Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Gamla gubbar företeelse?

Jag har alltid haft en riktigt bra syn. Det är först det senaste året som jag successivt märkt av att OCR-nummer på räkningarna blivit otydligare för varje halvår som gått. Av en ren händelse testade jag ett par överblivna läsglasögon som något glömt hos Massageakademin. Till min förvåning var de helt klockrena då jag läste NT.

Efter denna aha-upplevelse for jag vidare med ytterst ömmande muskler efter Jussis bryska massagebehandling till Clas Ohlsson. För 149 riksdaler blev det ett läsglasögon av styrkan +1.0. De andra jag testade blev suddiga, så uteslutningsmetoden gjorde att det  blev denna styrka på glasen.

Jag är snart 48 år och troligtvis en  tidsfråga innan jag infogade mig till skaran som började använda läsglasögon. Efter denna impulsiva habravinch öppnade sig en ny värld som exempelvis att läsa Norrköpings tidningar på morgonen eller kvällsläsningen, för att inte nämna OCR-nummer inläsningen. Nu har jag införskaffat mig fyra plasttingestar utspridda runt om i lägenheten samt en i min axelväska.

Rätt styrka på läsglasögonen

Läsglasögon är tillverkade för att ge skärpa på ett specifikt avstånd. Det finns flera situationer när vi som är ålderssynta behöver läsglasögon. Det vi skall läsa eller se finns ofta på olika avstånd vilket kräver olika styrka på läsglasögonen.

Läsavståndet är ca 40 cm när man läser böcker. Testa detta avstånd för att se vilken styrka som ger bäst skärpa.

Läsavståndet är ca 60 cm när man jobbar med datorer. Detta innebär att man måste gå ner i styrka jämfört med ovanstående. Det brukar vara lagom med 0,5 dioptrier.

Läsavståndet när man jobbar med precisionsarbeten är ofta mindre än 30 cm vilket innebär att man kan behöva gå upp i styrka med 1 dipotri eller mer.

Glasögonhistoria

Man tror att de första glasögonen tillverkades mellan 1268 och 1289. Innan dess använde ålderssynta munkar läsestenar som las på texten som förstoringsglas. Venetianer lärde sig att tillverka läsestenar i glas, och satte dem sedan i ramar som kunde hållas framför ögat istället för att läggas på texten.

Vem som uppfann glasögonen vet man inte, men den första som målade glasögon var Tommaso da Modena 1352. Han målade en serie fresker av bröder som läste. En använde förstoringsglas medan en annan hade glasögon som var fastklämda på näsan.

På 1500-talet introducerades konkava linser för närsynta. Påven Leo X var närsynt och bar dessa när han jagade. Han påstod att de fick honom att se till och med bättre än de andra jägarna.De första glasögonen hade kvartslinser, därför att man ännu inte kunde tillverka glasögonlinser i glas. Linserna satt monterade i ben, metall eller läder, ofta som två små förstoringsglas med ett uppochnervänt V emellan. Glasögonen balanserades på näsan, vilket naturligtvis var ett problem, eftersom ju näsor har olika form och storlek. Man försökte lösa problemet på olika sätt, bland annat med sidenband som kunde träs runt öronen, eller som i Kina där man hängde små tyngder i banden istället. 1730 satte en optiker (Edward Scarlett) för första gången på stela sidodelar som vilade på öronen. Detta spred sig snabbt och 1752 annonserade James Ayscott om glasögon med ”gångjärn på sidorna”.

På 1700-talet var lornjetten, glasögon med handtag på, en nyhet. Lornjetten användes ofta som smycke snarare än synhjälpmedel, men var också populär hos modemedvetna damer, som inte ville använda glasögon.Monokeln utvecklades på 1700-talet och blev på 1800-talet mycket populär i framför allt Tyskland och Ryssland. Monokeln bars först av män i överklassen. Efter första världskriget upphörde monokelns popularitet snabbt, antagligen på grund av att den associerades med tysk militär

På 1780-talet utvecklades bifokala glasögon av Benjamin Franklin. Han blev trött på att behöva byta mellan olika glasögon för att se på olika håll, så han satte in halva glaset av varje i ett par bågar. Problemet var naturligtvis skarven, men det var inte förrän i slutet på 1800-talet som man lärde sig att tillverka dubbelslipade glas.

På 1800-talet var det fortfarande kunden som valde styrka på glasögonen, och man kunde köpa glasögon från kringvandrande försäljare. Glasögon ansågs förhindra problem med ögonen, så många bar dem av den anledningen snarare än för att de hade problem med synen ((från http://www.medocular.se/Ogonfakta/Vetenskap/Historia/Glasogonhistoria/)

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Slut med kaffet

Jag har väl druckit kaffe från jag varit runt 17 år det vill säga när jag fick mitt första jobb. Innan dess drack jag aldrig kaffe, utan det var min bror, mamma och pappa som stod för den familjekonsumtionen. Det tragikomiska i historien är att jag inte alls gillar kaffe, utan bara vill åt koffeinet. Jag blir helt enkelt djävulskt pigg utav brygden, något som är på både ont som gott.

Kaffet har också varit en kär vän i de sociala sammanhangen såsom fikaraster, föreläsningar eller luncher. För någon månad sedan köpte jag 1 burk kaffe och när den var slut skulle jag ha hittat för- och motargument utifrån ett fortsätta/sluta perspektiv. Att hitta negativa saker om denna adrenalinstinna bryggd var dock inte det enklaste. Vad som är lobbyism eller ren skär lögn är en svårbedömd sak för en som inte är kemist eller biolog.

Hädanefter så blir det att dricka kallt vatten med ekologiska citroner eller lime i när det kommer till de sociala sammanhangen. Det ska onekligen bli spännande att se hur det blir att klara sig utan denna dryck som piggat upp mig när jag upplevt mig som seg eller sjukt trött. Lördagen den 25 oktober 2014 blev det magiska datumet som kaffeepoken gick i graven. Min konkreta livlina är om livet börjar te sig allt för djävulskt, då är det väl bara att börja dricka denna brygd igen, men det måste mycket till i nuläget. Måndagen den 15 december skedde mitt första återfall. Anledningen stavades taskig sömn. Efter ½ timme med John Blund, blev det några koppar kaffe på personalmötet  på jobbet vid niotiden. Detta var dock inget som skulle sättas i system utan bara en nödlösning.

Nackdelar

• Hämmar bland annat upptaget av järn
• Finns ett giftigt ämne i koffein
• Försämrar sömnen
• Fula tänder
• Ökar risken för högt blodtrycket
• Kickar binjurarna – tar energi
• Syrabildande
• Stressar hjärtat och blir överspeedad
• Lurar kroppen att man är piggare än man är
• Tar vatten i kroppen
• Kan göra en mer nervös, lättirriterad och rastlös

Fördelar

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Bestialiska nordbor och hungriga asiater

Första gången jag hördes talas om existensen av dessa bestar i våra farvatten var runt år 2002. Självklart trodde jag att personen i fråga drev med mig, men senare efterforskningar i ämnet visade sig att detta påstående var helt sant. Det låter ju osannolikt att en haj som dessutom kan bli upp till 15 meter lever så tätt inpå oss. Att det parallellt ser riktigt otäck ut med världens öppnaste gap gör det bara ännu mera skrämmande. Carl von Linné döpte förövrigt Brugden till Cetorhinus Maximus, vilket är det latinska namnet för glappkäft.

Ett annat namn som dessa bestar har är ”Solhaj”. Britterna kallar dem för ”Basking shark” eftersom de vid soliga dagar ligger still vid ytan och helt sonika njuter av värmen. Uttrycket to bask, sola sig kommer ursprungligen från Irland och Wales.

Brugden är dock inte farlig för människor, utan livnär sig på hederliga gamla plankton. Födan plankton filtreras på ungefär samma sätt som hos Bardvalar genom att Brugden simmar makligt, vanligen i vattenytan med vidöppen mun. Den är för övrigt den största svenska fisken och världens näst största fisk.

Förr i tiden trodde man att Brugden var ett odjur. Sjömän som fick syn på delar av fiskens enorma rygg trodde att de hade sett ett vidunder. Det talades om en drakorm utanför Bohusläns kust. År 1740 skriver Linnés lärjunge Pehr Kalm ”ibland kommit ett stycke från botten upp ur vattnet och då skall hava stått ända rak och upprätt till en karls längd över vattnet, samt i övrigt varit så tjock och stor som en timmerstock. Huvudet på honom skall varit svartgråaktigt”.

Vandringsmotivet om havsodjur användes över hela världen, som en varning för farliga vatten och ett sätt att förklara syner. På den tiden fanns ingen belysning i båtarna och inte heller glasögon. Fantasierna blev ett sätt att förklara de vaga synintrycken, säger  folklivsforskaren Ebbe Schön (Aftonbladet).

Brugden är brungrå till mörkgrå och har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter, i extrema fall 15-16 meter. Vikten  hos ett 10-metersexemplar ligger närmare 7 ton med en livslängd runt 50 år. Brugden lever pelagiskt det vill säga ute till havs, uppe i vattenmassorna och inte vid botten.

Brugden finns i de tempererade zonerna (8–14°C) och samlas tidvis i flockar, ibland upp till 60 eller till och med 250 djur. De vandrar med årstiderna och är till exempel en ganska vanlig syn vid delar av Storbritanniens västkust från juni till september. Brugden går normalt inte in i Östersjön, men ett exemplar fångades 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholm skärgård.

Brugdens parningstid infaller på våren till försommaren. Liksom de flesta hajar föder Brugden levande ungar och som mest sex stycken, detta efter en dräktighetstid om drygt 3-4 år år. Den blir könsmogen någon gång mellan 12 och 20 års ålder. Ungarna, endast en eller två vid varje födsel, är över en meter långa.

Arten har fiskats av Japan, USA och flera västeuropeiska länder för i första hand utvinna olja från levern, men i andra hand även kött och fenor. I Sverige är dock Brugden upptagen på röda listan och bedöms som starkt hotad. Fisket har karakteriserats exploateringar av ett bestånd under en kortare period. Den stora anledningen stavas extremt låg reproduktionstakt, vilket gör att det kan ta upp till 100 år innan nästa exploatering åter kan ske.

Hakarl

Idag är den globala efterfrågan på hajfenor det största hotet mot arten. Det enda kvarvarande riktade fisket sker i Kina och Japan. Våra nordiska bröder norrmännen är dessvärre nästintill lika goda kålsupare då de själva drev omfattande riktad fiske till 2003. År 1993 uppgick den den norska ”fenexporten” till Japan på 26 859 ton. Torkade fenor betalas upp till 700 US dollar per kilo det vill säga alltför frestande kapital i förhållande till pinsamt låga straffen. Islänningarna har exempelvis en maträtt som heter ”Hakarl” och som innehåller brugdkött. Det är faktorer som dessa som vidmakthåller och reproducerar dysfunktionella fiskekulturer när ett adekvat  totalförbud vore på sin plats.

År 2003 förbjöd EU metoden att avfena hajar till havs tillika finning. Världsnaturfonden kallade och jämställde förbudet med ”ett kryphål i regelverket”. Fiskarna tilläts istället ta hajkropparna till en hamn och fenorna till en annan, något som gjorde det komplicerat att jämföra antalet fenor med antalet kroppar. Parallellt  kunde fiskarna få dispens med att fortsätta med finning till havs om de kunde uppvisa att de ”regelrätt” tog hand om hajkropparna, något som ytterligare försvårade kontrollen och identifieringen av vilka arter som fångats.

Nio år senare år 2012 bestämde sig EU för att skärpa sitt snuskigt tandlösa hajfensfiskeförbud genom att anta ett förslag där finning helt förbjöds till havs. Dock är många experter fortfarande kritiska till de nya reglerna eftersom fiskarna fortfarande får skära av fenorna när de kommer iland. Ur bevarandesynpunkt är förbudet helt meningslöst eftersom antalet hajar som fångas och mördas ändå förblir detsamma. Det enda riktiga vore ett totalförbud mot att fånga haj helt och hållet. EU måste tyvärr blidka varje lobbyist av rang och på så sätt förblir detta viktiga Europeiska avståndstagande en gigantisk chimär.

I Sverige finns runt ett tjugotal hajarter

Power-pop i sin renaste form

• 1. Radiation Vibe
• 2. Sink To The Bottom
• 3. Joe Rey
• 4. She’s Got A Problem
• 5. Survival Car
• 6. Barbara H
• 7. Sick Day
• 8. I’ve Got A Flair
• 9. Leave The Biker
• 10. You Curse At Girls
• 11. Please Don’t Rock Me Tonight
• 12. Everything’s Ruined

1996 släppte detta New  Jersey band sitt debutalbum en platta som  står sig lika bra då som nu. Musiken genomsyras utav trallvänlig begåvad poprock fylld av cynism  och tafatt tonårskärlek. Ta några doser Per Gessle, Brainpool och Weezer blanda  dessa och vips är år popeufori skapad.

Chris Collingwood och Adam Schlesinger är  upphovsmakarna till dessa självklistrande tre-minuters-hits med knivskarpa formuleringar och lagom distade gitarrer Dessa tog mig på bar gärning och var så nära pop-himlen man bara kunde komma. Power-pop-melodierna var parallellt  inneslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter som berörde och betydde något.

Fountains Of Waynes har i skrivande stund efter debutalbumet skapat ytterligare 5 plattor varav den senaste ”Sky full of holes” släpptes 2011. Chris Collingwoods och Adam Schlesingers  försöker fortfarande vara tonåriga popsnören trots att de är över 40 år, istället för att skildra sin egna ålders samhällssituation, vilket vore betydligt intressantare. Det är egentligen inget problem eftersom det i stort sett gäller för alla övervintrade hårdrockband också.

Det är snarare när deras patenterade 60-tals-sound börjar kännas aningen passé i symbios med att kvaliteten sjunkit markant efter den sexton år gamla debutens uppdukade smörgåsbord utav pophits som man hunnit tröttna. Bandet känns numera som ytterst tråkigt bleka kopior till  utifrån detta vitala debutalbum från 1996.

2007 kom albumet ”Traffic and weather” ut och det är plattan jag tycker näst bäst om. För mig kommer dock alltid deras debutalbum från 1996 räknas in till min klassiker-album-lista. På den fanns det gitarrskrammel och variation i kombination med ett melodisnickeri på hög nivå.

På de efterkommande plattorna är typ allt sämre förutom enstaka guldkorn som periodvis påminner om det förgångna. Ett av undantagen är från senaste plattan och låten i fråga heter ”Someones´s gonna break your heart” samt ”Someone to love” från ”Traffic and weather”.  Fountains of wayne har blivit för lugna, för tråkiga och för dåliga, trots vad väldigt många välrenommerade musikkritiker motsats häver ut sig.

Powermetal med klass

• 1. Shades Of Art
• 2. Carnivore
• 3. Lady Don’t Answer
• 4. Mab
• 5. I Know Shadows
• 6. Your Silence
• 7. Higher
• 8. The Song You Never Sang
• 9. Nightmares I Stole
• 10. Child Of Darkest Night
• 11. Some Stand Alone
• 12. My Heart Still Cries

Vad har Bloodbound och Tad morose gemensamt förutom Bollnäs. Jo, att Urban Breed har sjungit i de båda banden. Mannen har en metalröst att döda för, och är sorgligt underskattad. Projektet Trial of murder är hans senaste mickstativförvärv.

Om man addar lite Queensryche till Tad Moroes opuset ”Modus vivendi” så får man en hint av hur debutplattan ”Shades of art” låter. Plattan innehåller 12 låtar som bara kan gå under epitetet: sjusärdeles kvalitetstungt. Albumet kom ut 2012. Jag välkomnade alstret med en öppen famn, men fattade då inte riktigt hur bra detta var förrän efter ett bra tag.

När det melodiösa smält samman med tunga ackord, gudomlig röst, perfekt produktion och variation blir det helt enkelt såhär klockrent. Från titellåten till sista spåret ”My heart cries” hänger kvalitetslåset på plattan. Det är en sann fröjd att höra en platta som håller hela vägen  Att välja ut en favoritlåt på plattan är som att svära högt i kyrkan. Under dödshot hade jag i så fall valt: ”Lady don´t answer”.

Shades of art är definitivt ett utav 2000-talets mest förbisedda plattor i symbios med Lions Share – Dark hours från 2009. Där numera Morgana Lefay, Tad morose och Bloodbound reproducerar sig själva till det oändliga visar Trail of murder hur det bör och ska låta. Jag ber till Gud trots min agnosticism att en andra platta är i antågande, att den är lika bra och att de i så fall får husera i metalvärldens absoluta finrum.

Big Money

1992 släpptes en gudomlig platta som jag rankar oerhört högt bland svenska skivsläpp. Big Money bestod av Magnus Rongedal och. Duon släppte detta debutalbum 1992 vilken följdes upp av ”Monnraker” två år senare. Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige, men lyckades oväntat nog inte charma svenskarna; gruppen existerade mellan 1989 till 1995.

Magnus Rongedal (Vasa) var andra halvan av Rongedal och Lars Johansson (Big) har bland annat spelat med Pontus och amerikanerna. Gruppnamnet togs från en låt av de symfoniska kanadensiska hårdrocksgiganterna Rush.

Kemin mellan de båda ironikerna och ljudgalningen Tretow var embryot till första plattans storhet; typ allt stämde; alla planeterna måste han synkats på himlen. Detta är ren skär popeufori som trots tidens tand fortfarande känns otroligt fräsch. Essensen är dock de helt underbara melodierna som är totalt magiska.

Variation är ett nyckelord precis som tempoväxlingarna och de ultraironiska texterna. Den bombastiska ljudbilden genomsyrades av såväl Queen som Trevor Horns produktioner typ The Buggles (Video kill the radio star, Plastic age) i symbios med en mycket säregen popstil.

Deras skivor producerades som sagt av the allmighty Michael B. Tretow, det vill säga ABBAS kreativa ljudgeni. Big money musiken var melodiös storslaget producerad syntrockpop/Hi-Tech AOR. Enligt Vasa utgick texterna från en fiktiv rik person som kallade sig Big.

Bigs:s största problem var beslutsångesten utav vilken golfbag han skulle köpa till sin vackra unga fru. Texterna var också ofta fyllda med humor och populärkulturella referenser till bland annat skräckfilmer. Exempelvis innehåller Flying Fish citat hämtade från filmen Hellraiser II – Hellbound.

De två hitsen ”Ruby slippers” och ”Amazing” är vansinnigt bra; alla låtar är för övrigt klockrena på sitt egenartade sätt, men måste jag välja ut ett spår som jag gillar allra mest blir det ”Not into it at all”. Lika bra som förstlingsverket var, lika dålig var uppföljaren: ”Moonraker”. På den plattan var definitivt inta alla planeter synkade. Trots det fanns det några guldkorn såsom ”Ugly”, ”The last man on earth” och ”Silverscreen”. ”Lost in Hollywood” plattan är lika bra som den är underskattad, och då är den horribelt underskattad. Jag blir också på väldigt bra humör när jag hör på den originella musiken.

Goth-AOR

1.  Silver
2. Pretender
3. Sister Love
4. Marianna
5. Christine
6. She Was Mine
7. Walk The Stage
8. Sergei’s Revenge
9. Brother Kill Brother
10.The Writer
11.Far Behind
12.No More Tears
13.Silverous.

En oväntat uppdaterad eller crossover variant av AOR dök upp 2001. Silvers sinnessjuka debut var ett mästerverk som de aldrig kom i närheten utav. Det var cirka 200-300 ljusår från den självbetitlade debuten till Dream Machine (2002), Intruder (2003) och Addiction (2004).  2005 kom deras  sista album Gold ut, en platta som fullbordade fem plattor på fem år, något jag  upplevde som att: ”övermjölka kon syndromet ur svälttörstande aor-nördar”.

Gitarristen från Sisters of mercy Andreas Bruhn får väl anses vara den felande länken som gjorde detta melodiska hårdrockprojekt…. till något annat, än just det traditionella. Dennes depressiva  gothinfluenser skapade en grogrund för en hybrid mellan mjäkigt, tråkigt, könlöst med livfullt, svängigt och udda melankolisk eufori.

Michael Voss — guitars, backing vocals (Bonfire, Demon Drive, Casanova, Mad Max)
Bernie Torme — guitars (Gillan, Ozzy, Alaska)
Gary Barden — lead vocals (MSG, Statetropper, Company of snakes, Praying Mantis)
Don Airey — keyboards (Deep Purple, Rainbow, Ozzy, Gary Moore, Ten, Alaska)
Marco Minnemann — drums (Paul Gilbert)

Inledande titellåten ”Silver” är helt enkelt en käftsmäll i mellangärdet hur det nu skulle vara möjligt. Låten i sig är i mina ögon en A.O.R classic och borde vara med på varje självmedveten melodiös hårdrockares playlist över de 100 bästa låtarna någonsin tillsammans med exempelvis Tykettos – Forever young.

Efterföljande ”Pretender”, ”Sister love” och ”Marianne” är helt gudabenådade tunga aor-örhängen som visar var goth-aor skåpet ska stå. Plattan fortsätter nästan lika högkvalitativt med ”Christine”, ”She was mine”,  ”Brother to brother”, och ”Far behind”. Det är svårt att inte abdikera inför allt örongodis.

Andreas Bruhn

Deras andra plattor är i jämförelse likbleka skuggor av denna one of a kind platta; magin saknas helt enkelt. Ett av de få undantagen är sensationella ”Save  me” från sista plattan Gold, en låt som lätt skulle platsa på debuten. På samma album finns riktigt bra ”Joshua”, ”Easy”, ”Creep” och ”Daydream believers”. Det innebär att Silver knöt ihop säcken någorlunda eftersom det är deras näst bästa i knivskarp konkurrens med Dream machine.

Även ”Silver Dream machine”, ”Head or heart”, Lovin you”, ”Chains”, ”Never again” och ”Banished” från Dream machine är knippe riktigt bra låtar.  Silvers debutplatta landar dock lätt bland de bästa jag har i min melodiösa hårdrocksamling. Att den sticker ut drar sitt strå till stacken och att det svänger ordentligt blir jag minst sagt glad av.

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil Thornell på Vårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »

Höstlopp – en förbannelse av guds like

Mitt fjärde Bråvikslopp tillika andra halvmaraton låg i fatet denna sensommarlördagsmorgon. Att hurra för tidigt borde vara straffbart; i slutet utav augusti jublade jag över att vara helt kärnfrisk förutom hjärnskadorna. Likt ett brev på posten dök en förkylning upp två dagar senare. Från att sova som en Gud av gudarna till att knappt kunna andas när sänglampan släcktes blev kontentan och troligtvis straffet av tankehybrisen.

Jag körde samma strategi som varit så lyckad inför Prags halvmaraton våren 2014. Tyvärr hjälpte inte den mig denna gång utan jag var mer förkyld när jag vaknade upp vid startdagen än jag varit för några dagar tillbaka. Ett annat tillägg var ett växtbaserat läkemedel: Sinupret forte, som enligt en kollega till mig skulle göra susen. Hon hade rätt, men mer utifrån att det gjorde rent hus i min plånbok via de 300 riksdaler som de gröna verkningslösa kräkmedlen kostade mig.

Min manual hur bli fri från förkylningen innan loppet

• Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut förkylningen
• Reducera intensiva aktiviteter
• Anamma helvetiskt mycket  handdesinfektion typ jämt
• Dricka exceptionellt mycket vatten
• Få i mig en bryggd bestående av färsk ingefära, citron  och vatten
  
• Be till gud, trots att jag är agnostiker

Jag valde i vilket fall som helst att medverka i loppet eftersom jag varken hade halsont, hosta eller feber utan enbart var förkyld. Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det.

Efter att ha jobbat till efter midnatt blev det bara 6 timmars sömn vilket skapade en minst sagt yrvaken och seg Mats när klockuslingen hamrade in sitt ljudliga budskap. Mina förberedelser utifrån ett kostperspektiv var helt enkelt optimala. Gårdagens kvällsmat hade bestått av fyra stekta ägg med en otäck kopp hirs och mjölk.En tallrik nötter, hirs, branflakes samt äggmackor rikligt med vatten med extra salt var grundstenarna i min frukost som jag intog runt klockan 08.00.

Jag hämtade upp jobbkollegan Robin Everitt och därefter kompisen Jocke ”Spurs” Andersson. Trion anlände runt halv elva till Lindö där starten skulle ske. Vädret var som klippt och skuret för uteaktiviteter, men på tok för varmt för att springa över 21 km i september, runt 15-16 grader hade varit perfekt. Vi hämtade ut våra startlappar på området där också chippet som skulle placeras på skon under skosnörena fanns fastnitad. Enligt arrangörerna hade inte loppet växt likt de föregående åren, utan rotat sig fast på samma nivå som 2013, något som skulle ändras till nästa års 5-års jubileum.

Årets primära mål

1. Inte få en kollaps igen

2. Inte bryta loppet, ta mig i mål

Årets sekundära mål

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig runt  under 2 timmar

Vi tre traskade ner till startfållan runt klockan 11.25 i ett väder som ropade badstrand och bar överkropp. Det var väl då jag insåg hur exceptionellt trög jag varit vid valet av en Craft långärmad funktionströja, när ett sportlinne hade varit det självklara valet. Tanken var att ta det väldigt lugnt i början av loppet med kollapsen i Bråviksloppet 2013 som pulserande varningslampa i åtanke. Starten skedde klockan 11.30 och det kändes riktigt bra till en början. Jag, Robin och Jocke sprang ihop till nästan 6 kilometer, då Jockes vältränade rygg successivt blev mindre. Vid 7 kilometer var det dags att ta farväl av Robins bredaxlade ryggtavla. Då hade medelfarten legat på godkända 5:15 min/km, därefter gick det bara utför. Gradantalet snuddade vid 25 graders strecket och bidrag inte heller till att mildra detta fysiska förfall. Avgrunden låg sedan bara några meter framför mig under hela loppet. Det blev helt enkelt en pina att pinna sig runt de till synes oändliga grusbetäckta landsvägarna.

Vid 13 km när typ alla som varit bakom mig sprungit om mig, gick jag för första gången vid en en horribelt segdragen backe. Detta tilltag, vattenförtäring samt vräka vatten över hela kroppen bidrog till att jag fick min enda andra-andning efter att ha börjat springa igen efter backslutet. Min självkänsla invaggade mig att jag återigen var på gång, och fick mig att tro att de kvarvarande 8 km var de som skulle leda mig förbi framförvarande parallellt reducera en skyhög medelkilometertid. Detta var dock en chimär av stora mått då jag redan efter en kilometer senare var tillbaka på ruta ett. Jag hade knappt ingen energi kvar i kroppen; att dra ut på steglängden var som att skapa permanent fred i Mellanöstern.

Efter 16 km var det bara vilja kvar; men ingen energi i kroppen. Jag han i löpkoman lägga märke till att arrangörerna på ett adekvat sätt fixat till att dysfunktionella platser som en ensamlöpare lätt skulle kunna springa fel på. Stora lastpallar med fet text och mörkrosa bakgrundsfärg omöjliggjorde springa-fel-syndromet. Det och betydligt fler markeringar samt kilometervis med tvåfärgad färgtejp var funktionella verktyg som de detta år strukturerat upp bansträckningen med. Om jag ska hitta något att gnälla över så hade fler kilometerskyltar kunnat funnit tillgängliga utmed banan.

Jag rannsakade mig själv när fem kilometer av loppet återstod. I de teoretiska tankegångarna hade jag definitivt med förra årets kollaps efter att ha sprungit sjuk. Jag insåg också att springa 21 km i förkylt tillstånd inte var det mest smarta jag gjort. Parallellt kändes det när det var cirka 3 km kvar väldigt tråkigt att bryta loppet eftersom det egentligen strider mot min natur. Utifrån ett hälsoperspektiv var det dock betydligt rationellare att kasta in handduken än att tära på en redan sargad kropp. Den processen passade bäst invid strandremsan  det vill  säga nära start-och målfållan.

Jag traskade sedan bort till sekretariatet för att delge dem att jag brutit loppet. Kastade mig sedan raklång på gräsmattan för att följa Robins sista 40 metrar; Jocke hade 10 minuter tidigare tagit sig under målsnöret. Efter ett evigt förklarande varför jag bröt loppet så gav jag Jocke mina bilnycklarna eftersom jag i detta tillstånd inte fullt ut litade på min körförmåga. När jag kom hem så blev det stekt kyckling med ris, sötsur sås och djävulskt mycket vatten. Jag tappade sedan upp ett varmt bad, väl medveten om att ett kallt sådan är en healingfaktor, inte ett varmt sådant.

Från klockan 15.00 delades kvällen upp i två pass; dels några utslagna timmar i min säng, dels resterande tid på soffan framför tv:n. Jag var faktiskt helt urlakad i symbios med frossa-light. Tankarna på  att skippa alla löpningslopp som har något med höst att göra började få fotfäste. De sista 4-5 åren har jag varit halvsjuk hela tiden, till skillnad från förr om åren när influensan en gång om året alltid bröt ut. Då tyckte jag dessa 2-4 dagar var fruktansvärda, numera längtar jag till dem istället. Sett ur backspegeln är det bättre att vara riktigt sjuk, för att sedan må bra, istället som nu vara halvsjuk  5-6 månader av året. De sista åren har det knappt varit möjligt att varken planera eller utföra tävlingar samt göra bra ifrån sig i squashringen. När jag vaknade morgonen därpå så hade jag äckligt klegg i ögat, något som stärkte min devis av att man inte bör pressa kroppen för hårt med förkylning i kroppen.

Det är med fasa istället förtjusning som jag ser fram mot Lidingöloppet om tre veckor. Att loppet kostade 800 kr är en sak, men att inte kunna känna att man kan göra sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar känns minst sagt surt. Mitt nästa drag blir att boka upp mig hos en lokal hälsoguru som håller till invid Spången. Hon håller på med alternativmedicin, vilket i många fall är kvacksalvare som utnyttjar folks naivitet, men hon har dock fått min fulla förtroende.

Min första fråga blir hur jag ska gå till väga för att bli riktigt influensasjuk så att kroppen får jobba på riktigt. Min andra fråga blir att få svar på hur  farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. De flesta så kallade experter säger: ”så länge man inte har ont i halsen, snoret är grönt eller att man har feber så är det inget problem att träna eller tävla”, något jag är ytterst skeptisk till.

Det är lätt att falla för frestelsen att jag numera inte är en ungdom längre. Att mina 47-år tar ut sin rätt och att nuvarande och kommande tider endast är ett bevis för detta. Jag har dock aldrig sprungit ett halvmaraton det vill säga 21 km över två timmar förut förutom kollapsen i 2013 års Bråvikslopp. Så sent som i Prags halvmaraton i maj 2014 sprang jag på  1:57:39 (5:35 min/km) trots att jag var otränad och hade mer att ge, utan att gå en meter under loppet. Nu landade min tid på horribla 1.56.30 efter cirka 18.5 km; då hade jag absolut inget mera att ge samtidigt som jag gått minst sex gånger under loppet.

Att vara förkyld är nog mindre fjolligt än många ”träningsatleter” vill erkänna, det handlar snarare om ren skär förträngning; en försvarsmekanism för att överhuvudtaget kunna satsa på tävlingar utifrån ett ofta ofrivilligt grupptryck som man lätt blir offer för när man fastnar för någon idrott.  Jag undrar dock hur många som blivit handikappade eller fått sin dödsruna insatt i någon morgontidning som bara helt sonika varit  ”simpelt” förkylda.

21 km: 105 av 122 anmälda damer och herrar tog sig i mål

1. Elmina Saksi bästa dam med tiden 01:30:09  (4.17 min/km)

1. Markus Grönroos bästa man med tiden 01:17:16  (3.40 min/km)

41. Joakim Andersson 01:49:10  (5.11 min/km)

50. Peter Samelius (Sweden Rock polare) 01:51:45  (5.19 min/km)

Fel på tidtagningssystemet: Robin Everitt runt 2 timmar i mål

Bröt loppet: Mathias Magnusson (squashkollega)

Bröt loppet: Mats Widholm efter 18.5 km

Vinna, försvinna eller bara synas?

Diagnos eller inte är frågan, men utifrån att alltid ha en plan-b till hands ifall något ytterst oväntat händer är min squash-pryls-fetischism ovärderlig. Denna hybris grundar sig indirekt på att jag tillhör hybriden kapitalistkommunister. Å ena sidan dogmatisk motståndare till den nya religionen shopping, å andra sidan periodvis kunna njuta utav att shoppa loss på nätet som i diverse shoppingpalats. Betoningen ligger dock på vilket humör jag är på och hur den ekonomiska agendan utkristalliserats.

Familjen Widholms nyvunna ekonomiska uppsving har forcerat fram punkterna på min personliga tränings-önske-inköpslista. Först köptes två ultimata squashskor in från England, dessvärre var ett av dem inte alls som reklamen proklamerat, snarare tvärtom, trots att squashvärldsmästaren Nick Matthews själv låg bakom utvecklingen utav designen och skoprestationen.

”En materialförvaltare eller materialare är en person som tar hand om sportutrustningen. Materialarens uppgifter består bland annat i att bära, tvätta, inventera, packa och reparera utrustningen.”

Nästa punkt på listan blev några tjog med squashbollar det vill säga 48 stycken sådana. Passade  parallellt på att köpa ett par osedvanligt snygga Nike funktionsshorts samt linne och tröja i samma anti-svett-material. Någon vecka senare damp det senare ner en avi från DHL att hämta ut det gigantiska paketet från Sports.direct från England.

1. Dunlop Biometic GTX140 S/Rkt 40 Silver/Red

2. Dunlop Biometic  GTS 130 S/R 30 Black/Blue

3. Dunlop Biometic Ultimate S/R 30 Black/Yellow

Sista pusselbiten blev en racketväska plats för sex stycken rack från Dunlop vilken inhandlades på squashmässan på Case Swedish open. Kronan på verket och grunden till squashstegen och allt annat squashspelande via ett guldårskort från Squashcenter för 5000 kr.

Denna hybris är också ett led i min strävan att bli en betydligt bättre squashspelare. Jag har spelat frekvent sedan 1993 med härliga karaktärer som Jarmo Kolehmainen, Rolf Okon och Lino Ferrari där betoningen  då låg på att springa och slå, inte de grundläggande pusselbitarna som typ alla nybörjare får lära sig  från början.

En ny era inleddes år 2012 i och med två betalda squashlektioner med min forne gympalärare Tomas Lenberg som jag ändrade hela detta dysfunktionella beteende. Enligt honom så kunde jag inte slå ett slag rätt, och borde börja om från början eller ägna mig åt något helt annat som inte har med rack och boll att göra. Nackdelen var ju självklart att mina amatörslag sitter snuskigt djup inborrat in i ryggmärgen. Att ändra ett sådant beteende i symbios med avsaknaden utav koordination är inte den enklaste uppgiften i världen.

Såhär två år efter dessa praktiska informationsövningar har jag faktiskt blivit bättre på många saker såsom min forehand men framförallt mina lobbservar. Dock har squashnybörjarprocessen: 1. Följ bollbanan, 2.Inta mitten, 3. Slå rätt, 4, Högt rack beredskap, inte ännu satt sig. Det tycks vara som förgjort att konkretisera tanken att följa bollbanan efter varje slag motståndaren slår tillbaka bolluslingen. Jag har nyligen börjat med målbilder och att visualisera vad som komma skall i squashringen, vi får se hur det går med det squashflödet.

Mitt nyårslöfte gick i vilket fall ut på att dels kunna konsten att följa bollbanan, dels inta T:et, innan detta året är till ändå. För att dessa mål ska uppfyllas har jag beslutat mig att bara koncentrera mig på dessa två saker, inte huruvida jag vinner en tävlingsmatch eller inte. När väl detta satt sig i ryggmärgen kommer jag bli 30-50% bättre squashspelare det vill säga vinna fler bollar, game  och sedermera fler matcher, de som jag  nu förlorar på ren skär inkompetens.

I teorin lät detta självklart helt förträffligt simpelt, träning ger snabbt färdighet, men med cirka 4 månader kvar till nyår har inte alltför mycket squashkompetens ackumulerats. Dock är jag ihärdigare än någonsin, någon gång skall väl hjärnan börja fatta galoppen. Kompisen Jarmo Kolehmainen fungerar som typ ett squashspråkrör där jag via hans mer mänskliga squashkompetens får längre tid på mig att tänka på att titta på bollbanan samt inta t:et efter varje slag.

Som sagt trägen vinner -  får jag hoppas. Vad jag vet så tar det lång tid för exempelvis långgolfare att bara göra en smärre justering i exempelvis sin swing, för vissa golfare kan denna modifiering ta upp till ett år, så än finns det hopp för en adekvat utveckling såhär på ålderns höst..

Ny lyxig 6-racks-väska, tre par nya squashskor och tre direktimporterade proffsrack ska vara verktygen som tar mig igenom denna fysiska som psykiska prestationsresa. Jag är ytterst medveten om att jag inte blir bättre av att omge mig med semiprofessionella attributioner, men man ska aldrig underskatta placeboeffekten. Dock är verkan av den kortsiktig, men ändå. Den kan i bästa fall  vara en katapultfaktor till att rita om min mentala squashkarta till en effektivare sådan i det längre perspektivet.

Målsättningen är att trots min 47-åriga livsbana acklimatisera mig i squashens division tre för att då och då ta mig upp till division två. Förutom detta vill jag självklart närma mig fornstora antagonister som Lino Ferrari och Joakim Andersson samt för alltid pulvrisera Magnus Hjortberger det vill säga aldrig förlora mot honom något mera i mitt liv. 

Lino Ferrari har jag dock en osannolikt jobbig squashstatistik mot. Han leder i dagsläget med hela 1037 stycken vunna matcher mot mina ynkliga 47 vinster sedan hösten 1999. Ännu mera påfrestande är det att min senaste vinst nr 47 skedde så långt tillbaka som den 26 december 2007. Det finns som sagt ett fält utav morötter att gotta sig åt genom att helt enkelt bli en konkret bättre squashspelare, något jag ämnar att bli.

” Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är en sorts medicinsk behandling som går ut på att lura mottagaren genom att ge denne verkningslös  medicin, för att bli av eller minska dennes sjukdom. Hos de individer som blir utsatta för placebobehandling finns det många som märker en avsevärd skillnad, vilket slutligen kan resultera i att inga ”riktiga” mediciner behöver användas. Det är just denna positiva effekt som kallas placeboeffekten.

Ensam är placeboeffekten ganska svag, kroppen märker ganska fort ifall läkemedlet inte hjälper, och när man börjar tvivla så försvinner effekten. Därför ska man utnyttja placeboeffekten tillsammans med annan verksam medicin, det är då som effekten blir som starkast och långvarigast. Placebotabletterna kallas även sockerpiller, vilket reflekterar vad de är tillverkade av. Det är inte bara genom kapslar och tabletter som placebo kan utnyttjas. Även låtsaskirugi och felinformation kan resultera i ett större välmående.

Det har varit en del diskussioner angående vad som ska ingå i området kallat placebo. En del tycker att det är när tabletter och andra liknande mediciner används, medan andra menar att det är allting som kan få en patient att må bättre. Placebo har påvisad effekt för flera skilda fysiologiska processer. Den faktor som främst styr hur kraftfullt behandlingsresultatet av en placebobehandling är, är förväntan. Men även betingning har påvisad effekt. Förväntan i sin tur kan stärkas av en rad faktorer, om patienten tror sig få ett dyrt läkemedel så blir i regel placeboeffekten starkare än om de tror sig få en billig. Även placebots färg och form kan påverka hur effektivt det upplevs. (Wikipedia)”

Squashväskans innandöme

4 rack

24 bollar

3 par squashskor: Yonex power cushion,  SC5, Hi-Tec V-lite infinity, Astec squashergoflex

Funktionströjor x 2

Funktionshorts x 2

Funktionsstrumpor x 2,

Extra kalsonger, extra strumpor

Svettarmband x 4

Golfhandskar regnimpregnerade i syfte att få ett bättre grepp när inget annat hjälper

Wolverhamton badhanduk samt liten  svett handduk

Tigerbalsam hästbalsam, Massol linimentsalva, Linnex liniment

Massol kylgel

Ipren gel

Aco antisvett deodorant

Eucerin Ph5 lotion

Lanza hår molding paste

Hårborste

Eau de toilette:

Armani: Anti-persperant roll-on

Beckham: hair and body wash

Freshy antiluktspray till skorna

Squashglasögon Eyewear

Dextrosol samt andra druvsocker tabletter

Hopprep

Väskodör fräschare

Pennor, block

Tejp, plåster, skoskavsplåster Compeed

Visselpipa

Vattenflaska

Plånbok med pengar i nödfall

Mobiltelefon

Plånbok med extra pengar

Nycklar