Med rätt att klaga

Klämkäcka Melodifestivalvärdinnor

Den omaka trion bestående av skådespelerskan Helena Bergström, sångerskan Sarah Dawn Finer och SVT-bloggerskan Gina Dirawi har fått det hedervärda uppdraget att leda ett av SVT:s mest betittade tv-program: Melodifestivalen. Har egentligen inget emot denna eklektiska trio av kvinnor, men jag är rädd för att klämkäckheten får ett rejält svullet ansikte, något festivalen i mina ögon inte är i behov av. Ur ett genusperspektiv är det dock ett utomordentligt bra val. Det behövs istället en motkraft till rådande vedertagna humor och gaykonservatism. Mina tre förslag till personer som på ett utmärkt sätt skulle kunna leda, hantera och omdefiniera festivalen på ett obetalbart sätt är komikerna: Johan Glans, David Batra och Robins. De har alla en unik humorfingertoppskänsla som få människor har inregistrerade på sitt humorkonto. De kan vara cyniska, sarkastiska, ironiska och raljera över allt och alla, men ändå komma undan med det. De drabbade tycks oftast uppskatta de verbala övergreppen lika  mycket som vi övriga. Det är som sagt en konst i sig att agera bitskt, utan att vare sig bli patetisk eller trampa över för mycket, men ändå göra det.

Ryskt vemod

En 45-årig man i Ryssland som är doktor i historia har tagit sitt intresse för ämnet betydligt längre än normalt. Kyrkogårdar var essensens i hans historiefascination, något han dessvärre  applicerade praktiskt. I hans fall innebar det att gräva upp lik på kyrkogårdar , för att sedermera klä upp dem i fina kläder typ  mänskliga dockor. Ryssen hann gräva upp 29 lik innan hans föräldrar av en ren tillfällighet råkade se ”samlingen”. Jag undrar hur man som föräldrar hanterar en situation likt denna? Vad säger man till sin son i det läget? Det kanske indirekt var ryska spökhistorier som lade grunden för det dysfunktionella beteendet, vad vet jag?

Gratis kollektivtrafik för ungdomar – i Finland?

Finlands trafikminister Merja  Kyllönen vill att alla till och med 18 års ålder ska få  nyttja Finlands kollektivtrafik utan kostnad. Jag applåderar det initiativet, då det finns en långsiktig holistisk tanke med förslaget. Hennes syfte är att  försöka avvänja  ungdomarna att ta för givet att föräldrarna ska skjutsa dem till och från skolan. Det innebär färre övergödda barn, färre bortskämda snorisar, färre curlingföräldrar samt en bättre miljö. Att förändra attityder som fått fotfäste är inte det allra enklaste. Det krävs dessutom  ett politiskt samförstånd eftersom sådana ekonomiska rockader sällan är gratis. Däremot så tjänar staten in det i ett längre perspektiv på dylika miljö- och sjukvårdsaspekter. Troligtvis går väl inte detta långsiktiga förslag igenom eftersom kortsiktighet är en dygd i vårt moderna 24-timmars samhälle , men själva grundtanken bör premieras.

”Hellre-fria-än-fälla-mentaliteten”

Skolinspektionen har nyligen kommit fram till att alldeles för många lärare i svenska skolor sätter högre betyg på de nationella proven än vad som är brukligt. Många elevers MVG tycks vara en ren och skär kunskapsillusion, då Skolinspektionens bedömning på samma prov i många fall landade på IG. Jag tycker att hela processen är ett stort skämt, och egentligen helt oförklarligt, om man utgår ifrån de nationella proven, i syfte att sammanföra adekvat nationsstatistik. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att klassföreståndaren sätter ett högre betyg  på sina elever för att ”vara snäll” och anamma ”hellre-fria-än-fälla-syndromet”. Det gagnar vare sig eleven eller samhället i sig, då detta kontraproduktiva beteende slår tillbaka med full kraft när de börjar gymnasiet. Det är självklart så att dessa i mitt tycke värdefulla prov bör rättas av exempelvis samma institution som rättar Högskoleproven. Det är det enda sättet att få en klar bild hur bra elever och skolor egentligen är. Det är inte bara hellre-fria-än-fälla-mentalitetet som råder, utan också skolans implicita krav att bibehålla och helst öka elevantalet på skolan. Ett av de bästa argumentet att locka till sig nya elever är just att uppvisa en sjusärdeles fin” statistisk fakta” att deras skola klarar kriterierna för gymnasietillhörigheten på allra bästa sätt. Som sagt det är såväl gymnasielärare, arbetsgivare och samhället som får ta smällen på grund av detta mörkande och mjäkiga beteende. Håll skolorna borta från själva rättningsprocessen en gång för alla, låt sunt förnuft råda.

Elitträning eller långsamt självmord

Nya vetenskapliga rön visar på att det inte alls är så bra att ta ut sig helt, utan hellre röra sig i makligt tempo. Hur orolig vore jag som elitidrottare om dessa vetenskapliga påståenden skulle visa sig vara sanna? Professionella idrottsmän och kvinnor måste i stort sett applicera träningsmoment som vidmakthåller ett adekvat tävlingslopp, i syfte att utvecklas i en gigantisk konkurrensutsatt sfär. Hur kul är det då att eventuellt vara medveten att hård träning direkt är skadligt för kroppen, och framförallt för hjärtat?  För att nå världstoppen krävs det att en idrottsman pressas sig till det yttersta, men till vilket pris? Är det värt det? Det vore intressant att se en studie på gamla idrottshjältar som tränat stenhårt under sin karriär och fortfarande lever sunt, hur deras kroppar egentligen mår? Vetenskapliga studier har ju en tendens att motbevisa varandra, så det är inte alls säkert att det förhåller sig på detta viset, men tänk om?

Juholtsänket  applåderas av euforiska moderater

Jag vill egentligen inte misskreditera Juholt, då det oftast föreligger starka krafter bakom kulisserna, med myriader av dolda agendor. Dessutom är det så kallade mediadrevet minst sagt ultradogmatiska i sin vinkling av vad som skett. Det konkreta är i alla fall att Socialdemokratin är i ruskigt behov av en stark ledare – utan lik i garderoben. Det är väl ingen överraskning att drevet skulle kunna fälla Gud själv om så var möjligt, och om de vore i behov av det.

Även fast jag de två senaste valen röstat på Moderaterna, så försöker jag vara så objektiv som möjligt huruvida Sahlins efterträdare är en ulv i fårakläder eller inte. Att vända kappan efter vinden är något som hittills genomsyrat Juholts inträde i storpolitiken, vilket inte alls är bra ledaregenskaper. Jag själv dyrkar Reinfeld, men upplever honom ibland som lite väl Fonusallvarlig. Han borde kunna rucka några millimeter på den pannveckade fasaden, i syfte att framstå som aningen mer ”vardagligt mänsklig”.

Juholt problem är minst sagt det omvända, hans många humorimplementeringar gör att han istället framstår som en politisk oseriös clown, vilket i sig är lite tragiskt, då han är en gudomlig talare. Att Juholt vill förändra mycket är bra, och nya idéer är aldrig fel, men de måste vara väl förankrade i partiet. Vid ett antal tillfällen som vid den Socialdemokratiska skuggbudgeten och ett antal andra framträdanden har hans ledarskapsambitioner mer präglats av en diffus autokrati; vilket heller inte är speciellt smart. En stark ledare bör lyssna, sammanfoga och vidarefodra partiets visioner, inte blanda in egna fragment av personliga åsikter. Förundersökningen lades ner, och Juholt vägrade avgå; det blev kontentan av mediauppståndelsen. Konkret tycker jag att Juholt uppvisat en respektlöshet och nonchalans för  de regler som finns, i och med sitt ovarsamma  ekonomiskt uppträdande. Utifrån nytagna Socialdemokratiska riktlinjer om etik och moral så är det minst sagt viktigt att partiledaren själv lever som han lär, och inte framstår som en charmig slarver i folks ögon som säger en sak, men själv gör något helt motsatt. En partiledare måste likt andra människor kunna begå misstag, men inte av den här digniteten och mångfalden. För mig är han inget ledarskapsämne, och borde avgå medan tid finns, i syfte att acklimatisera in en annan partiordförande i rollen.

Valet 2014 tror jag redan är förlorat för Socialdemokraterna i och med att Juholt sitter kvar,  det lär väljarna, mediadrevet och alliansen ständigt påminna honom om. Det blir i längden bara ännu  en ohållbarare situation för det redan sargade Socialdemokratiska partiet. De enda som upplever en politisk eufori är Alliansen, och det är väl  ändå inte riktigt meningen. Mitt förslag på ny partiledare är visserligen lokalt färgat, men det är en person som förmedlar en genuin ärlighet, och skulle kunna ”tävla” med Reinfeldt i landsfader-SM. Han jag åsyftar på är självklart vår egen Lars Stjernqvist. Han utstrålar förtroende, trygghet, erfarenhet och positivism; Lars tycks också kunna förena konservatism med framtidsvisioner. Med honom vid rodret tar Socialdemokraterna hem valet 2014.

Kalle Moreus svordomsorgier

Denna jovialiske och tillsynes ultrasympatiske rundlagda människa gillar jag  och många andra instinktivt. Han har dessutom visat sig fungera jättebra som programledare; med värme och småtrevlig humor som främsta vapen. Tyvärr har han i mitt tycke en osedvanligt dysfunktionell ovana som drar ner helhetsbetyget dramatiskt: hans tillsynes oändligt svärande. Svordomarna haglar fram likt finska kastknivar. Frågan är om det är medvetet, och då ett sätt att verka ”cool” eller om det bara är en ful ovana. Det finns de i min omgivning som inte upplever svordomsorgierna som  något negativt, medan andra likt jag själv och Marie uppfattar det som patetiskt och synnerligen onödigt. Mina barn gillar också Kalle Moreus, främst  genom hans succéframträdande i melodifestivalen för några år sedan.

Barnen är ändå mest förtjust i hans gäster med idoler som Danny, Sanne Nielsen och Veronica Maggio. Då vi försöker att uppfostra barnen till att inte svära, utan istället skapa sig ett rikare ordförråd, blir det halvkomplicerat när Kalle himself svär som en borstbindare – på bästa sändningstid dessutom. Hans svärande appliceras indirekt på de han intervjuar, som i sin tur svär tillbaka lika, minst lika ogenerat. Om vi vuxna ska agera som bra förebilder bör vi leva som vi lär. Kalle du är bra som du är, och är inte i behov att ta till dylika svordomsstrategier – skärpning.

Hemmafru-renässans

Enligt en enkät gjord av sajten Familjeliv.se, så  ville 45% av 9552 mammor vara hemmafru. Av dem mellan 18 och 29 år var det mer än hälften som skulle vilja vara hemmafruar. Är det ett resultat av vår dysfunktionella överbekvämlighet och konsumtionssamhällssanda, eller bara en positiv uppdatering av hemmafruidealet? I vilket fall som helst är det till skillnad ifrån 50-60 talets icke-självvalda kvinnofälla ett bra mycket högre kvinnoautonomi som präglar 2000-talet hemmafrurenässans. Nu är det mer på kvinnornas egna villkor, inte bara  implicit att mannen försörjer familjen och kvinnan ska ta hand om barnen, städa, laga maten och ha sex med mannen när han efter en ett gott dagsverke så vill.  För många kvinnor (även män) kan gå-ner-i-arbetstid vara den största livskvalitets förändringen som finns att tillgå om ekonomin tillåter. Tyvärr är det väl så att det mest berör kvinnor som har en god akademisk utbildning, är gift  med en man med god ekonomi, och har ett jobb att gå tillbaka till när hon väljer att göra så. Uppfyller de inte dessa subliminala adekvata kriterier så lär jakten på inkommande kapital bli ett problem som istället genomsyrar vardagen och indirekt hemmafrusituationen – då är det inte lika roligt längre.

Nu är vi 7 miljarder

Jag vet inte om man ska glädjas eller våndas utifrån att vi uppnått ett symbolisk invånarantal på vår kära planet. Det i sig väcker liv i akuta frågor hur vi som människor måste förändra vårt sätt att leva – nu på direkten, inte sen. Då ökad konsumtion är kittet i reproducerad tillväxt, så ser jag dessvärre bara en reducerad samverkan, och ett pandemisk utbrett revirtänkande i sikte. Alla nationer vill värna om just sitt lands tillväxt, vilken håller arbetslösheten i schakt, och får skatteintäkterna att blomstra. Min dystopiska läggning har enbart rationella grunder eftersom jag tror att människan i sig är destruktiv, när det väl  kommer till konkreta konkurrenssituationer. Det spelar ingen roll att historien spelat upp otaliga scenarier där vi kunnat lära oss av den, istället för att ignorera eller förtränga fakta ur det förgångna. Experterna tror att befolkningsmängden kommer att plana ut runt år 2050, och  landa runt 10 miljarder människor. Om vi globalt exempelvis bestämde oss för att minska vår köttkonsumtion så skulle svält vara förpassad till periferin, och bra många mer kunde på ett relativt smärtfritt sätt få mat för dagen. Att  ena nationer med ett relativt enkla förslag tycks vara lättare i teorin än i praktiken.

Om enklare förslag i stort sett är omöjliga att uppnå, hur kan då mer komplicerade  och ”smärtsammare” förslag kunna implementeras globalt? Då skulle väl i så fall Palestina/Israel frågan varit löst för länge sedan, och vargar ströva omkring i vårt avlånga land i samförstånd mellan bönder, jägare, barnfamiljer och vargförespråkare? Vi är människor på såväl gott som ont och duktiga på att samarbeta, så länge vi själva inte drabbas av något alltför smärtsamt som vänder upp och ned på vår familj och vardag. Detta familj-revir-tänkande appliceras utan bekymmer även på ett makroperspektiv, där som sagt länder agerar på exakt samma sätt, i syfte att gynna sin välfärd och sina medborgare. Så länge som den attityden existerar lär vi inte komma närmare fred på jorden eller passera fundamentala miljötrösklar för att bevara vår planet – tyvärr.

Mord-vapen-tingest

De få gånger som jag använder mig av telefonkatalogen, eller snarare telefonkatalogerna så brinner det oftast i knutarna. Jag har sällan varit med om att hitta ett nummer när jag som bäst behöver det. Det är onekligen bra med mångfald och konkurrens, men i såväl SJ som Eniros fall hade monopolism varit att föredra. Bläddrar jag i Lokaldelens gula sidor så hittar exempelvis ett kluster av pizzerior, på Din del hittar jag andra sådana, och går jag in på Eniros huvudkatalog så  finns det fler, men långt ifrån alla. Jag vill ha alla pizzerior samlat på ett och samma ställe, inte fragment. Detta är nackdelen när marknadskrafterna nästintill får fritt spelrum. Jag kan tänka mig  att en egenföretagare som exempel en frisörska knappast vill betala osannolika pengar för att vara med i alla tre katalogvarianter, och då väljer de istället en av dessa. Det är just detta som är essensen i problemet, valfrihet och överpriser. Valfrihet som lite käckt är 2000-talets mest indoktrinerade politiska paroll behöver inte alltid vara förknippat med funktionalism.Det kan väl förresten inte finnas alltför många individer förutom pensionärer som använder sig av telefonkataloger numera? För miljöns skull vore det bättre om denna pappersåtervinningstingest hämtades på ett ställe för de som vill ha en sådan, inte dela till alla hushåll. Detta dysfunktionella och otidsenliga beteende är också ett ruskigt slöseri på papper. Det vore intressant att ta reda på hur stor del av befolkningen som verkligen använder sig av telefonkatalogerna.

Ambitiös fågelsamlare

Vad händer när ett fågelintresse går över från hobby till fanatism, från intresse till ett destruktivt beteende, och i detta fall till och med ett olagligt sådant? En 39-årig man misstänks ha fångat in drygt 13 000 fåglar mellan den 1 januari 2005 och den 15 juni 2010. När polis och veterinärer slog till mot mannen i juni i fjol fick de en chock. Mannens garage och hönshus i Hudiksvallstrakten var till bristningsgränsen fyllda med omkring 500 fåglar, levande och döda, i alldeles för små burar. 39-åringen åtalades vid Hudiksvalls tingsrätt misstänkt för bland annat grovt jaktbrott och grovt artskyddsbrott. Åklagaren har yrkat på två års fängelse. Polisen fann fångstnät, fällor, äggkläckningsmaskiner och en dator, där mannen förde protokoll och statistik om fåglarna, som ålder, vikt och kroppsfett. De flesta av de infångade fåglarna släpptes efter att ha undersökts. En förklaring till att han fångat dem är att han velat hjälpa skadade fåglar. Jag tror Hitler och Stalin anammade samma ursäkt, om jag inte minns fel. Hade vår Hudiksvallbo istället ägnat sig att samla på bokmärken eller Pokemonkort så hade han definitivt sluppit straff, även om han hade placerat dem i burar. Tyvärr blir det väl såhär när en individ hänger sig åt sitt enda intresse – tragiskt.

Kollektivt utnyttjande av samhällsresurser

Samverkan, kreativitet och familjeplanering är goda egenskaper, men när de använd till att enbart gynna sig själva och sko sig på andra individer är det såväl patetiskt som groteskt lågt. ”Rullstolsmannen” iscensatte en plan som involverade en läkare samt tre personliga assister, tillika mannens bröder och sambo. Kollektivet lyckades snilla åt sig runt 13.7 miljoner innan historien uppdagades för myndigheterna. Läkaren intygade att 47-åringen var gravt funktionshindrad, och helt saknade arbetsförmåga. Kostnader för detta egenmäktiga korståg har i ekonomiska termer betytt cirka 190 000 kronor i månaden från Försäkringskassan. Det är en summa som staten nu kräver tillbaka, vilket jag tycker är helt rätt. Polisens hemliga spaningar har bland annat fångat mannen på film när han utförde tungt trädgårdsarbete, dock utan rullstol. Detta till synes lukrativa förfarande har gjort att paret kunnat åka ett par vändor till USA, och dessutom inneha ett parallellboende i en villa på Gotland. Jag hoppas verkligen att alla involverade får ett riktigt långt fängelsestraff. De kanske ändå får utföra personlig assistent tjänster – i fängelseduschen.

Inledning

Vi lever i samhälle som assimilerats av individualismen och en dogmatisk valfrihetspluralism, något som för många individer innebär ett ökat ansvar som i sin resulterar i mera mödor i såväl vardagslivet som i arbetslivet.  Politiker kallar det bland annat demokratisering och hyllar medborgarnas oändliga möjligheter i ett alltmer sekulariserat samhälle. Balansen mellan teknologinytta och teknologimissbruk är groteskt skör: är vi individer kapabla att hantera denna riskbalansgång? Är denna idealbild den enda sanningen eller är det parallellt en förrädisk tankefigur som subliminalt undanhåller en dold agenda som myndigheter konstruerat för att passivera, tämja och dressera oss människor? Jag skulle vilja mynta en term som passar bra in i resonemanget: ”bekvämalitiserad”. Med det menar jag att vi inte blivit lata, utan snarare anpassat oss till ett liv som befriar oss från ”jobbigheter” och omfamnar all ny teknologi utan att tolka ett helhetsperspektiv. Frågan är fortfarande: är det myndighetskonstruerat eller är det en naturlig utveckling av samhällsprocesserna?  Tanken är inte att överlämna ett konkret svar på denna komplexa, existentiella och konspiratoriska fråga, utan snarare så ett frö till reflektion hos gemene man/kvinna.

24-timmarssamhällets subliminala krav på individer reducerar livskvaliteten

Kortsiktighetssamhället, otålighetssamhället, individualistsamhället, konsumtionssamhället, kravsamhället, informationssamhället, tillgänglighetssamhället; kärt barn har många namn. Utbrändhet, inre stress, ökade samhällskrav, 24 timmars tillgänglighet, eget ansvar, individualism, gesellschaft är några begrepp som genomsyrar ett senmodernt samhälle. Samhällsstrukturerna har accelererat och vi medborgare har inte riktigt hunnit ikapp att acklimatisera oss till alla de dagliga val och möjligheter vi står inför. Individualiseringen är enligt Beck boven i dramat i ett allt mer bortrationaliserat samhälle. Detta skapar ett smörgåsbord av normer och oändliga bruksanvisningar hur vi ska leva vårt liv. Beck hävdar att det är ”bieffekternas bieffekt” att individerna frigjort sig från institutionernas tvångströjor, något sin innebär att alla individers val innebär ett risktagande.

Tid är pengar, men var kommer livskvaliteten in – har samhället glömt bort eller förträngt den? Är livskvalitet att putsa fönster eller tvätta kläder på helgen, istället för att umgås med familjen, koppla av och ladda batterierna. ”Livskvalitet innebär att ha alla tre: något att leva av, någon att leva med och något att leva för (Hanson, 2006, s. 125)”, ett osedvanligt tänkvärt citat. Giddens är inne på samma tankegångar när han hamrar in budskapet om upplysningstidens idéer om individens frihet och dess efterföljande risker. Makt och vetenskap i kombination med teknologi kompletterar varandra och är kittet i en vedertagen maktstruktur – frihet och tvång går hand i hand (Focault, 1987). Är det så konspiratoriskt att maktstrukturer dikterar tempot i samhället, i syfte att förhindra individers reflexioner på ett angenämare samhälle, genom att neutralisera dem via ökade krav, mera ansvar och subliminal passivitet?

En småbarnsfamiljs dag kan inledas med att gå upp tidigt för att sedan lämna barnen på förskolan/förskoleklassen. Efter detta så ska individen ta sig till och ifrån arbetet. Småbarnen hämtas därefter olika tider om de inte råkar vara tvillingar. Ungarna ska ha mat, aktiveras, se på Bollibompa innan ”läggdagsprocessen” inleds. Efteråt ska en eventuell disk tas hand om, och försöka hinna med att se på nyheterna eller annat favoritprogram, dessutom är det bra om Facebookskontakterna underhålls och dagens reflektioner bloggas ner. Träning är ett vedertaget redskap att förebygga fysisk som psykisk hälsa. Det innebär vi måste aktivera oss för att uppnå dess effekter. Olyckligtvis prioriteras träningen bort på grund av tidsbrist, orkeslöshet eller otillräcklig motivation; fast vi blir matade med oändliga hälsoråd. I det vardagliga livet ingår också olika former av möten: arbetsmöten, föräldramöten, dagismöten, förskoleklassmöten samt underhållandet av relationsmöten.

Vi skulle behöva ha fler armar, surrogater eller det minst komplexa; ett stort antal sociala relationer som samverkar i syfta att tämja tidsperspektivet, den inre stressen och upphäva individbestyren. Att hjälpas åt och ta hand om varandra är i sig enligt Habermas ett självbestämmande och självförverkligande val av ett visst sätt att utforma sitt liv på. Kommunikation genom exempelvis nätverk, föreningar eller organisationer kan samordnas och utformas av gemensamma värderingar – en kollektiv viljebildning. En kollektiv viljebildning är nödvändig om samhället ska kunna motverka individualism och byråkratisering. Synergieffekter återinföra Gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och demokrati. Kollektivet ska motverka individualistiska destruktiva begrepp som utbrändhet, inre stress och kraven att inte räcka till i ett kortsiktighetssamhälle. Det fordrar att politiker, medborgare och marknaden verkar i symbios i en fri offentlig sfär i syfte att bryta upp en tillrättalagd bestämt livsvärld med Habermas kommunikativa förnuft istället för det rådande instrumentella förnuftet.

Bekvämalitiserat leverne

Jag skulle vilja mynta ett uttryck som symboliserar hur många människor lever idag: de är ”bekvämalitiserade”. Med det menar jag att en ny era är över oss genom att vi inte alls är tvungna att vara sociala; det är möjligt att sköta det mesta via modern teknologin i hemmet. Giddens är lite inne på sådana tankegångar ” De sociala koder som tidigare styrde människors val och aktiviteter har blivit betydligt svagare.Det är helt enkelt bekvämare efter jobbet att hemifrån via modern teknologin beställa mat, träna hemma, sköta bankärenden, läsa tidningar, studera och hyra en film, spela tv-spel, blogga, än att umgås med sina vänner eller sin familj. För inte så långt tillbaka i tiden var det betydligt svårare att kunna bostadsisolera sig från omvärlden, men med dagens teknologi utveckling så möjliggörs gemenskap utan att behöva utnyttja vårt sociala samspel till fullo.

Ett socialt liv kan uppnås med människor på andra sidan jordklotet utan att behöva skicka och invänta resultatet via exempelvis ett brevskrivande. Socialisering har istället blivit ett hinder, något jobbigt, något som helst ska undvikas i syfte att få vara bekväm. Globaliseringen har indirekt förstärkt individualismen och lagt ribban högt då vi som individer mer eklektiskt kan forma våra egna liv utan oändliga pekpinnar.  Ett ”bekvämalitiserat” vardagsliv och bostad kan antingen ses som ”fängelse” eller ”tidsminimerare”, beroende vilket perspektiv man utgår ifrån, men det finns onekligen en överhängande risk att individer införlivas och indoktrineras in i maniska kommunikationsteknologiska rutiner. Att ha det postbekvämt är inte det samma som att ha en hög livskvalitet. Det kan faktiskt vara så att vi inom en snar framtid helt enkelt inte orkar försöka att uppnå en högre livskvalitet – utan vi bara finns. Alla har rätt att utforma sitt liv som de vill om de inte skadar tredje part, men min åsikt är att det är fundamentalt att socialisera sig med andra människor ansikte-mot-ansikte, även om vi infogats i nya samhällsformer som möjliggör en reducering av mänsklig interaktion och som förstärker passiviteten.

Ponera att vi utesluter elitmakttankar och istället utgår ifrån ett hälsoperspektiv, så är teknologin i sig självt en passivitetsdränerare. Politiska värderingar kan ha teoretiskt goda intentioner, men i praktiken kan dessa skapa ett eget liv med en helt motsatt effekt enligt Beck. Måhända är passiviteten ännu i sin linda och visar sitt äkta ansikte om 40-50 år. Benskörhet, depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes är bara några exempel på ökad ohälsa vid stegrad passivitet. Enligt Giddens är politisk styrning ett universalmedel i att synkronisera oönskade bieffekter av såväl individualiseringen, globaliseringen och teknikutvecklingen i syfte att förhindra passivitet hos individer.

Kollektivismrenässans

Det förefaller som västvärlden på senare år förskjutits ifrån ett samhälle som byggde på samarbete och socialt umgänge till ett alltmer egoistiskt samhälle. Vi präglas i allt högre grad av individualism och mentalitet som: ”sköt ditt så sköter jag mitt”, ”jag ska fram först”. Det svenska folkhemmet är enligt mig behov av en förfriskande renovering, då känslan består av att vi befinner oss i ett betydligt kyligare och hårdare samhälle. Brist på respekt såväl till människor som till miljö är något som genast behöver åtgärdas, nya normembryon måste brytas i tid innan de blir fullvuxna och i stort sett blir informellt indoktrinerade hos befolkningen. Den annalkande postmodernismen är kanske närmare än många tror.  Ett nationellt eskalerande socker- och snabbmatsmissbruk samt en narcissistisk hälsostress är några avigsidor i ett senmodernt välfärdssamhälle.

En universalmetod torde vara en återgång till ett mera kollektivt tänkande. En gemeinschaftrenässans främjas när rådande individuella normer successivt modifieras, och likt ringar på vatten frambringar en hybrid mellan kollektivism och individualism. I syfte att reducera en tom och meningslös målrationalitet i 24-timmarssamhället genom strukturella handlingsrationella val, så torde det i ett framtida perspektiv istället ses irrationellt att ens försöka motverka gemensamhet, samverkan, ansikte mot ansikte bekräftelse och meningsfullhet . Det senmoderna samhällets konsumtionskrav är en exceptionellt besvärlig motståndare att handskas med. Att stå utanför detta samhälle kräver antingen goda ekonomiska förutsättningar, en asketisk självdisciplin eller helt enkelt att bli religiös. Detta är ett materialistiskt samhälle, där individers oändliga myriader av valfrihet går i symbios med ökat ansvar som leder vidare till ännu mera arbete, vilket i sin tur skruvar åt samhällskraven ytterligare. När kompassen saknas är det enkelt att gå vilse i vad som egentligen är meningen med livet.

Om ett kollektiv ska fungera i ett modernt samhälle så måste hushållen gemensamt dra in pengar eftersom hyra, mat, kläder, el inte är gratis. Resurserna måste i högre grad fördelas i detta kollektiv; gruppen går före individen vilket är en tillbakagång till ett normativt värderationellt tänkande . Planering, rutiner och strukturering är också essentiella moment om vardagspusslet ska fungera effektivt. Synergieffekter genom förmedling av gemeinschaft och kollektivism är bland annat gemenskap, empati, ansvar och närdemokrati. Kollektivets återinträde i det individualistiska samhället är det som ska neutralisera en narcisstiska livsstil och det framväxande passivitetssamhället.