Posts Tagged ‘ Magnus Söderqvist ’

Del 16: Signal – Loud´n clear

Tommy Olsson alias The prince of AOR och jag alias The king of AOR tog tillfällena i akt att besöka världens enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: 1993. De två gånger som jag och Tommy bilade till Stockholm City var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde.

Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var obeskrivligt bra. Deras måtto var: ”keep it pink´n fluffy. Något som lika gärna kunnat varit en gayklubbsfras. Så var dock inte fallet…tror jag? De serverade speciellt framtagna aor-drinkar och aor-käk. En av drinkarna uppkallades exempelvis efter White Sister. Aor-shotsen var såklart rosa. Pink ´n fluffy var en longdrink som också fanns med i drinklistan. Ur högtalarna ljöd välkända tongångar av genren giganter som Nightranger, Bad English, Giant, Journey, Survivor, Foreigner och Loverboy.

Mingelfaktorn var skyhög, många av gästerna var själva musiker från dåtidens melodiösa hårdrockelit. Så mycket pudelfriserade människor på samma plats samtidigt var en stor sak i sig. Skulle det börjat brinna så hade man nog inte hunnit blinka innan byggnaden var antänd och nedbrunnen till grunden. Detta var verkligen en tillställning made in heaven.

Att vi, två aor-nördar från bondträsket fick tillträde till vad som lättast skulle kunna beskrivas som att gå på moln kändes helt verklighetsfrämmande. Dock fick vi lämna gummistövlarna och grepen i garderoben. Vindflöjlar undanbads; det vill säga personer som tidigare vigt sin själ till melodisk hårdrock, men lättvindigt vänt kappan efter vinden och börja lyssna på grunge. Det fanns till och med förbudsskyltar mot bockskägg och grunge.

Den trio som stod bakom arrangemangen hette Tomas Jakobsson, Magnus Söderqvist och Jörgen Holmstedt. Jag ringde upp Jörgen i syfte att friska upp minnena angående AOR-clubben. Bacchi Wapen på Järntorgsgatan 61 i Gamla Stan huserade Escape club i. Året som dessa minnesvärda tillställningar skedde var 1993.

Trions övriga huvudakter var: Stage Dolls, Brett Walker, Paul Gilbert/Eric Martin, Talisman, Thomas Wikström, Bad Habitt och Dan Reed. Innan de la Escape Club i malpåse så blev FM den sista akten att uppträda sista veckan innan jul 1993.

Klubben återuppstod dock 1995-1996. Först på Nicky´s med Fergie Frederiksen som main attraktion, därefter på Daily News med Lance som leverantör av melodisk rock. Ingen var starkare än kedjans svagaste länk. Brist på tid avledde några från trion att fortsatta med verksamheten.

Ensam var inte stark, något Tomas Jakobsson fick erfara utifrån att sköta maskineriet på egen hand. En huvudanledning till att konceptet gick i graven. Som sagt, Jeff Paris var en sak, Mark Free en helt annan. Med stjärnglans i chockrosa kunde denne luta sig mot King Kobra, Unruly Child, Signal samt en magisk soloplatta!

För oss bönder blev det en magisk kväll, trots avsaknaden av leriga gummistövlar, där uppträdandet såväl som musiken i sig blev ett minne för livet. Jörgen berättade att detta var Mark Frees sista konsert innan han blev Marcie free, bara det värt entrébiljetten.

Jag ser inte detta som en omöjlighet att Escape Club skulle kunna återuppstå, om alla drog sitt strå sitt strå till stacken, så att trion dels inte skulle gå lottlösa, dels att folk som teoretiskt sätt skulle ge sitt lillfinger för arrangemanget, men i verkligheten ”inte har tid,” verkligen såg till att stötta konceptet. Jag vill passa på att tacka Jörgen Holmstedt för lånet av fotot från Escape Club nängre ner i artikeln:)).

Trummis var det Mark Edward Free (1954) främst ville bli. Ödet ville något helt annat! Bristen på adekvata sångare i collageåren var källan till att andra gruppmedlemmar hellre såg honom som vokalist än just trummis. Att kombinera trummandet med sången krävde sin ”man”.

