Author Archive

Ibland dyker de bara upp, låtar som etsar sig fast i pannloben. Att ens försöka mota bort dem är liktydigt med en kognitiv dissonans. Två sådana goda exempel återfinns på Q5 debutalbum  Steel the light som kom ut 1984.

Allt var inte grunge som glimrade från Seattle. Q5 visade vart hårdrockskåpet skulle stå.

Gruppen ynglade av sig 3 album varav deras senaste släpptes av Frontiers 2016. Ojämnhet skulle man kunna titulera gruppens musikaliska framfart. På debuten var det bara två magiska låtar.

Därutöver gillade jag ”Missing in action”, resten var inte riktigt my cup of thee.

En av de två var titellåten ”Steel the light”. Så sjusärdeles blytungt! Så melodiskt och så episkt. Refrängen var snudd på perfektionism.

Den andra låten som jag vill lyfta fram är ”Lonely lady”. Vill man ta i så skulle man kunna kalla den AOR, i vilket fall som helst hair metal.

Diskrepansen mellan dessa guldkorn och resten av materialet var som sagt anmärkningsvärt stort.

Både ”Steel the light” och ”Lonely lady” var så kallade  brottarhits eller hårdrockanthems. Kalla de vad ni vill, men höjde sig över mängden gjorde de. De har för evigt ristat in sig i min hårdrocknotbok.

Långt stripigt halvflottigt hår, njaa, jag ville ju ha samma sköna lockar som David Coverdale och Joey Tempest. Bokade tid till en frisersalong där jag skulle permanenta mitt hår. Denna nya look skulle implementeras till alla hair-metal låtar som släpptes i mitten av 80-talet.

På pappret såg det optimalt, men i verkligheten hamnade jag hos en frisörska som missade en vital bit i permanentprocessen. Att inte låta lite hår vara kvar vid pannan resulterade i att allt hår permanentades, vilket innebar att även vid pannan krulla sig. Effekten blev att det såg ut som en peruk.

Denna traumatiska händelse satte sina spår. Däremot blev den andra permanenten klockren -  Learning ny doing

Ett av de hairmetal banden som jag dyrkade mest och bäst var White sister. Tyvärr led deras deras självbetitlade album från 1984 av en halvtaskig produktion, något som devalverade helheten. Plattan var inte heller helgjuten. Dock innehöll alstret fyra groteskt grymma låtar, med stark betoning på groteskt.

Dessa fyra var: ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right, ” Can´t say no” och ”Promises” – melodic pomp rock av ädlaste valörer. Refrängerna var top notch, melodierna made in heaven och musiker som alla var i zonen.

Uppföljaren Fashion by passion kom ut två år senare. Den genomsyrades utav ett bättre produktionslandsskap, dock var kvaliteten inte alls lika hög.

På detta album trängdes två låtar om uppmärksamheten – ”April” och ”Until it hurts”. Hollywoodkillarna släppte tyvärr inte några fler studioalbum. Jag fick förövrigt lite Y & T vibbar av White sister, vilket är en megastjärna i mitt AOR-anteckningsblock.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Jag är i grund och botten en AOR-gubbe. Att snubben som sjunger på det man lyssnar på verkligen kan sjunga är en övertygelse i den högre skolan. En halvtaskig sångare kan stjälpa de allra bästa låtarna.

Dock är det en sanning med modifikation utifrån ett Accept perspektiv. Albumet Restless and wild från 1982 skakade min själ i grundvalarna.

Låten ”Fast as a shark” var och är helt gudomlig. Att påstå att Udo Dirkschneider sjunger bra är en grav överdrift. Dock passar han som handen i handsken på Accepts låtar, trots att han kväker fram meningarna.

Accept lade musikerkarriären på hyllan 1996 med albumet Predator. Mark Tornillo från TT Quick tog över mickstativet 2010 när Acceptgrabbarna injicerande sprillans ny musik.

Albumet titulerades Blood of the nations och var ett riktigt höjdaralbum. Att ersätta Udo var inte det lättaste, men Mark Tornillo gjorde det med bravur. Han var som skapt för att sjunga med Accept. Det måste ha varit en av de bästa vokalistrockaderna i rockvärlden.

Blood of the nation måste i viss mån också tituleras som ett av de bättre comebackalbumen i hårdrockvärlden med Treat och Pretty Maids, pånyttfödelse kallas det väl. Albumets avslutande låt ”Bucketful of hate” var i mina öron plattans starkaste lysande stjärna.

Det är ett smärre under att den är en av de minst streamade låtar på Blood of the nations. För mig är det en av de bästa låtarna som bandet ynglat av sig. Den står sig väl rustad mot klassiker som ”Fast as a shark” och ”Metal heart”.

Som sagt, vilken jäkla låt helt enkelt!

I Frankrike bor det 68 miljoner människor och är till ytan Europas tredje största land efter Ryssland och Ukraina. Hårdrocken lever dock en tynande tillvaro. Shakin´street, Fairyland, Heavenly, Vulcain, Gojira, Archange, Nightmare och Steel angel är några band som jag vet härstammar från detta grodätande land.

Från samma land kommer också halvgrowlande Adagio. Deras debutalbum släpptes 2001 och döptes till Sanctus ignis. Deras comebackalbum titulerades till Life och gavs ut så sent som 2017. Ett album som för övrigt finansierades via crowdfunding.

Bandets motorer är gitarristerna Stéphan Forté och Franck Hermanny, I bandet har två svenskar medverkat, dels keyboardvirtuosen Rickard  Andersson, dels sångesset Mats Levén.

Gillar man vår egen Yngwie Malmsteen och Symphony X så tycker man helt enkelt om Adagio.

På fransosernas fjärde album Archangels in black sjöng Gus Monsanto (Revolution Renaissance, Firestone, Human fortress) vilken efterträdde britten David Readman (Pink cream 69, Almanac, Voodoo circle).

På detta för övrigt braiga album återfanns ”Vamphyri”. Att den plockade upp ett vampyrtema var en ren skär bonus.

Tyngd, melodi och en klockren refräng malde ner sina lyssnare  till nanopartiklar. Så djäkla tungt, så djäkla maffigt, så djäkla bombastiskt – pure fucking magic!

Danmark har gett oss musikälskare många minnesvärda akter. Volbeat, Pyramaze, Artillery, D-A-D, Fate, Mercyful Fate, Skagerack och självklart the kings of hardrock, Pretty Maids.

Ett annat danskt band som jag fick upp ögonen för var Royal Hunt. Dessa danskar har sedan 1991 till 2022 hunnit släppa 16 stycken studioalbum. Det albumet som fick mina ögonbryn att höjas var deras tredje som titulerades Moving Target som kom ut 1995.

Trots oändligt med rap och grunge 1995 släppte också dessa grupper nytt material. Atlantic, Ozzy Osbourne, The Storm, Dream Theater, Yngwie Malmsteen, Vanden plas, Savatage, Talisman, Heartland, Ayeron, Fair Warning, Harem scarem, för att nämna några guldklimpar det året.

Jag kommer så väl ihåg när jag för första gången hörde inledningslåten ”Last Goodbye”. Det var som en vänsterjabb i solar plexus. Den uberblytunga produktionen, sången, melodin och den klockrena refrängen var som ett enda metal-spa. Alla ingredienserna var upprinnelsen till en riktigt hårdrock-hit, en som fungerar lika effektivt idag som när den kom ut.

Tyvärr har deras 16 album varit diaboliskt ojämna parallellt som de har i mina öron haft väldans svårt att inte typ låta likadant. Det förtar dock inte min upplevelse av ”Last goodbye”. Den kommer alltid att finnas bland de 100 bästa hårdrocklåtar som kreerats.

Det är inte så många band som tagit upp Yngwie Malmsteens patenterade neo-classic metalpinne. Numera sjunger han såväl som producerar sina egna alster…tyvärr. Det öppnade ju upp fältet för narcissiska konkurrenter.

Tyska At Vance var dem som förde facklan vidare med svenska Stormwind. En annan akt var belgiska gitarronanisten Dushan Petrossi. Hans band heter Iron Mask. Debuten skedde 2002 via Revenge is my name och han sjunde verk Masters of masters släpptes 2020.

Mannen bakom gitarren har skapat en hel del guldkorn. Inget var dock lika bländade som låten med ett stort L i – ”Holy war” från albumet Hordes of the brave.

På det albumet medverkade även den svenska keyboardistvirtuosen Rickard Andersson. Densamme  har medverkat i grupper som Majestic, Time Requiem, Space  Odyssey, Karmakanic, Evil Masquerade, Adagio och Silver Seraph, idel neo-classic grupper. Förresten, vart har den killen tagit vägen?

Som sagt, vill man ha sin Yngwie marinerad i chili då är det bara att navigera till inledningslåten ”Iron Mask”. Det är Yngwie på steroider!

Jag tyckte den var bra när den kom, men tycker nästan att den är ännu bättre idag, 16 år efter Hordes of the brave släpptes. Det bara är en låt som man rankar på sin 100 bästa i topp Spotifylista och dylikt. En låt som sticker ut över mängden, en låt som utan svårigheter ersätter barndomens snuttefilt.

