Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ livskris ’

Snart 47 år:  pest eller kolera

Hur är det möjligt?

  • Jag dyrkar hårdrock.
  • Hatar dansband.
  • Frossar i skräckfilmer.
  • Tränar 3-4 gånger i veckan.
  • Beter mig oftast mer som ett barn än som en vuxen.
  • Samlar på spidermanprylar
  • Äter ingen svamp eller andra ”delikatesser” från havet.

Ändå har jag inom några månader 47-års dagen i räckhåll. Någon form av kris är jag inte inne i, men däremot så  är det lätt att fastna i vedertagna  ålderskonstruktioner. Det är nu mindre än 5 år tills jag fyller 50 år, vilket för mig är en ålder där man är riktigt gammal, och med stormsteg närmat sig hemtjänsten. Omedvetet så handlar nog en medelålderskris egentligen om att vi helt och hållet är styrda av andra människors åsikter. Du existerar egentligen inte som människa, utan lever oftast ut andra människors liv, normer, förväntningar och värderingar. Det suger ut ditt eget självförtroende och din egen självkänsla, lite beroende hur man själv tacklar dessa åldersstegringar; är man trygg i sig själv så reduceras dessa markant.

Jag tror att det handlar om att man glömt bort vad man innerst inne ville. Man förskjuter allting framåt i livet, och sen en dag så släpps allting över en som en atombomb. 40-årskris är en av många etiketter på de grubblerier man kan hamna i när man ser över sitt liv, vad man gjort och inte gjort, vad man hade velat göra och inte minst vad man ska göra över den tid man har kvar här på jorden. Man vill försöka gå tillbaka till den tid då allting kändes som möjligheter och inte som tvång. En av de saker som jag gjort och som skulle kunna vara ett sådant där förflutet eko om jag inte gjort den, är Steffan Hammarströms och min Australienresa. Det var ett mål som de flesta i min omgivning skrattade högt åt, då jag nämnde att jag ämnade börja spara 100 000 kr till det syftet. I och med att resan blev av och dessutom blev en fas i livet som verkligen kändes som äkta frihet var det målet ”överstökat”. Min Australienresa är ett avslutat kapitel och jag har numera inget sug att åka dit mer, men det var en otroligt härlig och lärorik tid.

Det är väl där som det riktiga problemet ligger, att man inte hunnit med allt som man egentligen velat vid denna ålder, och nu är det för sent. En förklaring till detta är att själva livsprocessen kommer i vägen; flickvän förvandlas till fru/sambo och sedermera gnällig mamma (själv blir man en gnällig gubbe). Barnen växer successivt  upp och allt det man verkligen vill  göra planeras in när barnen ”blivit tillräckligt stora”. Jag har aldrig haft det lynnet mycket på grund av min nyfikenhet, medvetenhet och otålighet. Jag vill resa nu, inte när barnen är 20 år. Jag lever som jag lär, vilket i mitt fall innebär att jag egentligen saknar åtaganden och saker som inte blivit gjorda. I och med att jag tog min filkandidatexamen på Linköpings universitet gick det sista av dessa oavslutade livstvång upp i rök.

Även fast min ekonomi i stort sett alltid varit en gnutta ansträngd så har jag via målmedvetenhet, ekonomisk rationalitet och jävlar anamma gjort det jag velat utifrån de ekonomiska ramar som jag haft till mitt förfogande. Resor och musik är exempelvis två stora passioner som jag onekligen spenderat mycket pengar och tid på, vilket inneburit att jag inte kunnat röka, knarka, snusa, köp mängder av chips och läsk eller spela bort pengar på spelautomater. Vi lever i ett överflöd av produkter och dyrkar dessa men är aldrig nöjda. Det finns alltid en ny Iphone, soffa, handväska eller tv runt hörnet, 24-timmar om dygnet. Hela vår naiva och indoktrinerade världsbild är kopplade till dessa produkter genom ”tillväxten”, även om konsumtionssamhället går tvärt emot en hållbar utveckling och en långsiktigt plan för vår jord och liv för kommande generationer. Så länge vi själva inte drabbas av varsel, hemlöshet eller sjukdomar är det lätt att propagera för vad som är rätt eller fel -  för dem som drabbats.

Ett av de viktigaste sakerna till personlig tillfredsställelse är att jag även genomfört de vardagliga sakerna i livet som jag velat, utan att behöva skylla på barn, fru eller andra subjektiva konstruktions-omständigheter. Jag har exempelvis alltid tränat fotboll innan korsbandsskadan precis som squash och löpträningen. Det har jag gjort genom vardagsstrategin att berätta för mina partners att ”det här vill jag också göra förutom att vara med dig”, utan att gömma mig bakom någon falsk marknadsföring, vilken skoningslöst slår tillbaka ännu hårdare i framtiden. Just denna sak tror jag många individer förtränger, de är uppe i det blå och tar en ”paus” från sådant de gillar. När verkligheten tränger sig på vill de instinktivt tillbaka på banan igen, men då är det betydligt svårare att komma tillbaka, då man indirekt ”undanhållit” sina intressen för sin partner. Självklart får det inte bli så att träningen går överstyr och går ut över fru och barn för träningens skull; det är ren och skär egoism. Det handlar i grund och botten om balans, struktur, planering och framförallt flexibilitet, något man inte bara kan skjuta över på sin andra hälft, utan som ligger på en själv att ombesörja om man vill äta kakan och ha den kvar det vill säga.

Det enda jag saknar nu är ett fast jobb; ett arbete att gå till som inte bara är ett arbete som genererar kapital i syfte att betala hyra och räkningar. Istället ska det vara ska ett  kreativt jobb, något som jag brinner för; en plats som man kommer och lämnar med ett stort leende på läpparna. Mer pengar för mig skulle kunna innebära att hitta på mer saker med familjen utanför Östergötland samt att lägga in ytterligare någon resa under året. Det optimala vore att ha en resa för varje årstid, för mig är det livskvalitet uti fingerspetsarna.

Arbetslöshetsrutiner – skuld vs möjlighet

Från att ha varit ett land som varit synonymt med en socialdemokratisk regering, kollektivism och ytterst låga arbetslöshetssiffror; till en nation präglad av individualism och betydligt högre arbetslöshetssiffror. På 80-talet var det exempelvis fullt realistiskt att hitta ett heltidsarbete efter grundskolan, något som idag nästintill är lika med att infogas i ett socialbidragstagande (ekonomiskt bistånd). Gymnasieutbildningen är teoretiskt sett valfri, men i praktiken är alla i stort sett förmådda att genomgå utbildningen, i syfte att överhuvudtaget kunna konkurrera med andra om jobben i Svedala, en nation där arbetslösheten numera har bitit sig fast ordentligt. Har man dessutom inte tagit körkort  så är situationen ännu bittrare för de drabbade. Det är förstadiet inför en annalkande hemlöshet eller ett drogberoende om det vill sig riktigt illa – tyvärr.

Vi lever i ett samhälle där förväntningar på individerna successivt blir större för att passa in i samhällsnormerna. I media fokuseras det mer på själva arbetslöshetsstatistiken än på människorna bakom siffrorna. Regeringen, oppositionen och många myndigheter betraktar och jämställer en arbetslöshetsfasen likt ett utanförskap. Innebörden av det begreppet kan uppfattas av många individer som något ytterst negativt. Lägre ekonomiska förutsättningar medverkar till att individer förtränger ohälsa eller skjuter upp hälsokonstroller istället för att ta itu med orsakerna omedelbart. En arbetslöshetssituation kan likväl vara en unik möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner; att ”vara mellan två jobb” eller arbetslös är begrepp som kan drabba de flesta i vårt välfärdssamhälle.

Ett fast arbete är för många en identitetsförankrare som tillfredsställer såväl ekonomiska som sociala behov. När individer mister sitt arbete så torrläggs de på sin identitet; vilket kan medföra att människor inte känner sig behövda. Skambeläggningen innebär i allmänhet att man sänder ett budskap ”det är fel på dig” till någon. vilket innebär ett avståndstagande och en distansering från personen i sin helhet. Det är väldigt individuellt hur en person tacklar denna identitetsdränerare. Ett antal individer får jobb ganska snart, andra har förmågan att se arbetslöshet som en nystart medan andra istället blir fastsittande i en ond cirkel. Den svarta cirkeln har en tendens att likt ett gigantiskt spindelnät fånga den arbetslösa i åtgärdsprogram och sedermera in i långtidsarbetslöshet. Den nedåtgående spiralen får många att uppleva otillräcklighet, skam, avsaknad av sociala kontakter och vardaglig struktur, vilket utmynnar i en form av meningslöshet.

Trots att samhället är så hektiskt och disharmoniskt är det fortfarande lite tabu att prata om att man mår dåligt, och att man står till arbetsmarknadens förfogande. Att behandlas som statistisk siffra istället för att betraktas som människa genomsyrar institutioners förhållande till medborgarna i vårt postmoderna samhälle. Ett utav alliansens slagkraftigaste slogans är vikten av att bekämpa utanförskapet.  Denna paroll är jämbördig med en subliminal diskriminering på de som redan befinner sig i ett horisontalläge. Indirekt är det att stigmatisera en relativt stor del av befolkningen inför resten av hela svenska folket och dessutom indoktrinera in att ett utanförskap är lika med ett icke-humant leverne istället för att se det ur en nystart – eller möjlighetsperspektiv. Att upphöja statusen från belastning till resurs borde vara en självklarhet i dagens samhälle. Det politiska ”kortsiktighetssyndromet” ändrar individers hälsoförutsättningar för egen vinnings skull. Myndigheters byråkratiska inavel motverkar en holistisk människosyn ”för sjuk för att jobba”, enligt arbetsförmedlingen, ”för frisk för att bli sjukpensionär”, enligt försäkringskassan är inte en ovanlig syn, istället för att samverka och skapa enhetliga regler som gynnar såväl de själva som individerna.

Själv har jag från september 2011  förutom att söka jobb försökt att skapa ordning och reda i rutinlösheten genom att skapa just fasta rutiner. Utan dessa livlinor är det lätt att infogas i ren skär passivitet. En av de mest förrädiska  fällorna för den arbetssökande är att ligga kvar i sängen. Min strategi att motverka det simpla och bekväma med att bara slappa, är att gå upp vid en fast tid varje morgon. I mitt fall 06.45. standardtiden, också en bra tid när man väl fått ett nytt jobb, omställningen är nästintill obefintlig. Börjar med att väcka barnen 07.00 och ger dem sedan frukost;  de hinner se på tv och klä på och borsta tänderna sig utan att behöva stressa. Efter att jag lämnat Frida ser jag på morgon tv- och nyheterna, läser NT med en kokainstinn rykande het balja kaffe och spelar några parti Wordfeud och Ruzzel. Sedan är jag redo för en god frukost där omelett, äggmackor eller nötter med naturell yoghurt och keso är de vanligaste morgoningredienser. En bra rutin som jag implementerat in är att alltid få i mig 1 liter vatten med 2 matskedar kallpressad olivolja innan själva frukosten. Oljan är i sig en preventiv kost-skatt-kista fullproppad med omega 3 och E-vitaminer, utan att vara negativt processade.

Jag försöker också att ta en morgonpromenad med något mål i sikte och med musik i lurarna, i syfte att sparka igång kroppen och kreativiteten. Att försöka få in 3-4 utspridda träningspass  under veckans gång är också ett universalmedel mot såväl psykisk som fysisk ohälsa. En bra grogrund som passar mig är lagd, vilket innebär att jag kan utnyttja dagen på allra bästa sätt. Det är då betydligt svårare att gå att lägga sig  igen eller  av ren energilöshet sätta på några halvtaskiga DVD filmer som substitut när man väl fått igång lyckhormonerna. Nu består självklart inte varje dag av 24 euforiska timmar, men det är onekligen en god start.


Continue Reading »
3 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu