Med rätt att klaga

Ny påve, flipp eller flopp eller rent beklagligt?

Pedofilgubbar, plundrare, mördare och våldtäktsmän eller guds högra hand? Runt 1.2 miljarder människor är katoliker det vill säga nästan 1/6 av jordens befolkning bekänner sig till denna religiösa rörelse. Den argentinske nytillträdde påven Franciskus är redan 77 år fyllda och tillika den 266 påven i världshistorien. Även om densamme tycks vara ett helgon och troligtvis en god människa så har den organisation han basar för ett minst sagt mörkt förflutet bakom sig.

Min käre mamma är ifrån Italien och när hennes mor och  far sökte sökte sig till  det svenska folkhemmet på 50-talet, ville de självklart att en katolskt präst skulle välsigna deras nya lägenhet i Sverige. Det blev dessvärre en dyr historia när guds hantlangare tog 300 kronor för besväret. När min morfar skulle begravas blev det också konflikter utöver det vanliga när mormor och mamma ville ha en svensk begravning istället för den katolska. De giriga ränderna tycks aldrig gå ur den religiösa institutionen.

Historiskt har katolicismen manifesterat sig som en av de mest intoleranta religioner någonsin. Huvudorsaken är att de kristna redan från början uppfattade sig själva som representanter för den endaste guden, sanningen och frälsningen. Därför avvisade man andra religioner och kallade dem falska i kombination med en massiv missionsverksamhet som ställde dem på konfrontation med omvärlden. Mellan år 311 och 313 utfärdade man toleransbrev som legaliserade kristendomen ungefär som när Hitler använde demokratin för att senare avskaffa den, så använde de kristna toleransen till att avskaffa den. Kejsar Theodosius gjorde kristendomen till statsreligion det vill säga helt sonika förbjöd alla andra religioner.

”Den katolska kyrkan betyder den allmänna kyrkan och den riktningen av kristendomen är den äldsta. Den katolska kyrkan leds av påven, som anses som Guds speciella språkrör på jorden. Denna tanke grundar sig på en särskild tanketradition: Det apostoliska arvet: Efter Jesu död på korset och uppståndelse blev apostlarna trosvissa och hans efterföljare och den katolska kyrkan anser sig förvalta deras arv”.

”Den apostoliska successionen Invigningen av biskopar, kyrkans ledare, förs vidare genom handpåläggning och på detta sätt skulle man kunna säga att apostlarnas ”andliga gener” överförs till biskoparna vid deras invigning”.

”Förbudet att döda är viktigt för den katolska kyrkan, därför råder förbud mot abort, eftersom människolivet räknas från och med befruktningsögonblicket. Från kyrkans håll är man också negativ till preventivmedel,och tanken är att Guds avsikter inte ska motarbetas”.

En mycket hedervärd tanke att dödandet i sig är bannlyst samt är en av grundstenarna i deras ”stadgar”. Tyvärr lever de gamla goa gubbarna inte riktigt som de lär. Ur ett historiskt perspektiv har man genom alla tider förföljt och i många fall avrättat människor som anses ”besvärliga” eller går emot essensen i katolicismen. Inkvisitionen, häxbränningen och korstågen är bara några härliga strategier att ackumulera sin makt eller undanröja människor med andra åsikter. Det faktum att Jesus sagt att man ska älska sin nästa som sig själv och förlåta sina fiender har inte hindrat påvedömet från att förfölja, tortera och utöva massmord på människor.

Den första inkvisitionen skapades år 1184 och utdömde sitt sista dödsstraff 1826 men dess säte existerar fortfarande och senaste chefen var Joseph Ratzinger, numera känd som påve Benedictus XVI. Inkvisitionen var en katolsk organisation och domstol som hade till uppgift att spåra upp och döma kättare. Inkvisitionen växte under hela medeltiden och var starkast i Spanien. Straffen var i regel milda utom i de fall då offren vägrade att erkänna sig skyldiga och göra avbön. Då kunde straffet bli att brännas på bål, något som ligger helt i linje med organisationens våldsbenägenhet.

Fördomarna frodades i 1400-talets Europa och runt 50 000 kvinnor torterades och mördades, anklagade för att ha haft sex med Djävulen. Katolska kyrkan och inkvisitionen tvingade inte bara misstänkta konverterade judar att stundtals bära speciella kännetecken och kläder. Innan katarerna utrotades av kyrkan så hade man även tvingat dem att bära ett gult kors för att identifiera dem som kättare, en idé som senare nazisterna anammades med gula stjärnor på judar. Ett annat mycket svart kapitel i den katolska kyrkans historia är häxprocesserna. Protestantismen hakade sedan på detta vansinne och skulle med tiden göra sig skyldig till ännu fler dödsbränningar än katolicismen, men det hela hade alltså sin upprinnelse i påvedömets vansinniga jakt på kättare.

Korstågen som sanktionerades av påven i Guds namn var en orgie av mord, plundring och våldtäkter; en tid när Europa var i upplösning och kyrkan splittrad. Påven Urban II kunde bara se en lösning: ett heligt krig, som skulle förena de kristna,  och dessutom belönas rikligt genom att få syndernas förlåtelse. Med flammande tal eldade han 100000 riddare, bönder, kvinnor och barn till uppgörelse med islam – död åt hedningarna. Då förbudet att döda var viktigt för den katolska kyrkan så ansåg nog  varken påvar eller kardinaler att de så kallade hedningarna var riktiga människor. Korstågen blev ett av den allt mäktigare påvekyrkans medel för att reglera adelns våld och öka sitt eget inflytande samt ta del av alla plundringar.

Att leva i celibat efter bibelns asketiska regler är upp till var och en att ge sig i kast med. Då sexualiteten är en drift är den dock svår att bemästra, även som helgon. Över 4 000 av de katolska prästerna i USA har anklagats för sexuella övergrepp på nära 11 000 barn och ungdomar sedan 1950, ett av oräkneliga exempel runt om i världen. Att sekten sedermera skyddar dessa så kallade individer som gömmer sig bakom religiös hierarki borde vara nästa lika olagligt. För mig tycks katolicismen vara en frizon eller plantskola för pedofiler, om man hårdrar det lite granna, vilket är aningen mer frestade. Här är ett axplock  ur detta våldtäktshärbärge, mörkertalet är troligtvis obeskrivligt högt. Forskningen har visat att de som har sexuella dragningar till barn och unga söker sig till sådana arbetsplatser där unga finns. Kunskap som katolicismen onekligen missat eller helst inte vill veta av.

2010 fram kommer det att 20 vuxna män på ett katolskt prästseminarium i Tyskland har blivit utsatta för sexuella övergrepp på 70- och 80-talet.

2010 får ett TV-bolag i Brasilien en video som visar en präst som förgriper sig på en 19-årig korgosse. Även två andra präster har polisanmälts.

2010 Katolska kyrkan i Tyskland ger ut ett nödnummer som offer för sexuella trakasserier i kyrkan ska kunna ringa för att få hjälp. Det har katolska kyrkan i Holland och Österrike tidigare gjort och där har flera offer trädit fram.

2010 suspenderas en tysk präst som tidigare dömts för övergrepp mot minderåriga pojkar efter åter varit i kontakt med barn.

En kardinal i Kanada ställs inför rätta 2010 anklagad för att ha sexuellt utnyttjat barnhemsbarn på 1980-talet.

Kardinal Angelo Bagnasco kritiserar kyrkan då de inte sparkar dem som mörklagt sexskandalerna.

I Norge har katolska kyrkan arkiv där man har dokumenterat sexanklagelser mot präster, men man är tveksam till att lämna ut dessa till Polisen.

En dansk präst i aktiv tjänst anklagas i april 2010 för sexuella övergrepp.

2010 april uppdagas två fall i Sverige.

Till skillnad ifrån exempelvis Vänsterpartiet som försöker skyla över sitt mörka förflutna vidmakthåller Katolicismen vikten av ultrakonservatism. Då tycker jag att att ovanstående grymheter på sina medmänniskor inte heller kan eller bör förkastas. Varför ska just dem plocka russinen ur den historiska kakan, utan att ta ansvar för hur de egentligen kom till makten?

Gud själv kan väl knappast sägas föregå med gott exempel, då hen visade vart maktskåpet skulle stå. Förintelsen av exempelvis kanaanéerna var en krigsförbrytelse helt  jämförbar med våra dagars folkmord. Hen utplånar hela folkslag istället för att vända andra kinden till. Vart går skillnaden mellan den allsmäktige, Pol Pot, Stalin eller Hitler? Jehovas vittnet har sin egen tolkning till den omnipotenta gudens handlingar. ”Man kan inte jämföra Guds ingripanden med mänskliga krig. Varför inte det? Därför att till skillnad från människor kan Gud läsa hjärtan – han kan se hur vi är inombords”. Herregud att jag inte tänkte på det själv, det löser ju alla problem.

”Om du ger folket i vårt våld skall vi viga deras städer åt förintelse” Herren hörde Israels bön och de vigde dem åt förintelse (4 Mos 21:3)

Jag är Gud.. ..straffa alla som hatar mig. Mina pilar skall berusas av blod. Mitt svärd skall äta köttet av fiendens ledare (5 Mos 32:39)

Nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd (Luk 22:36)

Den nat­ten drog Her­rens äng­el ut och tillin­tet­gjor­de 185 000 man. Nästa mor­gon låg de där al­la, döda. (2 Kung 19:35)

Jesus: ”Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö (Mark 7:10)

Jesus: ”Bind honom och kasta ut honom i mörkret. Där skall man gråta och skära tänder. Många är bjudna, men få är utvalda” (Matt 22:13-14)

Nya Testamentet:  låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: ”Min är hämnden, jag skall utkräva den”, säger Herren (Rom 12:19) 

Eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö. (2 Sam 12:14)

Den släkt Gud låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj & brännas med allt de äger. De har brutit Guds förbund (Jes 7:14)

Josua lät ingen komma undan. Han vigde allt levande åt förintelse, som Herren Gud, hade befallt för alla dessa kungar & länder. (Jos 10:40-42)

Om ni avvisar mig, kommer jag i vredesmod straffa er. Ni skall bli tvungna att äta era söners & döttrars kött! (3 Mos 26:27-29)

Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. (3 Mos 24:16)

Continue Reading »

Med rätt att klaga

Kött är kött?

När det äntligen uppdagats fragment av fusk inom köttbranschen borde någon människa parallellt kunna synka frågan vart all importerad åsne- och kängurukött tagit vägen? Jag menar när vi ändå håller på att undersöka hur detta kan ske är det bättre att lägga ut alla köttkorten på bordet. Att marknadsföra en produkt som innehåller något helt annat än vad den utger sig för att är oförsvarbart. Som konsument är jag helt utelämnad i händerna på livsmedelsindustrins giriga korvfingrar. Inte för att hästkött är sämre kött, utan för att rätt ska vara rätt. Vad blir nästa steg, tusenfotingar, hundar, tvestjärtar eller råttor?

Essensen av det som händer är branschens pressade priser, det vill säga är konsumenternas krav på billigare och billigare produkter. Vi vill alla ha ren och närodlad mat utan tillsatser, men helst bör den inte kosta något alls. Att det blir så här beror på att vi får vad vi betalar för (förtjänar). Jag medger gärna att jag betalar mer för maten, problemet är att det är alldeles för få som konkret anpassar sina fagra tal till verkligheten när de storhandlar. Många av oss gnäller när mjölken går upp några ören, stiger priset med 1 kr extra blir vi förfärade. I nästa stund handlar vi lösgodisberg för 30-50 kr, 6 pack med läsk, två påsar chips eller fikar café latte ute med lyxsmörgås till för 100 kronor. På vägen hem passar vi på att handla det senaste numret av någon dyrt månadsmagasin för nästan 100 kronor. Kontentan av detta  är om många av oss inte vore så horribelt dumsnåla så skulle en köttskandal kanske inte ha inträffat, snålheten bedrar visheten.

Bloddopade ikoner?

Bloddopning är ett sätt att öka antalet röda blodkroppar och därmed även öka kroppens syreupptagningsförmåga. En relativt friktionsfri genvägsprocess för idrottare att öka prestationen under krävande tävlingar. Efter Uppdrags granskning av 90-talets bloddopingsorgier så utkristalliserar sig i vilket fall som helst en sak. Det är att förbunden precis som i cykelsfären hellre skyddar sina åkare, än rensar i de egna leden. Att något ikon a´la Smironov, Fauner, Dählie med flera skulle ha något ont uppsåt förutom att vinna, är heliga kor, en bild som förbunden till varje pris tycks vilja upprätthålla. Dessa hederliga idrottsmän har uppvisat en abnorm diskrepans i blodvärdena, mellan normala 14 till osannolika 17.5-19.8. Att hemoglobinvärden är som högst inför och under OS  är det ett rent sammanträffande, troligtvis inte.

Dopningsexperten och forskaren Bengt Saltin berättar för SVT att det fanns bloddopade åkare i startlistorna på VM i längd och skidskytte 2013; risken att åka dit är helt enkel minimal. Bengt Saltin vidmakthåller också sitt uttalande om att HB-testerna är enkla att utföra, men har svårt att visa fel, även de första som dök upp på 90-talet.

Bengt Saltin menar på att exempelvis Kristen Kjeldal skulle behövt vara på 3 000 meter över havet i fem veckor och sedan ta provet på den höjden för att komma till de värdena, men ingen kan träna på den höjden. Om man slår ihop de här männen med de normalvärdena blir de ordentligt över de normalvärdena runt 14,5-15 . Den enklaste varianten är lågdos-epo; på den tiden hade man precis lärt sig hur man skulle göra. Motsvarande de här norska värdena finns inte i dag, jag har sett de aktuella värdena. säger Saltin. Norrmännen hävdar att de höga värdena var resultat av höghöjdsträning, men så fort man åker ner från hög höjd så anpassar sig kroppen och värdena sjunker. Det är så etablerat att värdena återgår efter 48 timmar, så hur Norge kan påstå något annat förstår jag inte, säger Bengt Saltin (Aftonbladet 2013-03-01).

Reaktionerna har varit snuskigt starka, främst från vårt kära grannland Norge. Sverige har i skrivande stund gått ut med att de ska offentliggöra alla blodtester under 90-talet, i syfte att att de lever som de lär, vilket återstår att se. Det tilltaget gillar jag starkt; har man inget att dölja är den uppoffringen problemfri. Frågan är om Norge, Tyskland, Ryssland eller Finland kommer att offentliggöra sina listor? Jag bara antar att något sådant inte kommer att ske, vilket i sig är minst sagt misstänkt.

Grammisgalarättvisa

Ibland undrar man hur det kan komma sig att artister hamnar i en kategori där de inte hör hemma, det vill säga upptar en artist eller grupps plats vilka gjort sig förtjänt att vara där. Under årens lopp har det varit oräkneliga sådana fadäser, ingen tycks bry sig nämnvärt, den sista 5 års perioden har detta dock förbättrats.

Amanda Jenssen som i mina ögon skapade en av de bästa plattorna alla kategorier under 2012 blev inte ens nominerad. Jag vet inte hur jag ska tolka denna miss: ”spel för galleriet”, inkompetens, okunskap eller ren nonchalans? Det märks också ganska tydligt vilka subgenrer inom hårdrocken som har mest makt. Den melodiösa hårdrocken är som ett svart hål i grammis-nomineringarna. Att Eclipse släppte en av förra årets bästa plattor inom den genren, och unisont hyllades i världens medier går grammis-juryn helt obemärkt. Samma process som Work of art förra året, och Treat dessförinnan drabbades av. Hade man spelat 70-tals hårdrock eller growlat sig igenom låtarna så hade dessa i-landsproblem varit lösta för banden. Tommy Dennander och Erik Mårtensson är två trotjänare inom den melodiösa hårdrocken som samarbetar med välrenommerade musiker och världsartister. Deras multikompetens som globala musiker, producenter, låtskrivare har inte heller gjort något som helst avtryck hos de som bestämmer. Jag tycker att denna light-diskriminering som reproduceras från år till år är genant, då detta verkligen är signifikativt med epitetet: ”det svenska musikundret”.

Galan fick subtilt kritik för att vara för tråkig, det var bättre förr när man serverade alkohol innan prisutdelningen än som nu efteråt, tyckte många. Jag tycker precis det motsatta,  att det är mycket bättre nu. När artisterna överkonsumerat alkohol blir tacktalen dock mera oförutsägbara, men innehåller desto mera trams. Denna gala må vara tråkigare, men också bra mycket mindre patetisk och fjantig.

Continue Reading »

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

• Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50

• Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan

• Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt

• Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen

• Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

• Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv

• Därefter stänger jag av tv:n och läser NT

• Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.

• Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja

• Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

• Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  

• Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.

• 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter

• Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  

• Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.

• Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  

• Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt
  

• Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.

• Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  

• Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  

• Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).
  

• Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  

• Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken

• Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Med rätt att klaga

KRAV – snart tandlösare än Centern politiska kompass.

Är KRAV främst en kapitalistisk strategi att sätta högre priser på sina produkter i syfte att frigöra mera pengar till sina aktieägare? Som kund har jag den senaste 10 års perioden försökt premiera KRAV-produkter framför kemikaliehärdar. På senare tid har det dock framkommit uppgifter att det förekommer halter av minst sagt farliga ämnen i antal produkter. Jag är rädd för om dessa tester skulle intensifierats så skulle alarmklockorna ljuda lite varstans. Deras främsta argument är det oerhört missvisande begreppet gränsvärden och det ständigt reproducerade mantrat: ”Vi håller oss inom EU:s gränsvärden”, vilken tur, då är det helt ok. Frågan är vem skapar dessa gränsvärden och vilka dolda agendor dem har i bagaget. När multinationella företag basunerar ut sitt missnöje över modifierade gränsvärden skapas en myriad av kompromisser där alla inblandande bildar en eklektisk gryta av nepotism där ingen vågar göra något eftersom de själva kan bli drabbade.

En annan aspekt av det hela är den så kallade cocktaileffekten. Samverkanseffekter uppstår när olika kemiska ämnen samverkar och kan leda till hälsofara. Vi utsätts varje dag för många olika kemikalier, bland annat via maten. De flesta av kemikalierna är naturliga och kan påverka hälsan både negativt och positivt. De icke naturliga kemikalierna är bland annat bekämpningsmedel, miljögifter och vissa livsmedelstillsatser. Hur alla dessa ämnen, både naturliga och icke naturliga kemikalier samverkar kallas ibland cocktaileffekt. Den uppstår redan vid mycket låga halter och är den troliga orsaken till en rad hälsoproblem hos barn och ungdom till exempel ADHD och andra beteendestörningar, såsom allergier, astma och cancer samt fertilitetsstörningar senare i livet. Det är de låga nivåerna som är en del av problemet. Gränsvärden gäller en viss mängd, men om man i vardagen köper andra produkter där också dessa dysfunktionella ämnen ingår, så överskrids med lätthet gränsvärdena och då är man helt plötsligt på fel sida av gränsen och hett villebråd för en uppsjö av farliga sjukdomar som bara beror på ämnena i sig.

Jag spenderar massor av pengar på krav-märkt och ekologis extra jungfruolja. ”Råd & Rön har låtit testa tio olika ekologiska jungfruoljor både i laboratorium och i ett smaktest med vår provsmakningspanel. Analysen på labbtestet visade att några av oljorna innehåller rester av bekämpningsmedel. Klorpyrifos heter ett insektsgift som påverkar nervsystemet och som hittas i tre av oljorna. Och i en av oljorna fanns också spår av DDT. Om vi hade testat olivolja av konventionellt odlade oliver är det troligt att vi även där hade hittat rester av bekämpningsmedel och i högre halter (Råd & Rön 2012-09-25). Det är anmärkningsvärt att ekologiska oljor innehåller bekämpningsmedel när märkningen ska borga för att vi konsumenter ska slippa dessa giftberg.

Det senaste alarmet handlade om våra barn framtid, de som ska ta över när vi dör tillika våra ögonstenar. Barnmat är ett lukrativ bransch, men när man tror sig köpt sig fri från tillsats-djävulen visar det sig att även KRAV produkterna innehar spår av gifter. För två år sedan slog svenska forskare larm om höga halter av bland annat arsenik, kadmium och bly i grötprodukter för barn. När Testfakta för ett tag sedan analyserade 14 olika gröt- och vällingsorter från svenska butikshyllor visade det sig att de giftiga ämnena fanns kvar, något som oväntat Livsmedelsverket i Sverige också konstaterade i en ny rapport där 92 olika livsmedel för barn analyserats.

För arsenik och kadmium, som två av tre produkter innehåller, saknas det lagstadgade gränsvärden för barnmat, något jag ser som ett kollektivt ögontjäneri, tills media vaknar till, då händer eventuellt saker beroende hur länge de är på heta listan. Nivåerna är höga nog att några få portioner om dagen ger barnen intag av arsenik eller bly som överstiger rekommenderade maxgränser. Fyra av produkterna var KRAV-mäkta och två av dem var sämre ut än genomsnittet. Enagos gröt som var sämst anger att de har 48 % ekologiska produkter. Det är ganska logiskt att ekologiska produkter inte är bättre- åtminstone inte än svenska konventionellt odlade produkter.

Den förmodligen största källan till att det förekommer höga halter av arsenik, kadmium, bly och andra icke uppmätta gifter i barnmat är att det fortfarande är tillåtet att sprida slam på åkermarken. Dessa återfinns ”naturligt” i marken och tas upp av ris och spannmål ur jorden. Det gör att halterna ofta är höga i just gröt- och vällingprodukter dock  överskred de inte gränsvärden som finns för bly. Ursäkterna är konkreta, ärliga men borde också fungera som en adekvat rannsakningskatapult att ta bort KRAV eller ekologiska märkningar eftersom de inte står för det de utlovar.

Det svenska jordbruket sprider som sagt stora mängder slam på odlingsmarken, vilka är kraftigt förorenad med tungmetaller. Det är främst ett företag som skall klandras: Lantmännen; de är medlem av slamföretaget Revaq och tar emot slamodlad spannmål. Slammet kommer som en restprodukt från reningsverkens hantering av allt avfall från industrier, sjukvården och hushållen som hamnar i våra samhällens avloppssystem Småbarnsföräldrar bör vända sig till främst Lantmännen, men också Semper, Nestle med flera i syfte att kräva att slamspridningen upphör, samma krav som för övrigt Naturskyddsföreningen ställer.

Måhända bättre att äta mer kött då? Njet, betänk att köttdjur oftast är uppfödda på spannmål, hur mycket tungmetaller finns i deras kött egentligen? Rationellt och etiskt ska de produkter som anses vara rena verkligen vara kliniskt rena. Det spelar ingen roll om KRAV- och ekoprodukterna reduceras från 10 000 till 500 stycken, bara de är rena från tillsatser och gifter. Går detta inte att garantera, se till att bannlys märkningen som dränerar konsumenter  som bryr sig om vad de stoppar i sina barn och sig själva på välbehövliga tusenlappar.

Hur skulle det vara om jag kör över en människa för han repar min bil, och skyller på föräldrarna för bristande uppfostran? Eller om jag rånar en värdetransport och skyller på att pengarna ändå kommer från korrumperade banker? Det ska inte vara så enkelt att skylla på närliggande icke-ekologiska odlingar ”smittpotential” och ändå få märka sina produkter med KRAV eller ekologisk, när man dessutom höjer priserna på produkterna. KRAV som inte är KRAV underminerar dessutom de KRAV-produkter som faktiskt är rena. Inom en snar framtid finns det bara förlorare, då trovärdigheten är lika med noll. Företagen kan då inte ta ut jättelika påslag på ”rena produkter” och vi konsumenter har en märkning mindre som leder oss mot tillsatsfri vardag.

Miljötänket som dödar – välj dubbdäck om du vill överleva i vintertrafiken

Dubbfritt är något som allehanda institutioner tycks vilja pränta in oss svenssonbilister är bäst att köra på. Propagandadreven är många och mäktiga, deras dogmatiska budskap är: ”för miljöns skull”. Om det vore så att bilister varken glider av vägar eller klarar motlut så vore valet enkelt. När ens egen, familjen eller medpassagerares säkerhet sätts på prov så tycker jag att varje liv som går förlorat för att man gjort ett miljöval är förkastligt. Om dessa istället inte valt dubbfritt så hade det enligt all forskning varit mycket säkrare på de svenska vinterunderlagen, det vill säga den som inte är ”sponsrade” utav dubbfrittmaffian. Det är precis som att man har glömt bort att det kan bli vinter i Sverige igen, men det vi nu upplever visar i allra högsta grad hur viktigt det är med riktiga vinterdäck på våra fordon. Att förbjuda dubbdäck är att utsätta svenska folket för en större risk för trafikolyckor. Förbudet mot dubbdäck påverkar inte bara de som bor i de aktuella kommunerna utan det påverkar trafiksäkerheten negativt i hela Sverige eftersom de trafikanter som nu väljer bort dubbdäck kör bil i hela Sverige och utgör därmed en ökad trafikfara för alla trafikanter.

Så länge de dubbfria är sämre  än traditionella dubbdäck tycker jag att det borde vara förbjudet för kommuner och andra stora samhällsaktörer att propagera för att avveckla dubbdäcken och dessutom skuldbelägga ont anande bilister i landet. Dessutom går Nollvisionen som vi har i Sverige stick i stäv med miljömålen, fast i detta fall prioriteras det miljömässiga. Om någon som jag känner dog av denna aspekt i trafiken , så vet jag inte riktigt om jag hade blivit tillfredsställd av svaret ”men dem gjorde ju det för miljön”. Skillnaden mellan att köra bil med dubbdäck än att köra utan är stor. Risken att drabbas av olyckor minskar drastiskt om bilen har dubbdäck till skillnad från om den har försetts med dubbfria vinterdäck. Skillnaden kan vara så stor som 43 procent, enligt en undersökning från Trafikverket, i om en trafikolycka kan resultera i en dödlig utgång eller inte. Även om nu många bilar i Sverige har antisladdsystem och antispinnsystem så hjälper inte tekniken vid kraftig inbromsning då man behöver fästet som bäst på vägbanan.

Delade turer, en arsenal av ångest

Delade turer är återigen i fokus, för några år sedan pågick det en nästintill likvärdig diskussion. Då skulle politikerna genast rätta till de dysfunktionella problemen som härjade i Kommun- och Landstingskorridorerna. I backspegeln uppenbarar sig istället fagra ord, men oerhört liten verkstad, nu är läget värre än någonsin. Alla maktinblandade skyllde politiskt korrekt på varandra, sedan pockade andra färska nyheter på uppmärksamhet, och problemen föll återigen i en medial dvala. Minst 150 000 människor främst i städbranschen, äldreomsorgen och bussförare huserar inom dessa otvivelaktiga arbetsramar.

Jag jobbade själv på ett äldreboende för några år sedan, där delade turer var en del av arbetsvardagen. Mitt vikariat räckte fullt ut för att inse att detta var helvetet på jorden utifrån ett arbetsperspektiv. Att många mår psykiskt dåligt är inte svårt att lista ut när hela ens mentala karta ristas om. Det är just känslan att inte vara ledig, inte ha dagens arbetsuppgifter bakom sig som terroriserar ens psyke konstant. Jag härdade ut på grund av att jag just hade ett kortare vikariat, annars hade jag nog inte klarat av det hela. Även om de erbjudit mig fast jobb så hade jag definitivt inte antagit deras lömska livskvalitets-reducerar-kontrakt; ekonomin får inte gå före ens hälsa. Besserwissrarna som inte prövat på skräcktiderna förstod aldrig vad de argumenterade emot. Delade turer måste helt enkelt upplevas för att förstå dess rättmätiga innebörd. Förståsigpåarna menade att den luckan på 3-5 timmar var ett utmärkt tillfälle att hinna med göra saker som man vanligtvis inte hann med. Precis däri ligger också grundproblemet; man tar sig sällan för något, när ens mentala frihet fotfarande är fjättrat kvar på förmiddagspasset. När jag gjorde saker som jag i vanliga fall gillade, så fanns tankarna ändå kvar på att gå tillbaka till arbetet inom några timmar. Jaha, nu är det 4 timmar kvar, 3, 2,1 och nu måste jag förbereda mig inför kvällspasset.

Här har Fackförbunden onekligen en viktig uppgift framför sig vilket borde kategoriseras som prioritet 1; tyvärr upplever jag bara att Kommunal är med i matchen. När detta fenomen dessutom ökar är det bråttom att slå näven i bordet en gång för alla. Jag minns fortfarande med fasa de hemska månaderna, och när någon nämner att de har delad tur så lider jag genuint med dessa individer. Jag bodde ändå nära min arbetsplats, värre är det för dem som är beroende av kollektivtrafik eller de  som bor lång ifrån sitt arbete. I mycket blir de oönskade arbetsfria timmarna mitt på dagen transport­sträck­or, då handlar livet enbart om jobb, jobb och att ta sig tur och retur från sitt arbete. Har man dessutom småbarn är risken stor att man bara träffar dem få korta stunder under dygnets 24 timmar. Barnpassningen blir dessutom ett gytter av tidspyssel för alla inblandade. Ens egentid med träning, föreningsliv och dylikt är i stort sett dränerad på tid, då de flesta aktiviteter sker efter klockan 18.00. Dagis är ju inte öppna så tidigt på morgonen eller sent på kvällen, så de man får förlita sig på släkt, vänner, pensionera­de föräldrar eller snälla grannen. Sedan finns det som alltid individer som tycker att denna arbetsfördelning är optimal. Men dessa är enligt studier utförda av fackförbunden i minoritet. Buuuuu, bort med delade turer, bort med det mentala fängelset.

To be or not to be?

Den inflammerade frågan om ett bostadsbygge bredvid Strömparken eller inte har skapat en demokratihybris hos en del av Norrköpings invånare. Jag själv är självklart emot bygget, då jag redan nu tycker att man bör satsa på oändligt fler grönytor i vår stenöken till stad. Samtidigt tycker jag att att befintliga grönområden är i behov av en rejäl uppgradering, och ett nytänkande utifrån hur en en 2000-tals park bör  se ut.

Jag har en uppsjö av geniala idéer i det ämnet som jag också skickat ut helt gratis till nyckelpersoner i staden , utan att få någon form av adekvat feedback. Något som i sig är ett tecken på att politikernas fagra ord är mer är ett spel för galleriet än ett genuint intresse för staden i sig. Politikerna har helt rätt i att det politiska engagemanget är litet i Norrköping och resten av landet, men deras kultur  ger allt som oftast en besk eftersmak av partipiskor, hierarkier och en dysfunktionell demokratikommunikation. Den lite gammalmodiga och konservativa synen som genomsyrar politiken är snarare en sätt att vidmakthålla en kultur som gynnar den egna karriären, inte medborgarna eller kommunen.

I syfte att bringa ordning och reda är det viktigt att alla får en adekvat insyn hur läget är, och hur det kommer att se ut i en snar framtid. Strömparken är ett fragment ur den helheten, men det finns många liknande områden där ytterligare verbal falangism lurar runt hörnen. Likt den utmärkta kartan på Norrköpings kommuns hemsida där medborgarna får komma med förslag på vad de vill hur Industrilandskapet ska utformas, bör det finnas en liknande på Motala Ström: från Himmelstalund till Inre hamnen. Det visuella är långt ifrån det som ska infogas, utan varje område ska inhysa kommande byggplaner och detaljplaner med mera. När alla konkreta kort ligger på bordet är det mycket lättare att dels få insyn, dels kunna utveckla det jag anser är Norrköpings lungor nämligen Motala Ström. Varför nöja sig att vara ”lagom” när man istället kan främja såväl invånare, företagsklimatet som turister genom helt sonika vara unik.

Facebook-gruppen ”Rädda Strömparken” ockuperade Grand Hotel

Reidar och en handfull andra individer hade anordnat ett möte vars syfte  var att ventilera denna infekterade fråga. De hade dessutom bjudit in några talare från ”the other side”. Jag äntrade Bråviksalen 20 minuter innan klockan slagit 16.00, vilket dels innebar att jag fick sittplats, dels en snuskigt bra sådan. På andra raden kunde jag snabbt skönja att jag tillhörde minoriteten som drog ner den tillsynes väldigt höga medelåldern. Det blev till sist en riktigt stor skara människor som tagit sig till Grand Hotel. Reidar var lika entusiastisk och stridsberedd som en kokainstinn bålgeting, han styrde och ställde såväl bakom som framför kulisserna.

Densamme påpekade spelreglerna flera gånger om och förklarade att man inte kunde prata hur länge som helst. Det visade sig vara en tandlös strategi, då vissa talare antingen älskade sin egna röst för mycket eller hade tappat tidsperspektivet i Strömmen. De malde på likt arroganta tyskar och visade på vart skåpet skulle stå i långa tal. Många av dem saknade i mina ögon såväl respekt för de andra talarna som hela publiken.  Tv 4  och FÖ var bland annat där, från politikerkretsar även Gunnar Bredin, Mattias Sundin och Stefan Arrelid. Tyvärr var ett möte likt detta som gjort för ett fullskaligt verbalt falangkrig, vilket i sig är underhållande, men sällan speciellt konstruktivt. Det spär istället på polariseringen mellan de dogmatiska argumentationsgrupperna.

Pajkastning och skadeglädje på hög nivå visade sitt sanna ansikte istället för samarbete och ödmjukhet. Jag fick dessvärre masa mig därifrån innan del två, som bestod av ”hur går vi till väga efter möten” inleddes. På min agenda stod den nya Batmanfilmen, något jag ångrade lite grann när detta välbehövliga möte ur ett demokratiskt perspektiv var både underhållande, informativt och intressant. Det kanske behövts en Batman på mötet för att råda konsensus i denna infekterade fråga.

Offentligt möte med föreningen” Rädda Strömparken” Skandiateatern

Spindeln i nätet: Reidar Svedahl var på utlandssemester, så de som stod för värdskapet var Håkan Lager och Peter Kennerfalk; teamet skötte ruljansen på ett utmärkt sett. Mötet startade klockan 18.00 och platsen var Skandiateatern. Runt 40 personer hade letat sig hit, och medelåldern torde ha legat runt 77 år. Jag tillhörde återigen minoriteten som drog ner den höga medelåldern, en bedrift i sig. En stor del av dessa människor visade också  sig vara riktiga föreningsuvar. 6-7 av dem visade sig också vara formalia-besserwisser-bitare, det vill säga lägga sig i stort sett varenda punkt på mötet.

Näbbgäddorna hade i mångt och mycket rätt i vad de sa, men det fanns en annan chans att ändra smådetaljer, och det var vid nästa årsmöte. Tyvärr så greppade dem inte den verbala inviten, utan lyckades förlänga mötet med någon timme istället. Praxis-orgien avbröts av en pausunderhållning där Olle Felten framförde sin H.C Andersen inspirerade ironiska saga: “Borgmästarens nya parker”. Kulturinslaget var ytterst välskrivet och seriöst, men  blev tyvärr lite för mycket av det goda. När till och med bibeln känns tunn så är processen onekligen aningen segdragen. Innan jag nickade till så hade han  hunnit läst 20 minuter ur sin episka berättelse, då var väl hälften kvar.

Mötet fortsatte sedan med stadgarna, och de var verkligen källan till en begär-ordet-hybris av guds like. Det hann inte gå många meningar förrän formuleringsligan slog till igen. Såhär fortsatte processen till mötets slut runt klockan 20.45. Troligtvis var det jag själv som var aningen otålig, oerfaren eller bara halvtrött, men som jag upplevde det hela så var det ett petitess-krig utöver det vanliga, där föreningsbesserwissrar ville visa sig på styva linan. Det kändes onödigt, det kändes svenskt.  Jag upplevde också mötet som aningen parodiskt när en grupp människor med miljarder av åsikter står på samma sida. Det påminner mig en en riktigt sliskig amerikansk film, när alla i slutvinjetten hurrar och applåderar tills de blöder, fast här var det tvärtom.

I vilket fall som helst så tog faktiskt mötet slut, och dess syfte hade uppfyllts. ”Torget 5″, ”begär ordet” och ”yrkar för” ekade mellan hjärnbalkarna på vägen hem till stillheten i Ektorpsgettot. Att vi medborgare verkligen bryr oss och tar strid mot kallhamrade karriärpolitiker och tjänstemän är ett riktigt gott och sunt tecken ur ett demokratiperspektiv.

Kommunstyrelsen

Den 7 januari 2013 togs frågan upp på kommunstyrelsens sammanträde. Tio nonchalanta politiker ställde sig bakom förslaget till en detaljplan som tillåter ett bygge och skickade ärendet vidare till fullmäktige. Tre holistiska politiker ville att ärendet skulle avslås:

• Bengt Cete (MP)
• Päivi Johansson (M)
• Fredrik Österberg (FP)

Det skulle mycket till om något revolutionerade skulle ske utifrån hur utslaget i Kommunstyrelsen blev, men så länge det fanns liv så fanns det hopp. Mellan den 7 till 28 januari trappades successivt falangpropagandan upp. Föreningen” Rädda Strömparken” menade bland annat på att kartan som användes som underlag för olika beslut var ett falsarium. Den överensstämde inte med översiktsplanen där allt är grönområden. De anklagade hänvisade till att så inte var fallet, och nonchalerade de nya uppgifterna.

Dagen innan möter skrev Reidar Svedahl detta, något som summerade det prekära läget utifrån vårt parkperspektiv: ”I eftermiddag klockan 16.30 avgörs min tro på om Norrköping är en demokratisk styrd kommun eller om vi är någon ”Nord-Korea Light”. Alla våra folkvalda har nu genom Folkbladets avslöjande i lördags blivit upplysta om att de har blivit desinformerade i Strömparksfrågan. Några har fifflat med kartor och beslutsunderlaget är fullkomligt fel. Den karta som är från översiktsplanen 2002 och som tydligt visar att detta är park är utbytt. Där har de istället lagt in en helt annan karta medan de samtidigt både i ord och text ljuger och säger kartan är från 2002. Folkvalda, media och Norrköpingsbor har fått denna felaktiga karta. Utifrån denna felaktiga karta har all diskussion förts. Nu vet våra folkvalda att hela Norrköping har blivit lurade. De som röstar ja idag, de röstar nej till demokrati, nej till sanning, nej till korrekt faktaunderlag och säger att det är helt ok att desinformera en stads alla invånare. Det handlar för mig personligen inte längre bara om det dumma i att bygga bostäder på parkmark, utan kan vi kräva att om folkvalda bryr sig om sanning, fakta och korrekt information. Måste hederligheten vinna !”

Sista instansen – kommunfullmäktige

Den 28 januari blev ödedatumet för den segdragna  processen att medla mellan byggherrar och delar av Norrköpings befolkning. Skulle det byggas ett ett hus vid Strömparken eller inte, parallellt som de styrande skulle ta ställning till hur en ny detaljplan för området skulle se ut. Sent på måndagskvällen beslutade dock fullmäktige att anta detaljplanen, vilket i praktiken innebär att det blir fritt fram att bygga invid Strömparken. Personligen tycker jag det fiktiva huset ser relativt estetiskt ut, men denna betongkoloss inte hör hemma så nära Strömparken. Istället skulle parkeringsplatsen tagits bort för att bereda plats för ännu större parkytor. ”I de kantoner i Schweiz där man ofta har folkomröstningar är man till exempel lyckligare än de där man inte har det. Dock är det lite oklart om det just är folkomröstningarna som är den bidragande orsaken till lyckodifferensen. Lyckoforskning visar dock att vi generellt sätt mår bra av att själva få vara med och styra och påverka våra liv (www.lyckobloggen.se)”.

Reidar Svedahls kloka ord om resultaten som utkristalliserats: ”Mina spontana tankar efter kvällens kommunfullmäktige; Först tack till alla som kom ! Vad jag hörde är det första gången att alla åhörare inte får plats i salen. Arnbergs snack om att vi är en liten högljudd grupp visade sig vara lika felaktig som hans karta. Vi var många och tysta . Utöver detta visade det sig att KD, FP och SD tydligt röstade för att inte ta beslut i kväll. Detta delades av enstaka inom andra partier förutom S. Tycker synd om de hundratals sossar jag har mött, de har ingen i KF som tycker som dom ! Fredrik (M) och Karin (C) har i denna fråga, som jag ser det, totalt missat ett gyllene tillfälle att visa en enad allians i opposition mot de styrande. Annars konstaterar jag att fast debatten varade två timmar, så lyckades jag inte höra, ett enda för mig, sakligt skäl att bygga bostäder just där. Dessutom förundras jag över hur en felaktig karta blir korrekt genom att visas upp en gång till. Än mer så då den korrekta gömdes även denna gång. Nu tänker vi fram till årsmötet nästa lördag. Efter det bestämmer vi hur vi ska fortsätta vår kamp. Detta är ingen 110 meter (skövlad) häcklopp utan snarare ett Vaslopp var vi nu passerar en matstation och stannar för blåbärssoppa och att njuta av vacker natur. Till slut kommer resultatet att bli att vissa folkvalda för gå och Strömparken bestå . Bra kämpat alla. Reidar”

Tullhusbron & Campusbron vs andra broar i världen

Genvägen till och över Strömsholmen har efter åratal av ältande äntligen fallit på plats. Den vertikala skapelsen är 74 meter lång, 120 ton tung och är anpassad för flanörer såväl som cyklister. Den förbinder den norra kajsidan vid Saltängsgatan med Strömsholmen, ett adekvat luftsystem ser till att bron alltid hålls snö- och isfri. Det är förövrigt en stadig pjäs som utplacerats över Strömmen. Jag är definitivt för brobygget och ser för ovanlighetens skull att kommunen ligger steget före kommande nybyggnationer på Strömsholmen och runt Inre hamnen.

Det jag saknar är självklart något som sticker ut något nyskapande, något som inte bara är funktionellt och aningen estetiskt. Bron är i min värld en pusselbit av många som i sin tur stärker kommuninvånarnas självförtroende som ens stads varumärke samtidigt som det inte är någon nackdel för turismen. Bron blev egentligen riktigt bra utifrån ett funktionell perspektiv, estetiskt är den stilistiska stilen helt acceptabelt. De har dock glömt att människor behöver mötesplatser, ställen att spana in andra medmänniskor, ställen att reflektera, vila eller bara koppla av.

Nytillskottet kunde likt Karlsbron (Prag) fungerat som en multiträffpunkt, i dessa ingår det självklart platser att slå sig ner på eller ytor att helt sonika bara lägga sig ner på. En bredare bra med  med 2-3 utbuktningar a´la Bergsbron och originella bänkar med tillhörande papperskorgar hade varit perfekt i syfte att skapa ett nav för möten. Det är tragiskt att Norrköpings politiker inte tycks inneha en autentisk stolthet-konsensus. Om så hade varit fallet så hade varje nytt byggprojekt vårdats lik ömt som ens nya lyxiga altan eller moderna kök, där funktionalitet är långt ifrån det primära.

Norrköpings nyaste landsmärke har kostar 26 miljoner, men i syfte att skapa ytterligare ett landmärke, något unikt, något originellt så borde man istället sparat dessa 26 miljoner för att ackumulera denna summan till exempelvis 50 miljoner. Blickar man ut över Europa är det många städer där stora vattendrag skär rakt genom stan som också nu satsar just på fler gångbroar för att många människor uppfattar det attraktivt med många varierande gångstråk över dessa vattendrag. Merparten av dessa med agendan att stärka stadens varumärke genom att vara originella.

Norrköpings näst nyaste bro är Campusbron, som är en hybrid av järn och ädelträ invigdes 5 maj 2012 och kostade runt 18 miljoner. Den omnipotenta urkraften bakom brotingesten, den före detta miljöpartisten Mattias Stenberg lyckades bli mordhotad för Campusbron, istället för att satsa de pengarna på vård, skola och omsorg. Då Bergsbron ligger så nära, menade många kommuninvånare på att denna bro var totalt  onödig. ”Det finns folk som tror att en politiker är terrorister som finns till för att förstöra livet för dem”, sa Stenberg om hoten. Ibland undrar man ju om den stora massan har rätt angående kopplingen mellan terrorister och politiker.

1700-tals bron: Khaju Bridge (Isfahan, Iran)

Dåtid som nutid tycks broar globalt ha attraherat människor. En förbindelse mellan två punkter är mer en funktionell process. I många fall är utsmyckning, symbolik, religion och möten integrerat i nya som gamla skapelser. En bro är inte bara en bro, utan fyller också många andra funktioner än att bara färdas över den. När jag stereotypt associerar Iran med förödelse, motsättningar och kaos, kontrar de med att stoltsera över en av världens allra vackraste broar. Ett byggnadsverk som kommer att förhäxa kommande generationer lika mycket som dåtidens människor.

Karlsbron, Prag, Tjeckien

Karlsbron är Prags absolut största och vackraste sevärdhet, en mötesplats av rang dessutom bara till för cyklister och flanörer. Den byggdes över Moldau under Karl IV:s tid på 1300-talet. Enligt myten lär det finnas ägg inblandat i byggnationen, för att göra bron extra stark. Om man går över bron ser man alla statyer som föreställer olika helgon stå utmed bron. Det känns som om man förflyttas till en romantiserad  förgången tid, om man lyckas bortse från krims-krams försäljarna.

Chengyang Bridge (Sanjiang of Guangxi Province, China)

Kintaikyo Bridge (Iwakuni City, Japan)

Henderson Waves, Southern Ridges, Singapore

Rialto Bridge – Venedig Italien

Helix Bridge Singapore

Alamillo Bridge – Sevilla Spain

Gateshead Millennium Bridge,  London England

Snart 47 år:  pest eller kolera

Hur är det möjligt?

• Jag dyrkar hårdrock.

• Hatar dansband.

• Frossar i skräckfilmer.

• Tränar 3-4 gånger i veckan.

• Beter mig oftast mer som ett barn än som en vuxen.

• Samlar på spidermanprylar

• Äter ingen svamp eller andra ”delikatesser” från havet.

Ändå har jag inom några månader 47-års dagen i räckhåll. Någon form av kris är jag inte inne i, men däremot så  är det lätt att fastna i vedertagna  ålderskonstruktioner. Det är nu mindre än 5 år tills jag fyller 50 år, vilket för mig är en ålder där man är riktigt gammal, och med stormsteg närmat sig hemtjänsten. Omedvetet så handlar nog en medelålderskris egentligen om att vi helt och hållet är styrda av andra människors åsikter. Du existerar egentligen inte som människa, utan lever oftast ut andra människors liv, normer, förväntningar och värderingar. Det suger ut ditt eget självförtroende och din egen självkänsla, lite beroende hur man själv tacklar dessa åldersstegringar; är man trygg i sig själv så reduceras dessa markant.

Jag tror att det handlar om att man glömt bort vad man innerst inne ville. Man förskjuter allting framåt i livet, och sen en dag så släpps allting över en som en atombomb. 40-årskris är en av många etiketter på de grubblerier man kan hamna i när man ser över sitt liv, vad man gjort och inte gjort, vad man hade velat göra och inte minst vad man ska göra över den tid man har kvar här på jorden. Man vill försöka gå tillbaka till den tid då allting kändes som möjligheter och inte som tvång. En av de saker som jag gjort och som skulle kunna vara ett sådant där förflutet eko om jag inte gjort den, är Steffan Hammarströms och min Australienresa. Det var ett mål som de flesta i min omgivning skrattade högt åt, då jag nämnde att jag ämnade börja spara 100 000 kr till det syftet. I och med att resan blev av och dessutom blev en fas i livet som verkligen kändes som äkta frihet var det målet ”överstökat”. Min Australienresa är ett avslutat kapitel och jag har numera inget sug att åka dit mer, men det var en otroligt härlig och lärorik tid.

Det är väl där som det riktiga problemet ligger, att man inte hunnit med allt som man egentligen velat vid denna ålder, och nu är det för sent. En förklaring till detta är att själva livsprocessen kommer i vägen; flickvän förvandlas till fru/sambo och sedermera gnällig mamma (själv blir man en gnällig gubbe). Barnen växer successivt  upp och allt det man verkligen vill  göra planeras in när barnen ”blivit tillräckligt stora”. Jag har aldrig haft det lynnet mycket på grund av min nyfikenhet, medvetenhet och otålighet. Jag vill resa nu, inte när barnen är 20 år. Jag lever som jag lär, vilket i mitt fall innebär att jag egentligen saknar åtaganden och saker som inte blivit gjorda. I och med att jag tog min filkandidatexamen på Linköpings universitet gick det sista av dessa oavslutade livstvång upp i rök.

Även fast min ekonomi i stort sett alltid varit en gnutta ansträngd så har jag via målmedvetenhet, ekonomisk rationalitet och jävlar anamma gjort det jag velat utifrån de ekonomiska ramar som jag haft till mitt förfogande. Resor och musik är exempelvis två stora passioner som jag onekligen spenderat mycket pengar och tid på, vilket inneburit att jag inte kunnat röka, knarka, snusa, köp mängder av chips och läsk eller spela bort pengar på spelautomater. Vi lever i ett överflöd av produkter och dyrkar dessa men är aldrig nöjda. Det finns alltid en ny Iphone, soffa, handväska eller tv runt hörnet, 24-timmar om dygnet. Hela vår naiva och indoktrinerade världsbild är kopplade till dessa produkter genom ”tillväxten”, även om konsumtionssamhället går tvärt emot en hållbar utveckling och en långsiktigt plan för vår jord och liv för kommande generationer. Så länge vi själva inte drabbas av varsel, hemlöshet eller sjukdomar är det lätt att propagera för vad som är rätt eller fel -  för dem som drabbats.

Ett av de viktigaste sakerna till personlig tillfredsställelse är att jag även genomfört de vardagliga sakerna i livet som jag velat, utan att behöva skylla på barn, fru eller andra subjektiva konstruktions-omständigheter. Jag har exempelvis alltid tränat fotboll innan korsbandsskadan precis som squash och löpträningen. Det har jag gjort genom vardagsstrategin att berätta för mina partners att ”det här vill jag också göra förutom att vara med dig”, utan att gömma mig bakom någon falsk marknadsföring, vilken skoningslöst slår tillbaka ännu hårdare i framtiden. Just denna sak tror jag många individer förtränger, de är uppe i det blå och tar en ”paus” från sådant de gillar. När verkligheten tränger sig på vill de instinktivt tillbaka på banan igen, men då är det betydligt svårare att komma tillbaka, då man indirekt ”undanhållit” sina intressen för sin partner. Självklart får det inte bli så att träningen går överstyr och går ut över fru och barn för träningens skull; det är ren och skär egoism. Det handlar i grund och botten om balans, struktur, planering och framförallt flexibilitet, något man inte bara kan skjuta över på sin andra hälft, utan som ligger på en själv att ombesörja om man vill äta kakan och ha den kvar det vill säga.

Det enda jag saknar nu är ett fast jobb; ett arbete att gå till som inte bara är ett arbete som genererar kapital i syfte att betala hyra och räkningar. Istället ska det vara ska ett  kreativt jobb, något som jag brinner för; en plats som man kommer och lämnar med ett stort leende på läpparna. Mer pengar för mig skulle kunna innebära att hitta på mer saker med familjen utanför Östergötland samt att lägga in ytterligare någon resa under året. Det optimala vore att ha en resa för varje årstid, för mig är det livskvalitet uti fingerspetsarna.

Arbetslöshetsrutiner – skuld vs möjlighet

Från att ha varit ett land som varit synonymt med en socialdemokratisk regering, kollektivism och ytterst låga arbetslöshetssiffror; till en nation präglad av individualism och betydligt högre arbetslöshetssiffror. På 80-talet var det exempelvis fullt realistiskt att hitta ett heltidsarbete efter grundskolan, något som idag nästintill är lika med att infogas i ett socialbidragstagande (ekonomiskt bistånd). Gymnasieutbildningen är teoretiskt sett valfri, men i praktiken är alla i stort sett förmådda att genomgå utbildningen, i syfte att överhuvudtaget kunna konkurrera med andra om jobben i Svedala, en nation där arbetslösheten numera har bitit sig fast ordentligt. Har man dessutom inte tagit körkort  så är situationen ännu bittrare för de drabbade. Det är förstadiet inför en annalkande hemlöshet eller ett drogberoende om det vill sig riktigt illa – tyvärr.

Vi lever i ett samhälle där förväntningar på individerna successivt blir större för att passa in i samhällsnormerna. I media fokuseras det mer på själva arbetslöshetsstatistiken än på människorna bakom siffrorna. Regeringen, oppositionen och många myndigheter betraktar och jämställer en arbetslöshetsfasen likt ett utanförskap. Innebörden av det begreppet kan uppfattas av många individer som något ytterst negativt. Lägre ekonomiska förutsättningar medverkar till att individer förtränger ohälsa eller skjuter upp hälsokonstroller istället för att ta itu med orsakerna omedelbart. En arbetslöshetssituation kan likväl vara en unik möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner; att ”vara mellan två jobb” eller arbetslös är begrepp som kan drabba de flesta i vårt välfärdssamhälle.

Ett fast arbete är för många en identitetsförankrare som tillfredsställer såväl ekonomiska som sociala behov. När individer mister sitt arbete så torrläggs de på sin identitet; vilket kan medföra att människor inte känner sig behövda. Skambeläggningen innebär i allmänhet att man sänder ett budskap ”det är fel på dig” till någon. vilket innebär ett avståndstagande och en distansering från personen i sin helhet. Det är väldigt individuellt hur en person tacklar denna identitetsdränerare. Ett antal individer får jobb ganska snart, andra har förmågan att se arbetslöshet som en nystart medan andra istället blir fastsittande i en ond cirkel. Den svarta cirkeln har en tendens att likt ett gigantiskt spindelnät fånga den arbetslösa i åtgärdsprogram och sedermera in i långtidsarbetslöshet. Den nedåtgående spiralen får många att uppleva otillräcklighet, skam, avsaknad av sociala kontakter och vardaglig struktur, vilket utmynnar i en form av meningslöshet.

Trots att samhället är så hektiskt och disharmoniskt är det fortfarande lite tabu att prata om att man mår dåligt, och att man står till arbetsmarknadens förfogande. Att behandlas som statistisk siffra istället för att betraktas som människa genomsyrar institutioners förhållande till medborgarna i vårt postmoderna samhälle. Ett utav alliansens slagkraftigaste slogans är vikten av att bekämpa utanförskapet.  Denna paroll är jämbördig med en subliminal diskriminering på de som redan befinner sig i ett horisontalläge. Indirekt är det att stigmatisera en relativt stor del av befolkningen inför resten av hela svenska folket och dessutom indoktrinera in att ett utanförskap är lika med ett icke-humant leverne istället för att se det ur en nystart – eller möjlighetsperspektiv. Att upphöja statusen från belastning till resurs borde vara en självklarhet i dagens samhälle. Det politiska ”kortsiktighetssyndromet” ändrar individers hälsoförutsättningar för egen vinnings skull. Myndigheters byråkratiska inavel motverkar en holistisk människosyn ”för sjuk för att jobba”, enligt arbetsförmedlingen, ”för frisk för att bli sjukpensionär”, enligt försäkringskassan är inte en ovanlig syn, istället för att samverka och skapa enhetliga regler som gynnar såväl de själva som individerna.

Själv har jag från september 2011  förutom att söka jobb försökt att skapa ordning och reda i rutinlösheten genom att skapa just fasta rutiner. Utan dessa livlinor är det lätt att infogas i ren skär passivitet. En av de mest förrädiska  fällorna för den arbetssökande är att ligga kvar i sängen. Min strategi att motverka det simpla och bekväma med att bara slappa, är att gå upp vid en fast tid varje morgon. I mitt fall 06.45. standardtiden, också en bra tid när man väl fått ett nytt jobb, omställningen är nästintill obefintlig. Börjar med att väcka barnen 07.00 och ger dem sedan frukost;  de hinner se på tv och klä på och borsta tänderna sig utan att behöva stressa. Efter att jag lämnat Frida ser jag på morgon tv- och nyheterna, läser NT med en kokainstinn rykande het balja kaffe och spelar några parti Wordfeud och Ruzzel. Sedan är jag redo för en god frukost där omelett, äggmackor eller nötter med naturell yoghurt och keso är de vanligaste morgoningredienser. En bra rutin som jag implementerat in är att alltid få i mig 1 liter vatten med 2 matskedar kallpressad olivolja innan själva frukosten. Oljan är i sig en preventiv kost-skatt-kista fullproppad med omega 3 och E-vitaminer, utan att vara negativt processade.

Jag försöker också att ta en morgonpromenad med något mål i sikte och med musik i lurarna, i syfte att sparka igång kroppen och kreativiteten. Att försöka få in 3-4 utspridda träningspass  under veckans gång är också ett universalmedel mot såväl psykisk som fysisk ohälsa. En bra grogrund som passar mig är lagd, vilket innebär att jag kan utnyttja dagen på allra bästa sätt. Det är då betydligt svårare att gå att lägga sig  igen eller  av ren energilöshet sätta på några halvtaskiga DVD filmer som substitut när man väl fått igång lyckhormonerna. Nu består självklart inte varje dag av 24 euforiska timmar, men det är onekligen en god start.

Den nödvändig skräplagen blev till sand

Äntligen! En lag som reducerar nedskräpning ifrån främst  übercurlade snorungar som reproducerat sina dysfunktionella föräldrars normfria verklighet. Från och med den 1 juli 2011 var det möjligt för polisen att på plats bötfälla den som skräpar ner. Nedskräpningen förargar, förstör och förfular parker och grönområden i kommunerna. Vilken turist återkommer eller rekommenderar ett besök i en stad fylld av motbjudande, illaluktande skräpanarki? Renlighet är  i mitt tycke en del av en stads kultur och en tydlig värdemätare hur en sådan mår. Jag tror dessvärre att en lag är helt nödvändig att applicera in i vårt samhälle, i syfte att förändra ett destruktivt beteende och eskalerande attityder. Det räcker att en person i en ”nedskräpningsgrupp” reagerar med att  det är bättre att vi bär bort skräpet, än ingen alls. Det är därför det är så oerhört viktigt att polisen tvärtemot vad de hittills uttalat sig om högprioriterar detta för att lagen överhuvudtaget ska respekteras och vidmakthållas.

Jag kan dock inte  förstå mig på varför den nya lagen inte innefattar cigarettfimpar. Dessa fimpar förefaller vara det vanligaste som folk kastar på våra trottoarer och gator. Frågan är som sagt hur mycket tid och resurser polisen kan lägga på att jaga notoriska nedskräpare, hur ofta en kastad tom godispåse eller energidryckburkar resulterar i en omedelbart utskriven böteslapp på 800 spänn eftersom polisen ser detta som en ytterst lågprioriterad förseelse, med betoning på just förseelse. Sett ur backspegeln cirka 1½ år efter lagens inträde har bara 391 förseelser blivit erlagda med böter. Det innebär att polisen inte ingick i en holistisk satsning ifrån samhället, utan körde sitt eget race. Samarbete över gränserna är det effektivaste sättet att få något ordentligt gjort, något som vi i Sverige är bäst i världen på att praktisera teoretiskt, dock inte praktiskt.

För brottet nedskräpning avses till exempel bortslängda snabbmatsförpackningar, glas- och plastflaskor, olika typer av dryckesförpackningar, engångsgrillar och andra engångsartiklar. Lagen har förebilder i städer som Singapore och Manchester  som båda är betydligt mer befriade och renare från skräp efter att lagen trätt ikraft. Jag och Steffe Hammarström gästade  för några år sedan den kliniskt rena staden Singapore där man bland annat inte får: tugga tuggummi, snusa, spotta, klottra, skräpa, äta på gatan, röka, dricka, släppa lös hunden, hålla din vän i hand, pussas, gena över gatan, sola topless, strejka, demonstrera, glömma spola på toaletten. Det blir dryga böter för dessa så kallade mindre brott. Till skillnad från Sverige så har Singapore mer gemensamt med metropolen London där storebror ser dig och  övervakningskameror följer dig på vägen; de finns överallt. Vi svenskar är som är inte lika dogmatiska som våra asiatiska vänner, men  får förhoppningsvis ta del av samma positiva attitydförändringar som skett via Singapores anti-skräp-vision.

Det  är däremot viktigt att kommunerna sopar rent framför den egna dörren när det gäller tillgången på papperskorgar i centrumkärnorna och parkerna. Rutinerna för tömning av samma papperskorgar måste helt klart ses över. På det här området bör kommunerna skärpa sig, folk ska inte behöva gå några kilometer i syfte att finna en papperskorg. Det är ingen ovanlig syn att vid busshållplatser eller vid bänkar att det irrationellt nog saknas papperskorgar, vilket verkar osannolikt idiotiskt, men sannolikt ur ett byråkratiskt perspektiv. Jag tycker också att papperskorgar i sig inte bara behöver vara funktionella, utan också vara vackra skapelser eller nyskapande sådana. Precis som parkeringshus behöver inte papperskorgar vara fula eller intetsägande utan kan präglas av såväl funktionalitet som estetisk skönhet och glimten-i-ögat-humor.

Samma gamla visa igen……eller?

”Stora framgångar uppnås inte genom kraft, men genom ihärdighet”   Samuel  Johnsson

Vem har inte på vårkanten blivit påmind av sarkastiska polare eller själv upptäckt att ens nyårslöfte återigen inte uppfyllts? Jorden går visserligen inte under, men visst blir man aningen besviken på sig själv att man återigen misslyckades. Enligt Sifo är det endast 19 procent av svenskarna som lyckas med sina nyårslöften. De så kallade experterna säger att det i genomsnitt tar cirka 21 dagar att införa en ny vana. Beroende vad du vill uppnå, hur motigt det än känns – uthärda dessa 3 veckor, men se först till att vara förberedd inför vad som komma skall.

En harmonisk människa har lättare att träda in i beteendeförändringsroll. Det innebär att första strategin blir att undvika negativ stress innan själva löftesprocessen inleds. Jul-och nyårshelgerna är källor till stress, något som oftast byter plats med de drakoniska förväntningarna som man byggt upp under årets gång.

1. Köp julklapparna innan  1 december. Vanligtvis vet man vad familjemedlemmarna vill ha eller samlar på. Se till att ha denna proaktiva julklappslista i plånboken eller i något fack i mobiltelefonhölstret. På så sätt påminns man under januari -november om vad som ska köpas på ett tidigt stadium exempelvis på semestern eller marknader. När julen nalkas är priserna som högst och det är betydligt smartare att undvika december månad fullt ut, och handla när det finns bra erbjudanden eller diverse reor istället.

2. Skapa en städlista på ett synligt ställe som inleds i början av december och avslutas 22 december. Ett bra sätt att se till att allt blir gjort innan julafton i samverkan med resten av familjen

3. Se till att inte ta med dig jobbet in till denna långledighet. Gör även här upp en decemberlista på sådant du kan bocka av på jobbet innan den 24:e. Att låta ens arbete inkräkta på julefriden är en källa till  rastlöshet och svårighet att riktigt kunna njuta eller koppla av,  ”för tänk om det eller det händer?”.

4. Livskvalitet är definitivt inte att fara härs och tvärs över länet i syfte att blidka alla vänner och familjemedlemmar på samma dag. Alla som man besöker har sina givna förväntningar och är med i tidsbudgivningen om just er familjs gunst. De vill att ni ska äta av alla rätter, testa den gudomliga pajen, dricka den nya whiskyn eller vinet och umgås så länge som möjligt – med dem. Efter tre sådana rundor är barnen, en själv samt ens parter ruskigt trötta på alla subtila krav.

Se istället till att försöka reducera besöken till endast ett per dag. Medlingsverktyget heter ”nästa år”. ”Nästa år” är en schemaläggning som man enväldigt utformar, men kollektivt uppdaterar sina släktingar med. Detta år kan vi ha jul hos er och juldag hos Mr Smith, nästa år precis tvärtom. Det är bara fantasin som sätter gränserna för hur denna överenskommelse kan struktureras.

Genom att vara på ett ställe julafton, ett ställe juldagen, ett ställe annandag, så outsourcar man bort julstressen, utan att göra avkall på julfriden. Plötsligt finns det tid att ägna sig åt att umgås, äta utan att äta ihjäl, och utan att våndas för alla ursäkter när man ska lämna ena firandet för att hinna till det andra eller tredje. Att bocka av: umgås med barnen, mysa med frugan, prata med alla släktingar och skapat egentidszoner av egentid,  frigör en nästintill oöverträffad livskvalitet. Att man vet med sig att man gjort det man skulle, att allt varit bra och ändå ha tid över, är en flagrant vinstlott. 

5. Det optimala när det gäller egentiden är att försöka aktivera sig genom träning. Att träna några gånger under helgfirandet botar inte bara ångesten utav ha druckit och ätit för mycket, utan rensar också hjärnan på destruktiva tankar om sådant som har varit och sådant som kommer att ske.

Brist på tid som är det vanligaste skälet att inte röra på sig, vilket effektivast  motverkas genom strukturering, planering och prioritering. Denna mentala avlastning befruktar endorfiner och dopamin samt ombesörjer att ditt immunförsvar rehabiliteras. Denna lyckohormonbryggd  är en hörnstenen i hur du kommer att tackla tjuriga och otacksamma barn, jobbiga släktingar, irriterad fru och aktivitetssugna kompisar. Immunförsvaret fungerar som bäst när du är ett med din kropp och har uppnått såväl själslig som kroppslig balans, det vill säga livskvalitet.

Jag  anser att det är bättre att sätta upp små delmål på vägen och se hela löftet som en process. I den är det tillåtet att misslyckas på vägen, i syfte att uppnå slutmålet. Annars är det stor risk att man gapar efter för mycket och istället börjar småsmussla. Genom att göra ens familj delaktig och dessutom inkludera dem i någon form av kollektiv belöning, gör det betydligt svårare att avfärda eller ursäkta sig själv, när hökarna i familjen övervakar varje rörelse man tar. Visst kan man i den utsatta situationen förbanna deras näsvishet, men den känslan är endast ett eko ur det förgångna som spökar.

Motivationen är dock den viktigaste egenskapen i att förändra sitt beteende och sina rutiner. Att som nyårslöfte vilja åka Vasaloppet, men hata kyla, vara rädd för att slå sig, avsky blåbärssoppa och helt sakna koordination ökar inte på ens glöd precis. Att vilja sluta röka kräver en snuskigt stor dos av vilja och motivation, finns inte den den där kommer man att misslyckas fatalt.

Light-Bruksanvisning

• Rannsaka dig själv: hur ser nuläget ut, hur ser önskat läge ut? Hur ser mina starka och svaga sidor ut?
  
• Dela upp löftet i mindre portioner, annars kan uppgiften bli övermäktig.
• Synliggör löftet på ställen där du är i ditt hem som exempelvis köksbordet och toaletten. Syftet är att reducera förträngning och cementera in de nya adekvata rutinerna.
• Inför ett dagboksnoterandet, vilken hamrar in rutinerna skriftligt och fungerar som en autobahn till varje delmål.
• Prata med din familj och ta hjälp av dem.
• Ha en morot som inkluderar alla i hushållet om löftet hålls. Det kan vara en resa, konsert, restaurangbesök eller praktiskt taget vad som helst. Det sporrar dig själv som de allierade.
• Att få ett återfall tillhör vanligheterna, men där gäller det att gå vidare med målen, inte gå tillbaka till ruta ett. Att ha de första 6em punkterna bagaget underlättar att återfallen blir få.

Löftet bidrar oftast till synergieffekter, och fungerar som en holistisk dyrk till ökad livskvalitet. Livskvalitetsförbättringar är en process, inte ett tillstånd; något som hela tiden är tvunget att underhållas och vårdas ömt. Belöningen är infriandet i sig samt ökad självkänsla som underlättar för att nästkommande löften också kommer att uppfyllas.

Oh dessa stängsel

När man spatserar runt Norrköpings nejder blir man snabbt varse på bra som mindre bra platser. Ett av de tydligaste nerköpen är onekligen de oftast uttjänade staketen eller så kallade stängslen. Det finns en uppsjö av utmärkta exempel runt om och i kommunen, men jag nöjer mig med att visa upp två av dessa Auschwitzpastischer. De styrande skulle istället se dessa potentiella grönområden som möjligheter än som belastningar. Om andra glasögon än de ekonomiska användes så skulle vi ha många flera inbjudande oaser mitt i city, något jag saknar oerhört mycket.

Den ena fantastiska skapelsen ska hålla allmänheten ute från det fiktiva grönområdet, nära varumärket Halvars och Sveriges andra byggnadsminne som inte är en byggnad: Promenaderna. En minst sagt undermålig underhållen fotbollsplan, beachvolleyboll, 100 meter löpbana samt boulebanor som skötts nästa lika illa som fotbollsplanen möter invånarna dagligen. För mig känns det som Ukraina eller Albanien ann0 1973-1974. Att det parallellt existerar ett behov från många skolor som vuxit upp ur stadsmyllan gör inte saken bättre, då det i sig borde vara ett utmärkt argument att sköta gräsytorna bättre.

Det andra foton föreställer något vitryskt halvfabrikat som borde kunna skickas in till Antikhörnan vilken dag som helt och dessutom göra dundersuccé. Det vore så mycket bättre om kommunen istället placerade ut lite högre bänkar som dels kunde skydda bollarna från att nå Ståthögaledens trafikgytter, dels fungera som avkoppling för kringströvande. Galgbackeparken skulle kunna bli en light-edens-lustgård om ambitionsnivån fanns hos de kortsiktighetstänkande politikerna, istället är risken större att bli skadad av stängslen än av alla avrättningar som skedde här långt innan miljonprojektprogrammet var uppfunnet.

Sverige har allemansrätt, offentlighetsprincipen samt en demokrati i världsklass. I inredningskretsar härjar vedertagna klyschor som öppna ytor och rymd, men när kommer till stängsel så är vi fortfarande fast i någon form av kalla-kriget-komplex. Ur ett turistiskt perspektiv är dessa skatbon skrämmande fotografiobjekt som skärrade turister visar upp för sina grannar, något som inte lär ackumulera ”Pekings” besöksstatistik precis. Efter att passerat några metallmurar så väntar jag nästan bara på att vakterna med AK4:orna kommer att hejda mig bryskt, men inget händer och jag fortsätter att gå, fast i ett aningen snabbare tempo, tänk om?

Stängsel-borttagnings-bruksanvisning

1. Ta bort stängslet, öppna upp ytorna för allmänheten.

2. Placera ut estetiska, funktionella och originella parkbänkar i harmoni med papperskorgar.

3. Klipp gräset och sköt underhållet kontinuerligt,  vilket möjliggör för allmänheten att vistas där under alla årstiderna.

4. Brainstorma fram udda  saker som kan placeras ut i det nya området.

5. Sätt upp bilder på hur det såg ut förut, i syfte att skrämma politiker, turister som kommuninvånare.