Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Opel Corsa ’

Höstlovsaktiviteter


90-talets hopslagning av utspridda studiedagar utmynnade i det som numera kallas Höstlovet. Det är ett lov som jag själv inte har några referenser till eftersom min skoltid avverkades på det glada 80-talet. Lovet i sig har för många barnfamiljer blivit ett perfekt läge att resa på. Resebolagen har självklart höjt priserna eftersom det är efterfrågan och utbud som styr marknaden. I och med att jag är arbetssökande så var Hanna och Frida hemma hela veckan, medan Marie jobbade de flesta dagarna. Det blev en balansgång mellan att leka med kompisar, aktiviteter och rastlöshet. Det låg mest på mig att aktivera de små liven på bästa möjliga sätt. En ekonomisk härdsmälta på grund av byråkratiska diskrepanser omöjliggjorde längre utflykter. Barnens topp-3 innehöll dock inga långresor utan aktiviteter som Badhuset, Busfabriken och äta på MAX-restaurang. Med strategiska dygnsmellanrum implementerades deras önskningar under lovveckan. Badhuset var väl det som jag upplevde de tyckte var allra roligast. De  nästan fyra timmarna var en orgie i intensitet och vattenjagande. Hanna hoppade modigt från 5 meter, dök och simmade bröst- som ryggsim, något hon inte gjorde förra året jag var med dem på Centralbadet – tänk vad tiden går fort.

Under den gångna veckan passade vi också på att hälsa mina föräldrar, min son David och hans två katter. Vi spenderade dessutom en heldag hos Maries föräldrar i symbios med hennes bror Tomas och hans fru Nina i Vångas obygder. Maries mamma hade tillagat gudomlig mat som i mina ögon är en svårslagen kostekvation. Vi inledde frossandet med en well-done-stek, krämig gräddsås och egen potatis. Därefter serverades en osannolik god dessert: inkokta ingefärspäron med äkta grädde och vaniljglass. Senare på kvällen blev det fika med hembakade kakor och bullar. Mateuforin avslutades med svampstuvning (vilket jag ödmjukt bojkottade) nybakat bröd med olika röror och pålägg med te.

Mega loppis i Folkborgen


Jag, Marie, Frida och Hanna hade masat oss till Folkborgen så tidigt som möjligt, det vill säga innan klockan 08.00 då kommersen inleddes. Vårt primära syfte var att hitta välvårdade julklappar till bra pris, innan någon annan gjorde det. Vi var dock inte ensamma om den tanken, utan det var ett lämmeltåg av rödögda morgonshoppare som tagit sig till ett kylslaget Borgen. Det visade sig inte vara falsk marknadsföring, utan varje tänkbar yta hade verkligen tillvaratagits i de rymliga lokalerna. Efter ett maniskt flackande mellan försäljarna så mattades den pro-tilltänkta julklappsshoppingen, då vi inte fann något speciellt att handla. Barnen lyckades i alla fall med konststycket att hitta ytterligare Bratz-dvd:er som de ännu inte hade i sin ägo. Till mig själv hittade jag en Spindel-man-docka i osedvanligt bra skick; 35 kronor var ett kap i mina ögon.

Provkörda bilar


I reklamen för Opel Corsa så används parollen: ”obegränsad körglädje”. Det epitetet kom både jag och Marie överens om var aningen optimistiskt. För att vara tysk kvalité, och för dem pengarna, så var detta den bil som vi hittills upplevt som allra sämst. Hade man varit dvärg så hade baksätessittningen varit problemfri, men som normalvuxen var det istället svårt att inte få skavsår på knäna. Färddatorn fick våra tankar att vandra till slutet av 80-talet. Vi skydde dessutom den osmidiga växellådan som pesten.

På Zetterbergs provkörde vi först en Mitsubishi ASX. Det var ett kampanjpris på den modellen, annars låg denna prisklassegment lite beyond our limits så att säga. Bilen i sig var helt underbar, och en klar topp 3 kandidat. Man satt högre än Hagebybacken, vilket vi båda upplevde som något positivt. Det mesta kändes sportigt och präglades av en äkta körglädje utifrån våra ringa bilkunskaper.

På samma firma så testade Marie och jag två i våra ögon estetiska bilmärken Citroën  C4 och C3. Vi hade överlag bannlyst franska bilar eftersom hörsägen från alltför många håll viskat att de var kommande reparationshärdar. Då vi tänker ha kvar vår nya ögonsten några år längre än själva nybilsgarantin, så var alla franska bilmärken i stort sett avpolletterade. Ändå satt vi nu i en sådan, och dessutom otroligt lågt ner i jämförelse med Mitsubishin. C4 var mångt om mycket också en bil som låg i gränszonen att kvala in på topp 3. Den dynamiska och exceptionellt sköna växlingsprocessen var exempelvis den bästa hitintills.

Efter denna körupplevelse testade vi den bra mycket bränslesnålare C3:an. Det visade sig vara en bra strategi, då det utkristalliserades sig en bil som vi absolut inte kunde tänka oss att köpa. Där c4:s smidiga växelprocess var gudasänd, så kändes c3:ans  som en halvtaskig kopia, utan  tillstymmelse till växlingseufori. Då man troligtvis lär utföra den processen åtskilliga gånger så hamnade C3:an i samma avpolletteringskategori som Opel Corsa och Hyundai i20.

Dysfunktionellt skoskav


Jag blev med nöd och näppe nästan kvar i division två i Squashstegen med 2 intjänade poäng,  men det var istället Kent Kullander som drog det längsta strået med 4 vunna set.  I min sista match i gruppen mot Torbjörn ”odjuret” Westerlund var det jag som  blev tvungen att lämna w.o för första gången någonsin. Det berodde på ett dåligt skött skoskav som blev sämre desto längre jag gick med det. De utlösande faktorerna var dels Höstmilen, dels 80 minuters ultraintensiv squash. Dagen efter kunde jag knappt gå; att ta på sig skor var värre än att trä på sig japanska kondomer. Det sved såväl fysiskt som psykiskt, och det fanns inget annat alternativ än att bege sig till distriktssköterskan som i sin tur propsade på mig att boka tid hos Jourcentralen, helst samma dag. Det visade sig i alla fall att jag inte fått blodförgiftning, och dessutom slapp använda mig av antibiotika. 300 kronor fattigare, men betydligt mer tillfreds med situationen lade jag mig ogenerat på tygsoffan. En motreaktion på inflammationen blev 38.5-gradig feber med  svettningar och matthet som biverkningar. Dagen efter var jag  feberåterställd, men fortfarande hade jag ett skoskav som mer påminde om något ur en alien-operation, såret såg inte så mysigt ut så att säga. Utifrån ett kostperspektiv var det optimalt, då jag inte ens orkade smussla i mig godistingestar.

När jag trodde att det dysfunktionella skoskavet tillhörde det förgångna, så svullnade foten upp. Det var minst sagt irrationellt, även ur en skolmedicinskt perspektiv. Frågan var om det var min hypokondriska ådra som visade sitt rätta ansikte, eller om min syn helt enkelt blivit aningen sämre. Det visade sig i alla fall var en temporär uppkommenhet, då svullnaden blev bättre desto fler dagar som passerade. Som sagt det är mycket lättare att ge andra råd som teoretiskt är enkla att utföra, men när det väl kommer till kritan så är de källor till oändliga förnekelser och ursäkter när det gäller en själv -  ”det händer inte mig”.


Squashödet visade upp sitt mest ironiska leende genom att Mikael Garrido lämnade walk over i sin sista match i gruppen mot Kent Kullander. Det innebar att Kent konkret plussade på sitt tagna set med tre gratispoäng, och passerade en demolerad Mats Widholm i-vem-som-skulle-åka-ner-av-oss-två-processen. Som sagt det går aldrig att förutse något, då verkligheten innehar så många fler variabler än den teoretiska. Jag föll dessutom på eget grepp eftersom jag själv kravlade mig upp i såväl division 3 och 2 via just andras w.o. – ordningen är återställd och min karma är återigen fulladdad. Måhända så kanske detta träning- och tävlingsuppehåll kan bidra till att återkomma starkare än innan det ofrivilliga uppehållet. Hälsan måste sättas i främsta rummet, även om det är svårt när tävlingsinstinkten pockar på.

Vecka 42 (6 pass, 312 minuter) var i stort sett en enda lång transportsträcka till ett av mina delmål, Höstmilen. Jag är i grund och botten inte driven av ett träningsberoende. Med denna term så menar jag människor som indirekt mår dåligt om de inte kommer ut och tränar. Jag är snarare precis tvärtom, och kan rent ut sagt bli glad ifall ett störtregn inleds samma dag som jag bestämt mig för att exempelvis springa 1 mil i Vrinnevi. Det är väl en egenskap som jag inte är helt tillfreds med, men det är så jag fungerar. Med den vetenskapen i bagaget så har jag kringgått det beteendet genom att istället attrahera och vädja till min starka tävlingsinstinkt. Träningsambitionen stärks påtagligt genom att ha dylika motionslopp inplanerade som exempelvis Bråviksloppet i september, Höstmilen i oktober, ett Halvmaraton på våren och Grabbhalvan i maj. På så sätt vidmakthåller jag en året runt löpningsprocess som parallellt är källan till ett holistiskt välbefinnande och en rejäl motivationsbefrämjare. Det är som sagt mycket roligare att ge sig ut i löpningsspåret med vetskapen att försöka slå förra årets tid eller tidsrekord som man innehar, än att bara springa. Ofta är dessa lopp också minifolkfester, en plats där man möter likasinnade eller vänner man inte träffat på länge. Det går inte att komma ifrån att det är roligare om man är flera kompisar som deltar gemensamt i loppet. Den gemenskapen är oslagbar, till skillnad från att ensam stå vid startlinjen.Tiden i sig är ett medel att kunna förbättra sig till nästa års tävling, vilket jag onekligen får göra efter den halvtaskiga tiden: 53.53 minuter. Men som sagt det finns många pusselbitar kvar till förbättring. Det är lätt att falla i energitjuvfällan: ”du är ju inte precis 20  år längre”. Det är så sant, men förr var det mer fest och taskiga kostvanor som agerade resultathämmare. Nu är det åldern som spökar, men mina förändrade och förbättrade kostvanor är däremot som natt och dag sedan ungdomsglansdagarna. Min alkoholkonsumtion är inne på precis samma linje. Då festade jag och fotbollslaget vare sig vann eller förlorade matcherna; det fanns alltid någon anledning till att fira eller dränka sorgerna i. Det i sig är faktorer som möjliggör avsevärt  bättre resultat än vad jag uppvisade på årets Höstmilsupplaga.

Squashstegeäventyret i division 2 inleddes ju så bra med vinst mot Kent Kullander med 3-1, däremot blev det torsk mot såväl Johan Lindström som Mikael Garrido. Setsifferkoden blev densamma vid båda matcherna 3-0, vilket innebär att Kent Kullander inte får ta fler än 2 set på sin kvarvarande match. Jag själv bör ta något mer set  i min sista match mot Torbjörn Westerlund, för att vara på den säkra sida. Underifrån närmar sig tre riktiga squashrävar som Jörgen Pettersson, Daniel Stridman och Magnus Melberg.

Efter ett ofrivilligt, men tillsynes oändligt träningsuppehåll så stod jag återigen på squashgolvet. Min träningsvikt pendlade anorektiskt mellan  74-75 kg, det vill säga under min subjektiva idealsviktsnivå. Jag inledde comebacken lugnt mot Linos polare ”kula”, som jag manövrerade ut med 10-2 utan att behöva förta mig. Därefter så bildades det ett nytt skoskav på det gamla, och jag valde en gång för alla att låta hälen få en chans till att läka. Jag ägnade mig istället åt foppa-toffel-promenader och lite cykling. Under tiden så testade jag på en strikt kolhydratkost det vill säga en nästintill kolhydratfri kost. Ur ett viktperspektiv var det fantastiskt, men utifrån ett tävlingsperspektiv var det rent ut sagt  katastrofalt. Min återkomst i squashstegens division 3 mot Jörgen Pettersson genomsyrades av en sinnessjuk trötthet. Redan efter första set så var jag på väg mot blod-smaks-avgrunden. Min analytiska sida uteslöt feber, då jag redan tagit tempen på morgonen, och då kvarstod den strikta kolhydratkosten som boven i dramat, om jag inte drabbats av ebola.  Jörgen vann i vilket fall komfortabelt  utan att behöva förta sig med 11-7, 11-6, 11-5. Energilösheten av den asketiska kosten är numera historia, det blir en tillbakagång till en mer varierad kost i framtiden. Även mitt andra squashframträdande två dagar senare genomsyrades av samma energitomhet, vilket gjorde mig ännu mer hypokondrisk.  Vecka 45 landade för övrigt på ett squashpass al´a 95 minuter, medan vecka 46 inhyste 220 minuter i  tre träningspass.

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu