Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
• Reducera intensiva aktiviteter
• Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
• Dricka exceptionellt mycket vatten
• Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  
• Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km

 

 

 

 

 

 

Continue Reading »

Första 5 veckorna på det nya jobbet

Diskrepansen mellan att vara arbetssökande och ha ett fullmatat schema mellan 08.00-17.00 var lika väntad som att inga elitcyklister är dopade. Trots det blev jag däckad av de första tre veckornas aktiviteter. Information, grupparbeten, utbildning, föreläsningar och konflikthantering från bland annat Previa, Överförmyndaren, Brandkåren, Neuropsykiatriker, livsstilskonsulenter, LSS-handläggare, IT-enheten, ekonomer och dylikt. Intensiteten i kommunikationen, lyssnandet och det organiska pusslet att luska ut vilka personer som döljer sig bakom namnen sedermera mina kollegor var lika energidränerande som trevligt.

Detta projekt sträcker sig till 2016 och dess primära uppgift förutom att spara pengar på groteskt dyra externa placeringar är att vara ett resurs, kompetens och utvecklingscentrum. Andra adekvata syften är utifrån ett holistiskt perspektiv stödja ungdomar mellan 13-21 år och deras familjer i den vardagsnära miljön. Trygghet, avlastning, livsplaner och struktur är andra viktiga ledord i processen att stödja individer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar.

Lokalerna på Hjalmar Lundgren var nyrenoverade och möbler, datorer och köksredskapen var splitternya. Det är inte det viktigaste såklart, men alltid trevligt med nya produkter av bra kvalité istället för oftast slitna tingestar som knappast går att använda sig av. Denna månad har varit en rak vecka det vill säga 08-17, men från och med den 2 oktober går vi på ett schema, där även sovande jour ingår. Ekonomin och vardagsstrukturerna har fått sig ett rejält uppsving.

Något som jag nyligen upptäckt efter att ha ingått i 08-17 livet i nästan hela mitt liv är friheten att inte jobba just så inrutat. Då min fru allt som oftast jobbar 13.00-31.20 blir min dag efter arbetsdagens slut relativ fri från såväl egentid som flexibilitet. Barnen ska ha mat på bordet, och oftast ha hjälp med läxorna samt självklart att umgås. Visst detta är primärt och toppen, men när jag känner att jag vare sig hinner med att träna eller har ork att göra andra saker som pockar på ens uppmärksamhet så är det i ett längre perspektiv en källa till vardagsutbrändhet. Genom att vi i teamet får lägga eget schema i symbios med brukarna och oss själva öppnades egentidsfönstret på vid gavel. Helt plötsligt har man ledigt en tisdag vilket medför att jag kan boka en tidig klipptid för att spatsera ner till ”Shipanski” för adekvat kotknackeri och massage. Efter det bara koppla av och beta av högarna av uppgifter som jag självmant skapat. När de är avbockade eller reducerade så är jag helt klart bättre rustad för att iklä mig rollen som god far och make.

Äntligen – löss i familjen

Löss har utifrån mitt perspektiv setts som något som inte händer oss, bara andra. Eftersom skolan titt som tätt kommer ut med bra information till alla skolelever om vikten av att luskamma sina barn i preventivt syfte var jag långt främmande för det. Efter ett bad så nämnde Frida att det kliade. Jag tänkte inte mera på det, men då meningsstrukturen reproducerades började jag ana oråd samtidigt som jag satt mig längre och längre från henne. Min fru tog handfast tag i situationen; och det visade sig vara löss. De ilade blixtsnabbt iväg till Maxi för råd och för att köpas adekvata hjälpmedel mot dessa mikroskopiska insekter eller vad de nu är för något.

Jag märkte ganska snart att jag inte visste ett dugg om vad detta innebar. Kunde vi andra i familjen få löss? Smittade det också katter? Vad skulle man göra med täcken och kuddar? Kan man gå till skolan? Hur förebygger vi detta? Frågorna var lika många som Alliansens jobbskatteavdragsförslag. Vi inledde processen med att ringa till de kompisar hon umgåtts med de senaste dagarna. Det är konstigt vad lätt man inbillar sig att det kliar i huvudet och resten av kroppen, även om man inte har löss själv. Otroligt nog fick vare sig jag, Marie eller Hanna ta del av dessa otäckingar. En nyttig erfarenhet helt enkelt.

Sista avsnittet med Ernst

Man får tycka vad man vill om Ernst, men ruskigt duktig är denna gängliga människa. Jag och Marie har återigen sett alla avsnittet det vill säga åtta stycken ”Sommar med Ernst”. Från fallfärdigt till perfektionism; kan inte bli mer talande. Jag köper väl inte allt han gör som exempelvis vissa lampor gjorda av skedar och dylikt, men det mesta blir inte bara bra, utan genialiskt bra. Han har ett holistiskt öga den där Ernst där färger, former och material flyter ihop till fulländning. Detta år var det ett orangeri som stod i fokuset, trånga utrymmen som bara blev sådär magnifikt. Go all the way Ernst.

Tv-serien Dexter gick i graven

En av mina topp-3-serier alla kategorier är denna långlivade och kvalitetssäkrade tv-serie från Showtime (2007-2013). Dexter strukturerar sina mord runt ”Harrys kodex”, en serie etik och förfaranden utarbetade av hans adoptivfar Harry Morgan (som var en polis i Miami) för att se till att Dexter aldrig åker fast och för att säkerställa att Dexter endast dödar omoraliska människor. Harry lärde även Dexter att interagera övertygande trots hans dissociativa störning, som Harry trodde var psykopati orsakat av hans bevittnande av det brutala mordet på hans biologiska mor, Laura Moser. Som vuxen har Dexter undgått misstankar med ett par undantag, genom att vara trevlig och generös och upprätthålla allmänt ytliga relationer.

Den sista säsongen höll jag tummarna för att serien skulle falla med flaggan i topp för att vidmakthålla de tidigare sju säsongernas träffsäkra karaktärsutvecklingar. Mina farhågor var som bortblåsta efter att följt de första fyra avsnitten på natten när de andra sov. Kvalitén, spänningen och dialogen var återigen top notch och upphovsmakarna har verkligen lyckats med konststycket att knyta ihop historien på ett föredömligt sätt. Jag kan utan problem titulera denna serie som världens bästa utifrån att processen hållit på i åtta säsonger.

Augustifesten

Ett nytt år, en ny Augustifestival. Då arrangemanget dränerats på anslag från kommunen på grund av att Polisen tagit sin del av den beskärda kakan, skapades indirekt inga synergieffekter eller utrymme för något extra. Allt var som vanligt, vilket i vissa fall kan ses som tradition, i andra fall som något som gått i stå. Familjen Widholm följde Rix FM showen, som fick besök av bland annat Agnes. Eric Saade, David Lindgren, Miriam Bryant, Panetoz och Eric Gadd.  Bäst var i mina ögon Agnes.

Karusellerna på Axels tivoli kan göra en kallsvettig utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det är ingen billig historia om ens barn vill gör 6 åk vardera. Vi avslutade med fyrverkerierna till tonerna av Queen. Lördagen gästade vi Knäppingsborg på restaurang Enjoy där vi åt middag. Efteråt så gick vi gata upp och ner och upp igen för att blidka Hanna och Fridas shoppingbehov. Laxholmskällaren som har fokus på lokal musik är väl det mest spännande då banden som spelar inte är samma som året innan. 21 band fördelade på fredag och lördag var ett ypperligt tillfälle att avverka morgondagens stjärnor.

Kulturnatten

Augustifesten i all ära, men den går på tomgång och är bara substitut att få ut barnen och eventuellt träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. Kulturnatten går definitivt inte på tomgång, visst reproduceras vissa saker som exempelvis ”Öppet hus på Östnytt” och Frimurarna. Det öppnar istället möjligheter att se sådant som man inte hann med förra eller förrförra året. När mörkret infaller och ljuskreationerna staplas på varandra är denna begivenhet det bästa Norrköping har att erbjuda. De flesta är lagom påverkade, inget raglande eller skrikorgier är vanliga. Estetiskt, avslappnat och som gjort för att vandra från en aktivitet till en annan, utan några som helst krav i symbios med någon matbit och några glas vin.

Detta året skuggades evenemanget av min första medverkan någonsin i Lidingöloppet. Resorna och loppet tog sin beskärda del och jag var inte hemma förrän åtta hugget. Mer död än levande lade mig jag i ett kokhett badkar, och där uppehöll jag mig en timme. Mina tankar på att vandra runt stadens centrum var som bortblåsta. Barnen och frugan cyklade istället ner dit vid sju tiden för att komma hem runt klockan 21.30. Jag fick en lägesrapport innan jag lade huvudet på kudden; information som var grunden för 2014 års upplaga.

Restaurangbesöken

Traditionen att årligen äntra glassparadiset Smultronstället har ruckats de två senaste åren, men 2013 var året till en glädjande tillbakagång. Vi var där 10 dagar innan de stängde ner för säsongen, regnet öste periodvis ner, men inget kunde stoppa detta planerade besök. Jag tog en black orange samt rabarberpaj, barnen förstod inte vidden av glassmassan, men fick lära sig av misstaget (learning by doing). Vanligtvis brukar jag vara otäckt väl framme när barnen säger att de inte orkar mera. Denna gång var jag själv obehagligt mätt, så det blev att lämna kvar glass i glasen för ovanlighetens skull.

Britta och Lennarts invid Slussen Norsholm var ett ställe för gourmander med inriktningen äkta kost befriade från allt vad tillsatser heter. Maten som placeringen var som gjorda för varandra. I ett perfekt läge i Spångenbacken har Bryggeriet etablerat sig, förut låg här Våffelmagasinet. Det fanns inget att klaga på egentligen, över medel blev vårt slutgiltiga betyg av servicen som matanrättningarna. I Knäppingsborg på restaurang Enjoy blev det aningen enklare mat med pommes och grillat kött. Titta-på-folk-faktorn var dock skyhög och utomhus var det knökfullt.

Grillkväll hos Jarmo och Helena

En av mina allra bästa vänner Jarmo Kolehmainen har jag umgåtts med sedan grundskolans klass två. Vi har spelat fotboll i samma fotbollslag, rest mycket ihop, besökt festivaler och konserter dessutom är melodiös hårdrock en gigantisk gemensam nämnare. Deras villa i Svärtinge har genomgått en anmärkningsvärd förändring, då vi senast besökte den för 6-7  år sedan, precis som den gigantiska altanen. Barnen gladdes sig minst sagt åt deras runda pool, vi åt Helenas kokkonster. Det blev 4 timmar trevliga timmar där gamla anekdoter som kommande avhandlades. Jarmo överraskade oss alla genom att visa upp grillmästaretalanger till fryskalla öl.

Löperskan Frida

Från att ha gråtit krokodiltårar vid startfållan vid förra årets NT-knat till att återigen stå startberedd, men denna gång glad som en lärka. Två bidragande faktorer var att en av hennes bästa kompisar Ellen skulle springa loppet samt att det delades ut kexchoklad efter genomförandet. Jag hade med mig Ellens mamma och syrran Hanna som cheerleaders och mentalt stöd. De båda illrarna gick ut stenhårt. Sett ur backspegeln alltför hårt, och kontentan blev att de gick i slutet av loppet.

Kattuslingarna

Våra två senaste ögonstenar Dexter & Tussen fyllde nyligen ett år medan gammaltackan Sudden är inne på sitt elfte. Vi firade detta genom att de fick några nya leksaker i sin redan digra samling. Jag har nyligen lärt mig att katter är aningen halvtröga när det kommer till leksaksminnet. Istället för att häva ut leksaker runt rummen så bör man istället ge dem en leksak i taget några dagar för att sedan ta bort den och ersätta den med en annan. Denna strategi medför att katterna tror att de fått en ny leksak istället för att ointresserade strunta i kattaktivisterna som ligger spridda överallt.

Hanna 10 år

Tre år till tonåring med troligtvis Ektorps hela moppegäng i hälarna skändes Hannas tvåsiffriga födelsedags som något roligt, men också aningen skrämmande. Lill-tjejen har blivit större, utan att jag riktigt hängt med i den utvecklingen. Marie och jag sanktionerade ett övernattningskalas där 5 av hennes bästa vänner sov över. Ostbågar, chips, glass och läsk var onyttigheter som förtärdes till Avatar i 3D. Gänget i rummet tjattrade planenligt till två på natten, själv såg jag 4 avsnitt av underbara Dexter på tv. I present från oss fick hon enligt henne ”äntligen” ta hål i örat samt Sims 3 och några tuffa mobilskal till Iphonen.

Squashstegen och Bråviksloppet

Vecka 31 blev sensommaruppvaknade såväl för squashen som med löpningen. Kontrasterna var ohyggliga; blev manglad av Lino Ferrari för att sedermera krossa stackars Lezek två dagar senare. Vände också oväntat ett 0-2 underläge mot Jonas Andersson. En viktig match i bottenträsket i tredjedivisionen. Det ledde också till att jag sedermera gjorde om processen mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det och en walk over gjorde att jag slutade tvåa i gruppen. Nästa omgång blev det stryk mot Börje Bjurström och Jan Philgren. De två andra matcherna lämnade jag walk over på grund av sviterna från Lidingöloppet och den efterhängsna förkylningen från allra djupaste delen av helvetet. Det innebar att jag åkte ner i grupp fyra där jag fick tid att slicka mina squashsår.

Då jag fuskat två senaste löpningarna det vill säga inte springa så långt som jag planerat var det dags att bita i det sura äpplet. Strategin gick ut på att avveckla potentiella löpgenvägar. Var gör man det bäst om inte via  raksträckornas mecka tur och retur till Lindö. Att jag inte kunde fuska var en sak, men att benen, psyket och konditionen synkades var ovanligt för att vara mig. Precis samma sak hände när jag och Joakim Andersson drog av en 18 kilometers runda i Vrinnevi veckan senare. Inget jättetempo precis, men ovanstående tre verktyg stod mig återigen bi.

Näst på agendan stod halvmaran Bråviksloppet. Ett lopp som jag förut bara gjort bort mig på. Första året sprang jag fel väg 30 meter från mål, andra gången startade jag i fel loppfålla det vill säga 5 km sträckan istället för milspåret. Denna gång klarade jag mig trots halvtaskig skyltning från arrangörens sida. Dock valde jag att springa ett halvmaraton fast jag innerst inne visste att jag hade halsont och indirekt inte borde springa. Jag lyssnade varken på min inre röst eller någon annans för den delen, och då gick det som det gick. Efter 10 km blev jag tvungen att reducera tempot, några kilometer senare till ren skär rollatortempo. Då syftet enbart fokuserades på min hälsa blev inte det valet överdrivet komplicerat. Efter skämttiden 2 timmar och 6 minuter fick jag lägga mig i gräset och behandlas av tävlingsläkaren för första gången i min löparkarriär.

Resultatet av detta felval blev tre veckors sjukdom där första veckan bestod av horribel bihålesmärta. Eftersom jag parallellt inlett mitt nya jobb med en månads introduktion blev panodiltabletter tre gånger per dag min bästa kompis på den nya arbetsplatsen. Successivt blev jag bättre, men nattsvettningarna, orkeslösheten och igentäppt snok fick jag dras med. Två dagar innan loppet upphörde svettningarna, vilket indirekt legitimerade mitt beslut att springa. Jag hade ingen hosta, ingen feber, inga svettningar, inget halsont, utan var bara dränerad på energi och genomtäppt.

Vi blev fyra stycken i Jockes Citroen som bilade till och från Lidingö. Gradantalet pendlade mellan 9- 11 grader, precis som solen och molnen. Starten för grupp 6 gick av stapeln exakt klockan 13.20. Efter några tunga kilometer så acklimatiserades jag in i loppet. Jag och Jocke följdes åt till 17 km, efter det så blev hans ryggtavla bara mindre och mindre, för att någon km senare försvinna helt och hållet. Banan ändrade parallellt karaktär; backarna blev flera och oftast ganska branta. Mina kilometertider blev skuggor från sitt svunna jag: 5.30 till över 8-9 minuter min/km. Ditintills hade jag inte gått, men vid 2 mil dök det upp en asketisk backe som jag stegade uppför, därefter blev det en ful ovana att göra likadant vid kommande stigningar.

Den sista milen var horribelt jobbig, konditionen var det dock inget fel på, men kroppen i sig med knän och framsida av lår var totalhavererade. Att jag tog mig i mål var en smärre befrielse med dessa förutsättningar i bagaget.  Tiden 3:23:23 var väl ingen hit, men det spelade mindre roll. Nästa år om förberedelserna är bättre så är den tiden historia. Jocke och Björn sprang båda under 3 timmar, vilket var urstarkt. Min nya arbetskollega Fredrik kom in på 3:36, Fredrik Adolfsson runt 2:15 och Kent Kullander på 3:34. Vi bestämde oss på vägen hem till Peking att vi fyra skulle göra om samma resa nästa år. Då fyller Lidingöloppet 50 år, något som gör det ännu attraktivare att medverka.

Continue Reading »

Andra upplagan av Bråviksloppet

Fredrik ”Odda” Adolfsson, en av mina kompisar är tillika en av grundarna till detta natursköna Norrköpingslopp. Detta år har de försökt rehabilitera förra årets barnsjukdomar genom att ha fler funktionärer runt spåren samtidigt som de ändrat bansträckningen. En annan nyhet för i år är att klubben arrangerar Norrköpings enda halvmaraton. Till årets upplaga hade 169 personer föranmält sig, men  kön till efteranmälningarna ringlade sig långa, vilket blev orsaken till att starterna försköts 15 minuter.

Mina mål inför Bråviksloppet 2012

1. Inte slå upp ischiasskadan

2.Fullfölja hela loppet

3. Undvika håll.

5. Inte springa fel 25 meter från målet som förra gången

6. Komma under 55 minuter

Utifrån vad som skedde den 19 augusti i Vrinnivibackarna så grusades planerna på att försöka slå min förra tid 51:05, den fick istället ligga i dvala något år till. Att köra ett elitiskt 14 km pass med tung back- och intervallträning funkade nog teoretiskt, men i praktiken blev det för mycket av det goda, om man inte grundat ordentligt innan, vilket jag inte gjorde. Min hälsoguru klankade ner på mitt träningsövermod, Mr Shipanski rådde mig i rehabiliteringssyfte att springa aningen snabbare än jag promenerar i symbios med väldigt korta steg för att inte fresta på ischiasnerven.

