Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Lawless ’

Cineasthörnan

14 februari, 2013 by

Pixel – Eskapism

En av mina favoritserier, True blood är inne på sin 6:e säsong. Den fjärde var dessvärre ett riktigt bottennapp där manus oinspiration och succéhybris delade på bördan att totalhaverera denna före detta utmärkta serie. Jag gav dock säsong 5 en sista chans att bevisa motsatsen: att handlingen är mer undead än karaktärerna. Ömsom vin ömsom vatten då serien onekligen ryckt upp sig lite granna, men långtifrån tillräckligt för att jag ska fortsätta följa detta inavlade spektakel. Karaktärerna som irrationellt nog var fulla av liv har de två senaste säsongerna blivit såpopera klyschiga och känns mera  som Twilight/Vampire diaries kloner än ett högkvalitativ skräckdrama. Denna själlösa sörja håller sig till vampyrbyråkrati temat som redan hunnit blivit tillräckligt sterilt och uttjatat. Det introduceras en ny vampyr in i serien, tyvärr en av få goda nyheter. Manusförfattarna väcker dessvärre liv i en gammal favorit nämligen Russel Edgington. Det tilltaget känns osannolikt fantasilöst i min värld, när möjligheterna att skapa en ny häftig karaktär var ändlös.

Från skaparen av Family guy (1999 – 2013) Seth MacFarlane dyker denna udda björn upp: Ted. Densamme har också den goda smaken att tycka att ”Supernollan” är världens roligaste film. Pålitliga Mark Wahlberg får förtroendet att integrera med teddybjörnen Ted (Seth MacFarlane voice). Lika involverad blir hans flickvän Lori Collins som spelas av det halvukrainska bombnedslaget Mila Kunis. Som barn, helt utan kompisar önskar han sig att hans teddybjörn blir levande. I denna vuxensaga går önskan i uppfyllelses med råge, men Ted förblir hans följeslagare även som vuxen. Densamma tycker jag är oerhört välgjord och ”trovärdig” för att vara en talande och tänkande nalle. Björnskrället röker på titt som tätt, är arbetsskygg, älskar prostituerade och dyrkar Flash Gordon. Det endimensionella språket är rått och genomsyras av ”under-bältet-humor”. Jag skrattar sällan högt under filmens gång, men  upplever ändå de infantila skämten som stundom geniala. Vardagsrasism, filmreferenser, sexskämt och drogliberalism är flagranta, och turas om att inneha skämt-stafett-pinnen. En annorlunda bagatell som höjer humöret ordentligt.

Lawless tar upp ett tema som annars är förbehållet maffiagenren: alkoholförbudet i USA under depressionen. Publiken slår följe med Bröderna Bondurant under 30-talet Virginia. När Forrest Bondurant vägrar betala mutor för den lukrativa men illegala sprithandeln inleds en vendetta mot bröderna och dess verksamhet. Detta drama med grova våldsinslag bärs upp av ett kavalleri av duktiga skådisar som Shia Lebeouf, Tom Hardy, Guy Pearce, Jessica Chastain, Gary Oldman och Jason Clarke. Cineastkombinationen av filmerna ”The Untouchables” möter ”Tombstone” möter ”Winter’s Bone” skapar hybriden Lawless, fast sämre, men ändå tillräckligt intresseväckande för att få mig att sitta kvar i favoritfåtöljen i två timmar, trots periodvis ett alltför lågt tempo. Mest karisma står dock inte de goda för, utan den ultranitiske polispsykopaten Charlie Rakes, som briljant gestaltas av Guy Pearce. Filmen baseras på verkliga händelser, men för trovärdighetens bästa hade filmskaparna kunnat tona ner Forresters Bondurants nio-katters-liv-syndromet, han framstår mer som superman än som mänsklig.

Lite intressant att se att se likheten med ett manusutkast som jag hade för några år sedan. Grundstommen är helt identisk med Seeking a friend for the end of the world. Idéer kommer och går och det gäller att vara först helt enkelt. Handlingen är som gjord att bli filmad. En gigantisk meteorit kommer inom tre veckor att krocka med jorden och utplåna dess blotta existens. Därifrån tar den fiktiva berättelsen fart. Då alla människor är medvetna att slutet är oundvikligt och att man får göra det bästa av tiden som återstår, säkerställs den dysfunktionella situationen ett irrationellt beteende hos karaktärerna. Steve Carell spelar Dodge som är singel. Av en händelse träffar han den impulsive granen Penny som gestaltas av Kiera Knightley. De far på en urban roadtrip där Dodges syfte blir att träffa sin ungdomskärlek, och Pennys att träffa sin före detta. Denna romantiska dramakomedi hade alla förutsättningar att kunna skapa cineastisk magi. Tyvärr misslyckas filmteamet fatalt. Kemin mellan Dodge och Penny existerar knappt inte, trots alla ansträngningar, vilket dränerar hela filmen på underhållning eftersom de båda är med i varje bildruta, som sömngångaraktigt får en att gäspa i brist på annat. När denna diskrepans ofrivilligt hittat ett hem så faller allt likt ett tillblandat korthus. Synd på så rara ärtor att allt blir ett intetsägande luftslott. Det bästa med filmen var embryot i filmen, den så kallade ramhandlingen, allt annat blev hemskt fel.

Riktigt bra skräckisar växer definitivt inte på träd och The Possession är inte heller något undantag, men filmen är över medel, vilket i sig är ett gott betyg. Regissören är den danske Ole Bornedal, mannen bakom band annat Nattvakten från 1994. Den nyskilde Clyde flyttar till ett nytt hus med sina två flickor som han har hand om varannan vecka. Den ena dottern köper på sig en vacker box på en villa loppis i närheten, helt ovetande om att den innehåller en forntids ande med endast onda avsikter på agendan. Exorcism i symbios med ”vad än du gör, öppna inte boxen syndromet” hemsöker såväl pappan som ex fruns frustration över dotterns successiva beteendekollaps. Även fast jag har sett oräkneliga varianter av detta tema så kan jag inte låta bli att tycka om tempot, skådespeleriet som handlingen i filmen, trots att de första 45 minuterna är klart otäckast och bäst.

Deadfall är en landsbygdsthriller som handlar om ett syskonpar vilka efter ett casinorån krockar någonstans i ingenmansland: De två överlevande går åt varsitt håll i syfte att förvirra polisdrevet. Innan de delar på sig avger de ett löfte att återförenas senare för att ta sig över gränsen till Kanada. Den lilla gränsbyn blir snart varse att en känslokall psykopat inkräktat på deras territorium. Den tighta stämningen och kemin mellan de tre inblandade familjerna är utöver det vanliga i denna vanligtvis överklyschiga genre. Med skådisar som Erik Bana, Sissy Spacel, Kris Kristofferson, Kate Mara, Olivia Wilde och Treat Williams skapas imposanta förutsättningar för en utmärkt nagelbitare. Det finns en middagsbordsscen i filmen som i mina ögon bör bli en kommande klassiker. Erik Bana är dessutom genialiskt bra som den demoniske skurken i denna välregisserade thriller. Regissören lyckas framavla vackra autentiska vintermiljöer som förstärker helheten i ännu högre grad. Den som är ute efter våldsorgier, biljakter, explosioner eller datoraffekter bör inte se denna lågmälda men ytterst sevärda thriller där relationer och karaktärerna bär fram handlingen.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu