Bakgrund

Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen

Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Continue Reading »

Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »

Omsorgsgruppen – sommarjobb

Detta är mitt 7:e år som sommarvikarie hos Mr x på företaget Omsorgsgruppen. Min arbetsuppgift är att ombesörja klienten med allt som gör att han trivs med tillvaron på ett tillfredsställande sätt. Jag jobbar mest nätter, vilket passar mig som handsken. Dagen efter är man som ett vandrande lik som behöver sömn. Liket kan endast återupplivas med en exceptionell stor och überstark kopp kaffe. Det är annars alltför enkelt att vända på dygnet, vilket inte alltid är så smart. Egentligen är det inte speciellt intelligent överhuvudtaget att hoppa över sömnen,  men av någon underlig anledning blir jag kusligt kreativ dessa perioder. Då det rör sig om flera nätter så väger denna strategi över till destruktivitet, inget jag rekommenderar, men när termometern visar på 25 grader och en klarblå himmel så är det svårt att lägga sig i en svettig säng klockan 09.00.

Midsommar

En Midsommar utan sprit, fest, nubbevisor, jordgubbar och baksmälla kan det vara livskvalitet – absolut. Jag jobbade både fredag som lördag natt vilket innebar alkoholförbud och indirekt motverkande av baksmälla, något som kändes ytterst befriande. Jag åkte istället med Hanna och Frida till före detta fiendeland – Kvarsebo.  Hanna och Frida ville inte dansa runt rest midsommarstång och inte rida på världens minsta ponny, vilket jag inte blev alltför ledsen för, då återstod det bara, mat, glass, lotter och leka jaga, glass, glass och mera mat.  Vi var  där i 2 timmar och hann precis tillbaka till fotbolls-VM – det kallar jag en lyckad midsommar i sann planeringsanda.

Sommarlektyr

Graham Mastertons nya horrornovell  – Blind Panic, Charlie Hustons vampyrepos – Already dead, Dennis Lehanes Bostondeckare- A drink before the war och Svensk Maffia är de böcker som jag parallelläser vid fint väder och på kvällskvisten. Svenska Sweden Rock Magazine och Brittiska Powerplay Magazine är två av världens bästa hårdrockstidningar, de tillför livskvalitet för den inbitne hårdrockaren som vill ha full insyn i metalvärlden.

Sport, träning & tävling

Vecka 25: 4pass/290min   V.26 6pass/390min.  Spelade bland annat mot min son David som är ett optimalt redskap att öva in teknikförbättringar på. För att ha spelat så lite som han gjort är han osedvanligt duktig. Jag dras fortfarande med mina vadproblem, men har äntligen börjat med motformeln – tåhävningar, bättre sent en aldrig.

Stefan, jag och Jarmo har gemensamt enats att satsa på ett halvmaraton i………Bratislava. Loppet går av stapeln den 27 mars 2011 och skapar synergieffekten att man faktiskt tränar inför eventet, vilket inte skett om det istället hade gällt exempelvis Grabbhalvan. Jag inledde mitt tävlingsmål med att springa 8 km i rehabtempo, vilket innebar ett groteskt låg tempo. Ett av delmålen innan Bratislava är det klassiska Höstmilen som kommer att hållas  den 24 oktober.

Fotbolls-VM har blivit en slags rutindrog. Mellan gruppspelet och åttondelarna så blev vardagen svårare att fylla, vilket egentligen är helt patetiskt, men jag hade vant mig vid matchtiderna 16.00 och 20.30 och det underbara försnacket. Jag grep sista halmstråt i Jocke Stenmans massiva VM-tips genom att Holland vann sin kvartsfinal och att Uruguay gjorde samma bedrift, men det var minst sagt mirakulösa sådana. Detta VM har genomsyrats av att domaren haft en för stor roll i olika matcher samt att de stora dinosaurierna åkt ut tidigt i turneringen: England, Frankrike, Italien, Brasilien och Argentina.

Musik

Shy – Excess all areas, Treat – Coup the grace,  Pretty Maids – Pandemonium – gamla som nya melodiösa hårdrocksutgivningar. Jag borde flå alla  förståsigpåare som hänvisar denna tidlösa musik till periferin. Det roliga är att dessa individer oftast älskar Survivor (Eye of the tiger)  och Journey (Separate ways), men ignorerar och ratar annan ny högkvalitativ musik i samma genre. Det beror troligtvis på okunskap eller förmågan att inse att musik är en del av ens livskvalitet. Treats första platta på 18 år Coup de grace är inte bara en uppvisning i nostalgi, utan också en bruksanvisning hur en bra låtskrivare kan kombinera kraft med melodier som är nästintill omöjliga att få ur skallen. Treat har lyckats med konststycket att skapa en melodiös hårdrockhybrid som smälter ihop 80-talet med 2010-talet på ett sätt som inte uppfattas som förlegat utan snarare tidlöst. Värt att nämna är Amanda Jensens – Happyland fortfarande går varm i cd-spelaren/Spotify – den är snuskigt bra

Cinasthörnan

Jag såg ett starkt drama om en minst sagt korpulent ung kvinna som var mor till sin fars barn och slav till sin socialmorsa. Denna 16-åriga flicka vill plugga, något som mamman motsätter sig. Precious är filmen, Harlem är platsen där allt utspelar sig. Filmen är självklart otrolig tragisk, men visar på att om det så finns liv så finns det hopp. Mel Gibson har på senare år regisserat ett antal kontroversiella filmer som The Passion of the Christ och Apocalypto. Tyvärr har hans skådespelarkarriär i mitt tycke stagnerat påtagligt. Detta är i alla fall en av hans bättre filmer på senare år. I Edge of darkness så omformas han ifrån en good cop till en avenger då hans enda dotter blir mördad. I jakten på mördarna så nystar han dessutom upp sin dotters hemligheter. På tal avenger så såg jag den riktigt oförutsägbara Not Forgotten. Denna vigilante jagar sin dotters kidnappare. Filmen har fler beten ute än alla Beck-filmerna tillsammans, vilket i detta fall är helt ok. Mysticism, mexikanska miljöer och devisen att man aldrig kan fly från sitt förflutna, i detta fall mörkt sådan

Sin sombre är en rulle som på ett mycket trovärdigt sätt skildrar immigration från syd-och centralamerika till USA. Realistiskt och oförutsägbart är två ledord som kan beskriva detta toppendrama. En annan toppenfilm är Up in the air med bland annat  George Clooney och Vera Farmiga (Joshua &  The Departed). Flygresor, arbete, status och rutiner är ingredienser som finns med i denna avkopplande och tänkvärda film. George Clooneys karaktär präglas av att ha så få relationer som möjligt medan hans nya tillfälliga bekantskap på ytan är hans jämlike, men skenet bedrar. Detta lättsamma drama med djup visar att livet är komplicerat och att det finns olika strategier att tackla denna komplexitet. En petitess i sammanhanget är att kultskådisen Sam Eliott dyker upp som flygkapten i någon minut.

Studier

Sommaruppehåll, men pluggar ändå i syfte att vara lite mera insatt i HT kurslitteratur utan behöva forcera hjärncellerna alltför mycket vid själva terminstarten. En av världens mest kända sociologer: den polske besserwissern Zygmunt Bauman har skrivit en klassiker: ”Det individualiserade samhället”. Jag läser och läser, men går två steg framåt och 4 bakåt. Varför ska fullblodsakademiker krångla till det så väldans mycket?

Mat och sånt.

Vi åt en monstruös god lunch på f.d Choys garden numera Asian market. Bra service, en äkta  importerad kinesisk kock, bra råvaror, humana priser, stor variation och minst sagt en udda interiör. Jag tillagade en annorlunda midsommarmiddag som kallades färskpotatispizza. Grunden var smördeg på plåt övertäckt med färskpotatis färskost, parmesan och rucola – magiskt. Ett mycket bra och somrigt alternativ till den uttjatade potatissalladen och dessutom bra mycket godare. En annan riktig godbit var en punsch- och jordgubbsparfait med färska jordgubbar ovanpå – sagolikt god.

Lyx shopping

Efter 4 års strukturerat sparande så kunde vi äntligen skörda frukterna av vår ”undanläggningsprocess”. På Wahlbecks inhandlades en utomjordiskt snygg neonmintgrön ryamatta 300 x200 för 6600kronor. Essells blev möbelfirman som vår divansoffa införskaffades till priset av 11.200 kronor inklusive hemkörning. Ett matchande svart vardagsrumsbord på RUM med lådor och hylla för 3500 kronor bokades, hämtades och installerades i vardagsrummet. Ah`s har alltid tillhört favoriterna då gardiner och dylikt ska köpas. Det blev till sist en råsnygg svart/grön gardin som lämnade butiken. Den sista designpusselbiten i vår vardagsrum-makeover blev en neonorange mindre matta. Tyvärr blev den nog alltför perfekt eftersom vår katt Chili pissade på den efter en vecka. Poängteras ska att katt skrället numera varken har tillgång till hörsel eller bakben.

Continue Reading »