Jag gjorde så hela 6 gånger oftast i harmoni med gudomligt höstväder, till tonerna av egenkomponerade musiklistor i Koss-lurarna. Då jag inte ens kom i närheten utav någon obehaglig blodsmak så var jag ytterst lättmotiverad vid alla löpningstillfällena. De sista två gångerna ökade jag dock på tempot som på steglängden, och det visade sig vara en bra strategi, då jag varken kände något under passet eller efter det. Mr Shipanski ordinerade dessutom 5 vedertagna ischiasreducerar som skulle utföras flera gånger per dag. Rehabiliteringen tycktes vara källan till den relativt snabba skadeåterhämtningen, och jag kände instinktivt att jag inte skulle behöva bryta Bråviksloppet.

Kompisen Jocke ”Spurs” Andersson anmälde sig samtidigt, fast han skulle däremot springa halvmaran. Från början, det vill säga för 1½ år sedan hade människan inga som helst ambitioner att löpa, utan betraktade snarare vägnötningen som något tråkigt, ett verktyg att gå ner i vikt med. Jag lyckades få med den ovillige till löpspåren några gånger; sakta men säkert växte ett intresse fram. Det märktes först på klädseln som ändrade skepnad ifrån Lidl-mode till adekvat löparutrustning, Därefter införskaffades det löpappar, statistikprogram, vattenflaskbälte och så vidare. Det hela slutade med att han var den som bestämde tempot i spåret, till mitt förtret; herregud han skulle ju vara min tränings-löpnings-slav, ingenting annat. I vilket fall som helst är det kul att ha en träningskompis, då mina två löpningspolare inte direkt förtar sig i löpspåren innan själva utlandstävlingarna.

Alarmet hamrade in sitt seglivade, men ytterst tydliga budskap klockan 07.45.  Syftet var främst att hinna bli människa innan tävlingen samtidigt hinna få i sig en bra frukost inte allt för tätt in på själva loppet. Min tävlingsvikt låg på godkänna 75.8 kg. Till frukost blev det den vedertagna nötblandningen med gojibär, blåbärspulver, keso, naturell yoghurt, olivolja och 1½ liter vatten. Vädret tycktes vara helt optimalt med gnistrande sol och med mindre blåst än i lördags.

Jocke hämtade mig klockan 10.15 på Lidl parkeringen. Vi hämtade först våra nummerlappar, pratade med folk man kände och började processen med att värma upp. Start som målgång är på samma plats, där fanns aktiviteter för de som skulle heja fram löparna. Medveten Kost erbjöd alla att få väga sig med en Tanita våg (den visar muskelmassa, kroppsfett och massa annat), Nomado Kajak erbjöd alla att prova på paddle boards, Intersport informerade om löparskor och formgjutna sulor. Naturkicken pratade om träning precis som  Zondera och Haga cykel. Ica Smedby stod för utspisningen av kaffe, burgare och korv. Perfekt för såväl barn som vuxna, löpare som publik. Bra musik i högtalarna förstärker evenemangets positiva sidor, folkfest är väl att ta i, men en trevlig och välarrangerad sådan är den dock.

Halvmaran som Jocke och Björn sprang startade 10 minuter innan mil-loppet. Efter det loppets startskott värmde jag upp i rollatortempo, då jag hade 10 minuter tillgodo innan min start. Det blev en behaglig runda runt lyxvillorna, därefter ställde jag mig klungan som samlats vid startpunkten. Jag gick ut osedvanligt förnuftigt, i ett groteskt lågt tempo, taktiken baserades på ischiasskadan. När vi helt oväntat vände tillbaka mot startplatsen blev jag aningen misstänksam eftersom Odda sagt att de stuvat om bansträckningen, men såhär mycket? När de jag passerat tidigare började spurta om mig upplevde jag dem till en början som exceptionellt tröga eftersom det var 5 km kvar.

Det visade sig istället vara några hundra meter kvar, något som innebar att jag sprungit 5 km sträckan istället för den planerade milen.  Det tog mig några minuter efter att jag brutit målsnöret att förstå det dysfunktionella scenariot. I backspegeln hade min så kallade uppvärmning tagit längre tid än jag förutsett, och på så sätt missat starten för milloppet, men kommit lagom till 5 km starten. Min tid på 5 km blev mediokra 27.01, och kilometertiden 5.24 med ett tempo på 11.1. Ska man överhuvudtaget se detta utifrån ett positivt perspektiv så gick inte min skada upp, vilket egentligen var det allra viktigaste. Indirekt så uppfylldes också alla mina adekvata mål. Det kanske var gud själv som gav mig ett subliminalt tecken från ovan att jag inte skulle springa 10 km. Med den killen som coach kan väl resten av årets tävlingar inte gå fel.

2.1 mil bansträckningen

Jag tog en icke välförtjänt hamburgare, kaffe och väntade in kompisen Jocke Andersson och hans vän Björn Olsson. Det blev behaglig paus när solen visade sig från sin allra bästa sida och gradantalet passerat 19 grader. Till skillnad ifrån mig själv så visade Jocke vart löparskåpet skulle stå när han passerade mållinjen på alldeles utmärkta 1:41:40. En ruskigt bra tid då han dels inte sprungit på två veckor, dels avverkat sitt allra försa halvmaraton. Hans kompis Björn gjorde ett ännu bättre lopp och fick tiden 1:41:11. Mina kommande löpningsmål är krävande Höstmilen den 21 oktober och halvmaraton 21 april i Nice. Det ska tilläggas att Björns och Jockes prestationer sporrade mig till att anmäla mig till nästa års Bråviksloppets halvmaraton.

2.1 mil Halvmaraton: 1:or

Mikael Zetterberg, Tjalve,  1:15:48

Frida Södermark, Tjalve, 1:28:38

10 km: 1:0r

Markus Grönroos, Tjalve, 35:12

Dawn Domaschk, SCC Berlin, 41:06

5 km: 1:or

Oscar Johansson, Naturkicken, 19:59

Nina Törling, Tjalve, 25:13

 

 

 

Continue Reading »

Premiär för Bråviksloppet i Lindö

Norrköpingslöpare har haft det anrika Höstmilen som tillflyktsort, om man vill tävla lokalt på hösten. Det fanns helt enkelt inga riktigt bra alternativ förut. Många löpare upplevde fundamentala löparingredienser som mindre positiva. För det första tycker jag det är osedvanligt trögt att ha start och mål 1 mil ifrån varandra, vilket försvårar det logistiska för loppets deltagare. För det andra så är loppet 10,6 km. något jag anser aningen vara en form av inkompetens eller ett hån mot oss som älskar jämna siffror typ 5 eller 10. För det tredje så är inramningen lika upphetsande som en firmafest i Fonus regi; avsaknaden av kommers, mat, stämning och adekvat musikvolym är uppenbar. För det fjärde är terrängstigningen efter cirka 5,5 km i stort sett likvärdigt med ett fullskaligt självmordsförsök. Tillsynes oändligt med snorhala bergsytor och korpulentknubnbiga rötter gör så att man blir tvungen att fästa blicken vart man springer, inte på omgivningen eller loppet i sig. För det femte så tycks arrangörerna missat att även löpare kan framavla barn. Minimänniskor som antingen själva vill delta eller ha sina föräldrar löpande i samma lopp, något programmet hitintills omöjliggjort. För det sjätte så är oftast slutet av oktober en kylslagen löpartid – lite för kall för min smak.

Föreningen Norrköping Triathlon hade med ovanstående kritik i åtanke försökt skapa ett lopp som verkligen passade alla, med en trivsam gemensam start och målgång som kittet i upplägget. En annan mycket positiv aspekt är att det bara är 7-8 km till Lindö, något som öppnar upp för en lagom cykeluppvärmning. Jungfruloppet fick vädergudarna på gott humör, vilka i sin tur sände arrangemanget ett optimalt löp- och åskådarväder. I de 150 kronor som loppet kostade ingick bland annat tidtagning med chip, vätskekontroll, medalj, musik, lotteri på startnummer och mässa vid start och målområdet. Min form hade den senaste veckan visat tecken på en nedgående trend, för att i förrgår kulminera med årets sämsta milstid i Vrinnivi: 58 horribelt långa minuter. Jag tycktes för övrigt också blivit drabbad av en skolbarns-bacill-take-away-cocktail, något som fick mig att känna mig både energilös och tung. Annars var förberedelserna perfekta; hade ätit och druckit rätt och sovit som en forntidsgris – som taget ur en tävlingsbruksanvisning. Efter nummerlappshämtningen joggade jag runt det idylliska och lyxiga Lindöområdet i  30 minuter, syftet var att dels att ta mig ur trötthetsträsket, dels undvika förrädiska skador.

Jag hade varken min GPS-pulsklocka Garmin eller min mp3 med mig, något jag ångrade redan vid startlinjen. Klockan 11.50 genljöd startskottet som i sin tur penetrerade den lite spända tävlingsatmosfären, loppet var äntligen igång. Den värsta, längsta och högsta backen var bland det första som mötte oss löpare. Efter den så kändes det riktigt bra – några kilometer. Därefter så kändes benen som utomjordiska hängbröst; det var inte förrän runt 6 km som en form av andra andning sattes igång. Paradoxalt så fick jag håll efter 7 km, en känsla som fick mig att tappa såväl tempo som mental kraft. Vid 9 km skyltningen hade jag bara lite håll kvar och jag ökade gasen.

Det visade sig dessvärre att hjärncellsreproduceringen inte hängde med, då jag som enda löpare sprang fel – 25 meter från mållinjen. Det innebar att jag missade att komma under 51 minuter. Väl över mållinjen kastade jag mig handlöst, men osmidigt på marken för att i några minuter kippa efter andan. Jag kravlade mig upp och begav mig sedan till resultatlistan där tiden 51.05 hånlog mot mig. Jag såg också att polaren Ubbe Svensson sprungit under 48 minuter, något som fick mig att må ännu sämre. Tur i oturen; jag vann i alla fall två par strumpor på mitt startnummer. 129  personer tog sig i mål. I mina ögon var det få barnsjukdomar trots några missade banskyltningsmissar där ett antal personer missade var de skulle springa. Nästa år står inte bara jag på startlinjen utan så väl Hanna som Frida. Jag har redan utarbetat en välja-själv-muta-om-ni-springer-loppet-och gör-pappa glad.

Knatteklass: Vinnare blev Vilda Andreasdotter från Linköping på tiden 6.06 min.
Dam 5km: Vinnare blev Jennie Oscarsson från GoIF Tjalve med tiden 22.50
Herr 5km: Vinnare blev Patrik Lindblom med tiden 22.15 min.
Dam 10km: Vinnare blev Rebecka Olsson från Uppsala med tiden 40.50 min.
Herr 10km: Vinnare blev Petter Eklöf från GoIF Tjalve med tiden 39.23 min.

Höstmilen 2011 – Pain vs Light-eufori

Uppladdningsveckan var det definitivt inget fel på, då jag sprungit 5 km i måndags samt utfört två intensiva squashpass onsdag och fredag. Onsdagen den 19 oktober kom icke-påpassligt nog genomförkylningen likt ett tungt brev på posten. Jag valde halvt dumdristigt  halvt förträngande att ändå ställa upp i tävlingen, då jag inte uppfattade någon påtaglig hosta, utan ”bara” var råtäppt i näsan. Mitt frustrerande motdrag gentemot den sent uppkomna diskrepansen blev att inhandla en funktionell nässprej med saltlösning på Apoteket. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att indirekt dubbelboka en vakennatt som vikarie på Omsorgsgruppen med Höstmilen. Det var en oväntad, men inte helt olösbar konflikt som gick att nysta upp via ett kopiöst kaffeintag med kokainvarning. Från att varit vaken hela lördagsnatten och morgonen, till att två timmar senare bli upphämtad av Jocke ”Spurs” Andersson och hans pappa på Lidl parkeringen bar det till slut iväg till Sörsjön. Mina trogna löpningsföljeslagare var som vanligt med mig på färden: Garmin pulsklocka 305, mp3 sansa clip samt tigerbalsamet.

Höstmilen har välbehövligt uppdaterats som tävling, genom att numera  tillhöra ett av 17 lopp på nya Salomon Trail Touren. Kriteriet för denna rikstäckande tour är att de till stor del avgörs på mjuka, smala stigar varvat med löpning på elljusspår. Detta har lett till att årets upplaga har  cirka 200 fler anmälda till loppet, det vill säga cirka 1000 stycken. Banrekordet från 2007 innehas av Enhörnas egen Kristian Alger på den osannolika tiden 33.06 minuter (3.07 min/km). I år har Höstmilen lyckats lotsa fram ett riktigt affischnamn nämligen Oskar Svärd, mannen som vunnit Vasaloppet tre gånger. Han tycks även ta sig fram snabbt utan skidor eftersom han redan vunnit två lopp på Salomon Trail Tour

Vädergudarna var på ett snuskigt strålande humör, till skillnad från 2010 års upplaga, då det spöregnade hela dagen innan själva loppet. Euroriska och tävlingsstinna möttes vi upp av ett underbart höstestetiskt Sörsjön. Vi letade genast upp en toalett, där kön var i klass med Ullareds;  vilket gjorde att  vi precis hann fram till sluttiden för nummerlappsutlämningen. Nästa steg på agendan var att helt sonika värma upp, och eventuellt snacka med de man råkade känna. Det sagolika vädret samt att man slagit följe med en polare gjorde att loppet i sig blev raka motsatsen till förra årets löpningsmisär. De första 5 kilometrarna gick över förväntan, och  benen kändes förhållandevis lätta. Den psykologiska backen och mentala bromsklossen efter cirka 5.5 kilometer var återigen källan till min annalkande energidränering.

Mina hittills lätta ben förvandlades successivt till två gigantiska cementblock. Dessa ok fjättrade fast mig i de tillsynes oändliga backarna – gående. För mig är det en form av mental förlust att gå såhär mycket som jag gjorde i årets Höstmilupplaga, men det fanns helt enkelt inte en uns av vilja kvar till bättre tider. Det hägrande målet vid Lillsjön kändes periodvis outhärdligt långt bort. Det var inte förrän 2½ kilometer från målsnöret som jag kom in i någon form av andra andning. Olägligt nog fick jag håll ungefär vid samma tidpunkt, men lyckades i alla fall öka takten. Det hela låg troligtvis i linje med att detta var banans lättaste fas, med i stort sett bara nerförsbackar. Att komma i mål är alltid en befrielse, denna gång var inget undantag, även fast uret visade på halvmediokra 53.53 minuter. Ur ett positivt perspektiv så var det ändå bättre än förra årets mardrömstid. Min genomsnittshastighet utkristalliserades till 11.8 km/h, kilometertiden blev 5.05 min/km,  en maxpuls på 190 slag/minut, en medelpuls 180 slag/minut.

Vinnaren Andreas Åhwall in action

Höstmilen var på det glada 1980-talet ett lopp av rang med över 3 000 deltagare. Trenden har länge varit vikande, men de senaste två åren har arrangörerna i OK Kolmården lyckats vända hela tillställningen till något positivt, och i år sprang över 1 100 löpare i mål i de olika klasserna. När den 41:a upplagan av terrängloppet Höstmilen gått av stapeln stod Andreas Åhwall som slutsegrare med den utmärkta tiden 33.30 minuter, 3.10 min/km. 22-åringen från Trollhättan springer för Hässelby SK, men bor och studerar  i Linköping.  Andreas Åhwall satte direkt sin prägel på det 10,6 kilometer långa loppet. Han stack iväg som en turboladdad bålgeting, och var långt före de andra tävlande redan vid 500 meter. Han var  för övrigt 27 sekunder före Tjalves Anton Danielsson i mål.

Kvinnornas okrönte drottning blev för andra året i rad Cecilia Kleist, IK Akele  med utmärkta tiden 40.23 minuter. Förra årets vinnartid bräckte hon med över två minuter (42.35 min).  Det var jämnt mellan henne och tvåan Johanna Bohlin, Hässelby SK, med tiden 40.36 minuter.

Varför-fick-jag-inte-bättre-tid-listan

Efter ett lopp så tycker jag att det är intressant att analysera vad som varit bra och vad som varit mindre bra.  Vad kan man förbättra inför nästa lopp, och vad kan man dra ner på? Med facit i hand så är det som alltid ruskigt enkelt att vara efterklok. Det jag en gång för alla tänker implementera in framöver är ett träningsprogram, i syfte att bygga upp styrkan på framsidan av låren. Jag har länge varit medveten om att detta är några riktiga akilleshälar och dessutom resultathämmare. Höstmilens andra fas, den som innebär löpning i terräng med schizofrena stigningar är ett utmärkt exempel där den nakna sanningen överärligt visar upp sitt rätta ansikte. Det är vid dessa stigningar som jag allt som oftast väljer att gå istället för att springa, och där framsidorna av låren grispulserar i takt med tanken: ”det här var absolut sista gången jag var med i Höstmilen. Min förhoppning är att låren ska bli betydligt starkare till nästa års upplaga, vilket förhoppningsvis bildar synergieffekter till mitt parallella squashspelande. Nedan är några dysfunktionella anledningar till att det blev som det blev.

• Jag led av sömnbrist
• Jag var genomförkyld
• Min vilja styrdes av lilldjävulen på axeln
• Framsidan av låren var alltför svaga

Squashkillarnas resultat

Joakim Andersson 51.01 minuter, 4.49 min/km. Placering 170

Joakim Casimir 52.20 minuter, 4.56 min/km. Placering 205

Mats Widholm 53.53 minuter, 5.05 min/km. Placering 250

Jörgen Pettersson 56.50 minuter, 5.22 min/km. Placering 332

Mikael Garrido 57.37 minuter, 5.26 min/km. Placering 352

Mats-Höstmils-Historik (10.6 mil)

1995 46.27 (4.23 min/km)

2006 49.57 (4.37 min/km)

2009 51.17 (4.50 min/km, 124:e plats)

2010 56.30 (5.20 min/km, 248:e plats)

2011 53.53 ( 5.05 min/km, 250:e plats)

2012 Deltog ej

Topp-tio, Höstmilen 2011 (10,6 km), herrar:

1) Andreas Åhwall, Hässelby SK, 33.30

2) Anton Danielson, GoIF Tjalve, 33.57

3) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 34.27

4) Anders Kleist, IK Akele, 34.30

5) Olle Kalered, IK Norrköpings Friidrott, 35.35

6) Oskar Danielson, IK Norrköpings Friidrott, 35.49

7) Hans Brolund, Enhörna IF, 36.11

8) Oskar Svärd, Team Salomon, 36.23

9) Jonas Andersson, IK Akele, 37.11

10) Oskar Lund, Team Mabs Sport IK Vista, 37.46

Continue Reading »