Livskvalitetsfaktorer att stoppa i munnen

I och med min och Maries landsättning av ”varannan-vecka-recepten-strategin” 2005 så har vår kompetens i köket ökat markant. Strategin består utav att ena veckan ombesörjer jag för en middag och en efterrätt, veckan därpå min fru. Det primära kriteriet är att receptet i sig ska vara nytt, dock en sanning med modifikation eftersom det finns miljarder äppelpajrecept runt om i världen. Middag och efterrätt behöver nödvändigtvis inte tillagas samma dag, bara de blir gjorda under ens egna vecka. På så sätt har den ansvarige relativt god tid på sig att leta, planera och köpa in råvaror till de båda recepten. Syftet med detta var från början ett försök att använda sig av de många och fina kokböckerna som innan dess bara agerat dammagneter. Från att vara medioker kock som föredrog själva ätandet, till att bli riktigt händig i köket blev resultatet av denna veckovisa receptjakt.

Jag har för tillfället snöat in på klassisk svensk husmanskost. Mina senaste recept har varit sådana som jag vuxit upp med, sådana som jag prenumererade på under min uppväxt. Mamma stod för 95 procent av all matlagning, pappas patenterade köttbullar för resterande. Då min käre mor härstammar från Toscana i Norra Italien så har det blivit nästan lika mycket husmanskost som traditionella italienska rätter på middagsbordet.

Dillkött, skånsk kalops, mustig  köttgryta samt några exotiskt inslag var några av rätterna som jag lade till kosthandlingarna. Mina minutiösa förberedelser genomsyrades av att helt enkelt ha tiden på min sida, något som reducerade såväl stress som fatala misstag i köksmiljön. Att reproducera mammas kalops och dillkött var onekligen en djävulsk utmaning, men med ett adekvat recept löser sig väl allt? Icke sa Nicke, matkonstellationerna präglades av att de inte alls smakade som hos mamma, även fast jag följde recepten slaviskt och nästintill bara använde mig av ekologiska råvaror, köttet köptes exempelvis på Skönero. Det är kanske där hela hemligheten ligger, jag hade för bra råvaror till mitt förfogande, något som måhända skapade en smakdiskrepans gentemot processade moderna glutamathärdar?

När man väl tillskansat sig tid för att laga dessa tidskrävande recepttingestar så är det ju aldrig fel att göra processen ännu trevligare, vilket i sig skapar en cocktaileffekt utav livskvalitet. Jag brukar harmonisera matlagningen med att:

• Lyssna på ny musik som gamla klassiker på väldigt hög volym

• Lyssna på radion, dock inte den reklamfinansierade.

• Vardagsmotion i form av att parallellt damma, dammsuga, skura och flytta om i lägenheten.

• I bland ta mig  friheten att smutta på lite sambucca, körsbärsvin eller Amaretto.

• Strukturera upp, och bocka av saker på min. ”borde-jag- snart-göra-lista”

• Läsa korta avsnitt ur tidningar eller böcker.

Betygen blev slutligen dessa:

Skånsk kalops: 3½ av 7

Dillkött: 3 av 7

Mustig köttgryta: 3½ av 7

Stuvad vitkål: 4 av 7

Äkta risotto med saffran: 4 av 7

Potatis- och löksoppa: 4 av 7

Tabbouleh med limekyckling: 4 av 7

Indisk Mulligatawnysoppa: 4 av 7

Matbetygen är för övrigt:

7. Fulländat gudomligt

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Länge sen sist

När jag i ensamt majestät tågluffade runt Europa i tonåren såg jag också min sista James Bond film på bio. Staden var London, platsen Leicester square och filmen ”A  view to a kill” med Roger Moore. För mig har Bondkaraktären dränerats  på substans för varje Bondfilm som passerat bioduken sedan ”Octopussy”. Upphovsmakarna har dels varit kedjade vid författarens Ian Flemings kalla-kriget-romantik-böcker samt fångna sin egen agentidentitet som de lyckades förinta hur många gånger som helst. Genom att überreproducera Bondattributerna som: en flashig ingress, Bondlåt, spektakulär actioninledning (gärna på skidor), ett knippe utomjordiskt snygga Bond-bimbo-brudar, en klyschig endimensionell Bondskurk i symbios med att James Bond hinner avstyra jordens undergång 2-3 sekunder innan katastrofen inträffar och så vidare.

Bondfilmerna i sig blev mera en produkt-placerings-orgie än en ”riktig film”, storyn blev bara en restprodukt när kommersialismen fått säga sitt. Ian Flemings romantiserade spionhistorier med miljoner ryska soldater kändes också väldigt malplacerade långt innan de ens hade fått premiär. De senare filmerna har dock lämnat det kalla kriget bakom sig för att istället avhandla den globala terrorismen. Amerikanska agentfilmer som Bourne med Matt Damon, och Mission impossible med Tom Cruise lyckades föra agentarvet vidare medan Bond ständigt havererade.

Detta är den tredje filmen med Daniel Craig som Bond. Den första hette ”Casino Royale” och kom ut 2006, ”Quantom of Solace” hade premiär 2008, en film som för övrigt var Bondhistoriens enda uppföljare. Casino Royal var dessutom en remake av en James Bond parodi som spelades in 1967 med David Niven i Huvudrollen. Daniel Craig har kontrakt på två filmer till, något t troligtvis kommer att utökas, då Skyfall slagit Brittiskt premiärrekord, före filmer som Harry Potter.

Skyfall är första riktiga filmen där Ian Flemings litterära skugga inte skymmer Bondtemat, en epok gick i graven, något som i mina ögon var helt nödvändigt. Här har upphovsmakarna sneglat på Christohper Nolans nygjutning av den bevingade superhjälten Batman. Dessa kritikerrosade kassasuccéer inspirerade upphovsmakarna till en mörkare och personligare skildring av den brittiska superagenten. I Skyfall passar Daniel Craigs karga utseende som handen i handsken i symbios med att de infogat en trovärdig backstory-skildring av James Bond förflutna, vilket ger en tyngd till karaktären, något som helt saknats förut. Ledordet för storyn, Bond och hela konceptet är: nystart, något som lär locka folk till biograferna, de som för länge sedan gett upp hoppet på Bondfilmerna, precis som jag själv. De fyra år som gått mellan Quantum of Solace och Skyfall är för övrigt det längsta uppehållet i Bondserien, utan ett byte av skådespelare i huvudrollen.

Storyn är simpel, men ändå tillräckligt intresseväckande, när Bonds lojalitet gentemot bossen M sätts på prov. MI6 blir provocerade, attackerade och synliggjorda av en okänd gäckande skugga som hela tiden ligger steget före den tillsynes förlegade underrättelseorganisationen. Två adekvata teman i rullen är pånyttfödelse och hämnd. Filmen inleds med en spektakulär biljakt i sann James Bond anda följd av en superläcker bilddekor till Adeles sköna Bondlåt: ”Skyfall”. Det är precis som vanligt, fast ännu snyggare, ännu tuffare och ännu mer bombastiskt. Ola Rapace gestaltar bihansgsskurken utmärkt och får på köpet osedvanligt mycket utrymme, utan att säga ett enda ord, typiskt svenskt. Därefter antar filmen successivt en annan karaktär gentemot tidigare alster. Bonds förflutna framavlas intelligent för varje bildruta som passerar bioduken, ingredienser som förstärker karaktären, storyn och hela filmen i sig. Actionscenerna är fantastiska, men inte overkligt fantastiska, utan mer som att detta skulle kunna utföras på riktigt. Manusluckorna är många, men inte fler än i andra actionfilmer. Istanbul, London, Macau, Shanghai och de Skotska högländerna beskrivs bildligt sett optimalt, utan för den skull kännas som resebyråreklam.

Med en Daniel Craig som klippt och skuren för rollen, underbara machobyråkratiska Ralph Fiennes, och gudomligt grymme Javier Bardem, får skådespeleriet sig en renässans i Skyfall, och höjer den nivån markant gentemot andra Bondrullar. Javier Bardem som spelar Bondskurken Silva gör en sen introduktion i filmen, vilket är såväl ett annorlunda men oerhört lyckat filmiskt grepp. Regissören Sam Mendes (1965, Reading, England. American Beauty, Road to perdition, Revolutionary road) har lyckat med konsttycket att göra en tvättäkta actionfilm med både djup och klass. Jag tillhör kategorin av tittare som föredrar en Bond som inte räddar jordens befolkning genom att koppla ifrån någon form av destruktiv manick i syfte att rädda världen eller Europa i sista stund. Ett Bondfenomen som befriande nog lyser med hela sin frånvaro. Skyfall kan oväntat mäta sig med såväl ”The Avengers”, ”Mission impossible 4″ som ”Batman begins, inte lika bra men inte så jättelångt ifrån.

Sammanlagt skrev Fleming 14 böcker om James Bond, alla under sina semestrar i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Rättigheterna till Flemings romaner köptes under tidigt 1960-tal upp av Albert R. Broccoli och Harry Saltzman som tillsammans startade produktionsbolaget EON Productions. Filmerna om agent 007 är den tidsmässigt längsta serien filmer i filmhistorien (50 år 2012) och dessutom den som tjänat in mest pengar. De 22 Bondfilmer som producerats av EON Productions har dragit in närmare 5 miljarder amerikanska dollar enbart i biointäkter. Räknas intäkterna från samtliga filmer om till dagens penningvärde stiger summan till över 11 miljarder amerikanska dollar. Närmaste konkurrenten är Harry-Potter filmerna, tar man hänsyn till inflationen under Bondfilmernas snart halvsekel långa historia är emellertid James Bond-serien ohotad etta. Alla tiders största Bondsuccé, Åskbollen, spelade, omräknat i dagens penningvärde, in nästan en miljard amerikanska dollar, det vill säga ungefär lika mycket som Sagan om ringen filmerna.