Det bara är Dushans magnum opus; det bästa han någonsin kreerat – belgiskt härdat stål. 

Satan vad jag diggade Wings of tomorrow när den kom ut. Det samexisterade så många klassiker på det albumet så att man blev vimmelkantig. Utifrån mina öron ett av deras bästa.

Dock var jag ett tvättäkta Treat-fan, vilket innebar att jag hellre föredrog Treat, framför Europe. Ungefär som Beatles-Rolling Stones, Blur – Oasis, Elvis – Tommy Steel, Gyllene Tider – Noice och Sean Banan - Anna Book.

Europes återföreningen skedde 2004 via Start from the dark där återigen gitarrfantomen John Norum var back in business. Den plattan gav och tog, med stark betoning på tog.

Efterföljande alster Secret Society passade mig däremot helt perfekt; vilket djävulskt periodvis skönt album, trots att de ”inte lät som Europe”.

Inledningslåten tillika titellåten berörde mig inte nämnvärt till skillnad ifrån spår två. ”Always the pretenders” har bara det man kan önska sig av en hitlåt. Vi scrollade ner till nästa braiga låt; den halvlugna: ”Wish I could believe”.

Efterkommande ”Let the children play”, precis som ”Human after all” var båda bra låtar. Men det är i ”Love is the enemy” som det hettade till ordentligt. Den följdes tätt efter av ”A mothers son”. En ballad sak som helt enkelt kunde beskrivas som lugn och sansad, på ett positivt sätt.

”Forever travelling” och ”Brave and beautiful soul” fyllde sina funktioner. Albumet avslutades med smarriga ”Devil sings the blues”. Trots titeln uppskattades avrundande alster till fullo.

Som sagt, min upplevelse av Upplands Väsby grabbarna sjunde platta var klart över medel. Jag tycker den är sjukt underskattad.

Europe känns fortfarande vitala och fräscha, dock önskar jag att de kunde släppa en äkta Europeplatta, det vill säga inte såsiga bluesrockiga låtar utan märkbara refränger. Nya singeln ”Hold your head up” visade tyvärr prov på ovanstående.

Rammstein eller Scorpions? Den gemensamma nämnaren är att de är tyskar. Dit räknas även Pink Cream 69. Gruppen har släppt hela 12 album mellan 1989 och 2017.

Deras jämnaste alster är Electrified (1998) tätt följd In10sity (2007) samt Sonic Dynamite (2000).

Mina kvalitetsmåttstockar heter Masterplan och Firewind. Jag har inga som helst problem med att implementera in detta album till de tyska och grekiska kolosserna.

Pink Cream 69 bildades 1987 i Karlsruhe av Andi Deris, Dennis Ward, Kosta Zafiriou och Alfred Koffler. Kosta är av grekisk härkomst och Dennis Ward är av amerikansk ursprung.

Andreas ”Andi” Deris greppade Helloweenbetet när de sökte med ljus och lykta över en ny sångare. Han slutade 1994. Britten David Readman tog över mickstativet.

Dennis Ward är numera fast medlem i Magnum och svingar drakoniskt sina piskor och styr det mesta i projektet Khymera. Hans skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock, beroende vilken vinkel man vill beskåda det hela från.

Förutom att agera pisksnärtsutdelare är tyskamerikanen multiinstrumentalist, en gudabenådad producent, och utifrån Khymera, en överdjävlig sångare. Den vokala biten har han skött sedan platta nummer två.

Tillbaka till Pink cream 69. Albumet Electrified var nästintill flawless, det vill säga raka motsatsen till en ren transportsträcka. Produktionen var krispigare än KFC.

David Readman sjöng lungorna av sig i låtar som var påträngande starka. Den inledande trippeln med ”Shame”, ”Stranger in time” och ”Break the silence”  var rakbladsvass.

I ”Over the fire” höjde grabbarna tempot rejält. På efterkommande ”Losing my faith” avlossade tyskarna ytterligare örongodis.

Som sagt detta var ett album som var bra rakt igenom.

Plattan efteråt, Sonic Dynamite hade två riktiga käftsmällar ”Seas of madness” & ”Speed of light”

Låtordning

Shame

Stranger in time

Break the silence

Electrified

Over the fire

Losing my faith

Higher kind of life

Burn your soul

Rocket ride

Best for you

Gone again

Det ena utesluter inte det andra. Jag uppskattar verkligen Ozzy i Black Sabbath, men föredrar definitivt både Dio såväl som Tony Martin.

För mig är The Headless cross  (1989) och Tyr (1990) två av bandets mest underskattade album.

Första gången jag hörde Headless cross var i paritet med en utomjordisk upplevelse eller en regional själavandring.

Att omslaget också var råcoolt förstärkte den känslan. Det keltiska korset är en av de mest välkända irländska symbolerna och förekommer ofta på kyrkogårdar, offentliga monument, konstverk och i modebranschen.

Även om dess ursprung är omtvistat är det fortfarande en kristendomssymbol med hedniska associationer. Det är också en populär symbol för irländsk stolthet. Definitivt en utmanare till både Leprechaun och fyrklövern.

Jag hade förmånen att  se Black Sabbath på Cirkus 1995 med just Tony Martin bakom mickstativet. Är det någon som legitimeras att få göra ”djävulstecknet” så är det han och Dio. Den sistnämnde har av naturliga skäl avpolletterat sig själv.

Titellåten var verkligen som en jabb i solar plexus.  Den skar igenom ben som märg och var såväl mörk och tung på samma gång. Hela albumet är för övrigt en uppvisning av kvalité i den högre metalskolan. Dock var jag lite extra svag för ”Kill in the spirit world”.

Albumet var lite evil, på ett vuxet sätt, vilket var en komplimang.

Året efter landade Tyr på skivdiskarna. Ett schizofrent grymt album, dock inte lika urstarkt som The Headless cross. Omslaget var däremot mer estetiskt tilltalande, trots avsaknaden utav det keltiska korset.

Inledande ”Anno Mundi” var detta albumets svar på ”The headless cross” – pure magiskt. Scrollade man ner till låt tre, ”Jerusalem” så fick man nästa strokeförnimmelse.

Tony Martin sjöng för övrigt lungorna ur sig på båda verken – a perfect match – Martin & Black Sabbath (ej förväxlas med Marcus & Martinus).

The Headless cross

The gates of hell

Headless cross

Devil & daughter

When death calls

Kill in the spirit world

Call of the wild

Black moon

Nightwing

Tyr

Anno mundi

The law maker

Jerusalem

The sabbath stones

The battle of Tyr (instrumental)

Odin´s court

Vallhalla

Feels good to me

Heaven in black

Mats Levén, Göran Edman, Joe Lynn Turner, Mark Boals och  Jeff Scott Soto. Vad har de gemensamt? Förutom att vara rakbladsvassa vokalister har alla skött mickstativet hos Yngwie Malmsteen.

Yngwie har för mig alltid varit en husgud av rang. Från den nästintill instrumentala självbetitlade debuten, till Alchemy, som släpptes 1999. Därefter blev hybrisen för stor, när han dels skulle producera, dels sjunga på sina musikaliska verk.

Det fanns ett högre syfte med att fronta bandet med diaboliskt starka vokalister. Yngwie sjunger väl okey, men är ljusår ifrån ovanstående sångare. Precis samma sak när det kommer till produktionen på albumen; det låter för taskigt helt enkelt.

Detta tar dock inte bort den historiska aspekten. Varje album från 1984 har varit som ett nytt kapitel musikaliskt, lite beroende vem som satt på vokalisttronen.

Jeff Scott Soto perioden var  en positiv härdsmälta, precis som Mark Boals på Trilogy. Efterkommande  Odyssey med Joe Lynn Turner var ett mästerverk. Därefter sjöng Göran Edman på Eclipse och Fire and Ice.

Fire and Ice från 1992 innehöll bland annat ”How many miles to Babylon”, ”Cry no more”, ”No mercy” och ”Final curtain”. Det var ett ruskigt starkt album; dock rankar jag Eclipse ännu högre.

På Eclipse var det bara ”Bedroom eyes” som jag inte gillade; därutöver var det pure fucking magic. Vi pratar inte om bara bra låtar, utan uber-gudomliga sådana.

Halv-hiten ”Making love” agerade hare framför ännu bättre låtar.  Var man ett fan av Rainbows -”Kill the king” så fick man sitt lystmäte infriat via ”Motherless child” och ”Demon driver”.

Smörgåsbordets tre starkaste lysande stjärnor var mittpartiet med ”Devil in disguise”, ”Judas” och ”What do you want”. Bättre än såhär blev det inte!

Ville man ha sin neo-classic metal griljerad i mäktiga melodier, förföriska refränger och gitarronani på högsta nivå, så var Eclipse the answer.

Line-up

Göran Edman – sång

Yngwie Malmsteen – gitarr, sitar

Mats Olausson – keyboard

Svante Henryson – – bas, cello

Bo Werner – trummor

Låttitlar

Making Love

Bedroom eyes

Save our love

Motherless child

Devil in disguise

Judas

What do you want

Demon driver

Faultline

See you in hell

Eclipse