bistro. Deras väl tilltagna pasta carbonara var lika magisk som första gången.

Mätta och belåtna genomsökte vi på barnens order varenda souveniraffär i området. Senare på kvällen återupprepades processen med kvällspromenad och kattmatning. På tv var det två toppmatcher, dels Italien – Spanien, dels England  – Island. Italien vann sin match precis som Island oväntat gjorde. 

Dag 8 – Dingle Cliffs och Mdina

Natten hade för min del varit dysfunktionell skoningslös. Det gick helt enkelt inte att somna och jag låg vaken tills vi skulle gå upp klockan 09.30. Trötthetskoman mildrades lite av en kokainstinn kopp kaffe där skeden  knappt gick att röra med på grund av den grumliga konsistensen.

Buss 74 till Dingle Cliffs tog runt 75 minuter. Vi gick av mitt i ingenmansland till ett av Maltas mest orörda område. De 300 meter höga klipporna störtdök ner i det blå havet. Det var en mäktig upplevelse att se kontrasterna av vad naturen kan åstadkomma utan människornas hjälp. Den dramatiska utsikten visade upp en otämjd sida av Malta.

Det var vi och åtta andra som gick de 15 minuter promenaden tog, de andra turisterna kom direkt till det lilla ensliga kapellet Tal-Providenza precis bredvid stupet, för att 10 minuter senare åka tillbaka. Bussen gick en gång i timmen så familjen hade god tid att smaska på frukt och bär på en bänk 1½ meter från klippkanten.

Ärligt talat var det en meditativ känsla att blicka över det oändliga havet med dessa mäktiga klippor som bästa kompisar. Barnen skötte sig otroligt bra under hela tiden, trots blåst och kvav värme.

Beslutet att skippa moderna Rabat var inte svårt. Fokuset låg istället på att utforska tysta staden eller som den heter Mdina. Tiden har stått still i den före detta huvudstaden.

Staden är omgiven av bastanta och näst intill ointagliga murar. Mdina var betydligt mindre än Valetta, men sjukt tillrättalagt. Det fanns inte en sten som låg på fel plats. Självklart var detta positivt, men  i symbios med turisthorderna blev lite som att gå i ett stort välskött museum.

Fontanella tea room serverade autentiska italienska pizzor i en vacker miljö med utsikt över omgivningarna. Till skillnad från Valletta som har sitt hav som utsiktsmarkör upplevde jag att utsikten från Mdina långt ifrån lika storlagen. Sandslätten med buskar, några enstaka träd och hus matchade inte staden i sig.

Den timslånga bussresan från Mdina till Valletta var välbehövlig; tröttheten gjorde sig påmind och ögonen kändes som två brinnande eldklot. Efter siestan gick vi ut för att handla, mata katter och insupa den svalare kvällsluften.

Dag 9 – Mellieha beach

Alarmet berättade intensivt att det var dags att gå upp klockan 08.30. Dagens agenda bestod av att besöka Maltas största badstrand. Buss 49 guidade oss mekaniskt till Mellieha och den längsta restiden hittills, cirka 1 ½ timme.

Även på denna beach fanns det tydlig information om vilka arter av maneter (10 stycken) det fanns i området, och vad man skulle göra ifall man blev bränd. Ett möte med maneterna kan sluta mycket plågsamt  på grund av de tusentals brännande nässelcellerna. På de beacher vi besökte fanns det nät som hindrade manetstim från att komma i kontakt med badsugna.

För 300 kronor fixade strandpersonal två solstolar och två parasoll till oss på den västra beachflanken. Den barnvänliga stranden var nästan proppfull av människor. Sanden var så het att den knappt gick att gå på. Mellieha beach hade det mest långgrunda vattnen av alla Maltas badstränder, vilket förklarade barnfamiljshorderna.

Det fanns stor tillgång på allehanda vattenaktiviteter med dylika fordon som trampbåtar. Jag och barnen sprang till vattnet, medan badkrukan Marie vaktade våra prylar.

Frida och jag korsade hela stranden genom det långgrunda vattnet. Vi upptäckte ett vattenland lite längre ut. Kostnaden för detta var 60 kronor per person. Trots idogt tjat fick jag inte med Hanna till en timme på dessa plastkonstellationer. Vattenlandet var väl inte exceptionellt, men 60 minuter avverkades ganska snabbt. Via handtag tog man sig upp till rutschkanor, höjdhopp, gungor och studsmatta.

Min rigor mortis gjorde det komplicerat att sig upp till vissa aktiviteter, Frida var för kort. Vissa av dem krävde nästan en bergbestigningsexamen. De hala plasttingestarna var som gjorda för att halka på, vilket vi dråpligt gjorde ofta.

Fem timmars bad fick vara nog, värmen var diktatorisk . Jag hade lyckats bränna mig ordentligt under de långa vattensejourerna. Bussen hem gick 30 minuter snabbare än på hitvägen.

Vi åt från gårdagens pizza-doggybag innan det var dags att hämta kattmatspåsen, äta glass och shoppa souvenirer. Städning och packning var det som vi ägnade de sista timmarna åt innan vi skulle gå och lägga oss.

Dag 10 – Avskedspromenad och hemfärd

Framför mig hade jag en mental Golgata av Guds like. Inte en sekund sömn eftersom jag inte kunde somna. Klockan 09.00 gick vi alla upp då lägenhetsreglerna var tydliga med att alla gäster skulle lämna boendet innan klockan 10.30. Vid det magiska klockslag lämnade vi nyckeln på köksbordet.

Bagaget fick vi tillåtelse att ha kvar utanför lägenheten, tills det var dags att åka. Jag trodde att det skulle bli segt att rasta av dessa 6 simmar utifrån att vi sett det mesta. Det visade sig istället att klockan tickade på snabbt.

Dagens första och enda mål var den beryktade S:t John Katedralen. För 200 kronor fick vi inträde till en av världens finaste katedraler. Det är omöjligt att hitta något som är mer tvärtemot stilistiskt än detta. Varenda millimeter tycktes vara prydd av bladguld, bokstäver, kors, änglar, barn, änglar. Varken jag eller Marie hade sett något så imponerade förut, synd bara att vi inte förstod innebörden av den imposanta estetiska konsten.

För mig blev det redan efter tio minuter ett enda stort virrvarr av tristess, allt liksom flöt ihop. Barnen fick fick säkerligen traumatiska upplevelser av allt det religiösa stöldgodset.

35 graders kvalmighet följde oss under avskedspromenaden runt murarna. Lower  Barrakk garden hade undgått de tidigare dagarnas flagranta upptäcktsfärder. Platsen blev ett andrum för vila, skugga och dryck. Precis som sina syskon, Hastings garden och Upper Barrakk garden for tankarna instinktivt till Sagan om Ringen eller Game of Thrones.

Vår sista middag blev på exklusiva Papannis Italian Restaurant. För dyrare pengar fick vi nästan lika god mat som på de andra mathaken, men mindre portioner. Efter maten hämtade vi bagaget och tog buss X4 till flygplatsen klockan 16.55.

Vår busschaufför  fick dock ett ryck och lämnade alla sina passagerare i sticket, cirka 1 mil från flygplatsen. 30-40 minuter hann gå innan en ny irriterad gubbe tog över stafettpinnen. Ingen fick någon förklaring vad som skett eller varför.

Det viktigaste var dock att vi inte missade vårt flyg. Det blev godis till våra trevliga vänner The Skarins, vilka skötte om katter som växter medans vi var bortresta. Jag köpte på mig ytterligare en fin parfym till samlingen: Dior Sauvage. Flyget och bilfärden till Norrköping fungerade friktionsfritt. Runt klockan 23.00 äntrade vi lägenhetshallen i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst.

Sett i backspegeln

Om man inte får för sig att hyra bil på Malta är det klockrent att köpa 3, 5 eller 7 dagars kollektivtrafikkort. 210 kr för vuxen, 150 kronor för barn, men också härligt smidigt, bara gå på en buss utan att strula med mynt, biljetter och köer.

Utifrån ett bussperspektiv så kunde vi haft med oss badkläder i väskan, ”i fall att” man hittade någon mysig enslig vik, vilket vi gjorde några gånger.

Adekvata supermarkets växer inte precis på träd i Valletta. De som har hotell behöver inte bry sig, men de som hyr lägenhet likt oss får ta färjan över till Sliema och där The Point Mall.

Under vår förra resa i Genevé vågade man knappt titta på kvittot efter ett restaurangbesök. På Malta var det nästan tvärtom. Generellt sett god mat, stora portioner och mycket prisvärt. Runt 500 kronor för huvudrätt och dryck för två vuxna och två barn.

Det enda som bryter av alla kalkstensbyggnader är olika färger på burspråk och dörrar, vilket kan bli lite enformigt efter ett tag. Städerna hade också en tendens att vara hopväxta, något som gjorde det svårt att veta när en stad började eller slutade. Trots att alla kyrkor såg ungefär likartade ut så var det ändå dessa magnifika byggen som stack ut i städerna.

Det fanns bara fördelar att åka i juni. Det är varmare, dyrare och betydligt mer trängsel på Malta under juli och augusti.

Spåren av inspelningen från första säsongen av Game of Thrones syntes det knappt ett spår av. Självklart skulle denna succéserie bättre kunna infogas i landets turism.

Valletta var för oss kullerstensgator, ringmur, fort och torn omgärdad av turkosblått vatten och i vissa fall vackra växter, träd och blommor. De traditionella maltesiska burspråken i olika färger var något signifikativt för Malta. Husen på Malta överraskar oftast sina besökare med utsmyckade helgonbilder. Statyer, monument och annan utomhuskonst fanns det minst sagt gott om.

2018 blir Valletta kulturhuvudstad i Europa med Leeuwarden i Nederländerna. De förfallna områdena och eftersatta byggnaderna kan få renässans i och med att det tycks restaureras överallt i Valletta. Malta tillhörde ett av de områden i Europa som blev värst drabbad utav 2:a världskrigets bomber. Exempelvis föll det 6700 ton bomber under 6 veckor.

Dock såg såg framför mig ett stort turistiskt uppsving när staden om ett tiotal år återfår sin forna glans med mer hjälp av UNESCO och EU. Valletta i Symbios med de tre städerna samt närheten till fina sandstränder på en relativt liten ytan ger besökarna en varierad semester.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Inledning

I två år har jag och Marie lagt undan pengar i ett resekonto med syfte att själva, utan barn, resa någonstans där det finns höga berg. Ett resereportage på nätet om Genèvesjön väckte mitt intresse. Eskapismembryot förmedlades sedan till min fru, som gillade vad hon läste.

Arméknivar, choklad, banker, neutralitet och klockor förknippade vi med landet som förväxlas med Sweden. Hårdrockgrupper som Shakra, Gotthard och Krokus känner jag också väl till. Genève är med sina knappt 200000 invånare Schweiz näst största stad och  ligger på gränsen mot Frankrike. Lausanne är landets fjärde största stad med cirka 130 000 tusen invånare.

Barnens fem föräldrafria dagar var minutiöst planerade i kombination att ta eget ansvar. Hade vi valt att inkludera dem på resan var vi rädda för att de dött utav allt utforskande. Det hade inneburit att såväl deras som vår semester hade blivit en orgie utav tjat, gråt och frustration. Då är det bättre att välja ett resmål som i högre grad attraherar dessa miniögonstenar på ett bättre sätt såsom London, Paris, Gröna Lund eller någon kuststad.

Dag 1 – regn och rusk

Vi bilade från Norrköping till Arlanda runt klockan 11.30. Vi checkade in, åt en hemmagjord lunch, köpte vatten och kaffe. Klockan 18.15 landade vi i Genève. Vi hämtade biljetter för att få åka gratis buss in till centrumet. Det visade sig att vårat hotell låg precis emot järnvägsstationen och granne med ett medelstort H & M.

Efter att ha checkat in och hastigt sett våra rum for vi ut i ett Genève fylld med mörka moln, ackompanjerad utav en förrädisk blåst. Det blev en relativ kort sightseeing invid strandpromenaden, innan vi började leta efter ett ställe att äta på. Det dystopiska vädret bjöd inte in besökarna till mera utforskande till fots.

Vi vacklade mellan att fira inledningen av semestern eller att satsa mera på kommande middagar. Efter ett febrilt letande fann vi halvtorftiga Istanbul kebab. Prisläget i Schweiz är otroligt nog högre än i Sverige. För en falafel med vatten, en wrapkebab med öl landade priset på 320 kronor; då pratar vi inte svenska storlekar precis.

Regnet tilltog och vi skyndade hem till vårt hotellrum. Då allt är dubbat på franska i detta alpland innebar det att själva tv-tittande i stort sett blev helt ovidkommande. Till och med jag klarade av att se andra halvleken av Liverpool – Sevilla. En batalj spanjorerna välförtjänt vann med 3-1.

Dag 2 – långpromenadsorgie

Jag hade knappt sovit någonting, Marie vaknat runt 16 gånger. Frukostbuffén, men främst kaffet lockade ner oss (mig) på ostadiga ben. Servicen och den sparsmakande morgonmålsintaget var klart över förväntan. På alla Hotell i Genève ingick det ett gratis buss-och spårvagnskort. Trots fyra kokainstinna espresso var både min själ som kropp balsamerad av ren skär koma.

Klockan 08.30 var vi i utforskarberedskap att upptäcka strandpromenaden som bland annat skulle ta oss till FN:s Europahögkvarter. Mörka moln, blåst och regn slog följe med oss under den långa promenaden. Strandpromenaden miste lite av sin charm när vi var tvungna att tämja våra paraplyer. Vi gick genom en härlig naturpark innan vi nådde fram. Den symboliska jättestolen som skuggar FN- huvudbyggnaden var tyvärr under restaurering.

Regnet upphörde lyckligtvis, och vi traskade vidare till Gamla stan. Området stolthet är utan tvekan St Pierre katedralen. Dock var även denna mäktiga byggnad föremål för en stor renovering. Vi upplevde Gamla stan som lite för splittrad och ogreppbar.

Efter några timmar kändes det som att sulorna på skorna successivt hade slipats bort. Vi var också osäkra om det var träningsvärk eller benhinneinflammation som gäckade oss. Tre gånger under dagen och kvällen sprack himlen upp. Jag och Marie greppade varje tillgänglig solstråle sittandes någonstans där det gick att lapa sol.

Nästa anhalt som turistbroschyrerna skvallrade om var i närliggande Bastionparken med Reformationsmuren som ögonsten vilken uppfördes 1909 för att hedra grundarna av protestantismen. Det var en mäktig mur som vi spanande in i typ tre minuter. Vi gick tillbaka till gamla stan, för att sedan leta upp en italiensk restaurang som vi sett tidigare.

La Trattoria da Tonino var bara sådär perfekt en trattoria kan vara. Ägaren delegerade sina familjemedlemmar och anställda till våra bord. Själv höll han mafiosolikt koll på läget och charmade pillemariskt kunderna. Den sjusärdeles krämiga Pasta Carbonaran var al dente i symbios med svartpeppar, parmesan, italienskt vatten och italienskt öl – dagens höjdpunkt kändes det som då.

Sedan barnsben har jag varit av den åsikten att allt som byggs i en stad inte bara ska vara funktionalistisk, utan också estetisk. Det ska gälla allt från elstationer, lyktstolpar, till papperskorgar och gångvägar. Synergieffekterna utav detta blir gladare invånare, förvånade turister, historisk särprägel, utomhuskonst med mera. I Genève körde de stenhårt med att måla upp sådant som i Sverige till 99.8 procent är klätt i grått.  Jag hittade säkert över 50 stycken konstverk, istället för 50 gråa intetsägande funktionstingestar.

Vi valde sedan mellan att ta en siesta eller halvligga på några bryggor. Eftersom solen visade sig någon halvtimme blev det flytbryggan. Vad ska man som turist göra i en storstad om vädret gäckar en, om man är mätt,  inte gillar konstmuseum eller är snuskigt segtrött? Att gå till hotellrummet kändes onekligen som en semesterförlust, då kunde vi lika gärna befunnit oss i Finspång.

Vi valde istället att ta ytterligare en långpromenad längs floden, fast i motsatt riktning. Det märktes ganska snart att det blev fler färgade människor ju fler kilometer vi lämnade bakom oss. Blomsterkreationerna var färre och bänkarna långt ifrån nymålade. Det var i vilket fall vackert på ett annorlunda sätt. Avsaknaden utav turister var en befrielse.

Vi shoppade inte direkt loss på deras svar på NK: Manos, men en deodorant och vatten hamnade i ryggsäcken. Matavdelningen på Manos var förövrigt helt klockren. Sjukt trötta stegade vi in på hotellet efter att ha handlat på oss lite godis. Att man utan tillstymmelse till sömn ändå gått runt 2 mil, varit på bra humör och tagit mängder av foton av staden i olika vinklar är en gåta som förblir olöst. Denna natt sov vi båda som däckade näbbdjur efter att ha ha varit ute på sociala medier samt pratat med barnen.

Dag 3 – solen regerade

Vi tog en välförtjänt sovmorgon innan frukostbuffén. Jag hade sparat en del av Genève till denna sista dag. Till skillnad från gårdagen så kändes inte energiflödet som en chimär. Att solen på långa vägar inte var skymd av svarta moln gjorde definitivt inte saken sämre. Klockan 10.30 flanerande vi  till Parc de Cirque.

Dessförinnan dess hittade jag den förträffliga affären Blue Max. Butiken var fylld av accessoarer som udda ringar, halsband, T-shirts och dylikt. Jag valde mellan två ytterst coola dödskalleringar, något som slutade med att jag blev 800 kronor fattigare, men två ringar rikare.

Den nyanlagda parken bestod av en gigantisk skateboardpark, men också orangeröd sand i kombination med asfalterade cykel- och gångvägar. En minst sagt konstig park. Bredvid den hölls en lokal lördagsmarknad där färska frukter samsades med ost, kött och grönsaker. The Bain district låg bara några 1000 meter därifrån. Etografiska- och Klockmuseet var två platser som fanns i räckhåll.

Vi fortsatte istället vidare till staden i staden: Carouge – Genèves svar på Greenwich Village.  Jag vet inte om det var  dåliga lokalsinnen eller en taskig turistkarta som  låg bakom fenomenet att fråga oss fram till platsen. Efter ett tröstlöst gående kom vi till sist fram till Carouge.

Det var helt klart värt mödan. En mysig huvudgata där spårvagnen gick, flankerades av pittoreska hus fyllda till bredden med hantverksbutiker, caféer och designprylar. Två timmars livskvalitetstid spenderades på detta helt underbara ställe, inklusive en långfika och en bänksiesta.

Från denna ändhållplats tog vi oss till nästa ändhållplats via spårvagnen. CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.  För Marie och mig som knappt klarade Matte A framstod det hela som armeniska.

CERN forskar inte bara inom partiklar utan ligger också långt fram inom IT-området, till exempel utvecklades World Wide Web vid laboratoriet som idag är ledande med avseende på utvecklingen av Grid-tekniken inom Europa där Sverige deltar genom SweGrid-projektet.  Medlemsländerna betalade nästan 7 miljarder för kalaset 2008. Vår timing var optimal då vi precis hann till den futuristiska informationsfilmen. Inträdet var helt gratis.

På tillbaka vägen stannade vi till på IKEA. Det kan tyckas ganska idiotiskt att besöka något som är så typiskt svenskt och i vårt fall osar Linköping lång väg. Det var dock det som var charmen. Att kunna jämföra utbudet med Sverige. Se om de serverade köttbullar, vilket det gjorde eller återuppliva alla svenska namn på svenska i ett annat land.

Några stationer senare stegade vi av invid ”Smurfhusen”. Mellan 1982-1984 byggdes dessa coola byggnader som nästan täcker ett helt kvarter och som influerats av Antoni Gaudí och i viss mån Smurfarnas hus. Det var definitivt en annorlunda upplevelse. Därifrån var det inte så väldans långt bort att gå till FN:s Europakontor. Trots att stolen var övertäckt blev det en betydligt större upplevelse att se platsen med sol men utan spöregn.

Granne med det stora FN-palatset låg den botaniska trädgården. Troligtvis har många internationellt avtal rotts i hamn via diskreta diplomatiska överläggningar i dessa lugna filosofiska promenadstråk. Både jag och Marie blev hänförda av den variation som parken ståtade med. I de välskötta trädgårdarna fanns djur, örtgårdar, rosarier och typ tusen saker till, en helt underbar plats.

Den förföriska parken bands ihop med strandpromenadstråket, vilket i sig var en grogrund för unga som gamla att samlas. Vi strosade längs med vattnet till den stora allmänna piren som avslutades med en dvärgfyr. Två minimala stränder fanns där liksom bastu, omklädningsrum och massage. Vi var långt ifrån ensamma, utan hela piren fullkomligt vibrerade utav ett härligt folkmyller.

Jet d’Eau är en gigantisk fontän och är en av stadens mest kända landmärken samt av de största fontänerna i världen. Den ligger vid den punkt där Genèvesjön mynnar ut i floden Rhône och är synlig i hela staden och från luften. Från Piren eller kajen kunde besökarna ta optimala bilder på Jet d’Eau. Vårt tilltänkta indiska hak hade dels på tok för lite rätter på menyn, dels var snuskigt dyr.

Det blev istället Restaurang Bombay som fick bana vägen för våra utsvultna strupar. Jag åt en stark poulet Jalfresi med ett indiskt öl. Marie beställde Butter Chicken med en Lassie mango. Till detta blev det naan bröd med nötter, ost och chili. Kalaset gick ändå på runt 750 kronor, men maten var fantastisk. Klockan hade hunnit bli 21.30 innan vi äntrade hotellsängen. Det fanns lagom tid att skriva digitala kort på, prata med barnen samt ta det lugnt och packa.

Dag 4 – Lausanne

Efter frukosten betalade vi  de 5000 kronor som 3 nätter på Hotel Les Arcades kostade. 45 minuter tog den friktionsfria tågresan mellan Genève och Lausanne. För två biljetter fick vi betala 390 kronor. Logistiken i området var snuskigt servicevänligt. Tågen gick ofta, var inte superdyra, men bekväma och snabba. Vi passade också  på att köpa biljetter från Lausanne till Genève flygplats.

Klockan 10.15 var vi framme i Lausanne. Därifrån tog vi metron till vårt hotell.  Swiss Wine Hotel och Bar låg påpassligt precis invid vår metrostation. Även denna stad körde med att alla som bodde på hotell fick ett gratis resekort som gällde på all kollektivtrafik.

Trots bra väder så var både jag och Marie lite halvsega utifrån allt gående. 4½  mil på 3 dagar kräver sin man eller kvinna – retroaktivt. Typiskt nog så var Lausanne byggd på några hundra  backar. Den första kilometern gick i lodrät riktning genom oändliga kullerstensstigningar.

Den inklämda, men mäktiga Katedralen besöktes av oss tillika Schweiz största. Den intilliggande terrassen hade en utsikt att mörda för. Därefter fikade vi, kollade till Gamla stan och Lausannes nya flashiga kvarter, Flon district.

Ouchy kallas hamnområdet som får anses vara porten till Genevesjön. Här utgår de olika båtturerna från.  Inför morgondagen inhandlades därför två biljetter till en båtfärd från Lausanne till Chateux De Chillon. Utsikten till andra sidan med de höga alperna som bakgrund var bara sådär surrealistiskt vackert, precis det vi hade hoppats få se under resan.

Vi  följde strandpromenaden till The Olympic Museum. Inträdet på 160 kronor per person reducerade vårt intresse för olympiader. All utomhuskonst i den stora trädgården var relaterat till tidiga olympiska spel. Det fanns exempelvis både en höjd- och stavhoppsribba som påminner besökarna hur högt ett världsrekord egentligen är. Jag och Marie förlade en timmes välbehövlig siesta på de välskötta gräsmattorna.

Slaviskt följde vi den resterande biten utav strandpromenaden till dess ände, och tillbaka. Gradantalet hade stigit till 25 grader. Vi var aningen uttråkade, men fortsatte att gå eftersom vi inte hade något bättre för oss. Till sist hamnade vi på ett halvstort tivoli, typ Axels, fast större. Dock var det ljusår från Gröna Lund eller Liseberg. Det innebar att vi bara tittade, inte åkte.

Efter att ha sett allt som var värt att se i Ouchy tog vi backen därifrån till City. Den kändes som måndag hela veckan, den tycktes aldrig ta slut.

Vi gick återigen runt Gamla stan med huvudsyfte att hitta någon mysig restaurang. Ibland är denna process som förgjord. Efter ett helvetiskt letande fann vi Les Brasseurs. Ett franchiseställe som fanns på fem andra ställen i landet. Både jag och Marie fegade eftersom vi tog varsin stor burgare. Jag var exceptionell tydlig med att mitt kött skulle vara beyond well done.

Första tuggan bevisade att informationen inte lämnat bordet. Det rosa köttet bländade mig. Istället för att bara be servitören att göra om well done grillningen åt jag upp hälften av denna muleupplevelse. Jag omsatte min frustration i ren skär svenskhet ”jag vill absolut inte vara till besvär mentaliteten”. Den kalla ölen var det som fick godkänt. Ironiskt sett landade slutnotan på den dyraste hittills, ett hån mot oss fegisar.

En av höjdpunkterna på denna dag var att få kasta sig på sängen. Det gjorde vi efter att ha checkat in klockan 20.30. Kvällen avslutades med sociala medier, mobilspel och skicka ”Riktiga vykort”.

Dag 5 – Genèvesjön

Vi gick upp runt klockan 09.00. Frukosten ingick inte på detta hotell. För 340 kronor kunde vi få en buffé, men priset kändes lite väl högt och snålheten tog överhanden. I Ouchy handlade vi på oss vatten, yoghurt och bröd för bara 70 kronor. Vår båt avgick klockan 11.20, 13.25 var vi framme vid Chillon Castle.

Vägen dit kantades utav genant vackra vyer i symbios med ett fantastiskt sommarväder. Château de Chillon är ett ”sagoslott” byggt på en undervattensklippa vid östra ändan av Genèvesjön i Schweiz mellan Villeneuve och Montreux. Medeltidsslottet var oväntat häftigt även innanför murarna.

Fängelsehålorna och tortyrkammaren var exceptionellt obehagliga. Istället för överdådiga rum dekorerade med miljontals av tavlor bestod slottet av mindre karga rum där funktionaliteten stod främst  i fokus. Toaletten var en sådan plats; två hål på en marmorställning och 40 meter rakt ner i vattnet.

Vi valde att gå den 3 kilometer långa strandpromenaden till Montreux, istället för att ta bussen. Av alla sådana promenader jag gått var detta kungen av strandpromenader. Istället för bara en vattenlinje kantades färden av oändligt med kreativt varierade blomsterarrangemang, trädplanteringar och utomhuskonst. Alla färger, höga snöprydda alper, det blå vattnet, klippor, konstbänkar och båttrafik skapade en 3 kilometers naturtavla som vi inte sett maken till.

Efter denna sanslösa promenad var vi framme i Montreux. Det vimlade av människor runt kajerna. Gruppen Queens sångare Freddie Mercury hade hedrats med en staty invid vattenbrynet. Anledningen var att han slagit sig ner i denna underbara stad och skaffat sig en egen studio: Mountain recording studio.

Självklart ville vi ta foton där jag och Marie var i bild med denna karismatiske personlighet. Det ville tyvärr halva Bombay också. De fick fototokiga japaner att verka folkskygga utifrån att de skulle ta några 100 foton på varandra i alla olika konstellationer, möjliga som omöjliga. Att släppa fram några andra turister låg inte i deras intressen. Till sist blev jag tjurig och provocerade fram fotolägen för oss.

Efter denna pärs gick vi runt i staden för att hitta någonstans att äta. Jag hittade efter en stund en annan agenda. Beläget högt upp låg deras gamla stan. Jag ville helt enkelt se medeltidshusen, medan Marie definitivt inte delade detta engagemang. Efter horribla uppförsbackarna fick jag temporärt njuta utav de arkitektoniska mästerverken.

Marie och jag hittade ingen passande restaurang utan tog tåget till närliggande Vevey. Efter all sol hann det mulna till ordentligt för att i nästa sekund börja spöregna. Det var inte alls lika upphetsande att utforska staden som bland annat är känd för att Charlie Chaplin bott här i 25 år. Vi lyckades dock ta foton på oss och Chaplinstatyn invid strandkanten.

Likt ett gudomligt ingripande hittade vi lite senare en tvättäkta italiensk restaurang, Molino. Den tillhörde kategorin dyrare hak att äta på. All pasta gjordes direkt på stället och helt synligt, bara det en upplevelse. Vi tog varsin Tortellini alla panna. Den himmelskt krämiga såsen var mat för gudarna. Trots att jag kunde ha ätit tre gånger som mycket var varenda tortellini värd 30 sekunder i gommen.

Tåget till Lausanne gick klockan 18.15. Den resan tog bara 15 minuter. Kvällen avslutades med att vi handlade frukost inför morgondagens hemfärd. På agendan stod också dusch och packning. Sammanfattningsvis så upplevde vi Lausanne som en stad som ingen av oss riktigt gillade.

Dag 6 – hemfärd

Mobilen hamrade in budskapet att vi var tvungna att kravla oss upp från den sköna sängen. Vi betalade 2500 kronor för två nätter på detta braiga hotell, sedan metro till järnvägsstationen för att ta tåget till flygplatsen. På grund utav det dyra prisläget blev det inte mycket shoppande.

Frukosten avverkades invid vår gate. Hela reseprocessen fungerade sjukt bra. Det var bara från Arlanda till Norrköping som det blev 1½ timmes försening då det inträffat en olycka. Vi var hemma runt klockan 19.00. Barnen var frenetiskt nyfikna. De blev halvnöjda med de örhängen de fick samt lite godis. Borta bra men hemma bäst.

Hela kalaset hade gått på runt 19 000 kronor. Det kan tyckas dyrt, men vi vistades i ett av Europas dyraste land. Både jag och Marie var väldigt nöja med vad vi upplevt.

Continue Reading »

No Comments

Ett resmål av rang

Jag och min fru har länge pratat om att få uppleva en natt i detta världsberömda ishotell. Eftersom vi indirekt kan dö imorgon, kunde vi lika gärna ta itu med besöket så snart som möjligt. Resekontot var påfyllt så det var egentligen bara att boka.

Vi bestämde tidigt att barnen inte skulle med. Anledningen var att det skulle bli för mycket gnäll och på så sätt devalvera upplevelsen av vistelsen. Nu fick de möjligheten att längta efter oss, vi efter dem samt bevisa sitt egenansvar. Självklart hade vi förberett dem via adekvata instruktioner såsom mata katterna, vilken mat de skulle äta, läxor och dylikt.

Det var med blandad skräckförtjusning som jag bokade upp de två dagarna. Jag har aldrig på eget initiativ rest till någon kall destination. Kan man vara allergisk mot kyla? Har ingen aning, men jag borde ligga i farozonen då jag har  Raynaud’s fenomen.

”Vad som händer hos patienter med Raynaud’s fenomen är att när exempelvis fingrarna utsätts för kyla så uppstår en spasm i blodkärlet, där små artärer snabbt drar ihop sig, och fingrarna blir vita eller blåaktiga och domnar. Detta gör inte ont men det gör det ofta när sedan spasmen släpper, och blodet rusar med pulserande kraft. Hela processen är ofarlig men obehaglig, och som sagt ibland smärtsam.”

Att på eget bevåg göra en sådan här resa beror just på själva exklusiviteten, något man bara borde göra en gång i livet – trots kyla, snö och is. Lyxresa borde vara ett epitet på denna reseskapism. Vi ville inte boka de två billigaste alternativen, utan valde nivån under de mest exklusiva. Det innebar dock en horribel kostnad på på 6000 kronor för en natt med frukost. Utifrån devisen – en gång i livet, blev detta egentligen inget problem.

Jag förbokade också en 3 timmars skotertur för  2500 kr för två personer. Tåget från Norrköping till Arlanda tur och retur var däremot relativt billigt: 916 kronor. Att flyga med Norwegian kostade bara 1300 kronor för två personer t. En natt på Bishop Arms i Kiruna för 521 kronor. Till detta tillkom  det en LKAB-tour för 700 konor samt två restaurangbesök, tilltugg och presenter.

Dag 1 Kiruna

Vi valde att ta en taxi till Centralstationen på morgonkvisten, väl värda de 200 kronor som logistikkalaset kostade. Klockan 06.27 avgick vårt tåg till Arlanda. Vila, läsa NT, spela Ruzzel, prata och häva i sig några kokainstinna baljor kaffe passade perfekt in i tåglunken. Jag hade inte vilat på tåget utan valde flyget för det ändamålet.

Det visade sig att vårt flyg var två timmar försenat vilket var ett ypperligt tillfälle att vila. Innan jag hann sluta  ögonen frågade jag Marie något om Kiruna; en dum ide sett i backspegeln. Det var inkörsporten till att väcka upp Nordeuropas mest pratglade norrlänning. Han bluddrade faktiskt på konstant och dessutom i jag-form.

Jag vet numera allt om hans arbete, jobbarkompisar, släkt, vänner och familj. Den korpulente medelålders människan hann knappt andas innan han fortsatte med nya kreativa hopsnickrade konspirationsteorier. Jag är för dumsnäll, och han hade ingen avstängningsknapp, så enkelt var det. Det var inte alls svårt att dra paralleller till den den halvjobbiga karaktär som spelades av John Candy i filmen ”Raka spåret till Chicago”.

Att inte besöka LKAB-gruvan  när man är i Kiruna vore ett turistiskt självmord. Jag hade förbokat en tour till och i gruvan några månader tidigare. Den skulle avgå klockan 15.00 från Turistbyrån. Med 5 minuters marginal hann vi med bussen. Det var snarare tur i oturen att planet inte var försenad mer än det var. Min förväntningar var definitivt inte höga, utan den kändes mer som en sak som man borde göra. Det visade sig att jag hade tokfel. 3 timmars touren var värd alla de 700 kronor som vi investerat i aktiviteten.

Vår guide var en äldre herre som pratade utmärkt svengelska, var snuskigt kunnig och dessutom kargt rolig. Av de cirka 50 medresenärerna var vi svenskar i klar minoritet. Det som skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, förmedlades på ett sätt så att även en teknik-dyslektiker som jag själv kunde sätta värde på informationen.

Det var först nu som i alla fall jag insåg vilken process det är att producera järnmalm. Informatören berättade att de tar upp cirka 6 stycken Eiffeltornet – per dygn, sanslöst. Efter en välbehövlig fikapaus avslutades allt med ett riktigt intressant  och välgjort gruvmuseum. Vi fick också mycket information om hur processen med att flytta en stor del av Kiruna skulle gå till.

Fullmatade med järnmalmsinformation checkade vi in på vårt hotell Bishop Arms runt klockan 18.00. I princip båda dagarna var förbokade förutom kvällens restaurangbesök. Det visade sig svårare än vi hade anat att få ett bord på de tre restauranger vi hade att välja på, två var helt fullbokade. Vi lyckades till sist vädja fram ett sådant på utmärkta Lindströms Kök och Bar. Marie tog en vildsvinsfilé medan jag fegade ur med en 200 grams hamburgare. Efterrätten bestod utav Blåbär Bavarois.

Inte helt mätta traskade vi ut i  minus 31 gradig schizofren kyla. Känslan av att huden på ansiktet skulle sprick kändes inte alltför avlägsen. Att jag var genant cool genom att skippa mössan skapade dessutom frysskador på, runt och i öronen, Promenadens allra  största höjdpunkt var Kiruna kyrka; en av de vackraste jag sett.

Det var bara en upplevelse i sig att acklimatisera sig i det sterila hotellrummet runt klockan 20.30. Vi hade sällskap av isländsk chokladlakrits samt lite lösgodis. Dagen och kvällen fällde sina offer, vi var helt urlakade och somnade till tv-bruset. Det var bra eftersom morgondagens sovmorgon brann inne på grund av en tidig buss som skulle ta oss till metropolen Jukkasjärvi.

Dag 2 Jukkasjärvi

Mobilalarmet hamrade in sitt ofrånkomliga budskap klockan 07.30. Omtöcknade tog vi oss ner till en adekvat frukostbuffé. Efter en kokainstinn balja med kaffe vaknade kropp och själ successivt upp ur sin koma. Bussarna gick endera klockan 9 eller klockan 13 till byn. Valet föll självklart på just morgontiden eftersom vi inte ville lägga en 500-700 kronor på en taxi.

En halvtimme senare steg vi av invid Jukkasjärvis kyrka tillika ändhållplatsen. I Kiruna hade det varit  -25, i Jukkasjärvi -35 och dessutom en förrädisk blåst. Gårdagens kyla kändes faktiskt mild mot denna helvetiska köldknäpp. Vår husesyn av hobbitkyrkan avverkades på mindre än 3 minuter. Framför oss hade vi en kilometers promenad till anläggningen. I syfte att inte frysa ihjäl,  och införskaffa nässpray passade vi på att besöka byns enda Konsum.

I receptionen på anläggningen fick vi tillgång till overall, vantar, rånarluvor och långa vinterkängor. Därefter gick vi förväntansfulla in i ishotellet. Alla rum förutom de två mest exklusiva vilka innehöll varsin bastu gick att beskådas mellan klockan 10-18, därefter tillhörde rummen gästen. Först äntrade vi en lång huvudgång där gigantiska pelare kröntes av kristallkronor, allt självklart i is. Från den utgick det ytterligare 6 korridorer där själva rummen fanns. Vi inledde med de som var unika i sig eftersom det bara fanns ett utav dem.

Hotellets väggar, golv och tak blir kanvas, och skaparna kommer från alla sorters kreativa näringar. Kreatörerna och konsten i ishotellet varierar från år till år, varje vinter visar en förgänglig kollektion olik alla tidigare. Hotellet smälter i april och återförenas med moder jord vilket är essensen av ett oslagbart miljöprojekt. Sverige, och världens första ishotell grundades 1989 här i Jukkasjärvi.

Varje svit är en konstinstallation med originalverk. Intrikata och designade med individuella teman och omfattande skulpturdetaljer.  Alla konstsviter är individuellt designade och vackert handskulpterade av handplockade kreatörer från hela världen med en mängd olika bakgrunder. Ett privat omklädningsrum ingår alltid till skillnad från Norrskensrummen som vi hade bokat upp.

Vårt  rum var en konstinstallation av ljus, is och snö det vill säga enen hyllning till det mystiska norrskenet. Ett konstrum där sängen omhuldas av en svepande väggskulptur av snö och is och en norrskensprojektion spelar i taket. Ett grått tygdraperi för ingången var det enda som skilde vår säng från iskorridoren. Utanför hotellet låg dels kyrkan, dels isbaren. Båda två var en fröjd för ögat.

Efter denna fantastiska upplevelse var det dags att ta på oss extra klädsel inför vad som skulle komma. Jag hade bokat in mig på en 3 timmars skotertur med fika. Annat man kunde betala för att aktivera sig var bland annat isskulptering, åka skidturer, åka hundspann, pimpla, vildmarksöverlevnad, turridning på islandshäst, fotokurser, basturiter och Norrskensturer.

Den utmärkta guiden Malou tog oss över över sjöar och myrar, genom kuperad terräng med utsikt över älvdalen och Kiruna i horisonten. De andra tre ekipagen bestod av skottar, amerikanare och ett annat svenskt par. Utflykten gick tidvis genom tät granskog och eftersom turen skedde dagtid fanns det goda chanser att se vilda djur som till exempel älg, ren och ripa. Jag såg dock inte tillstymmelse av något levande väsen förutom Marie och mig själv.

Det tog inte ens en kvart innan guiden påpekade att jag fått frysskador ovanför näsan. Jag antog att något sådant var fallet eftersom jag frös som ett skadeskjutet djur. Det blev helt sonika att dra ner rånarluvan till bristningsgränsen för att skyla frostskadan. Marie inledde skoterkörandet och gjorde det så bra att hon fick köra hela rutten.

Vi hade tänkt byta av varandra efter halva sträckan, men eftersom jag parallellt började frysa om händerna så nöjde mig jag med en plats bakom Marie. Enda smolken i bägaren var när Marie i en tvär sväng åkte rakt fram, istället  för vänster,  vilket innebar att skoteruslingen välte.

I slutet av färden stannade vi till i en sjukt mysig liten stuga. Där blev det en traditionell norrländsk fika med kaffeost och kok-kaffe vid en värmande brasa. I mitt tycke var de lågorna dagsturens absoluta höjdpunkt i kombination med att komma tillbaka till ishotellet.

Det här var inte min cup of the så att säga. Under normala väderförhållanden hade det varit en sak. Gradantalet låg på -35, vilket guiden sa man kunde plussa på -10-15 grader till eftersom vi åkte mycket på isar. Efter halva turen gick mina tankar starkt till ”Game of thrones” i området invid muren. Dessa tankar förstärktes när jag börja tänka på mina kritvita förfrusna zombiefingrar.

Att appellera till högre makter var självklart helt verkningslöst. Visst, det är torrare luft här än i södra Sverige, men ändå det kallaste jag varit med om under mina 48 år. Det var en högreligiös upplevelse att stiga av skotern för att bege sig in till det varma omklädningsrummet.

Rikligt påklädda vandrade vi den kylslagna kilometern till Restaurang Hembygdsgården. Den hade anor från 1500-talet och var en arkitektonisk sensation utifrån en trivselfaktor. Maten var underbar trots att den runda formen innehållandes potatisgratäng var i minsta laget för en person, vi var två. Den stekta kycklingfilén avlöstes av en smarrig men likaledes snål tilltagen lingonmousse.

Vi stannade återigen till på Konsum där choklad, lösgodis och bubbelvatten köptes. När vi kom tillbaka till anläggningen installerade vi oss i loungen. Från klockan 19.30 till 23.00 flög tiden praktiskt fram. Vi läste tidningar, böcker, åt godis och umgicks med sociala medier. Jag passade på att se nyheterna på min Iphone, då det inte fanns någon tv, vilket egentligen var helt klockrent.

Den sista timmen kändes som en ren väntan på att göra någon form av mandomsprov, en härlig form av oförutsägbarhet. Känslan av att försöka klara av en natt i vårt rum stegrades för varje minut som avverkades. Vi hade tidigare under dagen fått instruktioner hur man som gäst i de minus femgradiga rummen skulle bete sig. Att ta en dusch eller bastu innan man gick och lade sig var något de exempelvis avrådde gästerna helt från.

En kvart efter midnatt gick vi till den dygnet-runt-bemannade receptionen. Vi hämtade ut varsin  sovsäck som innehöll två påslakan samt ett par kängor. Underställ och sockor var det enda vi hade med oss förutom det nyss nämnda. I rummet på de tre fällarna samsades varsin kudde.

Jag var 170 procent säker på att inte sova en enda blund denna natt. För 6000 kronor som rummet kostade för en natt var det väl då man egentligen borde ha sömnproblem, och inte annars. Det var lite typiskt att jag dels somnade snabbt, dels sov hela natten. Marie hade inte lika stor tur eftersom jag snarkade oanständigt  mycket. Den enes bröd, den andres död utifrån ett sömnperspektiv.

Norrskensrummet

Varken jag eller Marie upplevde inte att det blev det kallt i sovsäcken, snarare tvärtom. Det var bara ansiktsglipan som drabbades av lite kyla. Klockan 07.30 knackade personalen på vårt rum. De serverade oss en varm lingondricka. Vi tog på oss våra kläder, lämnade rummet, duschade och tog en skön bastu.

