Author Archive

Om man som band lyckats med konststycket att släppa ett nästintill perfektionistiskt debutalbum, har man parallellt också lagt ribban högt inför vad komma skall? Hur överträffar man ett sådant alster, är det ens möjligt?

Def Leppard lyckades med att toppa High ´n dry the med  Pyromania, KISS slog Dynasty på fingrarna med Unmasked och Black Sabbath straffade Heaven and hell med Mob rules.

Falköpingsönerna första album slog ner som en bomb i den melodiösa rockens kalhuggen. Varje spår kunde lika gärna ha varit ”singlar”. I slutet av maj släpps efterföljaren. Jag kan redan nu avslöja att den når upp till föregångarens kvaliteter.

Efter ett coolt intro om jantelagen så inleds albumet med ”We come alive”. Det är en utmärkt låt som är omöjlig att få ur skallen, vilket i sig borgar för AOR-eufori. Efterkommande  ”Teenage Rebel” tar upp stafettpinnen på ett magiskt sätt. En sagolik melodi och en klockren refräng binder samman denna kassaskåpssäkrade hit.

Halvballaden ”Last to know” fortsätter på den kvalitetsvänliga joggingstråket. Hela stycket utmynnar i en  ren och skär ”ta fram näsduken varning”.

Femte låten tillika singeln har bandet döpt till ”Victorious”. Jag diggade faktiskt inte låten till en början, något jag nu tycker är oförklarligt.

Bakomvarande titel syftar på en kvinna. Samma titel hade svenska Dalton på sitt underbara album The Race is on från 1987. ”Caroline” var den musikaliska gryta bästa låt, en klassiker bland nordisk melodiös hårdrock. Nestors ”Caroline” är i paritet med Daltons ikoniska låt; okey då, lite sämre är den, men ändå förrädiskt bra.

I ”The one that got away” drar bandet ner på tempot rejält det vill säga presenterar plattans första renodlade ballad. Visst, den är bra, riktigt bra. Refrängen sitter som parmesan på en al dente pasta.

Trots all denna kvalitet är det på ”Addicted to your love” som AOR-känselspröten åker ut på allvar. De dutt duttiga keyboardsackorden hamrar in sitt melodiösa budskap. Refrängen är bara sådär handbollsklistrigt klockren.

På efterföljande ”09 21” höjer man tempot till albumets snabbaste. Nu pratar vi dock inte Slayer precis, men skönt med en lite tempoväxling. Jag tycker verkligen om konstruktionen, men rankar den ändå som en av de svagare på albumet, vilket i sig berättar en historia om hur bra musiken är.

På alster nummer 10 har de kommit på en titel som synkar med Ray Charles gamla slagdänga från 1961. För mig är ”Unchain my heart” en av plattans starkaste kort. Refrängen är nog den rakbladsvassaste av dem alla.

Sist men inte minst avrundas musiken med balladen ”Daughter”. Har man som jag två egna döttrar är det inte vidare svårt att relatera till texten. Att musiken är lika bra som texten gör ju inte saken sämre.

Nå är Teenage rebel bättre än sin föregångare Kids in a ghost town? Kan man vara så diplomatisk och säga att de är bra på olika vis? Troligtvis inte, men som sagt debutalbumet var något i hästväg, det måste vi komma ihåg. Så jag nöjer mig med den diplomatiska sidan – lika bra:))

Avslutningsvis hade det varit coolt om de fortsatt på den inslagna vägen med att duettetera med någon annan känd 80-tals ikon. Samantha Fox kunde ha ersatts av Kim Wilde, Lee Aaron eller Pat Benetar, för att ta några exempel.

Band: Nestor
Titel: Teenage rebel
Genre: Melodic rock/AOR
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 31/5 2024
Bästa spår: We come alive, Addicted to your love, Unchain my heart
Betyg: 5 av 5

Nocturnal Rites – Afterlife (Sweden/2000)

Umeåsönerna Nocturnal Rites bildades 1990. Tio år senare släppte dem sitt fjärde alster, Afterlife. Ett år tidigare hade Jonny Lindqvist ersatt Anders Zackrisson på sång. Ville man ha sin power metal inslagen i fossil fritt stål så var överlag Afterlife ett bra album.

I mina öron fanns det dock ett spår som stack ut från övriga när det kom till top-notch-kvalitet, nämligen titellåten. Vad gör egentligen en låt bättre än andra? Ärligt, ingen aning. Dock är ”Afterlife” plattans starkaste kort. Tyngden, melodin och refrängen sammanfogas så gudomligt härligt.

Jonny Lindqvist har i och med hans medverkan i Sveriges svar på Phenomena, Gathering of kings bevisat att han behärskar olika genrer på ett föredömligt sätt.

I mina öron II är också Nocturnal Rites gravt underskattade, och borde fått betydligt mer credd för vad de har uträttat musikaliskt. De har hunnit släppa 9 album varav deras senast var Phoenix  från 2017. Det är helt klart att det är dags för en comeback:))

Dream Evil – The choosen one (Sweden/2002)

Gus G...vilken hjälte! Mannen bakom Firewind glömmer man lätt bort även frontade svenska Dream Evil mellan åren 1999 till 2004.

Den välrenommerade göteborgska producenten och gitarristen Fredrik Nordström är en legendar när det kommer att producera band i hans egna studio Studio Fredman. Där har akter som At the gates, Deathstars, Dimmu Borgir, Arch Enemy, Soilwork, dark Tranquility, Hammerfall och Opeth bland annat huserat.

Dock ville han i slutet på 90-talet kreera fram ett power metal gäng. Efter många om och men kom debutalbumet till slut ut 2002.  Dragonslayer var inget mästerverk, men ändå en vital injektion i genren.

Den låt som jag dyrkat från första  allra första stunden var lyckopillret ”The chosen ones”.  Den är bara så episkt hymnig parallellt som refrängen är beyond klockren. För mig har den alltid varit en av de 100 bästa låtarna på denna sida av 2000-talet. Den har en given plats på grund av att den är en riktig hårdrockhit.

Vill man ha sin Dream Evil power metal så sticker den ut genom att  vara en ljuvlig mid-tempo-stänkare. Dream Evil blandade och gav under de år de var som mest aktiva. Deras senaste alster släpptes 2017 och titulerades fyndigt med Six det vill säga deras sjätte album.

Återigen, ”The Chosen one”, vilken jäkla låt helt enkelt!

Ibland dyker man på en låt som tycks vara helt omöjlig att få ut ur huvudet. En av dessa återfinns på Narnias sjätte album – Course of a generation. En annan sådan på albumet innan: Enter the gate från 2006.

Narnia är ett kristet band något som jag tror legat dem om bakfoten…tyvärr. För mig är det kristna budskapet inget problem om det inte är halleluja i var och varannan mening, vilket så inte är fallet med Narnia.

Jönköpingsbandet bildades redan 1996 av gitarristen Carl Johan Grimmark och sångaren Christian Liljegren. Denna kreativt dynamiska duo har framavlat 9 studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar mellan Yngwie Malmsteen inspiration och power metal.

Gitarristen Carl Johan Grimmark  får nog se sig som en av världens mest underskattade. Hade världen varit lite mer rättvis så hade han fått spela med Ozzy. Utifrån hans kristna tro hade han troligtvis tackat nej till ett sådant erbjudande.

Tillbaka till ”Vilka  jäkla låtar”. ”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation. Vilken melodi och vilken sjusärdeles stark refräng – tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits.

Båda dessa juveler är rakblasvassa heavy metal smällkarameller. Hade Judas Priest släppt dessa då hade det varit två klassiker i deras katalog; men nu var det Narnia.

I mitt tycke är Course of a generation som album starkare än Enter the gate.

Har ni inte lyssnat på ”Kings will come” eller ”People of the bloodred cross”, se till att göra det prompt!

Vilka jäkla låtar helt enkelt!

Tunga synthar och distade gitarrer!  Det är två komponenter som sammankopplas med tysk musik. Tyskarnas fäbless för synthmattor är bara så tyskt.

En förklaring till bland annat Rammsteins popularitet är att gruppens musik även är influerad av synthmusiken och därför gör att både hårdrockare och synthare tilltalas av musiken.

Det brittiska syntbandet Depeche Mode har varit en inspirationskälla för många band i genren Neue Deutsche Härte (NDH, ny tysk hårdhet). Det är en musikstil som växte fram  i Tyskland från mitten av 1990-talet. Inspirationen härstammar bland annat från inustrial, heavy metal, elektronisk musik och krautrock.

Några riktigt grymma band utöver Rammstein är Oomph, Megahertz och Eisbrecher. Personligen väljer jag A life divided före dessa storheter. En stor anledning stavas feta refränger. Jo så är det, riktigt korpulenta sådana i A life diveded fall.

Gruppen bildades 2003 i München. Konstellationen har hunnit släppa sju studioalbum. I mina öron är det albumet Passenger från 2011 och Human från 2015 som visar var skåpen ska stå. Deras senaste alster  Down a spiral of a soul (2023) är både mörkare och tyngre än deras tidigare album,

På plattan Passenger ingår en superb cover av Alphavilles ”Sounds like a melody”. Andra klockrena låtar är ”Heart on fire”, ”Forever”, ”Anyone”, ”Words”. ”Hey you”, Other side” och ”Doesn`t count”. 

En grupp som jag instinktivt associerar A life divided med är från vårt östra grannland Finland, nämligen The Rasmus.  De delar samma härliga känsla för melodier som etsar sig fast i pannloben. The Rasmus är obetalbart underskattade. Finnarna har lyckats framyngla så djävulskt många starka låtar.

På tal om starka låtar. Fyra år senare än Passenger släpptes Human (2015).  På det albumet nästlade sig gruppens starkaste låt in: ”The most beautiful black”. Vilken sjusärdeles klockren hit! Det är ett smärre under att den gått under radarn hos de flesta musikintresserade, nästan lite brottsligt.

Måste jag välja ett av albumen så får det bli Human. På plattan samexisterar också vråltunga ”Burst” och melankoliska ”Inside me”. Därutöver återfinns rakbladsvassa ”Own mistake” samt gosedjuret ”Right where I belong”.

Två andra favoriter på albumet är ”Could you” och ”My apalogy”.  A life divided räds inte heller att inkorporera lite growl, dock en stark betoning på lite, ett val jag själv är väldigt nöjd över.

Som sagt dessa tyskar borde ha världen som spelplan, inte bara Tyskland.

Jag är en hårdrockare uti fingerspetsarna. Favoritband är bland annat Black Sabbath, Y & T, Pretty Maids, Yngwie Malmsteen och Savatage. Lungorna ömmar också väldigt mycket för A.O.R. (adult oriented rock). Där krälar band som Survivor, Foreigner, Journey, Asia och Toto.

Allt är inte gammal skåpmat som glimrar; snöar också in mig på nyare grupper parallellt som jag uppskattar det förgångna. Eclipse, Nestor, Delain, W.E.T.. H.E.A.T. Cyhra, Shakra har alla rötterna i 2000-talet.

Dock kan inget band oavsett genre slå ABBA på fingrarna. Björn & Benny är essensens av musikalisk genialism inkluderat bröderna Gibb och Lennon–McCartney Denna snillrika duo har skapat så oerhört mycket starka låtar i kombination med en löjeväckande hög lägstanivå.

Mina två personliga favoriter är ”SOS” och ”Tiger”. Konkurrensen är mördande, men de två har alltid legat mig varmast om hjärtat, varför vet jag inte.

Gruppen består av de två före detta äkta paren Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Det var schizofrent många faktorer som gjorde att ABBA blev just ABBA. Hela storyn till hur ABBA blev till är ju sanslös. Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen.

Att de sedan hade Stickan Andersson som kapten och Michael B Tretow som unik producent skapade synergieffekter i mängder. Att det var studiomusiker som bistod bandet gjorde ju inte saken sämre precis. Allt var typ top notch!

I min ABBA spotifylista återfinns det 75 låtar tagna från deras nio studioalbum. Åtta studioalbum från Ring Ring till The Visitors 1981 samt sladdbarnet Voyage 2021. Något som verkligen sticker ut är hur olika låtarna är; kanske därför man inte tröttnar på ABBA.

Björn & Bennys & Stickan Anderssons briljanta melodier skapade låtar som ”Nina, pretty ballerina”, ”People need love” och ”Ring ring” på deras första album. Till ”Head over heels” och ”One of us” från The Visitors.

Till råga på allt har Björn & Benny kreerat världens bästa musikalmusik: Chess, därutöver Kristina från Duvemåla. Som sagt, i mina ögon är de musikgenier på den allra högsta nivån – resistance is futile

Vad är hårdrock? Här nedan följer en beskrivning på detta samlingsnamn i Wikipedia.

Hårdrock var i Sverige länge den enda samlingstermen för den hårda och tunga elgitarrdominerade rockmusik som utvecklades under inspiration av de mer högljudda rockgrupperna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, och senare på engelska kom att kallas heavy metal. Inspiratörerna var de grupper som spelade det som engelskspråkiga tidningar beskrev som hardrock (hård rock).

Hårdrock brukar användas för att beskriva grupper inom hard rock, heavy metal och dess subgenrer, både äldre och nyare, vilket har gjort det till ett omfattande begrepp. Till exempel kan hard rock-band som AC/DC, Kiss och Bon Jovi tidiga heavy metal-band som Black Sabbath, Judas Priest och Iron Maiden och senare, tyngre metalband som Metallica, Rammstein och Slipknot alla beskrivas som hårdrocksband. Andra hårda genrer som punk och grunge  ingår i regel inte i hårdrocksbegreppet.

Vad är hårdrock för mig? Jag inledde mitt hårdrocklyssnande som många andra med att lyssna på KISS, och självklart införskaffades deras album. Rainbow smög sig på mig, och lite senare Y & T, Savatage, Black Sabbath (Dio-eran) och Def Leppard.

Den musikaliska lite hårdare resan fortsatte med att lyssna in mig på det mesta som kom ut och som man bland annat lästes ur den utmärkta brittiska hårdrockblaskan Kerrang. Heavy Metal, power metal, sleaze, proggmetal, melodic rock och AOR slukades besinningslöst.

Death metal och black metal var dock subgenrer som inte föll mig i smaken. Jag kunde sträcka mig till thrash metal, men där tog det slut på lyssneriet.

Visst f-n är det skönt att ta sig friheten att nörda ner sig fullständigt. Vill man göra det svårt för sig är det bara att ta på sig ett nästintill omöjligt uppdrag som att lista de 100 bästa hårdrocklåtarna på denna sida av 2000-talet. Jag tycker det kommit ut sjukt mycket bra sådant.

Att Sverige är en hovleverantör av hårdrock märks genom att hela 33 spår är från stormakten. Magnus Karlsson lyckades med konsttrycket att få med hela tre låtar från tre olika konstellationer.

Jag har redan publicerat de 100 bästa AOR-låtarna innan och de 100 efter år 2000. Därför samexisterar det ingen AOR på denna lista. Det närmaste vi kommer denna fluffiga genre var Perfect Plan, W.E.T., Treat, Eclipse, Europe, Magnum, Place Vendome och Harem Scarem.

Gamla rävar eller trotjänare som Saxon, Iron Maiden eller Judas Priest tycker jag inte rosat marknaden, därför är få av dem med på listan. Rob Halford fick äran att ingå bland dessa 100 top notch låtar.

På listan dök det upp namn som Seether, Foo fighters, Thousand foot crutch, Lacuna Coil, Disturbed,  Art of anarchy, Anberlin, Skillet, Shinedown med flera; är de hårdrock? Jag tycker i vilket fall som helst att de har en plats på listan. Som sagt, det är ju min lista!:))

Jag har inte rangordnat låtarna. Endast ha med en låt per grupp eller artist. De med fet stil är från Sverige.

1. Nocturnal Rites – Afterlife (Sweden/2000)

2. Thunderstone – 10 000 ways (Finland/2007)

3. Firewind – Angels forgive me (Grekland/2008)

4. Myrath – Born to survive (Tunisien/2019)

5. Crazy Lixx – Children of the cross (Sweden/2010)

6. Dream Evil – The choosen one (Sweden/2002)

7. Cyhra – Dark clarity (Sweden/2017)

8. Halford – Resurrection (UK/2000)

9. Krypteria – Deny (Germany/2009)

10. Accept – Bucketful of hate (Germany/2010)

11. Manimal – The darkest room (Sweden/2009)

12. Saint Deamon – Fear in a fragile mind (Sweden/2009)

13. Altzi – Final warning (Sweden/2022)

14. The Poodles – Flesh and blood (Sweden/2007)

15. Kamelot – Across the highlands (USA/2001)

16. Nils Patric Johansson – Freakshow superstar (Sweden/2020)

17. Pretty Maids – Viruality brutality (Denmark/2002)

18. Lion´s share – Heavy cross to bear (Sweden/2009)

19. Iron Mask – Holy war (Belgien/2005)

20. Amaranthe – Hunger (Sweden/2011)

21. Allen/Lande – Hunter´s night (Sweden/2005)

22. Narnia – kings will come (Sweden/2009)

23. Gus G feat Alexia Rodriguez – Long way down (Grekland/2014)

24. Anubis Gate (Denmark/2009)

25. Jaded Heart  – Love is a killer (Germany/2009)

26. Gotthard – Master of illusion (Switzerland/2007)

27. Tad Morose – No mercy (Sweden/2003)

28. The Unity – No more lies (Germany/2017)

29. Bloodbound – Nosferatu – (Sweden/2006)

30. Ride the sky – Ride the sky (Germany/2009)

31. Crashdiet – Riot in everyone (Sweden/2005)

32. Civil War – Rome is falling (Sweden/2013)

33. Masterplan – Spirit never die (Germany/2003)

34. Stormwind – Strangers from the sea (Sweden/2003)

35. Beautiful sin – Take me home (Germany/2006)

36. Last tribe – The uncrowned (Sweden/2003)

37. Axxis – Utopia (Germany/2009)

38. Adagio – Vamphyri (Frankrike/2009)

39. Silent Force – Walk the earth (Germany/2007)

40. Jorn – We brought the angels down (Norway/2006)

41.Hardcore Superstars – We don´t celebrate sundays (Sweden/2011)

42. Nightwish – Wish I had an angel (Finland/2004)

43. Helloween – World of fantasy (Germany/2010)

44. Divinefire – The world´s on fire (Sweden/2005)

45. Kissin´dynamte – You´re not alone (Germany/2018)

46. Sixx:A.M. – This is gonna hurt (USA/2011)

47. Edguy – Tears of a mandrake (Germany/2001)

48. Thousand foot crutch – Courtesy Call (USA/2013)

49. Omega Lithium – I´m God (Kroatien/2011)

50. Scorpions – The cross  (Germany/2007)

51. At Vance – Only human (Germany/2002)

52. Seether – Words as weapons (USA/2014)

53. Private Line – Broken promised land (Finland/2006)

54. Foo Fighters – The Pretender (USA/2007)

55. Love.Might.Kill – We are the weak (Germany/2011)

56. Threshold – Light and  space (UK/2012)

57. Shakra – Ashes to ashes (Switzerland/2009)

58. Rob Rock – Stranglehold (USA/2005)

59. Mob rules – Children of the flames (Germany/2009)

60. Artlantica – Demon in my mind (2013)

61. Lacuna Coil - I forgive (but I won´t forget your name)  (Italy/2014)

62. Europe – Walk the earth (Sweden/2017)

63. Perfect plan – Time for a miracle (Sweden/2020)

64. Citizen Zero – Save the queen (USA/2016)

65. Daughtry -  Renegade (USA/2011)

Satan så mycket bra musik Jim Steinman skrev! Han blev bara 73 år och avled 2021. Lustigt nog upplevde jag att hans död gick ganska obemärkt förbi. Meatloaf beskrev deras samarbete som:  ”We didn’t know each other, we were each other”.

Hans musikaliska eskapader var som som bombastiska jabbar i mellangärdet. Vissa av de dramaturgiska låtarna var som ett signum för Jims känsla för det melodramatiska.

Ta exempelvis två av hans låtar från soundtracket Streets of fire (1984), ”Nowhere fast” och ”Tonight is what is means to be young”.  Främst ”Nowhere fast ” var som ett enda stort lyckopiller.

Bonnie Tyler var en som fick det ärbara uppdraget att fostra två av Jims starkaste kort ever. ”Holding out for a hero” (från filmen Footloose) och ”Total eclipse of the heart”.

Amerikanens Steinmans genre kan beskrivas som rock med influenser från opera och musikalmusik. Denna bryggd gjorde honom helt unik i musikvärlden,

För många var Jim mest känd för att vara vapendragare till Meatloaf. För mig var det i låten ”Deadringer for love” med Cher som melodilampan tändes.

Till skillnad från många andra uppskattade jag Bat out of hell 3 före Bat out of hell 1 & 2. Dock återfanns ”Do anything for love (but I won´t do that)” på Bat out of hell II.

I den avslutande trilogin återfanns ”It´s all coming back to me now” (Céline Dion/Pandoras box), ”Bad for good”, ”In the land of the pigs, the butcher is king” och ”Seize the night”. Albumet var hans tyngsta av de tre han släppte. Även den ökända låtskrivaresset Desmond Child bidrog till plattan,

”Bad for good” hittade vi också på Jim steinmans enda soloäventyr som titulerades just Bad for good.

En av Jims största musikaliska förebilder var Rickard Wagner (1813-1883). Han satte epitetet Wagnerian rock på sina musikaliska utsvävningar.

Ett kriminellt underskattat projekt som Jim låg bakom var Pandoras box. Den starkaste lysande stjärnan på det albumet var ”Original sin”. Den briljerande under sina 6 minuter och 27 sekunder – en absolut rökare i krysset.

Som sagt, vilka jäkla låtar!

Det är inte bara Marcus och Martinus som kommer från västra grannland. Oljenationen har framavlat artister och grupper som Evenrude, Wig Wam, Circus maximus, Triosphere, Turbonegro, TNT och Return.

Dessutom har de producerat en sångare i världsklass Jorn Lande. Han har berikat band som Ark, Ayreon, Avantasia, Millenium, Beyond twilight, Vagabond, Allen/Lande, The Snakes, sist men inte minst the allmighty Masterplan.

Tyvärr har Frontiers mjölkat hans vokalistsuperkraft till för många projekt det vill säga grav överexponering. Killen har släppt hela 10 soloplattor. I mitt tycke var det på The Duke från 2006, hans fjärde soloalbum, som alla pusselbitarna föll på plats, och det gjorde de med besked.

Jorn samarbetade med gitarristerna Jørn Viggo Lofstad  (Pagan´s Mind) Tore Moren (Arcturus, Carnivora, Rain), basisten Morty Black (TNT/Vagabond) samt trummisen Willy Bendiksen (Blonde On Blonde, Bad Habitz, Bernie Marsden, The Snakes, Norum/Robertson).

Innehållet var tungt, varierat och melodiöst. Albumet har verkligen allt det man vill ha ut av sin hårdrock. För mig var det två låtar som stack ut lite extra. Inledningslåten ”We brought the angels down”. Det var verkligen en rakbladsvass konstruktion som inledde albumet.

Den andra var plattans sista låt ”Starfire”. Bombastisk och dramatiska riff som skar genom ben och märg. Juvelen fanns även med på hans första soloalbum.

Diggar man Dio och Black Sabbath (Dio/Tony Martin erorna) så är detta ett måste att ha i sin skivsamling. En tvättäkta klassiker helt enkelt.

2007 var ett synnerligen bra år för melodisk hårdrock. Lions Share, Gotthard, Within Temptation, Pride of lions, Pink Cream 69, Dream Theater, Scorpions, Thunderstone, Symphony x,  Threshold, The Poodles, Nocturnal rites, Axxis, Frederiksen/Denander, Crashdiet, Kamelot, Bloodbound, Masterplan, Shakra, Six: A.M var några skivsläpp som rosade marknaden det året.

Ett annat band som gav ut nytt material var tyska Silent Force. Bandet bilades 1999 av Alex Beyrodt (Sinner, Primal Fear, Voodoo circle). Konstellationen hann släppa 5 studioalbum mellan 2000 – 2013 innan de gick i graven.

Jag fick upp öronen för bandet via deras Walk the earth (2007). Detta var deras fjärde album. Musiken gick mer åt det neo-classic-metal-hållet.

Den klockrena sången stod amerikanen tillika Royal Hunts (Danmark) sångare D. C Cooper för.

Plattan var i sig en medelbra album. I min bok var det en låt som stack ut allra värst och bäst, titellåten ”Walk the earth”. Den hade verkligen det där lilla extra. Alstret var som gjord för att vara med på ett tvättäkta ”blandband”.

”Walk the earth”, vilken jäkla låt helt enkelt!