Eurovision song contest 2010

Jag tyckte att de 3½ timmarna från Oslo flöt på bra även fast Sverige inte var med i finalen. De vanligtvis hyperventilerade programledarna såg vi inte skymten av utan istället vägledde Nadia Hasnaoui, Haddy Jatou N’jie och Erik Solbakken publiken till en underhållande tv-kväll. Glimten i ögat humor i harmoni med en nedtonad programledarstil är ingredienser som de norska programledarna ska ha en stor eloge för. De visar att det är möjligt att presentera detta jippo utan att ge sken av att detta ögonblick är lika med Jesus återkomst eller ufolandningar på Sergels torg.

Mina topp-5

1. Turkiet, Manga: We could

2. Island, Hera Björk: Je ne sais quoi

3. Albanien, Juliana Pasha: It´s all about you

4. Ukraina, Alyosha: Sweet people

5. Tyskland, Lena: Satellite

Förra  årets kvalitetshöjande upplaga kändes som en engångsföreteelse eftersom vi i år var tillbaka på ruta 1. Lågvattenmärkena avlöste varandra.

Vänskapsröstning

En stor anledning till att hela underhållningsvärdet devalverades var länders förmåga att rösta på varandra istället för själva låten och uppträdandet. Det blev tillsist så pinsamt uppenbart att jag funderade att sluta se på skiten. Vi har lyckats landa på månen, men kan inte hindra länder ifrån att kompisrösta (fuska). I alla fall har tävlingsledningen sent om sider infört semifinaler i syfte att sära på exempelvis de baltiska, skandinaviska och balkanländerna. De har också delat upp röstningsförfarandet så att jurygrupper får lika stor makt som själva publiken, vilket jag tycker verkar ytterst rationellt. I år  liksom förra året var det inte alls så uppenbara kompisröstningar; att Grekland och Cypern är i symbios med varandra verkar inga regler i världen kunna rucka på.

Vad är syftet om inte…….

Något som uppsnappats av media i brist på ett svenskt deltagande, är att vi är så duktiga att skriva låtar som representerar andra länder än Sverige exempelvis Danmark och Norge. Jag tycker däremot inte att detta är något nämnvärt att vara stolt över eftersom grundvalarna och andemeningen med själva tävlingen just att land ställer upp med en inhemsk artist, låtskrivare och textskrivare. Det känns exceptionellt idiotiskt om ett land kan köpa till sig en artist, låtskrivare, koreograf och dylikt i syfte att vinna.  Eurovisions song contests själ är om detta får fortlöpa på väg att förtvina. Varje land kan indirekt lägga ut processen till de som anser sig vara bäst, vilket innebär att de också är beredda hosta upp dyrt för det. Det har egentligen ingenting med själva landets kultur att göra. Näe, ärligt talat så måste en ändring ske då vi kommer till detta idiotiska tilltag. Det är en sak om den inhemska artisten väljer att sjunga på sitt hemlands språk eller engelska, men där går faktiskt gränsen. Det här blir lika intressant som när rika oljeländer vill hävda sig i friidrott och importerar stjärnor ifrån exempelvis Kenya, hur kul är det egentligen? Få se nu; jag återuppväcker Miachel Jacksson, hyr in R. Kelly som låtskrivare och…….

Modersmål vs engelska

Jag är verkligen för att ett land kan välja att framföra sitt bidrag på sitt egna språk, engelska eller både och. Det som utkristalliserats sig de senaste åren är tyvärr en avigsida av denna regel. I syfte att publiken ska förstå vad de sjunger om så väljer en stor del av länderna att sjunga på engelska. Det innebär i praktiken två saker; först och främst behärskar många av artisterna inte engelska och får problem med accenten, för det andra så påverkas deras röstresurser då de tvingas omskola sitt sjungande till ett annat språk. Det är genant många av bidragen som lider av just detta syndrom. Det blir svårt för mig som lyssnare att ta dessa bidrag på allvar då deras framförande i så hög grad genomsyras av en groteskt dålig engelska.

Mediadiskriminering: hjälte vs syndabock

Jag börjar bli allvarligt trött på medias helomvändningar när det gäller Sveriges vinnarbidrag. Martin Stenmarck, The Ark, Charlotte Perrelli, Malena Ernman har alla blivit drabbade av vreden från media. Från att vara helgonförklarad till att nästintill bli idiotförklarad vid en sämre placering än förväntat är det som väntar en svensk artist. Ingen av ovanstående artister gjorde bort sig eller bidrog till någon form av fiasko. Det var svenska folket som valde dem och de är de skyldiga i så fall, inte låten – inte artisten. Anna Bergendahl var snuskigt hyllad innan framträdandet sedan blev hon istället föremål för medias fiktiva stigmatiseringar. Sanningen var att Anna gjorde ett utomordentligt bra framträdande, något som jag aldrig skulle kunna tänka mig definiera i termen fiasko.

Ett delikat problem?

I stort sett alla i mediasfären spekulerar i varför Sverige inte placerar sig bättre än de gör längre. Min teori går ut på att vår groteskt höga kvalitet istället blir kontraproduktiv. Artister som: Salem Al Fakir, Erik Saade, Ola, Darin, Timoteij, Sibel, Neo, Elin Lanto, Cruciefied Barbra  ar bidrag som jag anser hade borde ha gått vidare till final och troligtvis hamnat högt även där. Problemet är alltså att vi har alldeles för bra kvalitet på låtarna och framförandena. Det borde vara ett angenämt problem, men eftersom variationen har en så otrolig spännvidd så blir det till en nackdel istället. Annas låt och framträdande var mycket bra, men denna gång så borde ett annat bidrag ur det svenska kvalitetssmörgåsbordet fått respresentera svedala. Ledningen med Christer Björkman i spetsen är de som borde involveras i epitetet fiasko. Det är de som måste försöka nysta ut hur de ska lösa det delikata problemet med den höga kvaliteten. Ett gratisråd från min sida är att ta bort de ”publikvänliga” duellerna i andra chansen. De påminner mig mer om Lottodragningarna än syftet att få ihop det starkaste finalstartfältet. Jag lider med artisterna att behöva utsättas  för detta primitiva knep att uppnå spänning.

Allmänt

En bra period som har präglats av att inte behöva ta mig tur och retur till Campus. vilket var befriande och dessutom  tidssparande. Avsaknaden av en försommarvärme har resulterat i ett ”fixa-i-ordning-sådant-som-vanligtvis-inte hinns-med”: avloppsrensning, skura golv, tvätta fönster, kategorisera cd-samlingen, borsta kattskrället. Lördagen den 15 maj visade sig solen och värmen i symbios och det var otroligt euforiskt att sätta sig på gården med några tidningar, en stor kopp kaffe och bara  lapa in d-vitamin, utan några som helst krav på annan aktivitet.

Visualiseringscenter

De 3 premiärlejonen Hanna, Frida och Mats kollade in Norrköpings senaste ”turistattraktion”: Visualiseringscentret. Vi såg  Fly me to the moon 3D. Upplevelsegraden av denna attraktion blev mycket hög. Det var bland de bästa 3D-effekter som jag någonsin sett. Själva utställningen och Domteatern andades lyx och självförtroende. Vi lär definitivt återkomma till nästa 3D-filmpremiär.

Familj och vänner

Jocke Spurs, Wolverhampton-Matsa och Aston Villa-Ola medverkade i Saliga Munkens Music Quiz 17, säsongsavslutningen. Jag var där 18.30 och fick ändå inte tag i något bord. De andra två dök upp 20.15. Ola lyckades med konststycket att fixa 3 välbehövliga sittplatser innan starten. Det blev 4 öl under kvällen varav den 10.2% Rigor Mortis stod för det mest udda inslaget såväl smakmässigt som promillemässigt. Vi skramlade ihop 20p medan 3:an fick 28.5p, vilket var medelbra, men inte mer.

Stefans 40 års fest  den 22 maj 19.00-03.00. Det var en inre krets av kompisar ifrån 3 falanger: Skarphagens Fotbollsklubbs kompisar, nära kompisar och några släktingar. Mr Hammarströms presenter bestod i stort sett av Alkoholrelaterade tingestar samt Liverpool-attributer. Mitt presentbidrag var ett smörgåsbord av sådant som Stefan tycker om som: Liverpoolprylar, dvd, cd, kokböcker, barnbok, sexinstruktionsbok och… asiatiska kryddor. Det blev fisksoppa och nybakade brödkaststjärnor som tilltugg. Stefans alkoholarsenal var imponerande; öl, vin och sprit. Kvällen bestod av  mingel och whiskyorgier. Efter omständigheterna med en oändlig tillförsel av alkohol så klarade jag av frestelserna riktigt bra. Dagen efter är i mitt fall en ständig källa till håglöshet, även om mitt minne var intakt.

Studier & Arbete

De efterkommande 14 dagarna efter salstentan blev en mental tortyr; skulle jag bli underkänd vs godkänd? Fredagen den 20 maj fick jag svaret – godkänd. Att kunna bli så glad över ett G, trodde jag inte var möjligt. Sista momentet i Sociologi 2 är en B-uppsats (15-25 sidor). Vi är 3 personer på detta arbete där vi ska skapa, skicka ut, ta in och analysera en enkät, vårt ämne  handlar om hur människor upplever sin arbetslöshetssituation. Nackdelen med att inte behöva ta sig till Linköping tur och retur varje dag är att det är lätt att drabbas av en tidshybris dvs man underskattar den tid som serveras i vardagen. Det blir alltför lätt att skjuta upp studieprocessen för att sedan inse att tiden börjar bli lite väl knapp. Vi är nu i slutfasen av denna skrivprocess där deadlinen är 2 juni.

Film, tv och musik

Sam Raimi: mannen bakom Evil Dead, Spiderman och Xena har producerat 1:a säsongen av en ny favoritserie: Spartacus. Slowmotienvåld i symbios med mjukporr och hämnd passade mig utmärkt. Bröllopsfotografen var en helt ok  film av Ulf Malmros, en bagatell men med tanke bakom. Såg tätt inpå en annan svensk komedidrama: Äntligen Midsommar med Olle Sarri, även den var godkänd. The Twilight saga – New moon visade sig vara en osannolikt seg transportsträcka till egentligen ingenting. Raka motsatsen till antiromantiken var Brooklyn finest där handlingen kretsade runt 3 poliser i en hård och grym värld. Rickard Gere, Don Cheadle och Ethan Hawk gestaltar dessa karaktärer på ett utomordentligt sätt. Brooklyn finest är långt ifrån en komedi, men ändå en mycket realistisk och tänkvärd film, som visar upp en mindre glättig sida av NYPD:s arbete i en segregerad värld. Såg  ”indianskräckisen: Maneater. Förutom indiantemat var denna relativt nya horror-rulle gjord utifrån en generell skräckfilmsbruksanvisning.

Träning, tävling och sport

V.19 präglades av min genomförkylning och ambivalensen om att träna eller ej. V.19  1pass/80min, V.20  6pass/265min,  V.21  5pass/245min. Fredagen den 14 maj skedde mitt återinträde i squashens hetluft. 5 spelsugna på 2 banor blev lite väl intensivt för mig – mådde illa och var ytterst nära att spy. Efter squashen var jag helt dränerad på energi och satt därefter likt en zombie framför tv: och slötittade på…något. Den intensiva squashen var dessutom orsaken till att  mina  hälsene/vadproblem återkom, vilket innebär oändligt med tråkiga tåhävningar och pensionärs-tempolöpning.

Wolverhamtpon lyckades med det primära – att hålla sig kvar i Premier League. Hockey-VM känns som vanligt lika malplacerat och upphetsande likt föregående upplagor. När slutspelet väl  började satt jag ändå framför tv:n och spydde galla över allt och ingenting. Det vart tillfälligheter att inte Sverige lyckades hålla tätt de sista skälvande 7 sekunderna. Istället gick hockeyfrillorna Tjeckien till VM-final där de mycket oväntat slog storfavoriterna Ryssland med alla sina NHL-stjärnor.

Shoppingdjävulen

Jag skulle bara……. köpa en ny gardinstång till köket på Hemtex, då  shoppingdjävulen uppmanade mig att spendera sparade pengar på mitt Visakort. Maniskt dränerade jag successivt mitt kontokort på kapital. Första anhalten blev Brothers där en snygg kortärmad skjorta blev föremålet för min uppmärksamhet, i snabb följd avverkades ett linne, 3 t-shirt och ett skärp. Den andra butiken blev Jack and Jones där 2 klassiska jeans köptes in: ett par svarta och ett par ljusblå samt ytterligare ett skärp till. Dagen innan hade jag köpt ett par Ecco skor på Stadium och en kort vårskinnjacka på Södra päls. Till köket köpte jag två gardiner på Indiska samt tillhörande lyktor.

Nuvarande tillstånd

Mats Widholm & Stefan Hammarström Alias Team Humor

Stefan Hammarström & Mats Widholm alias Team Humor är back on the track again. Vi har helsynkroniserat våra livsfaser med varandra och är nu redo att ta världen med storm; vi går ut lite lugnt med regionen  Östergötland. Team Humors återinträde i filmprocessen innebär för oss att vi:

• Påbörjar kortfilmen Jesus
• Böjar marknadsföra oss på Facebook
• Skapat en Myspacesida: http://www.myspace.com/teamhumor
• Lagt ut våra 3 filmalster på Youtube
• Bombarderat våra producenter med information att vi är på gång igen

Hur det började – ”the story behind”

1987 blev Mats Widholm värvad från stadslaget Ektorps FF till landsortslaget Vikbo IK (Vibolandet – 3 mil från Norrköping). Denna värvning innebar inte bara en spelmässig uppryckning för själva fotbollsklubben utan också tillkomsten av humorkonstellationen: Team Humor. Vår infantila och likartade humor, musiksmak, reseintresse och visionen att Vikbo IK skulle bli nordeuropas coolaste fotboll klubb förenade oss likt talibaner med Ak4:or.

Embryot till vårt första gemensamma filmkomedimanus inleddes en stekhet midsommarafton1987. I brist på alkohol, orgier och smådjur spånade vi fram fragment av manuset via småsketcher. De blev bättre för varje promille vi fick i oss, något som vi såhär i efterhand förstått summerar alla sanna konstnärers mest kreativa perioder. Till skillnad ifrån Absinth så nöjde vi oss med hembränt och pappas hemmagjorda rosévin. En kombination som var som klippt och skurna för en total makeover av närminnet. Det vi råkade få ner på någon form av papper visade sig vara startskottet för en långlivad filmskaparprocess.

Kontakter & Utbildning

• Magma film – Våra allierade kameramän vid Räckemyrs sista chans. (De sysslor inte med film idag).
• Röde Orm film alias Thomas Allercrantz & Adel Kjellström (www.rodeormfilm.se)
• Studiefrämjandet i Linköping och Norrköping
• Adastra media  – produktion och undervisning (www.adastramedia.se)

Vi har i stort sett tagit alla tillfällen i akt att framavla nya fyndigheter till  manusprojekten och kortfilmerna. Vår devis är: absolut ingenting är heligt, och att alla  tänkbara situationer är humorkällor som kan infogas i någon form komedikreativitet. Det har uppkommit oändligt med uppslag på våra resor till Thailand, Malaysia, Singapor, Australien, Irland, Skottland,  Spanien samt oändliga konserter, festivaler och herrklubbsträffar.

2003 blev vi inbjudna till Röde Orm film i Stockholm på Svenska filmhuset. Vi blev bjudna på……sallad eftersom restaurangen var tillfälligt stängd. Våra förväntningar var fyllda till bristningsgränsen och jag själv hade fixat fram ett ramavtal ifrån Sveriges Dramatikerförbund, så att vi dels inte skulle bli lurade, dels ha underlag för att kunna ställa krav. Adel och Thomas med massor av kända produktioner i bagaget hälsade oss välkomna. Det var  ett osannolikt nervöst tillfälle, och vi var väl medvetna att de inte bjudit hit oss i syfte att vara snälla, utan för att de tyckte vårt manus var såväl annorlunda som välskrivet. Vi lyckades med konststycket att drabbas av hybris då vi helt sonika tackade nej till att istället göra en tv-serie av manuset istället för långfilm.  Felix Herngren var ett förslag på skådespelare som skulle kunna tänkas medverka i denna tv-serien. Näe, vårt filmmanus skulle definitivt inte bli någon otidlös tv-serie, utan helt enkelt en långfilm – punkt slut. Såhär i efterhand är det relativt enkelt att vara efterklok, men salladen var i alla fall ruskigt god.

I maj 2005 deltog vi i en två dagars manuskurs i Stockholm på Skeppsholmen i syfte att utveckla oss ifrån amatörer till rena fullblodsproffs. De två dagarna på Adastra media var  inspirerande, lärorika och trivsamma. Vår mentor/lärare Fredrik Lindqvist rekommenderade oss att inte fortsätta på vårt seriemördarmanus eftersom han ansåg att det uppstår komplikationer att behöva känna sympati för någon så ond som vår huvudkaraktär. Det sporrade oss så klart, och vi blev ännu mer angelägna att slutföra och vidareutveckla filmmanuset.Norrköping eller Östergötland är en metropol då det kommer till filmspetskompetens är att luras. Tyvärr har våra kontakter via Flimmer/Film i öst och Johan Karlsson inte resulterat i någon konkret hjälp. Hade vi inte varit för snygga, för gamla, för provocerande och gillat Woody Allen så hade vi definitivt få gjort en film i Norrköping. Det är självklart jättebra att det satsat på ungdomar sådana som har framtiden för sig, men det borde  onekligen också finnas plats för kreativitetseldsjälar likt Team Humor som inte tillhör ålderskategorin under 25.

Att påstå att in under 25 år.

Go all the way production – Roa, oroa och provocera

Röde Orm film rådde oss att göra kortfilmer i syfte att ha något att visa upp producenter. Vi tog dem på orden och producerade 3 stycken ”no-budget-kortfilmer”. Bitska, ironiska, provocerande och klämkäcka kortfilmer var och är vår nisch. Vad är en film utan provokation? Räckemyrs sista chans lyckade vi få med på SVF-festivalen 2003 (Sveriges Film- och Videoförbund) i Stockholm.  De i salongen skrattade oroväckande mycket och högljutt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom många av de andra bidragen var i stil med The Cures mest deppiga låtar – filmer att begå lyckade självmord till. Titlar som Koma, Dimman och Den lycklige finnen kanske kan ge er en hint om innehållsnivån i dessa konstnärliga embryon. Skrattsalvorna stärkte ändå vårt självförtroende i syfte att fortsätta skapa sarkastiska kortfilmspärlor.

Vi vill passa på att hedra vår bortgångne kameraman Per Kjellberg. Han var vår kameraman/redigerare och sidekick vid Räckmyrs sista chans och Bland tall och kantarell. Per brann för filmskapandet och hade onekligen en  konstnärlig ådra som han ofta försökte kasta på oss i Team Humor, men Per fick inte gehör för modifieringarna ,något som vi alla skrattade mycket åt – även Per. Om vi i Team Humor i viss mån är perfektionister så var Per 1 miljard gånger värre; att redigera med honom var som att skapa Sagan om Ringen triologin. Pers favorit uttryck var hmmm, något han anammade varje gång han var ambivalent, eftertänksam och filosoferande -  alltså nästintill hela tiden. Hela paketen var onekligen charmen med Mr Kjellberg dessutom var han trevlig,  flexibel, noggrann och en mycket duktig filmare, men framförallt blev han en god vän till oss båda – R.I.P 2 maj 2005 – we miss you Per.

I och med kritiken från alltför många amatörfilmkritiker att vår östgötska dialekt förstörde helheten i Räckmyrs sista chans, så blev vi indirekt tvungna att ändra vår castingstrategi inför den andra kortfilmen: Bland tall och kantarell. För att ragga billiga skådespelare använde sig Team Humor av Sveriges största filmforum: Filmcafé. Det är helt enkelt ett fantastiskt ställe om man söker någon form av filmkompetens såväl framför som bakom kameran  i vårt avlånga land. Vi sökte två skådespelare utan Norrköpings dialekt och hittade också två underbara karaktärer. Priset blev en hotell natt på vandrarhemmet Hörnan och en brakmiddag på Cromwell House.

Fria tyglar var vår tredje kortfilm. Den  filmades inte av Per Kjellberg eftersom han inte längre var med oss; Linköpingssonen Jens Friman stod istället för filmandet och klippandet. Huvudrollen spelades av Stefans chef och tillika Vita hästen legenden: Krister Kårebrand. Den mannen var en naturbegåvning och  endast född till att gestalta en östgötsk bonde som undervisar i ämnet: ”tidelag med respekt”.

• Räckmyrs sista chans – http://www.youtube.com/watch?v=Y-K0T8CGk58
• Bland tall och kantarell  – http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.channel&ContributorID=43943620
• Fria Tyglar
• Jag och polaren Jesus (pre-production)

Långfilmkomedimanus

Kortfilmer i all ära, men vårt primära mål är att förverkliga våra två långfilmskomedimanus. Såväl Stefan som jag dyrkar all form av humor och vi vill skapa ett mästerverk som dels kan mäta sig med våra förebilder, dels förbli tidlösa. Vi vill också försöka applicera en mer amerikansk humor i våra alster eftersom våra förebilder härstammar just därifrån. Bröderna Farrelly med mästerverk som: Dum & dummare, Kingpin, Den där Mary och Me, myself and Irene. Z.A.Z (Zucker – Abrahams -  Zucker) ligger bakom komedipärlor som: Titta vi flyger, Top secret, The Naked gun och Hot shots. Dessa filmer är en bra indikation på vår låga humor som vi vill implementera i den svenska filmsjälen.

• Sommaren med Rogge
• Seriemördaren, praktikanten och den homosexuelle

Teknik och sånt

Nä, det är inte vårt bord helt enkelt. Visst vore det  optimalt om vi behärskade hela filmprocessen ifrån själva filmandet till redigerande, men de bitarna upplever vi mer som ett nödvändigt ont. Det är säkert bra att kunna meka med bilar, plantera blommor, och ha sex med insekter, men som sagt det är det kreativa skapandet som är vår lott. Gemenskapen, gamla som nya minnen, film & musikintresset samt subliminala deadlinekrav är faktorer som gör att trivs och  dessutom arbetar effektivast.

Projekt: insamlandet av 20 miljoner

Syftet med denna insamling är att själva producera filmen om inte några producenter nappar på våra filmmanus. Vi vill inte gå ut med denna nyskapande idé eftersom andra filmskapare troligtvis skulle plagiera (stjäla) denna geniala marknadsföringsstrategi. Team Humor har dessutom några andra unika idéer hur man på ett mer optimalt sätt kan arbeta med produktplacering. Den som väntar på något gott kan gärna vänta lite längre.

Spartacus season 1 (13 episodes)

Att sitta ensam utan några helst krav på diskussioner och följa en riktigt bra serie är för mig ett fragment av livskvalitet. Det finns några serier som verkligen lagt ribban högt då vi kommer till kvalitet. Det är självklart beroende vilken genre man gillar eller inte gillar. Min akilleshäl är är just att jag har ett  brett spektrum då vi kommer till seriegenrer. Dexter, Rome, Six feet under, True Blood, Father Ted, Black Books, The Sopranos är alla väldigt genrevarierade, men deras gemensamma nämnare är just kvaliteten; att berätta en historia med flerdimensionella  icke stereotypa karaktärer är sällsynt. Att som producent/regissör implementera  en ”glimten i ögat mentalitet” i många produktioner i harmoni med en svart humor är för mig ett annat viktigt inslag i en bra serie.

Dyrkar man filmer och serier som Gladiator, 300 och Rome lär man inte bli besviken på denna grymt underhållande seriejuvel. Finner man nöje i ingredienser som ultravåld, tonvis med blodutgjutelser, svek, orgier, mjukporr,  hämnd och svart humor så får man sina behov tillfredsställda via Spartacus. Ocensurerat underhållningsvåld med bra manus är dessvärre sällsynta, men här har vi ett sådant fall.

Jag går inte in på själva handlingen eftersom en del av underhållningen åderlåts. Kan väl sträcka mig så lång att berätta att handlingen kretsar runt en Gladiatorskola där Spartacus ofrivilligt hamnar efter att ha tagits tillfånga av romarna. Spartacus levererar briljanta karaktärsgestaltningar för att vara i denna genre där tråden mellan realism och parodi är minst sagt skör. Handlingen, intrigerna och miljöerna är disponerade på allra bästa sätt. Det är bara att sätta sig i favoritfåtöljen (utan barn under19 år) för att insupa 13 avsnitt av ren kvalitetseufori.

Sam Raimi & Robert G Tapart

Robert ville inte vara med på bild.

Denna produktiva duo är som skapta att reproducera och vidmakthålla  såväl fantasy- som horrorgenrerna. De har samarbetat i serier som Xena- Warrior princess, Hercules, Young Hercules Legend of the seeker, M.A.N.T.I.S. Även i långfilmssammanhang har de hållit ihop i vått och torrt genom bland annat: Evil Dead, Darkman, The Grudge, The gift, Drag me to hell, 30 days of night, Spiderman

Lucy Lawless

Lucy Lawless är född 1968  på Nya Zeeland.Denna tvättäkta gudinna är en producentfavorit hos duo teamet och dessutom Rob Taper fru, vilket troligtvis inte försämrat oddsen att få medverka i deras filmer. Hon spelade Xena – Warrior princess i 134 episoder (1995-2001). Hon medverkade även i serien Hercules,  Battlestar Gallactica och The X-files. Lucy har också varit med i filmer som: Eurotrip, Boogeyman, Bedtime stories Bitch slap. Det är onekligen inga Oscarsnomineringsroller som denna amazonaälva gestaltar, men är det  verkligen i dessa vi vill se henne – absolut inte. Sam Raimi lyckades ge henne en mikroskopisk roll som punk tjej i Spiderman, men i dessa få sekunder var hon helt enkelt magisk.

Allmänt

Überkreativiteten har stagnerat för att istället ersättas av ett kvävande tentaångesttillstånd En bidragande orsak är studiemomentet 3 av 4, vilket innebär mattematisk statistik, vilket innefattar formler, bokstäver och symboler. Är det något jag verkligen avskyr så är det tillrättalagd logik. Eftersom jag är medveten om mitt ”handikapp” så innebär det i praktiken ett dagligt  ineffektivt råpluggande. Jag vill absolut inte ha en omtenta hängandes över mig inför sommarlovet. 5 veckor av tentaångest tog i alla fall slut den 8 maj via en 4 timmars salstenta.

Familj och vänner

1 maj var en festhögtidsstund när man var yngre och jag kunde absolut inte förstå hur man kunde sitta hemma och dega med tjej/fru. Nu är det precis tvärtom, jag kan inte föreställa mig gå ut och supa skallen i bitar utan är ruskigt nöjd med tillvaron att vara hemma med familjen utan några speciella åtaganden.  Är jag tråkig eller är det en subjektiv livskvalitet.

Barnen och jag har haft mycket ”kvalitetstid”. Vi besökte Finspångs badhus som barnen älskar och avslutade med en god middag på O´Learys. Hanna, Frida och jag tog tillfället i akt att se Eric Saade och Salem Al Fakir på Mediamarkt. De tyckte att det var fantastiskt att se dem live, jag själv fick mer koncentrera mig att inte få Fridas fötter i ansiktet då hon satt på mina axlar.

Före eller efter Eric Saade?

Det har varit lugnt på ”träffa kompisar fronten” det mesta har tyvärr kretsat runt studieinlärningen av helvetesformler. Jag och SquashJocke deltog i Linos 40-års fest. En trevlig tillställning där norra skandinaviens sämsta hockeyspel hamnade i blickfånget. Bordtennis i harmoni med skitsnack och ölpimplande var trevliga inslag i denna fest. Jockes fru Maria hämtade oss lite efter midnatt. Även fast jag inte dricker mig redlös längre så mår jag ändå dåligt dan efter, denna gång var dessvärre inget undantag.

Stefan 0ch jag bildade ett lag på Salige Munken (Team Humor) i syfte att komma bland topp-3 i deras monstruöst populära Music Quiz. Det gick riktigt bra och vi måste ha kommit bland de 10 bästa. Vi kombinerade tävlingen med mat, öl och manusträffarbete.

Arbete i kombination med nöje

Studier/sommarjobb

T-test, Chi-test, korrelationer är begrepp som jag brottas med på detta helvetesmoment: metod. Jag är medveten om att denna kunskap är väsentlig i syfte att söka ett jobb, men det är likväl förbannat tråkigt. Antingen gillar man detta eller så gör man det inte, – det finns inga mellanting. Jag själv tillhör gruppen som upplever det logiska som oförklarligt, hellre lite abstrakta teoretiker. Lördagen den 8 maj 08.00-12.00 så gick inte tentan att förtränga längre. Regnet öste parallellt ner, vilket var signifikativt för denna tentaförmiddag. G är lika med 28 poäng, och jag tror att jag balanserar mellan 24-30 poäng – om 10 dagar så vet jag. Efter tentan så blev det en kebabpizza och 2 öl på Ektorps sportbar.

Jag fick beskedet att få jobba 6 veckor  (v.28-v.33) på Omsorgsgruppen som personlig assistent. Har gjort det de 3  senaste åren och det är alltid lika välbehövligt för ekonomin. Det blir i stort sett bara vakennätter som jag jobbar, ett bra tillfälle att beta av DVD-berget på kvällen.

Film, tv och musik

Medium och Vampire diaries är som vanligt vardagslivshöjande serier. Orphan (ond unge som inte är en unge), Moon (filosofisk science-fiction), A perfect getaway (annorlunda handling och upplägg om ett seriemördarpar i djungeln), Where the wild things are (kritikerrosad barn/ungdomsfilm som inte var något speciellt alls), Murder pary (tortyrskräckis som försökte vara intelligent) är alla okey filmer utan för den skull vara över medel. The Collector däremot var en otäck annorlunda och brutal rulle. Det var inte svårt att lista ut förebilderna, men filmen var ändå en mycket positiv överraskning. Det detaljerade ultravåldet får extra pluspoäng, det märks att filmer som Saw och Hostel har flyttat fram gränserna för underhållningsvåldet.En film som jag sett fram mot mycket var Daybreakers med bland annat William Dafoe, Ethan Hawk. En filosofisk vampyrfilm där ”befolkningen” består av 95% vampyrer, vilket innebär att maten är på väg att ta slut. En riktigt bra film med tanke bakom och med läckra effekter.

Har lyssnat igenom min Ginzakollektion och några riktiga guldkorn har utkristalliserats: All Ends – 1:st, W.E.T – 1:st, The Murder of my sweet – Divanity. Den gemensamma nämnaren att alla tre är svenska vilket är ytterligare ett bevis för den bredd, variation och kvalitet som genomsyrar det svenska musiklivet. Är man ett fan av Within Temptation eller Nightwish så är det ett måste att inhandla såväl All ends som The murder of my sweet. W.E.T är en supergrupp bestående av bland annat the allmighty Jeff Scott Soto (Talisman) på sång. Denna überkarismatiska människa har jag sett live 4 gånger och han har en osannolik utstrålning och en fantastisk röst.  Det var inte en tillfällighet att han fick sångjobbet hos Journey. Denna korta sejour är troligtvis anledningen till denna starka platta med influenser just ifrån Journey.

Träning, tävling

Jag hade siktet inställt på Grabbhalvan den 6 maj. Av detta blev det ingenting eftersom jag drabbades av en djävulsk förkylning som inte ville ge med sig. Träningen inför denna folkfest såg onekligen positiv ut, jag sänkte tiderna hela tiden utan att drabbas av ”blodsmakssyndromet”. Tanken var att komma under 20 minuter, men det målet får sparas till nästa års upplaga. David sprang för andra gången och kapade sin förra tid från 22 minuter till 20.42 min.

Jag gick upp från division 5 till division 4, dock inte på egen kraft men ändå. Squashen har fått lämna företräde åt löpningen.  Linos hälseneskada  är en stark faktor till minskad squashfrekvens. Jag har ordnat en mailsquashgrupp där 9 personer är involverade. Mailkommunikationen är ett ypperligt sätt att diskutera fram vilka som kan spela en viss dag i veckan och vilka som då ska boka banor. Min squashformkurva har ändå pekat uppåt, jag har vunnit mer än jag förlorat och dessutom med riktigt bra spel. Träningsfliten har varit hög förutom i slutet då jag blev genomförkyld. V.14 = 6pass/329min, V.15 = 5pass/218min, V.16 = 4pass/220min, V.17 = 3pass/158min, V.18 0  pass/0 min (genomförkyld).

Mat & Kost

Marie, jag och småttingarna åt lunch på Asken i Knäppingsborg. Ett fint ställe med bra råvaror gjorde att besöket får VG. Jag åt efter Campus på nyrestaurerade Pizzeria Napoli. Det blev deras kebabpizza med piri-piri samt kycklingrulle. Helhetsintrycket av såväl lokalerna som maten blev en positiv överraskning. Egna riktigt lyckade recept som vi gjort är bland annat: banankaka med choklad och cashewnötter, Skink och ädelostpaj med päron, banancheesecake med choklad och passionsfrukt.

Inredning och design

Vi har beslutat oss att bo kvar i denna lägenhet istället för att söka lyckan i något hus. Det innebär att vi äntligen kan påbörja en lägenhetsmakeover. Begränsningarna är oändliga, men efter förutsättningarna i detta halvslitna  60-tals hus så kan slutresultatet bli både personligt och fräscht. 3 svarta Billy har köpts in för att förvara mina cd-ögonstenar, något min fru är mindre glad åt. En snygg hörnvetrin har införskaffats på Essells. Tavlor har lämnats in för restaurering för att sedermera få sin givna plats i vardagsrummet. Ståhls har renoverat köket och bytt ut vårt sunkiga badkar mot ett nytt. Konst har inhandlats av Maries kusin. Jag har också köpt 2 svarta danskdesignade speglar. Grunden är lagd inför ny soffa, vardagsrumsbord och vardagsrumsmatta. Det är trevligt att göra om i lägenheten, utan att behöva bry sig om pengarna eftersom vi har sparat 4 år inför detta. Nu är det bara shoppingen kvar.

Resor och sånt

Helt plötsligt är våren här och semesterlistor ska lämnas in till höger och vänster Årets reseschema ser ut på följande sätt. Hanna, Frida, Marie och jag till Disneyworld i Paris 3 nätter. Jag och Marie 4 nätter i Wien. Vi ska också bo 2 nätter på ”bo på lantgård” någonstans i Sverige, vart är inte bestämt än. Det blir dock ingen löparresa i år eftersom det är så mycket annat som händer.

 Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av.

Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ.

En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade.

Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på.

Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

• Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
• Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
• Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
• Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
• Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
• Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas.

Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt. Nästa konsert med Johan ska enbart gå i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök.

Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterligare en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet Pretty pretty panick 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet.

De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium (Frontiers)

2012 – It comes alive (made in Switzerland)

2013 – Motherland (Frontiers)

2014 – Louder than ever (Frontiers)

2016 – Kingmaker (Frontiers)

Allmänt

Från att vara vardagskreativ till att uppnå någon högre form av überkreativitet präglade denna period. Projektlistan som förut bestod av ett ett fulltecknat A3 papper har förbytts till ett glest  A4. Vad beror det på? Är det vårkänningar och indirekt ett ökad d-vitaminintag? Kan det istället vara så enkelt att min olivoljekur äntligen gör sig gällande med dess ökade  antioxidant- och e-vitaminintag?  Eller är det soljushealingen som är den fundamentala ingrediensen till kreativitetshybrisen?

I vilket fall som helst har en orgíe av vårtecken visats sig, vilket innebär att bland annat Halvars öppnar med nya spännande glassmaker.  Det är i sig ett moment 22 läge eftersom jag fortfarande brottas med julens sockermissbruk. Socker är gott, men också förrädiskt och destruktivt. En klassisk bortförklaring är: ”jag varken röker, snusar eller dricker, det är väl klart jag kan unna mig en chokladkaka”.

Familj

Slog 3 flugor i en smäll då familjen blev bjudna på påskmiddag hos Maries föräldrar i Vånga. Vi vältrade oss i groteskt god mat samtidigt som det fanns tid över för promenad och lek med barnen samt en liten välbehövlig siesta. Det fina vädret inbjöd till att Marie bytte  sommardäck med mig som assistans. Jag avskyr detta årliga moment och överlåter gärna detta till min fru, som är alldeles för snål för att låta någon annan göra detta. Är inte detta ett led i jämställdhetsdebatten så vet jag inte vad. Kvinnor kan, även om deras farföräldrar gnisslar tändera i sitt konservativa genusperspektivsfängelse.

Jag besökte Kungsgårds modevisning på min sons Davids inrådan, vilken höll på ungefär 1 timme. Det visade sig innehålla ett smörgåsbord av sminkade individer Iklädda och utklädda unga modelejon i symbios med hög och varierad bra musik. Att jag hade svårt att skilja mellan striptease och modeshow gjorde onekligen inte tillställningen sämre. När jag till sist återhämtat mig så cyklade jag hemåt för att frossa i nyhetstimmen.

Studier och tentaångest

Jag fick beskedet att min tenta i moment 1 av 4: macrosociologi (samhällsstrukturer) fick betyget VG, vilket skapade förnyat självförtroende samt en välbehövlig energipåfyllning. Nästa moment microsociologi (individinteraktion) bestod av teorier, teoretiker och ytterligare en halvmiljon nya begrepp.

Plötsligt  stod jag i  salstentarummet;  den gigantiska lokalen fick mina tankar att vandra till såväl koncentrationslägren som till kommunisttortyrrum. Att försöka fuska var det inte tal om, då lärarvakterna misstänktsamt övervakade varje elevrörelse.

De fyra timmarna mellan 08.00-12.00 rusade iväg likt en adrenalinstinn tjur från Pamploma . Svettpärlorna avläste varandra i symbios med svordomarna över blyertsstiftens oduglighet. Det här är det närmaste jag kommer någon form av direktsänd frågesport på tv. Det är groteskt irriterande då man vet svaret eller begreppet, men helt enkelt inte kommer på det. Nästa fas består av att man lätt blandar ihop begreppen med de olika teorierna och teoretikerna, något som inte underlättar salstentaskrivningen. Till sist var det 15 minuter kvar och då var det dags att kolla så att mina 16 skrivna sidor var ifyllda på rätt sätt.

När jag äntligen passerade salstentatröskeln så kände jag mig ungefär 15 kilo lättare, vilket i sig inte varit så nyttigt om man tänker utifrån ett anorektiskt perspektiv. I bilen hem sa jag tyst för mig själv adjö då till Ottomeyer, Asplund, Garfinkel och Dahrendorf. Förmiddagen avslutades i sällskap med mig själv på O`Learys: med 2 ruskigt kalla öl, en kycklingsoppa samt deras ökända Salsaburgare med tillhörande ketchupindränkta pommes.

Moment 3 som inleds tisdagen den 6 april består bland annat av matematisk statistik, något som definitivt inte ligger mig varmt om hjärtat dessutom 5 gånger i veckan på Campus Linköping gentemot förut 3 gånger i veckan.

Träning, tävling och sport

Min träning har återigen genomsyrats av en skadefri period förutom min 3 dagars magsjuka. V.10  2 pass/150 min, V.11  4 pass/290 min, V.12 3 pass/190 min, V.13  6 pass/190 min. V.13 blev veckan då jag till sist tog mig i kragen att inleda träningen inför Grabbhalvan  som går av stapeln den 6 maj. Tanken är att jag ska hinna träna minst 10 gånger innan själva loppet. Förra årets tid 20.54 minuter ska slås i år, och helst ska jag försöka komma under 20 minutersgränsen, men då måste en blodsmaksmentalitet implementeras, något jag egentligen är allergisk mot.

Ömsom vin ömsom vatten, med betoning på vatten, är ett uttryck som kan sammanfatta denna squashperiod. Lika fort som jag  tog mig upp till division 4:a åkte jag ner igen. Min mentala inkompetens och djävulskt  ojämna spel satte återigen käppar i hjulet för mig. Jag har insett att jag ensam måste nöta in en förbättrad squashteknik, i syfte att bland annat förbättra mina alltför enkla servar som min svaga servemottagning. Lyckas jag med dessa konststycken, så lär jag vinna 70 procent av matcherna istället för som nu förlora dem.

Jag har nyligen införskaffat mig en av världens bästa och snyggaste squashväskor samt ett av världens främsta squashrack. Racketen i sig är kvalitetsnysträngad och dessutom försedd med en nytt supergrepp. Mitt ultralätta Nikelinne och Nikeshorts är som gjorda för att utöva den ädla sporten squash. Frågan är:  finns det överhuvudtaget något mer att köpa i hetsjakten att utvecklas till en effektivare squashspelare, eller ska jag istället ägna mig åt att bli en materialare av rang?

Min squashpartner Lino Ferrari och jag drabbades samman torsdagen 31 mars. Det blev såhär i efterhand en match som dessvärre kommer att bli ihågkommen som den förmiddagen då Linos hälsena bryskt slets av. Vis ställningen 10-10 så slog jag återigen en alltför dålig stoppboll som Lino borde ha hunnit, istället föll han likt en italiensk serie-a spelare handlöst till golvet. Att han instinktivt antog att jag fällt honom tar jag enbart som en komplimang. Efter mycket velande så ringde vi ambulansen som sedermera dök upp 30 minuter senare.

Ur ett familjeperspektiv var detta troligtvis något positivt, ur ett tävlingsperspektiv var denna händelse minst sagt förödande, ur ett kompisperspektiv var det grymt tråkigt, ur ett motspelarperspektiv var detta det bästa som kunde ha skett. Lino är av ett exceptionellt hårt virke och lär snart återses i squashhallen, fast på vilken nivå han väljer att befinna sig på är i dagsläget  alldeles för oförutsägbart att sia om.

Herrklubb och Earth Hour

Det var återigen dags för en herrklubben ”Friends for life club” att samlas (FFLC); denna gång stod jag , Aik och Odda vid rodret. Vi testade först på squash för att sedan förflytta oss in i Squashcenters fräscha spa. Där följde vi Chelsea vs West Ham på storbildsskärmen ifrån en lyxig  8 personer jacuzzi. Det eskalerande alkoholintaget skedde på de flesta platser i den trivsamma lokalen. De nio medlemmarna tog sig lulligt ifrån squashcenter till restaurangen Meze. Gudomligt god mat serverades i harmoni med att kora Pärsson som vinnare i vår interna tipstävling. Palace avlöste ett lång Bishop Arms besök. Jag själv var osedvanligt städad och blev hämtad av Marie runt 00.15 med AIK som medresenär.

Föreningen för hållbar utveckling i Norrköping (FhUN) manifesterade Earth Hour från 19.00 till 23.00. Ett vegetarisk smörgåsbord, tangoshow, trumyoga och oändligt med tända ljus sammanförde de cirka 30 deltagarna. En trevlig tillställning som slutade precis innan man hann bli uttråkad, vilket är ett tecken på god timing eller ruskigt bra planering.

Film, tv och musik

Till skillnad ifrån förra periodens biohybris så har det inte blivit något besök denna gång. Mina favorit tv-serier som Medium och Vampire Diaries varvades med Nyhetstimmen, Kobra, Debatt och det underbara tv-programmet: Draknästet. ”Inför tenta pluggandet” har genererat i ett väldigt sporadiska DVD-tittande. Bröderna Cohens – A Serious man, var däremot ett undantag som jag gillade. Law abiding citizen, Dark mirror och Land of the lost var 3 andra DVD-filmer som avverkades.

Will Ferell är 2000-talets svar på Chevy Chase. De endimensionella likheterna är många, båda två kan  i stort sett bara kan spela en sorts karaktär, vilket lär innebära att de inte precis är några Oscars-aspiranter. Till skillnad från många andra så tycker jag att de ”gestaltar” denna roll på ett utmärkt sätt. De är exceptionellt duktiga att helt enkelt se tröga ut. Will Ferell medverkade i Land of the lost; en film med en banal handling, stereotypa karaktärer och taskiga effekter – ändå satt jag stort värde på filmen och skrattade faktiskt mycket åt de råinfantila skämten. Att spela så trög är en naturbegåvning, vilket skulle kunna leda till konflikter om de satte dit en bättre skådis utan denna underskattade karismatiska egenskap. Han har medverkat i underbara filmer som Stepbrother, Blaze of glory, Anchorman, Starsky and Hutch, Zoolander, Talladega nights, Elf och Semi-pro. Will Ferell är ingen idiot, han är en hjälte och sådana ska hyllas.

Vinylförsäljningsprocess inledd

I en råttfri bod förvaras mina vinylskivor som jag för övrigt lagt ut en smärre förmögenhet på. Dessa ljudtingestar är fördelade i 13 ”läskbackar” med tillhörande plastomslag. Jag har till sist bestämt mig för att skiljas ifrån mina  plastkompisar. De cirka 1200 inplastade vinylskivorna kan vara värda allt mellan 20 000 kronor till 100 000 kronor. Eftersom jag inte innehar den kompetensen att göra den bedömningen så har jag skaffat mig en vinylexpert: vi kan kalla honom ”VinylBertil”. Han får 10% av försäljningen som främst ska ske genom skivmässor i Linköping. Jag ögnade igenom mina 80-tals punksinglar och minns med förfäran att på varje singelinköp går det åt en sargad pensionär, eller var det tonvis med pantburkar?

Team Humor utmanar återigen Sveriges filmetablissemang

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm synkroniserade återigen sina livsfaser med varandra via ett inledande möte söndagen den 4 april. Vårt första projekt blir att planera in en kortfilm om Jesus återkomst till jorden. Vi ska sedan se uppdatera vårt första filmkomedimanus kallat ”Sommaren med Rogge” eller mer blygsamt ”Sveriges roligaste filmmanus”. Team Humor håller på att färdigställa ytterligare en filmkomedipärla som handlar om en avdankad seriemördare kallad: ”Hösten med Ove och Roland”. Om inte Stefan hinner med  att ligga med rätt producenter för denna  osvenska film ,så har vi en reservstrategi för att själva samla in 20 miljoner, i syfte att skapa ”Sveriges roligaste film”. Vi söker nu en kombinerad filmare/redigerare sant 2 manliga ”skådisar” och lokaler att framställa detta korta filmiska underverk.

Bli frisk genom att bli sjuk?

För några veckor sedan inträffade det som alltid infaller lika olägligt – jag blev hastigt sjuk. Från att på morgonen känt någon form av illamående till att senare behöva lägga mig på sängen och vila, var inte steget långt att maniskt behöva spy på Fridas dagisområde, två gånger i följd dessutom. Alkoholistposen  skrämde troligtvis både dagisbarnen på gården som de chockade lärarna. Åsynen av spyorna och dess följeslagare odören fick mig instinktivt att spy igen. Hade jag varit mer konspiratorisk så hade mina tankar lett mig till en tidigare ufoombordtagning gjorda av experimenterande illasinnade aliens eftersom spyans form och dess  utomjordiska mörkgröna färg onekligen tydde på det. Min stolthet svaldes illa kvickt och hämtade kvickt barnen för att sedermera bemöda mig att ta mig hem.

Det är alltid lika obehagligt att spy, det spelar ingen roll om man är full eller nykter. Denna händelse skedde dock i nyktert tillstånd bland människor, något som jag aldrig varit med om förut dessutom helt okontrollerat. Efter att tackat nej för 15 gången i rad till barnen att inte kunna  deltaga i att bygga gigantiska klosstorn så la jag mig groggy på soffan med alla kläder på och tonvis med filtar. Frossan hade mig i sitt grepp och det är marginellt lättare att drabbas av frossa än spyorgier. Jag vet inte om det bara är jag som är så töntig att tycka så otroligt synd om mig själv i detta skakande tillstånd? I alla fall så mådde jag definitivt inte bra och febern landade på 39.1, vilket är ganska hög feber för att vara mig.

Efter att ha jagat barnen i syfte att avsluta ”läggdagsprocessen” så gick min sjukdomsbild in i nästa fas. Likt en rigor mortis drabbad stripteasedansös kastade jag av mig filtarna och i stort sett alla kläderna förutom Wolverhampton kalsongerna och lade mig återigen på soffan. I denna fas smög sig dessutom en groteskt subtil huvudvärk på mig och fortsatte så att gäcka mig hela natten. Denna tunna och molande helveteskänsla är något som jag i stort sett aldrig drabbas av förutom om jag festat alltför hårt, vilket var länge sedan nu.

Nyheterna, dokumentärprogram och troligtvis anslagstavlan passerade fragmentariskt mitt dimmiga sinne. Även i denna fas tyckte jag oerhört synd om mig själv och kom plötsligt på mig själv att reflektera över detta i ett genusperspektiv, vilket tydde på att akademiska studier i 40-års åldern inte är alltför hälsosamt. Den sociologiska sinnet undrande om män generellt sett tycker mer synd om sig själva när de blir sjuka än när kvinnor blir det? En bra fråga som jag än idag inte fått något svar på, troligtvis är vi män dessvärre både fjolligare och mer  handfallna då vi inte är i position att  obstinat bestämma över vardagstaktpinnen.

Tog därefter en Treo comp i syfte att trolla bort huvudvärk, illamående och ett begynnande samvetskval att inte kollektivt kunna hjälpa till med studiegruppuppgiften. Ett tag så inbillade jag mig själv att tabletterna hunnit att bli för gamla eftersom jag fortfarande mådde ruskigt dåligt dessutom tyckte jag sjukligt mycket synd om mig själv nu. De i Haiti hade rena semestern, jämfört med mig i mitt katastrofala tillstånd. Nu dök också tankarna upp på vad jag kommer att missa då jag antagligen lär vara sjuk minst tre dagar till. Hur i helvete skulle jag lösa det, vem skulle få skulden för att jag låg här och blev sjuk när hela världen väntade på just mig och mina patenterade lösningar på hur jordens befolkning kommer att överleva  i ett solidariskt och harmoniskt samhälle.

Min färd från den svettiga hörnsoffan till den splitternya Jensensängen visade sig innehålla  ett smörgåsbord av ursäkter av att försöka lämna denna nedslitna soffan. Till sist fattade jag mod och vinglade dimmigt nedför spiraltrappen till den nybäddade sängen. Mina satinlakan satt efter ett tag som tyska cykelbyxor runt min översvettiga kropp. Jag lyckades med konststycket att sova högst någon enstaka timme, men bonusen torde istället vara ett annalkande världsrekord i ställningsbytande, utan partner. Natten hade känts som två veckor på en rumänsk semesterkurort, trodde aldrig att jag skulle få återse solen igen, vilket jag indirekt inte fick denna molniga morgon.

Febern var inte lika påtaglig, utan visade på 38.5. Jag hamnade ganska snart på sofflocket igen med nyhetsmorgon som ända vän förutom ständigt bulimiska jamande katter, då Marie jobbade och barnen var på förvaringsinstitutionerna: förskolan, förskoleklass samt gymnasiet. Mina tankar etsade sig fast vid att det är sällan eller aldrig jag helt legitimt får eller vill ta tillfällen i akt att bara slappa av för slappandets skull, utan att ständigt behöva vara mentalt uppkopplad med olika projekt och vardagsrutiner. Från att känna ångest att missa två squashmatcher, inte kunna jobba extra och inte kunna plugga inför såväl tenta som seminarieuppgift så övergick dessa känslor att försöka acceptera situationen och släppa de inre kraven som lätt infinner sig i ett 24-timmars samhälle.

Två dagar sedan så mådde jag avsevärt bättre. Jag kände mig återuppbyggd och hade dessutom skapat mig ett strategiembryo till nästa gång jag insjuknar. I den bruksanvisningen står det istället  att se sjukdom som en möjlighet och ett utmärkt tillfälle för kropp och själ att återhämta sig helt legitimt utan egentliga krav. ”Bli friskare genom att bli sjuk” låter kanske lite flummigt, men det kan vara en universalmetod att överleva optimalt i detta senmoderna samhälle.

2010 vs bästa året någonsin: 2009

Den maniska melodifestivalhypen har lagt sig och då tänkte jag passa på att reflektera och analysera detta svenska musikfenomen. Förra årets upplaga ansåg jag vara det bästa någonsin, årets upplaga når inte riktigt upp till 2009 års nivå. Var för sig var visserligen låtarna starka,  och det existerade dessutom inga riktiga kalkoner, men som sagt den enhetliga låtkvaliteten var  helt enkelt sämre i år. Festivalens genrehybris dränerar tittaren på möjligheter att kora den bästa låten. Det blir alltför komplicerat att välja mellan pop, ballader eller rocklåtar, vilket är ett dillemma då jag  tycker att genrepluralismen egentligen är både befriande och varierande.

Ett annat moment 22 läge är programledarrollen. En ensam programledare kan å ena sidan sätta sin egna personlighet på melodifestivalkartan, å andra sidan kan just en sådan programledarprägling bli överfokuserad . Petra Mede med sin personliga humor och stil satte prägel  på 2009 års program, men upptog dessvärre alltför mycket plats i förhållande till låtarna och artisterna, precis som sin företrädare Kristian Luuk. Årets tre programledare blir lagom anonyma vilket indirekt är positivt däremot blir de ibland fragmentariskt olidliga, då de tre ska vara ”varannan mening käckroliga”, något svenskarna ändå är bättre på än sina europeiska kollegor som oftast är omänskligt pinsamma. Petra Mede var i mitt tycke mer underhållande än årets tre värdar, men de gjorde ändå inte bort sig, även om jag hade bra mycket högre  underhållsförhoppningar på Christine Meltzer.

2009

• 1. EMD
• 2. Måns Zelmerlöw          
  
• 3. H.E.A.T                             
  
• 4. Alcazar
  
• 5. Sarah Dawn Finer
  
• 6. Sofia                                  
  
• 7. Emilia
  
• 8. Agnes
  
• 9. Malena Ernman            
  
• 10. Carolina Af Ugglas
  
• 11. Molly Sandén

2010

• Salem Al Fakir
• Erik Saade
• Ola
• Darin
• Timoteij
• Anna Bergendahl
• Andreas Johnson
• Jessica Andersson
• Pernilla Wahlgren
• Peter Jöback

Personliga låtar som inte nådde finalen 2009 var bland annat Maria Serenholt – Dissconnect me, Nina Söderqvist – Tick tock, The Queen – Velvet, Lilli & Sussi – Show me heaven och Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter. Personliga låtar som borde ha varit med i finalen 2010: Elin Lanto – Doctor doctor, Sibel – Stop, Pauline – Sucker for love, Neo – Human frontier, Crucified Barbera – Heaven or hell. Tyvärr är andra chansens upplägg med duellmatcher något som reducerar chansen för de låtar som jag haft som personliga favoriter. Ur ett spännings- och variationsperspektiv är det utmärkt, men ur perspektivet att skrapa ihop den optimala finalen, är andra chansen idiotisk och dessutom groteskt lottobetonat orättvist.

Dolph Lundgrens uppdrag kunde ha blivit roligt, men blev mera krystat till skillnad från förra årets höjdare med Tingeling. Mellanakten Blue man  groups supershow var en av de mellanakterna som jag tyckte var både  udda och bra. Cassablancas version av La voix var faktiskt bättre än originalet; väldigt mycket bättre, och borde bli en kommande hit.

2009 års vinnare borde ha varit EMD – Baby goodbay, och 2010 Salem Al Fakirs – Keep on walking skulle ha vunnit årets melodifestival. Maria Bergendahls låt är bra, men lite intetsägande precis som hennes sköra framträdande. Det känns som att såväl låten, artisten och framträdandet ska vara mer i symbios med varandra, i syfte att kunna vinna eller komma upp på en tio-i-topp lista. Både EMD och Salem Al Fakir uppfyllde i mitt tycke alla kriterier på vilka låtar som borde ha skickats istället för Malena och Maria.

Allmänt

Ett strålande solsken i symbios med att jag fick igång mailprocessen var kanske subtila tecken på min bloggs födelse. Efter att nyligen passerat 43-års strecket är det nödvändigt att börja dokumentera den ultrasnabba vardagsvärlden, i syfte att eventuellt få den att upplevas längre. Februari månad har i mitt fall präglats av känslan att vara mer kreativ; är definitivt inte lika övertrött på morgonen som förut, vilket är ruskigt skönt att slippa.

Familj & vänner

Vår kära kattunge Chili har kastrerats, men lyckas fortfarande lämna oönskade revirtingestar på våra mattor. Hon får sina dagliga ryck med att löpa amok i lägenheten. Lino och Cissi var här på ”parmiddag” (hemskt begrepp). Det blev en lyckad tillställning med exceptionellt god mat och en trevlig stämning. Vår patenterade Wok med nudlar och Cissis fantastiska hallonpannacotta passade utmärkt till Melodifestivaldeltävlingen. Jag fyllde 43 år den 2 mars och fick fina squashlinnen av Marie samt pengar av mina föräldrar och cd-rariteter från brorsan. AIK, Odda och jag planerade och styrde med den annalkande herrklubbsträffen 13 mars. David tjej ”Des” sover över här cirka 2 gånger i veckan.  Marie jobbar mycket nu, och jag är den som står för städningen och vardagsbestyren (gör jag inte det jämt förresten).

Ängel eller djävul?

Studier

Har i 6 veckors tid fått min beskärda dos av att vara en ”äkta högskoleelev”;  från att åka Campusbussen t/r, till att umgås med andra elever i varierande åldrar. Det är en euforisk kontrast gentemot att studera via distsansstudier, något som jag ägnat mig åt de två föregående åren. Vårterminen startade 26 januari och det är först nu som jag kan skapa mig ett litet studieperspektiv. Campusbussen är absolut inte lika intressant som i början, utan den är snarare monotont sövande, vilket är destruktivt för resten av dagen. Jag träder då ner i någon form av koma eller dvala som är exceptionellt motig att ta sig ur, även om jag vräker i mig kaffekoffein. Tre gånger i veckan åker jag till Linköping via denna transporttingest; och det tycker jag är ganska lagom. Jag upplever att det är mindre pluggande nu, än det var när jag studerade på distans.

Har inte fått något studieresultat ännu; hemtenta 1 är under bedömning. Efter denna tenta så examineras ytterligare tre tentor för att i första hand bli godkänd på Sociologi nivå 2 av 3. Nivå 3 sker på hösten och där ingår det bland annat en ryktesvis besvärlig C-uppsats. Om jag  klarar detta så har studierna fört mig till en kandidatexamen med inriktning sociologi – januari 2011. Skulle jag inte hitta något arbete så blir det troligtvis fortsatta studier, i symbios med någon form av deltidsvikariat. Hittills är jag mycket nöjd med min insats på exempelvis de obligatoriska seminarierna; de  hätska, intensiva, och berikande diskussioner leder faktiskt till bättre kunskaper inom ämnet. Har avverkat kurs 1 av 4 som avhandlade makrosociologi; nu är det microsociologi och en kommande salstenta som gäller. Strukturell rollteori, konfliktteorier, symbolisk interaktion är några begrepp som tas upp; sedan finns det ytterligare 230 000 tusen andra småmysiga termer som ska infogas i hjärnbalken.

Träning, tävling och övrig sport

Har subliminalt undvikit att bli sjuk, vilket resulterat i en sammanhängande träningsperiod: V.7 = 3 pass/3 tim, V.8 = 5 pass/5 tim, V.9 = 3 pass/4 tim. Passen har dessvärre inte bestått av löpningsträning; vilket den borde ha gjort. Min träning har istället fokuserats på squashmatcher mot ofta alltför bra motstånd samt lite hemgymträning. Squashtekniken och spelet har uppgraderats, men jag vinner tyvärr alltför få matcher. Förhoppningsvis är det en del av min spelförändringsprocess som inte hunnit att acklimatisera sig. Känner att jag har oändligt många punkter att förbättra vilket egentligen inte är helt fel då Lino nu är uppe i hela 830-47 statistiskt bekräftade vinstmatcher sedan hösten 1999. Några andra som har mycket att förbättra är kultlaget i mitt hjärta: Wolverhampton. De balanserar precis ovanför nedflyttningsstrecket och varje poäng kan visa sig vara den livboj som de såväl behöver för att klamra sig fast i Premier League. OS-abstinensen har släppt taget och det känns ärligt talat befriande att låta de nationalistiska vindarna klinga av.

Musik, film & tv

Min biofrekvens har varit snuskigt hög de senaste två månaderna: Avatar, Wolfman, Shutter Island och Alice i underlandet i 3D har beskådats i biomörkret. Alla filmerna har var riktigt bra, och Avatar och Alice i underlandet var dessutom visuella guldkorn; 3D effekterna är onekligen här för att stanna. En DVD som jag nyligen såg var La vie en rose – Edith Piaf; den var minst sagt sevärd och hennes levnadsöde lämnar nog ingen oberörd. På tv har jag börjat följa Vampire diaries som är helt ok, True blood säsong 2 har jag redan sett, Dexter säsong 4 är på gång. Det enda jag annars följer är Medium som skiftat från tv4 till tv4 +.

Det känns i år att det är mer legitimt än vanligt att gnälla på låtkvaliteten på melodifestivallåtarna, vilket jag själv anser vara brist på såväl intresse som musiksmak. De flesta låtarna har varit bra och finalen kommer att bli snuskigt spännande och troligtvis jämn. Om jag måste välja låt så får det bli Salem Al Fakir – Keep on walking. Har nyligen öppnat mitt mega cd-skivpaket från Ginza med förhoppningsvis kommande klassiker. Melodiös hårdrock med Jaded heart, At vance, W.E.T och Redemption är bara ett urval av bra hårdrockalster. Lyssnar annars mycket på förra årets 2 bästa svenska  hårdrockgrupper: Narnia och Lions share.

Mat & kost

Maries och min traditionella ”28:e middag” har bestått av Indria, Meze och La Uva. Meze var det ställe som vi båda måste utsåg till bästa restaurang, de fixade dessutom en matlåda av det som blev över av de 10 rätterna – utsökt. De nya recepten som Marie och jag turas om att göra ”varannanvecka” har varit idel nya favoriter som: morot & äppelsoppa med krutonger, halloncheesecake, choklad & hallonfyllda smördegsrullar och en gudomlig lökpaj. Har också skippat jordgubbsfilen till förmån för ekologiska sådana, – utan tillsatser och onaturliga aromer. Margarinet har också åkt ut, och nu är det bara äkta smör som gäller vid stekning och bakning.

Projekt och visioner

Stefan har ”vaknat” ur sin manusdvala och börjat intressera sig för såväl Seriemördarlångfilms-manuset som kortfilmen om Jesus. Dessa projekt är lika mycket Stefans som mina och det skulle kännas konstigt om jag satte mig själv för att utveckla dessa. Det är skrivprocessen och gemenskapen som är de stora höjdpunkterna med projekten. Min idealvikt på 74 kg med lite mer muskler än nu är i någorlunda fas, väger 74.8 kg. Marie och mitt projekt att göra om vardagsrummet har inletts med att att köpa 2 svarta Billy på IKEA samt en hörnvetrin. I Davids rum har olika cd-hyllor införlivats. David flyttar i augusti för att bo i studentbostad i Norrköping och då ska Hanna och Frida splittras upp, de ska istället få varsitt rum.

Samhällsreflektioner

Jag anser mig vara en optimistisk pessimist, och försöker se de positiva  i tillvaron. När det skrapas på ytan så utkristalliseras det samhälliga tidstypiska avigsidor som att frihet och tvång är sammanlänkade. En ensamstående förälder utan ett brett kontaktnät och dålig ekonomi är fast i detta ekorrhjul. Lämna barn, ta sig till jobbet, ta sig hem från jobbet, hämta barn, ombesörja barnet via mat, lek, kvällsmat, Bolibompa och avslutningsvis läggdagsprocessen. Efter det så är det subliminalt tid för att gå in på olika forum som Facebook, och eventuellt hinna att blogga. Det är också positivt om man hinner se sitt favoritprogram och läsa lite böcker på kvällskvisten. Under veckan måste egen träning struktureras samt olika möten planeras in. Tvätt, städning och matlagning tillhör de dagliga bestyren som dessutom måste göras om de så måste utföras på både lördag och söndag

Det känns som samhället i mycket högre grad måste ge en hjälpande hand till duktiga ensamstående föräldrar med alldeles för lite tid till sitt förfogande, då  deras delegerade ansvar ofta utmynnar i ännu mera arbete.Frågan är om det är en vedertagen strategi från myndigheterna i syfte att passivera oss individer eller om det helt enkelt är en del av en samhällsprocess?

Mitt första inlägg blev längre än jag hade tänkt mig, men det är som sagt en längre tidsperiod som avhandlas i bloggen. De nästkommande inläggen lär troligtvis bli kortare eller?