Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Grace ’

Cineasthörnan

31 juli, 2010 by

Pixel-eskapism

Tre minst sagt depressiva filmer blev periodens filmupptakt. Grace var den första filmen att avverkas. Handlingen kretsar runt en kvinna som mirakulöst nog föder ett dött barn som visar sig leva. Bebisen föredrar blod framförmjölk vilket onekligen ställer till  vissa problem vid amningen. Antingen är detta en film om en vampyr eller så är budskapet att veganism är skadligt eftersom bebisar behöver ”äkta mat”. Mamman beslutar sig att skydda sitt barn från besvärlig svärmor, myndigheter och andra personer som vill detta barn något illa.

Barn och våld är också temat i den betydligt bättre: Baby blues. Här är det en mamma som helt enkelt bryter ihop då hon i stort sett blir tvungen att ta hand om fyra barn och gård, konsekvenserna blir mindre bra för just barnen. I harmoni med kristen tro så får hon för sig att utrota sina fyra avkommor. Filmen baseras på verkliga händelser vilket förstärker det tighta manuset. Underbart foto och mycket trovärdighet skådespeleri, Collen Porch (Transformers, Starship troopers 2) är helt enkelt lysande i rollen som den psykotiska mamman.

Filmen Hunger är en film som en person som jobbar vakennatt inte borde se. Året är 1981, platsen är Belfast; vi får följa IRA-soldaten Bobby Sands sista veckor när han hungerstrejkar sig till döds i Belfast maze prison. Suggestiva och oändligt långa tagningar samt ytterst lite dialog kännetecknar denna visuella film som baseras på riktiga händelser. Michael Fassbender (Band of brothers, Edens lake, Inglorius bastards) gestaltar martyren Bobby Sands på exceptionellt trovärdigt sätt. Vill man action så ska man inte se Hunger, men vill man se filmkonst så hyr denna rulle genast.

Filmen What doesn´t kill you är också baserad på en verklig händelse. Ethan Hawke (Daybreakers, Brooklyn finest, Training day) och Mark Ruffalo (Shutter island, Collateral, Zodiak) spelar två småkriminella barndomsvänner som törstar efter den stora stöten, den som ger ordentligt med pengar. De är hantlangare åt en en högre rankad kriminell som styr dem med järnhand. Mark Ruffalos rollkaraktär slits mellan familjelivet och sitt minst sagt osunda leverne. Han börjar knarka, hamnar i fängelset och frugan lämnar honom. Efter fängelsevistelsen står han inför ett oundvikligt vägskäl: familjeliv vs kriminalitet.

Snygg , ung författarinna lånar hus mitt i urskogen för att kunna avsluta sin sin bok. Har vi sett detta förut? Ja det har vi dessutom åtskilliga gånger. Trots dålig kritik finner jag filmen Deadline underhållande. Brittany Murphy (Sin city, Spun) är väl inte direkt någon aspirant till en Oscarsstatyett, men i denna thriller/skräckis gör hon inte bort sig. Jag kom på mig själv sitta med kudden framför ansiktet, den krypande spänningen och ovissa handlingen höll mig igång genom hela filmen. Är det det hennes egna psyke som spökar, ett äkta spöke eller hennes före detta?

Jag har lyckats undgå att se den kritikerhyllade tv-serien: Band of brothers. Nu tog jag mig i kragen och såg de 10 avsnittet på 5 dagar. Serien är ifrån 2001 och är skapas av Tom Hanks och Steven Spielberg något som verkligen borgar för kvalitetsunderhållning. En fläckfri produktion som får även mig som inte är förtjust i krigsdraman att abdikera. Steven Spielberg har på sedvanligt sätt skapat ett historiskt korrekt drama som denna gång ger oss en inblick i e-kompaniet insats under 2:a världskrigets slutskede. Det är i stort sett omöjligt att inte bli berörd av dessa modiga människor. Inför varje avsnitt intervjuas de verkliga överlevande ifrån Easy company, vilket inte gör saken sämre.

Efter denna dos av überreallism så såg jag dess absoluta motsats: Mulberry street. Är det varulvar, vampyrer, zombies, inte alls utan en råtthybrid. Råttor infekterar människor som i sin tur omvandlas till blodtörstiga …….råttmänniskor. Hela Manhattan sätts i karantän och invånarna får förtroendet att undvika att bli dödade av dessa mutanter. Vi får följa sex stycken hyresgästers öde på Mulberry street. Med en så låg budget är filmen fantastisk, men bortser man från det så är den lite under horrorstandarden.

Denna filmperiod började inte ett dugg  mindre depressivt än den förra. Först ut var den brittiska  lågbudgetskräckisen: Mum and Dad; som fått obefogad dålig kritik av skräckfilmsentusiaster runt om i världen. Det finns en subliminal mörk brittisk humoristisk underton i tortyrfilmen som jag verkligen uppskattar, något som många andra tittare tycks missat. Kan en regissör kombinera makaber tortyr med underfundig humor – tydligen. De två ”föräldrarna” gestaltas på ett briljant skrämmande sätt, och den brittiska accenten förstärker dessutom deras agerande. En sak är helt säkert, detta måste vara ett barns absolut värsta mardröm, då vi kommer till dåliga föräldrar.

I en avlägsen liten stad sker en militärisk katastrof och ett giftigt ämne rinner ut i dricksvattnet som påverkar byns invånare på ett destruktivt sätt. De blir galna och våldsamma, vilket är en dålig kombination för resterande invånare i staden.Vi har sett det förut i många filmer: ett virus som smittar och gör de drabbade tokiga, men filmen The Crazies höjer sig över standardvärdet. Gillade ni 28 dagar senare så lär ni tycka om The Crazies som för övrigt är  en remake av George A Romeros film som han gjorde 1973 och som sedermera blev en kultfilm. Har inte sett originalet, men anser att filmskaparna lyckats alldeles förträffligt med denna blodunderhållning.

Cirque du freak:The vampire assistent är en vampyrfilm med mycket humor i. Även fast jag dyrkar humor så är det vanligt att det helt enkelt blir helt fel då man mixar dessa genrer med varandra; det är en mycket skör balansgång mellan genialitet och kalkonvarning. Filmen baseras löst på en bok av 12 skrivna om The Vampire saga of Darren Shane. Det märks att målgruppen ligger mellan 11-15 år, det blir aldrig riktigt roligt, aldrig riktigt otäckt. John C Reiley (Boogie nights, Stepbrothers, State of grace) William Dafoes (Spiderman, Missisippi burning) och Salma Hayek (Traffic, Frida) insatser i filmen i harmoni med bra FX räddar rullen från att hamna under standardbetyg.

From Paris with love är regisserad och skriven av Frankrikes mest kända regissörer: Luc Besson. Han ligger bakom moderna klassiker som: The Big blue, Nikita, The Fifth element. i denna actionfilm har han lierat sig med John Travolta. Efter att ha sett Travoltas överspel och filmens überbanala handling så blev jag grymt besviken. Hur har de tänkt här, har de tänkt överhuvudtaget? Filmen är en orgie i actionklyschor och halvtaskiga FX. John Travolta är när han är som bäst en personlig favorit, men här blir det riktigt pinsamt dessutom ser han slätare ut en en nyfödd bebis, vilket tyder på ett antal botoxbehandlingar, något som jag är emot, då bland annat Travolta karaktäristiska  minspel helt enkelt botoxerats bort.

En actionfilm som däremot överraskade rejält var Armored, trots dålig kritik uppskattade jag denna relativt intelligenta actionthriller. Den ungerska regissören Nimro´d Antal har lyckats samla ett gäng riktigt duktiga skådisar som exempelvis Matt Dillon, Laurence Fishburne, Jean Reno, Fred Ward och Amarury Nolasco. Några anställda från ett vaktbolag värvar sista pusselbiten i syfte att komma över 42 miljoner dollar genom att manipulera sin egen arbetsgivare. Den sista pusselbiten har ekonomiska bekymmer och beslutar sig till sist att medverka i stöten mot löftet att ingen kommer till skada. Självklar sker det oplanerade och pusselbiten vänder sig emot gänget och står ensam i kampen mot klockan. Som sagt jag gillade starkt denna film, vill man hitta manusluckor och filmklyschor så gör man det det, men de är färre än i många andra amerikanska actionfilmer och betydligt trovärdigare.

Trovärdighet är ledmotivet i dramat: Crazy Heart. Jeff Bridges (The Fisher king, Arlington road, Tron, The Big Lebowski, K-Pax) spelar en 58-årig  före detta countryhjälte vars spelställen växlar mellan pubar och bowlinghallar. Bad Blakes två bästa vänner är whiskyflaskan och hans bil. Alkoholismen sätter ideligen stopp i hans försök att skapa nya låtar och nya relationer. En dag träffar han………. och står inför ett vägskäl; flaskan eller kärleken. Denna historia har sina beröringspunkter med The Wrestler som kom ut för något år sedan. Den är inte lika bra, men Jeff Bridges tolkning av denna avdankade musiker gav honom en Oscar 2009. Colin Farrell (Phone both, Minority report, In Bruges) gestaltar Bad Blakes lärling som numera är den som säljer ut arenorna. Robert Duvall (Apocalypse now, Day of thunder, Falling down, Sling blade) har också en roll i filmen som Bad Blakes troligtvis ända riktiga vän. Jag gillade denna sävliga historia som tar upp temat att det aldrig är för sent att ändra sitt leverne.

Bondock saints är Crazy Hearts raka motsats, en ultaactionladdad historia om två irländska bröder som beslutar sig för att döda syndare i Boston, att de sedan råkar vara högt uppsatta mafiosos spelar ingen roll. FBI sätter sin bästa detektiv för att lösa brottet och det är ingen mindre än William Dafoe. Hans gestaltning av den excentriska och homosexuella superdetektiven är en fröjd för ciniastögat. Filmen påminner dialogmässigt lite grann om Pulp fiction, men bara lite. Filmen är snuskigt överdriven och skulle kunnat urarta, men gör den inte – underhållande och lite annorlunda.

Filmer som vill skildra Irakkriget finns det numera gott om dessutom bra sådana. I The hurt locker försöker regissören mer intensivt än sina föregångare att penetrera soldaternas riktiga känslor  och beteende i ett krig där allt och alla är din potentiella fiender. Guy Pearce (Momento, First snow, The road, Traitor) och Ralph Fiennes (The English patient, Schindlers list, The Reader) spelar två karaktärer ur en elitbombtrupp. Känslor, dokumentärfilmskänsla, slowmotion tempo och bombinformation är ingredienser i denna lite väl sävliga film, även om den vann 6 Oscar. Filmen var helt enkelt för lång och lite väl seg på ett negativt sätt; det blev för mycket av det goda.

En komedi som var allt annat en seg var The ugly truth med bland annat Gerard Butler (Harrisons Flower, Attila, 300) och Katherine Heigl (Descendant, Knocked up). Gerard Butler är lika perfekt i rollen som den minst sagt provocerande men charmiga relationssanningssägaren som John Goodman och Fred Flinta. Att skapa en kemi mellan man och kvinna som efter många turer finner varandra i slutet måste vara en konstart i sig eftersom så många romantiska filmer just brister i det hänseendet. I The ugly truth är kemin mellan könen klockren. Gerald Butlers mansgrisargumentation är dels helt sant, dels ruskigt provocerande för såväl män som kvinnor. En av de bättre romantiska komedierna jag sett, utan för den delen vara Hollywoodistiskt klämkäckdrypande.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu