Author Archive

Hårdrock kan verkligen betyda olika för olika människor. För någon är Revolution Saints hårdrock, för andra är Bathory bandet för dagen. Subgenrerna i hårdrocken är många; AOR, Death metal, västkust, black metal, glamrock, power metal, sleaze och dylikt.

Jag är i grund och botten en AOR-kille. Det innebär dock inte att jag förkastar alla andra undergenrer. Jag gillar de mesta när det kommer till tunga gitarrer och skönsång.

En subgenre som jag egentligen borde dyrka är progmetal, men så är inte fallet. För mig låter det bra på ytan, men låtarna i sig har så svårt att sätta sig. Allt låter typ likadant och avsaknaden av adekvata refränger blir frustrerande.

Ett band som kategoriseras som proggmetal är brittiska Threshold. Jag upplever att de balanserar på rätt sida om den tunna proggstrecket. De vill inte bara ”briljera”. De vill både briljera och skapa minnesvärda låtar. Det är i min värld inte alltför vanligt i en genre som tycks sky refränger likt elden.

Bandet släppte sitt första album 1993 kallad Wounded. De har under sin livstid hunnit släppa 12 studioalbum varav den senaste döptes till Dividing lines (2022).

Jag kom i första hand i kontakt med Threshold via deras 8:e album Dead Reckoning (2007). Den låten som öppnade dörren för mig var ögontjänaren ”Slipstream”. Det var alltså möjligt att kunna kombinera proggiga tongångar och samtidigt ha med refränger.

Därefter har de fungerat som en hovleverantör av kvalitet i genren. Alla album har inte varit helgjutna, men några killers per album har de alltid kläckt ur sig, med stark betoning på killers.

På March of the progress (2012) hittade vi sanslösiga ”Return of the thought police”, ”The hours” och ”Staring at the sun”.

Två andra explosiva hits återfanns på deras senaste album Dividing line, dels  ”Silenced”, dels ”The domino effect”.

En i samma kaliber fann vi på albumet Hypothetical (2001). Låten i fråga var inledande ”Light and space”.

Ville man ha sina låtar marinerade i guld så fanns det en låt på Subsurface (2004) som kunde besitta berg: ”Ground control”.

På For the journey från 2014 samexisterar låtarna: ”Watchtower on the moon” och ”Turned to dust”.

”Small dark lines” och ”Stars and satelites” fanns med på Legends of the shire från 2017.

Genialiskt är ett starkt epitet, men när Threshold är som allra bäst så är de faktiskt just geniala. Att de är så groteskt underskattade är egentligen helt osannolikt.

Vilka jäkla låtar helt enkelt!

Djäklars vad hårdrock kan vara befriande ibland! Man kan sitta med en hjord av existentiella grumlingar, för att i nästa ögonblick stampa takten av sig till ylande gitarrer och skönsång.

Jag inledde mitt hårdrocklyssnande som många andra med att lyssna på KISS, och självklart införskaffades deras album. Rainbow smög sig på mig, och lite senare Y & T, Savatage, Black Sabbath (Dio-eran) och Def Leppard.

Därefter var jag fast såväl musikaliskt som ekonomiskt. Samlare eller hoarder? En berättigad fråga, men samlare låter bättre än hoarder. Det mest troliga är nog en kombination av de båda begreppen. Jag kom upp i 16 skivbackar sprängfyllda med vinyler

Förresten vad är en hoarder för något? Vad är samlarsyndrom?

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, men allt samlande ser inte likadant ut. I det engelska språket finns det två ord för samlande: ”collecting” och ”hoarding”.

En ”collector” är en person som samlar på en eller flera typer av saker – det kan vara modellbilar, frimärken, fågelböcker, kapsyler, gamla leksaker, ja, egentligen vad som helst – och vars samlingar utmärks av ordning och organisation. Den som samlar på det här sättet är ofta stolt över sina samlingar och visar gärna upp dem.

En ”hoarder”, det vill säga en person med patologiskt samlande, samlar på ett annat sätt. Det patologiska samlandet kännetecknas av en ansamling av saker – det kan vara i hemmet, på kontoret, i bilen eller i andra utrymmen – som gör det svårt att röra sig obehindrat och att använda utrymmen, möbler, och sådant som spis, kylskåp, diskbänk, handfat, badkar och toalett till det de är avsedda för.

Om levnadsutrymmena inte är stökiga och överhopade hos en person med patologiskt samlande beror det på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter). Andra benämningar för patologiskt samlande är ”samlarsyndrom”, ”samlarmani”, ”sjukligt samlande”, ”hoarding”, ”tvångsmässigt samlande” och ”tvångssamlande” (lånat från OCD-förbundet).

Man kan likt mig själv självklart vara en hoarder, trots att man har sin full kontroll på sin vinyl eller CD-samling.  Jag samlade ju också på Kerrang, Sweden rock magazine med flera. Summan av alla prylar var  i min mening ett hoardinguppförande.

Min CD-samling blev efter ett antal år större än min vinylsamling. Jag har inte vågat mig på att räkna antalet, men minst åtta Billyhyllor gick det åt. Min fru och mina barn var måttligt roade av dessa spaltmeter.

Jag märkte att jag köpte nya cd som medförde massvis av oöppnade sådana. Jag hade inte tid att lyssna på all denna musik vars nya högar växte sig starkare för varje månad. Parallellt gick det åt sjukt mycket cash till att underhålla min samling.

För några år sedan bestämde jag mig bara för att upphöra med mitt samlandet. det var ohållbart att lägga så mycket plats, tid och pengar på något som jag inte hade tid att lyssna på.

Hur skulle jag klara mig utan kickarna som det dysfunktionella beteende genererade i? Ärligt, det var inget problem som helst, oväntat nog. Har faktiskt bara köpt en platta och det var en signerad Gathering och kings CD.

Jag har tidigare skrivit om de 30 bästa albumen före och efter 2000-talet, men det var i genren AOR/Melodiös  hårdrock. De lite tyngre plattorna fick inte plats på dessa eminenta liststruktureringar.

Vart gränsen för vad som är melodiös hårdrock, tung melodiös hårdrock; vad som kan kategoriseras till hårdrock kan man tvista hur mycket som helst om. På denna lista över de 50 bästa hårdrockalbumen på 2000-talet in skulle jag vilja implementera Harem Scarem och Nestor, men hur mycket hårdrock är dem?

Vissa låtar är tyngre, medans helheten osar för mycket pure melodic rock, därav att de blev bortplockade, men det satt långt inne. Ett annat krav var att de som samsades på listan skulle vara helgjutna, det vill säga att de flesta låtar var bra.

Jag är inte en power metal kille, något som avspeglar sig på listan. Growl är något jag inte överförtjust i, bara i måttliga mängder. Symphonic metal är inte heller någon riktigt paradgren. Jag nöjde mig med två, Delain och Within Temptation.

Tyskar (12 stycken) och svenskar (16 stycken ) dominerade denna eminenta lista fullständigt. Det mest gångbara året var 2007: Lions Share, Gotthard, Within Temptation, Pink Cream 69, Scorpions, Thunderstone, The Poodles och Axxis; det vill säga hela åtta album från detta magiska musikår.

Albumen är inte rangordnade

Masterplan – Masterplan (Germany/2003)

Masterplan – Aeronautics  (Germany/2005)

Firewind – The Premonition (Grekland/2008)

Firewind – Firewind (Grekland/2020)

Pretty Maids – Motherland (Denmark/2013)

Pretty Maids – Pandemonium (Denmark/2010)

Lions share – Emotional coma (Sweden/2007)

Lions share – Dark hours (Sweden/2009)

Cyhra – Letters to myself (Sweden/2017))

Cyhra – No halos in hell (Sweden/2019)

Within temptation – The unforgiving (Nederländerna/2011)

Within temptation – The heart of everything (Nederländerna/2007)

Treat – Coup the grace (Sweden/2010) 

Treat – Tunguska (Sweden/2018)

Gotthard - Domino Effect (Schweiz/2007)

Crashdiet – Automaton (Sweden/2022)

Eclipse – Armageddonize (Sweden/2016)

Kamelot – Karma (USA/2001)

Volbeat – Servant of the mind (2021/Denmark)

Pink cream 69 - In10sity (Germany/2007)

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2020) 

Nightwish – Once (Finland/2004)

Scorpions - Humanity – Hour 1(Germany/2007)

H.E.A.T. – II – (Sweden/2020)

The Ferryman – A new evil (Sweden/2019)

Delaine – We are the others (Nederländerna/2012)

Thunderstone - Evolution 4.0 (Finland/2007)

Accept – Blood of the nations (Germany/2010)

Unity – Pride (Germany/2020)

The Poodles – Sweet trade (Sweden/2007)

Allen/Lande – The battle (2005/Sweden)

Winger – Karma (USA/2009)

Shakra – Everest (Schweiz/2009)

Pain – Nothing remains the same (Sweden/2002)

Triosphere – The heart of the matter (Norway/2014)

Kissin Dynamite – Ecstasy (Germany/2018)

Axxis – Doom of destiny (Germany/2007)

Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020)

Avantasia – The metal opera, Pt. 1 (Germany/2001)

Threshold – Dead reckoníng (England/2010)

Nils Patrik Johansson – The great conspiracy (2020/Sweden)

Edguy – Mandrake (Germany/2001)

Primal Fear -  Seven seals (Germany/2005)

Shinedown – Amaryllis (USA/2012)

Khymera – Master of illusion (USA/2020)

Halestorm – The strange case of… (USA/2012)

At Vance – Only human (Germany/2002)

Six: A.M. – This is gonna hurt (USA/2011)

Spektra – Overload (Brasilien/2021)

Pyramaze – Epitaph Denmark/2020)

Är det möjligt att få ångest av att något låter för bra? Fibromyalgi eller bara allmänt ont i kroppen?  If riffs could kill; egentligen är det bara Magnus Karlsson och Gus G som är kapabla att frambringa euforisk hårdrockasketism på den nivån.

Magnus Karlsson ligger bakom käftsmällar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Codex, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville. Hearthealer och Starbreaker.

Likt en Max Martin på speed drejar han fram hits, ungefär som vi andra konsumerar kebabpizzor. Mini Malmsteen har funnit en ovärderlig glitch mellan A.O.R. och den melodiska hårdrocken. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt eget hårdrockuniversum.

Multiinstrumentalist Manus Karlsson (Primal fear) ligger också bakom ett annat projekt som går under namnet The Ferryman.

Den sjungande parten i konstellationen heter Ronnie Romero. Chilenaren har i mitt tycke blivit  aningen överexploaterad med grupper som Lords of Black, Rainbow, Sunstorm, Ronnie Romero solo, Michael Schenker group och Elegant Weapons i sitt CV. Lite som typ Jorn blev.

Bakom trummorna fann vi Mike Terrana som figurerat i grupper som bland annat Yngwie Malmsteen, Artension,  Masterplan, Axel Rudi Pell och Rage.

Projektet har släppt tre album; debuten 2017, uppföljaren A new evil 2019 samt One more river to cross från 2022. I mina öron är A new evil deras magnum opus; ett helgjutet album.

Om jag måste gallra mellan godbitarna på plattan så utkristalliseras ”Don´t stand in my way”, ”Bring me home”,  ”A new evil”, ”The night people rise”, ”Save your prayers”, ”Heartbeat”, ” Our  own heroes”, ”No matter how hard we fall” och ”You against the world”.

Som sagt, vill man ha en Yngwie Malmsteen 2.0, eller 3.0 så lär man inte bli besviken på The Ferryman.

En tvättäkta klassiker helt enkelt

Innan rap och grungen tog kål på hair metal eran så han Louisianabördiga Lillian Axe släppa sitt Magnum opus Love + War (1989).

Samma år släpptes bland annat instant klassiker som Bad English – 1:st, FM – Though it out, Giant – Last of the runaways, Robin Beck – Trouble or nothing, Strangeways – Walk in the fire, Black Sabbath – The Headless cross och Whitesnake – slip of the tongue.

Melodirockarna Lillian Axe har hunnit att släppa 10 studioalbum varav den senaste 2022. Love + War var långtifrån helgjuten, men innehöll en knippe riktiga guldkorn.

De två starkaste lysande låtarna var ”All´s fair in love and war” och ”The world stopped turning”.

Brottarhits och anthems, kalla dem vad ni vill, men rakbladsvassa var dem helt enkelt.

Bakom dem skuggade ”She likes it on top”, ”Ghost of winter” och ”Show a litle love”.

Grekisk hårdrock är väl inte det man mest förknippar med mångfald. Firewind är däremot och slåss med de allra största i genren. Tzatsikigrabbarna bildades av hövdingen Gus G 1998, deras debut kom ut 2002, nästa år kommer för övrigt deras 10 studioalbum ut.

Jag fick upp ögonen för bandet 2008 via albumet The Premonition (deras femte). Därefter har de alltid varit ett av mina allra största favoband. Jag rankar plattan som bland det bästa som släppts på denna sida av 2000-talet.

Detsamma gäller i lika hög grad albumet Firewind från 2020 (deras 9:e), trots mer aggressivitet och mindre AOR.

På Premonition samsades drakoniska gitarrer med uppviglande keyboards och melodier att döda till. ”Svenske” Apostolos ”Apollo” Papathanasiou  (Gathering of kings, Majestic, Time Requiem, Spiritual Beggars, Evil Masquerade, Meduza) skötte för övrigt mickstativet på denna magnifika platta.

Jag var som sagt väldigt förtjust i att melodierna sattes i främsta rummet i kombination med de uberhookiga refränger, där även lite AOR kunde skönjas.

De fyra första låtarna lade ribban bestickande högt: ”Into the fire”, ”Head up high”, ”Mercenary man” och ”Angels forgive me”.  Den sistnämnda måste tituleras som en av de 50 bästa låtarna som kreerats på 2000-talet.

Det räckte inte med det. utan covern på ”Maniac” måste stringent utkristalliseras till en av de bästa covers som någonsin gjorts. Originalet sjöngs av Michael Sambello och soundtracket till Flashdance släpptes så tidigt som 1983.

Plattans enda ballad ”My loneliness” var dessutom en näsduksskrynklare av rang.

I mina öron är Gus G lite av en värdig arvtagare till Yngwie Malmsteen, lite som han kunde ha låtit om han inte valt att sjunga såväl som att producera sina egna alster, typ en Yngwie 2.0.

Satan vilken best till album The Premonition var och är, en tvättäkta sådan dessutom!

Jag är inte kristen, men inte heller ateist. Istället sällar jag mig till agnostikerna. Lite kortfattat innebär det att jag helgarderar mitt liv genom att varken säga bu eller bä. Finns Gud så finns han, finns han inte så finns han inte.

1982 skedde dock något magiskt, något som skulle kunna känneteckna känslan av att bli frälst. Jag besökte en AOR-polare, som nyligen införskaffat Magnum – Chase the dragon. Hela den eftermiddagen präglades av ubereufori, med stark betoning på just ubereufori.

Dagen efter gick jag och köpte ett eget exemplar på Åhlens. De tre låtarna som fick mig att bli den bästa versionen av mig själv när det kom till luftgitarrviftande var: ”Soldier of the line”, ”The spirit” och ”Sacred hour”.

Holy moly vilka vulkaniska skapelser! Att desarmera dem på sin egna skivspelare var som att träda över till andra sidan. De tre är lika bra nu som då – pure magic i kubik.

Förutom dessa ouppnåeliga låtar gillade jag verkligen ”On the edge of the world” och ”The teacher”. Att omslaget korrelerade till musiken gjorde inte saken sämre. Konstnären  Rodney Matthews fantastiska sci-fi/fantasy var pricken över i:et. Det var förövrigt hans första med Magnum, men långt ifrån det sista.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Ibland dyker de bara upp, låtar som etsar sig fast i pannloben. Att ens försöka mota bort dem är liktydigt med en kognitiv dissonans. Två sådana goda exempel återfinns på Q5 debutalbum  Steel the light som kom ut 1984.

Allt var inte grunge som glimrade från Seattle. Q5 visade vart hårdrockskåpet skulle stå.

Gruppen ynglade av sig 3 album varav deras senaste släpptes av Frontiers 2016. Ojämnhet skulle man kunna titulera gruppens musikaliska framfart. På debuten var det bara två magiska låtar.

Därutöver gillade jag ”Missing in action”, resten var inte riktigt my cup of thee.

En av de två var titellåten ”Steel the light”. Så sjusärdeles blytungt! Så melodiskt och så episkt. Refrängen var snudd på perfektionism.

Den andra låten som jag vill lyfta fram är ”Lonely lady”. Vill man ta i så skulle man kunna kalla den AOR, i vilket fall som helst hair metal.

Diskrepansen mellan dessa guldkorn och resten av materialet var som sagt anmärkningsvärt stort.

Både ”Steel the light” och ”Lonely lady” var så kallade  brottarhits eller hårdrockanthems. Kalla de vad ni vill, men höjde sig över mängden gjorde de. De har för evigt ristat in sig i min hårdrocknotbok.

Långt stripigt halvflottigt hår, njaa, jag ville ju ha samma sköna lockar som David Coverdale och Joey Tempest. Bokade tid till en frisersalong där jag skulle permanenta mitt hår. Denna nya look skulle implementeras till alla hair-metal låtar som släpptes i mitten av 80-talet.

På pappret såg det optimalt, men i verkligheten hamnade jag hos en frisörska som missade en vital bit i permanentprocessen. Att inte låta lite hår vara kvar vid pannan resulterade i att allt hår permanentades, vilket innebar att även vid pannan krulla sig. Effekten blev att det såg ut som en peruk.

Denna traumatiska händelse satte sina spår. Däremot blev den andra permanenten klockren -  Learning ny doing

Ett av de hairmetal banden som jag dyrkade mest och bäst var White sister. Tyvärr led deras deras självbetitlade album från 1984 av en halvtaskig produktion, något som devalverade helheten. Plattan var inte heller helgjuten. Dock innehöll alstret fyra groteskt grymma låtar, med stark betoning på groteskt.

Dessa fyra var: ”Straight from the heart”, ”Love don´t make it right, ” Can´t say no” och ”Promises” – melodic pomp rock av ädlaste valörer. Refrängerna var top notch, melodierna made in heaven och musiker som alla var i zonen.

Uppföljaren Fashion by passion kom ut två år senare. Den genomsyrades utav ett bättre produktionslandsskap, dock var kvaliteten inte alls lika hög.

På detta album trängdes två låtar om uppmärksamheten – ”April” och ”Until it hurts”. Hollywoodkillarna släppte tyvärr inte några fler studioalbum. Jag fick förövrigt lite Y & T vibbar av White sister, vilket är en megastjärna i mitt AOR-anteckningsblock.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Jag är i grund och botten en AOR-gubbe. Att snubben som sjunger på det man lyssnar på verkligen kan sjunga är en övertygelse i den högre skolan. En halvtaskig sångare kan stjälpa de allra bästa låtarna.

Dock är det en sanning med modifikation utifrån ett Accept perspektiv. Albumet Restless and wild från 1982 skakade min själ i grundvalarna.

Låten ”Fast as a shark” var och är helt gudomlig. Att påstå att Udo Dirkschneider sjunger bra är en grav överdrift. Dock passar han som handen i handsken på Accepts låtar, trots att han kväker fram meningarna.

Accept lade musikerkarriären på hyllan 1996 med albumet Predator. Mark Tornillo från TT Quick tog över mickstativet 2010 när Acceptgrabbarna injicerande sprillans ny musik.

Albumet titulerades Blood of the nations och var ett riktigt höjdaralbum. Att ersätta Udo var inte det lättaste, men Mark Tornillo gjorde det med bravur. Han var som skapt för att sjunga med Accept. Det måste ha varit en av de bästa vokalistrockaderna i rockvärlden.

Blood of the nation måste i viss mån också tituleras som ett av de bättre comebackalbumen i hårdrockvärlden med Treat och Pretty Maids, pånyttfödelse kallas det väl. Albumets avslutande låt ”Bucketful of hate” var i mina öron plattans starkaste lysande stjärna.

Det är ett smärre under att den är en av de minst streamade låtar på Blood of the nations. För mig är det en av de bästa låtarna som bandet ynglat av sig. Den står sig väl rustad mot klassiker som ”Fast as a shark” och ”Metal heart”.

Som sagt, vilken jäkla låt helt enkelt!

I Frankrike bor det 68 miljoner människor och är till ytan Europas tredje största land efter Ryssland och Ukraina. Hårdrocken lever dock en tynande tillvaro. Shakin´street, Fairyland, Heavenly, Vulcain, Gojira, Archange, Nightmare och Steel angel är några band som jag vet härstammar från detta grodätande land.

Från samma land kommer också halvgrowlande Adagio. Deras debutalbum släpptes 2001 och döptes till Sanctus ignis. Deras comebackalbum titulerades till Life och gavs ut så sent som 2017. Ett album som för övrigt finansierades via crowdfunding.

Bandets motorer är gitarristerna Stéphan Forté och Franck Hermanny, I bandet har två svenskar medverkat, dels keyboardvirtuosen Rickard  Andersson, dels sångesset Mats Levén.

Gillar man vår egen Yngwie Malmsteen och Symphony X så tycker man helt enkelt om Adagio.

På fransosernas fjärde album Archangels in black sjöng Gus Monsanto (Revolution Renaissance, Firestone, Human fortress) vilken efterträdde britten David Readman (Pink cream 69, Almanac, Voodoo circle).

På detta för övrigt braiga album återfanns ”Vamphyri”. Att den plockade upp ett vampyrtema var en ren skär bonus.

Tyngd, melodi och en klockren refräng malde ner sina lyssnare  till nanopartiklar. Så djäkla tungt, så djäkla maffigt, så djäkla bombastiskt – pure fucking magic!