När vi bytt om till våra egna kläder traskade vi vidare till Ishotellets restaurang där en superb frukost serverades. Den var förövrigt en av de bättre jag ätit, produkterna osade av ekologisk kvalitet. Jag gillade verkligen de två våffeljärnen som fanns centralt, där kunde man utan svårighet fixa till sig egna våfflor med tvättäkta grädde och jordgubbssylt.

Vi checkade sedan ut, fick våra diplom att vi klarat en natt på Ishotellet och lämnade tillbaka all utrustning. Vistelsen avslutades med att invänta bussen som skulle avgå vid Ishotellet klockan 10.05. Dessförinnan hade vi besökt anläggningens souvenirbutik. Vi förbokade 2016 års Ishotellkatalog där de avhandlade varje konstrum och kreatörerna som skapat dessa.

Till barnen köpte vi snygga örhängen som skulle föreställa ett Norrsken. Det var för oss det enda Norrsken vi fick beskåda under denna vistelse. Gradantalet var nere på -15 grader det vill säga mer normala vinterförhållanden. Enligt Ishotellet har de ingen ambitionsnivå att bygga ut anläggningen. Deras mål var att bibehålla den höga servicenivån. Britterna är förövrigt de som leder besöksstatistiken från Europa.

Bussen från Kiruna till Flygplatsen avgick klockan 11.00. Så långt var allting bra. Samma sak som drabbade oss på ditresan drabbade oss igen. Planet var återigen två timmar försenat. Denna gång var det ett betydligt tyngre besked när man bara ville hem så snabbt som möjligt.

Även denna gång hade vi tur i oturen eftersom vi med 20 minuters marginal han ta oss till det tåg som gick till Norrköping. Klockan 19.00 var i tillbaka i ”Peking`. Våra grannar The Skarins hämtade oss på stationen klockan 19.00. Borta bra men hemma bäst i kombination med välkomnade barn som dessutom skött sig exemplariskt, enligt dem själva

Resmålsreflektioner

Var dessa två dagar värda cirka 16 000 riksdaler? Jo, det tyckte vi nog eftersom resmålet i sig sneglar åt just det lyxiga slaget. Att vi parallellt passade på att göra och äta var vi kände för utan att bry sig om det ekonomiska var dels en frihet, dels i linje med resmålet.

Mina och Maries förväntningar infriades. Dock hade vi väntat oss en betydligt större värld av is såsom reception, restaurang och dylikt, typ en stad av is.  Anläggningen bestod mer utav träbyggnader än av ishus så att säga. Marie njöt mera av skoterturen än vad jag gjorde, trots det intressant att ha testat på att åka detta vintervidunder, utan att köra den.

Att det var  35 minusgrader förstärkte snarare helheten av vistelsen. Vi har aldrig upplevt sådan kyla vilket skapade ett spänningsmoment.  Jag är helt säker på att det var första och enda gången jag besöker Ishotellet. Nu har vi gjort detta, och det räcker och blir över.

Continue Reading »
2 Comments

Minisemester i Örebro

Att bara bryta vardagspusslet och inrutade arbetsrutiner kan vara källan till kollektiv livskvalitet. Vår familj har i några år pratat om att besöka Gustavsvik och deras vattenrutschkanor. I och med lanseringen av Lost city kändes det som ett utmärkt tillfälle att besöka stället. Under hösten är det skönt att bara komma bort från hemmets ljuva vrå. Jag, Marie, Hanna och Frida bilade halvtidigt på lördagsförmiddagen mot Örebro. Vi tog vägen förbi Finspång ackompanjerad av ett sanslöst vackert höstväder.  Det tog mig runt 1½ timme att tygla den behagliga reserutten.

Vi vart långt ifrån ensamma med att besöka badpalatset. Den ringlande kön tog runt 30 minuter att avverka. Från klockan 12.30-17.30 umgicks vi med vattenrutschkanorna: River run, Treasure hunter, Jungle escape, Thunder storm, Pitch black och Vortex. Mobiltelefoner hade jag bannlyst så det var bara bad som gällde denna dag. Huvudtanken var att inget skulle distrahera oss. Tiden praktiskt taget flög fram tills hungerkänslorna tog överhanden. Lost citys djungelrestaurang var enda alternativet om man inte hade med sig eget käk. Jämfört med Spicy Hot var det ljusår mellan det som serverades. Vi vuxna dräpte varsin kycklingwok med risnudlar, barnen kycklingspett med ris.

Förutom plastvidundren, fanns det bubbelpool, vågmaskin, bastu, klättervägg och en lång ”vild” fors. Familjen spenderade mest tid i den varma och stora vågmaskinbassängen mellan springet uppför trapporna till vattenrutchkanorna. Av dem var det Jungle escape, pitch black och Vortex som tilltalade oss mest. Treasure hunter var den längsta av dem alla med sina mäktiga 202 meter.

Enda smolket i glädjebägaren var Relaxen; vilken olyckligtvis var abonnerad hela lördagen. På den lyxiga avdelningen finns det ång- och torrbastu, bubbelpool, mysig lounge med god mat och dryck samt gratis wifi. Jag fick döva det nederlaget med ett halvt paket Fishermans friend – salmiak.

Något som jag konkret störde mig på var de trögisar som satt kvar i bubbelpoolen när tiden gått ut och vattnet skulle renas. Tyskt plikttroget stod vi andra och väntade på att få vår beskärda del av arbetarklasslyxen. Jag var tyvärr för feg att säga till dessa människor att deras agerande var oerhört nonchalant och egoistisk. Deras avkommor fick dessvärre en finfin lektion hur föräldrar förpassar adekvata sociala normer till periferin.

När vi stod på tröskeln till att se ut som genmodifierade russin bestämde majoriteten att vi skulle bege oss till stugan. Frida drog det kortaste strået då hon tillhörde minoriteten. Efter självplågeriet bastubad bilade vi till stadskärnan i Örebro. Målen var dels snabbmat, dels handla till morgondagens frukost;  det blev Max drive-in och Coop. Jag tog chansen att leta upp Behrn arena där Örebro SK spelar. Det i sig legitimerade mig ett framtida mugginköp.

Vi hämtade nycklar till vår förbokade stuga och till bommen. Två separata sovrum, allrum med en bäddsoffa och fullt utrustat kök. Dock var det allrummets tv som pockade mest på vår uppmärksamhet. Barnen drogs till sina mobiler som terrorister till vapen. Tv-händelsen number one var just terrordådet i Paris som överskuggade i princip allt annat medialt. En attack på demokratin och oskyldiga människor är oerhört skrämmande. Förhoppningsvis leder detta dåd till en europeisk samhällsmobilisering där länderna gemensamt tar itu med problem istället för att förtränga dem.

Mitt fokus låg trots alla hemskheter på playoffmatchen Sverige – Danmark. Svenskarna visade upp sitt bästa spel sedan mannaminne. Det var lite IFK Norrköping varning över deras 65 minuter av matchen. Därefter tröt orken och danskarna ockuperade vår planhalva. Slutresultatet 2-1 var grogrunden till att Sverige besegrade danskarna i deras hemmaborg, vilket gjorde att Sverige kvalificerade sig till fotbolls-EM i Frankrike i sommar – härligt. Matchen slutade runt 23.00 och då hade Marie redan lagt sig. Barnen tittade på Youtube via sina mobiler och jag var för urlakad för att ta mig från bäddsoffan till sängen.

På morgonen hjälptes familjen till att städa stugan med syfte att betala 700 kronor för en slutstädning. De 35 kvm  för 1295 kronor var precis lagom, betydligt trevligare än ett trångt familjerum på Scandic för 1800 kr. Vi lämnade området runt 10.30 för att bila till shoppingnästet Vingåker outlet. Vädret var återigen på vår sida när metropoler som Stora Mellösa, Lappe och Bäsenberg passerades. Mitt och Maries senaste besök skedde 6 år tidigare. Utifrån hur det såg ut då hade det inte skett alltför mycket.

Jag var den stora boven när det kom till ren och skär shopping. Det blev en skön Helly Hansen Jacka, några jeans, ett par snuskigt snygga vinterboots samt underkläder och en klocka. Allt som allt gick det på runt 7000 kronor. Det kan tyckas mycket, men jag hade lagt undan pengar för oförutsedd shopping genom att inte köpa läsk, chips, alkohol, cigaretter eller snus.

Som sagt det var en orgie utav märkeskläder. Jag försöker dock köpa på mig sådant som jag verkligen gillar, inte köpa för köpandets skull.  En annan målsättning är att införskaffa plagg med färger och mönster som håller över tid, inte bara dansar en säsong. Tyvärr hittade vi inte så mycket till barnen; var inte storlekarna för stora så var de för små. Marie hade via sina Ullared utflykter handlat på sig det hon behövde.

Continue Reading »
No Comments

Bryssel – en oväntad pärla

Ett nytt år, ett nytt lopp i en ny stad. Fyra gubbar i sina sämsta år, det vill säga närmre 50 än 45 år begav oss till Europas huvudstad Bryssel. Jag kommer egentligen  inte ihåg varför vi valde Bryssel, men kraven på staden i sig var ytterst låga. Våfflor, choklad, Musslor, EU-parlament, pedofiler och Tintin var några gemensamma igenkänningsfaktorer. Epitetet Europas tråkigaste huvudstad var något som vi allt som oftast läste om i resereportagen.

Ursprungsduon, jag själv och Jarmo Kolehmainen hade sedan tidigare besökt och sprungit i Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava, MadridNice och nu senast Prag. Stefan Hammarström tillkom till Lissabon och den som anslöt sig sist var Magnus Ström via Nice.

Det finns så schizofrent många livskvalitetsfaktorer utifrån dessa årliga resor. Att ha något att se fram emot efter att sommaren slutit sig i sitt skal, något att träna inför, manlig vänskap, god mat och dryck samt att upptäcka nya städer är några bidrag till att reproducera dessa tillställningar. Dock tycker jag att alkoholen tagit en lite för stor plats i dessa resor. I och med att jag från 2014 inlett processen att reducera mitt alkoholintag blev implementeringen av det livsvalet en form av mandomsprov.

Vi var alla aningen halvskadade, men hade ändå ambivalenta anmält oss till stadens löparfest. Mitt squashspelande och löparträningar var som vanligt en källa till diskrepans. Svårighet att hitta adekvata träningstider mellan vardagspyssel, långa jobbpass, sömnproblem och ren skär motivation genomsyrade året 2015. Det i sig har varit en grogrund till jag knappt varit skadad under året som gått. Kompisen Joakim Andersson har varit en pålitlig pådrivare till att löpa 1 gång varannan vecka främst uti Vrinneviskogen det sista halvåret. Förutom dessa pass så har jag lyckats avverka tre påfrestande pyramidintervaller på Borgsmo.

Dag 1 – Upptäckarfasen

Jarmo axlade det hedervärda uppdraget att bila tur och retur till Bromma flygplats. Han och Stefan hämtade upp mig och Magnus klockan 08.15 invid Lidl i Ektorp. Till skillnad från den horribla flygavgångstiden i Prag så var 12.05 en befrielse. Allting flöt på helt friktionsfritt. Vi tog en taxi från flygplatsen till hjärtat av gamla staden.  Vi gav taxichaffisen lite dricks, slutnotan för den logistiska halvtimme landade på 50 euro, delat på fyra personer.

Hotell Mozart hade jag valt med omsorg. Den orientaliska hareminterören var en fröjd för ögat precis som priset. Kostnaden blev cirka 1700 kronor per person för fyra nätter. Jag och Magnus intog blixtsnabbt de närmaste två sängar, de andra två fick tillgång till loftsängarna. Det visade sig sett i backspegeln vara en av resans allra största misstag. Våra sängmadrasser kunde i det närmaste jämföras med Kolmårdsmarmor och var ett aber för oss under alla de fyra nätterna.

Vårt läge invid det världsberömda torget Grand Place, vilken anlades redan under medeltiden och som blev upptagen på Unescos världsarvslista 1998 var helt optimal. Vi flanerade runt i de medeltida miljöerna som var fyllda utav uteserveringar i ett väder som skvallrade sensommarvärme. Vid torget ligger flera byggnader från 1700-talet, och det sjukt coola stadshuset som byggdes redan i början av 1400-talet. Den okända Manneken Pis låg endast ett par kvarter bort från vårt boende.

Brysselregionen är tvåspråkig det vill säga franska och nederländska, dock talar 85-90% av invånarna franska, men de flesta vi pratade med behärskade engelskan utmärkt. Vi var alla lite trötta så det blev inte jättesent denna första Brysselkväll.

Dag 2 – Partyntensifiering

Cementsängen, det übertunga täcket och sömnproblem var faktorer som resulterade i noll minuter sömn. Jag botade temporärt detta tillstånd genom att inta hotellets frukost. Vi hade nog förväntat oss någon form av frukostbuffé, men istället var det vi fick tillskansa oss redan serverade på våra tallrikar. Den bestod kort och koncist av: en croissant, en baguette, en sort marmelad, ett glas juice, två ostskivor, smör samt  kaffe eller te. Frukostmönstret gick igen under alla våra fyra övernattningar.

Belgien är hemvist åt de välkända serierna Tintin, Smurfarna, Marsupilami, Lucky Luke, Gil Jourdan med flera. Det finns diverse museum och gallerier runt om i Bryssel som avhandlar serietidningskonsten såsom Hergé Museet. Parallellt samexisterar det drösvis med butiker som säljer serietidningar. Vi valde att gå ”Brussels comic strip trail”. Projektet som inleddes 1991 har vuxit till sig till en adekvat turistattraktion och består numera av 50 stycken gigantiska muralmålningar runt om staden.

Bryssel gör en stor sak av detta och avtäcker årligen två stycken nya verk som samverkar effektivt med de tidigare. På turistbyrån hittar man en gratisfolder med kartor på var dessa muralmålningar ligger. Mina löparkompisar var måttligt roade av att beskåda husväggskonst på hög nivå och återföll ganska snabbt att inta en pubstolsställning. Jag tog mig i kragen och lyckades i alla fall se runt 10 stycken av de färggranna kreationerna.

För att vara ett så litet land så erbjuder Belgien en mångfald av öl, över 300 sorter. Bland det stora utbudet finns en stor del överjästa och spontanjästa öl, liksom fruktöl och öl som bryggs i kloster. Det är inte svårt att bli överväldigad av skillnaderna mellan de olika ölen; det är en fantastisk värld som öppnar sig. Några av de mer kända belgiska ölsorterna är exempelvis Grimbergen, Duvel, Stella-Artois, Hoegaarden, Laffe, Kriek, Kwak, Maredsous och Palm. Chimay, Rochefort och Westmalle är exempel på Trappistöl det vill säga öl som bryggs på kloster som tillhör Trappistorden.

Vi avverkade några av dessa sorter under kvällens pubrunda. Jag och Stefan är stora fan av körsbärsölen Kriek från Lindeman. Förutom körsbärssmak fanns det till vår glädje även svarte vinbär, äpple och jordgubb, dessa var dock inte i samma klass som den förstnämnda. Gänget utforskade parallellt Bryssels äldre miljöer där vi åt på en italiensk trattoria. Pasta var synonymt med de middagar vi spisade under de fem dagar vi besökte Bryssel. Kvällen avslutades med en delikat Plaka, det vill säga en mer lättätlig form av kebab vars epicentrum låg mitt emot vårt hotell.

Dag 3 – Den lugna dagen

Dagen innan själva loppet har som tradition varit en alkoholfri dag. Det är egentligen bara Stefan som ruckat på denna outtalade formel förut, precis som han gjorde detta år. Vi andra drack vatten i alla former; med bubblor och utan, kallt som ljummet.

Mitt maniska samlande på fotbollsmuggar är ett ofrånkomligt aber när jag besöker en ny stad; Bryssel var definitivt inget undantag. Kriteriet för att överhuvudtaget kunna legitimera ett köp är att ha sett arenan på riktigt. Det innebär allt som oftast en snårig process att via kollektivtrafik ta sig till dylika utkanter av städerna. I Bryssel var det laget RSC Anderlecht som fångades upp på min samlarradar.

Påpassligt låg arenan i stadsdelen Anderlecht. Dit nådde jag genom att ta metro nummer 5, cirka 20 minuter bort från centrum. Lyckan stod mig bi; dels fanns det en shop i arenan, dels var den öppen. Constant Vanden Stock-stadion invigdes 1918 och renoverades 1983. Kapaciteter ligger runt 28 0000 fotbollsentusiaster.  Jag blev ruskigt nöjd med mitt mugginköp och två svettarmband.

Från Anderlecht till hjärtat i EU:s verksamhet. Förutom Europeiska rådet och kommissionen håller även Europaparlamentet till på området. Parlamentets utskott träffas i Bryssel, och en del plenarsammanträden förläggs hit. Det blev en ganska intetsägande promenad runt de påkostade glasmonumenten. Europaparlamentet säger sig ödmjukt företräda alla de 500 miljoner medborgare som i dag utgör EU. Jag röstade nej att gå in i denna dysfunktionella union och skulle även idag rösta likadant.

Jag mötte upp mina kompisar i stora Parc du Cinquantenair. Där hämtade vi upp nummerlapparna på evenemangets expo. Löparkläder och skor samsades med all form av löparattiraljer. Jag passade på att inhandla ett par löparstrumpor för överpriset 16 euro. Det har blivit en tradition i sig att köpa nya löparstrumpor i samband med nummerlappsuthämtningen. Köptvånget ingår väl i någon form av ritual med syfte att dels springa skönt, dels tron på att högre makter verkligen förstår att man verkligen vill bättra på tidigare års resultat.

Det finns massor av saker att göra i Bryssel. Dessvärre var det svårt att komma på något instinktivt om det inte var inplanerat. Det  ligger an på mig som notorisk manisk stadsplanerare att detaljstyra herrskapet. Vi enades om att besöka en riktig turistfälla som låg lite i utkanten av stan.  Atomium är ett konstverk som skapades inför Världsutställningen i Bryssel 1958. Det är ett landmärke vars närmsta motsvarighet skulle kunna vara Eiffeltornet i Paris. Kortfattat kan man säga att tingesten är en 103 meter hög atom, närmare bestämt en järnkristall som är förstorad 165 miljarder gånger.

Atomium består av nio klot som besökarna kan roa sig att gå in i. De skulle vara informativa, men vi upplevde de som relativt tråkiga. Det var möjligt att ta sig upp till fjärde klotet. Ville man upp längre för att se se utsikten över Bryssel från 92 meter var man hänvisad till en enda hiss; köerna var inte att leka med. Byggnaden renoverades nyligen och är numera osannolikt blank. Under kvällstid tänds belysningen som riktas mot kloten och ljuv magi uppstår.

Belgarna själva hävdar att pommes frites kommer från Belgien, inte från Frankrike. Vad som är sant eller osant låter jag vara osagt, men portionerna är betydligt större i Bryssel än i Paris. Det fick vi erfara  bland annat när vi åt några 100 meter bort från Atomium. Området var spännande utifrån ett white-trash-perspektiv. Vi valde att äta i området och fick på köpet många oförglömliga minnen under måltidens gång.

Vi återvände tidigt till hotellet efter att ha kolhydratladdat med gigantiska portioner pasta på ett lokalt hak i syfte att förbereda oss inför vad komma skulle. Tävlingskläderna synkades till morgondagens väderleksrapport. Jag valde kompressionsshorts samt långärmad kompressionströja. Garmin pulsklocka, mp3-spelaren Sansa samt två olika liniment lades på samma stol som klädseln.

Dag 4 – Tävlingsdags

Iphonealarmet ljöd likt en sårad vildkanin. Den indikerade också att hotellfrukosten var i antågande. Jag och Magnus var som vanligt först uppe ur sängarna. En extra croissant och två koppar kaffe bestod den spartanska frukosten av. Enligt väderapparna skulle vädret bli riktigt bra. Morgonmolnigheten skulle ersättas av klarblå himmel och ett gradantal runt 17-18 grader. För en gångs skull stämde dessa oförutsägbara väderprofetior.

Mina tighta kompressionsplagg satt som fastnitade runt min kropp som tyvärr översteg idealvikten 75 kg genom tre kilos övervikt. Light-förkylningen var temporärt som bortblåst på grund av all liniment som jag smort in mig med. Vi fyra tog tunnelbanan till startområdet runt klockan 09.30.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

4. Best case scenario: under 1 timme och 50 minuter

Järngänget anammade strategin att inte värma upp någonting, utan lät den troligt låga ingångsfarten stå för det enerigiutsläppet. Vi gick till fållan bakom löparna med 1 timme och 50 minuter som målsättning. Klockan 10.30 gick starten för halvmaran. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte hänga på Stefan och Magnus ryggar i syfte att göra mitt eget lopp och inte falla i den frestande fällan att följa dessa två löparnaturbegåvningar.

Detta var mitt första lopp där jag blivit tvungen att kissa. Efter 5 kilometer försökte jag ta mig in i en uppställd toalett. Ingången till denna toa var inte helt lätt att hitta eller öppna. Många viktiga sekunder tickade iväg under denna onödiga process. Två gånger under loppet gick dessutom mina dubbelknutna skosnören upp, något som både irriterade och stressade mig en aning.

Bansträckningen visade sig vara den tuffaste hitintills, till och med värre än Madrid uppförsorgie. Banan var ganska kuperad, med många lutningar både nedför och uppför. Vid 12 kilometer såg jag ytterst oväntat skymten utav 1.50 timmars farthållaren. Den gröna ballongen synen sporrade mig; någon kilometer senare var jag förbi honom med agendan att försöka utöka försprånget så mycket som möjligt. Runt 14 kilometer infann sig en djävulsk opsykologisk 3-4 kilometers stigning som i ärlighetens namn aldrig tycktes ta slut. Jag försökte verkligen hålla ut steglängden, undvika Ringaren i Notre dame ställning samt ha huvudet högt under hela loppet.

Inne i centrum  serverades löparna också en hel del kullersten. Ett utmärkt tillfälle att vricka foten innan man passerade målsnöret. Vanligtvis brukar jag falla ihop som ett korthus när det är för långa stigningar eller backar. Denna gång skedde dock inte detta. Jag upplevde att jag höll riktigt bra tempo de tre sista kilometerna istället för att vara sjukt trött.

Min teori till det tror jag beror på att jag lyckade infoga tre pyramidintervaller. Det har jag aldrig gjort förut trots vetenskapen att man bör variera såväl tempo som sträcka om man vill utveckla sina tider. 7874 stycken löpare tog sig genom detta hendomsprov och vi fyra ingick i det sällskap.  Min tid efter 10 km var 53.21 minuter, efter 21 km 5.12 min/km, med ett tempo på 11.54 km/h.

Magnus Ström: Placering: 1916, Tid: 1:46:00

Stefan Hammarström: Placering 2314, Tid: 1:48:22,

Mats Widholm: Placering: 2549, Tid 1:49:40

Jarmo Kolehmainen: Placering: 7244, Tid: 2:26:09

Några av Belgiens ölsorter avnjöts på en irländsk pub som visade Premier League derbyt: Everton vs Liverpool, en match som för övrigt slutade 1-1. De tvättäkta Liverpoolfansen Jarmo och Stefan var ytterst missnöjda med slutresultatet. Att deras tränare Brendan Rodgers samma dag sparkades av ledningen gjorde inte saken bättre. Jag och Magnus tyckte enbart att det var roande.

Vi hade förbokat en timmes massage på ett närliggande ställe. Att ta en timmes massage efter loppet är en traditionsritual som agerat följeslagare under de flesta av våra resor. Den var som vanligt lika välbehövlig som  den gjorde ont. Vi haltade dock inte lika mycket efter behandlingen som före, vilket var ett gott tecken, eller inte.

En annan tradition som vi anammat de senaste åren är att efter loppet och massagen äta på ett steak house. ”Old wild west” blev restaurangen som vi valde. Den lyckade dagen avrundades sedan på dylika pubar för att avslutas med en delikat kebabplaka precis intill vårt hotell.

Dag 5 – Hemfärd

Jag och Magnus var återigen de två som stegade in först till vår sista hotellfrukost. Efter en uppfriskande dusch var det dags att packa ihop våra pinaler. Vi tog farväl av det  Tusen och en natt inspirerade hotellet och bokade en taxi till flygplatsen där vi hade gott om tid att shoppa. Jag köpte godis till frugan och barnen, samt parfymer till mig och barnen. Flyget avgick klockenligt 13.30 för att 15.45 landa på Bromma.

Vi delade broderligt på fyra kostnaden för bensin och parkeringsavgifter. Det var 85% mindre jargong i bilen hem, till skillnad från på dit vägen.. I ärlighetens namn var vi ganska urlakade utav de intensiva fem dagarna i Belgiens huvudstad. Efter betydligt mer bilköer var gänget tillbaka i Norrköping runt klockan 18.30. Borta bra men hemma bäst, men att slippa de brutalt hårda hotellsängarna var en välsignelse.

Summering

Epitetet ”Europas tråkigaste huvudstad” fick sig en rejäl törn. Vi upplevde Bryssel som en väldigt vacker stad, med många fina områden och parker. Det fullkomligt vimlade av mysiga restauranger, pubar och uteserveringar som dessutom tycktes vara fullbelagda. Vår gemensamma upplevelse att den kissande statyungen i en fontän i Bryssel är ingenting annat än just en liten pissande unge i en fontän i Bryssel. Manneken pis var nog en av de mest överskattade turistfällorna vi varit med om. Att den kunde dra till sig horder av turister under hela dygnet är en gigantisk gåta.

Om jag besökt denna stad helt ensam så hade andra saker prioriterats. Vi åt exempelvis inte på en indisk restaurang vilket för mig är en av höjdpunkterna vid utlandsbesök. Eftersom det endast tar runt 1½ timme till staden Brügge så hade jag kombinerat Bryssel med en heldag i en stad som jag länge velat besöka.

Vår nästa löpardestination 2016 är skriven i stjärnorna, men i skrivande stund ligger Serbien, Ukraina eller Moldavien högt upp på önskelistan. Utifrån denna och tidigare resor tänker jag i högre grad minska att sitta på dylika pubar för att istället uppleva fler sevärdheter, shoppa till familjen och ta flera kort.

 

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu