Berättar-Slam – en oväntad livskvalitetsrenässans

Jag kände mig sugen på att bara göra något, förutom att följa friidrotts-VM och umgås med familjen, helst något oväntat, något udda. något spännande. Hade sedan tidigare bockat av: råna kvinnor över 77 år i Folkparken, tidelag med hamstrar och sno färska kycklingfiléer från Lidl.  Bläddrade hastigt igenom dagens NT, och upptäckte något som instinktivt fångade mitt intresse, nämligen SM i Berättar-Slam på Kulturhuset. Ringde runt till några kompisar, men ingen var speciellt sugen att se folk som just bara berättar -  en lördagskväll, vem vill missa chipsätningen, lösgodisorgier eller tacosbulimi. Har aldrig varit på ett sådant evenemang förut, vilket i sig var en tillräckligt bra ursäkt för att just bege sig dit.  I ensam majestät cyklade jag till Kulturkammaren, där jag oväntat möttes av en smockfylld lokal, vilket innebar runt 75 personer. Jag hade föreställt mig att detta var en form av ungdomstrend, men istället var medelåldern pensionärsvarninghög, jag tillhörde en av de yngre i publiken. Inträdet låg på genanta 25 kronor.

Berättarnät Norrköping är medlem i Berättarnät Sverige. Medlemmarna träffas ungefär en gång i månaden för just berättarträffar, och arrangerar emellanåt intressanta arrangemang eller workshops. Upplägget är enkelt och koncist, man tar med sig något litet att äta, att dricka för att sedan berätta, efteråt görs en lista på de berättelser som verbaliserats. Detta är 7:e året som SM i Berättar-Slam går av stapeln. De sju som tagit sig till SM har i sin tur vunnit en av de 7 lokala arrangemangen runt om i landet, och på så sätt kvalificerat sig. De 2 bästa från denna tävling får äran att representera Sverige i Nordiska mästerskapet som utspelar sig i  Åbo Finland. Reglerna är enkla; varje deltagare får 15 minuter på sig att berätta historier som är uppdiktade eller självupplevda, tragiska eller roliga. De tre med högst poäng går vidare till finalen. Där blir tiden en viktig ingrediens, då vederbörande får minuspoäng om 15 minutersgränsen överskrids. Juryns bedömningskriterier är: 1 Innehåll, 2. Form, 3. Framförande.

Efter en kort introduktion samt processen att finna 5 jurymedlemmar ur publiken så startade tävlingen. Först ut var blott 16 åriga Sibon Kabir. Hans berättelse handlade om svensk kontra utländska uppfostringsnormer. Sibon skrapade ihop 21. 5 poäng under 5.19 minuter från de 5 domarna. Nästa man till drabbning var 45-50 åriga Pelle Olsson. Hans humoristiska berättelse om implicita bastunormer mellan finska och svenska affärsmän var helt enkelt världsklass; killen var ju en komiker uti fingerspetsarna. Han fick poängen 22.0 med tiden 6.36. Den tredje tävlingsdeltagaren var den unga Milica Gardasevic. Hennes fiktiva Sankte Per historia var riktigt oförutsägbar och rolig. Hon skrapade ihop hela 22.2 poäng under 5.49 minuter. Christer Wilen var sedan på tur, och han var definitivt kvällens äldsta tävlande med en ålder runt 70 år. Hans historia var självupplevd, och handlade om den tatuering som han fått i presentkort av sina 3 döttrar; fyndigt, roligt och genuint. Det blev i mina ögon alltför låga 20.7 poäng under 5.51 minuter.

Femte deltagaren var Lena Karlberg som var runt 45-50 år. Hennes berättelse skulle inte vara roligt, utan mera tänkvärd. Den handlade om reseeskapism som hon och hennes bror gjorde under ungdomsåren. Detta var inte riktigt lika intressant som de andra, i mitt sätt att se det. Hon fick i alla fall 20. 5 poäng under de 4.43 minuterna som berättelsen höll på. Den glade norrlänningen Anders Sandkvist var näst på tur. Han var runt 50-55 år, och hans berättelse var ytterligare en Sankte Per historia historia. Anders fick 20.5 poäng under 4.43 minuter. Sist ut var 20-25 åriga Johanna Häggblom från Umeå. Hennes berättelse var av det mer filosofiska slaget, och tillhörde definitivt inte kategorin humor. Hennes tydliga berättarteknik i symbios med en enorm karisma uppbringade hela 24.9 poäng och höll på i 6.13 minuter. Det var en otäck historia om barnet mellan ett otäckt träsktroll och en orch. Den fula hybridens utanförskap var essensen i historien.

De tre som gick till den spännande finalen var Johanna, Pelle och Milica. Innan dess blev det  paus och en ytterst välbehövlig bensträckare. Efter att ha inhalerat ”frisk” luft från Kungsgatan satt jag mig försynt ner i den bekväma tygsoffan. Bredvid mig satt en äldre lite bitter herre som senare visade sig vara en känd författare. Sven Wernström (f. 1925) är en av Sveriges mest produktiva arbetarförfattare. Framförallt har han skrivit böcker för barn och ungdomar. Hans mest kända verk utav de över 80-talet skrivna böckerna är den historiska romanserien Trälarna, i vissa kretsar lika uppskattad som Staffan Westerberg ”Vilse i pannkakan”. Osannolikt nog har jag själv en bok av  Mr Wernström i bokhyllorna nämligen: ”Skrivandets hantverk (Gidlunds 1979)”.

Johanna var först ut i finalen. Hennes andra historia var ytterligare en sorglig, men ändå hoppingivande berättelse om hennes mammas livskvalitetskamp mot cancern. Det var en gripande historia som genomsyrades av ett poetiskt anslag med mängder av filosofiska undertoner. Hon fick utmärkta 24.3 poäng. Milicia var nästa kvinna ut i helluften. Denna gång var ämnet en kompis modiga pappa, och hans handgemäng med en haj i filippinska farvatten. Sist ut i startfältet var den Claes ”Lorry” Månsson liknande Pelle. Hans andra komiska historia handlade om  en osannolik tävling mellan en cyklist och en överklassnubbe i en BMV -  från Årsta till Huddinge sjukhus. Ärligt talat var detta mångt om mycket genialisk humor i den högre skolan – världsklass helt enkelt; faktiskt bland det roligare jag sett på väldigt länge. Han fick välförtjänta 25.2 poäng, vilket var synonymt med kvällens högsta utdelade poäng. Ingen av deltagarna överskred sina 15 minuters berättande, något som gjorde att den sanslöst rolige Pelle stod som SM-vinnare i Berättelse-Slam 2011. Han och Johanna vilka verkligen var tävlingens kontraster, var de som får försvara Sveriges färger i Nordiska Mästerskapen i ÅBO.

De flesta i lokalen följde med till Nya Broadway bistro, där berättandet fortsatte. Det fanns redan 7 föranmälda verbala konstnärer som skulle framföra korta, långa, fantastiska, roliga, sorgliga, kärleksfulla, läskiga och spännande berättelser. Vokalistgruppen Schvung som bestod av 3 relativt unga tjejer startade upp Berättar-puben med 15 minuters nordisk folkvisemusik. De var riktigt duktiga och texterna minst sagt tidstypiskt autentiska. Den underfyndige specialinbjudne Göteborgskillen K. G Malm inledde berättarprocessen. Lokalen var dessvärre lite för liten för att kunna inhysa alla som ville lyssna, äta, dricka och umgås. Själv var jag tidigt ute, och hittade en ledig stol som jag vaktade med mitt liv.

På den eftertraktade ytan dräpte jag 2 stora och mycket kalla Jämtlands bärnsten. Efter KG Malm, dök författaren Sven Wernström upp, tätt följd av Kerttu Jukkula. Den fjärde berättaren hette Gunnel och var ifrån Norrköpings berättargrupp. Från Skånes berättargrupp dök Christin från Lund upp och pratade om sin skidbackerenässans. Norrlands-Anders som var med i SM, drog ytterligare en halvrolig dialekthistoria. Sven Hansson från Landskrona och tillika styrelsemedlen från Berättar Sverige blev nästa pratare. Hans berättelse handlade om att få in pengar till sitt fotbollsbildssamlande genom att samla in råttsvansar. Ytterligare en person från Norrköpings berättargrupp tog till orda, Marinella. Trion Schvung återkom för ytterligare en dos av a capella sång med berättande svenska folkvisor. De två avslutande berättarna var K.G Malm samt SM-deltagaren Sibon.

Arrangörerna frågade i och med mitt evinnerliga noterande vilken tidning jag skrev för. Precis då kände jag mig som en kulturell Mats Willner eller Johnny Daagh,  Jag tänkte svara Times, men jag insåg att min brytning ganska snabbt skulle förråda mig. Jag vet inte riktigt om jag skulle känna mig smickrad eller kränkt av deras antagande. I vilket fall som helst blev detta en lika oväntad som helt underbar kväll. Utanför den lite hemliga och genuina berättarvärlden grinade Kungsgatans verklighet åt mig via högljudda svordomar, byggnad-spisserier, spyorgier och attitydproblem. Några minuter efter midnatt äntrade jag euforiskt, men trött tröskeln till Idrottsgatan 51.

Flipperspelsfajten

Jag och brorsan hade förr om åren återkommande flipperbataljer, men det rann successivt ut i sanden. Nu hade jag tänkt återinföra detta i mitt tycke oerhört roliga och spännande spelmoment. Flipperspel är numera inte i var mans pizzeria eller Sibylla, de har istället ersatts av de mer lukrativa och destruktiva Jack Vegas maskinerna. Det finns ett ställe i stan som fortfarande vidmakthåller ett antal flipperspel och det är Norrköpings biljard och IT-Café på Prästgatan 48. Biljardcafét har mycket gott om bord för både biljard och snooker, och även en  arkadhall med olika flipperspel och bilsimulatorer . De har dessutom ett stort utbud av datorer som alla är LAN-kopplade för bland annat CS och andra dataspel. Jag gillar mångfalden, men mest att de kan ståta med hela 6 autentiska flippermaskiner: Attack from mars, Cactus canyon, Dr Who, Medievel madness, Scarred stiff, Tales of the  Arabian nights. Vi inledde tävlingsprocessen 16.30 för att avsluta densamma 3 timmar senare.

Bäst av 3 spel var lika med ett poäng. Mitt fokus var djupt inriktad på ren skär pulvrisering. Tyvärr hade han alla tänkbara gudar på sin sida och ledde oväntat med 4 – 2. Då trädde min oförutsägbara tävlingsinstinkt in i handlingen, och plötsligt stod det 4 – 4, vinden hade vänt. Det innebar att en helt avgörande omgång knackade på dörren. För att vinna hela tävlingen så var det bäst av 5  poäng som gällde. Min frustration tilltog, då jag förlorade 3:e matchen med bara några ynka poäng, vilket gav honom ett utmärkt utgångsläge. Han visade prov på mental styrka, och lyckade vinna nästa match, något som innebar att han vann den sista omgången med 3-1. Brorsan vann också frispels-tävlingen med 3-2. Pulvriseringen uteblev som sagt, men det var ändå jädrans roligt. Skadeglädjen när kulan rinner för motståndaren är nästintill oslagbar. Det kommer en vinter även i år, och då ska jag få min i mina ögon välförtjänta revansch.

Hade jag en villa med stora ytor så skulle 2-3 flipperspel absolut få egna platser i mitt hobbyrum eller dylikt. Jag har alltid gillat att spela flipper. När kulan rinner mellan flipprarna, då är frustrationen som allra störst. När spelet däremot flyter på och rekorden faller likt dominobrickor, då är det istället ren skär tävlingseufori. Som gigantisk Kiss fan spelade jag farligt mycket på deras ökända flipperspel. Spelet i sig var väl inte bättre än något annat, men det var just känslan att spela på ett KISS flipperspel.

Barbariska kräfttider

Horribelt, vedervärdigt, avskyvärt, perverst, barbariskt, gräsligt, rysligt, vidrigt, skändligt, motbjudande, äckligt, obehagligt;  kärt barn har nästan lika namn. Ärligt talat, vi nordbor ryggar tillbaka när asiaterna likt barbarer utan svärd och hästar knaprar på gräshopp-, kackerlack- eller spindelspett. Jag tycker vi är marginellt mindre barbariska eftersom vi själva exempelvis intar surströmming, inälvor, grisfötter, ål eller kräftor. Min subjektiva bild av kräftor ligger mer i linje med genmanipulerade tvestjärtar eller skorpioner

Jag försöker hålla mig ifrån kräftskivor med tillhörande fjantiga snapsvisor och neandertalarmössor, ifrån infantil lullighet till snortankade vuxna människor. Det främsta  skälet är nog att jag är aningen hämmad, men det motbjudande kräftsörplande i sig kommer inte alls långt efter. I vilket fall som helst tycks människor kunna gå hur långt som helst i syfte att legitimera sitt vuxendrickande. Jag har inget emot konservartistiska kulturella fester, men här går i alla fall min gräns. Jag är stolt att inte tillhöra barbarerna.

Vad jag har förstått så är insekter och dylika minimardrömsvareslser en potentiell lösning på värdsvälten. Dessa obehagliga väsen finns i så osannolikt  gigantisk mängd, så rationellt sett borde dessa horribla varelser bli framtidens föda. De är miljövänliga att föda upp och rika på protein, mineraler och vitaminer. En annan anledning till att börja käka insekter, är att vi måste reducera den dysfunktionella  köttkonsumtionen, vilken är en miljöfarligare proteinkost än insektskrypen. Som sagt för västerlänningar kan insekter verka aningen osmakliga, men i Afrika, Amerika och Asien är särskilt larver en delikatess på tallriken. Torkade insekter kan till och med innehålla dubbelt så mycket protein som rått kött och fisk. I mina ögon är det inte är märkligare att äta insekter än att äta kräftor, krabbor och humrar. Eftersom jag inte äter sådant har jag enligt mig själv legitimerats att slippa äta flygande, krypande och bitande insekter, så det så.

Familjen Widholm på hembygdsdagen i Vånga

Vångas hembygdsgård är en av de vackraste belägna jag sett, och en av de större dessutom. Den består inte bara av en huvudbyggnad med några gamla skjul, utan 12-13 mindre hus  som inhyser dylika museum och hantverksvisningar.  Måste nog  bege mig till Dalarna för att hitta något liknande. Vånga hembygdsförening bildades 1933, och är en angelägenhet för hela bygden, från idrottsföreningar till kyrklig verksamhet, med 400 medlemmar är en tredjedel av Vångaborna med. Hembygdsdagen är för många också en hemvändardag. Årets talare var den humoristiske före detta  meteorologen John Pohlman. Skärblackas Dragspelare och Orgagillet underhöll publiken med dans och fiolgnissel. Hantverkare visade upp och sålde sina alster såsom ljusstöpning, bandvävnad, gårdsmejeri och smedjehantverk. Det jag fastnade mest för var de exceptionellt stämningsfyllda fotona som fanns utställda i en byggnad tagna av lokala förmågor. De var dels tagna från omgivningarna, dels från andra delar av världen, men de var var nästan overkligt estetiska vackra. För barnen fanns det förutom godisshopping i handelsboden mycket att se och göra: ponnyridning, hästskjuts samt klappa och lära sig mer om livs levande grisar, getter, hästar och alpackor. Det såldes bland annat fika, våfflor, ekologiska grönsaker, svamp, lotter, bröd, ost och honung.

Vångas hembygdsgård är också en skattkammare för släktforskare. Denna guldgruva bör besökas ifall ens släkt har anor från norra delen av Östergötland. I arkivet förvaras gårdsarkiv, släktarkiv, föreningsarkiv samt dokumentation om Vånga socken och dess invånares historia, fotografier med mera. Här finns två forskarplatser, en läsapparat, referensbibliotek, register och kopieringsmöjligheter. Hembygdsgården är i sig ett museum, men några byggnader är museum i ordets bemärkelse. Det senaste tillskottet innehåller tidstypiska föremål där besökarna kan begrunda hur och var de tillsynes oändliga föremålen användes förr i tiden. Andra byggnader är en orgie av genuina detaljer, man stiger helt enkelt in över tröskeln till en svunnen tid.  Hembygdsentusiasterna har sist men inte minst en veterantraktorklubb inom föreningen. De eldsjälar som jobbat och fortfarande levererar det förflutna till efterlevande bör ha en djävulskt stor eloge. De blir dessvärre varken fler eller yngre, men deras arbete är fundamentalt viktigt.

Pälsvarelserna rörde lite på sig, och tycktes onekligen vara levande. De såg ut som förvuxna snälla gosedjur. Har aldrig sett eller hört talas om dessa alpackor förut, men här stod det två friska exemplar mitt uti den Vångska myllan. Jag var helt fascinerat förhäxad av dessa ”sagan om ringen väsen”, de såg bara för häftiga ut. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile cirka 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu cirka 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien som intresset varit svalt, men nu tycks vikingarna  vaknat;  för närvarande finns cirka 600 alpackor i Sverige.  Alpackan tillhör kamelfamiljen och är besläktad med laman, guanacon och vikunjan och har varit tamdjur i över 5000 år.

En alpacka kan bli 20-25 år gammal. De äter 1.5 – 2 kg hö per djur och dygn och bör även få i sig kraftfoder. Det finns 2 typer av alpacka, Huacaya och Suri. Huacayan har fluffig ull medan Surins ull är stripig. Alpackan producerar en av världens finaste ull, och är dessutom helt fri från fett dessutom ska den inte vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 gånger starkare och 7 gånger varmare än fårull. Det finns 22 olika färger på ullen; inget annat ullproducerande djur kan uppvisa lika många färger. Ullen skyddar djuren både mot kyla och värme och detta gör det möjligt för dem att klara den extrema temperaturväxling som förekommer i Anderna. Alpackan klipps 1 gång per år och detta sker på våren. De flesta alpackor är mycket nyfikna och kommer fram och hälsar.

Kulturinteraktion i Hageby

Jag Frida och Hanna passade på att hitta på något, då Marie jobbade från 07.00-15.00. Vi inledde vår ”hitta-på-något-process” med att besöka Eneby Bollklubbs aktivitetsdag på Fyrby. De hade en loppismarknad, vilket var den egentligen orsaken till besöket. Det och högsommarvärmen var förutsättning för en optimal barnkvalitetstid. Runt 11 startade en till synes populär auktionsbegivenhet. De hade också ungdomsmatcher, straffsparkstävlingar, lotterier, grillning, sockervadd, våfflor med mera. Arrangemanget var välorganiserat, trivsamt och fylld med folk från alla åldersgrupper. Hannas genetiskt betingade shoppingmani ledde oss senare till Himmelstalundsloppisen, troligtvis den sista i år. Barnen hade med sig egna pengar, och lyckades med konststycket att hitta ytterligare små gosedjur som inte fanns representerade i deras gigantiska samling.

Klockan 13.00 startade arrangemanget i Portenparken Hageby, för övrigt den tredje i ordningen. Hanna och Frida tyckte den kreativa, men tyvärr luggslitna lekparken var områdets höjdpunkt, medan jag själv var mer intresserad av själva matkulturen och storleken på portionerna. Det var knökfullt framför den provisoriska scenen, dessvärre var det minst lika fullsatt inne i mattältet. Det fanns massor av matutställare från all världens hörn, iklädda sitt land nationsdräkter. Utan att låta som en gnällig gubbe måste jag poängtera att alltför många matsugna var snortröga, då de stod kvar i trängseln, i syfte att roffa åt sig tillsynes oändligt med mat, istället för att logiskt sett ge plats till andra utsvultna gamar som jag själv. Det irrationella beteendet skapade allmän irritation, trängsel och att folk tappade mat på andra och sig själva. De uppträdde likt ett gäng tyska hyenor, och var troligtvis källor till nysådda konflikter. Dans, clowner, musik varvades med lotterier, försäljning – allt till priset av 0 kronor. Hyresbostäder stod som huvudvärd för Världens festival, ett riktigt vettigt initiativ, där nyfikenheten förhoppningsvis leder till  ökad förståelse, och som förhoppningsvis reducerar framtida kulturkrockar. Till nästa år hoppas jag att matlogistiken förbättras, och att vädret blir lika bra som i år. Innan vi drog hem så besökte vi genomtrevlige  Jocke ”Spurs” Andersson dels för att Hanna blev tvungen att besöka  en toalett, dels möjligheten att följa Wolverhamton  vs Aston Villa sista halvtimmen; en halvtrist tillställning som för övrigt slutade 0-0.

En kontraproduktiv Augustifest 2011

Årets ledord är bredd och regionalism; Augustifestprogrammet ska helt enkelt tilltala så många olika målgrupper som möjligt; vilket jag tycker är vettigt. Eldkvarn, Kalle Bah, Liverpool och Roxanne står för de lokala större akterna, några som troligtvis inte heller är lika dyra som andra kollegor i branschen. Att träffa folk som man annars sällan möter, ta några öl med polarna eller gå ut och käka med familj eller vänner är livskvalitet som lätt kan appliceras på festivalens folkmyller.

Vädret är ett kapitel för sig; utomhusaktivisterna är minst sagt väderberoende. Vi tog med oss barnen på lördag från 10.00 – 12.30 för att främst vandra mellan marknadsstånden, och åka några halvtaskiga karuseller. Under den tiden var det uppehåll, men sedan var det postapokalyptiska vädret  ett faktum. Det dystopiska ihållande regnet höll nästan på hela lördagen. Vilken kontrast det måste vara en mellan en fin dag, och regnoväder om man råkar tillhöra skaran  av dessa oändliga marknadsförsäljare; från någorlunda lukrativt till ekonomisk förlust. Jag led med dem, och alla andra utomhusarrangemang. Musikarrangemangen drabbades ofrånkomligt av ovädret, vilket vare huvudorsaken till det publika bortfallet. Skandiateaterns varierade uppsättning av lokala band i alla genrer är något jag förespråkat länge, synd att så få ändå hittar hit; vi får väl återigen skylla på vädret? Det är ett utmärkt tillfälle för lokala band att visa upp sig live och för publiken att upptäcka kommande världsartister.

Två stadsfestivaler samtidigt – hybris vs genialitet; troligtvis inte det sistnämnda i alla fall. Det positiva var att evenemangen marknadsfördes gemensamt i år, vilket är ett steg i rätt riktning. Självklart ska inte två publikmagneter krocka med varandra. Det är helt enkelt slöseri med  såväl resurser och kreativitet; marknadsföringen kunde delas mellan de båda syskonstäderna i ännu större utsträckning. Vore jag ansvarig för Linköpings stadsfest så hade jag flyttat festivalen till vecka 34. Dels för att inte krocka med Augustifesten, dels för att människor precis innan fått ut sin lön. Just veckan innan löneuttaget är generellt sett inget strategiskt höjdardatum, något som jag tror ligger Augustifestens marknad i fatet. Det är bara att gå till vilken nattklubb som helst veckan innan lön, och veckan efter för att se vilken otrolig skillnad som utkristalliseras. Det vore utmärkt för ”Fjärde storstadsregionen” att ha tillgång till två årliga festivaler som sköts administreras och marknadsförs tillsammans. I nuläget är det mera en kontraproduktiv konkurrens mellan städerna, som slåss om attraktiva artister, istället för att samsas om dem.  Jag tillhör definitivt en av dem som skulle bege mig till Linköping om den låg veckan efter Augustifesten.

Träning, tävling & kolhydratkosten

Jag blir nästan skrämd utav hur bra lågkolhydratkosten utifrån ett viktperspektiv fungerar. Hade druckit 2 stycken 50 cl öl, 1 cider, godis, massor av glass glass, paj och vägde ändå 75.8. Helt osannolikt, i vanliga fall hade jag varit bra nära 80 kg sträcket, och fått ångest för att jag överfrossat i socker och fettdelikatesser. Så länge jag sköter mig 3-4 dagar i veckan så finns det befriande nog utrymme för slarv. Då är det värt att överkonsumera cremé fraiche, 38 % ost, fetaost, mozzarella, ägg, nötter, smör och dylikt, parallellt MÅSTE ris, potatis, smörgåsar och framförallt pastanivån reduceras kraftigt. Har väl aldrig i mitt liv konsumerat så mycket olika sallader som nu. Det otroliga är att jag faktiskt börja uppskatta kaninkäket, vilket jag inte trodde var möjligt förut, bara det är ost i.

Jag och Stefan Hammarström anmälde oss till Bråviksloppet i Lindö som går av stapeln den 10 september. Samma Steffe insåg att han var dubbelbokad, och drog sig helt sonika ur tävlingen – och där stod jag. Det är för övrigt vår polare Odda Adolfsson som är en av initiativtagarna till detta löpningstillskott i Norrköping. Själva loppet är 5 km och 1 mil långa, och kostar 150 kronor. Bråviksloppet vänder sig till såväl kvinnor som män, unga som gamla och otränade som elit. Jag, Odda och AIK med flera av mina polare valde att springa, vilket är bra mycket roligare än att springa ensam.Vecka 32 eklektisk träningscocktail  innehöll 5 pass a`la 287 minuter squash, löpning, cykling och styrketräning. Vecka 33 bestod av 4 pass som höll på i 282 minuter.

Vågen stod en ordinär tisdagsmorgon på 74.8 kg. Herregud jag har underskridit min idealvikt på 75-76 kg. Nu var det istället anorektikervarning utfärdad. Förfärad hoppade jag fjolligt bort från vågen för att snabbt också inse att det indirekt öppnade  för möjligheten att äta en gudomlig Cherry Garcia, det vill säga körsbärsglass med mörk choklad från Ben & Jerrys senare på dagen, vilket jag inte var sen att utnyttja.

Har till sist insett att mitt maniska koffeinintag via gigantisk starka baljor kaffe innan squash och löpning är aningen kontraproduktivt. Har spelat 6 – 7 gånger utan denna mentala skyddsväst, och orkat mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag inte blir lika överstressad vid de viktiga slagbesluten som måste tas inför varje slag. Jag har också rent konkret utvecklats som squashspelare genom att springa mer och rätt, slå bättre raka forehands, effektivare lobbservar samt tekniskt förbättrat min backhand. Mina myriader av akilleshälar ser jag numera som möjligheter och kommande konkurrensfördelar, då jag har så mycket kvar att förbättra, vilket de flesta andra inte har.

v.34 blev oplanerat en elitisk träningsvecka med 3 långa squashpass samt ett löpningspass och styrketräning under 425 minuter. Jag vann min sista match i squashstegen, något som resulterade i att jag helt sonika  flyttades upp till division 3 – äntligen. Magnus Melberg som spelmässigt var den som borde ha gått upp, förlorade helt enkelt därför att han inte dök upp på en av sina tidsbestämda matcher, förutom 0-3 i baken fick han ett  minuspoäng. Det innebar att han endast inkasserade 8 poäng mot mina 9 erhållna.

Gårdfest i Ektorp

Engagemang är viktigt, men också kreativitet och granninteraktion. Det är lite roligt att se miljonprojektgårdarna runt Ektorpsskolan, och dess olika ambitionsnivå att skapa trivsel.  Det syns redan på hur gårdarna sköts och vad som finns på dem, hur läget förhåller sig. Vissa gårdar har ingenting medan tar trivsel på fullaste allvar. Familjen Widholm har turen att bo på en just sådan gård, där ambitionsnivån är ultrahög. Det spolas is på vintrarna, och på somrarna så åker vattenspridarna ut när det är hett; i år har också en stor hängmatta med skydd implementerats.  Arrangemanget hölls mellan 10.00 – 22.00, fokus låg mellan tiderna 12.00 – 15.00.

Kalaset kostade runt 7000 kronor och Ståhls med Hyresgästföreningen stod för den summan. Det genuina ideella arbete som krävde mycket förarbete stod gårdsfestkommittén för.Vardagshjältarna var: Annicka Andersson, Lotten Gusfors,  Marie Widholm och Olivia Kastre med flera. Enligt SMHI kunde vädret ha raserat en dela av gemenskapen, men de fick  som tur var återigen fel, vilket resulterade i ett perfekt gårdsfestväder. 2 hoppborgar, loppis, tävlingar,  lotterier, ansiktsmålning, minicirkus av ungdomar ifrån Norsholms cirkus, hunduppvisning, jonglerare med eldshow var aktiviteter som stod på programmet. Under dagen serverades gratis glass med såser och strössel till, muffins, kakor och självklart kaffe. Lite senare utspisades det grillad korv med bröd och tillbehör samt festis.  För dem som ville grilla senare på kvällen så var det bara att plocka ut eget kött till de varma grillarna. Barn och ungdomar samsades med föräldrar, ensamstående, pensionärer och invandrare. Det var en osannolikt lyckad smältdegel som var okonstlat trevligt. En av få incidenterna var att ett barn slog ut sin framtand i ett stojigt hoppborgshoppande – på mitt pass dessutom.

Fyra dagars semester i Vimmerby med omnejd

Jag kom direkt ifrån sommarjobbet och en ytterst  mastig vakennatt. Det kan tyckas irrationellt att inte sova, men semestereuforin var betydligt starkare än tröttheten. För att råda bot på den värsta medvetslöshetskänslan dräpte jag nordeuropas starkaste kopp kaffe; närmare kokain än såhär kommen man helt enkelt inte. Vädret var osannolikt optimalt; sol med endast några stackmoln och en temperaturmätare som raskt närmade sig 23 grader. Det tog oss  cirka 1½ timme att ta oss från ruta A till ruta B. Musikvalet stod Hanna och Frida för, och att det blev just Eric Saade var ingen större överraskning.   Jag vill bara inflika att hans debutplatta inte alls bara innehåller Manboy, utan också kvalitetsdanceopop som: It`s gonna rain, Upgrade, Radioactive och Sleepless. Gillar man i mitt tycke en överhypad Lady Gagas halvt mediokra låtar bör man gilla detta – om man vågar stå för det.

Vi nådde Vimmerby vid 11.30 hugget och, första dag bestod av att utforska denna stad. Torget låg sådär turiststrategiskt som ett torg bara kan göra, mellan vackra Rådhuset och Stadshotellet. Först ut var Turistbyrån, stället där vi bokat vår stuga och också platsen var nyckeln skulle hämtas. Vi traskade därefter runt den rätt småtrevliga, men minimala stadskärnan. Det gamla” Vimmerby som prydde alla turistbroschyrer och som ger sken av att staden skulle vara betydligt mer pittoresk än den egentligen var, lyste med sin frånvaro. En halvdöd gata med ett dussin äldre hus var det vi såg, däremot vimlade det av pizzerior.

Halvbesvikna drog vi oss till  2010 års byggnadsminnes förklarade Källängsparken. Där jagades barnen till att bli riktigt hungriga, vid den slitna klätterställningen. Det lyckades, 1 timme senare  var vi alla omänskligt hungriga. Jag fick böja mig för majoriteten  och  uttalandet: ”absolut ingen lunchbuffé på denna resa”. Det blev Thai Fu Quings  eklektiska lunchbuffé bestående av Sushi, husmanskost, thaimat, indonesiskt och kinesiska rätter. Det var i vilket fall som helst helt okey samtidigt som kostvariationen tillfredsställde barnens oförutsägbara matlust. Mätta och belåtna drog vi in till stadens Systembolag och inhandlade 9 öl och 2 cider (3 öl per dag). Efter ölsortsambivalensen handlade vi varor på Konsum till den annalkande 4 dagars vistelsen.

Det är onekligen en väsentlig skillnad att se ens boende på en hemsida kontra  verkligheten. I detta fall var det en angenäm upplevelse, då det visade sig att det varken fanns  sopptippar, elverk eller industriområden vid sidan av fotona.  Vägen till stugan var som tagen ur en reklamfilm för Visit Sweden: trollskog, bäckar, grusvägar och röda stugor med vita knutar. När vi väl hittat stugan så insåg jag ganska snart att detta måste vara sinnebilden för en seriemördare att arbeta ostört; inte en granne så långt ögat nåd, mitt uti ingenmansland.

Euforiskt lastade vi in packningen från bilen till stugan som i våra ögon uppgraderats till villa. Såväl  interiört som exteriört föreföll området vara en plats som tyskar kunde mörda flera gånger om  för. Efter att jag låst grinden och minerat uppfarten öppnade jag min första av tre Marie-tillåtna öl. Vimmerbyvädret hade vuxit till sig från fint till sagolikt vackert väder. Efter att utforskat omgivningarna och lekt med de två prinsessorna så lade jag mig  tillrätta i den hägrande hängmattan med 1 öl, Aftonbladet, senaste Sweden rock magazine och Råd och rön. Detta är för mig bland det mest avkopplande jag känner till, och är min sinnebild av en äkta svensk sommar.  På kvällskvisten såg vi på Nyheterna och Sommar med Ernest samtidigt som vi avnjöt ett stort lass med färska bär och mintglass. Den kombinationen såg betydligt godare ut på pappret än på riktigt.

Vi vaknade till ett crescendo av fågelkvitter, och hade dessutom sovit som stockar i autentisk lantluft. Varför jag upplever att det är så otroligt trevligt och mysigt att äta frukost någon annanstans i samklang med morgonnyheterna kan jag inte sätta fingret på, men så är det bara.  Väderleksrapporten visade på fint väder så vi började med processen att skapa dagens picknickkorg efter Nyheterna. Vi hängde på låset när Astrid Lindgrens värld öppnade klockan 10.00. Temaparken är väldigt stor så det gäller att vara någorlunda strategisk. Vi valde att inleda utforskandet på västra flanken med Villa Villerkulla. En av de största scenerna finns på detta område som var 2009 års stora nyhet. Nästa anhalt blev ”den lilla lilla staden” som helt sonika är en ett Vimmerby i miniatyr. Ett otroligt detaljerat och ambitiöst arbete med förhållandevis många byggnader stod för den visuella  underhållningen. Vi traskade vidare till ett intetsägande Katthult för att lite senare kolla på utomhusallsång i Körsbärsdalen. Barnen trivdes, men verkade aningen rastlösa precis som jag själv. Stora scenen i Törnrosdalen med plats för 700 personer var vikt för glassinköp och en temporär återhämtning.

Innan vi skulle äta så besökte vi 20-miljonsatsningen: ”Vi på Saltkråkan”. Till skillnad ifrån de andra temaområdena så var denna attraktion inhyst inomhus. Den bygger på samma koncept som  i Stockholms Junibacke där vagnar för 4 personer tar sig runt 19 välgjorda miljöer ur  tv-serien  Saltkråkan. Dockorna var otroligt ”mänskliga”, och det  atmosfäriskt mörkret skapade lite välbehövlig spänning under 8-10 minuter. Kön på 35 minuter hade påskyndat hungerkänslorna på ett nästan inhumant sätt. De delikata smörgåsarna med tandoorikyckling, curryröra, tomater och gurka var alltför snabbt uppätna.  Barnen ville leka jaga och gunga, alltså inte stressa till någon annan parkaktivitet.

Den sista stora attraktionen som vi besökte var parkens hittills största satsning: Mattisborgen. Kostnaden för spektaklet låg runt 50 miljoner kronor. Miljöerna var i mina ögon bra mycket bättre än allt annat i parken hittills. Samma sak gällde för det  teateruppträdandet som till skillnad ifrån de andra föreställningarna var lite rolig. Mattisborgen var stor, ”genuin” och väldisponerad med myriader av gångar och torn.  15.15 prick hade vi gått igenom hela parken och sett 3 teaterföreställningar. Det var dags att avrunda besöket, men innan dess frågade vi  barnen vad de helst ville se om. Det tvekande svaret blev till sist Villa Villekulla. Huvudattraktionen visade sig vara mindre viktigt, utan deras dolda agenda var att återigen köra ett svettigt jaga-barn-processen i grottunnlarna.

Klockan 16.00 så passerade vi utgången. Utifrån våra barns perspektiv så tyckte de nog att det var halvbra. Enligt mig så trivdes de bäst med att jag jagade dem, och när de fick handla godis, något vi kunde ha gjort hemma. Utifrån mitt vuxenperspektiv så får parkkonceptet godkänt, men absolut inte mer. Jag var evinnerligt trött på alla minihus med igenkännande Astrid Lindgren attributer som enda upplevelsevapen. Något jag saknade var faktiskt mer kreativitet och lekfullhet, utifrån barnens ögon. Här fanns tillgång till oändliga skogsmarker som arrangörerna knappt gjort något av. De hade kunnat förvandla skogen till äventyr där barnen själv får testa på hur det vara att vara barn under denna tidsepok. Det fanns en bra grej som låg i linje med det jag saknade och det var en damm invid Rasmus på luffen området där barnen via en flotta kunde forslas tur och retur. Det syntes verkligen att barnen uppskattade detta.

Istället låg fokuset på olika byggnadsmiljöer tagna ur Astrids Lindgrens böcker,  ofta utan något innehåll, något som blir alldeles för intetsägande i längden för otåliga och leksugna barn. Parkens styrka är är vandrande skådespelare som spontat interagerar med parkens gäster utöver själva teaterföreställningarna. Paradoxalt var grisar, får hästar och andra djur inhägnade med el-staket, vilket kändes som motsatsen till den tidens tidelagatmossfär. Här hade barnen likt Kolmårdens djurpark kunnat få tillfälle att lära sig mera om de djur som förekommer i Astrids böcker genom att få klappa dem som troligtvis är det effektivaste sättet till fortsatt kunskap. Avsaknaden av experiment, lekfullhet och äventyrsattraktioner drar ner helhetsbetyget på parken. Jag är  i efterhand otroligt glad att vi kom i år, då Mattisborgen precis haft premiär, annars hade nog jag, Marie och barnen helt sonika blivit redigt besvikna.

På vägen hem passade vi i på att besöka ostkakans hemvist: Frödinge mejeri. Där köpte vi efterrättsdelikatesser till kommande kvällar som Bärmoussetårta med vit choklad, pajer och bakelser till barnen. Här har det tillverkats osttårtor sedan 1950-talet, numera tillverkas också glass, tårtor, pajer, kladdkakor med mera. Glada i hågen körde vi hem till villan för att inse att vi var totaldränerade på energi. Det tar onekligen på krafterna att semestra, framförallt när solen ligger på konstant. I min värld är det viktigt att hela familjen får tillgodogöra sig roliga och avkopplande saker. Det innefattar i allra högsta grad mig själv, vilket jag inte anser vara själviskt, något jag blivit anklagad för ett antal gånger. Troligtvis är det ren skär avundsjuka som ligger bakom detta. Bara för man har fått barn så är det inte nödvändigt att ge upp livet genom att släppa det mesta av det som man uppskattade innan de små livet framavlades. Efter att ha lekt med barnen blev det 2 iskalla öl i hängmattan i symbios med den spännande Paganinikontrakten av Lars Kepler. För min del är detta verkligen meditation för själen – tills myggorna dyker upp strategiskt på kvällskvisten. Den mastiga dagen avslutades med lite tv, kortspel och pajätning med vaniljsås.

Vi vaknade till tonerna av ett subtilt regntrummande på fönsterblecken. Dag 3 var synonymt med lördag och vi behövde befriande nog inte passa några speciella öppettider. På programmet stod älgsafari och bad. Efter en djävulskt god ostgräddomelett klev solen successivt fram bakom de mörka molnen. Att beblanda sig med tyska älglystna turister kändes instinktivt halvt obekvämt. Indirekt är det barnen som legitimerar föräldrar till ett überirrationellt beteende. Vi var där vid öppningsdags klockan 11.00, och blev mäkta förvånade då vi insåg att vi inte var ensamma. Det var snarare tvärtom, då parkeringsytorna nästan var fullbelagda.  Kommersen i deras utmärkta souvenirshop Älgshopen skapade Ullaredsvibbar. De hade allt och lite till i shopen så länge det var en bild eller text på eller om älgar. Övervåningen var ett mysigt inrett fik med jakttroféer hängandes på väggarna. Jag vill inte ens tänka på vad tyskarna gjorde i toaletten då de upptäckte detta fikamecka. Enligt familjen så var deras dagsrekord 428 betalande besökare under de tre år som de drivit verksamheten. Jag räknade till 15 tyskregistrerade bilar, 3 holländska och två danska.

Det blev lite seg väntan innan vi fick åka, då första turen var fullbelagd. Till sist var det vår tur att stiga på militärvagnarna som drogs av en traktor. Förväntansfulla tyskar och avvaktande svenskar inledde turen som skulle ta runt 30 minuter. Skepticismen nådde sitt klimax efter 5 minuter, då inget speciellt hände. Jag frågade inte längre mig själv om vi skulle bli turistiskt uppfuckade, utan i vilken grad vi skulle bli det. Helt plötsligt stannar traktorn och föraren och hans son hoppar av. Här anade jag ugglor i mossen och tankarna for iväg till amerikanska konspiratoriska thrillers. Då vänder upplevelesprocessen tvärt, från skepticism till älgeufori. De tilldelade växterna, äpplena och potatisen blev lockbeten i syfte att närma oss dem. Den troligtvis beprövade strategin lyckades osannolikt bra. Sju riktiga älgar lommade runt de tre  öppna militärvagnarna i jakt på lördagsgodis. Vi blev stannades över 10 minuter, vilket gav oss betalande osedvanligt lång tid att studera och reflektera över skogens konung på hångelavstånd. De tama älgarna åt ur våra händer, och var inte det minsta rädda för tyskarna. Den generösa tiden vi fick med älgarna gav oss optimala förutsättningar för att både filma och ta kort på de jättelika djuren. Traktorn startades och vi åkte sävligt tillbaka till ursprungsplatsen. Jag, Marie, Hanna, Frida och tyskarna föreföll vara väldigt överens om att detta var en upplevelse utöver det vanliga, och väl värda de 220 riksdalerna interaktionen mellan människa och älg kostade.

Efter denna positivt traumatiska upplevelse så gjorde sig hungern påmind. Vi for de 3 milen till Vimmerby för att återigen äta thaimat. Denna gång blev det Lindgrens lila thai som stod för matserveringen, dock ingen lunchbuffé som tur var. De serverade de största portionerna av röd currykyckling som jag någonsin ätit. Fridas Vesuvio var jättegod precis som Hannas hamburgare med pommes och Maries Tom kha gai. Jag sköljde ner den gigantiska måltiden med 50 cl Bryggmästarens gold.

Det fina vädret öppnade för att passa på att bada i någon närliggande sjö. Det blev till slut Nossenbaden, 3 km ifrån Vimmerby som utkristalliserades. Barnen var ovanligt modiga och äntrade det lite halvkalla vattnet likt japanska självmordsflygare.  Efter 1½ timmes badande så ville barnen till slut åka tillbaka till stugan. Jag och Marie kände att det var precis lagom, och följde därefter den smala grusvägen till vårt mysiga boende. Jag hann inte fundera på om jag var trött innan det återigen var dags för jaga-barn-processen. Innan Nyheterna och Sporten började så fanns det utrymme för egentidsavkoppling på hängmattan med Paganinikontaktet i handen och två iskalla öl tätt intill. Familjen återsamlades senare för att slötitta på Sommarkrysset och äta lite kvällsmat. Lite senare serverades en mycket god bärmousse med mörk choklad, jag och Marie sörplade metodiskt i oss det utomjordiskt goda körsbärsvinet från Solbacka.

Vi hade återigen sovit som gudar, men vaknade till ett postapokalyptiskt regn. Ovädret hamrade in ett implicit budskap: ”borta bra men hemma bäst”. Signalsymboliken fick oss att tidigarelägga hemåkandet. Vi städade huset och packade in prylarna i Forden. Vid 11.00 så sprang Marie in till Turistbyrån för att lämna tillbaka stugnyckeln. På tillbaka vägen var tanken att vi bland annat skulle besöka godisfabriken Mariannelund och Sveriges äldsta ek. Den lilla butiken  i Mariannelund innehöll desto mer godsaker. Jag iklädde mig en oförstående sockeravhållsamhets pose. Det blev godis för minst 300 kronor, och som före detta sockermissbrukare får man väl kalla detta för ett återfall.

Småsmusslande med shortsfickor fyllda av bland annat hallonlakrits, limesurisar och viollakrits for vi vidare till Kvilleken. Sveriges i särklass äldsta träd har uppnått den högaktningsvärda åldern 1030 år och är 14 meter i omkrets. Det var onekligen mäktig syn att skåda samtidigt som landskapet kring eken var fantastiskt vacker. I naturreservatet har de försökt återskapa ett öppet landskap såsom ett ursprungligt sådan  sett ut, innan människans klåfingrighet påverkade det svenska landskapet. Efter detta så for vi hem, och samtidigt hade ett duggande regn förvandlats till betydligt större droppar. Regnovädret var i sitt esse och visade prov på dysfunktionell uthållighet.

Förutom att detta blev en väldisponerad, trevlig, mysig och avkopplande resa så hade vi tur med vädret. När det skulle vara sol så var det sol, när det skulle vara sol och moln så blev det så. Hade vi besökt Astrid Lindgrens värld och vi helt plötsligt fått söndagens regnoväder på halsen så hade det snarare blivit en humörsänkare för alla inblandade. Killen i neonoranga kalsonger är för övrig den tjeck-albanska superhjälthybriden som tilldelades uppdraget att vakta stugan/villan  mot baltiska rånarligor, något han skötte med bravur.

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Team Humors komedifilmmanus-nystart (igen).

Då var det återigen dags för Sveriges bäst bevarade komedi-team-hemlighet att åter liera sig med visionen att en gång för alla färdigställa vårt andra filmmanus, som i nuläget är 3/5 färdigställt. Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström blir varken yngre eller roligare, så det är väl bara att visa  Sveriges ”filmelit” var komediskåpet ska stå. Det går inte längre gömma sig bakom dysfunktionella förträngningar som: ”vi tar det senare”, ”har inte tid just nu”. Nu är det en konkret ultraorganiserad handlingsplan som ska implementeras. En kontinuerlig autenticitet är  ett delreceptet som ska ta tjuren vid hornen med syftet att prångla ut vår infantila humor till komeditörstande cineaster – med eller utan fantasilösa producenter. Vår filmprocess inleddes så tidigt som 1991 och vår hängivenhet och kärlek till humorn har lett oss till 2011, det vill säga ett 20 års jubileum. Det innebär att något bör hända vid ett sådant gyllene tillfälle.

Första mötet höll på från 10.30-13.30 där följande utkristalliserades:

• Ett kommande datum nästa vecka uppbokades.
• Nödvändig Kill-your-darlings-strategi.
• Manusprioriteringar via färdigställande av vårt andra manus därefter uppdatera vårt första alster.
• Konkretiserade scenembryon och utvecklade dem från fas 2 till fas 3.

Andra mötet från 10.00 till 12.45 dör vi kom fram till:

• Ett nytt mötesdatum blev uppbokad
• 7 scendagar komprimerades till 6, i syfte att frigöra mera driv i handlingen
• Stefan ritade en fiktiv karta över fågelåskådningsområdet där handlingen sker.
• Vi beslutade att ta in en tvättäkta fågelskådare som manusrådgivare.

Trägen vinner är väl ett uttryck som passar väl in på Stefan och mitt gemensamma filmmanusskrivande. Vi har periodvis hållit på sedan 1991. De konkreta resultaten är 3 kortfilmer, 1 färdigt komedimanus samt ett annat halvfärdigt komedifilmmanus. Vi bröt nyligen med Röde orm produktion eller snarare de bröt med oss. De ansåg att storyn inte var tillräckligt ”mogen” i ”Sommaren med Rogge” och att det inte är möjligt att göra en seriemördare folklig i ”Hösten med Ove och Roland”. Det sporrar ju oss när väletablerade producenter konstaterat att det inte kommer att funka. Vi får väl fixa fram de 20 miljonerna själva, det är vad en film ungefär kostar, om man inte vill satsa på en lågbudgetfilm.  Det vill vi definitivt inte, utan vårt mål att att skapa Sveriges roligaste film, en tidlös sådan som vi själva kan vara stolta över. Det kräver kontakter, kompets, kapital och en sjusärdeles tur och timing. Vi är på gott och ont våra största kritiker, perfektionismen kan aldrig bli för stor.

Vi är som sagt två killar som dyrkar komedier av olika de slag. Vi är dessvärre inte alls överförtjusta i svensk komedifilm. Vårt huvudsyfte förutom att vi älskar att skriva är då att försöka skapa ”Sveriges roligaste filmmanus”. Med detta manus vill vi helt enkelt skapa kvalitativ humor som ska underhålla människor – få dem att skratta. Team Humor anser sig inte alltför djupa, och saknar helt Ingmar Bergman ambitioner. Vi försöker hålla oss så långt bort ifrån Woody Allensk  humor som det bara går.

Vår komedigenre bör  kategoriseras in i en mer amerikansk humortradition med komedikreatörer som Bröderna Farrelly: Kingpin, Dum & dummare och Den där Mary. Andra amerikanska filmkomedihjältar är tidiga Steve Martin med kultfilmer som Supernollan, The man with two brains och Lonely guys. Zucker, Abrahams, Zucker (ZAZ) influerade filmer är också humorpärlor som ligger i vår nivå med filmer som Airplane, Naked gun, Hot Shots.Vi går efter devisen att humorn aldrig kan bli tillräckligt låg, däremot kan under bältet humorn bli alltför upprepande som exempelvis i komedi tv-serien: Hem till Midgård. Fredde Granberg mannen bakom serien (36 avsnitt) och tillika ena parten ifrån kultserien Ronny & Ragge ligger också bakom Sveriges första riktiga parodikomedifilm: Kommissarie Späck (2010). Samma upprepningssyndrom drabbade även denna sjuka icke seriösa film. Det blev för mycket av det goda helt enkelt, något vi gör allt för att undvika.

Team Humor har som sagt svårt att räkna upp svenska riktigt bra komedier. De komedifilmer som produceras i Sverige är vanligtvis ”farskomedier” eller ”relationskomedier” vilket denna film knappast kan förväxlas med. Svenska komedier som vi verkligen rankar högt är bland annat Zingo, Sunes Sommar, Vuxna människor, Offside. Steffe och jag gillar dessutom genuint tidlös humor som irländska tv-serierna Father Ted och Black Books. Andra brittiska höjdarserier är Bottom och Pang i Bygget.

Team Humors manuskriterier

1 Trägen vinner

2 Kvalité före kvantitet

3. Originalitet framför likformighet

4. Glädjen av att skapa ett mästerverk framför penningjakt

Några manustermer

Manusförfattare är en person/personer som skriver alla repliker och alla scenanvisningar i ett filmmanuskript inför inspelningen av en film, TV-serie eller teaterpjäs. Motsvarande roll inom teatern (att skriva teatermanuskript) kallas vanligen Dramatiker. Manusförfattare i Sverige är organiserade i Sveriges Dramatikerförbund. I jobbet som manusförfattare ingår bland annat att:

• hitta på idéer till nya verk
• göra research – skaffa sig faktakunskaper om ämnet
• pitcha – presentera idén för producenter och andra som kan ge klartecken för att starta en produktion
• skriva manus
• få feedback och skriva om, även på inspelningsplats

Manusdoktor kallas den som är en skicklig manusförfattare som filmbolagen betalar för att förbättra manuskript som ska filmatiseras. Ofta skriver personen också egna filmmanus och är en duktig dramaturg, filmvetare, kritiker eller teoridriven konsult. Manusdoktorn kan skriva om och flytta berättelsens olika delar för att filmupplevelsen ska bli bättre, som mer spännande eller känslosam. I andra projekt behöver manusdoktorn kanske konsultera andra inblandade (som originalförfattaren, regissören, producenten) för att tillsammans finna berättelsens grundelement och utifrån det anpassa manuset. Uppgiften kan också vara att arbeta med olika delar av ett manuskript, för att till exempel förbättra dialog och takt eller andra element.

Synopsis, från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats. I tv- och filmbranschen, däremot, används synopsis som ett verktyg för att bedöma om en berättelse är tillräckligt bra för att spelas in, och för att avgöra var berättelsens svagheter finns, hellre än att göra det i ett färdigt manus.

Preview av scen 1 (av 78 ) – ”Sommaren med Rogge (The Summer with Rogge)

SCEN 1: INTRO(Rogge & Doris)

INT/ROGGES HALL/SÖNDAG E.M.

Bild på ytterdörren. Reklamen trycks in genom brevinkastet. Det smäller till i luckan och pappersbunten landar på hallmattan. ROGGE SKOGLUND är snabbt framme vid mattan och plockar förväntansfullt upp ”brevskörden”. Han bläddrar igenom de  olika reklamerbjudandena. Går ut i köket.

ROGGE

Bara skräp!

(Butter, missnöjd min)

Han går till diskbänksskåpet och öppnar dörren. Slänger reklamen i soppåsen. Stänger dörren.

DORIS

Där ska inte pappret ligga, det vet du!

(Tittar upp från sitt bullbak)

Rogge stönar och plockar upp reklamen ur soporna. Öppnar istället städskåpet och lägger pappret i en papperskasse.

ROGGE

Det hamnar ändå i samma brasa…!

Rogge går ut ur köket, genom hallen och in i vardagsrummet.

Går fram till sitt bröllopsfoto. Det hänger rakt. Tittar en stund på det, med händerna i byxfickorna.

Doris, jag har inget att göra.

(Är uttråkad och rastlös)

DORIS

Du kan väl ta fram din frimärkssamling.

(Hörs från köket)

ROGGE

Jag har ingen lust med det idag.

DORIS

Finns det inget på TV då?

ROGGE

Inget som jag vill se. Det är bara en massa såpor.

(Lite gnällig)

DORIS

Ja, då vet jag inte.

Rogge vänder sig till vitrinskåpet och tar tag i det stora hänglåset.

ROGGE

Kan jag inte få ta en liten grogg?

(Förhoppningsfull)

DORIS

Det där har vi diskuterat. Det blir inte en droppe.

ROGGE

(Mumlar för sig själv….)

Rogge går förbi fotot igen och petar till ramen, så att det hamnar snett. Fortsätter fram till fönstret. Vrider på persiennen och tittar ut. Folktomt och grått. Ser en stor vas som står på en pedistal. Han slänger en blick mot köksdörren.

KLIPP:   INT/KÖKET

Ute i köket har Doris bakplåtar överallt, kastruller på spisen och diskhon full. En krasch hörs, följt av Rogge:

ROGGE

Ditt förbannade kattskrälle!

Doris går in i vardagsrummet. Rogge står vid den krossade vasen. Försöker se oskyldig ut.

DORIS

Vad är det som händer!?

(Spänner blicken i Rogge)

ROGGE

Titta vad katten ställt till med!

(Slår ut med handen mot vasen)

DORIS

(Utan att röra en min)

Du kanske inte kommer ihåg att vi lät avliva Oliver förra veckan!?

Rogge inser sitt misstag och försöker rädda situationen:

ROGGE

Han kanske överlevde….

Doris tittar på honom ett par sekunder och går sedan ett par steg emot honom.

DORIS

Varför?

(Inte hotfullt)

Rogge känner att han är körd, inträngd i ett hörn.

ROGGE

Jaha, ska du bli hysterisk nu? Över en liten jävla vas! Finns det inte bättre saker att reagera emot, som toalettstolar i plast och rasism t ex!? Men det är väl ingen fara med det, men en ful, äcklig vas som går sönder. Det är rena dödssynden! Är det så? Negrerna har det ju så jävla bra där nere i värmen, men nya vaser går det inte att få tag i!? Så är det nog.

Rogge är helt exalterad och hinner inte inse att hans försvarstal bara gör saken värre. Doris bara stirrar på sin man.

KLIPP: INT/GRANNARNAS VARDAGSRUM

Två gamla tanter sitter och dricker kaffe.

TANT 1

Jaha, nu är Rogge full igen.

TANT 2

Jag förstår inte hur Doris står ut. Arma kvinna.

SYNOPSIS till långfilmskomedin: ”Sommaren med Rogge”

Av Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström

Vår historia börjar strax före midsommar och vi inleder vår film med ett inträde i Rogge & Doris Skoglunds bostadsrätt; där de bott i 24 år. Rogge är en 63-årig lagerchef som lever i det förflutna – det mesta var bättre förr. Han är rastlös och apatisk medan Doris som är hemmafru alltid har något att göra som bakning, virkning och matlagning. Rogge kan vara mycket syrlig, men det är Doris som är ”herre i huset” och får i stort sett alltid sista ordet.

Filmen hoppar sedan vidare till nästa lägenhet där deras dotter Eva-Lena och hennes sambo Torbjörn huserar. Eva-Lena är en kvinna som styr sin man med järnnäve dessutom är hon höggravid med en beräknad födsel till midsommar. För att kunna ägna sig mera åt sin man och den nyfödde ”pushar” hon Torbjörn att ”för någon månad” lämna bort sin 10 åriga son till Rogge & Doris. Torbjörn är en karriärkåt kille i klädbranschen som måste lyckas med en jätteaffär för att kunna  fortsätta klättringen på karriärstegen. Ett misslyckande är istället signifikativt med ett allvarligt snack med chefen. Motvilligt låter sig Torbjörn övertalas premissen att det är en kortsiktig lösningen parallellt övertalar hon med sin dottercharm sina föräldrar till att ta hand om det 10-åriga munlädret: Conny

Torbjörn känner dessvärre inte till följande fakta: han är inte far till barnet, utan det är nästa huvudperson: församlingsprästen Valdemar. Han är också Eva-Lenas före detta kille och tillika chef i kyrkan. Valdemar är 99 % säker på att han är far till barnet, men Eva-Lena nekar alltid lika bestämt. Församlingsprästens dunkla förflutna som prostituerad och strippa i läderbyxornas förlovade land Tyskland har gett honom ett kall att försöka modernisera kyrkans strikta förordningar. Han jobbar febrilt på ett jätteprojekt som ska vara färdig i juni.

Rogge har en hektisk period framför sig; förutom att vakta målet i en företagsfotbollsmatch också ansvaret att avskeda en person på lagret samt planera firmafesten – dessutom går Conny honom hela tiden på nerverna, han får aldrig vara ifred.

Torbjörn viktiga affärsmöte slutar i moll. Han lyckas med konststycket att bli stämplad som gay på restaurangen samt förolämpa både klientens fru och hans två fula barn. Inte lång stund efteråt ringer chefens sekreterare: direktör Karmjäll vill genast ha ett möte med honom. Utskällningen för sumpad affär uteblir helt istället får han agera smakråd till bossen vilken maskeraddräkt han ska välja på flickscouternas ungdomsfest. Endera djävulsdräkten som han hade på sig när chefen öppnade för Torbjörn eller kanindräkten med jättepenisen – det blev kanindräkten.

Doris och Rogge har ett sommarställe på landet där midsommarafton ska firas. Med sig har de Eva-Lena, Torbjörn, Conny och den lätt handikappade fastighetsskötaren Napoleon. De tog med Napoleon därför att de tyckte synd om honom. Han har varit deras fastighetsskötare så länge de kan minnas. Han blir ibland retad för sin stamning och sin finska brytning dessutom har han en rullator. Rogge är på ett bra humör på kvällen före midsommar efter att ha blivit sentimental med Torbjörn och några helrör. Han har genom några läbbiga spökhistorier skrämt upp Conny ordentligt, då Conny ska gå på utedass lurpassar han på honom med en otäck mask. Vad de inte väntat sig är att den klumpige Napoleon med vit särk och kritvit hudkräm just då faller nerför trappen och skrämmer nästintill de båda till döds.

Vid lunchtid berättar Napoleon om sin osannolikt tragiska barndom och tar ner humöret på alla närvarande. De beger sig sedan till midsommarfirandet där det är lotterier och dans. Torbjörn träffar oväntat sin chef där plåtandes små barn. Han får reda på att chefen vet att han gjort bort sig, men är redo att ge honom en chans till. Torbjörn får i uppdrag att samarbeta med en präst som ska reformera den kristna tron. Medan Torbjörn diskuterar går Eva-Lenas vatten och de måste ta sig till ett lasarett, men ingen kan köra, och ur tomma intet dyker prästen Valdemar upp och erbjuder dem skjuts. Eva-Lena är misstänksam, men har inget val då de inte heller hittar Torbjörn. Rogge oroar sig mer för ifall Eva-Lena har avslöjat hans heliga svampställen.

Valdemars tro på Gud har minskat avsevärt så han går och biktar sig hos en Katolsk präst där han beskriver sitt förflutna och förtvivlan att vara far till ett barn men ändå inte önskvärd. Katolska prästen har det krasst ekonomiskt och langar därför narkotika till de mest drabbade i församlingen. Hans tro har mer övergått till det mer ockulta – han erbjuder Torbjörn en lyckoamulett som hjälpmedel.

Rogge läxar upp sina medspelare efter 11-0 förlusten och visar grundligt vilka som gjort vad för fel. Själv var han bara ansvarig för sista målet enligt honom själv. Torbjörn och chefen träffar sin nya affärspartner. Torbjörn blir mycket glatt överraskad medan Valdemar håller på att smälla av. Den person han avskyr mest ska han en tid behöva samarbeta med; men han måste hålla god min för projektets skull. Tyvärr får sig projektet en riktig törn då byråkrater i sista stund bestämmer sig för att banta ner den storslagna och tilltänkta utbyggnaden

Nästa bakslag står chefen själv för då han bjudit dit kommunalfolk i syfte att ragga pengar till projektet. Han frestas dessvärre att tjuvtitta på från ett hål i sovrummet när den kvinnliga delegaten går på toaletten. Mitt i själva akten tror väl katten Curry att husse leker igen och passar på att bita tag i chefens erigerade penis. Han blir ertappad och satt i häktet. Inga sponsorer ingen Chef till projektet är ett faktum.

Rogge och Conny börjar komma lite bättre överens. Från att förstört Rogges unika frimärkssamling till att se till att Rogge gånger två blivit nedslagen av en arg raggare så ska de nu ut och kasta frisbee-golf med Napoleon. Rogge passar stolt på att testa den dyra nyinköpta systemkameran. Napoleon kastar ett uselt kast och Rogge får frisbeen stenhårt i bakhuvudet och tappar kameran. Han blir inte gladare av att han varit för snål att försäkra den nya kameran. Rogge skyller på kastvindar då hans kast letar sig ner vid vattnet där han blir rånad av två 14-åriga bulgarer. Rogge är ingen modig människa och lämnar över resten av pengarna på direkten. Polisen hittar rånarna, men då har Rogge redan ljugit och överdrivit angående antalet och storleken på förövarna.

Torbjörn och Valdemar jobbar frenetiskt för att hålla deadlinen till invigningen. Den ene stormtrivs med jobbet medan hatet växer sig ännu starkare hos den andre. Valdemar besöker återigen katolska prästen för råd och denna visar mycket större intresse för projektet än för Valdemars problem. Parallellt med firmafesten har tantgänget i kvarteret sin syjunta.  Doris bästa väninna och skvallertanten nummer ett i uppgången: Berit, bestämmer att det ska vara ett sextema denna gång. När likörerna har sinat, kallar de upp en ovetande Napoleon som smakråd. Denne tror att något ska lagas men blir chockad då 6 tanter i underkläder hoppar fram. Det hela urartar och de sexuellt utsvultna tanterna utnyttjar den stackars hjälplöse Napoleon till max. Doris hade vett att ge sig av innan det hände.

Samtidigt på firmafesten visar Rogge traditionsenligt sina impopulära diabilder. Han har alltid varit förtjust i den 20 år yngre Barbro och lägger in en stöt på henne. Barbro visar inget intresse för Rogge men praon Filip har hon större planer för. Rogge hinner i alla fall avslöja att han endast en gång i sitt 35 åriga gifta liv varit otrogen. Han hade sex med kursledaren som föreläste om hur övertygande kvinnor kan vara och han kunde inte göra annat än att hålla med henne om det.

Då var det äntligen dags för invigningen av projektet. Ett antal högt uppsatta gäster är inbjudna till kyrkan. Den katolska prästen som finansierat det hela då kommunen drog sig ur står vid en bod och kränger amuletter och T-shirts med texten ”The Jesus walk on the water tour”.  Valdemar håller ett jovialiskt hyllningstal till de inblandade, men han nämner inte Torbjörns namn. Efter det visar han en videoinspelning från häktet med chefens lyckönskningar. Helt oväntat vänder sig Valdemar till de inbjudna gästerna och avslöjar att det är han som är far till barnet bredvid Eva-Lena – ingen annan. När Torbjörn ber Eva-Lena att dementera uppgifterna så får han inget svar istället sätter Valdemar på en DVD på en storbildsprojektor där han visar en smygfilmning då Eva-Lena avslöjar att det är Valdemar som är barnets far. Det blir knäpptyst i lokalen, kantorn börjar spela en psalm; de inbjudna rör sig raskt mot utgången. Eva-Lena skäller ut en skamsen Valdemar.

Torbjörn åker hem och plockar med det allra nödvändigaste.  Avslutningsvis skriver han ner ett meddelande på en lapp att han kommer tillbaka senare för att hämta resten av prylarna och att en försoning är helt utesluten. Conny är förkrossad då fadern dragit från staden. Han får välja en biofilm för att skingra tankarna och Conny väljer en splatterfilm av värsta sorten till Rogges stora förtret. En vecka senare dyker en påtagligt skäggigare version av Torbjörn upp för att samla ihop sina prylar. Eva-Lena är inte hemma men hon har hjälpt till med packning av väskor och lagt fram hans post. Han hittar ett brev från sin före detta flickvän Irene – Connys mor.  Hon förklarar i brevet att hon gått med i en sanningssekt och blivit tvungen att bekänna gamla synder för att kunna gå vidare uppåt i sektens trappstege. Till sin fasa får han förklarat att inte heller är far till Conny utan att det var resultatet av ett one-night–stand för 11 år sedan, på en av Irenes otaliga föreläsningar. Pappan heter Rogge Skoglund men sanningen har sina gränser så han får inte veta det av mig att han är pappa. Torbjörn kollapsar därefter likt en skadeskjuten grizzlybjörn. Rogge, Conny och Doris är på bion och ser ”Mördarrobotarnas hämnd”. Torbjörn har vaknat till och bestämt sig för att konfronteras med sanningen tillsammans med Rogge och Conny. Ödet ville något annat; en bil i full fart får Torbjörn att väja snabbt, och åker istället över kanten och ner i vattnet. Han tappar medvetandet och följer med bilen ned till botten.

En gladare Conny och lätt chockade Doris och Rogge ska ta varsin korv på vägen hem från bion. Doris står i kön då Rogge och Conny ser att två killar misshandlar raggaren som tidigare spöat Rogge vid två tillfällen. Conny vädjar till Rogge och utan tänka sig för tar han en lämnad mosbricka och för upp den i ansiktet på en av de två. Han får reda på att raggaren har 500 kronor i skuld till dem. Rogge erbjuder honom 1000 kronor dels för att avskriva skulden och dels göra en deal med honom att få slå honom i magen. Han går med på det för 1200 kronor. Conny blir både förvånad och mäkta stolt när han ser Rogge slår ner en av dem för att sedan fly från Rogge.  Raggaren erbjuder dem lift hem och mellan fyra ögon frågar Doris sin man: ”hur mycket blev du tvungen att betala”.   I Skjulet på gården sitter samtidigt Eva-Lena och Napoleon tätt hopslingrade och pratar om gamla minnen. En gnista tänd och dem börjar ömt kyssa varandra.

Två ofattbara våldstragedier i vårt grannland

Ett angrepp på demokratin, en attack vårt öppna samhälle, på  politiska symboliska institutioner och politiskt engagemang. Till en början proklamerades det ljudligt ut av media att det troligtvis var islamistiska grupperingar som firade 10-års jubileum. Inte långt efteråt utkristalliserades det istället en one-man-show, där gärningsmannen var en tvättäkta norrbagge. Jag personligen tycker att det var skönt att det inte var Al-Qaida eller någon liknande terroristgruppering som låg bakom tragedierna. Det hade troligtvis fått ännu större destruktiva synergieffekter på den globala omvärlden. Om så varit fallet hade polariseringen mellan främlingsfientlighet och lyckad integration spätts på ytterligare och dessutom inneburit ännu mera makt för de mindre demokratiska förgreningar som förorenar Europas politikersfärer.

Det tycks  finnas likheter med den ökända Oklohamabombaren Timothy Mc Veigh som för övrigt avrättades  11 juni  2001, Unabombaren Theodore Kaczynski och det senaste vapenfetischisten  Anders Behring Breiviks. Är detta en cocktaileffekt utav kärlekslöshet? Någon form av stigmatisering?  Har han blivit påverkad av  tv-spel- och filmvåld? Är det en subliminal strategi i syfte att bli någon eller att få bekräftelse, även om det råkar vara något oerhört destruktivt? Vill Anders ha samma status som eventuella förebilder? Handlar det om att bli martyr?  I detta fall tycks uppmärksamhet vara det ord som passar allra bäst in.

I vilket fall som helst var detta gärningar som var så långt ifrån ett rabiat beteende som det bara kan. Betoningen ligger istället på en minutiös  och systematisk planering där allt ifrån polismunderingen, vapenvalen, den manipulativa dialogen till de totalt empatilösa avrättningarna är ultranoggrant planerade. Den kollektiva massakern samt  att han utan motstånd överlämnade sig till polisen tyder på såväl en manisk hängivenhet  till sitt kall i kombination med ett skapligt dysfunktionellt mentalt glapp. Den avledande manövern att dränera säkerheten på och från ön till bomben i Oslo var väl genomtänkt. Precis som han var medveten om vilka praxis som gäller vid terrordåd, då han lyckades legitimera sin polisidentitet för vakterna med förevändningen att förklara för ungdomarna om just tragedin i Oslo.

Innan dåden skickades ett 1500 sidor långt manifest där han uttryckligen själv anser att dåden han nyligen utfört var horribla och fruktansvärda, men absolut nödvändiga med intentionen att göra precis vad som helst för att proklamera ut sitt budskap, sin mission, sitt kall. Parallellt har en 12 minuters lång youtube sammanfattning av dokumentet publicerats. I informationen pekar han bland annat ut såväl Gudrun Schyman som Mona Sahlin som personliga hatobjekt. Kontentan är att han anser att han gör allting som krävs i syfte att förändra Norges ”liberala” flyktingpolitik, och i hans tycke den dysfunktionella  islamistiska koloniseringen.  Anders Behring Breiviks dagbok, som finns med i slutet av hans manifest, avslöjar de senaste nio årens planering inför dåden i Norge. Han vill återinföra  modifierade korståg och uppdatera tempelriddarnas mission, och ser sig  själv som en äkta och renrasig viking. Han beskriver också ett nätverk eller mer en motståndsrörelse på 12 personer där en svensk också ingår vars vision att vinna det inbördeskrig som han anser sig nyligen inlett. Instinktivt känns tidpunkten för planerandet inte bara som en tillfällighet i kölvattnet av vad som hände den 11 september 2001 i New York.  Tur i oturen var att Anders ”endast” mördade 87 stycken ungdomar istället för betydligt flera, då antalet på ön bestod av närmare 600 personer. Det förefaller som hans analytiska och organisatoriska förmågor var betydligt bättre och större än hur han hanterade automatvapnet.

När han väl döms för terrorbrott så lär han få det högsta straffet 21 år. Det ofattbart meningslösa avrättningarna döljer inga rättsliga tvivel vem som är förövaren. Jag personligen är för dödsstraff när fallen är så solklara som i detta fall. Vad är syftet med att försöka återrehabilitera en så sjuk individ tillbaka till samhällets acceptans, när han tillfogat så mycket skada och smärta för offrens föräldrar, släktingar och anhöriga. Det negativa följderna av tragedierna lär troligtvis legitimera snabba åtgärder som inskränker ytterligare på vår personliga integritet. Att förebygga dessa diskrepanser är i många fall liktydigt med mer avlyssning och fler övervakningskameror. Förhoppningsvis leder istället dessa makabra illdåd till en motsatt effekt där istället politiska ambivalenta beslut påskyndas och att enighet mellan  partier och regeringar intensifieras, utan att göra kall på vare sig den personliga integriteten och demokratin.

Flygplansmuseet – nästintill världsunikt teknik- och kulturhistoriskt museum

Mina förväntningar var egentligen relativt låga, då jag  som person helt sonika avskyr allt som har något med motorer att göra. I vilket fall som helst så är det skönt att bara komma iväg ifrån hemmets lugna vrå  genom att bryta vardagsmönstret.  Är man tillräckligt openminded kommer det alltid  något berikande ur en ny upplevelse. Vi var där runt 11.15, och redan då var den rymliga parkeringen välbesatt, vilket tydde på att vi var långtifrån ensamma. Inträdesavgiften var så långt ifrån den ekonomiuppfuckning a´al Dinosaurieutställningen som det bara var möjligt; 50 kronor per vuxen och ungdomar under 19 år gick in gratis. I de tre museumområdena utkristalliserar sig en unik samling flygplan från pionjärtiden till mellankrigen, beredskapen fram till dagens JAS 39 Gripen. Många av dem kan unikt nog enbart ses på Flygvapenmuseumet. De har också en lokal där de 2-3 gånger/år växlar utställningar, vilket öppnar för en aktiv och levande programverksamhet året runt. I Flyglabbet, museets science center, kan man lära sig allt om hur och varför plan överhuvudtaget kan flyga via bland annat flygmattan, flygledarsimulator,  Gripen-simulator.

År 2003 hittades vraket av DC-3:an på Östersjöns botten och lades till sin sista vila i museet i maj 2009, en riktig historisk och politisk upplevelsepärla.  Hela bottenvåningen synliggör den tragiska händelse som skedde 1952 och kronologiskt berättar historien från ögonblicket då den sköts ner av ryssarna till nutid. Paralleller till regalskeppet Wasa är inte långt borta, vilket i detta fall är osedvanligt positivt; jag blir helt enkelt intresserad av att förkovra mig vidare. Utställningen”Om kriget kommer – Sverige under det kalla kriget” berättar om kalla kriget, och hur det påverkade Sverige, politiken och medborgarna på ett mycket intresseväckande sätt.  Det finns också en intressant tillfällig utställning som handlar om katapultstolens historia och design. De hade i tur och ordning arrangerat katapulterna så att man med lätthet såg den tekniska utveckling som skett från flygets bardom till nutida teknologi. Alla sinnena fick chansen till stimulans, vilket gör att man som besökare inte bara behöver blicka upp mot luggslitna plan. Jag tycker också att utländska besökare kunde få ta del av den sparsmakade, tydliga och intresseväckande informationen via utlagda A4-papper på engelska – utmärkt.

Samhällsandan reproducerades genom att synliggöra 50-, 60-, 70- och 80-talet på ett osannolikt kreativt och underhållande sätt. Varje årtionde hade tillgång till tidsriktig hemmiljö genom autentisk möblering och inredning samtidigt som tidsandan applicerades på  dåtidens samhälls- och politiska situation.  En strategi som jag föll pladask för; detaljrikedomen, musiken, ljuset, ytorna,  informationen och kreativiteten hade fått onaturligt stort upplopp att växa fram på. För mig som teknik-dyslektiker skapades en mångdimensionell känsla av holism där inredning, musik, konst med mera också är en stor del av flyghistorien och som är i symbios med samhället som helhet.

Min förförståelse gentemot Flygplansmuseet var hur barnen fiktivt skulle inleda med att attackera de två Widholmska överhuvudena med verbala  orgie av dylika  tjatramsor: ” vi vill hem”, ”hur långt är det kvar”, ”när ska vi köpa glass”, kan vi inte vila”, ”det är tråkigt”, ”orkar inte mera” . De tycker barnrationellt att de första planen är roliga sedan sjunker intresset likt stripteasebarer utan strippor. Jag ville få svar på om de skulle kunna tygla sin otålighet? Hur bra var museet på att tillgodose både föräldrar som barns intressen? Det visade sig  tvärtemot min skepticism att de ansträngt sig optimalt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera inför utställarnas fantasifullhet. Det fanns stora ytor för legobygge med plan som huvudtema, kreativa  och spännande experiment, böcker med tillhörande bokhörna. Barn och ungdomar hade verkligen fått sitt lystmäte uppfyllt.

Lyriskt är ett starkt ord, men det var precis så jag upplevde de 2½ timmarna. Shoppen, caféet, restaurangen,  faktarummet och biblioteket är också fräscha inslag som förhöjer upplevelsen samtidigt som det är oaser att kunna förkovra och reflektera vidare. Efter att ha tittat igenom Flygplansmuseet så har det helt klart visat sig inte bara vara ett mecka för flygplansfetischister eller nördar överlag. Har man det minsta historia-, samhälle- eller politikintresse är detta ett ställe man bör söka sig till. Nästa besök  ligger inte alltför långt i framtiden och då åker jag antingen själv eller med min pappa.

Johnny ”Balboa” Hammarström  – the ”man”. the myth, the legend

En av mina äldsta polare är Johnny Hammarström, brorsa till polaren Steffe Hammarström. Det var vi som skakade Palacedansgolvet till grunden. Vi lyssnade på musik, drack hembränt med billig juice eller avslagen cola, spelade taskig poker och drog historier för varandra så det stod härliga till. Våra främsta  invited guests var  framförallt Ante Svennsson och brorsan Klasse samt Steffe Hammarström i sällskap dåvarande flickvännen Monica Karlsson. Johnnys lägenhet på Slottsgatan136  låg inte alls långt ifrån nöjespalatset Palace och innepuben Wasa. Lägenheten blev var bas och de två uteställena våra mål i samklang med en avsluta kvällen med en saftig och alltid lika välkommen dubbelkebabrulle på Drottninggatan, mitt emot Grand Hotel.

Vi var rätt osynkade; Johnny och jag; han blev fullast först och dessutom oväckbarare än en mumie. Senare på kvällen då jag oftast hade få minnesfragment kom Johnny igång på något oförklarligt och nästintill övernaturligt  sätt – från koma till dansgolvshybris. Då var det istället jag som allt som oftast var onåbar, mycket på grund  av ren snålhet och mindre bra alkoholblandningar. Drack som besatt hemma för att slippa spendera surt förvärvade pengar på dylika krogar, något som resulterade i ett destruktivt beteende genom minnesluckor, provokativt- och irrationellt utelivsleverne, dock utan inbyggd våldsbenägenhet som tur var.

Johnny, jag själv, bröderna Ante & Klasse Svensson hade också det gemensamt att vi länge spelade i samma fotbollslag. Landsortslaget Vikbo IK i division 7  och metropolen Östra Ny cirka 3 mil från Norrköping var vår hembyggd. Vår hemmaplan rymde förutom vackra vyer, stora fält med självbetande kor och ett primitivt utedass. Det var ingredienser som gjorde många stadsbor och individer med utländsk härkomst instinktivt ofokuserade och skrämda. Det var troligtvis den aspekten som gjorde att vi vann några matcher överhuvudtaget de första fyra åren. Johnny var vår spexade målvakt medan jag själv inledde som striker för att sedan degraderas till stabil backkoloss. Trots Johnnys relativt kraftiga kroppshydda var killen osannolikt snabb – de första viktiga metrarna. Hade VM i 20 meter funnits hade Johnny definitivt haft en framtid som sprinter.

Gemensamma och mycket minnesvärda  resor som vi genomfört är bland annat: London, Mallorca och Köpenhamn samt ett antal fragmentariska Ålandsresor. Johnny träffade sedermera lärarinnan och tillika bonntjejen Karina som nu varit ihop med i hela  20 år. Efter den sammanslagningen reducerades festandet från 100 procent till typ 2 procent. Paret har framavlat de trevliga barnen Sara 19 år och Emil 17 år. Familjen bor sedan 16 år tillbaka i lummiga och lantliga Östra Ryd. Vår familj brukar 1-2 gånger per år hälsa på The Hammarströms, och det sker i symbios med en rejäl grillning och efterrättssmörgåsbord. Johnny har varit med i herrklubben Friends for life club (FFLC) som jag startade för 11 år sedan. Han tillhör topp 3 med mig och Stefan som nästintill inte missat en ända träff sedan starten. Hos oss går han lite käckt under epitetet ”Glufs-Glufs” på grund av hans omättliga aptit och neandertalistiska bordsskick eller snarare bristen på sådan. Det är egentligen  inte han som behöver haklapp, utan de två bredvid och den stackare som får bordsplaceringen mittemot.

Johnny är den största 80-tals dogmatikern jag mött och troligtvis kommer att möta både i detta som kommande liv. Det som inte är från 80-talet existerar inte. Jag blev väldigt förvånad då MR hammarström nyligen inhandlat en splitterny smartphone. 80-tals fetischismen är nära kopplat  till  Europas  mest konservativa musiksmak. Fortfarande går Sandra, Alphaville, Modern Talking, Survivor, Rickard Marx, Lilli & Sussi, Tomas Ledin och Freda varma på den antika skivspelaren.  Johnny jobbade förut länge på Ica, men sedan 6 år tillbaka är det huvudkonkurrenterna  Hemköp i Söderköping som gäller. Hans arbetsuppgiftsnisch är agera köttmästare där styckning är en av huvuduppgifterna

.

Jag, Hanna och Frida begav oss via Gamla Övägen till minibonnsamhället Östra Ny. Såväl Steffes tjej Linda och min fru jobbade kväll, så de kunde inte följa med. Steffe hade med sig yrvädret och ögonstenen Felicia. Vädret var långtifrån ett optimalt grillväder, men deras altan hade som tur var både tak och infravärme. Barnen brydde sig inte nämnvärt om regnet, utan hoppade euforiskt vidare på studsmattan i minst 3 timmar.  Nostalgisnack blandat med semesterplaner och barnuppfostran avhandlades innan några parti kubb spelades. Senare på kvällen så serverade Karina  en gudomlig kladdkaka toppad med grädde samt chips och godis.

Min alkoholkonsumtion stannade på 5 öl och ett glas whisky, vilket var precis lagom däremot var min sockerkonsumtion desto större. Barnen borde ha varit slutkörda efter allt hoppande, i alla fall tilldragit sig någon form av benhinneinflammation, men så blev inte fallet. De adrenalinstinna liven hölls sig  på benen ända tills 11-slaget. Då var det dags för borsta tänderna processen, och lägga sig tillrätta processen i Johnnys ökända och mycket spartanska husvagn från tidigt 70-tal. Det ihållande regnet piskade fram ett crescendo av blöta tonarter. Det är mysigt i någon timme, men när det hypnotiska  trummandet fortgår bildas istället en kontraproduktiv känsla, då sömnen inte riktigt tycktes  infinna sig. Jag hade dessutom tillgång  till en enerverande  och troligtvis giftig insekt bakom min rullgardin, 5 cm från huvudkudden. Det periodvisa oljudet fick mig att tänka på en oförutsägbart outsourcad tinnitus

Marie & Mats Tennbröllop dvs varit gifta i 10 år

Vi firade detta genom att äta libanesisk plockmat så kallad Meze på just restaurangen Meze. Detta var för övrigt andra gången som jag och Marie besökte restaurangen. Grunden i deras matlagning härstammar från civilisationens vagga: det forna Mesopotamien, och i synnerhet det libanesiska köket. Utbudet på vegetariska rätter är stort då det är en naturlig del i den orientaliska kulturen. Meze är samlingsnamnet för de många kalla och varma smårätter som utgör basen i Mellanösterns matkultur. Mezerätterna är delar av en helhet som i sin tur är en livsstil och ett sätt att umgås på. Meze är allt från en enkel fika till en omfattande flerrättersmåltid. Vi tog deras prisvärda 15 rätters Meze. Först kommer de kalla smårätterna in sedan resten av delikatesserna. Det är en imponerande och färgsprakande syn att skåda precis som det är att äta upp det mastiga orientaliska smörgåsbordet. Meze erbjuder sina gäster en specialkonstruerad matlåda där allt som inte mäktas med kan läggas. Det kallar jag bra service och dessutom ett ytterst effektivt miljötänk.

Antal år som gifta

1 Pappersbröllop
2 Bomullsbröllop
3 Läderbröllop
4 Blomsterbröllop Fruktbröllop
5 Träbröllop
6 Sockerbröllop
7 Yllebröllop Ullbröllop
8 Bronsbröllop Gummibröllop
9 Linnebröllop Pilbröllop
10 Tennbröllop (Jämför 20 år)
11 Stålbröllop
12 Sidenbröllop Silkebröllop
12,5 Kopparbröllop
13 Spetsbröllop Knypplingsbröllop
14 Elfenbensbröllop
15 Kristallbröllop
16 Fjäderbröllop
17 Silkesbröllop
18 Satinbröllop
19 Galonbröllop
20 Porslinsbröllop Jutebröllop
21 Nylonbröllop
25 Silverbröllop
26 Korkbröllop
30 Pärlbröllop
31 Mahognybröllop
35 Korallbröllop
40 Rubinbröllop
44 Ametistbröllop
45 Safirbröllop
50 Guldbröllop
55 Smaragdbröllop Sälbröllop
60 Diamantbröllop Järnbröllop
65 Krondiamantbröllop Järnbröllop
70 Järnbröllop Stenbröllop
75 Atombröllop Diamantbröllop Järnbröllop

Det ska väl bara jävlas

Likt den IT-dyslektiker jag är så behövs det inte mycket som skakar om min tekniska sfär. I detta fall hade den dysfunktionella tekniska processen subtilt inletts med ett eskalerande glappkontakt mellan högtalarna och den stationära datorn. Harmon kardon står i mina ögon för kvalitet, design och funktionalitet. Tyvärr höll bara denna estetiska tekniktingest i 1½ år. På något sätt känns det som tillverkarna uppfinner prylar vars livslängd ska hålla några månader över garantitiden. Det blå ljuset som aldrig skulle slockna gjorde detta då jag drog ytterst irriterat i sladdarna i jakten att skapa jämvikt mellan den vänstra och högra högtalaren. Jag blev bestört och drog till några grannar för några second opinions, dessvärre verkade den totalt stenkörd. Min ögonsten kostade mig runt 1500 kronor, en summa som tillhör en materiell ekonomisk gråzon ifall den går sänder. Det är enligt ingen idé att laga den då det i stort sett kostar lika mycket att laga den som att köpa ny – frustrerande. Jag är dock 93 % säker på att det är ett otroligt lättlagat fel som hämmade superljuder från att komma ut. Problemet är att jag själv inte innehar den välbehövliga teknikkompetensen, och inte heller de jag känner. Då återstår det bara att gå till en verkstad där det troliga svaret är: ”köp en ny, det lönar sig inte att laga den”. Jag var inställd på det svaret när jag äntrade Alina Systems välbekanta trösklar. Därför hade jag med mig 1500 kronor i syfte att köpa ett likvärdigt system. Det blev till sist en Logitech speaker system Z623 för 1499 kronor (995 kronor på Elgiganten såg jag någon dag senare).

• THX-godkänt
• Stereo och baselement (2.1)
• Flera ingångar

Enligt Tobbe säljaren så var det troligtvis ännu bättre ljud i Logitech ljudmonster, än den jag nyss mentalt begravt. Jag var skeptisk till hans rabiata försäljningstrick, men ändå förhoppningsfull att hans försäljningsprofetia skulle uppfyllas. Det visade sig att han faktiskt hade fullkomligt rätt; ljudet var gudomligt för dem pengarna. Till och med jag klarade att installera ljudmanickerna utan några som helst problem, och det fungerade också vid första försöket. Det är konstigt vad tomt och tråkigt det var utan musik när man sitter framför datorn och jobbar eller bara surfar runt. Spotify har onekligen förändrat mitt sätt att lyssna på musik. Det händer allt som oftast att jag spelar musik som jag nyligen köpt på cd. Då blir i alla fall jag ambivalent om det överhuvudtaget är möjligt att  fortfarande tillhöra skaran av Ginzas trognaste och bästa kunder.

Pappsen och Mats besökte Östergötlands Skansen

Gamla stan i Linköping är onekligen ett osannolikt levande friluftsmuseum. Att vandra omkring i svunna tiders miljöer med tidsklädda aktörer som spontant beblandar sig med gästerna är minst sagt en trevlig upplevelse. Vi började med att besöka Apoteksmuseet, för att sedan  bege oss till Skolmuseet och avslutningsvis titta in i Polismuseet. Där mellan fikade vi på genuint pittoreska Dahlbergs café där två läckra Budapestbakelser utan problem slank ner. Här finns verkligen något för såväl män som kvinnor, barn som pensionärer och för alla intresseinriktningar. För godissugna är Cloettas chokladbod ett måste, för sockeravhållsamhet något att raskt passera. Det är lärorikt, informativt och varierat att göra en resa i tiden, utan att behöva känna sig som en museibesökare. Kullerstensgränderna, de autentiska trähusen och de kulturhistoriska trädgårdarna som omgärdas av skog skapar tillsamman en underbar helhet som jag som turist helt enkelt måste abdikera för. Friluftmuseet Gamla Linköping består av tre delar förutom småstadsidyllen inhyses naturreservatet Valla samt Valla fritidsområde. Ett koncept som sagt har något för alla.

Pappa hade alltid velat se sitt gamla I4 där han gjorde värnplikten på det glada 50-talet. Jag själv gjorde om samma bedrift, men på det glada 80-talet. Det var för övrigt 7½ mentalt djävulskt påfrestande månader. Vi åkte förbi den vackert belägna fotbollsarenan som fick minnen att åter komma till liv. Det var där jag i stort sett missade öppet mål på nära håll i den exceptionellt  prestigeladdade matchen mot A1. Den missen några minuter innan domaren blåste av matchen blev dyrbart för vårt lag, då vi inte lyckades framkalla en förläggning.  Jag fick leva med detta ödesdigra misstag under resterande tjänstgöring. Det innebar dessutom fler obekväma och otrevliga arbetsuppgifter. Vem säger att inte fotboll är på blodigt allvar?

Garnisonen är numera en stadsdel i Linköping , som tidigare var platsen för de två, militära förbanden  Livgrenadjärregementet (I 4) och,Svea artilleriregemente (A 1), vilka lades ner 1997.I området återfinns idag bostäder, skolor, fritidshem, dagligvarubutik, kontor med mera. Där ligger även myndigheter som Linköpngs Tingsrätt, Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Statens kriminaltekniska laboratorium. I västra delen av området finns ett adekvat Garnisonsmuseum. Huvudbyggnaderna står kvar precis som vi mindes det fast modernt uppgraderade på ett estetiskt positivt sätt.

Träning och tävling

Mina hälsenor är ett kapitel i sig självt. Grundstommen förefaller vara alltför bräcklig för att fortsätta att nöta och mala 3 milare på dåligt underhållna asfaltsvägar. Jag får som sagt koncentrera mig på att högst springa 1½ milare med intentionen att klara av en halvmara på en godkänd tid, helst med ett slaget rekord i bagaget. Att jag slog mitt personliga rekord i Bratislava i från Göteborgsvarvet i mitten av 2000-talet är en sporre av rang. Tanken är att försöka träna i ett 4.45 min/km för att vänja kroppen vid detta relativt höga tempo med målet att dels kapa mitt rekord från u1 timme och 44 minuter, dels komma under 1.30. Som sagt hälsenorna är bromsklossar i denna visionsprocess, och jag märker implicit  av att jag slarvat med de fundamentalt viktiga tåhävningarna, och istället bara öst på med squash och löpning; det håller helt enkelt inte i längden. Denna vecka bestod i vilket fall som helst av 5 pass som höll på i 276 minuter.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Ta en nypa Twilight, två nypor Predator, ta bort vampyrerna så har ni huvudhandlingen i filmen I am number four. Målgruppen som filmmakarna vill nå ut och erövra är de naiva Twilightfolket. John och hans vapendragare Henri flyttar  likt jagade flyktingar från stad till stad i syfte att inte bli hittade av de ondskefulla förföljarna. Han blir alltid tvungen att maskera sina utomjordiska krafter från utomstående jordbor. Tre av nio  av hans art har jagats och dödats, nu står han i tur: nummer fyra. Förutom  målgruppsperspektivet fick jag två känslor under filmens gång. Dels att I am number four hade en tydlig 80-tals feeling över sig -  på ett negativt sätt. Dels så kändes filmen som ett pilotavsnitt  med syftet att vara underlag för en fortsättning. Jag har svårt att se att bagatellen kommer att få en sådan; det är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jag som växte upp med heavy metal och dessutom samlar på hårdrock har självklart Anvils 3 första plattor: Hard´n heavy (1981), Metal on metal (1982) och Forged in fire (1983). Sedan bidde det av någon anledning inga fler Anvilplattor Den anledningen finner man troligtvis i den osannolikt tragikomiska, men ändå euforiska berättelsen om de två barndomspolarna  Robb Reiner och ”Lipps” som hade ett band ihop när de var runt 15 år. De slog dessvärre aldrig igenom ordentligt likt många av deras kollegor som är stora idag. Bandet fortsatte ändå trots oändliga motgångar att leverera nya plattor och att spela på småställen. Hängivenhet för genren är väl ledordet för de två barndomskompisarna. Då var de 15 år, nu är de närmare 55 år, men brinner fortfarande för bandet, men kanske lika mycket av revanschlusta. I sin nördtragikhängivenhet är The story of Anvil en fantastisk berättelse om vänskap, hopp och tro samt hur bandprocessen påverkar medlemmarnas familj.

Natalie Portman är magnifik i rollen som den till en början pryda och hyperkontrollerade Nina, som får rollen som de två huvudkaraktärerna i Tjajkovskijs klassiker Svansjön. Balettregissören anser dock att Nina inte är tillräckligt svart,  och saknar såväl  mörker som lust, vilket krävs för rollen som den svarta svanen. Nina som redan pressat sig själv hårt tappar därefter fattningen, utvecklar paranoia samt börjar hallucinera. Ett tillstånd som ger den lekfulla  regissören Aronofsky (PI, Requiem for a dream, The fountain, The Wrestler) tillfälle att dränka Black swan i audiovisuella effekter. Nina Sayers paranoida och schizoida tendenser förstärks av klaustrofobiska korridorer bakom balettscenen och den trånga lägenhet hon delar med sin  subtilt kontrollerande mamma.Vincent Cassel (1966, Paris, Frankrike: Shrek, Irreversible, Derailed) gör sin balettregissör med en lagom dos slemmighet, som tillåter oss att avsky eller hylla honom för de friheter han tar sig med dansöserna, men ändå förstå hans passion inför baletten. Jag tycker att det periodvis blir komplicerat att skilja på  vad hennes omgivning egentligen gjort och vad som är ångestframkallade hallucinationer. Detta  modifierar Black swan från drama till en effektiv och  oförutsägbar thriller. I vilket fall är Black Swan en  en estetiskt mycket vacker film om än otroligt sorglig. Black swan är så lång ifrån en förfest film som man kan komma.

Tio oscarnomineringar, bland annat i tunga kategorier som Bästa film och Bästa manliga skådespelare talar väl sitt tydliga språk; förväntningarna på True Grit är med all rätta väldigt höga. True grit är för övrigt en remake från 1969, då med John Wayne i huvudrollen.  Den lillgamle 14-åriga Mattie Ross är fylld av hämndbegär efter att hennes far dödats när han försökte stoppa en anställd. Mattie tar sin fars död på allvar, och hon vill att Tom Chaney ska betala med sitt liv för vad han gjort. Hon anlitar den enögde, grymme och försupne sheriffen/bounty huntern Rooster Cogburn (Jeff Bridges). Tillsammans ger de sig av efter Tom Chaney som flytt ut i indianterritoriet. Tom Chaney spelas för övrigt av Josh Brolin (1968, Los Angeles, USA: The dead girl, Planet terror & Grind house, No country for old men, Milk).  Matt Damon spelar  den hedersvärdige Texas rangers La Boeuf. Det är en underhållande och vacker film på flera sätt, inte minst vad gäller scenerierna och fotot. Jeff Bridges (1949, Los Angeles, USA: Starman, Fisher king, The big Lebowski, Arlington road, K-pax, Crazy heart) är fullkomligt lysande och går från klarhet till klarhet såhär på ålderns höst. Detta är en klassisk cowboyfilm utan krusiduller, och betraktad ur det perspektivet är den helt fantastisk. Det är en genre som jag jag alltid varit svag för och hoppas i och med True grit får en välbehövlig renässans.

The Fighter med två av mina absoluta favoritskådisar Mark Wahlberg (1971, Boston; USA: Boogie nights, Three kings, The perfect storm,  We own the night, The Departed, Shooter) och Christian Bale (1974, Hawefordwest, Wales: American psyco, The Machinist, Batman begins, Public enemies, Harsh times) i de ledande rollerna. I The Fighter skildras den sanna historien om de två boxande halvbröderna, Dicky Eklund och Micky Ward, och deras kamp mot sig själva, mot omvärlden, med varandra. Den pensionerade boxaren Dicky, tränar sin bror och lär allt han kan med hopp att Mickey ska lyckas bättre än han själv gjorde. Dicky har dessvärre grova missbruksproblem som har pågått under en lång tid och kommit att påverka hans eget liv, familjens och sist men inte minst Mickeys själv. Han kontrolleras dessutom hårt av sin familj och låter dem avgöra vad som är bra och inte bra för hans karriär, något som sätter hans egen vilja i skuggan. The fighter hade kunnat heta The Boxer, men gör det inte eftersom det aldrig handlar så mycket om kampen i boxningsringen som kampen mot livet. Filmen låter mig också besöka crackkokainets destruktivaste vrår,  för att sedan ta mig upp till den plats där livet blir som mest meningsfullt – att bli fri från det. Detta familjedrama visar också att verkligheten är bästa manuskällan att ösa ur. Skådespeleriet är klanderfritt, och jag tycker att Christian Bale gör en mins lika stark insats som i The Machinist.

The Eclipse är en irländsk spökhistoria och kärleksdrama som handlar om en tvåbarnsfar som nyligen mist sin fru. Han börjar se syner av sin levande far som han inte kan förklara. Han tyr sig successivt till en gästförfattarinna som skrivit en bok i ämnet, något han inte är ensam om.  I minst sagt pittoresk miljö via katedraldominerande staden Cobh i Cork utgår denna sävliga och lågmälda berättelse. De autentiska  miljöerna lyckas verkligen med att skapa en isolerad som lite klaustrofobisk stämning, vilket är grundläggande i syfte att helheten ska kunna tas på allvar. Ciaràn Hinds (1953, Belfast, Northern Ireland: Ivanhoe, Calender girls, Toad to perdition, There will be blood) innehar huvudrollen som den grubblande änklingen. Aidan Quinn (1959, Chicago, Illnois, USA: Benny & Joon, Legend of the fall, Michael Collins) spelar den gifte, arrogante och halvt deprimerade stjärnförfattaren. Det här är en film som påminner om när man som barn plöjde igenom spökhistorier på löpande band – på kvällen. Genuint, avskalat och mysigt otäckt.

Om The Eclipse  var en spökhistoria så är Insidious en spökskräckfilm. Vem eller vad är det som jagar familjen, och vad vill detta något egentligen? Redan i öppningsscenerna då förtexterna rullar ges det smakprov på i princip allt du känner igen från skräckens värld: mystiska fotspår, läskiga tanter i spegeln, skrikande stråkar…. Det mesta från exempelvis “Poltergeist”, “Paranormal Activity”, “Huset som Gud glömde” och tusen andra liknande filmer vidmakthålls och reproduceras effektivt. Bitvis är det riktigt obehagligt och det bjuds på några uppfriskande hoppa-till-scener också. Lite humor har man också kostat på sig, i form av tre spökjägare som ska utdriva hemskheterna ur deras äldsta son som blivit besatt. Fadern spelas av Patrick Wilson (1973, Norfolk, Virginia, USA: Lakeview terrace, Passengers, Watchmen), modern spelas av Rose Byrne (1979, Balmain, Sydney: Star Wars: episode 2, 28 weeks later, Sunshine, X-men first class, Knowing) Den 4/5 delen av filmen blir dessvärre för långdragen, tillkrånglad och ointressant, något som drar ner helhetsbetyget. Denna uppdaterade poltergeistkloning har sina moment, men som sagt för mycket av det goda kan sänka den bästa film – lagom är bäst.

The Rite är svenske Mikael Håfströms 4:e Hollywoodrulle; de tidigare är Derailed, 1408, och Shanghai. Han är mannen bakom Ondskan, dyrken till Hollywood. Mikael ligger också  bakom Hassel, Vendetta och Strandvaskaren. The Rite handlar om Michael (O’Donogue) som är en livsbitter ateist och egentligen bara vill komma bort från sin mindre empatiske  far (Hauer). Kyrkan däremot ser en stor potential i honom, även efter att ha försökt hoppa av sin prästutbildning. Han  övertalas dock av skolans rektor att resa till Rom och studera exorcism. Där fortsätter han sitt tvivelältande, tills han möter den oortodoxe jesuitprästen Lucas Trevants (Hopkins). Filmens tema är ambivalensen och vacklande mellan att tro och att tvivla. The Rite  är baserad på en ”sann” historia, vilket  troligtvis reducerat skrämselprocessen, vilket i detta fall är  både ovanligt och befriande. The Rite är mer ett exorcistdrama, där inte djävuls-utdrivnings-klyschorna staplas på varandra. Kul att se Rutger ”Liftaren” Hauer igen, han har verkligen inte medverkat i några riktiga filmhits de senaste 7 åren. Svensk regissör och skådisar från Holland, Irland, Brasilien, England, Wales, Italien – en eklektisk nationsgryta med andra ord. Solida Anthony Hopkins och underbara Alice Braga filmiska närvaro förhöjer en godkänd film.

Att använda sina kokböcker på ett smart sätt

I stort sett i alla tv-kanaler har någon form av programinslag där dylika matlagningsgurus avlöser varandra och synliggör sina favoritrecept. I Sverige i slutet av 50-talet startade tv- kockpionjären Ria Wägner en mattrend via programmet ”Hemma”, något som numera är vardagsmat i svenskarnas tv-ruta. Stafettpinnen togs 40 år senare över av Tina Nordström, för att sedan fullkomligt explodera medialt. I SVT som i ”Nyhetsmorgon” är maten ett indoktrinerat tema; nästan lika vedertaget  inslag som vädret. Parallellt släpps det tusentals böcker där kända som okända förmågor nischar sin matkost eller dietvariant. Det har blivit på mode att låta personer som vanligtvis inte förknippas med matkonst släppa en egen bok eller få ett egen matshow som Plura och Per Moberg.

Jag älskar kokböcker, men upptäckte mot min vilja  att de flesta var lika oanvända  som när jag köpte dem. Det var en barriär som hindrade mig att gå från att bli sugen till att inse att det helt enkelt blev för jobbigt att tillaga recepten. När jag väl rannsakat mina dysfunktionella skuggsidor så var det dags att implementera in en strategi som löste upp tillagningsdiskrepansen. Indirekt var jag väl medveten om att jag inte klarade detta på egen hand i ett längre perspektiv.

Jag ville undvika stress och krav som gjorde att processen avstannar och sedermera successivt rinner ut i sanden. Har man 1 vecka på sig att hitta spännande recept, inhandla råvarorna och inte ha subtila  krav att fixa recepten en särskild dag så reducerades chanserna att misslyckas. Efter problemlösningsprocessen stod kriterierna  helt klara. Jag hade ansvar för 1 vecka att fixa en efterrätt och en middag, min fru stod för nästkommande vecka, det vill säga varannan vecka. Det fick inte heller vara samma recept, utan hela tiden en nytt sådant däremot så var det helt legitimt att göra 577 olika äppelpajer om de baserades på olika recept så att säga. Givetvis räcker det med en smärre ingrediensförändring, för att skapa ett nytt sådant, men ändå.

Matbetyg

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat.

För att rutinerna skulle få  100 procent fotfäste och reproduceras tills vi typ dör, så skapade jag några underlättare som exempelvis en betygsskala från 1-7. Jag skrev också ner alla recept, betyg, vem som gjort dem och vilka huvudingredienser som ingick och när de gjorts. Syftena var helt sonika att dels synliggöra recepten, dels hålla reda på vilka recept som lagt till handlingarna. De recept som fick en 4:a och uppåt hamnade i en annan lista; den lista på recept som vi verkligen ville göra om någon mer gång. Recept som fick betygen under 4:a reducerade till papperskorgs periferin.

Det är dock få recept som hamnar under betyg 3 just på grund av att vi väljer ut ett recept som ser goda ut i teorin. I värsta fall kategoriseras receptet under betyg 2, det vill säga inget speciellt, men som sagt det tillhör ovanligheterna. Jag publicerar 2005 och 2006 års recept, men matstrategin är fortfarande i allra högsta grad levande. Ibland så ruckar vi (jag) på reglerna genom att Marie gör fler recept i rad av olika orsaker, vilket är en viktig flexibel kugge. Ibland är det precis tvärtom beroende hur vardagssituationen för tillfället ser ut. Marie är ändå den gjort flest recept; 60 vs 40 procentuellt. Sedan starten 2005 har vi tills nu 2014 producerat 888 efterätt- och middagsrecept, och som det känns nu kommer vi att fortsätta många år till med denna utmärkta matstrategi.

Jag har personligen gått från enbart matfrossare till gourmand. Min matutveckling har givit mig självförtroende i köket att våga göra precis vad jag känner för. Jag har dessutom lärt mig osannolikt mycket om exempelvis kryddor och olika smaksammansättningar. Att skapa mat när man anser sig ha tid till resten av familjen är faktiskt en riktigt lustfylld tillställning som tillfredsställande kan kombineras med att lyssna på radiosporten, på ny bra musik och gamla klassiker. Ibland smuttar jag på lite vin, Sambucca eller tar några öl, men oftast inte.

De sista 20 veckors perioden har präglats att vi  reducerat, pasta, ris, potatis och smörgåsar. Det är onekligen mer fokus på röror, grillat, sallader och dylikt. Barnens matvanor är lika oförutsägbara som  Sveriges VM-kvalmatcher. Vårt krav är att de åtminstone måste smaka på maten därefter brukar plan-B sättas i verket. Det kan vara en annan sås eller samma rätt fast med mindre kryddor och så vidare. Jag tror ändå det är viktigt att barnen får testa nya smakupplevelser, i syfte att rusta dem visare till allätare. Jag själv var väldigt bortskämd som barn och är fortfarande ruskigt kostinfantil; här tolereras inga skaldjur, svampar, lever, grisfötter och dylikt. Det är dessvärre rätt sorgligt när det bjuds på finmat  som lax, sill och räkor.

Receptlista ”varannan vecka”  2005-2014

Den ansvariges uppgift är att ombesörja att leta fram en ny huvudrätt & efterrätt och se till att alla ingredienser finns hemma samt planera när äta dem och tillaga dem.

V.28 Mats 3/7                      Marinerad kycklingsfilè med majs & paprika

V.28 Mats 5/7                     Jordgubbsparfait.

V.29 Mari 3½/7                  Matpaj äpple/bacon/curry paj med vanlig sallad

V.29 Mari 4/7                      Bananpaj med marsànsås

V.30 Mats 3½/7                  Fläskfilèmedaljonger med aprikos & äppelsås

V.30 Mats 4/7                     Hallontoppad Pannacotta (mkt söt)

V.31 Mari 3½/7                  Indisk kycklinggryta med aprikoser & kardemumma

V.31 Mari 4/7                      Glasspacho med hallon & banan & honung mixer

V.32 Mats 3½/7                 Kyckling med basilikatagliatelle & soltorkade tomater

V.32 Mats 3/7                     Hallon & vinbärsglass

V.33 Mari 4½/7                 Röd lins och äppelsoppa (mustig & smakrik)

V.33 Mari 4/7                     Gotländsk saffranspannkaka (risgrynsgröt)

V.33 Mari 7/7                     Hallonparfait med varma hallon

V.34 Mats 3½/7                 Kyckling & smörstekta rotsaker & apelsinsås & Grand Marnier

V.34 Mats 3/7                     Päron under mintchoklad med vispgrädde

V.35 Mari 3½/7                 Fläskköttscurry & ris

V.35 Mari 4½/7                 Lyxig Chokladmousse, mörk choklad & 2 msk mörk Rom

V.36 Mats 4½/7                Trenette col pesto (orginalpesto från Ligurien)

V.36 Mats 4/7                     Punschparfait med varma hallon

V.37 Mari 4/7                     Ost & jordnötsbiff med gräddsås och klyftpotatis

V.37 Mari 3/7                     Äppeltårta med creme fraiche och vaniljgräddglass

V.38 Mats 3/7                    Kesokaka med jordgubbssylt

V.38 Mats 4/7                    Etiopisk Kycklinggryta ink ägg & jordnötter

V.39 Mari 4/7                    Kyckling & majssoppa med pasta

V.39 Mari 2/7                    Blåbärsbrylé, exceptionellt sött

V.40 Mats 4/7                    Potatis & kikärtsgryta

V.40 Mats 3/7                   Citronsemifreddo med egen lemon curd & maränger

V.41 Mari 4/7                    Nachotallrik med köttfärs

V.41 Mari 5/7                   Chokladkaka med chokladkräm och hela hallon

V.42 Mats 4½/7              Indisk kycklingcurrygryta

V.42 Mats 3/7                   Hannas franska äppelkaka inkl. äppelmos & mandelmassa

V.43 Mari 4/7                    Färsgryta med banan och grönsaksris

V.43 Mari 3½/7                Hallon/banan smoothie & Kivi/banan smoothie (3/7)

V.44 Mats 4/7                    Kasslerlåda med bananer, keso, potatis och ost i ugn

V.44 Mats 3½/7               Chokladtårta med apelsinskal och grädde

V.45 Mari 4/7                    Skink & fläskött & persikogryta med cous-cous

V.45 Mari 3/7                    Mini blåbärspajer med vaniljsås

V.46 Mats 3½/7               Kassler & basilikasås med färsk pasta och senap

V.46 Mats 4/7                    Jordgubbs & Limepannacotta

V.47 Mari 4/7                    Kina gryta med fläskfilé, apelsinsaft, ingefära

V.47 Mari 5/7                   Cheesecake med digestivkex, philadelphiaost

V.48 Mats 3½                   Köttfärsgryta med kidnybönor, rött vin

V.48 Mats 4½                   Glass och marängsockerkaka i ugn med varma hallon

V.49 Mari 5/7                   Curryfalukorv med tomatröra & majs i ugn med potatismos

V.49 Mari 4/7                   Quesadilla med fyllning parmaskinka och Cheddarost

V.49 Mari 4½/7               Chokladmousse med päron & passionsfrukt i sockerlag

V.50 Mats 4/7                   Kycklingfilé med tomat & paprikasås

V.50 Mats 3/7                   Cheesecake med Philadelphia, vit choklad, mandelmassa & bär

V.51 Mari 4/7                    Tomatsås med skinka & bacon, cremefraiche med ris

V.51 Mari 4/7                    Äppelpaj med vaniljsås

V.52 Mats 3/7                   Teriakykyckling med het jordnötssås och nudlar

V.52 Mats 5½/7              Tinas vetepaj med päron & hallonfyllning

2006 

V.01 Mari 4/7                      Ryggbiff med citronpotatis och vaniljkryddad gräddsås

V.01 Mari 4/7                      Saffransbutterkaka

V.02 Mats 3/7                     Äppelostkaka

V.02 Mats 4/7                     Currypasta med äpple och bacon

V.03 Mari 4/7                     Friterad panerad torskfilè med ungsmos & hollandaissås

V.03 Mari 3/7                     Lyxig kladdkaka med grädde

V.04 Mats 4½/7                Tagliatelli Alfredo: parmesanost, smör och grädde

V.04 Mats 4½/7                Marängsviss med frukt grädde och chokladsås

V.05 Mari 3½/7                 Fläskfilé med currysås och banan och ris

V.05 Mari 4/7                      Fläskfilé med currysås och äpplen och ris

V.05 Mari 3½/7                 Choklad och hallonskum

V.06 Mats 5/7                    Baconlasagne

V.06 Mats 5/7                    Fruktsallad: banan, äpple, päron, vindruvor & varm vit choklad

V.07 Mari 3½/7                 Vegetarisk lasagne med keso

V.07 Mari 5/7                     Aprikosglass med hallon

V.08 Mats 3½/7                Chilli con carne

V.08 Mats 6/7                    Amerikansk citronpaj

V.09 Mari 4/7                     Kubansk kyckling: ris blandat med cashew, bönor, banan, ägg

V.09 Mari 3/7                     Mandelmassafyllda persikohalvor i ugn med hallon

V.10 Mats 3½/7                 Gratinerad curryfilé (banan, paprika) med ris

V.10 Mats 2/7                     Stallmästarkaka: ströbröd, kakao, äppelmos

V.11 Mari 3½/7                  Maries köttfärssås med äpple, majs, gröna linser

V.11 Mari 3½/7                  Fyllda pannkakor med frukt, chokladsås och vaniljglass till

V.12 Mats 4/7                     Linsgryta: morötter, tomater, lök

V.12 Mats 3/7                     Smulblåbärspaj med vaniljsås

V.13 Mari 3½/7                 Egen klyftypotatis, parmachicken nuggets & basilikasås

V.13 Mari 3/7                     Smala kesella chokladbollar/ All-bran energy bars

V.14 Mats 3½/7                 Ost & tomat bakad kycklingfilé (dragon & basilika)

V.14 Mats 2½/7                 Varma bananer under daimtäcke, grädde & citron och glass

V.15 Mari 2/7                      Pasta med tomatsås & linspanna med purjolök

V.15 Mari 2½/7                  Blåbärsmuffins

V.16 Mats 4/7                     Äkta italiensk risotto med kyckling

V.16 Mats 4½/7                 Glass med Maries chokladsås och banan

V.17 Mari 3½/7                  Paprikasoppa med pasta

V.17 Mari 4/7                      Pannkakstårta: jordgubbar, jordgubbssylt & grädde

V.18 Mats 4/7                     Ugnspannkaka med bacon, banan och äpple

V.22 Mari 4/7                     Färsk pasta och baconsås ink. curry & purjolök

V.23 Mats 5/7                    Färsk pasta & äkta carbonarasås

V.24 Mari 4/7                    Glace aufour, sockerkaka, hallon, glass, maräng

V.25 Mats 4/7                    Färska jordgubbar stracctella glass

V.26 Mari 5/7                    Jordgubbsglass: rabarber, äpplemos, flytande honung

V.27 Mats 4½/7                Schweizerschnitzel pressad potatis & citronsås

V.28 Mari 5/7                    Yvonnes gräddglass med körsbär och blockchoklad

V.29 Mats 3½/7                Våfflor med jordgubbssylt och vispgrädde

V.30 Mari 5/7                    Hallonglass gjord på crème fraiche

V.31 Mats 3½/7                 Blåbärsglass gjord på kesella snabb & ”nyttig”

V.32 Mari 4/7                     Korv stroganoff

V.33 Mats 3/7                     Blåbär & hallonglass gjord på yoghurt

V.34 Mats 4/7                     Vegetarisk minestrone med bl.a. purjolök & pasta

V.34 Mats 3/7                     Amarettolikör gjord på grädde

V.35 Mari 4½/7                 Tunn osttårta créme fraiche äpple, ägg, skinka, tomat

V.36 Mats 3/7                     Baconinlindad fläskfilé & friterad pommes café de la paris

V.37 Mari 4/7                     Falukorvsborlottibönsås & linguinepasta: kechup-mjölredning

V.37 Mats 4½/7                 Bananchokladgräddglass: krossad blockchoklad & chokladsås

V.38 Mari 3/7                     Marockansk Kefta med köttbullar i tomatsås

V.38 Mari 3½/7                 Äpplemazarinpaj med mandelmassa

V.39 Mari 3½/7                 Små hönökakapizzor med skinka, banan, bearnaessås

V.39 Mari 3/7                     Läcker äppelkaka

V.40 Mats 4½/7                Matsas köttfärssås med äpple, lök, ketchup, tomatpuré mm

V.40 Mats 3½/7                 Dickas matiga äppelpaj med brödbitar i

V.41. Mats 4/7                     Chili con carne

V.41 Mats 3/7                      Äppel & banan smoothie

V.42 Mari 4½/7                 Maries pastasallad med äpple, stekt kyckling m.m.

V.42 Mari 3½/7                  Knäck-äppelpaj

V.43 Mats 3½/7                  Fläskkotlett äppel/lökfräs med buljong & grädde samt ris

V.43 Mats 4½/7                  Banan dajmgräddglass

V.44 Mari 3½/7                  Köttbullepizza med köttfärssås och banan

V.45 Mari 3½/7                  Ost & tomatinbakad kycklingfilé med bulgur

V.46 Mari 3/7                      Kryddgod kassler med oregano & tomatpúre

V.47 Mats 4/7                      Mustig kycklinggryta: bacon, balsamvinäger, persilja & ris

V.47 Mats 3/7                     Citronglass serverad i citronskalet med varm körsbär i rom

V.48 Mats 4/7                     Green currykyckling: wokgrönsaker, lök, currymix med matris

V.48 Mats 4/7                     Vit chokladpannacotta med limemarinerade hallon

V.49 Mari 3½/7                 Thailändsk fläskfilé med purjolök o kokosmjölk

V.49 Mari 4/7                      Jordgubbspannacotta med jordgubbssås

V.50 Mats 2/7                     Kycklingfilé med satay och jordnötssås lime, ketjap manis

V.50 Mats 2½/7                 Marockansk pistaschparfait, pistagenötter, cointreau, rosenvatten

V.51 Mari 3/7                      Choklad & kolasåstårta med hallongarnering

V.51 Mari 5/7                      Marinerad kycklingfilé i smördeg med ädelost & friterad pommes

V.52 Mats 3½/7                  Fläskfilé-plankstek med parmesanmos/bacon/bearnaessås

V.52 Mats 4/7                      Mjölkchokladtårta med mandelmassabotten och varm hallonsås

Och så vidare och så vidare

Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »