Sagolik intressant föreläsning

”Ett eldhav stort som Globen omger oss. Det är 1000 grader varmt. En människa börjar kremeras vid 700. Håret och skägget knastrar när det brinner av, och det bubblar i hörselgången när öronen smälter. Fingrarna förkolnar utan att det känns.”

”-Jag dör nu, tänker jag och andas in hårt för att det skall gå fortare. Mina värderingar brann upp tillsammans med mitt ansikte den där natten.
När jag vaknade var det till en ny värld. En värld av skönhet.”

Lasse Gustavsson är en före detta  brandman från Göteborg som hade turen att överleva en ohygglig olycka. Efter att ha bearbetat sin situation, förändrade han sitt sitt liv radikalt. Resultatet blev ett nytt liv med en ökad livsglädje från ett annat livsperspektiv.

Detta är ett utdrag ur Lasse Gustavssons inspirerande och tänkvärda bok: ” Leva vidare”.  Jag och Marie betalade 700 kronor för att få se  och höra denna fantastiska människa föreläsa på Folkborgen från klockan 18.30-21.00. Lasse hade en überbehaglig talarröst som pedagogiskt förförde och levandegjorde de exceptionellt tänkvärda visdomsorden. Mina förväntningar infriades med råge; föreläsningen kvalade med lätthet in på min topp-5-lista över intressanta talare. Det var en lysande och varm föreläsning om att vara medmänniska i en stressad vardag.

Lasses egenhändiga version av kommunikationstrappan var helt enkelt genialisk. Han applicerade sin  smittande livsenergi, kreativitet, omtanke, värme och humor på oss i publiken – ingen av oss lämnade föreläsning oberörd. Istället för att successivt glömma bort allt det tankeväckande försökte jag i min tur att hitta strategier som kan applicera Lasses visa ord till min egna livssituation. Den processen började med ett block, en bläckpenna och fortsatte som ett word-dokument för att sedermera sluta som en laminerad påminnelse på kylskåpsdörren.

Studieslutfasen – c-uppsats

Jag inledde min första handledning med Mats Pellbring den 8 november, min andra skedde de 17 november och därefter fortsatte processen via en mailkommunikation. De första mötena präglades utav att försöka bena ut c-uppsatsembryot till en mer strukturerad studie. Slutresultaten ska ligga runt 50 sidor exklusive förstasidor och bilagor. För tillfället känns det oerhört mastigt då jag ska vara färdig med arbetet innan juluppehållet. I nuläget måste jag snarast fixa fram 6 stycken spårvagnsförare som jag personligen ska intervjua de växer inte på träd.

C-uppsatsarbetet tuffar på och studiepusslets ordfragment blir enhetligare för varje dag som går. Tyvärr uppenbarar sig parallellt  fundementala bromsklossar som i denna uppsatsfas verkar lika oöverstigliga som Hagebybacken. Tre steg framåt och två steg bakåt genomsyrar min strävan att avverka sex stycken intervjuer med spårvagnsförare : jag pendlar mellan eufori och melankoli. Ena dagen ser det otäckt bra ut, för att nästa dag förbytas  i ren oförutsägbarhet. Får jag inte tag i sex stycken deltagare till studien så kan jag dels inte arbeta vidare med andra avsnitt i studien, dels så lär jag få stressa för att  överhuvudtaget klara av c-uppsatsen -  under jul- och nyårshelg.

Alexandro Almasidis – den gamle greken

Herrens vägar är outgrundliga; i syfte att ragga upp 6 stycken spårvagnsförare till min C-uppsatsstudie vände jag mig bland annat till en gammal klasskompis – Alexandro Almasidis. Vi gick i samma klass i grundskolan från årskurs 1 till 9 och vi inledde  också våra ”fotbollskarriär samtidigt i fotbollsklubben IF Sylvia. Han var en bra kompis under hela skolgången och tycks inte ha förändrats nämnvärt när han han blivit äldre; en trevlig och positiv prick. Den halvtimmeslånga intervjun följdes av en 4 timmars spårvagnsobservation som sedermera ledde till en fika som följdes av en squashbatalj med efterföljande kolhydratpåfyllning på Spicy Hot.

Samma kväll bjöd jag honom på middag för att han hjälpt mig att fixa 3 av mina 6 intervjuer. Det blev Harry´s runt niotiden som stod i fokus denna mycket kalla lördagskväll. Jag åt 300 gram kycklingfiléer med rödvinssås och klyftpotatis samt 3 kalla flasköl. Harry´s var knökfullt och det kändes bra att slippa tillhöra skaran som stod i kön utanför de varma lokalerna. Av alla människor inne i lokalen kände jag endast 4 stycken; Alexandro däremot kände massor av människor främst på grund av att Veolias buss- och spårvagnsförare dök upp på Harrys runt 22.00, efter att ha varit på ett gemensamt julbord.  Det var annars en trevlig kväll som jag valde att avsluta runt 01.00, då jag avdomnad cyklade hem. Alexandro var kvar till stängningsdags för att avsluta kvällen på McDonalds.

Innebandyrivalitet: BK Vingen VS  Finspång IBK

Lino gav mig dåligt samvete för att jag missade: ”årets match” mot Åby för ett tag sedan. Det  medförde att jag fick resa mig från soffan och ta bilen genom ett helvetesregnoväder till obygden, närmare bestämt Skärblacka och Mosstorpsskolans gymnastikhall. Det var förvånansvärt mycket människor i lokalen när matchen blåstes igång. Hafsigt, slarvigt eller rent ut sagt pissdåligt spel genomsyrade hela första halvleken. Finspång gjorde 0-2 när det var 4 sekunder kvar, snacka om opsykologiskt. 0-2 blev sedan 0-4 och Finspång drev stundtals en  lekstuga . Vingen kändes tama, de hade ingen säkerhet vare sig framåt eller bakåt. Linos prestation tillhörde väl inte hans 10 1000 bästa, men han lyckades reparera skadan genom att göra det enda rätta – bli skadad och sedermera  bli utbytt. Ett uddlöst Vingen gjorde några mål, men kunde inte stå emot verkligheten  – de var flera  klasser sämre än Finspång. Vingen tog bollen, sprang med den och blev av med den. Finspång däremot vårdade den ömt och hade ett kombinationsspel att tillgå, något som Vingen saknade helt. Det blev till sist 3-10, vilket Vingen ska vara nöjda med. Vingen ståtar med o poäng, medan Finspång tog sin andra skalp försäsongen. Åker inte Vingen ur division 1, så lovar jag att se The Human Centipede 3 gånger på raken – utan vare sig läsk eller lösgodis.

Reptilmässa i Folkborgen

Jag, Hanna och Frida ägnade lördagsförmiddagen med att se ormar, spindlar, grodor, skorpioner, tusenfotingar och ödlor. Majoriteten av besökarna tycktes instinktivt vara här för att  de var intresserade av dessa slibbiga varelser. De ville helt enkelt köpa fler kryp till sina  redan bisarra och irrationella samlingar. Barnen tycktes uppskatta reptilmässan, vilket var syftet med besöket. Till skillnad ifrån kattmässan så  tjatade de inte ihjäl sig att köpa hem något; även om de gjort det, så skulle jag aldrig köpa hem något så obehagligt. Reptilmässan anordnas av Tropikföreningen Alba och The Boa Group, de reproducerar en handfull liknande mässor runtom i landet. Förutom försäljning och en utställning hölls en rad föreläsningar i anslutning till mässan. Det var antimysigt att se ormarnas föda på ett alltför nära håll: krälande larver i olika storlekar, djupfrysta möss, levande råttor, insektshärdar och dylikt. Jag vet dessvärre inte vilket som var mest skrämmande – reptilerna eller köparna?

Träning och Tävling

Squashstegen i division 4:an inleddes med en vinst mot Markus Lundberg med 3-1 set. Jarmo och jag gnetar vidare varje måndag mellan 16.30-17.30 -  i egen hall. Vi har spelat runt 8 gånger, och han blir bättre för varje spelomgång som avverkas. Det var faktiskt Jarmolinken som introducerade mig in  i squashens subkultur. På den tiden var det  han som vann alla  matcher, och de otaliga läskvadslagningarna. Nu är rollerna som tur är helt ombytta, men trägen-vinner-syndromet gäller väl även finländare.

Fighten i Squashstegens division 4 fortsatte. Jag vann min första match med 3-1 mot Markus Lundberg. Träningsdosen för vecka 45 bestod av 4 pass a´la 210 minuter. Vecka 46 uppgick träningsfrekvensen till 3 pass i 215 minuter. Jag har på sedvanlig manér försummat löpningen. Det blev ingen 1½ milare denna vecka heller, utan jag blir istället tvungen att börja om med 1 milsträningen. Anledningen  till det beteendet är att man inte ska öka sträckans längd för snabbt, i syfte att undvika skador. Den rekommenderade successiva höjningen är högst 10% av bansträckningen. I mitt fall innebär det att jag nästa gång ska springa 1.1 mil. Det går inte komma ifrån att det är trevligare att springa på våren än på vintern. En riktig gråmulen dag i symbios med lite blåst och blöt terräng kan förta lusten på ett väldigt effektivt sätt. Det är min träningsakilleshäl; jag är helt enkelt inte tillräckligt ambitiös och motiverad att ta mig över vissa väderlekströsklar däremot är jag en djävul på att hitta alternativa ursäkter.

Squashstegkampen i division 4 blev ett smörgåsbord utav spänning och sifferkonstellationer. Jag vann min andra match mot Peter Hasselgren med 3-0 i set. Min tredje match spelades mot Kent Kullander. Har haft svårt spelmässigt att slå honom de senaste 4 gångerna, men denna gång stämde  det mesta och jag vann med 3-1. Det betyder i praktiken att jag endast behöver ta 1 set av Lars Ljungström i sista matchen för att gå upp i division 3. Fast det är nog inget jag bör fokusera på eftersom det inte riktigt är min nisch att sätta press på mig själv.

Träningsdosen blev denna vecka  ruskigt hög med 10 pass a´la 476 minuter. Det var förövrigt årsbästa när det gäller såväl pass som antal träningsminuter. Jag känner mig überstark helt enkelt, och helt fri från förkylningar och dylikt. Jag vill gärna tro att beror på att jag spetsat min kost med oändliga chili och piri-piri. Det känns också skönt att jag kommit igång med att springa igen; det har blivit 3 tuffa 5-km pass på kort tid, även om dessa bara utförts på löpband.

28:e middagar

Vi hade ett släpande restaurangbesök i bagaget och  inte hittat någon barnvakt till denna 28:e middag, så minimonsterna fick följa med denna kväll.  Valet föll på den enda restaurangen som vi inte besökt hittills i Norrköping – Mitropa. Jag hade ärligt talat ingen aning att de överhuvudtaget bedrev någon kvällsverksamhet. Namnet och platsen förfaller  ha funnits i minst i 90 år här i Norrköping. Det är faktiskt endast i 6 år som de har haft kvällsöppet, innan dess fungerade Mitropa enbart som lunchställe. När jag och Marie besökte Prag för några år sedan ballade jag ur, då jag skulle testa alla Tjeckiska klassiker. Denna kväll skulle i alla fall jag få min matrevansch, vilket inte blev alltför problematiskt, då det endast fanns tjeckiska specialiteter på menyn.  Det blev gulasch med knödel för min del, och tjeckisk fläskschnitzel med ungstekt potatis till Marie. Jag drack 2 flaskor av den goda tjeckiska ölen Bernard till maten. Efterrätten bestod av äppelstrudlar som smälte i munnen. Vi gillade såväl maten, servicen samt den familjära stämningen som omgärdade hela  lokalen och personalen.

Roffe ”Kontorab” Okons´s 40-års fest

I mer än 12 år var denna tyskättade coka-cola-broilenr min arbetskompis på Kontorab. Arbetstiden bestod av bitska,torra, ironiska, sarkastiska omen  framförallt väldigt barnsliga och låga skämt. Det var en av huvudanledningarna till att jag härdade ut så länge på Kontorabs lagergolv. Vi var faktiskt ett riktigt härligt och sammansvetsat gäng som umgicks såväl under arbetstid som privat. Vi var unga, arga, festsugna, kåta, tävlingsinriktade, musik- och filmintresserade, coola, halvtröga och dessutom var vi i våra bästa år. Jim Ljungholm, Patrik Andersson, Roberto Mazzarella, Mats Johansson, Jens Nordin,  Håkan Lilja, Tommy Olsson, Dick Berndtsson är bara några namn som passerat under Bruno Carincis vinande ”anti-motivations-piska”. Roffe och jag spelade bland annat ihop i Kontorabs fotbollskorplag och där ut över några år i  landsortsklubben: Vikbo IK. Våra  ökända och otaliga squashmatcher spelades främst under lunchtid, vilket  allt som oftast inkräktade på själva ”arbetstiden”. Halvtysken hade en förmåga att vara bra i vilken sport än han utövade, allt ifrån fotboll, squash, badminton, bowling, innebandy till minigolf. Det är synd att killen numera inte ägnar sig åt någon form av sport,  what a waste -  ölhävning är ännu inte en OS-gren Gert-Arne.

1994 gjorde jag och Roffe en gemensam båtöluffning runt Greklands paradisöar bland annat Naxos, Paros, Ios och Santorini. Det var samma magiska sommar som Sverige tog VM-brons i fotboll, det var dessvärre också året som Greklands ”regering” testade på att reglera nattklubbsöppettiderna  från 06.00 till klockan 01.00. Det var självklart ett dolkhugg i partymagen, framförallt vid besöket på partyöarnas partyö: Ios, staden som aldrig sover (det året gjorde den det i alla fall). Det blev en oförglömlig resa med Sveriges VM-brons som grädden på moset; Tommy Olsson och Micke Jonander var de två andra medresenärerna. Sol, otrolig hetta, öl, mopedkörning, armhävningar, slitna färjor, fettbrosk-kebaber och ruskigt lata greker blev  också synonymt med resan.

Jag, Marie, Hanna och Frida parkerade vår bil intill grusvägen och vandrade ner till deras villa på Ringstamovägen. Det var öppet hus så folk kom och folk gick under kvällen. ”Nillas” pappa, syster och bror var där liksom halva forna Hageby innebandyklubb samt Janet, Roffes syster. Det blev in väldigt trivsam kväll där Roffes oändliga anekdoter avlöste varandra. Jag själv gick från öl till whiskey, något som sällan utmynnar att gå upp före klockan 10.00 dagen efter; denna kväll var i alla fall ett undantag. Skämten föreföll bli allt grövre ju längre kvällen led och samtalsämnena kretsade runt sex, musik, film, resor, men också runt lite mer existentiella och djupa frågor. Jag brukade reta Mr Rolf för att bli ultrasentimental när han dricker, något han inte motbevisade – ränderna går visst aldrig ut. Maries tonartshöjningar fick till sist gehör och klockan 22.30 var vi på väg hem, med två mycket trötta barn i baksätet.

Kompiskväll

Jag Stefan och Jarmo skapade en magisk trivselkväll som bestod av 4 moment. Vi lade upp resestrategier och planerade upp vår gemensamma Bratislava resa som går av stapeln  den 28 mars 2011. Stefan och jag snackade manusidéer medan Jarmo slipade knivar, drack hembränt och flådde kaninungar.

Föst ut var Ängelholm – Norrköping på TV4. Matchen var en uppvisning om hur orättvis fotbollen ibland kan vara. Istället för 5-0 till Ängelholm, så blev det istället 1-2 till IFK, något som definitivt inte speglar vare sig matchbilden eller målchanserna. Nu är i alla fall Norrköping klart för Allsvenskan och det känns väldigt angenämt. Sett ur ett helhetsperspektiv så har IFK spelat bra, även om huvudkonkurrenterna slagit varandra vid precis rätt tillfällen.

Ombokade 3 platser på Indra då vi blev kvar hos mig för att följa efterkommentarerna. Vi stegade över tröskeln till Indra runt klockan 18.30. Det var mycket folk i lokalen och vi fick troligtvis restaurangens sämsta platser. Med 6 öl i kroppen så var det inget egentligt problem. Stefan hade någon form av magproblem och beställde endast naanbröd. Jarmo tog en delikat Kadaigryta medan jag återigen gick i fällan att beställa en alltför het rätt: Jalfrezigryta. Vet inte varför jag har tendensen att beställa de starkaste rätterna på menyn, kanske  är det  en form av ett ”mandomsprovsyndrom”. Jag borde såhär i efterhand tagit samma rätt som Jarmo – satan. Det positiva med den ultrastarka koriander- och chilianrättningen var att förkylningen otroligt nog gick tillbaka. Staffan Hellstrand med familj åt också på Indra. Jag antar att det är perfekt kost för en sann vegetarian som Staffan.

Damkören med Staffan Hellstrand på Kulturkammaren 20.00 blev nästa anhalt. 100 kronor var pinsamt billigt för en sådan högkvalitativ underhållning. Ljudet blev bra efter några små justeringar. Den främre publiken satt på uppradade stolar,  så någon form av stagedivande eller euforiska danser kändes instinktivt hopplösa denna lördagskväll.  Staffan var på sitt allra bästa spelhumör och bombarderade publiken med underfyndiga anekdoter mellan låtarna. Att få veta upprinnelsen till texterna är verkligen ett bra sätt att levandegöra de oftast depressiva berättelserna. Stefan och jag har sett Staffan otaliga gånger, men aldrig med en stor kör förut, vilket blev en extra bonus till oss invigda. Körerna förstärkte på ett maffigt sätt Staffans avskalade framförande med endast en akustisk gitarr som verktyg. Stefans föredrar de äldre låtarna medan jag känner mer för de nya musikskatterna. Jag tror att vi båda blev nöjda då han under den 1.20 timmar långa konserten blandade hej vilt. Han spelade bland annat ”fel sida av vägen” och ”fanfar” som är två av mina personliga favoriter. Självklart blev det  även ”lilla fågel blå” eftersom det är hans mest kända låt.

Vi avslutade trivselkvällen på Bishoph Arms som var fylld till bristningsgränsen. Stefans syster Anna var även där och bjöd oss på öl, och pikade framför allt mig hur dryg och tråkig jag var, fast med glimten-i-ögat (tror jag). Det blev någon timme i lokalerna sedan drog Stefan hemåt på grund av sin ”magåkomma”,  en halvtimme senare lämnade både jag och Jarmo puben för att vandra hem åt varsitt håll. Dagen efter blev inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Det kan berott att jag för en gångs skull höll mig till öldrickandet istället för att blanda alkoholalternativen med varandra.

Åtvidaberg FF vs Häcken live på Kopparvallen

Pappsen och jag har aldrig besökt Åtvidaberg tidigare och självklart då aldrig heller beträtt den anrika ”arenan”: Kopparvallen. Nu var det sent om sider dags, och timingen kunde säsongsmässigt inte vara värre. Vädergudarna stod oss bi och bjöd publiken på 8  vindstilla plusgrader samt en klarblå himmel; mössa, handskar och långkalsonger kändes nästintill överflödiga. Vi utforskade det livlösa centrumet som inte alls såg ut som jag föreställt mig

det. Hade förväntat mig något mer  mysigt, istället fann jag en mycket steril och opersonlig betongmiljö som inte fick mig att längta hit igen. Vi hamnade till slut på Pizzeria Oasen där vi beställde in 2 feta hamburgertallrikar med varsin burkcola. Åkte sedan ut på en Åtvidaberg-tour i 10 minuter innan vi äntrade  parkeringsplatsen och sedermera den idylliska Kopparvallen.

Det var avspark klockan 15.00. Vi satt på D-läktaren, rad 2, plats 39 och 40 vilket innebar en ruskigt bra vy över såväl planen som spelet. Solen gassade behagligt på oss, något som spelet dessvärre inte gjorde. Det var vedervärdigt spel med oändliga felpass, ingen struktur och i stort sett inga målchanser. Slutresultatet 0-0 speglade onekligen den spelmässiga kvaliteten. Åtvidaberg hade verkligen behövt dessa 3 poäng, men ett oavgjort resultat var faktiskt helt rättvist. Andfådd av det exceptionellt dåliga spelet inhandlade jag i alla fall en Åtvidabergsmugg  i pausen för 80 kronor. Mitt egna kritserie för att få tillåtelse att köpa en mugg är att ha sett arenan eller besökt densamma. Den svarta muggen pryder nu min samling bredvid Ajax-,  Barcelona-, Liverpool- och Arsenalmuggar.

Färdigtapetserat i Hannas rum

Äntligen, nu var Hannas rum färdigtapetserad, golvlisterna vitmålade och andra ytor också vittäckta. Det blev helt enkelt jättebra; vår tapettjej Anna ska ha en stor eloge för det noggranna arbete som hon åstadkommit. Nu ska det inhandlas mattor, hyllor och skrivbord för att fylla dessa ögonstenar till barnrum. Anna är redan i full gång med Fridas rum.

Alla rum är i stort sett färdigrenoverade, det har varit en 2 års-process som kan tyckas vara lite överambitiöst eftersom det dels är en hyreslägenhet, dels ett miljonprogramhus i bästa 60-tals stil.Vi har i vilket fall som helst bestämt oss att bo kvar i lägenheten ett bra tag tag till, och resonerat att det är lika bra att trivas,fullt ut, än att visionärt intala sig ”när vi flyttar till villa, då ska vi renovera”. Risken är istället statistiskt  stor att vi varken har pengar eller är ihop längre – vem vet? Det här är ett sätt att leva i nuet. Vi är ruskigt nöjda med resultatet med de mycket begränsade förutsättningar som ett hyreslägenhetsboende innebär.

Miljöförbundet Jordens Vänner föreläsning

MJV är den svenska grenen från världens största demokratiska miljörörelse med omkring 2 miljoner medlemmar: Friends Of  The Earth. Jordens vänner är en partipolitisk  och religiöst obunden ideell förening som arbetar för miljö och solidaritet; i Sverige är medlemsantalet runt 2500. Föreningen verkar för en rättvis fördelning av jordens resurser, för fred samt ett ekologiskt hållbart och mänskligt samhälle där djur omfattas av hänsyn, medkänsla och respekt. De värnar om demokrati, folkrörelsesamarbete, jämlikhet mellan könen och kulturell mångfald. MJV för en samhällskritisk debatt och är miljörörelsens radikala röst. Föreningen arbetar lokalt, nationellt och internationellt:

• för en ekologisk, hållbar utveckling och en rättvis fördelning av jordens resurser
• med aktioner och projekt för ett miljövänligt och jämlikt samhälle
• för att förändra den ekonomiska världsordningen till att bygga på solidaritet och ekologisk hållbarhet♠

Jag och Maries bror Thomas åkte ifrån familjemiddagen i Vånga för att medverka på en föreläsning. Vi hade samlats i Kulturhusets trivsamma lokaler, och det var runt 40 stycken åhörare. Kvällens föreläsare hette Margareta Sandebo Eriksson och hon berättade i 45 minuter om ett beteendevetenskapligt perspektiv på klimatfrågan. Efter den hyperintressanta föreläsningen så bjöds publiken in för diskussion. Den blev brännhet och  många sunda åsikter avlöste varandra. Klockan 19.45 så var det dags att dra sig hemåt för att se på Vampire diaries.

Spårvagnsträcka-invigning

Från början var jag mer än skeptisk till denna process, men när jag såg helheten i processen och åkt den nya sträckan måste jag helt enkelt abdikera. Det finns som sagt fler aspekter än enbart de miljömässiga. Sträckan förkortar resandet från Ljura-till Hageby på ett effektfullt sätt, parallellt med utmärkta cykel och gångbanor. De lite slitna områden längs med sträckan har förskönats med bland annat fler nödvändiga grönområden. Sträckan i symbios med Hageby Centrum känns nu med facit i hand som riktigt bra. Det här såhär multishopping och mötesplatser skapas genom att kombinera och optimera fler faktorer. Jag är förtjust i det mycket futuristiska framtoningen som utkristalliserar sig ju närmare Hageby Centrum man kommer. Att låta folk åka gratis var ett smart drag  i syfte att marknadsföra sträckan, området och troligtvis hela Hageby Centrum numera Mirum.

Träning & Tävling

V.41 går inte till historien som den bästa träningsvecka precis samtidigt är den långtifrån den sämsta heller – 3 pass i 193 minuter. Det blev irrationellt  nog alltför lite löpning – igen. Den 24 oktober smäller det – då är det Höstmilsdags. Tanken är att hinna två pass innan själva loppet, vi får se hur det blir med det.Äntligen 1 – från träsknivå till kärret-nivån; jag vann gruppen och är återigen uppe i division 4:a i Squashstegen. Vann mina 4 matcher inklusive den avgörande mot Peter Hasselgren med klara 3-1.

Äntligen 2 – nu har de infört en supergroup i stegen bestående av Peter Blomqvist, Daniel Linder, Jörgen Detterman, Lino Ferrari och Fredrik Malm. Det var på tiden att kvalitetsfragmenten cementerades ordentligt, i syfte att inte urholka squashtoppen ännu mera. Nu är det verkligen Norrköpings bästa squashspelare som ingår i pro-gruppen. Det fattas visserligen några toppnamn som Möller, Caap och Joelsson, men annars är flocken samlad – kul. Träningsdos 42 bestod av 5 pass a´la 346 minuter, en ganska mastig vecka. Vecka 43 bestod av 3 pass a´la 180 minuter och vecka 44 av 5 pass som stannade på 300 minuter. Nu börjar återigen klockan klämta för att bege mig ut på mitt första 1.5 milaren – hoppas det regnar.

Pixel – Eskapism

Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.

Historik

Tävlingen inleddes 1971 för både damer som herrar, och firar i år 40 års jubileum. Höstmilen är en av Sveriges  absolut äldsta löpningstävlingar med det okända Lidingöloppet. Ursprungsarrangören Åby SOK har rationellt nog slagit sig ihop med Krokeks OK och bildat OK Kolmården. Banan är uppdelat i två faser varav de första 5.9 km genomförs på grus och asfalt, fas  två består av 4.7 km uppförslöpning  Mardrömsbacken inleder dessa 4.7 km som dränerar många tävlande på såväl energi som tempo. Att bege sig in i dessa skogs-stigs-miljöer är i mitt tycke förenligt  med självmord. De snorhala rötterna och ”klipporna” är minst sagt förrädiska, viket inte förbättras av  att löparkonkurrenter via alla tänkbara medel försöker springa om en.

Min Höstmilstatistik och banrekorden

Herrekordet är ifrån 2007 och är på osannolika 33.06 (tempo 3.07 km/timme, hastighet 19.21 km/h

Årets vinnartid stannade på 34.02

Damrekordet är ifrån 1996 och är på fantastiska 38.13 (tempo 3.36 km/timme, hastighet 16.64 km/h)

Årets vinnartid blev 42.35, vilket räckte till en hedrande 23:e plats

1995     46.27 minuter     Tempo 4.23 km/timme,    Hastighet 13.69 km/h

2006    49.57 minuter     Tempo 4.43 km/timme,    Hastighet 12.73 km/h

2009    51.17 minuter     Tempo 4.50 km/timme,     Hastighet 12.40 km/h

2010    56.30 minuter    Tempo 5.20 km/timme,     Hastighet 11.26 km/h Medelpulsen låg på 176

Det vore ruskigt enkelt att applicera dessa tider på tidens tecken. Jag blir onekligen inte yngre, men däremot envisare, vilket innebär att jag vägrar tro på att detta usla resultat beror på att jag helt enkelt blir äldre. Nästa år ska jag motbevisa Höstmils-statistiken genom att pressa  mig under 50 minuters strecket. Det vore onekligen roligt om fegisarna Jarmo och Stefan kunde medverka nästa år. Jag kunde ju bara pika mig själv i år och det är inta alls lika roligt.

Höstmilsprocessen 2010

Jag lade mig till smattret av ett ihållande regnoväder och vaknade till precis samma olycksbådande ljud. Inte nog med att det regnade, utan det vräkte ner. Min motivationsbarometer stod på -2 och jag ville bara gå och lägga mig igen. Jag sällar mig till kategorin bekväma löpare, vilket betyder att jag inte likställer exempelvis Höstmilen med Julafton eller Ramadan, däremot är det trevlig löpningstradition och ett utmärkt tävlingstillfälle inför längre sträckor. Omotivationen av att inte få ligga kvar i sängen då regnet öste ner denna söndagsmorgon genomsyrade  upplivningsförsöken. Till sist fanns det ingen återvändo, utan jag  for upp ur sängen 08.45 för att börja Höstmils- fokuseringen. Min frukost bestod av surdegsbröd med äggröra samt en skål blåbärsyoghurt med Havrefras och 1 liter vatten med en matsked olivolja. Det var inte förrän jag drack mitt überstarka kaffe som jag mentalt insåg att jag skulle springa över 1 mil – motivationsbarometern sjönk till -4. Jag hittade inga riktigt bra ursäkter för att slippa springa loppet och hade via min duglighetshybris målat in mig  i ett abnormt hörn.

Marie skjutsade mig i spöregnet till starten invid Sörsjön; motivationbarometern var uppe i -2. Hämtade nummerlappen runt klockan 11.10, och började därefter gåjogga. Det var helt enkelt helvetiskt kyligt ute, lite snålblåst och mycket regn fick de 4 graderna att kännas som bra mycket kallare. Mina Nike-handskar och den ultrafula Kraft-mössan kändes nu som mina två allra bästa vänner. Jag såg osannolikt nog  antal löpare som sprang i kortbyxor, vilket kändes obeskrivligt idiotiskt, hoppas de blev sjuka. Att jag inte hade några medtävlare att tracka eller bli trackad av gjorde sitt till att humöret 10 minuter innan start fortfarande gick på sparlåga. Regnandet hade inte upphört då starten gick och jag hade obstinat nog ställt mig längs bak. Denna omedvetna taktik visade sig vara snuskigt efterblivet eftersom det troligtvis var lättare att göra inbrott på Mediamarkt än att forcera hären av ”sämre” löpare. Jag trixade med mp3 kablarna och fick till sist in A.O.R-power vol 8 som för övrigt inleds med energimagiska ”Danger Danger – Under the gun”.

Loppet var som sagt igång och adrenalinet stegrades för varje sprungen meter. Jag förbannade mig själv att jag varit så apatisk och ställt mig bland de sista. Utgångstempot var snuskigt lågt; det var nästintill omöjligt att komma förbi några av mina konkurrenter de första kilometerna. Till min förvåning var grusvägarna inte alls så vattenbetäckta som jag antagit innan loppet. Jag blev så klart lite halvbekväm när jag sprungit förbi bra många löpare, och tog instinktivt rygg på en tjej som påminde alltför mycket om Angelina Jolie. Den positionen behöll jag ett bra tag innan jag kände mig manad att avancera i fältet. Vågade inte titta på min pulsklocka eftersom jag innerst inne visste att tempot var på tok för lågt.

Efter en halv mugg citronsaft så var det bara en kort sträcka till fas två. Backen från helvetet reste sig likt fågeln Fenix framför min tomma blick. Att springa uppför hela backen har jag aldrig lyckats med; denna gång var definitivt inget undantag. Dante hade kissat på sig om han hade försökt att bestiga denna överambitiösa backe. Jag fattar inte varför arrangörerna glömt att utfärda klass 1 varning. På träskliknande stigar med ishala rötter och bergssluttningar fanns det annat att koncentrera sig på än själva löpningen.

Jag hade ett enda mål i sikte och det var den varma chokladdrycken som jag visste Marie hade med sig till mig vid målfållan. Måttet var rågat då en 90-årig och 1. 40 kort gubbe passerade mig – gående. Jag hann dessvärre inte lägga krokben på honom innan hans ryggtavla försvann vidare in i skogen. Efter någon kilometer så blev jag snabbt varse vart vattenmassorna tagit sin tillflykt. Jag associerade dessa sjöbildningar snarare till längdhopp än till löpning. I snårskogen bestod kampen istället att undvika att sjunka ner i dessa träskliknande fällor, och undvika att halka på de otroligt hala bergsformationerna. Det oändliga stigningarna tycktes aldrig ta slut; efter 7 kilometer var det groteskt tungsprunget. När 2 km skylten äntligen uppenbarade sig kände jag att det i alla fall fanns ett slut på detta helvete. Jag lyckades i alla fall passera en brunklädd sate som jag retat mig på i sista stora backen, tyvärr spurtade han om mig precis innan mål, den empatilöse saten. Marie och Frida hejade fram mig de sista 200 metrarna.

Efter att ha passerat Höstmilsmålgången så var jag ändå väldigt glad, en känsla som faktiskt är relativt obeskrivlig. Även om tiden skvallrade om missade målsättningar så insåg jag  ganska snabbt att jag kommer att stå vid startlinjen även nästa år. Få se om de träningsskygga varelserna: Jarmo och Stefan hänger på nästa år. Att besegra lilldjävulen som sitter på axeln och  som kontinuerligt kommenterar hur skönt det vore att gå eller helst bryta loppet, är för mig en av de stora belöningarna med att genomföra ett lopp.

För mig är löpningen en form av träningsambivalens.  Jag får inte den kicken av den och jag känner inte att jag måste ut att springa likt många andra träningsmissbrukare. Frågan är oftast istället det omvända: ”hur kan jag slippa att ge mig ut i skogen för att löpa mellan 1-2 mil i snålblåsten”. Genom att sätta upp delmål som Grabbhalvan 5 km, Höstmilen 10.6 km och sedan ett halvmaraton lyckas jag ändå hålla min envishet på rätt sida om motivationsskalan. Nu går träningslöpningen in i fas 3 med att börja processen att öka kilometerdosen, i syfte att uthärda Bratislavas halvmaraton på  2.1 mil. Tyvärr är den annalkande säsongen inte den allra roligaste med mörker, blåst, halka och kyla som främsta förtecken. Hoppas vid gud att våren kommer tidigt till Slovakiens huvudstad eftersom loppet går av stapeln så tidigt som den 27 mars.

Antingen

Ett gytter av eklektiska aktiviteter

För första gången på några år drog jag och Marie till Kulturnatten – ensamma. Barnen fick vara i Vånga hos Maries föräldrar. Jag dyrkar denna tillställning; den är mysig, stämningsfull och variationsrik. Det är dessutom skönt att slipp fyllebiten med skrikiga småungar som beter sig som man själv gjorde när man var ung. Vi passade på att äta på den relativt nyetablerade: Tandoori nights. Namnet i sig ekade groteskt falskt, något som borde fått varningsklockorna att ringa. Det visade sig dessutom att de ännu inte hunnit fått  alkoholrättigheter, något som inte lindrade min skepsis, men en lättöl senare var stämningen på topp. Det är ju tråkigt att behöva klanka ner på saker som borde vara självklara, men deras inredning påminde mera om en taskig inredd lunchrestaurang. I mina ögon så borde ägarna se restaurangen inte bara som ett matställe utan en plattform att insupa en annan kultur. Inredningen och musiken ska andas Indien; det ska vara som att stiga över tröskeln till Bombay. Marie beställde en krämig traditionell korma där banan var en av de bärande ingredienserna, problemet var att i maten fanns det inte tillstymmelse till banan. Maten var väl helt ok förutom detta generalfel, hit kommer vi aldrig mer – tyvärr.

Från Kungsgatan 1 var det inte långt till scen Z på Kulturkammaren. Norrköpingsbandet Shineth med Sebastian Roos & Anders Berlin i spetsen skulle inleda sin spelning 19.30; deras musik är en hybrid mellan lättsam pop och melodiös hårdrock. Jag hade deras första skiva sedan tidigare.  Deras lite tillrättalagda musik passade bra mycket bättre live. Låtarna som på skiva kändes aningen livlösa blev energikickade på Kulturkammarens scen. Publiken bestod bland annat av av två tanter i sina bästa år, typ 78 år, men de satt faktiskt kvar hela konserten. Var de pantertanter-groupies, hörselskadade eller helt enkelt bara musikintresserade äldre människor? Jag vågade mig också fram när bandet manade fram publiken att hämta några exemplar av deras senaste platta. Om det var ren snikenhet eller att jag inte hade skivan i min samling kvarstår att se.

Vi drog vidare för att se våra vänner i familjen Nolér spela i 40 minuter på Louise De geer. Peter är en form av ett lokalt ”musikgeni” och dottern Linnea sjunger änglalikt vackert. Deras grupp Existens blandade friskt från personliga favoriter i publikfoajén som Lisa Nilsson – ”Himlen runt hörnet”. Nästa kulturmål blev att bege sig till Stadsmuseet och lite jazziga tongångar från Trivselensemblen. Det är nu som det börjar bli som mysigast: mörker möter ljus, gammal möter ung, till tonerna av alla tänkbara musikgenrer, teatrar, utställningar och överfyllda restauranger, pubar och fik.

En salig blandning av kravlösa kulturevenemang, oftast gratis eller till  en väldigt symbolisk kostnad. I mitt tycke är det såhär en magisk dag i Norrköping ska se ut – sensationellt bra. Marie och jag avslutade med att flanera runt det underbara Knäppingsborgskvarteret, Vaxkupan, Föreningen för hållbar utveckling (Etnoduon), och till sist Skandiateatern, där Skärblackabandet ”I´ll be there” avlossade sin moderna kraftfulla rockmusik. Överväldigade av kultur begav vi oss hemåt i den bitande kylan.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Flimmer Filmfestival 2010

Brorsan och jag såg 3 filmer under festivalveckan; först ut skulle den klaustrofobiska Buried vara. Jag  hade skrivit ett utkast till en kortfilm om det temat  med just det upplägget – fragment av denna före detta unika manusidé ligger för övrigt nu i papperskorgen. Buried hade hastigt ersatts av vampyrfilmen Thirst som jag redan sett, så brorsan och jag cyklade snabbt ifrån Hörsalen till närliggande Harlekinen där thrillern/skräckisen True nature visades. En lågbudgetfilm med  höga ambitioner, okända skådespelare med potential, och valambivalensen mellan egoism och altruism, var några bärande ingredienser ur denna filmgryta. Sinnebilden av den amerikanska drömmen med fint hus, två välbetalda jobb samt en underbar dotter får sig en rejäl törn. Under en joggingtur så försvinner plötsligt dottern, för att ett år senare  abrupt dyka upp igen. Hon är en spillra av sitt forna jag, och under komma-tillbaka-processen utkristalliseras baksidan av den idylliska familjefasaden. Filmen är oförutsägbar och pendlar ovisst mellan 3 tänkbara vem-är skyldig-scenarier . Jag kan inte i  alla fall låta mig förföras av denna sävliga psykologiska thriller-drama-skräckis med ett relativt oamerikanskt slut.

Den norska zombierullen Mörka själar/Dark souls utvecklar den relativt konservativa zombigenren genom att implementera en ny uppkomstkomponent. I detta fall är det i efterdyningarna av den attraktiva norska oljan som huvudproblemet uppstår. Orangeklädda män med borrar, tar sig friheter att döda helt oskyldiga människor genom att borra i deras hjärnor. Det visar sig ganska snabbt att de inte dör, utan vissa blir aggressiva medan andra blir hjärndöda (norska). Fadern till det första offret tar själv hand om sin dotter som likt en grönsak behöver hjälp med precis allt vardagligt samtidigt han på egen hand försöker lösa gåtan med sin dotters mördare. Pappa Morten kommer mördarna på spåren och träder samtidigt in i en helt bisarr värld med motiv ingen förstår sig på, ungefär som Sverigedemokraternas partiprogram. För att vara en lågbudgetfilm personifierad så tycker jag ändå den bisarra svarta torra humorn har sin charm. Den varma fadersrolls-gestaltningen, och den minst sagt oförutsägbara handlingen gör filmen någorlunda sevärd. Norge har förresten seglat upp som ett skräckproducerande land av rang, med ett antal skrämmande lågbudgetfilmer med glimten i ögat, något som ibland kan behövas, i denna oftast stereotypa genre som ibland tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Den engelsk/rumänska samproduktionen Strigoi fick jag se själv, då brorsan hastigt blev sjuk, och han missade definitivt ingenting. 3 saker förstör filmen: 1. Den är alldeles för lång, 2. den oändliga mängd av ”Balkanhumor” var inte rolig (även om många otroligt nog skrattade i salongen), 3. de rumänska skådisarna pratar bruten engelska genom hela filmen. Att dessutom handlingen kretsar runt vem som äger vad förbryllar mig mer ju längre filmen lider – på ett negativt sätt.  Jag förstår absolut inte varför de envisas  med att prata engelska, vad är syftet? Hade det inte varit så mycket enklare och  bättre att låta de halvtaskiga skådisarna istället fått mer utrymme för själva skådespeleriet. De stereotypa karaktärernas melodifestival-fjolliga-dialog uppviglade mina ben att byta ställning varannan minut. Det enda konkret intressanta var de autentiska vyerna ifrån en traditionell rumänsk by.

Kontentan av de 3 filmerna förutom att de i sig är depressiva, är dessvärre att även kvaliteten var därefter. Filmfestivalstämningen hann aldrig sätta sig eftersom jag aldrig upplevde någon sådan. Blyga, antikarismatiska ”hallåor” indikerade att en film var på ingång; det var också det enda annorlunda inslaget -  var var festen, flärden och gratisspriten?

Jag, Marie, Hanna och Frida drog på vår första gemensamma 3D-visning. Jag själv hade sett Shrek 4 och Alice i underlandet förut på 3D. Denna gång var det Toy story 3 som stod på repertoaren. Filmen var nästan 1 timme och 50 minuter, vilket var ur en 6-årings tidsperspektiv relativ lång. Handlingen kretsade denna gång runt att Andy skulle flytta hemifrån för att börja på universitetet. Vad händer då med Andys gamla leksaker, hamnar de i: vindskartongen, universitetsboxen eller skräppåsen? Här har manusförfattarna applicerat genren ”rymma-från-fängelset- temat”, fast i barnvänligare upplaga, och det är bra, till och med mycket bra. Det är bara för en sann cineast att abdikera; 2:an tillhör tio-i-topp på efterföljarlistan, medan 3:an letar sig in bland topp-fem på bästa 3:a genom tiderna. Handlingen är fristående, men följer ändå de uppgrävda fotspåren från de  tidigare två historierna. Animineringen i kombination med 3D effekterna skapar perfektionism uti fingerspetsarna för biopubliken. Balanseringen av vuxenskämt och barnroligheter sammanvävs på ett  ultrafyndigt sätt. Den pillemariska dialogen harmoniserar fullt ut med det varierade manuset på ett skamlöst underhållande sätt. Som sagt det är bara att abdikera inför Pixars sanslöst underhållande triologi. Den vanligaste kommentaren i uppföljningsdjungeln är” behövde de verkligen göra en film till”, ”ytterligare en karbonkopia av förra filmen”. I detta fall skulle jag och barnen lätt kunna se såväl en 5 och 6:a om de fortsätter att vara sådana kvalitetsinjektioner

Agora är benämningen på torg i antika grekiska städer och användes latent som allmän mötesplats. Agora är också titeln på ett historisk drama som utspelar sig i ett romerskt styrt Egypten. Rachel Weisz (1970 London: The Mummy, Enemy at the gates, Runaway jury, The lovely bones, Fred Claus) spelar den intellektuella lärarinnan Hypatia som viger sitt liv åt astronomi och filosofi. Denna ojämlika tid är präglad av att pappsen enväldigt bestämde vem dottern skulle gifta sig med, men Hypitias kända filosofpappa älskar sin dotter och låter henne bestämma sådant själv, vilket nog inte var så vanligt. Hypatia är dessutom ateist, något som ställer till det då kristendomen knackar på dörren med vapen inte med ett kärleksbudskap. Filmen handlar också om hierarki, obesvarad kärlek, lojalitet  dessutom får vi se varför och hur världens största bibliotek Alexandria utplånades. Det är väl ingen film som man ska se lite halvtrött, men den är förfeministisk  historiskt intressant, välgjord och oviss.

En film som jag helt enkelt inte sett på 1½ år även fast jag haft den hemma är Brooklyn rules. Mina  förväntningar hade avväpnats på grund av den osedvanligt fula framsida. Min primära tanke var att se den i syfte att bara  bocka av den. Det visade sig istället vara en mycket sevärd film. Riktig vänskap rostar aldrig är det tema som tydliggörs mer än det maffiatema som såväl omslag och synopsis lurar en till. Michael, Bobby och Carmine är 3 barndomsvänner som vuxit upp i Brooklyn. Michael är den smarte som studerar, Bobby den som hederligt-arbetar och Carmin är den som successivt dras in i Maffians klor. Alec Baldwin (1958 New York: Beetle juice, Working girl, Pearl Harbor, The Departed, The Aviator, It´s complicated) gestaltar den charmige, men tillika lömske maffiabossen Caesar. Ingen av de 4 Baldwinbröderna tillhör mina favoriter, snarare tvärtom. Hans roll som maffiaboss tycks onekligen passa honom väl eftersom han levererar en helt godkänd roll. Mena Suvari (1979 Rhode Island USA:  American Pie, American beauty, Day of the dead) är tjejen som student-Miachel blir blixtförälskad i, hon däremot blir inte lika förälskad i dennes maffia vs hederlig ambivalens. Filmen skildrar de 3 vännernas upp- och nedgångar i symbios med en subtil lojalitet i  kvarter där risken att bli en brottsling är betydligt större än att bli god medborgare.

The Maiden Heist kretsar runt 3 åldrade säkerhetsvakter på ett stort museum. Det som sammanlänkar dem är deras böjelser för varsitt föremål ur en värdefull kollektion, konst som de är besatta av. Problemen för säkerhetsvakterna inleds då den nya ledningen bestämmer sig för att flytta utställningen till Danmark. Sista och enda utvägen för dem blir att stjäla föremålen innan de skeppas till vårt grannland. Problem två är att ingen av dem har någon erfarenhet ifrån kriminellt handlande. De är naiva, men ytterst målmedvetna. Det är tre riktiga ikonveteraner som står för skådespeleriet  och underhållningen i denna dramakomedi. Morgan Freeman (1937 Memphis USA: Brubaker, Robin Hood: Prince of thieves, Outbreak, Amistad, The Shawshank redemption , Bruce almighty, Million dollar baby, Batman begins, Gone baby gone). Christopher Walken (1943 Queens New York: The Deer hunter,  From a view to a kill, Waynes world 2, Pulp fiction, Catch me if you can, The wedding crasher). William C Macy (1950 Miami Florida: Radio days, Benny & Joon, Fargo, Magnolia, Wild Hogs). The Maiden heist underfundiga  och sävliga dialog mellan dessa pensionärer är onekligen filmens stora behållning. Skådespeleriet och det udda manuset tilltalade mig tillräckligt för att sätta ett medelbetyg på den.

Continue Reading »

Endorfinutsläpp, ljustillförsel  & viktbibehållning.

ENDORFINER: Skapar euforikänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret.

DOPAMIN: Ger känslor av välbefinnande, är smärtstillande och lugnande, reglerar aptiten, påverkar arbetsminnen, inlärnings och koncentrationsförmågan ökar

SEROTONIN: Reglerar sömn, aptit, sinnesstämning

ACETYLKOLIN: Ökar blodkärlens diameter, inblandad i styrning av kroppens alla organ

ADRENALIN: Stresshormon som ökar kroppens prestationsförmåga

Att röra på sig är en universalmodell mot i stort sett alla sjukdomar och fungerar dessutom som en gratis livförsäkring. Det främjar kroppens alla funktioner såväl psykiskt som psykiskt. När man sitter framför datorn och känner att absolut inget händer på skärmen så är det hög tid att bege sig ut på en kreativitetspromenad. Minimikravet är 30 minuter för att få utdelning av rörelseprocessen helst 1 timme. Ibland kan det vara svårt att komma igång, det är  bara så mycket bekvämare att  vara hemma – här är några enkla strategier:

• Ta trapporna i stället för hissen
• Lämna bilen och gör dina ärenden till fots
• Gå av bussen en eller flera hållplatser tidigare
• Ta en promenad på lunchen
• Gå till dina arbetskamrater, vänner eller släktingar istället för att ringa
• Delta aktivt i barnens fysiska lekar
• Låna grannens hund

Även om solen lyser med sin frånvaro så är ljuset i sig fundamentalt om man som individ vill hålla sig i form och få utlopp för sin inneboende kreativitet. Ljuset påverkar bland annat d-vitaminproduktionen och indirekt kalciumupptaget som i sin tur kan vara orsaken till att en person lättare drabbas av benskörhet eller inte. Promenaderna sänker ens vilopuls som sedermera stärker hjärtat eftersom det inte behöver slå lika fort som förut.

Mängdläsning och skrivprocesser är fundamentala hörnstenar i en students vardagsliv, men motivationen till att utföra dessa processer sker dessvärre inte upp på beställning. Som student måste man skapa kreativitet för att  överhuvudtaget få något gjort. Via dessa promenader frigörs lyckhormonet endorfin samtidigt som kroppen reducerar stresshormoner som adrenalin och noradrenalin. Om man har  en A4 av småproblem och inte kan sluta älta dem eller finna lösningar på dessa – ta en timmes promenad, allt känns helt enkelt mindre komplicerat när du kommer hem igen.

Vikten bibehålls och ökar successivt ämnesomsättningen  dessutom ökar kroppens förbränning av fett. 1 burk cola förbränner man generellt sett vid 2½ km och ett wienerbröd runt 6 km promenerande. Andra positiva aspekter är att rörelse sänker blodtrycket och reducerar halterna av det ”onda” kolesterolet. Cirkulationen förbättras liksom balanssinnet och koordinationen, samtidigt som immunförsvaret stärks. Promenaderna ökar också hållbarheten  i skelett och ledbrosk, vilket inte är någon nackdel då man som jag själv passerat 40-års strecket, då dessa processer går åt  en helt motsatt riktning.

Jag tycker att det också är viktigt att planera in några vilopauser där man bland annat kan läsa, blunda, titta på folk, ta en fika  eller bara njuta av omgivningarna, istället för att destruktivt sitta bostadsisolerad i sin lägenhet. Variera gärna  promenadstråken för att uppleva nya områden och att undvika att dessa blir slentriana. Som sagt att promenera mera är ett sätt att förebygga och hålla våra vanligaste folksjukdomar på avstånd.

•  Det är lättillgänglig – du kan motionera när du vill
•  Det kräver inga förkunskaper eller särskild utrustning
•  Det är skonsamt – skaderisken är i det närmaste obefintlig
•  Det är socialt och samtalsvänligt om man inte vill gå ensam.
•  Det är helt gratis och på köpet uppnås en märkbar psykisk som fysisk förbättrad hälsa

Leta bilnummer

Jag har inte vågat börja gräva i mina små egenheter som exempelvis diktatoriskt skriva listor för allt och ingenting. Det finns nog en dos av diagnos inbäddat i min personlighet, något som jag egentligen inte upplever som något riktigt  negativt – tvärtom. En aktivitet som till en början gick över styr, var min frus hobby att räkna bilnummer; man börjar på sifferkombinationen 001 och fortsätter så tills siffrorna tar slut med 999. Det är inte tillåtet att räkna in 002 förrän man först hittat 001. Min tävlingsinstinkt drev mig maniskt  att göra små kartor över kommande bilnummer bland parkeringsplatserna i Ektorp och Vilbergen, där det fanns ett överflöd av bilnummer. Ett sådant beteende är troligtvis långt ifrån normalt, men onekligen väldigt effektivt. När jag en kall novemberkväll  stod vid en bro i Vilbergen och letade efter sifferkronologimönster, märkte jag  efter någon timme att händerna börjat domna och att fingrarna börjat anta en ljusblå ton; det var vid det tillfället som jag insåg att det fick vara nog. Jag slutade tvärt med det maniska beteendet och kastade egenhändigt skapade kartor där kommande bilnummer fanns – i papperskorgen. Nu har jag återigen tagit upp detta ganska harmlösa tidsfördriv, men i rätt proportioner, som inte tar överhanden; Marie är på siffran 260 och jag letar för närvarande efter sifferkombination 456.

Musikfokusering på ny musik

Via min lilla behändiga Sansa MP-3 och nätta träningslurar kan jag lyssna på gamla godingar som kommande klassiker . Jag har minst sagt svårt att göra två saker samtidigt som exempelvis att att arbeta framför datorn och lyssna ordentligt på nyköpt musik. Genom mitt maniska musikintresse blir det automatiskt mycket ny musik som samlas på hög. Det problematiska är att frigöra tid för att kunna hänge sig åt all denna  musik fullt ut.  Kreativitetspromenaderna  är då ypperliga tillfälle att avverka och lyssna in sig på ny musik utan störningsmoment och dessutom minimera risken att efter  några låtar falla i sömn på den bekväma soffan.

Jag har några egenhändigt skapade musiksamlingar som uppdateras:  ”Metal with a touch of class vol 8″, ”A.o.r power vol 10″, ”Music for all kind of moods vol 3″, ”Ballad vol 2″, ”Mats svenska favoriter vol 3″” dessutom sätter jag ihop dylika Best of cd som Pretty Maids, Y and T, Freda, Staffan Hellstrand, Black Sabbath, Army of lovers, Europe, Foo fighters, Yngwie Malmsteen, David Guetta och så vidare, konservativt men ändå kreativt.

Läsa kurslitteratur – gående

Att flanera och läsa samtidigt funkar tvärtemot många förståsigpåares helt utmärkt; det är onekligen en vanesak, men när den fasen suddats ut så är det inga som helst problem. Precis som musiklyssning liggande på en skön soffa så har bokläsning samma effekt på mig – jag somnar efter ett tag. Att läsa gående motverkar risken att lägga ifrån sig boken för att ”vila en stund” dessutom är jag helt förstörd då jag vaknar upp. Jag har fyra böcker som jag parallellt med kurslitteraturen läser: ”Lars Kepler – Hypnositören”, ”Graham Masterton – Blind Panic”, ”Dennis Lehane – A drink before the war” och ”Jonas Jonasson  – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Min kamera  är lika med vyfinnare

Jag har alltid gillat om att ta vackra kort, men är ibland dålig på att ha med mig kameran. I och med smartphones och appar som Instagram har det hela blivit så mycket lättare. Vid dessa kreativitetspromenader utkristalliserar det sig ofta gyllene tillfällen att fånga de perfekta vyerna. Via kameralinsen går det  också att upptäcka olika delar av staden såsom man inte upplevt dem förut. Fotoprocessen i sig gör att man utvecklas som fotograf  och vågar ta lite mera kreativa och experimentella bilder.

Mindfulness

Att återvinna nuet är inget som görs i en handvändning när livstempot i samhället upprätthålls av en subjektiv tidspress, vilket alltför lätt underminerar motstrategier. Att ta sig tid att vila en halvtimme kan för många människor vara förenat med ångest, då individer upplever att de istället borde beta av det vardagliga smörgåsbordet.  Teoretiskt är det enkelt att intala sig att försöka leva i nuet; praktiskt betydligt svårare. Det blir vanligtvis bara ett ett återupprepade mantra som efter ett tag faller i glömska för att senare komma upp till ytan igen för att reproduceras i det oändliga. Förutom att vilja leva i nuet så  är det en fördel att ärligt  rannsaka sig själv, och därefter skapa nödvändiga strategier med olika rutinförändringar. Att ändra ett indoktrinerat beteende är verkligen inte det enklaste, utan det krävs tålamod och mod, men framförallt motivation. Det ständiga jagande över nya materiella tillgångar mynnar ofta ut i mer arbete, och mindre tid för reflektion. Kreativitetspromenaderna anser jag vara en källa till att rikta  uppmärksamheten bort från vardagsstress, med avsikt att uppleva nuet, utan att värdera det som vi just uppmärksammat.

Egentid – kvalitetsutrymme på egen hand

Egentid är för många en bristvara då rutinerna i vardagen tycks vara konstanta. Egentid är något som jag tror att man själv måste skapa annars är det en stor risk att införlivas i samhällets många måsten. Om man inte trivs med sig själv hur ska då andra kunna göra det? Det är viktigt att få tid att reflektera över sitt egna liv i kombination med familjen. Jag känner alltför många som ständigt uppfattar att drömmar tillhör det förgångna -  de existerade innan man fick barn, men inte nu längre. Jag anser att man vid dessa promenader ska rannsaka sig själv och på det som varit. Fundera vilka drömmar som man hade förut, finns de fortfarande kvar, är det möjligt att återuppväcka dess a och hur går man då till väga?

Väldigt många skyller på tidsbrist, barnen, eller ens ekonomiska situation då denna fråga ställs. Det är helt enkelt lättare att må lite sämre, än att planera in att göra saker som man verkligen vill göra, innan man faller ifrån eller blir alltför gammal. Det behöver inte vara sådana spektakulära aktiviteter som att bestiga ett högt berg, utan mindre krävande saker som att ta MC-kort, hoppa fallskärm, börja med flamencodans – det är bara fantasin som sätter dessa gränser. Ett antal människor anser att ens drömmar kanske inkräktar på familjen, men det är inte alls säkert, utan ens egna dröm kan appliceras på familjen så även de blir delaktiga i processen. Jag tror att när man levandegör sina egenintressen utan att inkräkta i alltför stor utsträckning på de andra familjemedlemmarnas gemenskapsschema så mår man bra, mår man bra så mår ens omgivning bra  därför är det så viktigt att ta tag i sådant som man vill göra – nu inte sen.

Personligen har jag  lyckats strukturera upp några personliga scheman på dessa promenader. Ett sådant är konkreta luckor i vardagen som numera öronmärks för kvalitetstids med barnen utan Marie; syftet är att umgås kravlöst och helst göra det utanför hemmet, där telefoner, kompisar och andra störningsmoment kan stjälpa dessa gemenskapsstunder. Jag och barnen brukar gå långpromenader till olika parker och där ha tid på oss att leka. Länets badhus är också aktiviteter som Hanna och Frida verkligen gillar. Jag brukar ta med dem på bio, teater eller museum oftast i symbios med ett hägrande glasslöfte. Personligen tycker jag att kvalitetstiderna ska planeras in i almanackan,  annars är det en stor risk att skjuta upp kvalitetstiderna med en armada av dåliga ursäkter: ”Det kom saker emellan, Vi tar det nästa vecka, Jag känner mig lite krasslig”.

Väskinnehåll och utrustning

Bra skor med stöddämpningsfunktioner är  dyrken till  att avverka många effektiva 1 timmes kreativitetspromenader utan att få ont i olika delar av kroppen och på så sätt strunta i att gå fler långa promenader. I axelväskan har jag med mig kurslitteratur, skönlitteratur, block/pennor, plånbok, nycklar, mobiltelefon, kamera, mp-3. Om solen är på sitt bästa humör är det också en fördel att ha med en bra solkräm.

Continue Reading »

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »

Nu var det klart

Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin, Socialdemokraterna sitt sämsta. Efter ett evigt gnatande om skattesänkningar, rut-avdrag eller inte och arbetslinjen vs bidragslinjen stod Alliansen som ”segrare” -  med SD som vågmästare; ett mardrömsscenario för en minoritetsregering.

Sverigedemokraterna

Att de kom in i Riksdagen och dessutom iklädd en destruktiv vågmästarroll anser  jag ha sin grund i att det dels blåser sådana politiska vindar för i stora delar av Europa, dels för att media hätskt utmålat alla politiker som rasister, när de väl försökt diskutera integrationsfrågor. Politikerna har i mitt sätt att se det fått oförskämt mycket kritik för sin passivitet. Deras tystnad beror i mångt och mycket om medias självvalda fokusering på att de som tredje stadsmakten ska ha ensamrätt att reagera på partier eller politiker som anstränger sig att föra fram integrationsfrågan på den politiska agendan. Media vinklar genast detta på ett ytterst  endimensionellt sätt, som  om att Hitler himself har återfötts. Media klankar snabbt ner på politiker och dess förmåga att förtränga ämnet i debatter, men de själva likt hökar manipulerar den politiska agendan ständigt. Det blir en form av moment 22 läge för politiker: att föra fram seriösa integrationsfrågor och då bli utpekade som rasistiska och indirekt äventyra sin personliga ställning som partiets vs helt enkelt inte ta debatten, med följder att SD helt legitimt och strategiskt får ensamrätt på frågor som engagerar alla i det svenska samhället.

Alla partier borde i symbios med invandrarna så fort som möjligt skapa ett gemensam och seriös plattform där dessa brännheta frågor diskuteras. Media i sin tur  förhålla sig sakliga och neutrala, i syfte att konkretisera problemlösningarna. På så sätt tar man udden ur SD argumentation, löser problemen gemensamt, vilket innebär att inte ett parti eller några enstaka politiker kan bli föremål för mediadrevets  rasistpoängterande hybris.

Min personliga åsikt som nationalist (INTE RASIST) är ur ett ”sunt-förnuft-perspektiv”. Jag tycker att integration och mångfald är något väldigt viktigt för ett välmående och demokratiskt samhälle. Vi är ett litet land som tillhört de länder som tar emot mest flyktingar ifrån drabbade länder vid krig och misärer. När andra stora länder tar emot procentuellt färre flyktingar än Sverige så ska vi ta in ännu flera människor i landet. Några bakomliggande faktorer till detta är inte bara att visa att vi är ett storsint land med världens bästa demokratiklimat, utan också ta emot ett ”bidrag” ifrån FN för varje flykting som ett land tar emot, något som ibland missas i debatten.

Oändliga studier visar på att ett lands språk är bästa vägen in i ett nytt samhälle. Det hjälper då inte att implementera dessa språkkunskaper enbart via teoretiska skolformer, utan måste kompletteras praktiskt genom socialisation och möten med det nya landets kultur och människor. Har de inget jobb så har de ingen grundplattform att praktisera det svenska språket på. Det här är ju ingen nyhet, utan alla politiker är väl medvetna om detta. Tar vi in för många invandrare utan att ta hand om de som vi redan tagit in så blir helhetsprocessen långt ifrån optimal, men statistiskt sett ser det bra ut. Det utmynnar självklart i större segregation, ett bidragstagande, en ökad stigmatisering från de som anser att de kommer hit för bidragens skull. Det är inte så enkelt att motverka dessa flaskhalsar om de inte kan få jobb i det nya landet. Ohälsan hos dessa individer ökar då många vill göra något med sin framtid, men indirekt inte får rätt verktyg av politikerna. Många invandrare har en familj att försörja och det  blir betydligt svårare om man som nykomling inte har samhällstryggheten med ett jobb – det skapar ohälsa  och utanförskap på alla plan.

Jag anser mig inte vara rasist genom att ha en åsikt att den svenska integrationspolitiken fungerar förhållandevis dåligt. Syftet är att successivt slussa in nyanlända människor till arbete eller föreningsliv för att de lättare ska integreras in i det svenska samhället  – efter det kan vi ta in flera människor. Som det ser ut nu så finns det ingen enhetlig strategi och problemen bara hopar sig, och i en snar framtid spricker bubblan och då lär detta groende missnöje utvecklas i en oacceptants som varken gynnar nyanlända eller ”svenskar”.

Socialdemokratins akilleshälar

När jag pratat med människor som dogmatiskt alltid röstat på Socialdemokraterna var det osedvanligt många av dem som i årets val vänt partiet ryggen och röstat på Moderaterna. Det krävs mycket för dessa indoktrinerade individer skulle byta ifrån ”det enda rätta” till partiets raka motsats. Jag har följt debatter, läst mycket i olika tidningar och diskuterat detta med såväl yngre som äldre personer och de 3 främsta anledningar till detta är i mitt tycke:

1. Mona Sahlin som stadsminister är grundat i att hon dels är en kompetent politiker som varit lojal partiet sedan barnsben och att Socialdemokratin ”krävde” att en kvinnlig ledare vore passande – dessa variabler gjorde att hon fick den posten samt att det dessutom var en bristvara i partiet över tänkbara kandidater till denna post. Tobleroneaffären och ineffektivitet med andra politiska uppdrag är ingredienser som ligger henne till last. Jag saknar karisma, detaljkännedom, timing , äkta självförtroende, vilket jag inte lär vara ensam om då Mona Sahlin finns långt ner i listan över partiledare som svenska folket har förtroende för – den positionen innehar Fredrik Reinfeldt; han är hennes raka motsats. Det är egentligen helt fel att partiets ansikte utåt får en så stor uppmärksamhet istället för själva politiken bakom dem, tyvärr har det visat sig så att många röstberättigade ändå ser till personligheten framför politiken. Ta bara Norrköpings egna Lars Sternqvist; han utstrålar också trygghet, kompetens och ett äkta lugn precis som Reinfeldt; det är en sådan person som Socialdemokratin behöver hitta (fast med mindre prat och lite mer verkstad). För varje dag som går gnuggar sig Moderaterna och Alliansen händerna och ber nog till högre makter att den Socialdemokratiska dogmatiska solidariteten låter Mona Sahlin få fortsätta på posten som partiordförande i 4 år till.

2. Kommunistsamarbetet är något som lyckats med konststycket att få Socialdemokraternas bägare att rinna över och i det höga priset blev att många råsossar röstade på det ”nya arbetarpartiet” istället. Att Lars Ohly tillhör den skara som skäller mest på Sverigedemokraterna  är i sig fantastiskt, då kommunisterna själva inte var guds bästa barn. Stalin och Lenin med flera är väl historiska personer som inte är bättre på pappret än exempelvis Hitler. Att se Lars Ohly ständigt hånle och ge sig i kast med att modifiera uppgörelser och förslag på eget bevåg spelar bara alliansen i händerna.

3. Avsaknad av konkreta och nyskapande idéer i ett modern samhälle. Jag ser mig som kapitalistkommunist, realist och visionär något som minsta sagt är konfliktfyllt. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att vi lever i ett annat samhälle än det som existerade på det ”glada” 50-60-talet. Socialdemokraterna måste återta sin själ i symbios med ett 2000-samhälle och därifrån rannsaka sin politik för att utvecklas och återigen börja tilltala gamla som nya väljare..

Sammanfattning: Sparka Mona Sahlin, kasta ut Lars Ohly och kommunisterna ur det rödgröna samarbetet och uppdatera kollektivismen på den politiska agendan och inte bara blicka tillbaka på tiden som varit. Passa också på att byta ut finansministern Thomas Östros vid denna uppdateringsprocess, han inger varken förtroende eller engagemang – han bara skäller, gnäller, lyssnar inte, svarar inte på frågor och tycks leva i en parallell verklighet där  bland annat finanskriser inte existerar.

Min vision för ett samhälle i balans

I ett postmodernt samhälle där globalisering, individualisering och pluralistvalfrihet bestämmer samhällsfärdriktningen är jag för att implementera en 2000-talets kollektivism, inte återinföra, utan bara jämna ut samhällskrav som många människor har svårt att hantera. Tid och rum ska rationaliseras i den grad att vi inte hänger med längre, livskvalitet och egentid tycks vara begrepp som vi människor måste spara in på i syfte att skapa kapital för att kunna konsumera oss glada och hålla samhällshjulen igång. Föreningslivet, idrottsrörelserna som successivt tappar mark för varje år som går kommer snart att vara en skugga av sitt forna jag. Då kan man fråga sig vad det spelar för roll egentligen; samhällsutvecklingen tar ju automatiskt bort sådant som blir föråldrat. Problemet i detta fall är att föreningslivet i sig är en grogrund för solidaritet, något som jag anser vara fundamentalt. Civilkurage, empati, att hjälpa varandra utan att ta betalt är ingredienser som  genomsyrar hela bibeln – de är grundläggande, men de har dessvärre fått stå tillbaka för att samhället ska bli så rationellt som det bara går -  vilket inte alltid är det förenligt med livskvalitet och egentid.

Jag har sedan barnsben varit delaktig i olika föreningar, idrottsrörelser och styrelsearbeten. Som spelare, ledare, reseansvarig, kassör, problemlösare och medlare blir man väldigt snabbt medveten hur många olika människor som ingår i kollektiviseringen och hur bra samarbetet oftast blir genom att det är olika människor inblandade med olika kompetens och erfarenheter i livet. Vissa individer sköter tvätten, några är åskådare medan andra snickrar eller fixar fikat. Det finns inga egentliga krav som i arbetslivet att jobba heltid, utan här jobbas det oftast på en ideell basis med intresset att kunna vara en kugge i ett större sammanhang. Den kravlösa gemenskapen skapar ofta en gryta av många olika personligheter, unga som gamla, invandrare som ”svenskar”, vilket medför att människor möts, lär känna och respektera varandra på ett naturligt sätt. Kollektivism med ett gemensamt mål förebygger rasism och ökar chansen till en ökad integration. Gemenskapen minskar klyftorna mellan ung och gammal då de yngre helt plötsligt inser att de äldre även också kan vara coola och ha massor av erfarenhet att dela med sig av. Det är ju ett ypperligt sätt att främja bra förebilder och en bättre samhällsrespekt. I detta förslag slås många flugor i samma smäll. Det vore intressant att öka föreningarnas ekonomiska situation i kombination med att kunna få medel att ta in personer som brottas med ett ”utanförskap” och  då främja ett samhälle som i högre utsträckning bygger på samarbete i harmoni med individualism.