Sean Connery född 1930  (6 filmer: 1962-67 och 71)

George Lazenby född 1939  (1 film: 1969)

Roger Moore född 1927   (7 filmer: 1973-85)

Timothy Dalton född 1946  (2 filmer: 1987-1989)

Pierce Brosnan född 1953  (4 filmer: 1995-2002)

Daniel Craig född 1968  (3 filmer 2006-2012)

Mina favorit-James Bond-filmer har baserats på den Bond jag gillat allra mest nämligen Roger Moore. Dessa ”mästerverk” är kronologiskt: ”Live and let die” (1973), ”The spy who loved me” (1977),  ”For your eyes only” (1981) och” Octopussy” (1983). I dessa teknikorgier har tidens tand hunnit sätta tänderna även i mina favoritrullar, men jag ser dem utifrån andra ciniastglasögon. Jag kan bara säga att den senast Bond inte är långt ifrån denna välrenommerade filmtopp, vilket är ett oerhört gott betyg.

V.45  – Fokus på innovationer och entreprenörskap

När ålders – och erfarenhetsdiskrimineringen tagit ett kraftfullt men genant strypgrepp på mig i samklang med att jag testat åtskilliga okonventionella hitta-jobb-strategier såg jag starta-eget-företag som en potentiell möjlighet. Symboliken med min ålder kändes som ett kall och jag kollade genast in kalendariet för att hitta denna tillsynes intressanta föreläsning en ovanligt vacker onsdagsförmiddag. Evenemanget var sedan länge förbokat,  något som tvingade mig att göra en ”fuling”, det vill säga spela hjälplös och sårbar .”Jag bara måste in, och står gärna längst bort, bara jag får höra föreläsningen”, blev mitt mantra i några ovissa minuter. Det ambivalenta klartecknet krävde att jag inte tog någon macka från de som bokat plats. Det gröna ljuset var nog en kombination av moderskänslor som ungdomlig osäkerhet hos värdinnan. Runt 30 personer hade samlats i detta minimala rum i Strykbrädan lokaler på plan 2. De som arrangerade föreläsningen heter Venture cup och är en icke-vinstdrivande organisation som är ett samarbete mellan alla Sveriges Högskolor/Universitet, Näringslivet och Offentliga sektorn. Essensen i deras verksamhet är en tävling där bästa affärsidé årligen koras. Inspiration, nätverk och affärsutveckling är deras tyngsta ledord. En timmes föreläsningen ville kortfattat konkretisera: ”Hur vet man att ens affärsidé fungerar i verkligheten” eller ”Från idé till framgångsrikt företag”. Jag upplevde såväl föreläsarskans som innehållet som mycket givande, och antecknade så att skinnet på knogarna avskildes. Förutom rundvandringen i de två  estetiska planen så lyckades jag snika med mig en macka, tyvärr tog jag fel sort och fick med mig räkmackan istället för skinksmörgåsen, något som gladde min fru.

Det andra evenemanget bestod av en idémottagning utan anmälningsplikt på Strykbrädan. Hit kunde man komma mellan klockan 09.30-120 och brainstorma idéer med duktiga affärscoacher och andra aktörer, högt eller lågt. Jag var först av alla och inledde processen genom att sätta mig i den mycket bekväma fåtöljen. Draknästetkänslan smittade genast av sig på mig när VD för Nyföretagarcentrum: Johan Listenius, och Verksamhetsansvarig på New Factory Norrköpings Science Park  Fredrik Borgsjö undrade vad jag hade på hjärtat. Drakduon studerade mitt embryo till affärsidé ingående med groteskt vältrimmade falkögon. Lika ödmjuk som vis, var Fredrik ärlig. Han förklarade att han hade svårt att se hur man tjänar pengar på detta koncept. 40 minuter senare tackade jag för mig, det var ett välbehövligt uppvaknande som skedde denna torsdagsmorgon. Mitt uppdrag blev att konkretisera vad jag vill göra, och hur jag uppnår detta på ett mycket mer intresseväckande sätt än i nuläget.

Nice halvmaraton och Squashstegen

Min nära-döden-upplevelse i squashhallen för några veckor sedan mot bittre konkurrenten Mr Hjortberger var grunden till en veckas ofrivillig ledighet från allt som har med träning och tävling att göra. Jag var konstant alkoholistsvag, och hade feber vart om annat dessutom var jag genomförkyld. Min strategi för att kunna ta revansch mot oberäkneliga  Börje Bjurström baserades på vila, vila, vila och god sömn. Försökte parallellt dricka massor av vatten och äta nyttigt, det vill säga mestadels nötter, grönsaker och keso. Tyvärr blev processen en segdragen historia som inte hann lägga sig till min nästa drabbning sju dagar senare. Matchen mot Börje Bjurström var en orgie av felträffar, och jag stod dessvärre för merparten av dem. Jag till och med vann ett set genom detta omedvetna segervapen. Efter varje bollduell frustade jag likt en välrenommerad porrskådis, det blev inte riktigt en nära-döden-upplevelse, men inte långt därifrån. Varje bollduell kändes som en Kiljimanjarobestigning, det var bara syrgastuberna som saknades. Börje läxade planenligt upp mig med de komfortabla setsiffrorna: 11-4, 10-11, 11-7, 11-9 det vill säga 3-1.

Med tre dagar kvar till Höstmilen bestämde jag mig i samma veva att avpollettera det krävande terrängloppet, nu var det helt enkelt operation ”bli-frisk” som gällde. Jocke Andersson rekommenderade 3-4 snabba whisky, teoretiskt sett ett spännande kur,  men praktiskt dessvärre helt tandlös, men för ett tag glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk. Processen hade inletts och jag hamnade på nätterna under epitetet” Svettas som en gris”. Tyvärr berodde det inte på oändligt med sex, utan feber i sin renaste form. Det var ju inte så att jag grät över att jag missade självmordsbanan runt Ljursla, men det var ju en helt annan femma. Mitt nästa mål ligger långt fram i tiden ur ett tävlingsperspektiv. Nice halvmaraton går av stapeln söndagen den 21 april, så tiden är ändå på min sida

Vampyrism, förkylning, hjärnskadan, viruset, eller vad det nu var jag drabbats av vägrade släppa släppa taget om min kropp och själ, hur frustrerande än processen var. Den låg där guppande likt en övermänsklig Londondimma, och hånlog mot mig med anti-tränings-fingret rakt in i ansiktet. Att man kunde svettas så kopiöst mycket varje natt utan sexuella aktiviteter eller utav att drabbats av influensan är för mig en kryptisk gåta. Vårdcentraler och andra så kallade vårdinrättningar hade bara en lösningen på problemet: ”ta det lugnt, det försvinner av sig självt snart”. Men som sagt 7-8 veckor tycker jag är aningen för lång tid utan att bli speciellt mycket bättre. Detta ledde till att jag sköt upp matchen mot ödmjuke Kent Kullander tillika min första squashmatch på över tre veckor. Även det önsketänkandet fick sig en rejäl törn när jag insåg att såväl viruset samt ett  härligt skoskav grusade alla planerna. Enda möjligheten var att lämna WO till både Jesper och Kenta, något som innebar att jag slutade sist i grupp 3.  Jag får helt enkelt ta nya tag i division fyra, något som kanske är det bästa som kan hända i nuläget. Dags att bevisa var squashskåpet ska stå, för det ska väl mycket till om jag blir sjuk igen, så mycket som kroppen fått jobbat övertid med detta tillstånd.

Jag, Björn Olsson och Joakim Andersson anmälde oss första dagen när biljetterna till Lidingöloppet släpptes måndagen 29 oktober. Kostnaden för loppet innan nyår låg på 595 kronor exklusive ett diplom för 50 kronor. Anmälningsprocessen var ny för i år och fungerade exceptionellt smärtfritt när man använde sig av Internet explorer, inte Mozilla firefox. Det ska bli spännande att ta sig an detta mandomsprov som dessutom ingår i en ”Svensk Klassiker” med Vansbrosimmet,  Vättern runt och Vasaloppet. Vansbrosimmet är för mig lika uteslutet som Vätterrundan, men att avverkat  ett Vasaloppet och ett Lidingöloppet är inte fy skam. 2013 tycks bli ett spännande löpningsår med Nice halvmaraton och Grabbhalvan på våren och Bråviksloppet,  Lidingöloppet och Höstmilen på hösten.

Virusdjävulen

Onsdag vecka 45 stegade jag till sist ner till Kneippens vårdcentral med syftet att ta reda på vad som hemsöker min smärta kropp. Ovissheten och frustrationen kom upp till ytan efter nästan 9 veckors ofrivillig squash- och löpningsdvala. Vampyrism var uteslutet, eftersom jag fortfarande kunde vistas i dagsljus utan några som helst problem; kampen mellan virus och bakterier var desto jämnare. En timmes väntan i kölapparnas förlovade land var bra mycket behagligare när man innehar en mångsidig smartphone. På labbet tog de min sänka och det entydiga svaret blev att jag definitivt inte hade någon bakterieinfektion i kroppen. Kontentan av det förvandlades snart till ett dilemma med ett inbyggt moment 22. De två nära-döden-upplever som jag varit inblandat i kunde enligt sköterskan inte när det gäller virus leda till döden, utan bara osedvanlig trötthet. Densamme menade att det är fullt möjligt att träna även, om hon inte rekommenderade det. Ett av scenarierna var att antingen träna och bli riktigt sjuk efteråt, och på så sätt få bort virus ganska snabbt. Det andra bestod av att träna och drabbas-av-nära-döden upplevelse igen, men dock inte dö, utan istället förlänga virustillståndet med 3-7 veckor.

Min tävlingsinstinkt gav mig klartecken medan min rationella sida tackade nej till detta frestande erbjudandet. Min promenadstatistik utökades såväl tidsmässigt som antal gånger per vecka, och strategin var att ta det lugnt, men ändå förbereda kroppen för vad som komma skall. Som vanligt består inte ens verklighet av enbart svart eller vitt. Motstridiga argument haglade snart in från alternativmedicinens ringhörna, där deras kontenta var att det var lika farligt att träna med ett virus i kroppen som bakterieträning. En infektion vare sig det är virus eller bakterier är inget man bör träna hårt med; fantastiskt, vem skulle man lita på? Jag satte dock min tilltro till Vårdcentralen, och valde att gå in i kriget mot alienviruset från helvetet, på två fronter, syftet var att chocka igång kroppen.

Den första strategin bestod av ett ytterst kostsamt inköp på hälsokostaffären Big Heart: Kolloidalt silver, en mirakelkur som sägs neutralisera virus. Det andra blev en 1 timmes squashpass mot tävlingsardennern Lino Ferrari. De första 3 minuterna tränade vi faktiskt slagteknik, därefter var vi åter igång med sedvanlig matchsituation. Jag försökte dock inte springa på bollarna, utan koncentrerade mig istället på att positionera mig rätt på banan. Den lilla illern han roffa åt sig 12 set innan den bokade tiden var över. Efteråt var jag mer död än levande, och tillbringade en allt för stor dela av kvällen liggandes i soffan. Det fullskaliga kriget fortsatte två dagar senare med en 8 km runda i rollatortempo. Såväl under passet som efteråt kändes kroppen förvånansvärt bra, och förhoppningarna började spira.

Continue Reading »

Hudcancer – definitivt en källa till oro

Jag cyklade i ett raskt tempo ner till min Vårdcentral och en förbokad läkartid. Mitt ärende var att kolla upp hudförändringar och dylikt på kroppen, efter 10 år av ren skär ambivalens kom jag till sist till skott. Denna proaktiva strategi grundar sig dels på medias obehagliga fallbeskrivningar, dels att jag i min ungdom solat en hel del. Dessutom så manar sjukvården allt som oftast på att man bör kolla upp hudförändringar.

Tyvärr tycks inte den devisen gälla överallt, då jag upplevde min läkare som aningen arrogant, empatilös och otålig (stressad). Mellan raderna kände jag mig aningen stigmatiserad; hade jag kunnat läst läkarens tankar kunde de utläst med följande mening: ”vad gör du här din hypokondriker, du har väl inte cancer din idiot”. Några minuter senare låg jag på britsen redo att ta emot en bedövningsspruta, innan hon skar e bort en del av mitt mörkbruna märke. Min A3-lista på frågor och  fler undersökningar på andra skumma märken var indirekt bannlysta i denna stressatmosfär. Jag fick istället fokusera på att hålla min spruträdsla i schakt, vilket i sig var en prestation.

Nästan lika snabbt som jag hamnat på britsen var jag ute ur rummet, mer förvirrad än innan. Läkaren lovade att höra av sig när provet kom tillbaka. Jag fick också en tid på hudkliniken angående en mörk fläck i ansiktet. Därefter tänkte jag faktiskt inte mer på saken. Det vill säga tills densamme ringde upp mig i början av vecka 38. Hon ville delge mig provresultatet, vilket hon ytterst bryskt gjorde. Det visade sig oväntat att mitt prov hade innehållit spår av cancerceller. Enligt henne ingen fara om man tog bort det snarast, men inom 1-2 år hade jag utan tvivel fått hudcancer, vilken form visste hon dock inte. För mig är cancer likvärdigt med döden så det är ju klart att man blir aningen skärrad. Min första tanke var att asketiskt googla fram all tänkbar information om hudcancer, min andra motsatta tanke gick istället ut på att barriärera min hypokondri. Jag valde den senare strategin eftersom jag ändå inte kunde påverka situationen som den såg ut för tillfället.

I vilket fall som helst fick jag en ny tid när cancerhärden och det-runt-omkring skulle utrotas. Min läkare blev typiskt nog själv sjuk, så tiden flyttades fram några veckor, något som spädde på ovissheten till bristningsgränsen. Till sist låg jag ändå på britsen igen, med en oväntat mindre arrogant läkare till mitt förfogande. Sprutan var gigantisk, precis som mina myriader av svettdroppar. Att övervaka sprutprocessen var helt otänkbart; jag försökte istället fokusera på vart jag skulle åka om jag vann på Triss. Det måste ha varit minst 2 liter vätska i sprutan för ögonblicken kändes oändliga. Lika plötsligt som välkommet var det värsta över, och jag kände verkligen hur lokalbedövningen hade verkat. Sedan inledde hon processen med att ta bort den ödesdigra mörkbruna märket, för att i nästa steg sy ihop det hela med fyra stygn.

Jag blev absolut inte klokare vilken typ av cancer jag skulle ha ådragit mig, även om mina 800 frågor till henne syftade till att få fram just det svaret. Hon visste helt enkelt inte vilken av form av cancer som skulle ”dykt” upp om jag inte kommit in i tid. 1 vecka senare tog jag bort stygnen, och om ytterligare 5 veckor skulle jag få besked av patologen om allt var borta eller om det krävdes ännu mera köttborttagning. ”Bättre sent än aldrig”, passar inte in till 100 procent , men att jag dök upp innan eventuella tumörer och metastaser fått fotfäste, får jag nog tacka min hypokondriska sida för.

En snarlik situation likt min egen: ”ett oväntat besked”,  upplevde huvudpersonen Adam i filmen 50/50 från 2011. Personen i fråga fick svaret att han drabbats av cancer och sedermera det ännu dystrare beskedet att han endast hade kort tid kvar att leva. I The Doctor från 1992 som också handlar om cancer fast ur ett annat perspektiv får man följa den välrenommerade cancerläkaren Jack Mackee (William Hurt). Förutom att vara en utmärkt läkare behärskar han konsten att raljera över sina kollegor och patienter. Hans attitydproblem reduceras kraftigt när han får utlåtandet att han själv drabbats av cancer. Detta är två riktiga guldkorn i ”cancergenren”. Det sägs ju att en bild ibland säger mer än 1000 ord, i detta fall  var dessa ögonöppnare effektivare med rörliga bilder, än att läsa en bok rakt upp och ner. Genom att se dessa riktigt bra och tankeväckande filmrullar blev i alla fall jag en ödmjukare och öppnare individ, när det kommer till cancerämnet.

Basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom är tre olika typer av hudtumörer.

Mest känd till namnet är för många människor: malignt melanom. Antalet fall har på senare år ökat, och sjukdomen är nu bland de vanligaste cancerformerna i Sverige. Varje år drabbas cirka 2 800 personer i Sverige. Malignt melanom förekommer i alla åldrar, men är mycket sällsynt hos barn. Genomsnittsåldern när diagnosen ställs är för både kvinnor och män omkring 55 år. Cancern uppstår i överhudens pigmentbildande celler  och orsakas ofta av för mycket solande, särskilt om man haft kraftiga solbränner under uppväxten. Hos män är den vanligast på bålen, hos kvinnor på benen. Malignt melanom uppstår ibland i ett födelsemärke, men kan även börja som en ny fläck eller knuta på tidigare normal hud. Fläcken eller knutan är oftast brun eller svart, men kan ibland även vara hudfärgad eller rödaktig. Denna kan sprida sig och ge dottersvulster därför ska tumören alltid tas bort så fort som möjligt. Mellan 80 och 85 procent av alla patienter med malignt melanom i huden botas. Den främsta förklaringen är att melanomet upptäcks i ett tidigt skede, därför att man söker läkare för sina hudförändringar.

Symtom på malignt melanom vara att en pigmentfläck förändras på något sätt. Den kan:

• börja växa
• börja klia
• ändra form
• ändra färg (Lägg även märke till om fläcken har två eller fler färger).

En annan typ av hudcancer är skivepitelcancer som drabbar cirka 5 000 personer per år. Sjukdomen är vanligare bland män än bland kvinnor; 60 procent är män och 40 procent är kvinnor. Skivepitelcancer i huden är den hudcancerform som ökar mest. Skivepitelcancer är en cancer som uppstår i vanliga hudceller i överhuden.

Skivepitelcancer sprider sig inte lika ofta som melanom och är sällan dödlig. För vissa patientgrupper, till exempel de som har behandlats med immunsänkande läkemedel, kan skivepitelcancern dock vara mer aggressiv. Cirka 3 200 nya fall registreras per år och medelåldern vid insjuknandet är cirka 75 år. Liksom melanom ökar denna hudcancerform kraftigt, men risken anses mer relaterad till den totala solmängden man fått på sig under livet än antalet solbränner. Tumören förekommer i första hand på solexponerade hudområden som nästipp, ytteröra, underläpp eller på handryggar. Den är ofta svår att känna igen men är i det typiska fallet sårliknande med en skorpa eller bara en rodnad fjällande fläck. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Omkring 95 procent av all skivepitelcancer kan botas med operation, men det finns en risk att sjukdomen återkommer på en annan del av kroppen, och då krävs det en ny operation.

En tredje form av hudtumör är basalcellscancer som ibland också kallas basaliom. Cancerformen är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt, och den saknar vanligen förmåga att bilda dottertumörer. 2009 upptäcktes nästan 37 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken. Eftersom man har större risk att få basalcellscancer på äldre dar och medellivslängden blir allt högre, kommer sannolikt antalet fall av basalcellscancer att öka under de kommande åren. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

• Ytlig basalcellscancer (superficiell) växer i överhuden som en rodnad, fjällande fläck. Fläcken kan se ut som ett litet eksem. Vanligast är att man får ytlig basalcellscancer på bröstet och ryggen, men ibland förekommer den i ansiktet.

• Knutformad basalcellscancer (nodulär) växer i hudens mellanlager, läderhuden. Cancern yttrar sig som en hudfärgad eller svagt röd knuta. Så småningom bildas en kant runt knutan och sår kan uppstå i tumören. Knutan sitter oftast i ansiktet och på halsen, men ibland också på bålen.

• Aggressivt växande basalcellscancer (infiltrativ, morfealik) växer på ett djupare, mer diffust sätt. Tumören kan yttra sig som en hård, vitskimrande, ärrliknande förändring i huden och kan vara svår att se med blotta ögat. Ibland bildas ett sår i mitten. Aggressiv basalcellscancer uppstår oftast i ansiktet, runt näsan och ögonen

Det finns flera olika sätt att behandla basalcellscancer. Cancern växer i regel långsamt men bör tas bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud. Vilken typ av behandling som används beror på vilken typ av basalcellscancer det är och var på kroppen den sitter. De flesta blir helt botade av behandlingen och risken för återfall är minimal

• Cancerfläcken/knutan skärs bort med skalpell. Hudprovet skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort.

• Tumören skrapas bort. För att ta bort kvarvarande cancerceller bränns eller frysbehandlas därefter området med en särskild teknik. Den vävnad som skrapats bort skickas för mikroskopisk analys.

• Ibland används så kallad fotodynamisk behandling, PDT i utvalda fall av basalcellscancer. En salva som ökar ljuskänsligheten hos tumörcellerna stryks på huden och därefter belyses området med rött ljus vilket dödar tumörcellerna.

• Hudcancern kan i vissa fall behandlas med radioaktiv strålning. I dessa fall ges upprepade behandlingar med små doser strålning, ofta under några veckors tid.

Hudcancer är vanligare bland vita människor ju närmare ekvatorn de bor. Det är också känt att utomhusarbete medför ökad risk för skivepitelcancer. Solen spelar alltså en stor roll för uppkomsten av dessa sjukdomar. Sverige och i övriga Norden har vi dessutom ett dysfunktionellt skönhetsideal som försvårar att adekvat information tränger igenom förträngningsnivån. Cancerfonden hävdade att reklamen befäster ett livsfarligt skönhetsideal och bidrar till att fler dör i hudcancer.

• Solens ultravioletta strålning orsakar skador i cellernas arvsmassa. Det kan så småningom resultera i cancer. Man vet att risken för malignt melanom ökar hos personer som har utsatts för många brännskador av solljus. Det anses vara särskilt riskabelt att få sådana skador som barn och ung, eftersom huden hos en växande individ är mer sårbar än hos en vuxen.

• Solning i solarium kan också bidra till ökad risk för malignt melanom enligt vissa undersökningar. Strålskyddsinstitutet rekommenderar att barn och unga under 18 år inte ska sola i solarium. Den som använder solarium mer än tio gånger per år löper risk för samma typ av hudskador som man kan få av för mycket sol. Vid första solariebesöket bör man inte ligga där mer än 5–10 minuter, råder Strålsäkerhetsmyndigheten.

• Födelsemärken riskerar ge malignt melanom. De flesta människor har födelsemärken, så kallat nevi, i huden. Personer med ovanligt många eller stora och oregelbundna nevi – även kallade dysplastiska nevi – löper ökad risk att få malignt melanom. De bör därför vara extra noga med att skydda sin hud i solen. Om ett nevus förändras bör man söka läkare för bedömning. Av patienter med malignt melanom tillhör 5–10 procent familjer där två eller flera släktingar har haft sjukdomen. Det är vanligt att medlemmar i sådana familjer har många dysplastiska nevi. Då är det angeläget att regelbundet låta en specialist undersöka hudförändringarna. Om det i en släkt finns minst två personer som haft malignt melanom brukar alla familjemedlemmar erbjudas en undersökning för tidig upptäckt av dysplastiska nevi.

• Olika ärftliga faktorer kan också bidra till dessa sjukdomar. Personer med ljus, fräknig hy löper ökad risk för hudcancer. Även nedsatt immunförsvar ger ökad risk.

• Fototerapi som används för att behandla andra hudsjukdomar medför marginellt ökad risk för skivepitelcancer. Det gör också strålbehandling och brännskador.

Metastaser tillika dottertumörer är en allvarlig och fruktad del av cancer. Det är metastaser och annan spridning av sjukdomen som kan göra den livshotande. Enligt den statistik som finns har omkring en tredjedel av patienterna metastaser som upptäcks samtidigt med cancern. Det som skiljer cancerceller från friska celler är inte bara deras förmåga att dela sig okontrollerat; det finns flera andra olikheter. Cancerceller kan förstöra angränsande vävnad och på så sätt växa in i andra organ än det där de bildats. Cancerceller kan också lossna och fara i väg med blodet eller lymfvätskan. Det kan vara många tusentals cancerceller som följer med blodet eller lymfvätskan. De flesta av dem dör men en eller flera som överlever kan fastna i de allra minsta blodkärlen, kapillärerna, i ett annat organ i kroppen. Om miljön där cellen stannar tillåter att den överlever och börjar dela sig bildas en metastas, en dottertumör.

Friends-for-lifetime-club tillika FFLC

Jag startade upp denna kompisklubb hösten 1998, och denna träff är den 42:e i ordningen, nästa år är det 15-års jubileum. Det primära syftet var att inte tappa kontakten med varandra när fotbollskarriärer sakta men säkert krackelerade. För närvarande är vi nio goa medelålders gubbar som temporärt reproducerar ungdomens källa två gånger per år. Värdarna för höstträffen bestod av: Urban Svensson, Magnus Ström, Klas Larsson, Johnny Hammarström och Jarmo Kolehmainen.

Den diffusa informationen basunerades ut via ett kortfattat mail veckan innan. Där stod det att vi skulle samlas 13.50 vid Vilbergens bowling samt ”om vi redan då var lite runda under fötterna var det ingen nackdel”. Denna fälla har jag dock traskat in i så många gånger förut, och slutet på dessa kvällarna var lika becksvarta som Bosse Hanssons dysfunktionella vardagsrasism. De två senaste åren har jag dock blivit bättre på att inte falla i den lättillgängliga frestelsen. Börjar man dricka alkohol så tidigt på dagen vet man innerst inne att den oförutsägbara alkoholtoppen redan kan vara nådd långt innan själva restaurangbesöket och sedermera pubrundeprocessen är inledd.

I vilket fall som helst så var nästan alla här denna ytterst vackra lördagsförmiddag. Henrik Persson hade idiotiskt nog bokat en Ålandsresa, så han dök upp senare på kvällen. Även storgrepen själv: Klas ”Klacken” Larsson kunde inte komma på grund av sjukdom i familjen. När vi alla hade samlats så visade det sig att minigolf återigen stod på agendan. Ur ett hitta-på-något-nytt-perspektiv var det ett groteskt mediokert val, då vi kört denna aktivitet fyra gånger förut, ur ett trivsamhetsperspektiv nästan optimalt. Jag fick dock stå för merparten av showen, eftersom min minigolfkarriär hittills genomsyrats av oduglighet; denna eftermiddag var tyvärr inget undantag. Jag hade inget annat val än att rikta bitska one-liners-strålkastaren mot mig själv, då det var omöjligt att hitta någon annan som kommer i närheten av min krampaktiga minigolfteknik. När de 18 hålen väl var färdigspelade stod tävlings fenomenet Fredrik Adolfsson åter som segrare med 51 slag, själv hamnade jag föga oväntat sist på 70 slag, nio slag efter ”fyllesteffe”. Jag skulle kunna skylla på undermåliga banor som inte gjorts i ordning sedan 60-talet, men väljer att inte göra det.

Värdarna slussade oss vidare i fortsatt ovisshet tills vi anlände till Hagas bowlinghall. Arrangörerna hade därmed lyckats pricka in de två aktivitet som vi aktiverat oss mest med under vår tid som herrklubb. Jag tycker personligen att det är höjden av fantasilöshet, men samtidigt är det bättre att det blir en träff överhuvudtaget, än ingen ingen alls. Steffe och Jarmo inledde tröghetsprocessen genom att trava in i hallen mitt framför ögonen på den vakande barpersonalen med två 50 cl tyskimporterade ölburkar. Det medförde att vi under hela kvällen hade allas ögon på oss, något som turligt nog reducerade vårt intag av alkohol. Vi hann avverka 2 serier där Steffe visade att alkohol återigen kan kombineras med inkompetens. Han är mina ögon klart sämst, nu var han dessutom fullast, men slog strike och spärrar som aldrig förr – magiskt. Själv brottades jag med att slå 6 raka snygga nästa perfekta kast, men några strike såg jag inte skymten av. Frustrerad och konfunderad ändrade jag grepp, vilket indirekt var början till slutet till en ny sistaplats samtidigt som jag och rännan blev osannolikt goda vänner. Steffe vann som sagt denna gren.

Vi avslutade med bastubad och ölhävning i samma lokal, fast en våning ner, den kombination är för övrigt bland det mest förrädiska en människa kan utsätta sig för om full kontroll är målet. Som sagt har man väl börjat dricka är det kemikalierna i hjärnan som styr, inte ens egna uppmaning dagen innan. Hela samkvämet var dock hur trevligt som helst, vi tjattrade på likt en nybildad syförening samtidigt som glimten-i-ögat-pikarna-haglade. Efteråt så valde några av oss att ta bilen, några att att gå från Haga till stan. Jag AIK, Odda och Jarmo var de som valde den ”hälsosamma stilen”, tyvärr så var detta källan till att slå upp ett obehagligt skoskav. När två elitiska träningsnarkomaner slår sig ihop och dessutom älskar att säga emot allt jag säger, var tillfället som skapt för hätska argumentationer. 90 procent av promenaden handlade om studien: att man via ett blodprov kan få ett besked att man tillhör en viss av syreupptagningskategori, och därmed inte tillgodogör sig den högintensiv träningen. Jag trodde på studien, de förkastade den. När vi kom fram till f.d Bachhus numera Lagerqvist restaurang & bar så hade mina käkar nästintill låst sig på grund av alla tonartshöjande diskussioner. En kall stor stark öl blev den självklara lösningen i symbios med en tratt att hälla vätskan i min snustorra strupe.

Därefter så begav vi oss i samlad trupp till Harrys där värdarrangören bokat bord. Vi kunde inte fullt ut njuta av vare sig mat eller spydiga kommentarer när vårt gemensamma fokus subliminalt riktades mot Johnny ”Balboas” ögonlock och sittposé. Till sist skedde det oundvikliga, han somnade vid bordet. När han är i koma så är det i stort sett helt omöjligt att väcka odjuret. En av Harrys vakter kom som ett brev på posten till vårt bord, och det var en hårsmån ifrån att någon av oss blivit tvungen att ligga med vakten för att Johnny skulle få vara kvar i lokalerna. Jag fick efter mycket bestyr ut ”Glufs-Gluffs” i ett makabert kallt Norrköping. Jag rastade den narkolepsivankande mannen i 10 minuter. Mat och är det enda som skulle kunna mildra ett sömnåterfall. Jag fick motvilligt offra 2 av 3 potatisklyftor, med syftet att hålla Gluffs-gluffs på gott humör. Detta var för övrigt de största potatisklyftorna jag någonsin sett. De var inte stora, utan gigantiska och snarare rena mordvapen än mat. I vilket fall som helst var dess storlek nog ett plus, för det höll Balboa sysselsatt, därefter var det som ingenting hade hänt. Han var kokainpigg hela kvällen, och på ett exceptionellt gott humör. Hand bordskick lämnade som vanligt mycket övrigt att önska; gafflar och knivar existerar inte i hans tugga-absolut-inte-maten-mentalitet. Vi fick påfrestande nog gång på gång förklara för AIK och Urban att vi inte behövde ligga med vakten, då Johnny återigen var pigg, jag kunde verkligen skönja deras kollektiva besvikelse.

Min budget var minst sagt ansträngd, men Steffe som är alkoholens okrönte konung tänkte på mig med sina promilleglasögon på sig precis som finnen Jarmo Kolehmainen. Steffe bjöd på tequila och Jarmo på sambucca, och jag föll i fällan likt finländare dras till backhoppning, rally, spjut, vodka och knivar. Fyra sambucca och en tequila var källorna till att jag mådde mindre bra morgonen därpå. Under kvällen droppade medlemmarna successivt av och klockan 02.30 var det bara jag, Odda och Stefan som försvarade herrklubbsfanan på Harrys. Runt den tiden tog jag mitt pick och pack för att huttrande vingla hemåt med ett skoskav att döda för. Morgondagen bestod av soffläge, huvudvärk kryddat med lite ångest för att jag dräpte de två sista sambucca istället för att inte ta fler. Barnen ville dessutom spela alla familjespel som finns att tillgå i västvärlden, det var bara att bita i det sura äpplet, jag vann för övrigt i loppspelet.

Nästa träff sker den 4 Maj och enligt lottningen så står Klacken, Persson, Jarmo  och Balboa för värdskapet.  Jag hoppas att fantasin är ljusår kreativare än denna träff, som ändå var en otroligt trevlig tillställning, där syftet att umgås uppfylldes med råge.

Continue Reading »

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

Hemma hos Familjen Addams

I ett hällregn från djupaste helvetet parkerade vi vår svarta Hyundai längs med Norra promenaden för en kostnad av 60 riksdaler. Vi skyndade oss till pizzerian på Kungsgatan där vi runt 17.30 intog varsin onyttig men slafsig pizza med tillhörande läsk, själv tog en stor gravkall öl. Barnen valde varsin Vesuvio medan jag fann kebabpizzan aningen större, Marie beställde en Frutti. Lagom mätta spatserade familjen siksackandes genom ösregnet till Östgötateatern för att tillbringa de närmste timmarna med makabra teaterkaraktärer. Vi satt utmärkt på Balkongens första rad, vilket möjliggjorde att barnen fick helt fri sikt, något som underlättade hela processen, och bara det en form av light-livskvalitet

Tv-serien 1964-1966                                            Filmerna från 1991 & 1993

I ett stort viktoriansk hus lever Familjen Addams sitt liv, allt medan de med glädje bryter mot normer och tjusas av det som de flesta av oss tycker är obehagligt. Familjen Addams består av pappa Gomez, den sentimentala pappan, mamma Morticia, en sval men passionerad kvinna, tonårsdottern Wednesday, som är som tonåringen mest … eller kanske inte. Och Pugsley, lillebrorsan, som har en förkärlek för tortyrredskap. Hos familjen bor också Gammelmormor, Onkel Fester, som är kär i månen, Lurch, den lojala, lågmälde och långe Frankensteinliknande betjänten samt den vandrande handen, The Thing.

   1991                                                              1993

De båda filmerna är i mina ögon riktiga guldkorn, castingen var optimal där alla pusselbitarna föll på plats. När det kommer till uppföljare och framförallt  sådana som produceras i Hollywood är de oftast 95% skräp, men i detta fall vann undantaget. Tvåan i sig var en rolig, makaber, fyndig och osannolik historia där inte jag hade mått dåligt av om den följts upp av ytterligare en prequel. Den starkaste av de lysande stjärnorna var genomgående den unga men underbara Christina Ricci (1980, Santa Monica, California, USA: Casper, The ice storm, The opposite of sex, Small soldiers, Sleepy Hollow, Prozac nation, Monster, Black snake moan). Hon visade var skådespelarskåpet skulle stå med ett scenregister att döda för; man insåg ganska snart att detta bara var startgropen för en kommande stjärnaktris.

The Animated Series(1992–1993)                          The Addams Family (1973–1975)

På Östgötateatern tog man inte bara musikalen, som tidigare spelats i USA, Brasilien och Australien, rakt upp och ner. Man har gjort sin alldeles egen version av den och är nu efter mer än ett års arbete redo att avtäcka resultatet.De nya inslagen består i cirkusartisteri. I den galna familjen Addams värld där levande umgås med döda och där till och med huset lever sitt eget liv behövdes det där alldeles lilla extra för att sätta piff på inramningen. Därför engagerades Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör som svarat för cirkusregin. I den nyskrivna musikalen har manusförfattarna Marshall Brickman och Rick Elice vävt in en ny konflikt: Tonårsdottern Wednesday blir kär – en helt vanlig ”normal” kille. Och nu ska hans föräldrar komma på besök …

”Det som lyfter Familjen Addams är energin, lekfullheten, galenskaperna, de morbida skämten, skräcktemat och alla som agerar på scenen”…” i  mycket underhållande Familjen Addams är ingen större än själva föreställningen, fylld av sjuk humor, specialeffekter och inslag av nycirkus”.

”Med akrobatiska nycirkusinslag, kolsvart humor och snillrik lekfullhet får Östgötateatern musikalen Familjen Addams att lyfta högt”…” en dödsrolig och visuellt fascinerande föreställning”

”En hyllning till kärleken och galenskapen – visst blir man lycklig!”…” Petra Nielsen är som gjord för Morticiarollen…hon fyller den perfekt”…”Christian Zell har ett större register att spela ut och gör det lysande”…” En föreställning för unga och gamla och alla som kanske glömt att teater kan vara fest och feeri och gala och fantasi och bara så skitkul”

Jag kan inte göra annat än abdikera i de unisonta hyllningarna som denna förställning tillskansat sig. Dock med ett ett ytterst viktigt undantag som många av recensenterna antigen förträngt eller helt sonika inte ville befatta sig med – musiken. I musikaler är toner de högst rankade inslagen i denna oftast klyschiga teatergenre. I Familjen Addams  fullständigt haglar det sångnummer, man hinner knappt knapra på halstabletterna innan nästa musikalton tas. Det hade inte gjort så mycket om musiken i sig hade varit riktigt bra. Tyvärr känns det som låtskrivarna endast använt sig av musiken i syfte att föra handlingen framåt.

Dessa oftast intetsägande transportsträckor täcker in cirka 85 procent av föreställning, och dränerar helheten på ett oroväckande sätt. Såväl jag som Hanna och Frida gäspade periodvis i takt med den sega musiken så att nästan käkarna sprack. Enstaka partier av låtarna hade potential att bli till hyfsade låtar – med rätt låtskrivarpar, men de var lätträknade. Avsaknaden av adekvata hits som man mångt och mycket finner i de flesta andra musikaler reducerar ett högt betyg. Då detta onekligen är en horrormusikal så kunde också musikupphovsmakarna ansträngt sig betydligt mera för att skapa musik därefter. Dessa lågbudgetproduktioner matchade inte allt annat som var både professionellt och mycket underhållande. I annat fall hade de kunnat låna låtar ur Nanne Grönvall musikbibliotek som ”Avundsjuk”, ”Evig kärlek” och ”Svarta änkan”, vilka hade passat perfekt in i detta sammanhang.

Barnen skötte sig fantastiskt bra, och tyckte samstämmigt att Lurch var roligast, och jag och Marie kunde bara instämma i deras val av favorit. Jenny Holmgren som gestaltade Wednesday hade en fantastisk stark och bra röst. Det var en fröjd att höra hennes stämma omfamna Östgötateaterns estetiska salonger. Efter att ridån gått ner runt klockan 22.00 blev Hanna och Frida  fotograferade med några av monstren ur ensemblen, till deras ambivalenta glädje. Vi hämtade därefter bilen vid en ytterst regndränkt parkering. Vi alla var dock mycket nöjda med föreställningen, det var bra underhållning, och för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Musikal-toppen av Mats Widholm

1. Mama mia

2. Chess

3. Jesus Christ superstar

4. Phantom of the opera

5. Little shop of horrors

6. Chicago

7. Familjen Adams

8. Starlight express

Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist!

Att diskutera något som har med invandringsfrågor och dylikt är som att skicka in AK4-försedda Israeler in till Gaza, i syfte att fredsmäkla. Den tabubelagda diskursen är förorenad med en synnerligen lättantändlig tändvätska, vilken skapar ett samhälleligt som politiskt vakuum, där inget parti vågar knysta ett ord, av rädsla att utpekas som främlingsfientliga. Det hela blir egentligen osedvanligt absurt, då det är av allra största vikt ur ett demokratiskt perspektiv att diskutera just sådana här frågor. Vård- skola och omsorgsbudgetarna spricker likt  Lidl-ballonger, och blir till ett gytter av onda cirklar, där det endast finns utrymmen för rationaliseringar. Mitt blogginlägg har ingen dold agenda förutom att försöka vara en del i en konstruktiv dialog i detta minerade ämne. Dock målar jag in mig ett hörn när förslag att reducera invandringen i en 5-års period per definition innebär att man ser invandringen som problemet, vilket onekligen skapar ett dilemma.

Min ambition med detta är att ändå försöka hitta några konkreta lösningar på hur man dels kan hjälpa utsatta flyktingar, dels minska bromsklossarna som de nyanlända upplever i det nya landet. Att de överhuvudtaget fått en frizon är självklart de primära, men det kommer sedermera en tid när man också ska försöka förstå sig på en ny kultur, arbetsmarknad, språk, normer och en byråkrati i ”världsklass”. Politiker kan obönhörligen tjafsa ihjäl sig om några miljoner hit och dit, men när det kommer till invandringsfrågan tycks ekonomin sättas helt ur spel. Risken att bli stämplade som främlingsfientliga överstiger all logik. Finns det uns av kritik eller nytänkande hur integrationspolitiken ska förbättras är det indirekt likvärdigt med kränkande propaganda, och där slutar oftast diskussionen; vem vill vara rasist, vem vill motverka mänskliga rättigheter? Jag välkomnar en politisk och vardaglig diskussion där olika perspektiv diskuteras med agendan att konkret komma fram till en modifierad och förbättrad integrationspolitik, utan att rasist-utpekande-mentaliteten och pajkastning genomsyrar diskursen.

En vän till mig beskrev det på ett utmärkt sätt: ”Sverige har skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. En av dessa är rätten till asyl. Det medför att de som har möjlighet det vill säga bland annat Sverige är skyldiga att erbjuda skydd till dem som behöver. För mig är detta inte förhandlingsbart. Antingen tror man på alla människors lika värde och okränkbara rättigheter, eller inte”. En annan vettig person formulerade dessa tänkvärda tankar: Bara för att en annan människa har andra åsikter i en svår fråga så betyder det inte att den är dum eller att man måste ta avstånd från den personen, den har bara andra kunskaper och erfarenheter med sig i bagaget. Istället kan man diskutera och lyssna och förhoppningsvis lära sig något av det, om inte annat så lär man sig befästa sin egen åsikt. Om man alltid skulle utesluta alla som inte har samma världsbild som en själv så skulle man till slut bli en mycket ensam människa.

De stackare som drabbas av denna ”bäst-i-klassen-hybris” är bland annat andra nyanlända flyktingar, de som dykt upp året eller åren innan. Det tycks inte spela någon roll vilken regering som sitter vid makten, denna årliga massinvandringsackumulering råder det sträng konsensus om,  även fast Sverigedemokraterna numera huserar i det politiska finrummet. Paradoxalt nog har Sverige blivit ännu mer politiskt irrationellt korrekt sedan SD tragiska inträde. Det spelar ingen som helst roll att SD idag är Sveriges fjärde största parti med sin 7,7 procent enligt Sifo. Den subtila partipolitiska blocköverskridandet har visserligen bakbundit Sverigedemokraterna, men kontraproduktivt nog istället satt munkavle över hela integrationspolitiken. Detta dysfunktionella tomrum hämmar hela beslutsprocessen, och ökar istället på SD:s medlemsregister. Det bästa vore att SD åker ur Riksdagen vid nästa val, i syfte att få till stånd någon form av konstruktivism bland de andra partierna i denna brännheta fråga.

Sverige är det land i Europa som beviljar flest asylsökande utifrån ett per capita perspektiv, såväl Tyskland som Frankrike bebos av fler invånare än Sverige. Ur mänskliga-rättigheter-perspektivet, vilket i sig är fundamentalt är det bra, däremot bör man ta sig en funderare om det finns utrymme att kombinera den demokratiska diskursen för att kollektivt förbättra, underlätta och utveckla något som jag uppfattar inte fungerar till  100%. När man mäter ett lands välfärd så är det många aspekter som räknas in i statistiken, som medellivslängd, barnadödlighet, barnens kunskaper från skolan, hälsotillstånd bland befolkningen och hur mycket annat som helst. Ur ett välfärdsperspektiv blir det  måhända komplicerat att bibehålla en hög välfärd och samtidigt vara bäst i klassen det vill säga: ”att äta kakan och ha den kvar”, de ekonomiska utrymmena är begränsade.

Jag anser att vi framöver bör reducera indoktrineringen att vara bäst i klassen, och låta andra länder som inte drar sitt strå till stacken få visa sina altruistiska sidor och ta sitt ansvar, då även de också skrivit under konventionen om de mänskliga rättigheterna. Tio medlemsstater tog emot 90 procent, eller 90 000 av samtliga asylansökningar i hela EU under 2010. Men som sagt, då måste EU ta fram taktpinnen och medlemspiskan och höja tonartsskalorna, med ambitionen att hjälpas åt istället för att stjälpa. Att många Riksdagspolitiker tar till Hollywood-näsduken och staplar enskilda individexempel på varandra med mantrat: ”hur hade det gått med Anders som dagligen torterats och våldtagits i sitt hemland, om han inte fått komma till Sverige?”. Det är ju självklart svårt att säga emot när retorikutbildade politiker utstuderat lägger fram saken på ett sådant sätt, men det finns som sagt andra vägar att vandra som både är humanare och effektivare än denna strategi. Dessa kan kombineras med systemet som vi har idag, fast i en reducerad skala, sedan kan vi utvärdera dessa 5 år och se vad som hände;  blev det en förbättring eller inte? Det ena utesluter inte det andra, att jobba brett på många fronter är i mitt tycket en styrka inte en svaghet.

”Bäst i klassen” Asylansökningar UNHCR, EUROSTAT 2010

1 Frankrike 51 595

2 Tyskland 48 490

3 Sverige 31 875

De många länder som inte är lika asylaktiva dvs de flesta i EU

13 Danmark 5 070

14 Finland 4 018

15 Cypern 2 875

16 Spanien 2 749

17 Ungern 2 095

18 Irland 1 940

19 Bulgarien 1 025

20 Rumänien 885

21 Luxemburg 780

22 Tjeckien 780

23 Slovakien 540

24 Litauen 495

Utländska medborgare efter de tio största medborgarskaps­länderna 2011

Statistiska centralbyrån

Under 2011 fick också cirka 36 500 ut­ländska med­borgare i Sverige svenskt med­borgar­skap. Det är en ökning från 2010 med 13 procent. I år beräknas vi ta in runt 45 000 tusen flyktingar, nästa år tros minst 50 000 människor söka sig hit, det vill säga den högsta nivån sedan Bosnienkriget för 20 år sedan. Ett  förslag vore att dra ner denna siffra till EU-genomsnittet som tyvärr är alldeles för lågt. Detta skulle gälla i exempelvis 5 år samtidigt som politikerna över blockgränserna kommer överens om ett gigantiskt åtgärdsprogram för områden typ Rinkeby, Hageby, Rosengård, men också resten av landet. Det ska vara konkreta och riktade åtgärder som anses någorlunda vedertagna i syfte att integrera de som anlänt till Sverige och som är ljusår ifrån att få ett arbete i sitt nya hemland. Det måste helt enkelt implementeras in en form av återhämtning för att de nyanlända ska kunna integreras optimalt, något som dessutom frigör ekonomiska resurser i statens budget till förbättrad välfärd och omsorg när varslen står som spön i backen och lärarna, sjukhuspersonalen går på knäna.

En bekant till mig påvisade en annan möjlighet att omdirigera kapital där det idag inte fungerar optimalt, och det handlar återigen att vara bäst-i-klassen. Sverige är bäst i klassen även här, men om de svindlande summorna kommer de som verkligen behöver det är väl minst sagt omtvistat. Hon skriver: ”2007 gav Sverige ca 37 miljarder i bistånd, vilket är jätteduktigt, men om alla pengarna gått till rätt sak, dvs sjukvård, skolor och nya arbetstillfällen i utsatta länder så hade många fler fått hjälp. Istället går pengarna till regeringarna för att fördelas och mycket av vårt bistånd kommer säkert tillbaka i det svenska systemet via köp av vapen”.

Antal utländska medborgare 1980‑2011

Statistiska centralbyrån

De nyanlända som kommit hit de senaste åren behöver först och främst komma ut i det svenska samhället och lära känna det  nya språket som den nya kulturen. Barn har en tendens att lära sig saker relativt snabbt i skolan, men föräldrarna däremot behöver en annan källa till att etablera sig i det svenska lite kalla  individualistiska samhället. Svenska för invandrare undervisning i viss mån, men essensen i processen stavas arbete, en plattform för social gemenskap och delaktighet. Om inte så är fallet bildar nedanstående faktorer en dysfunktionell cocktaileffekt, där gammal som ung drabbas och där familjer slås i spillror. Självklart existerar det en väldigt stor light-rasism när det kommer till att anställa individer med utländsk bakgrund, vilket är tragiskt, det underlättar varken deras ekonomi, psykiska hälsa eller familjelycka.En bekant till mig belyste mig efter detta blogginlägg om en aspekt som jag helt enkelt förbisett och som är minst lika viktigt för de nyanlända som ett arbete: ”Arbete inte alltid den mest avgörande faktorn för en lyckad ”integration”. Familjeåterförening är minst lika viktig. Den som inte vet var familjen befinner sig eller när de kan återförenas mår inte bra och orkar sällan lära sig svenska. Ibland är alltså svaret på ”integrationsproblemet” inte färre, utan FLER invandrare”.

Psykisk ohälsa

Fysisk ohälsa

En nedåtgående kriminalitetsspiral

Gängbildningar

Missbruk

Utanförskapet ökar

Problem i skolan, segregation påverkar skolresultaten

Samhällsklyftorna ökar, tryggheten dräneras, rasismen ökar

Där samhället behöver lägga de största resurserna finns det inte tillräckligt med pengar mycket på grund av att vi irrationellt måste vara bäst i klassen i ämnet migration Det kanske är dags att temporärt minska intaget av invandrare i Sverige under en tidsbegränsad period med agendan att på allra bästa sätt ta hand om dem som redan är här. De som aldrig får den riktiga hjälpen, då  horder av nyanlända hela tiden pockar på uppmärksamheten. Norrköpings kostnader för individ- och familjeomsorg till exempel, socialbidrag, familjehem, missbruksvård är 5 559 kr kronor kostnad per invånare, när riksgenomsnittet ligger på 3130 kronor. Endast Eskilstuna och Södertälje är två kommuner som ligger högre.  Det innebär mindre pengar till vård, skola och omsorg, när det i allra högsta grad borde vara precis tvärtom. De flesta är väl överens om att det behövs flera lärare med högre lärarlöner, större antal läkare och sjuksköterskor i vården det vill säga bättre förutsättningar för dem och mer resurser. Sverige har idag bland de högsta antalet arbetslösa ungdomar i EU, och de nyanlända har det statistiskt sett svårast, ingen utopisk inledning av ”vuxenlivet”.

När vi varje år påtagligt ackumulerar invandrarantalet så dräneras hela vårt välfärdssamhälle på resurser, och de som behöver hjälpen allra mest är de som får det svårast. De ökade samhällsklyftorna är en källa till skenande budgetritter, vilket är både ett ekonomiskt som mänskligt problem. När man som individ är inne i den onda bidragscirkeln vare sig det rör sig om A-kassa, Socialbidrag eller Bostadsbidrag har man en armada av bromsklossar framför sig, och personerna får onekligen väldigt svårt att komma ur detta bidrags-ekorrhjul.

Jag tycker för övrigt att Sverigedemokraternas alternativ att hjälpa flyktingar på plats låter allra mest rationellt (jag har inte, och kommer inte att rösta på dem). De länder som drabbas värst av katastrofer och inbördeskrig är länderna runt omkring en krishärd. Denna massinvasion är helt förkastlig och skapar problem för de boende som de stackare som får bo i provisoriska inhägnader under oftast usla förhållanden. Om FN tog sig i kragen och brainstormar fram hur man på bästa sätt skapar en process där alla länder i FN är med att betalar och ombesörjer ”säkra områden” dit flyktingar omhändertas, så skulle mycket vara vunnet.

Det skulle troligtvis räcka om EU agerar såväl genuint empatiskt som rationellt genom att mobilisera denna strategi för att på effektivast och bästa sätt hjälpa dessa utsatta människor. Sverige kan inte landsätta detta projekt  själva, utan här krävs det ett adekvat samarbete mellan medlemsstaterna, vilken i sig är är essensen, annars är strategin nästintill tandlös. Flyktingproblematiken kräver en global samverkan, tyvärr genomsyras elitens fagra ord av ”spel-för-gallerian-syndromet” eller ”sköt-dig-själv-mentaliteten”. Alla vill teoretiskt hjälpa till men när det kommer till omvälvande konkreta handlingar så händer det inte mycket i  maktens verkstad. Nyanlända har historiskt sett alltid varit en resurs och kommer så att förbli, men de måste få chansen att kunna agera annars är det lätt att drunkna i Sveriges byråkratiska djungel.

Flimmer 2012: filmproducenten Erika Wasserman

Jag begav mig ner till Cnema och den största filmsalen Birollen, där en Östgötsk produktionsdag stod på ciniastagendan. Ett av syftena med detta var att integrera mig med de östgötska filmfanbärarna, men också att marknadsföra vår nya kortfilm:”Ge mig en negerkuk” samt pusha för våra långfilms-komedimanus: ”Sommaren med Rogge” & ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten”. Då vi i stort sett är osynliga i dessa filmiska kretsar så ville jag också passa på att  synliggöra Team Humor alias Mats Widholm och Stefan Hammarström. Så mycket regionalt snack blev det dock inte, utan snarare ett långt nyinsatt föredrag av och med filmproducenten Erika Wasserman.

Hon stod som producent för svenska Avalon med Johannes Brost som huvudrollsinnehavare. Erika berättade informativt om sin bakgrund, och processen från idé till färdig produkt på ett intresseväckande sätt. Budgeten  landade efter mycket ovisshet på 10,6 miljoner (4,5 milj av SFI); 20 000 människor har hittills sett detta tragikomiska drama som spelades in under 5 veckor i augusti 2010. Det var för övrigt inte förrän 15 versionen och 91 sidor manus som de fick sitt rättmätiga godkännande från de huvudansvariga. Den låga budgeten var ett medvetet val, då de inte blev tvungna att behöva garantera en hög avkastning till penninghungrande investerare, utan kunna fokusera på det ”konstnärliga”, dock hade Erika velat haft  ytterliga 1½ miljoner för att kunna filma ytterligare 1 vecka. Att få en inblick i vad en producent verkligen gör var i mitt tycke essensen i filmproduktionsföreläsningen.

Några exempel vad Erika utförde under filmprojektet:

• En grundförutsättning är att skönja någon form av potential i filmen och dessutom bli engagerad i karaktärerna såväl som handlingen.
• Hon har hand om budgeten och kontakten med de som stödjer filmen ekonomiskt.
• Erika läser, skickar ut, marknadsför, ändrar och utvecklar manuset i sig.
• Håller i castingargumentationen, skådespelartillgängligheten och arvoden.
• Hon stöttar regissören och skyddar denne mot andra intressenters åsikter.
• Erika ska se till att de bästa idéerna genomförs, och övertyga finansiärerna om filmens storhet.
• Hon ska hitta den svåra balansen mellan allt tyckande, och se att allt flyter på under processens gång

Pixel – Eskapism

Jag gillar den här dystopiska sci-fi genren där penningstinna företag skor sig på utsatta grupper i samhället, i en nära framtid. En av de bättre jag sett i samma genre tillika en av Bruce Willis bättre roller på århundraden är Surrogatres från 2009.  The Island från 2005 handlar om Lincoln Six Echo som till sin fasa upptäcker att han är en klon och rymmer från sin inrutade förvaring i syfte att undvika the bitter end. Ewan McgGregor gestaltar utmärkt den vandrande reservdelspinalen som rabiat krossar sitt motstånd. Vi får följa honom och Scarlett Johansson kamp mot klockan och nya insikter som förändrar deras livsvillkor. Företaget som äger konceptet gör sitt yttersta för att beskydda sin guldgruva av kött, utan att ta hänsyn till etik eller människovärde. Hela upplägget känns realistiskt utifrån ett fiktivt framtidsperspektiv, när kapitalet och individualismen troligtvis vuxit sig ännu starkare. En riktigt bra film där  kemin mellan Scarlett och Ewan var tvungen att fungera för att lyfta den, något de klarade med bravur. The Island smittade av sig med  sina etiska funderingar vilka gjorde sig påminda även efter filmens slut; en tänkvärd och obehaglig film.

Pappa vädjade att jag skulle följa med på Palme, densamme somnade periodvis efter halva filmen. Detta är dock en ruskigt välgjord och intresseväckande dokumentär, men dock en dokumentär. Sådana brukar vanligtvis hålla sig runt timmen, medan Palme håller på i nästan två timmar. Det kräver sin kvinna att hålla koncentrationen uppe en sådan här mastig period, även om filmen i sig är hyperintressant. Palme hade premiär den 14 september och folk har i stort sett vallfärdat för att se den, över 100 000 hittills. Filmbeståndsdelarna består till största delen utav arkivmaterial som effektivt varvas med  intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar. Denna eklektiska porträttgryta blir därför aldrig långtråkig, utan bara vital tills det bittra slutet. Den kontrast som genomsyrade filmen var att Palme kom från överklassen, men  representerade arbetarklassen. Enligt filmen så var hans resa genom Amerika efter den examen han tog den avgörande faktorn till helomvändningen. Det visar på att erfarenheter inte går att läsa sig till, utan måste upplevas. En mycket sevärd och intressant film om en väldigt speciell människa, med mycket makt till sitt förfogande, en komponent som berövade honom livet.

The Dictator är Sacha Baron Cohems senaste ciniastalster. Hans förra film Bruno var ljusår ifrån att kvala in till en av 2000-talets bästa komedier; en lista där karaktären Borat med lätthet tog sig in. Borat har  dock många beröringspunkter med The Dictator varav ”oerfaren utlänning äntrar USA och konstant bort bort sig syndromet”,  känns mest påtagligt. Dessutom återanvänder och modifierar han humorn från tidigare tv- och filmproduktioner. Det medför att jag inte gapskrattar genuint en enda gång under filmen gång, något som får anses som ett svaghetstecken. Det jag däremot gillar är att han har en inbyggd fingertoppskänsla för geniala one-liners, och hela filmen genomsyras av dessa finurligheter. De är dessutom ovanligt råa och tar upp en radda av ämnen och situationer som många människor troligtvis anser inte borde få visas. Han genomför dessa likt en tvättäkta trollkarl, och får fram ett kristallklart budskap, utan att stöta sig med någon, ”det var ju bara The Dictator som sa det”. Filmen är en non-stop-orgie av träffsäkra tabubelagda kommentarer och de är verkligen filmens allra största behållning. Många av dem är också samhällskritiska som exempelvis när  The Dictator subtilt jämför Amerika med diktaturstater och man inser att likheten är slående, fast inte lika uppenbara. Humorn i denna film närmar sig mera Naked gun filmerna och Bröderna Farrelys infantila humor, ett mycket välkommet tilltag. Ser redan fram mot nästa film, plumpen Bruno har jag redan arkiverats till handlingarna.

Brake är en film med samma klaustrofobiska framtoning som exempelvis Buried, Phone Booth, Panic Room. CIA-agenten Jeremy Reins kidnappas och vaknar förvirrad upp i en kistliknande glasbur som transporteras på en stor bil. Förövarna vill ha toppenhemlig information, men agenten är dogmatisk i sitt nekande att bistå skurkarna med adekvata Vita-huset-hemligheter. Brake är 92 minuter lång, och när handlingen till 98 % är förlagd i denna glasbur så torde det i sig vara en akilleshäl. Kistfilmen Buried föll i den fällan, men Brake gör det definitivt inte. Filmen ringlar sig oförutsägbart vidare i diverse manuslabyrinter där jag som tittare inte blir likgiltig utan adrenalineuforisk. Denna berg-och-dalbane-thriller är nog den bästa i sin smala genre som jag hittills sett, och den påminner subliminalt om den utmärkta The Game i sitt geniala hantverk. Filmen är intelligent, välskriven, trovärdig och originell. Stephen Dorff (1973, Atlanta, Georgia, USA: Blade, Felon, Public enimies, Immortals, The Iceman) gör sin bästa roll någonsin, han är ju trots allt med i stort sett varenda bildruta, utan att bli vare sig klyschig eller antitrovärdig. Man sitter som fängslad under filmens gång och lämnar tv-soffan med ett stort leende, en riktigt, riktigt bra thriller.

Loosie-love is not a crime är ett romantiskt välunderbyggt drama som handlar om den själviske och leva-för-dagen Bobby som hänger sig åt att vara en skicklig ficktjuv på dagarna som på kvällarna. Han spelas för övrigt av Peter ”Twilight” Facinelli. En one-night-stand konfronterar honom med uppgiften att hon är med barn. Det hela blir en kamp mellan fortsatt frihet eller ta ansvar för sina handlingar i sänghalmen. Jag måste medge att mina förväntningar på denna film inte var alltför stora. Överraskningen blev desto större då dramat är riktigt underhållande på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmen utstrålar kemi och värme mellan alla inblandade, den pendlar snyggt mellan de dramaturgiska stegen utan att bli för ointressant eller sentimental. Att de fyra poliserna är snuskigt inkompetenta får man helt enkelt stå ut med. Om två av dem springer som övergödda zombies är en sak, men att alla fyra gör så känns inte vidare realistiskt, åt samma håll dessutom. I vilket fall som helst är detta en skön film med ett bra manus och en logisk välskriven dialog med sköna vändningar. Den höjer sig definitivt  över genomsnittet, oväntat bra.

The Hunger games är ytterligare ett ungdoms-cineast-fenomen i kölvattnet av Harry Potter och Twilight succéerna. Böckerna är så snuskigt hypade så det är klart att man blir aningen nyfiken på hur filmen ska gestalta sig.  Jag ser redan framför mig hur filmbolagsdirektörerna gnuggar händerna runt detta tonårsepos. Temat är dock långtifrån nyskapande, vilket de flesta unga inte har en aning om. I en dystopisk framtid väljer ”huvudstaden” ut en pojke och en flicka från var och en av de 12 existerande distrikten. Syftet är tv-underhållning och indirekt att kuva befolkningen där endast segraren överlever. Har inte läst boken men jag antar att den är 13 tusen gånger bättre en dessa 2 timmar och 22 minuter. För mig blir detta en intetsägande sörja där ingen kemi överensstämmer med varandra. Jennifer Lawrence (1990, Kentucky, USA: Winters bone, The Beaver, Like crazy,  X-men-first class) som spelar hjältinnan Katniss är dock ett undantag. Hela filmen känns för lång och för genomskinlig och klyschorna är fler än alla tvestjärtar på min balkong. Antingen är jag för gammal för detta, eller så har dagens ungdomar dålig smak och taskiga filmreferenser. Jag är dock rädd för att det sistnämnda överensstämmer bäst med verkligheten, tyvärr.

50/50 hade jag inga som helst förväntningar på, då sådana filmer antingen blir översentimentala eller rent  fjantiga. Det var då en ytterst angenäm överraskning när innehållet utkristalliserades till en film med oändligt mycket genuin värme. Den 27-åriga Adam får oväntat reda på att han cancer och 50% chans att överleva. Ena dagen vardagsproblem, andra dagen så går solen i moln, därefter följer hans pendlande kamp mot cancern. Det här också en film om nära vänskap och hur den påverkas av existentiella händelser i ens närhet och vardag. Joseph Gordon-Levitt (1981, Los Angeles, USA:  Tv-serien: Tredje klotet från jorden, Mysterious skins, Havoc, Miracle of St: Anna, The Lookout, 500 days of summer, Inception) spelar Adam som får den dysfunktionella diagnosen på ett helt utomordentligt sätt. Denna lågmälda berättelse som är inspirerad av verkliga händelser är så trovärdigt och vackert berättad. Dramat serverar många tillfällen till både skratt som gråt. 50/50 är brutalt realistiskt, och lyckas fullt ut med att kombinera och balansera drama med sparsmakad komedi, utan att på något sätt bli klyschig. Kemin mellan barndomsvännerna Kyle och Adam är dessutom klockren. Skulle detta hända mig så känner jag instinktivt att jag skulle reagera ungefär som huvudpersonen Adam.

Snowwhite and the huntsman är en äventyrsfilm och tillika Snövit. Har man som jag själv sett Disneys Snövit 348 gånger så blir man minst sagt överraskad när detta överdådiga actionäventyr tornar upp sig i tv-rutan, en skaplig kontrast. Det vimlar av kändisar i denna nytolkning: Kristen  ”Twilight” Stewart, Chris ”Thor”  Hemsworth, Bob Hoskins, Eddie Marsan med flera. Den mest lysande stjärna såväl karismatiskt som prestationsmässigt är Charlize Theron (1975, Benono, Sydafrika: The Yards,  The Cider house rules, Men of honor, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus). Hon glänser verkligen i sin roll som den ondskefulla häxan, hennes raka motsatsen står Kristen Stewart för, i sin groteskt intetsägande gestaltning av Snövit. Det är inte svårt att lista ut var den brittiska regissören Rupert Sanders fått sin inspiration från. Sagan om ringen dimman ligger tät över denna episka berättelse, där de visuella effekterna och de underbara landskapsvyerna är filmens allra största behållning. Som helhet upplevde jag filmen som bra underhållning, vilken i sig utklassar Snövit-lillesystern ”Mirror, Mirror”, den med Julia Roberts vid rodret.

Continue Reading »

Satans gener!

Såg det snuskigt intressanta ”Vetenskapens värld” på SVT härom veckan. Förhandsreklamen hamrade ut budskapet att de skulle passa på att avliva ett antal vedertagna träningsmyter. Efter att ha sett programmet i sin helhet måste jag konstatera att det till en viss del stämde. Motion tar tid, men istället för många långa pass ska det räcka med 3 minuters högintensiv träning per vecka för att uppnå samma resultat som exempelvis löpa 1½ mil. Med hjälp av modern genteknik och hjärnavbildning avslöjas varför alla reagerar olika på träning. Dessa forskare anser att träningen bör individanpassa, istället för nu där generella träningsnormer gäller för alla som tränar.

Att vara uthållig är en viktig egenskap som löpare, intervallöpning är essensen, det vill säga den högintensiva träningen, den som tär på psyket. Det innebär konkret i genomsnitt 90 % av maxpulsen, med endast kort vila. Uthållighet kan definieras som kroppens förmåga att ta upp och transportera syre. Syre krävs för att muskeln ska kunna utvinna energi. I muskeln finns mitokondrier som är våra energifabriker och det är här som syre med hjälp av kolhydrater eller fett omvandlas till energi. Denna energi kan vi sedan använda när vi springer alltså måste muskeln ha tillgång till syre för att vi ska kunna springa länge och vara uthålliga. Vid uthållighetsträning blir kroppen bättre på att försörja muskeln med syre och det beror främst på tre delar:

● Blodets förmåga att transportera syre

● Hjärtats förmåga att pumpa

● Muskelns förmåga att ta upp syre

Den fjärde och viktigaste pusselbiten är enligt programmet våra gener, det vill säga våra föräldrars gemensamma arv till oss barn. Forskarna har utvecklat ett genetiskt test som kan förutsäga hur en individ kan reagera på motion genom att mäta en persons DNA-sekvenser, i detta test är det 11  specifika gener. Hamnar man inom kategori 1, där cirka  20 % av befolkningen enligt forskarna ingår, kan dessa dessvärre inte förbättra sin syreupptagningsförmåga. Personligen upplever jag det som som attans svårt att tillgodogöra mig en bättre kondition. Via medier och så kallade experter är intervaller källan till att bli en bättre löpare, men inte de olyckligt lottade 15 % som lider av en taskig gen-sammansättning. Det innebär att jag skulle kunna springa 100 000 stycken intervaller, utan en nämnvärt förbättring, men med en diger lista på idrottsskador istället. Det är obehagligt orättvist; rationellt sett är det bara att skifta sport om man har de dysfunktionella anlagen.

Nu har jag själv inte den ambitionen, utan tycker att löpningen uppfyller andra funktioner som exempelvis terapi för kropp som själ,  fettförbränning och endorfinutlösning. Det är helt enkelt flexibelt att bara snöra på sig skorna och sedan springa en runda på morgon, lunch, efter jobbet eller på semestern, korta som långa sträckor. I mitt fall måste jag dessutom ha konkreta mål för att motiveras: ett halvmaraton per år, Grabbhalvan, Bråviksloppet och Höstmilen är mina kronologiska tävlingsagendor. Dessa sporrar mig att överhuvudtaget ge mig ut och springa. Att jag under loppet blir groteskt kreativ och helst borde ha med mig ett A3-papper är ett problem, men ett angenämt sådant.

1.  20% av befolkningen: knappt inga förändringar, det vill säga svarar inte på den högintensiva träningen

2.  65% av befolkningen svarar på den högintensiva träningen i olika grader.

3.  15 % av befolkningen extremt lättränade, svarar otroligt bra på aerob träning

DNA-test resultat

Om löpningen är körd utifrån ett förbättringsperspektiv så finns det desto större hopp för mig i bollsporternas schack – squash. Istället för att spela 3-4 intensiva squashpass i veckan kan jag omdirigera den tiden och energin till slagövningar och teknik samt att träna vissa adekvata muskelögrupper i syfte att slå hårdare. Det man ska komma ihåg är att högintensiv träning till skillnad från lågintensiv träning främst vänder sig till de som redan har byggt upp en god grundnivå vad det gäller kondition, styrka och smidighet. Sedan är det ju så att det faktiskt finns andra fördelar med  att träna långa pass som: social gemenskap, hålla tävlingsinstinkten vid liv, ligamentförstärkning, euforisk hormonutsöndring. Men jag skulle ändå vilja ta det där DNA-testet, bara för att vara helt säker på att jag tillhör den värsta av de tre kategorierna. Sedan är det ju så med vetenskap att dagens sanning kan vara morgondagens osanning; det ligger i vetenskapens natur så att säga.