Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

1. Avantasia
2. Rick Springfield
3. Treat
4. Accept
5. Asia
6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

•  Bord medtages.
•  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
•  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
•  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
•  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
•  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
•  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

Ljusår bättre än tidigare

Det är lätt att raljera över idiotiska tilltag som man förmodar skett utan att veta dess egentliga ursprung eller syfte: som exempelvis att fälla ett kluster av gamla vackra träd. Förhoppningsvis var dessa kronjuveler ändå på väg att dö. I vilket fall som helst lär inte jag sakna de ytor dessa nedfällda tingestar förmörkade, och där horder av alkoholister hade ett av sina nästen. Nu har istället Norrköping kommun öppnat upp den gröna lungan i city och dessutom planerat ett mångfald av  träd, vilka i framtiden lär bli minst lika stolta som sina företrädare var.

Det var fullsmockat med människor runt den nya parkanläggningen. Förutom ett adekvat delfinrace för förskolebarnen höll de projektansvariga några korta och koncista invigningstal. Invigningen per definition skedde exakt klockan 10.09. Efter den högtidliga processen planterades fisk i Strömparksbäcken med förhoppning att fisken ska återvända under kommande vårar.

Tyréns som varit med och omgestaltat Strömparken har medverkat från skiss till bygghandling tillsammans med fiskeexperter och konstruktörer. Syftet var att bygga parken för att anlägga en fiskväg för lax och öring, och samtidigt skapa nya attraktiva parkområden och en lekmiljö för barn. Något jag verkligen måste tillstå att de lyckats med: unikt, originellt och estetiskt tilltalande.

Ulrica Heidesjö, landskapsarkitekt på Tyréns, närvarade under invigningen. Hon berättade att parken ger möjlighet för alla besökare, stora som små, att lära sig mer om fisk. Botten på bäcken och damm består av grus och naturstenar i olika storlekar; allt för att efterlikna ett naturligt vattenområde för fisken. På kväll och nattetid ska ljussättningen på parken skapa trygghet men ändå vara återhållsam för att inte störa fisken. Tyréns passade också på att donera två stenssälar som  placerats bredvid lekplatsen.

Från att fört en tynande tillvaro i ett utmärkt stadsnära läge, där förut endast alkoholister och narkomaner trivdes, har området omvandlats till en öppen grön oas. Där många Norrköpingsbor förut knappt vågade passera har kommunen lyckats med konststycket att dyrka upp parken såväl mentalt som fysiskt. Jag hoppas innerligt att missbrukargängen är allergiska mot levande fiskar, och därför avstår från att förpesta något som förut var bortglömt, men nu fått en efterlängtad renässans. Det enda smolket i bägaren är den rostbruna bakgrunden bakom sittplatserna invid Spångenbron. Norrköpings kommun tycks ha fått för sig att materialet i sig är det allra bästa att binda ihop dåtid och nutid med, i och utanför stadens omgivningar. Nu är det ju så att smaken är som baken, och utifrån ett estetiskt perspektiv är jag säker på att det fanns några 100 miljoner andra förslag som lämpade sig bättre än dessa rosttingestar.

Parkkontentan

• En laxtrappan: ett helt nytt inslag i stadsmiljön
• Rakt igenom parken rinner numera en grund bäck
  
• Längs med bäcken återfinns nya och spännande lekplatser för barn
• Flera nya sittytor  har infogats och platser att stanna till
• Massor av nya träd har planerats.

Strömsparken i sig är onekligen en paradox utifrån Norrköpings politikernas pragmatism. Å ena sidan satsas resurser på att utveckla Strömsparken med Laxtrappan i spetsen, å andra sidan så motverkas detta genom ett fiktivt dysfunktionellt byggande ett stenkast därifrån.

Det mest absolut rationella är utan tvekan att verka för att Strömsparken ska bli så allround och trivsam som det bara är möjligt. Vi har bara Strömparken och Vasaparken centrumnära i Norrköping, och att reducera dessa parkområden är snudd på ett helgerån. I syfte att blidka majoriteten av Norrköpings kommuninvånare råder jag de styrande att göra en pudel genom poängtera vidden av ett väl fungerande folkstyre. Löftet skulle bestå av att riva närliggande parkeringsplats för att istället ersättas med grönytor, träd och en mera inbjudande och naturlig portal till denna stadslunga. Ett mera troligt alternativ är det som Rädda Strömparken och Folkpartiet utvecklat genom Norrköpingsbornas åsikter i frågan, bland annat via Facebook och Internet.

”Enligt arkitekten Guy Sjöwall mäter den föreslagna byggnaden 11×48 plus 7×14 meter. Cityfiske ska där få lokaler utifrån egna önskemål. En servering ska det också bli, samt konferenslokaler.

Till det spektakulära hör ett akvarium, synligt både utifrån och inifrån byggnaden. Det ska inrymma sådana fiskar, som finns i Strömmen. Fasaden ska vara i samma färg och material som det relativt nybyggda grannhuset.

– En del påstår att motståndet mot det höga bostadshuset handlar om att försvara en p-plats. Så är det självfallet inte. Vad vi vill ha är en låg byggnad som utvecklar parken, inte ett hus som förstör den, säger oppositionsrådet Mathias Sundin (FP)” Publicerat i Folkbladet.

Aldrig blodsmak i munnen.

Förra året var mina förberedelser ljusår ifrån optimala, då jag brottades med ihållande vadproblem. Jag knaprade Voltarentabletter som en manisk knarkare, och sedermera invaggades i falsk säkerhet, när illusionen nästan kändes bra. Det enda jag gjorde i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera den dysfunktionella vad/hälsenan.

Detta år gick i kontrasternas tecken, då jag minst sagt tränat sporadiskt. Nice halvmaraton blev ett mål som gjorde att jag drabbades av en form av nöjdhetshybris att nått just dit. Måhända var den  subliminala strategin parallellt det som gjorde att jag höll mig skadefri?

Förra årets väder var  horribelt, ihärdiga spöregn turades om att kyla ner löparna som stämningen inför denna så kallade folkfest. Löpningstillställningen dränerades på sitt huvudsyfte. I och med att tävlingen 2010 flyttats från Folkparken till Stadium arena så har publikmassorna dessutom reducerats kraftigt. Som sagt vädergudarna var inte lika elaka detta år, men inte alls långt därifrån. Senkvällen bjöd på regn där gradantalet pendlade mellan 9-10 grader i takt med blåsten.

Min löparklädsel för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka, plagg som successivt blev ännu blötare än vad jag hade förutspått. Mina kära trotjänare var med mig: Garmin pulsklocka och Sansa mp3. Jag startade längst fram och drogs hypnotiskt med i ett aningen för högt tempo, vilket ledde till att min fart dippade efter bara några kilometer. Bansträckningen var en orgie av vattenpölar; på vissa platser var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dessa,  utan klampade rakt i. Det gick ju liksom inte att bli blötare. Trots löpningsfadäsen i början av loppet så fördrevs bansträckan oväntat snabbt.

Jag höll antagonisten Jocke ”Spurs” Anderson bakom mig tills det var runt 100 meter från Stadium arenas inomhuslöparbanor. När den mannen väl fått vittring är han påfrestande blodsmaksbenägen, något jag dessvärre var alltför medveten om. Med krafter ifrån tidlösa hårdrocksmästerverket: Savatages ”Hall of the mountain king” lyckades jag ändå uppbringa någon form av spurt de sista 50 meterna, vilket resulterade i att vi fick exakt samma sluttid. I ärlighetens namn var han före mig trots teknisk chipsbevisning. Av 1213 löpare som tog sig i mål hamnade jag och Jocke på en hedrande 228:e plats. Sett i backspegeln var vi båda riktigt nöjda med våra prestationer. Nästa år så är målet att komma under 21 minuter, något som jag efter detta lopp inte alls ser som någon omöjlighet, då jag var trött, men långtifrån blodsmakstrött. Efter loppet samlades de som anmält sig till Timeout restaurang & bar, Stadium arena för den stora efterfesten. En helkväll med mat, löpsnack, skvaller,  dryck, trubadurer och tävlingar med priser från Intersport, men vi ville bara hem, så vi passade.

5-i-Topp: Grabbhalvan, fem kilometer:

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester med agendan att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

39 bidrag tävlade i Malmö

Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

En källa av möjligheter öppnar sig

”Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra.” John D. Rockefeller Jr.

Utifrån de anställda är det självklart ett tråkigt besked. Dock så kommer det enligt ledningen att lyckas med omplaceringar och inget är på ingående heller. Med ett läge, en historia och arkitektur att döda för öppnar sig myriader av möjligheter till att ackumulera Norrköpings varumärke. Sett ur ett holistiskt perspektiv borde detta vara ett smörgåsbord för kreativa människor att skapa något originellt och i bästa fall något helt unikt.

”Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum, motsatsen är mycket värre”

När nedläggningen blev ett faktum för några veckor sedan uttalade sig Socialdemokraternas hövding Lars Stjernqvist att Studentbostäder var det som i nuläget skulle prioriteras. Till viss del kan jag hålla med honom, men dock inte löpa teorilinan fullt ut.

Jag har övernattat på två före detta fängelser som byggt om till vandrarhem/hotell, dels Långholmen i Stockholm, dels Visby fängelse. Visby Fängelse byggdes i Visby hamn 1857 och togs i bruk två år senare. Platsen för fängelset är den gamla Wisborgs slottsruin och stilen är nygotisk. Med de sju skorstenarna som var tydligt synliga för inkommande skepp kallades fängelset i folkmun för “Sjumastaren.” De 28 cellerna är i stort sett bevarade och den sista fången släpptes ut 1998. Det var då kreativa människor passade på att göra om fängelset till vandrarhem och konferenslokaler.

Långholmen Stockholm

Här bor du i de ursprungliga i dag helt nyrenoverade fängelsecellerna på Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Ta del av dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut.

Långholmens museum

Häktet på Dragsgatan är Sveriges äldsta kriminalvårdsbyggnad som fortfarande är i bruk, byggd 1790. Självklart ska den gamla byggnadens historia belysas, men också dess moderna historia som just häkte. Med ”ökända” fångar som Stig Bergling, Clark Olofsson, Ioan Ursut och och Mattias Flink i spetsen finns det oändligt med historier att berätta och levandegöra på ett spännande sätt i det museum likt Långholmen som bör infogas i lokalerna. Det vore väl perfekt om de studenter som bor och verkar här också får möjligheten att sköta boendet, frukost, middagar, museum, turisminformation och dylikt. I syfte att skapa ett levande område vore det bästa att blanda  företagskontor med studentbostäder, museum, hantverksateljéer och cafeteria för att skapa synergieffekter av denna cocktaileffekt som bildas.

Jag tycker inte man behöver riva murarna för att göra det möjligt att promenera runt Strömmen. Murarna är minst sagt en adekvat del av helheten och det är bara fantasin som sätter gränserna hur framkomligheten på originellast sätt kan lösas. Min tanke är att öppna upp dem via 8-10 stycken in- och utgångsvalv samt glasa in delar av muren. Därefter skulle man kunna fixa gångstråk på murarna med vyer som blir svårslagna i Norrköping. Kontrasterna och miljöerna skulle vara perfekta för fika eller luncher fär turister som Norrköpingsbor.

Förutom själva byggnaden, muren och dess innehåll framavlas också likt ett trollslag ett gångstråk, vilket förut varit stängd för allmänheten på grund av säkerhetsskäl. Nu när dessa i och med nedläggningen upphör,  kan strandpromenadstråket förlängas och sammanfoga naturligt med de tidigare delarna. Det innebär bland annat att man inte behöver ta sig via Dragsgatan och Folkparken för att fortsätta runt det bedårande promenadstråket runt Åbackarna.

När detta sker är det ytterst viktigt att den sluttning nedför det före detta häktet görs om till en kravlös mötesplats bestående av gräsmattor, bänkar, papperskorgar och någon snygg brygga. Stråket blir en av så kallade promenad-stråk-öar det vill säga en av många mötesplatser som skapas för att ha en levande promenad för alla åldrar och alla kategorier av människor, inte bara hundägare och joggare. Men som sagt då måste kommunen dels veta vad de vill, dels se utifrån ett holistiskt perspektiv. Det gör man enklast att studera en karta över Motala  ström, från Himmelstalund, Industrilandskapet till Strömsparken Strömsholmen och Inre hamnen.

Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »

Nice – Franska Rivierans kronjuvel

”Run Forest run” fick tillökning i löpningsfamiljen: rookien hette Magnus ”AIK” Ström tillika herrklubbspolare och gammal Vikboitfotbollskompis. Steffe Hammarström hade ont i ryggen och hade aviserat att hälsan går före 2.1 mils löpning. Samma ljumma ursäkt stod den pillemariska finnen Jarmo Kolehmainen för, när hans otränade kropp var huvudargumentet för att inte löpa detta lopp. Jag och AIK var trots mängder av skador och virusackumulerare start- och målfållan trogen.

Dag 1 – förväntningsfasen

Vårt flyg gick tidigt vilket innebar att gå upp djävulskt tidigt för att ta sig till Arlanda, parkera och checka in i tid. Jag hade bokat lyxlägenhet via Wimdu och flygbiljetter genom Lufthansa så allt det administrativa var var fixat sedan länge. Stefan hämtade upp oss mellan klockan 03.00-03.30, därefter var det ett påfrestande trevligt tjatter ända till Arlanda. Planet avgick klockan 07.40 så vi hade gott om tid att skåla in detta årliga evenemang med en traditionsenlig bägare öl i harmoni med frukost.

Reseprocessen avverkades till 100 procent friktionsfritt. Vi möttes av ett mycket behagligt väder med ett kvicksilver  som landade på 21 grader och en klarblå himmel. Efter att ha stigit ur taxin i Nice gamla stan mötte vi upp lägenhetsansvarige Mario som visade oss vägen till vårt näste i de historiska och trånga labyrinterna. Vi gjorde oss hemmastadda och packade upp vårt bagage. Nästa steg blev att fulla kylen, och  det skedde via närmaste SPAR där yoghurt, skinka, müsli, juice lades i korgen, men det var framförallt ölmängden som stack ut. Steffe och jag testade ett 8% öl som sett i backspegeln var såväl gott som starkt men dessvärre också redigt förrädiskt.

Nästa anhalt blev att acklimatisera sig med de välfyllda och inbjudande uteserveringarna; på menyn stod öl. Jag och Jarmo skämtbråkade senare i lägenheten något som resulterade i en osannolikt oväntad halvnelson där jag for som en vante över soffkanten från helvetet. Det måste ha varit cement i den stoppningen eftersom jag för ett tag trodde jag brutit ryggen. Vi avslutade kvällen med middag på innestället Waynes och  livemusik på Aka Thor. Torsdag var definitivt inte någon partydag, utan det var glesare än på de flesta årsmöten i de populära lokalerna. Tröttheten, förväntningarna och alkoholen fick oss att ressignera tillbaka till lägenheten runt klockan 23.00.

Dag 2 – Barrundeorgie

Jag sov gudomligt fast jag och AIK delade broderligt på ett täcke. Densamme räddade min dyrbara förmiddag med två panodil. Han och jag steg upp vid 8 snåret, då de andra sov som små grisar. Min ångest för att inte upptäcktsprungit under gårdagen tilltog, och jag dövade samvetet genom att irrationellt kasta på mig löparskorna med kameran i högsta hugg med syftet att insupa Nice uppvaknande. Tempot var lågt precis som mitt lokalsinne. Sprang vilse i ett gigantiskt industriområde efter att ha frågat en vänlig men inkompetent fransman om vägen till fotbollslaget Nice hemmaarena: Stade de ray.

Den fadäsen ledde mig indirekt till det helt fantastiska bergsområdet Cimez. Med vyer att döda för i symbios med fashionabla villor omgärdade av färguppviglade citrusträd där bland annat Arkeologiska- och Matisse museet hade sin hemvist. Jag hittade till slut den groteskt slitna och fula hemmaarena där Nice spelar på som för övrigt parkerar på sjätte plats i Ligue 1. Tog därefter huvudboulevarden hem för att mötas av en yrvaken Stefan. Rundan tog 2 timmar och 20 minuter, men var värd nästan varenda minut.

Runt 11 besökte vi turistbyrån för att samla på oss information hur man tar sig till närliggande bergsbyn Eze. Kontentan av detta blev helt sonika att bussen aldrig dök upp, trots ihärdigt väntande. Besvikna inledde vi resans mustigaste barrunda med att dela på en flaska vin. Vi tog oss sedan uppför de tillsynes oändliga trapporna med ett tjog kalla 8% öl från Steffes vidöppna ryggsäck. Även denna dag bjöd på sol och 20-22 grader. Målet var självklart bestiga dessa trappor för att nå toppen av den gamla slottsruinen på Castle hill. Verkligheten visade sig vara bättre än dikten med vyer som var obeskrivligt vackra. Vi tre som gemensamt besökt underbara Lissabon såg klara likheter med denna pärla. Efter 150 korttagningar i olika vinklar så vilade vi likt skandinavisk turistalkoholister på närmaste parkbänk, men en bra bit från flanerande barnfamiljer.

När ögonen inte längre pallade med mera hänförande vyer så drog vi oss ner mot Nice hamn där lyxyachterna låg radade invid varandra. Hade vi haft en halvmiljard så hade någon av dessa flytande hotell kunnat vara våra. Steffe luktade upp ett potentiellt ölhak med utsikt över hamnen, vattnet och berget. Vi det tillfället var vår alkoholpeak på topp, och livet var helt groteskt fantastiskt. Vi smidde ekonomiska planer som skulle förföra det globala kapitalet i syfte att komma upp i Bill Gates klass, att vi missade de 14 grundläggande stegen i den processen var ovidkommande.

Tiden pinnade på i rasande takt därefter inleddes en lägenhetssiesta med alkoholpåfyllning, dusch samt dunkande NRJ-låtar på stereo-tv:n. Vi flanerade smålulliga ut i de pittoreska grändlabyrinterna; vårt mål var den välrenommerade indiska restaurangen Le Dehli Behli. Den 75 -årige ägaren zappade mellan borden som en smidig panter iklädd endast en indisk variant av one piece dessutom hade den mannen ett fotografiskt minne. Maten var gudomlig precis som atmosfären, stämningen var på topp, men redan här märkte jag att Stefan påverkats mer av alkoholen än vi andra.

Vi fortsatte vidare till ett av de bästa livemusikställena i Nice: Aka Thor Pub. Till skillnad från gårdagens låga besöksantal var stället knökfullt. Vi nästlade oss fram till borden invid scenen där tre-manna-cover-bandet Bronsonv12 uppträdde i några timmar. Den 24 -årige Mathilde var en autentisk rockuppenbarelser fri från rockklyschor. Det var troligtvis en syrra som livnärts sig på sina bröders musikintresse. Hon hade karisma som få, och kan väl närmast jämföras med en ung Joan Jett eller ännu bättre: Pat Benetar. De framförde bland annat The Cranberries ”Zombie”, men blandade och spetsade musikcocktailen med pop, punk, hårdrock, en mycket uppskattad hybrid hos den vilda publiken, så även hos oss.

Tyvärr så blev Stefan Hammarström  hakets värstingvilden, och dansade loss likt ett nyvaket lik på speed. När han likt mig själv inträder i den komafasen, det vill säga inte har tillstymmelser av minne av vad som hänt dagen efter, blir han ”busbråkig” och aningen ”buselak”. Jarmo, jag och Magnus samt någon stackars snäll fransman blev offer för ett crescendo med små tjuvknep. Till sist blev en högröd Jarmo tjurig, och skulle flyga på Steffe. Jag hade fått såväl sambucca som öl på mig, och golvet var mer likt en skridskobana. Det hela slutade med att Jarmo som var helt oskyldig blev utkastad, och sedan fortsatte vi fyra att käbbla onödigheter utanför. Det blev en natt av otrevligt raljerande där alkoholen gjorde att vi alla drogs in i smeten. Runt halv fyra kom den stora försoningen, med essensen av manlig vänskap. Kramar avlöste förlåtorgier och sedan somnade vi alla likt snälla lamm.

Dag 3 – Dagen innan loppet

Jag och AIK gick upp vid åttatiden för att hämta våra startnummerlappar i ett närliggande löpningsforum. Vi hittade dock inte vår nyckel. Utan den så var vi strandsatta, då detta var ett franskt speciallås. Alla utom Steffe som låg utslagen i sin säng letade febrilt efter metallbiten, utan att hitta den. Det ironiska var att Jarmo ersatte mig som ”the guardian of the key” bara för att jag var så svår att nå via mobiltelefon, men som sagt såhär går det om man utelämnar strukturens och organisatörens mästare. Jarmo var uppriktigt jätteledsen, men till sist fick vi ringa upp vår värd Mario med beskedet att vi inte hittade vår enda nyckel. Han kom inom en timme och ringde runt till 2 av 3 grannar som bodde ovanför oss som var potentiella nyckelbärare. Jag och AIK lämnade den uppdämda stämningen för att hämta nummerlappar och T-shirts inför loppet.

Vi anlände till vår port samtidigt som den jovialiske låssmeden; ett dåligt tecken. Mario hade beslutat att byta låset, något som skulle kosta runt 2000 kr. Steffe låg i sin säng och tynade bort; runt 12.30 var låsprocessen över. När de gått kravlade sig liket upp, och vi var självklart påverkade av det turbulenta som dels skedde igår, dels det som skedde med den borttappade nyckeln.

Tyvärr så missade vi chansen genom detta ofrivilliga tidstapp att besöka vad som kan beskrivas som ett utav Rivierans vackraste platser, nämligen Villages Perchés byn Eze. Med sina 3000 invånare och vyer som lockat bland annat Disney och Nietzsche reser sig byn 429 meter över havet likt ett jättelikt örnnäste. Ja, det missade vi tyvärr; måhända var det aldrig meningen att vi skulle få se detta närliggande paradis.

I ett grådaskigt och aningen kylslaget Nice lämnade vi gamla stan för att shoppa loss i de nya delarna. Så mycket inköp blev det dock inte då de inavlade globala kedjorna även kan hittas i Norrköping dessutom var det dyrare än i Sverige. Det blev ett Internetcafé för mig medan de andra strosade runt kvarteren. Sedan testade vi på en genuin Vietnamesisk restaurang, där Jarmo blev gruvligt besviken på sin rätt medan Steffe var supernöjd, vi två andra var väl halvnöjda med stark betoning på halv. Kittet i gruppen var mer homogent än någonsin; att prata med varandra och respektera varandras olikheter är en styrka hos oss onekligen.

När vi kom tillbaka till lägenheten så började de som inte skulle springa morgondagens lopp att grogga och inta diverse ölsorter. Det skapade verkligen en polarisering mellan de två teamen; de hälsosamma vs alkoholisterna. Av en ren händelse städade Jarmo rummet, och upptäckte till sin fasa den bortsprungna nyckeln. Då vi redan bytt lås så var värdet av fyndet lika med noll. Det hade faktiskt varit bättre att något tagit den, än att vi själva var orsaken till nyckelfadäsen. Vi beslutade snabbt att ingen skulle få skulden, utan delade broderligt på kostnaden. Senare på kvällen hittade vi återigen en restaurangpärla. Denna gång var temat genuint italienskt käk. Det familjedrivna Piccola Italia var en dröm för gommarna. Pappan spelade gamla italienska hits på keyboard, frun och de vackra döttrarna tog upp beställningarna och serverade den delikata maten. Nu började Steffe komma i fasen ”obstinat och retfull”. Det i sig var väl inte jordens undergång, men då jag och AIK var kliniskt nyktra så var vi mera vaksamma på gänget med sju karga italienska män som likt hökar vakade över vårt beteende. Jag associerade genast dess karismatiska maktauktoriteter till tv-serien The Sopranos. Visste jag inte bättre så hade jag nog trott att de kommit för att äta en middag efter att ha dumpat några lik i vattnet täckta av cement efter att ha knivmördat dem.

Vi kom ut med livet i behåll till vår lägenhet där anti-hälso-teamet fortsatte grogga. De fortsatte ut för att se om de kunde hitta någon bra musikpub. Jag och Magnus förberedde oss istället minutiöst inför morgondagens komma skull. Grabbarna grus kom inte hem alltför sent, och då betedde de sig som två tysta möss, något som borgade för mycket gående och lite alkohol.

Dag 4 – Nice halvmaraton

Vi vaknade diktatoriskt av AIK:s förinställda alarm klockan 07.-00. Kaffe, vatten, müsli och fil blev vårt kostvapen mot de kommande 2.1 milen. Att ta på sig löpningsutrustningen är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse Ångorna av den burk tigerbalsam som jag gnodde in mig med öppnade upp alla sinnen på full gavel. Trots våra fiktiva farhågor angående taskiga väderprognoserna så var förhållandena nästintill optimala när vi 45 minuter innan starten lämnade lägenheten. 16-17 grader, enbart lite blåst, samt sol och moln som turades om att visa sig.

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. AIK och jag hade kommit ifrån varandra under uppvärmningen. Min kära bundsförvanter GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Shinedown, Survivor, Ace of base Tom Jones, Amanda Jensen, Halestorm, Rick Springfield, Sixx:AM var såklart med mig.

Trots att jag festat loss ordentligt och joggat över 2 timmar två dagar innan, svarade kroppen osedvanligt bra; kände mig pigg i benen helt enkelt. De första 9 km avverkades runt Nice relativt breda boulevarder, dock inte tillräckligt för att man skulle kunna springa utan att behöva dra ner på tempot. Ville man springa om andra löpare så var det trottoarstrategin som gällde. Efter en mil när vi nått strandpromenaden försvann det bekymret. Jag passade på att äta och dricka det som stod tillbuds efter varje 5 km, det vill säga banan, apelsin, sportdryck och vatten, och mycket bananbitar blev det.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

Ända fram tills 14 km kändes allt väldigt behagligt, efter 15.5 km vände vi tillbaka mot mål längs med strandpromenaden. Mitt primära mål var att hålla ut steglängden och öka farten, då benen fortfarande kändes fräscha. Tyvärr hade lilldjävulen på axeln hunnit vakna till liv. Han manade mig de 4 sista km att börja gå, i alla fall dra ner på tempot. Denna mentala diskrepans var min allra värsta fiende, inte konditionen eller kroppen i sig.  Som alltid är det en härlig känsla att ta sig under målsnöret. 3017 stycken män och kvinnor tog sig runt detta välarrangerade lopp. Den bästa tiden stod SEFIR DINO med på tiden 1:00:30, en perverst bra tid, BEUCHOT GÉRARD kom in sist med tiden 3:12:53.

Magnus Ström kom in runt 1:44:30, en mycket bra tid utifrån att han varit såväl skadad som  sjuk den sista tiden. Själv landade jag på utmärkta 1:47:47, fast omräknat på 21.375 km eftersom resultaten lustigt nog baserades från startskottet till mållinjen, men vi längre bak nådde den inte förrän senare. Det visade sig också att AIK sprungit och lurpassat på mig under cirka 1.1 mil, för att när jag hämtade bananer rutscha förbi mig. Han var livrädd för att han skulle sporra mig ifall jag sett honom, något han hade damned rätt i. Steffe och Jarmo hejade för övrigt fram oss under slutskedet av loppet, ett välbehövligt inslag.

Efter duschen tog jag videokamera och kameran i handen för att fota runt lite granna och shoppa presenter till familjen. Det blev två minnesvärda timmar tillika ett tidigt farväl av en underbart trevlig stad. Senare på dagen letade vi upp en irländsk restaurang där mina gourmandförväntningar var obefintliga, men majoriteten bestämde helt enkelt. Till min förvåning visade sig haket The Snug  and cellar bar värna om sina mattraditioner. För första gången åt jag Yorkshire pudding med kål, ölsås, potatis och stekt rostbiff och en tvättäkta Guiness till. Jag ville ha radioaktivt well done kött precis som Magnus, men när maten väl dök upp var köttet alldeles för rött för min smak, det var bara tillbaka in i ugnen igen, men hela matanrättningen var både mastig och väldigt god.

Vårt mål för dagen var annars att se Liverpool vs Chelsea i Premier League. Vi valde en nästan folktom bar där vi drack öl och åt jordnötter till en match som till sist slutade 2-2 efter att kannibalen Suarez gjort mål i 6:e övertidsminuten. Därefter bar det iväg hem igen där vi dividerade lite om vi skulle gå ut eller inte. Jag själv kände mig mätt på såväl öl som andra alkoholaktiva drycker och passade helt sonika. De andra gjorde likadant efter ett noga övervägande. Kvällens begivenhet blev samkväm och pizza från ett hål i väggen, ett toppenställe visade det sig. Vi packade, tittade på musik och följde nyheterna samt tog vår sista glass på Rivierans största glassbar med 94 olika sorters smaker i sitt bagage: Fenocchio. 

Dag 5 – Farewell

Jag sov nog bäst av alla trots den ödmjuka men nattliga dragkampen om mest täcke med AIK. Densamme snarkade periodvis, men slutade när han vände på sig efter att ha rappat honom aggressivt på armen. Enligt Steffe gällde inte det devisen; Jarmo snarkade sig igenom natten likt en spädgris utan äpple. I vilket fall som helst gick de flesta av oss upp runt åtta. Fixade i ordning det sista och tog successivt adjö av en utmärkt lyxlägenhet. Vår hyresvärd Mario dök upp runt 10, och gav oss tillbaka depositionen exklusive 200 euro för byte av lås, Han beställde taxi, 10 minuter senare var vi på väg ifrån gamla stan. Kaffe med frukost samt shopping i ett utbud som var halvtaskigt var det vi ägnade oss åt på flygplatsen. Att matcha rätt presenter till rätt familjemedlem var definitivt inte det lättaste. Den 3 timmar långa flygresan segade sig fram, man ville bara hem. Detsamma gällde bilfärden från Arlanda till ”Peking”: Jarmo lämnade oss redan på flygplatsen, då han lovat sin dotter att följa henne och hennes kompis till Justin Bieber konserten.

”Borta bra, men hemma bäst”, en sliten klyscha men ack så sanningsenlig. Jag har i och med löpningen längs med strandpromenadernas urmoder Promenade des Anglais, dels gjort det, dels sprungit längs med Seine förra året i Paris. Nu har jag bara löpningen i Groznys radioaktiva kolgruvor kvar. Hur klarade sig vår rookie-resekompis Magnus Ström då? Han passade perfekt in i denna dysfunktionella löpningsresa, och klarade utan problem inträdesbiljetten till kommande löpresor. Som det ser ut för tillfället hägrar Prags halvmaraton i början av april 2014. Då har även Jarmo och Steffe proklamerat att de ska springa.