28:e middag traditionen och historien bakom

Det hela började i mitten av 1998 då jag och Marie endast varit ihop ett litet tag. Vi bestämde oss för att försöka äta ute på restaurang en gång per månad och till en början med så nära den 28:e som möjligt eftersom det var det datumet som vi förlovade oss. Det här var vårt sätt att unna oss lite lyx och flärd för att särskilja vardagsrutinerna åt. Ett av kriterierna var att försöka att inte ha med oss barnen på grund av att det oftast blir någon form av stressmoment. Det har blivit ett restaurangbesök varje månad sedan 1998, vilket genererat i 150 olika lyxiga mattillfällen. I många fall har vi kombinerat en middag med något evenemang eller konsert som exempelvis: Bryan Adams, Kiss, The Real Group, Lena P & Orup, Tom Jones, Rondo Veneziano med flera.

Många 28:e middagar har skett utomlands i städer som Riga, Tallinn, Firenze, Venedig, New York, Köpenhamn, Åbo, Toulon, Paris, London, Birmingham, Bath, Oxford, Prag, Cambridge, Barcelona. Vi har fått smak på indisk mat så i de flesta städer har vi testat Korma, Vindaloo och Naanbröd av alla dess slag. Det bästa indiska käket var nog i den pyttelilla engelska staden: Bury S:t Edmund – omänskligt gott. Det sämsta stället alla kategorier var i New York där den indiska ägaren sov såväl vid den urusla servicen som när han lagade maten.  Thailändska och Italienska  matkulturer är vi maniskt fästa vid och på besök i andra städer letar vi i stort sätt bara efter den typen av restauranger.

Det har blivit så att vi försökt variera och beta av framförallt Norrköpings restaurangbesök. Nya ställen öppnar medan andra stänger ner sin verksamhet. Det ställe som tycks vila en ”förbannelse”  över är Kungsgatan 1; där har många restauranger huserat, utan något lyckat resultat kanske är stället/platsen alltför oatmosfäriskt med all trafik utanför?  Vi får se hur det senaste tillskottet Tandoori Nights lyckas med matförbannelsen; att det är Indiskt borgar ju för en viss form av smakkvalitet. Några av våra absoluta favoriter i Norrköping är: Sing Thai, Pappa Grappa, Meze och Indra.

Tidbrist, mindre ekonomiska möjligheter,bekvämlighet, ”fel” öppettider är några ursäkter som vi använt som argument i syfte att besöka samma restauranger fler gånger samma år. Ett av våra andra matkriterier var att inte äta på pizzerior eftersom vår vardagsflyktstrategi inte riktigt såg den typen av matställen som riktigt ”representativa” – något vi ruckat på några gånger. Stenugnsbakade pizzerior har onekligen höljt statusen och kvaliteten några snäpp; det helt enkelt en gråzon som man får acceptera som gourmand.

Det kan verka lite trögambitöst att ta med alla besökta restauranger sedan starten i detta blogginlägg, men det kan vara lite kul att ögna igenom lista och då upptäcka gamla favoriter som gått i graven eller som bytt namn. Jag och Marie kan i alla fall varm rekommendera att beger er ut och upptäcka er själva som er egen stads utbud av matkultur. Det är ett utmärkt sätt att slappna av på, inspireras, träffa folk, kombinera med evenemang, få känna sig lite ”sofistikerad” och uppassad.

28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar

1998

Jan               Highlander Inn

Feb               3-rätters Hos Kalle & Gull-Britt

Mar              Choy´s Garden

Apr              Charlie´s

Maj              O´Leary´s

Jun               Ninos (Halmstad)

Juli               Söderköpings Brunn

Aug              Pappa Grappa

Sep               New Orleans (Trädgårdsgatan)

Okt               Palace (Bråddway)

Nov              Choy´s Garden

Dec              Ghengis Khaan (Linköping)

1999

Jan               New Dehli

Feb               Thai (Bråddgatan)

Mar              China

Apr              Athena

Maj              Le´ Mansion

Jun               Le Jardin (Trädgårdsg)

Juli               Marinara (Merano – Italien)

Aug              Thai (Bråddgatan)

Sep               Pappa Grappa

Okt               Gu`skelov

Nov              President

2000

Jan               Kina Malaysia (Linköping)

Feb               Löfstad Slott

Mar              Durkslaget

Apr              Butler´s

Maj              Peking House (Buffé)

Jun               Thai (Bråddgatan)

Juli               Wasa stugan (Mora)

Aug              Olympia (Linköping)

Sep               Sing Thai

Okt               Peking House (Buffé)

Nov              Taj Mahal (Prag)

Dec               Babylon (Trädgårdsgatan)

2001

Jan               Tre rätters -  hemma

Feb               Charlie´s

Mar              Rest. China (Linköping)

Apr              Shanghai (Örebro)

Maj              Pappa Grappa

Jun               Hard Rock Café (New York)

Juli               Bröllopsmiddag (Kalle & Gull-Britt)

Aug              Foo Bar (Drottninggatan)

Sep               Choy´s Garden

Okt               Palace (File´ frossa)

Nov              Harry´s

Dec              Athena

2002

Jan               Sombrero (gamla Chamiram)

Feb               Beirut

Mar              Sing Thai

Apr              Spisrosen/Pronova lunch

Maj              Afrodite (Grekisk/Linköping)

Jun               Mauritzbergs slott

Jul                Usha (Stratford-upon-Avon  – england)

Aug              Stadsmuseumet

Sep               Highlander Inn

Okt               3-rätters i hemmet

Nov              Beirut

Dec               Choy´s Garden

2003

Jan               China (Nya lokaler vid Salutorget)

Feb               New Dehli

Mar              Carl Johan

Apr              Sahara (Libanesisk mat sedermera nedbränd – Drottninggatan)

Maj              La Uva (Min släkt/Söderköping)

Jun               Elevant (Indiskt/Tallin)

Jul                Akropolis

Aug              Zeus

Sep               Laxholmen

Okt               Gasten (Bråddgatan)

Nov              Pronova Pappa Grapa

Dec              3-rätters hemma

2004

Jan               The Cromwell House

Feb               Sukiyaki

Mar              La Famiglia Giovanni (Linköping)

Apr              Sangria (Linköping)

Maj              Butlers (nyinrett)

Jun               Mattam Bagdad (Linköping)

Jul                Slottsvillan (Vadstena/grillbuffe)

Aug              Bryggeriet (f.d Foo Bar)

Sep               S:t George (Repslagargatan)

Okt               Lindt  (Ikanohuset Linköping)

Nov              Wieng Thai (Eskilstuna)

Dec              Nyårsmiddag (Familjen Nolèr hit)

2005

Jan               Bomullsfabriken

Feb               Pizzeria Vesuvio

Mar              Istanbul Grill (Spiralen ströget)

Apr              Wreta Gestgiveri

Maj              Singh Thai

Jun               Bravur (Kungsgatan)

Jul                Arkösund Hotell

Sep               O´Learys (ny ägare)

Okt               Sukhothai (Link)

Nov              Pappa Grappa pizzeria

Dec              Burger king/Lindt´s

2006

Jan               Roma (Barcelona)

Feb               Bella Toscana (Barcelona)

Mar              Goa  (Barcelona)

Apr              La Vaca Paca (Barcelona)

Maj              Golden Bangkok (f.d Bryggeriet)

Jun               Restaurang Lokal (Kungsgatan)

Jul                Yogi (Indiskt, Linköping)

Aug              Vildmarkshotellet (buffé)

Sep               Texas long horn (Linköping)

Okt               Florens (Lubeck)

Nov              Bollywood (Lubeck)

Dec              Gula Huset (Linköping)

2007

Jan               Bomullsfabriken (gamla Guskelov)

Feb               Kniv och gaffel (Linköping)

Mar              Durkslaget (ny ägare)

Apr              Gasten

Maj              Sergio´s  (Åbo)

Jun               Indima   (Åbo)

Jul                Athena

Aug              Glacebolaget (parfait)

Sep               Riverside Grand Hotel

Okt               Akropolis

Nov              O´Leary´s

Dec              Papa Grappa

2008

Jan               Black horn (Lord hill)

Feb               Thai House

Mar              Asti Trattoria (Pierros Restaurang – G: Rådstugugatan)

Apr              Taj Rasoi (Göteborg)

Maj              Pasta plus  (Göteborg)

Jun               Indian Raja (Riga)

Jul                Fiskmagasinet

Aug              Texas Long Horn (Norrköping – Kungsgatan)

Sep               Kvarterskrogen Asken (Bråddgatan)

Okt               De Geer (Orup & ph med Annicka & Urban)

Nov              Black Lion Inn (G:a Rådstugugatan)

Dec              Forno Italiano & Papas Tapas (Hörnet S:t Persgatan/Kungsgatan)

2009

Jan               Scandic Hotell Nord

Feb               Olai (f.d Olai puben)

Mar              Manesa (tapas) Norrk.

Apr              Domherren (Hjärna)

Maj              Tre små rum (Trosa)

Jun               Raj Mahal (Toulon)

Jul                Le Colibri (Toulon)

Aug              Sabai Tong (Kungsg 1)

Sep              Athena (Jubileumsbuffé)

Okt               Mozzarella (Linköping)

Nov              Indria (Bråddgatan)

Dec              Meze (gamla  Gasten  – Libanesisk mat)

2010

Jan               La Uva (St:Persg)

Feb               Ektorps Sportbar

Mar              Asken (Knäppingsborg)

Apr              Mimmis Visthus (Knäppingsborg)

Maj              Stegeborgs Hamnkrog

Jun               Asian Garden ( gamla Choys garden)

Jul                Stjärnkrogen (IFK-Arenan)

Aug              Tandoori Nights (Kungsgatan 1)

Sep               Mitropa (tjeckisk mat)

Okt               Rest. Arze (Kungsg 1, Libanes)

Nov              Våffelmakeriet Sandg 1

Dec              Durkslaget

2011

Jan               Texas Long Horn (Norrk)

Feb               Bagarstugan Brasserie

Mar              Restaurant Sangria (Norrk)

Apr              Bondens Crepêrie (Sörping)

Maj              Thai fu quing (Vimmerby)

Jun               Lindbergs lila thai (Vimmer)

Jul                Meze (10 år – Marie val)

Aug              Lilla krogen (Kungsg 72)

Sep               Enoteket (Laxholmstorg)

Okt               Candle rest. (Albrektsv 79)

Nov              Rest Mandarine (Butängen)

Dec              Ardor (The lamp Hotel)