Vokalistrollen blev mer som en självuppfylld profetia – hos andra musiker. Marks superba röst blev undergången för hans trumkarriär. När han var 19 år lockades han att lämna sin trygga och fasta anställning på Michigan National bank. Hans pappa var VD där, så istället för en säker inkomst boendes hos sina föräldrar, bilade han 80 mil till Flint för en osäker tillvaro som sångare.

Det gick väl sådär. På en av bandets spelningar mötte han en tioårig äldre fresterska som erbjöd honom att följa henne till Las Vegas, eftersom det var där alla musikkontakter flockades. Det var nog en sanning med modifikation. Paret gifte sig och livet liksom kom mellan. Mark jobbade bland annat i ett antal casinon.

Efter cirka fyra år i ökenstaden siade återigen hans fru att framtiden istället fanns i Los Angeles- the city of angels. Så vid 25 års ålder flyttade paret 1979 till L.A. Tre år senare mötte han rocktrummisen Carmine Appice (1946 dvs 74 år!). Det var ingen duvunge precis, densamme hade bland annat spelat med Cactus, Vanilla Fudge, Beck, Bogert & Appice, Ted Nugent, Paul Stanley och Rod Stewart.

Carmine var revanschsugen efter nyligen lämnat Ozzy Osbourne band. Han var på jakt efter en vokalist av rang och sprang på självaste ödet genom att träffa på Mark Free. Till vad komma skulle knöts gitarristerna David Michael Phillips (Lizzy Borden, Big Cock) och Mick Swedala (Bulletboys) samt basisten Johnny Rod (W.A.S.P, Jeff Beck). Gruppen döptes till King Kobra.

Bandet släppte sitt debutalbum Ready to strike 1985 genom Capitol Records. Deras visuella image bestod av typ ett omvänt. Carmine hade becksvart hår, medan de andra fyra medlemmarna var blonderade blondiner. Utifrån attributet, duktiga musiker och ligga helt rätt i tiden blev aldrig debutalbumet vare sig någon försäljningsframgång eller kultklassiker.

För egen del var det underbara melodiösa rockrökaren ”Hunger” (skriven av Kick Axe) som stal min uppmärksamhet, därutöver var det glest med höjdpunkter och i ärlighetens namn var detta ett ganska mediokert album. “Piece Of The Rock” var en låt som den

Kanadensiska gruppen Kick Axe lånade ut till bandet då de delade samma producent nämligen Spencer Proffer (Quiet Riot, ZZ Top, Bette Midler, Tina Turner, Little River Band, Eddie Money, Shooting Star, Prophet, Eyes). Jag upplevde också att Marks röst passade betydligt bättre till aor än tyngre hårdrock.

Detta melodiösa Mötley Crüe light släppte året därpå uppföljaren Thrill of a lifetime. Att vända kappan efter vinden torde kunna vara ett applicerbart epitet eftersom plattan gick i aorens tecken, borta var Mötley Crüe flirtarna. Albumet fick en oerhörd draghjälp från sanslösa ”Iron Eagle (Never Say Die)”. En låt som var med i militärpropagandafilmen Iron Eagle tillika en pure aor-classic. Andra bra låtar var Russ Ballard pennade ”Dream on”, ”Overnight sensation” och ”Second time around”. Vinden vände även mot rap via crossoverlåten ”Home street home”, som för övrigt var helt okej.

Trots aor så var detta några ljusår från ett helgjutet album. Carmine hittade ett nytt vokalistfynd som ersatte Mark på King Kobra III med Johnny Edwards (Foreigner, Montrose, Northrup). Carmine smidde nya musikplaner så detta blev en kortvarig petitess i rockvärlden innan Blue Murder med John Sykes såg dagens ljus 1989.

Det skulle ta Carmine 23 år innan han återupplivade King Kobra igen. Denna gång var det Paul Shortino som stod för sången, förutom denna vokalistrockad var det bara originalmedlemmar som deltog. De släppte King Kobra 2011 och King Kobra II på Frontiers records. Gruppen existerar fortfarande, om än i något mera tynande tillvaro.

Mark Free slickade sina sår ett tag, men kom igen genom att bilda sitt egna band Signal 1987.  fick spela gitarr, Erik Scott (Alice Cooper, Idle Tears) sattes på bas och keyboard och Jan Uvena (Alcatrazz, Alice Cooper) tilldelades trumpinnarna. Debuten fick namnet Loud´n clear och gavs ut på EMI 1989. Titeln måste väl anses något missvisande då just loud månne var ett lite väl starkt ord utifrån hur laidback musiken egentligen var.

Gitarristen Danny Jacob blev förövrigt husgud hos Disney´s animerade serier och filmer. Phineas and Ferb, Milo´s Murphy law, Lilo och Stitch, Kim Possible med många flera bar hans musiksignum. Kevin Elson, Aor-producenten som rattat bland annat Journey, Shooting Star, Eric Martin, Kansas, Europe, Strangeways, Nightranger, Y & T, Witness, Mr Big, Tyketto fick förtroendet att navigera gruppen mot högre höjder.

Albumet inleddes med i mina öron den bästa låten ”Arms of stranger”. Allt det man vill att en ”tyngre” aor-låt ska innehålla fanns med i innehållsförteckningen. Mark Free sjöng lungorna ur sig, produktionen top notch och musikerna var gudomliga. Att titulera den till en pure aor-classic var inte speciellt svårt. Det bara är en sådan låt där någon däruppe hade ett finger med i syltburken.

Nästkommande alster sänkte tempot och tyngden rejält. ”Does it feels like love” tillhörde förövrigt skiktet med sex ballader eller snarare halvballader på plattan. Vill man ha fart och fläkt fick man bortse från musiken som ekade ur högtalarna. En bra jämförelse är väl i så fall mid-tempo platta Khymeras – The greatest wonder. En bra låt är en bra låt, vilket detta och de andra spåren definitivt var.

Dutti-duttiga ”My mistake” var en duett med Mr Big´s Eric Martin skriven av duon Bob Halligan Jr och Eddie Schwartz. Instinktivt leddes tankarna till tidiga Michael Bolton. Fjärde låten ”This love, this time” var en riktigt näsduksletare. Inledande sävlighet byggdes sakta men säkert ut i ett chorus där näsdukarna återigen togs fram, vare sig man ville eller inte.

Det var en exceptionellt snyggdramatisk låt som skrevs av John Bettis. Vem var det? Har man skrivit låtar till Michael Jacksson, Journey, Celine Dion, Diana Ross och Whitney Houston så finns det fog för narcissism. ”Wake up you litle fool” skrevs av Erik Scott och aor-legenden Van Stephensson. Melodibygget osade finsnickeri uti fingerspetsarna.

I sjätte låten ”Liar” ökade tempot lite. Det som bjöds var en av plattans allra starkaste refränger. Pomp-aor som påminde lite om Bad English i utförandet. Återigen låg Erik Scott bakom låten. Han var delaktig i sex av de tio melodierna på alstret – hatten av för honom, för detta var ren pure världsklass. ”Could this be love” doftade Foreignerballad, och var i paritet med dessa dessutom. Låten skrevs av Mark Free och Curt Cuomo. Den sistnämnde har konstruerat hits till storheter som Kiss, Eddie Money, Stan Bush och Survivor.

”You won´t see me cry” skulle lätt kunna etiketteras till en av de allra bästa låtarna på albumet. Även den var pompig i sitt utförande, med en ytterst bombastisk refräng omgärdad av maffiga körer. På näst sista låten ”Go” signerad Erik Scott och Mark Baker höjdes tempot igen. Detta var den tyngsta låten efter ”Arms of a stranger”. Slayer behövde dock inte oroa ihjäl sig, men som lyssnare var det välbehövligt.

Att den typ är en kopia av Triumphs låt ”Running in the night” från Surveillance albumet 1987 fråntar inte låten dess storhet. Hur Erik och Mark löste detta utan att bli stämda vet jag inte. Fri sex, vänskapskorruption eller hotet att bli permanenta medlemmar i mormonerna? Bara de inblandade har ett svar på detta.

Att avslutande låten hette ”Run in to the night” blev ju aningen parodiskt. För mig var det den låten som skulle bort ifall jag haft ett finger med i spelet; en ganska standardlåt helt enkelt. Den skulle så i fall ersatts mot någon mer up-tempo låt typ ”Arms of a stranger” och ”Go”.

Det fråntar inte albumet kronan, eftersom dessa halvballader var så välkonstruerade att de lyckades stå på helt egna ben. En av albumets största behållningar var Mark Frees majestätiska röst, den liksom höjde ett i grunden bra material till nya outforskade höjder. Solen stod i zenit för Mark Free när albumet skapades. Inlevelsen dröp av passion för såväl texterna som musiken.

Arms of a Stranger Lyrics

Looking back at faded memories
There was the time you meant so much to me
Felt so close until you threw it all away
Change had forsaken all our yesterdays
So many nights, so long ago
When we were so in love
We were gonna make it somehow
But who’s sorry now

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me

In the arms of a stranger (stranger)
I waited for you so long
In the arms of a stranger (stranger)
No one could have ever loved you more, more than me
Hey, hey

Making love to you on hot summer nights
Watching the stars fall down from the sky
We made our wishes hoping it would all come true
Broken-hearted dreams are all that’s left for you

So many nights, so long ago
Forever took our vows
He never could have taken you away
If you had wanted to stay

You’ve given it all
To the arms of a stronger
Who has no heart
Or the love I had for you

Falling in love
In the arms of a stronger
With tears in your eyes
You’ve come back to find me
In the arms of a stranger (stranger)
Looking for a new love
In the arms of a stranger (stranger)
I’m gonna try and find a true love
Did you think about the danger (danger)
But that was long ago, so far away
Stranger (stranger)

(Solo)

Giving it all
To the arms of a stranger
Don’t look back

Falling in love
In the arms of a stranger
Who has no heart

Walking away
In the arms of a stranger
Tears in your eyes

Unruly Child

I mitten av 1989 gifte han sig dessutom med Laurie Richardson. Den alliansen höll i cirka två år. Under tiden så gästsjöng han bland annat på David Cassidy, Alannah Myles, Glasstiger och Desmonds Childs soloeskapad. 1990 bildade han Unruly Child med välrenommerade musiker som gitarristen Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade), keyboardisten Guy Allison (Air Supply, The Doobie Brothers) och trummisen Jay Schellen (Hurricane, World Trade, Stone Fury, Asia, Dukes of the orient).

Demonproducenten Beau Hill (Ratt, Winger, Warrant, Streets, Airrace, Alice Cooper, Twisted Sisters, Europe) målade upp en krispig ljudbild som bara han kunde. För mig och många inbitna aorsters var dock detta förstlingsverk från 1992 manna från himlen. Låtar som ”Who´s cries now”, ”When love is gone”, ”Is it over”, ”On the rise”, ”Take me down nasty” och ”Let´s talk about love” förgyllde vardagspusslet. För egen del så var dessa ovannämnda låtar sanslösa, resten var lite mer rockiga och partyaktiga, något som inte riktigt var my cup of tea.

Varför hälften av dessa släpptes på Bobby Kimballs soloplatta från 1994 – Rise up, har jag ingen aning om. Visst, Gowdy var djupt involverade i den processen så jag antar att de ville passa på att få lite revansch eftersom materialet fick oförtjänt minimal uppmärksamhet. Nu blev dessvärre inte heller denna platta någon hit precis.

Stone Fury

Värt att nämna är att såväl Bruce Gowdy och Jay Schellen ingick i gruppen Stone Fury. De släppte plattorna Burns like a star (1984) och uppföljaren Let them talk (1986). Det var egentligen inget märkvärdigt med deras musik förutom att jag rankar inledande ”Break down the wall” på debuten som en av de bästa melodiösa hårdrocklåtarma ever. Sångare Lenny Wolf blev sedermera mer känd som vokalist i Zeppelin inspirerade Kingdom Come.

Om det var grungen som på förhand devalverade gruppen från att slå stort är ju bara en teori, men risken var stor. Det blev inte ens 5 liveframträdande för konstellationen. Efter att ha droppats av Interscope återbildades de under monikern Twelve Pound Sledge i hopp att väcka någon annan skivbolagsdrakes intresse. De fann dock inte sin Smaug, utan dessa demos blev grunden för Unruly Child – Tormented från 1995, som bara såg dagens ljus hos lättlurade Japaner och Européer.

1993 var onekligen ett minnesvärt år för Mark. Han tog musiktingesten i egna händer, genom att släppa ett mästerverk den 5 april. Det tragiska var att hela plattan spelades in med trummaskin och produktionen bestod av demos som han spelat in i slutet av 80-talet. Hade dessa faktorer dysfunktionellt inte synkats med det som utkristalliserades musikaliskt sett, hade detta varit en aor-classic, synd på så exceptionellt rara ärtor.

Fem av låtarna var signerade Tony Sciuto (Little river band, Peter Becket, Player) bland annat ”Someday you´ll come running” (J. Randall/R. Randall/T. Sciuto). Den mest kända versionen av den låten spelades in av FM på deras andra album Tough it out (1986). Venus & Mars alias Diana DeWitt och Robin Randall släppte sin egna låt på plattan Grand Trine 1994. På sitt fjärde album In the red (1991) släppte jänkarna Airkraft sin version av samma låt. Vilken diabolisk aor-rökare, inte undra på att den funnits med på ett antal plattor!

Hur mycket aor var Agneta Fältskog egentligen? Trots att jag dyrkar ABBA så var det ändå pure pop. På hennes album I stand alone (1987) inleddes den med ”The last time” signerad trion (Robin Randall/Judithe Randall/Jeff Law). Den utgavs dessutom av Venus & Mars 1988. det vill säga en av upphovsmakarnas egna duo. Med lite tyngre gitarrer i bagage så blev det tredje gången gillt utifrån ett kvalitetsperspektiv – herre Jesus, vilken låt.

Det tåls att påminna om att detta skulle kunna ha titulerat ett av de 25 bästa aor-albumen någonsin. Hade musiken fått en adekvat budget, där det ingick taggade studiomusiker, en äkta trummis samt en produktion som var värdig musiken i sig så vet vi inte vart den hade landat i hierarkin över världens bästa aor-album. Att Mark begravde sin absoluta själ i musiken märktes tydligt, vilket var en bidragande orsak till att hypnotiskt matcha de otroligt starka låtarna på plattan.

Det fanns egentligen inte ett enda dåligt spår på albumet. Femte låten ”Hard heart to break” figurerade exempelvis som musikvideoteaser för Sea of love från 1989, med the mighty Al Pacino och Ellen Barkin. Vid dödshot, ifall jag blev tvungen att välja tre låtar utöver ”Someday you´ll come running” och ”The last time” så blev det: ”Slow down the night”, ”Look love in the eyes” och ”Never be a next time”. Mark Baker som skrev ”Go” till Signal aka ”Running in the night” med Triumph var mannen bakom just ”Never be a next time”, en petitess men ändå.

Vill man höra mer av Mark Bakers musikarv i kombination med Mark Free, James Christian, Freddy Curci och Bill Champlin så lyssna på The future ain’t what it used to be (demos) från 2019 från Melodic Rock Records, finns bland annat på Spotify.

The Gods of AOR gick av stapeln den 3 oktober 1993 på the Ritz i Manchester. Diana DeWitt från Venus & Mars körade bakom halvguden i ”Long Way From Love mini tour”. Därefter bar det iväg till svedala och till Escape Club. Som sagt, jag fick bevittna det sista giget innan Mark blev Marcie.

Månaden senare inledde han processen med könsbytet. Den något kontroversiella box office hiten Mr Doubtfire med Robin Williams i huvudrollen som den ambivalente Daniel Hillard/Mrs. Euphegenia Doubtfire gick upp på biograferna den 24 november.

Det var förövrigt ett uppdaterad tema från Tootsie med Dustin Hoffman i huvudrollen från 1982. Utifrån detta så torde toleransklimatet för ett könsbyte mildrats något bland amerikanarna. Men det något vågade valet begravde dels Mark Free, dels hans karriär.

Rockvärlden var nog inte helt redo för den rockaden som de var för grungen – dessvärre. Den kombination fick Marcie att flytta närmare sin familj i Michigan 1995. Han återgick till banksfären genom att börja jobba på ett bolåneinstitut.

Mina 15 favoritsångare utan rangordning

En kvinna och 14 män! Förhoppningsvis läser inga radikala feminister denna artikel, för då finns väl risken att någon känner sig kränkt, eller sekundärt kränkt.

Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

Fergie Fredriksson – Trillion, Toto, LeRoux.

Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

John Elefante – Mastedon, Kansas.

Jimi Jamison – Survivor.

Kevin Chalfant – The Storm, Steel Breeze, Shooting Star, Two Fires, The Vu.

Joe Lynn Turner: Rainbow, Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

Terry Brock – Kansas, Strangeways, Le Roux, Seventh Key, Giant, Slamer, The Sign.

Harry Hess – Harem Scarem, First signal

Jeff Scott Soto – Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Yngwie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T, S.O.T.O, Trans-Siberia Orchestra.

Steve Perry – Journey.

John Waite – The Babys, Bad English.

Pat Benetar – Pat Benetar.

John Wetton – Asia, Uriah Heep, King Crimson, Bryan Ferry Band, Roxy Music.

Unruly Child – the new version

Unruly Child släppte “Waiting for the Sun” 1998, utan Marcie Free, men med Kelly Hansen (Hurricane, Foreigner) bakom mickstativet. Ett knippe av dessa låtar var kontaminerade av högoktanig aor såsom ”Heart run free”, ”Rise up”, ”Why should I care”, ”Forever”, ”Man inside” och ”Do you ever think of me”. Några av dessa låtar återfanns även på Bobby Kimballs soloplatta Rise up från 1994. Bobby Kimballs solo, Waiting for the sun och Unruly Childs debut gick in i varandra likt tre äldre trätande syskon.

2003 landade deras tredje album “UCIII”. Denna gång var det Philip Bardowells (Places of power, AOR) tur att äntra bandet. Om Waiting for the sun var överraskande vital, så var denna typ uppföljare inte alls någon höjdare. Samma år släppte Frontiers The Basement demos; ett hopplock från tidigare plattor fast med Mark Free på sång. När Marcie Free äntligen tackade ja till att fronta Unruly Child 2009 hängde alla originalmedlemmarna på. Frontiers records viftade med ett kontrakt innan gruppen ens hunnit säga bäverurin.

Ett år senare, efter fyra månaders studioarbete stod comebackalbumet klart, tillika deras fjärde, tillika deras andra med Free som vokalist, tillika det första med Marcie som sångerska (om man inte räknar in Tormented från 1995). Marcie beskriver deras musikaliska mix som något mellan Led Zeppelin, Van Halen, Bryan Adams, Foreigner, The Beatles och Unruly Child såklart.

För egen del var det inte riktigt den inriktningen jag ville att bandet skulle gå. Visst, det var ett ytterst gott hantverk, men inte riktigt min stil helt enkelt. Jag gillade ”When we were young”, ”Tell another lie”, ”Love is blind”, ”When worlds collide”, ”Talk to me”, ”Read my mind” och ”Very first time” . Okej, jag får väl ge mig, detta var väl ett bra album i alla fall, även om den inte riktigt doftade som på debuten.

Dess raka motsats var efterföljande Down the rabitt hole från 2014. Tre år senare sprudlade Unruly child igen på Can´t go home. Det var en välbalanserad platta, med mycket kvalite, dock inte som tidigare, utan mer som ett pånyttfött band. Trots detta var det inget album som passade mig. Självklart skulle Frontiers prångla ut ett livealbum! Det skedde i Milano, på deras egna festival 2018.

Trots att jag avskyr liveplattor så var detta ändå ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med dåtid som nutid i proportion hur de låter nuförtiden. 2019 släppte de Big blue world. Innovativt, varierat, snyggt, men i ännu högre grad mindre min stil. Förra året konstruerade de hyllade Our glass house. Jag är fullt medveten att människor upplever detta som fantastiskt, men tyvärr, not my cup of tea anymore.

När det kommer till mig och Mark och Marcie, så är det Mark som jag nostalgiskt lutar mig tillbaka mot – sad but true. Mannen med den gyllene rösten var som skapt för att uttrycka sig i genren AOR. Signal, soloplattan från 1989 och Unruly Childs debut, smaka på den trippeln. Med det arvet snärjer han utan minsta problem in sig i aor-historieböckerna och i mitt medvetande för evigt.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

 

Continue Reading »

Del 13: Harlan Cage – Forbidden colours & 101 South

Gillar man sin A.O.R. pompös så är det i stort sett omöjligt att inte abdikera för Fortune. Visst I,  produktionen kunde ha varit vassare, visst II, det finns betydligt bättre sångare än Larry Greene. Trots detta, titulerar jag deras förstlingsverk från 1985 till världens bästa, i den osannolikt smala nischen.

Gruppen gick sedermera i graven, efter att deras skivbolag bankruttat, samt att bandet knappt fick någon respons alls. Ur den debutaskan kravlade sig Larry Greene and Roger Scott för att bilda bandet Big City/Heightstown. Kort därefter döptes de om till Harlan cage.

En tysk-svensk kollaboration banade vägen för vad komma skulle med de övergivna fragmenten. MTM – trion bestod av Mario Lehman, Thomas Häßler och Magnus Söderqvist. Skivbolagsprocessen inleddes 1996, samma år som Frontiers iscensatte sitt distribuerande av andra indiebolags melodiösa hårdrock- och A.O.R som MTM- musik och brittiska Now & Then.

MTM släppte också välkomna akter från en genre som redan då gick under epitetet ”gubbrock”. En genre som redan hade börjat inhalerat syrgas för sin överlevnad. Tilltaget var troligtvis mer eldsjälsmentalitet än ekonomiskt försvarbart. Några av de många grupperna som samexisterade under MTM flagg var Tower City, Ten, A.C.T, Unruly child, Danger danger Axe, Fate, Kharma, Jaded Heart, Radioactive och 101 South.

Vad vet egentligen om Larry Greene? Ärligt, inte mycket alls. Han tycks vilja ha hållit en undanskymd profil på alla tänkbara fronter. Det jag vet är att han inledde sin musikaliska bana tidigt. Som 14 åring spelade han i ett band som kallade sig Odyssey. De fick skivkontrakt med Caprocorn records.

Efter ett stort antal avverkade lokala band så drabbades han av ödet. Larry spelade i ett band som hette Teaser. De hade lyckats prångla till sig ett kontrakt med RCA. I det bandet möttes Larry Greene och Rickard Fortune för första gången. Ett år senare skrevs a.o.r- historia – Fortune var fött.

Larry Greene skulle dock kunna kategoriseras som soundtrackkillen. Top Gun, Over The Top, Mystic Pizza, The Neverending Story II, Glass cage, The three musketeers, All the right moves, True blood (HBO) och Frozen Ground, är några av filmerna som han skrivit musik till.

Mest känd och klart bäst är mäktiga ”Through the fire” från Top Gun. Han fick också förtroendet att framföra låten ”Reach out for the medal” som ingick i promotandet av Olympiska spelen 1984 i Los Angeles.

Larry Greene

Harlan Cage debutalbum kom ut 11 år efter Fortunes förstlingsverk. Dessvärre brukar dylika rockrockader sällan vara källor till musikaliska underverk, snarare är det så att få grupper kommer undan med hedern i behåll.

Indirekt gjorde inte heller Harlan Cage det, eftersom det skulle krävas ett smärre mirakel att matcha Fortunes mästerverk.

Mycket riktigt, Harlans Cage första var mitt tycke deras sämsta album. Produktionslandskapet präglade av ett sunkigt ljud, en plats där sorgligt nog gitarrerna nästintill bortdevalverats. ”Pay the devil his due” var plattans kronjuvel, följd av ”Destiny”, trots brist på adekvat distade gitarrer.

Därutöver, förutom tre fillers, var det melodier och refränger som Guds änglar hade kunnat skriva, om de fått tillåtelse av bossen, men produktionen agerade som sagt bromskloss.

Två senare ynglade duon av sig en uppföljare, nämligen Double medication tuesday. Låg det någon cannabisodling i närheten eller hade de inlett en intim vänskap med mörkare krafter som Stefan Löven eller Kalle Moreus?

Inte helt omöjligt, men i vilket fall som helst var de på banan igen, såväl produktionsmässigt som låtmässigt. Stilen var glädjande nog i ännu högre grad i paritet med Fortunes  bombastiska sound. Deras dramatiska pomp-aor fick andra band i genren att framstå som Lasse Stefanz.

En av deras nischer tycktes vara att ta med en Fortunelåt på varje platta. På debuten var det ”98 In The Shade”, på denna platta var det ”Dearborn station”. ”My Mama Said” lyste allra starkast, tätt följd av ”Halfway home”, ”Lola´s in love”, ”Defend this heart of mine” och balladen ”As you are”.

Det dröjde bara ett år innan duon släppte Forbidden Colors (1999). Den generella arbetsprocessen enligt Larry Greene var följande. Roger kom upp med idéen, Larry skrev sedan text och refräng för att tillsammans foga ihop bitarna. Teamet var nästintill perfektionistiska när det kom till att text och musik skulle synka med varandra; om så inte var fallet kasserades låten helt sonika.

Albumet inledes med mollorgier av bästa märke. ”No sunday bride” hade alla de rätta ingredienserna som Fortune skämt bort oss med. Ödesmättade keyboardstämningar och kraftfulla refränger var två välkända komponenter. Nästkommande ”Chinatown” kompletterade det melodisläktskapet.

Deras nyversioner av diverse Fortune låtar som duon gillade bäst föll denna gång på deras troligtvis mest magiska ögonblick, ”Thrill of it all”. Obeskrivligt bra räckte inte till som epitet eftersom den var essensen av genren i sig. En sådan skapelse satte onekligen press på nästa alster.

”Can´t tame the the raven”, implanterade en asiatisk violinslinga som agerade förrätt inför vad som komma skulle. Vapendragaren var ett majestätiskt crescendo som utmynnade i ett sagolikt chorus. The masters of pomp – a.o.r. fortsatte sin musikaliska resa med ”Hard yellow line (you lied to me)”.

3 minuter och 48 sekunder melodiös hårdrock med dutt-duttiga inslag, kunde det verkligen gå fel? Njet, it did not. ”Last plane out” tog vid och återupptog den pompiga stafettpinnen. Extraordinärt majestätisk och keyboarddriven marschmusik utan nazistiska förtecken.

Hur var det möjligt att skapa så skamligt genialiska låtar i kombination med ytterst minnesvärda refränger!? ”No sunday bride”, ”Can´t tame the raven” och ”Last plane out”. De tre hade med lätthet kunnat infogats på Fortunes magiska debutalbum.

Sjunde alstret ”A litle rain” gav lyssnaren ett kort andningshål genom att reducera pompigheten och tempot. Det innebar inte att låten inte ikläddes mäktighet eller att det tummades på refrängkvaliteten. I ”Feel the wheel” rockade de loss ordentligt, och visade upp en annan sida av bandet. Jag fick faktiskt lite Axe-vibbar av denna melodiösa hårdrock pastisch. Nionde låten var en tvättäkta powerballad. ”Making my way back to you”.

Utan dramatik, ingen Harlan Cage. Låten stegrades effektfullt fram till det starka choruset. Efterföljande ”Late night escapade” släppte lös pompen ur flaskan. Det som utkristalliserades var ytterligare ett mästerverk, där bombastisk musik mynnade ut i en ytterligare en diaboliskt skön refräng. Jag uppskattade verkligen tilltaget när gruppen oväntat höjde tempot i låten. Förutom just det oväntade, var draget genialiskt.

Näst sista låten fick titeln ”Before the night is gone”. Tempot skruvades återigen ner. Refrängen osade melankoli och rösten fradgades utav passion. Tolfte och sista låten på plattan hette ”Two ships in the night”. Konstruktionen andades mer traditionalism, och var helt sonika en bra låt. I jämförelse med de andra var detta i mitt tycke den minst bästa låten.

Gud hade övertagit änglarnas syssla genom att själv stå vid molnrodret, and the angels were just crying. För mig var detta Harlan Cage magnum opus, och näst bästa plattan efter Fortune. Det var tillika en av de bästa a.o.r.  album som någonsin skapats. Plattan var sprängfylld med oförglömligt dramatiska melodier och kraftfulla arrangemang. Låtarna bar med sig något magiskt, något jag inte kunde sätta fingret på, något utomjordiskt månne?

Continue Reading »