Del 23 hyllningar av världens bästa AOR-album

Gubbrock, jo så kan genren betraktas ur tyvärr allt för mångas perspektiv. Det är något som tillhör det förgångna och bör så stanna där. Recensenterna vill inte ens ta genren med tång, helst vore ett annat verktyg bättre, exempelvis en kofot. Jag är benägen att tro att eurodiscon stod högre i kurs än AOR och den melodiska hårdrocken!

Min uppfattning är att det kommit massor av klassiker från år 2000 till 2022, med stark betoning på massor. Detta till trots är många hårdrockare generellt sett musiknfantilkonservativa. Det vill säga det spelar liksom ingen roll ifall Gud själv skapat den ultimata plattan, dessa individer håller ändå på att det var bättre förr. Visst, genren hade ju sin storhetstid på det glada 80-talet och härjade fritt på var och varannan försäljningslista.

Nutiden är det verkligen dess raka motsats. Det finns inte tillstymmelse till AOR att härja på någon lista. Fast i ärlighetens namn så lyckades faktiskt Ghost komma undan med detta via singeln ”Spillway” som definitivt var AOR, dock förklädd, men ändå.

Skivbolaget Frontiers records  måste ses som en frälsare i sammanhanget. De har givit oss så mycket manna från himlen som det bara är möjligt. Skivbolaget började i blygsam skala i mitten på nittiotalet, och som sedermera blivit en maktfaktor via fokusering på releaser på de stora banden inom AOR och melodiös hårdrock däribland ikoner som Foreigner, Journey, Survivor, Toto och Whitesnake.

De är dock inte ensamma i kampen om att återupprätta gubbrocken till fortnstora dagar. Vi har Candy Rock, Escape Music, AOR Heaven och Rock of angels records, för att nämna några.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen

Frontiers producerar sanslöst mycket bra musik genom att para ihop låtskrivare, med olika artister som bildar myriader av konstellationer. Men allt är inte guld som glimrar, och konstigt vore väl det. De projekt som fungerat bäst för mig har varit: Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

Det finns dock ett projekt som lyser klarare än de andra och dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman). Erik Mårtensson arbetsnarkomanernas okrönte konung med Alessandro Del Vecchio, Phil Vincent och Magnus Karlsson visar var alla skåpen ska stå, han är liksom spindeln i nätet.

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar högst Retranmission kom ut 2021.

Förstlingsverket slog ner som en blixt från en klar himmel, lite som Perfect plans debut. Allt liksom var precis som på fornstora dagar fast iklädd en modern skrud, utan för den delen vara för modern. Inledningslåten ”Invincible” satte tonen direkt, men var endast ett bete för vad som komma skulle. ”One love” var förrädiskt bra.

Tredje låten ”Brothers in arms” fortsatte på den bombastiska classic-rock- rockhimlen. Balladen ”Comes down like rain” övertygade också. Därutöver var det inte lika magiskt förutom ”Just go” och ”If I fall”. Fast embryot visade på vilken potential projektskutan hade.

Med lager av förväntningar på sig istället var det inte lätt att toppa den tidigare kommande klassikern. Inledningen slog nästan debuten på fingrarna med ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” var  dessutom himmelskt bra ”One the run” måste nämnas precis ”Still unbroken”.

Sist men inte minst 10:e låten ”Shot” som jag anser som en av de 10 bästa bandet ynglat av sig tillika albumet starkaste ess. Inte heller denna platta var helgjuten, men ändå starkare än debuten.

Året efter släpptes liveplattan One live in Stockholm. Fansen fick vänta 5 år innan nästa studioplattan äntrade scenen. Earthage var väl all väntan, trots det föredrog jag Rise up. Dock var det fortfarande AOR i den högre skolan.

Plattan inleddes genant snyggt med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt därefter skuggade ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följde ”Kings on the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

Supergrupper

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är nedanstående några exempel på supergrupper.

Bad English

Shadow King

Blue Murder

The Law

HSAS

Orion the hunter

GTR

Alias

Revolution Saints

Hardline

The Storm

Streets

Black Swan

Alcatrazz

Badlands

Union

Mother´s army

Jeff Scott Soto

Jeffs röst är som en silkeslen smekande AOR- bris. Hans vokalistregister åldras lika fint som ett årgångsvins. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Har man som grupp tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera alla inblandade.

För mig är denna ”nästan svensk - Talisman, W.E.T, Yngwie” en forever topp-5 sångare. Han bara har det: utseendet, rösten och inlevelsen på scen, karisma kallas väl det. Han fyller 57 år, men ser snarare ut som 41 år, vilka superba gener halv Puerto Ricanen har tillgång till, utifrån allt festande under alla turnéer.

Min första bekantskap skedde via Yngwie Malmstens debutalbum som nästintill bestod av instrumentala shreddande gitarrorgier.  På Efterkommande Marching out sjöng han på hela albumet. Det var oslipat, det var aggressivt det var organiskt och samtidigt kommersiellt i sin okommersialism. Jag är ett ett oerhört stort fan av gitarrvirtuosens album som kom ut innan 2000-talet. Detta är ett av mina favoritalbum, där Jeff verkligen sjöng lungorna ur sig.

Därefter höll jag ett extra öga på denna Brooklynuppfödde vokalistkamelont. Han medverkade i grupper som Takara, Eyes och Axel Rudi Pell,  men för mig och många andra var det Marcel Jacobs skötebarn Talisman som han mest blir ihågkommen för.

Bandet bildades 1989 och gick i graven 2007. Gick i graven gjorde även grundaren och basisten 2009 tragiskt efter ett självmord 2009, endast 45 år gammal. Stilen som Marcel  introducerade var en glitch mellan hårdrock och melodiös hårdrock. Hans patenterade stil som var unikt för just Talisman.

Att Jeff Scott Soto fick chansen i Journey  gick inte heller av för hackor.  Han efterträdde Steve Augeri  (Tall Staries & Tyketto) 2006. Jeffs sejour blev dock kortvarig, men vad gjorde det, bara att ha det i sitt CV är onaturligt stort.  Upprinnelsen till att få stiga upp på Journeytronen var nog via  Soul SirkUS. Det var ett projekt bestående  av JSS, Neal Schon, Marco Mendoza och Deen Castronovo. Supergruppen släppte dock bara ett album, World play (2005).

Att vara en av vokalister i Trans-Siberian Orchestra var också en bekräftelse av rang. Precis samma sak kan sägas om Sons of Apollo vilken är en amerikansk progresiv metal supergroup bestående av Mike Portnoy, Billy Sheehan, Derek Sherinian och Ron”Bumblefoot” Thal.

JSS har också hunnit släppa 12 solpplattor sedan 1994, några under monikern S.O.T.O. I denna digra musikkatalog har han varit eklektismen personifierad där typ alla musikgenrer avhandlats. Han har via denna kommunikationskanal både blandat och gett, dessvärre med betoning på blandat.

Erik Mårtensson

Erik tillhör en av planetens bästa melodisnickrare! Först Eclipse, sedan 3 plattor med Nordic Union och därutöver massor av bidrag till andra artister och grupper. Den 41 årige Solleröbördige fick inträde till Frontiers record  via gruppen Last Tribe som hunnit släppa en platta innan de signades till Italienarna.

Han har faktiskt skapat alla låtar på W.E.T,  i samklang med bandet, och väl utvalda utomstående låtskrivare som…Dag Finn. Det är förövrigt urkällan till att på allvar  kunna variera sitt musikskapande och därmed undvika dysfunktionell hemmablindhet.

Sångaren Toby Hitchcock har prisats och överöst av lovord från en enad AOR- kritikerkår om att vara guds sånggåva till sina pensionerade kollegor och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte gudomlig, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. I vilket fall som helst var denna solodebut en riktig höjdarplatta som kröntes med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”. Erik Mårtensson var behind it all, förutom just sången.

Människan är en multiinstrumalist samt erkänd producent. Ammunition, First signal, One Desire, Adrenaline rush, Martina Edoff, Giant, Smokie, Kimball/Jamison, Issa, Sturm and drang, Jimi Jamison, Find me är några av dem som fått ta del av Eriks låtskriveritalanger.

Att Mr Mårtensson har en hög lägsta nivå är ett understatement, addera också en variation på låtarna som är i paritet med Björn & Benny, Lennon & McCartney och Max Martin.

Robert Säll

Robert är sällskapets minst framträdande figur, vilket inte förtar dennes inblandning på något sätt. Han är sitt Work Of Art trogen. Dock har han skrivit låtar till frontiersprojektet Groundbreaker.

Han har också komponerat musik till Annicka Rylin, Peter Friestedt/Bill Champlin/Joseph Williams, Lionville, Issa, Fergie Frederiksen, Chasing violets, Place Vendome, Giant, Kimball/Jamison, Xorigin och W.E.T. såklart.

Work Of Art bildades 1992 när Robert Säll och Herman Furin gick på musikskola. Problemet var att hitta en adekvat sångare. Det visade sig vara en omöjlighet. 1998 så förvandlades moll till dur då de fann Lars Säfsund.

Dock var och är Lars en busy man så det dröjde enda till 2008 innan vi som lyssnare fick njuta av deras Totoinspirerande sound via deras debutalbum Artwork. Gruppen sniffades såklart upp av Frontiers recordes där alla deras fyra plattor släppts.

Det tog tre år innan nästan album såg dagens ljus. In progress var i mina öron en betydligt bättre platta än sin föregångare. 20014 så utkom deras tredje alster, Framework. Work of arts senaste platta släpptes 2019 och döptes till Exhibits. Från dessa fyra musikjuveler finner vi hits som: ”The Rain”, ”Nature of the game”, ”The great fall” och ”Let me dream”.

W.E.T. Line-up 2021
Jeff Scott Soto (sång)
Erik Martensson (gitarr, keyboards)
Robert Säll (keyboards, gitarr)
Magnus Henriksson (gitarr)
Andreas Passmark (bas)
Robban Bäck (trummor)

W.E.T´s Retranmission kom ut 3 år senare det vill säga 2021. Jag avstår ifrån helt enkelt från en låt-för-låt-presentationen, utan konstaterar helt sonika att detta är melodisk hårdrock/AOR av allra finaste snitt, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget; så var det sagt.

Inledningshymnen ”Big boy´s don´t cry” har inget med 10cc att göra. Däremot är soundet slickat fett,  crunchiga gitarrer flankerar en asketisk melodi och refrängen andas raka motsatsen till själlös. Precis samma sak uppviglar sig i efterföljande ”The moment of truth”.

Dock är det värt att undra om ”How far to Babylon” är en blinkning till Yngwie Malmsteens ”How many miles to Babylon” från 1992 med Göran Edman  på sång? Troligtvis inte alls, men i alla fall en teori.

Jag måste också hylla gruppen för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig eftersom W.E.T faktiskt utvecklar den. Det jag  bland annat reflekterar över är kören i förchoruset av ”The call of the wild”. Helt brutalt obetydligt, men ändå inte, utan bara ytterst briljant.

Det är lätt som recensent att bara tokhäckla genren för att implementera ytterligare en ballad bara för att det ska vara på det sättet. Men ”What are you waiting for” är inte bara ett måste, utan en helt förförisk tidlös kronjuvel som placerats som 8:e låt av 11 möjliga.

Retranmission är också i min mening det albumet som doftar mest Talisman. Vissa spår är mer dolda, andra mer tydliga i sin inspirationskittel. Det spelar egentligen ingen som helst roll eftersom det är så snyggt implementerat – Talisman 2.0.

Erik Mårtensson har slagit huvudet på spiken när det kom till att låta som en platta som producerats för miljoner. Alla instrument tränger effektfullt igenom den ultrafeta ljudväggen. Det bara låter så djäkla bra helt enkelt.

Variationen på plattan är anmärkningsvärd bred. Det gäller inte bara på detta album utan över W.E.T´s hela katalog, ingen låt är egentligen den andre lik.

Konkret, detta är troligtvis den bästa melodiska hårdrock som uppviglats på 2000-talets! Detta till trots att deras tre tidigare alla varit små mästerverk. All killers, no fillers har aldrig passat bättre som epitet, varje låt en singel, dessutom så sjukt varierat, utan för den delen hemsökas av Radiohead syndromet.

Självklart är det lätt att ponera djupare hur denna platta hade hävdat sig under genrens glansdagar. Att sia om det är omöjligt, men då alla låtar är varierade och top notch, underbart producerad och bärs fram av en gudabenådad vokalist så skulle jag hävda att musiken skulle hamna anmärkningsvärt högt, även på den listan.

Om nu Retranmission är deras jämnaste tillika starkaste ess, vågar man ponera att nästkommande album slår den på fingrarna? Skulle W.E.T lyckas med det konststycket så är det bara att trippel abdikera.

I vilket fall som helst detta är AOR, melodiös hårdrock och hårdrock av absolut yppersta världsklass.

This entry was posted on 23 november, 2022 at 18:29 and is filed under Film, Musik, Kultur. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.