Slut med kaffet

Jag har väl druckit kaffe från jag varit runt 17 år det vill säga när jag fick mitt första jobb. Innan dess drack jag aldrig kaffe, utan det var min bror, mamma och pappa som stod för den familjekonsumtionen. Det tragikomiska i historien är att jag inte alls gillar kaffe, utan bara vill åt koffeinet. Jag blir helt enkelt djävulskt pigg utav brygden, något som är på både ont som gott.

Kaffet har också varit en kär vän i de sociala sammanhangen såsom fikaraster, föreläsningar eller luncher. För någon månad sedan köpte jag 1 burk kaffe och när den var slut skulle jag ha hittat för- och motargument utifrån ett fortsätta/sluta perspektiv. Att hitta negativa saker om denna adrenalinstinna bryggd var dock inte det enklaste. Vad som är lobbyism eller ren skär lögn är en svårbedömd sak för en som inte är kemist eller biolog.

Hädanefter så blir det att dricka kallt vatten med ekologiska citroner eller lime i när det kommer till de sociala sammanhangen. Det ska onekligen bli spännande att se hur det blir att klara sig utan denna dryck som piggat upp mig när jag upplevt mig som seg eller sjukt trött. Lördagen den 25 oktober 2014 blev det magiska datumet som kaffeepoken gick i graven. Min konkreta livlina är om livet börjar te sig allt för djävulskt, då är det väl bara att börja dricka denna brygd igen, men det måste mycket till i nuläget. Måndagen den 15 december skedde mitt första återfall. Anledningen stavades taskig sömn. Efter ½ timme med John Blund, blev det några koppar kaffe på personalmötet  på jobbet vid niotiden. Detta var dock inget som skulle sättas i system utan bara en nödlösning.

Nackdelar

• Hämmar bland annat upptaget av järn
• Finns ett giftigt ämne i koffein
• Försämrar sömnen
• Fula tänder
• Ökar risken för högt blodtrycket
• Kickar binjurarna – tar energi
• Syrabildande
• Stressar hjärtat och blir överspeedad
• Lurar kroppen att man är piggare än man är
• Tar vatten i kroppen
• Kan göra en mer nervös, lättirriterad och rastlös

Fördelar

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Bestialiska nordbor och hungriga asiater

Första gången jag hördes talas om existensen av dessa bestar i våra farvatten var runt år 2002. Självklart trodde jag att personen i fråga drev med mig, men senare efterforskningar i ämnet visade sig att detta påstående var helt sant. Det låter ju osannolikt att en haj som dessutom kan bli upp till 15 meter lever så tätt inpå oss. Att det parallellt ser riktigt otäck ut med världens öppnaste gap gör det bara ännu mera skrämmande. Carl von Linné döpte förövrigt Brugden till Cetorhinus Maximus, vilket är det latinska namnet för glappkäft.

Ett annat namn som dessa bestar har är ”Solhaj”. Britterna kallar dem för ”Basking shark” eftersom de vid soliga dagar ligger still vid ytan och helt sonika njuter av värmen. Uttrycket to bask, sola sig kommer ursprungligen från Irland och Wales.

Brugden är dock inte farlig för människor, utan livnär sig på hederliga gamla plankton. Födan plankton filtreras på ungefär samma sätt som hos Bardvalar genom att Brugden simmar makligt, vanligen i vattenytan med vidöppen mun. Den är för övrigt den största svenska fisken och världens näst största fisk.

Förr i tiden trodde man att Brugden var ett odjur. Sjömän som fick syn på delar av fiskens enorma rygg trodde att de hade sett ett vidunder. Det talades om en drakorm utanför Bohusläns kust. År 1740 skriver Linnés lärjunge Pehr Kalm ”ibland kommit ett stycke från botten upp ur vattnet och då skall hava stått ända rak och upprätt till en karls längd över vattnet, samt i övrigt varit så tjock och stor som en timmerstock. Huvudet på honom skall varit svartgråaktigt”.

Vandringsmotivet om havsodjur användes över hela världen, som en varning för farliga vatten och ett sätt att förklara syner. På den tiden fanns ingen belysning i båtarna och inte heller glasögon. Fantasierna blev ett sätt att förklara de vaga synintrycken, säger  folklivsforskaren Ebbe Schön (Aftonbladet).

Brugden är brungrå till mörkgrå och har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter, i extrema fall 15-16 meter. Vikten  hos ett 10-metersexemplar ligger närmare 7 ton med en livslängd runt 50 år. Brugden lever pelagiskt det vill säga ute till havs, uppe i vattenmassorna och inte vid botten.

Brugden finns i de tempererade zonerna (8–14°C) och samlas tidvis i flockar, ibland upp till 60 eller till och med 250 djur. De vandrar med årstiderna och är till exempel en ganska vanlig syn vid delar av Storbritanniens västkust från juni till september. Brugden går normalt inte in i Östersjön, men ett exemplar fångades 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholm skärgård.

Brugdens parningstid infaller på våren till försommaren. Liksom de flesta hajar föder Brugden levande ungar och som mest sex stycken, detta efter en dräktighetstid om drygt 3-4 år år. Den blir könsmogen någon gång mellan 12 och 20 års ålder. Ungarna, endast en eller två vid varje födsel, är över en meter långa.

Arten har fiskats av Japan, USA och flera västeuropeiska länder för i första hand utvinna olja från levern, men i andra hand även kött och fenor. I Sverige är dock Brugden upptagen på röda listan och bedöms som starkt hotad. Fisket har karakteriserats exploateringar av ett bestånd under en kortare period. Den stora anledningen stavas extremt låg reproduktionstakt, vilket gör att det kan ta upp till 100 år innan nästa exploatering åter kan ske.

Hakarl

Idag är den globala efterfrågan på hajfenor det största hotet mot arten. Det enda kvarvarande riktade fisket sker i Kina och Japan. Våra nordiska bröder norrmännen är dessvärre nästintill lika goda kålsupare då de själva drev omfattande riktad fiske till 2003. År 1993 uppgick den den norska ”fenexporten” till Japan på 26 859 ton. Torkade fenor betalas upp till 700 US dollar per kilo det vill säga alltför frestande kapital i förhållande till pinsamt låga straffen. Islänningarna har exempelvis en maträtt som heter ”Hakarl” och som innehåller brugdkött. Det är faktorer som dessa som vidmakthåller och reproducerar dysfunktionella fiskekulturer när ett adekvat  totalförbud vore på sin plats.

År 2003 förbjöd EU metoden att avfena hajar till havs tillika finning. Världsnaturfonden kallade och jämställde förbudet med ”ett kryphål i regelverket”. Fiskarna tilläts istället ta hajkropparna till en hamn och fenorna till en annan, något som gjorde det komplicerat att jämföra antalet fenor med antalet kroppar. Parallellt  kunde fiskarna få dispens med att fortsätta med finning till havs om de kunde uppvisa att de ”regelrätt” tog hand om hajkropparna, något som ytterligare försvårade kontrollen och identifieringen av vilka arter som fångats.

Nio år senare år 2012 bestämde sig EU för att skärpa sitt snuskigt tandlösa hajfensfiskeförbud genom att anta ett förslag där finning helt förbjöds till havs. Dock är många experter fortfarande kritiska till de nya reglerna eftersom fiskarna fortfarande får skära av fenorna när de kommer iland. Ur bevarandesynpunkt är förbudet helt meningslöst eftersom antalet hajar som fångas och mördas ändå förblir detsamma. Det enda riktiga vore ett totalförbud mot att fånga haj helt och hållet. EU måste tyvärr blidka varje lobbyist av rang och på så sätt förblir detta viktiga Europeiska avståndstagande en gigantisk chimär.

I Sverige finns runt ett tjugotal hajarter

Power-pop i sin renaste form

• 1. Radiation Vibe
• 2. Sink To The Bottom
• 3. Joe Rey
• 4. She’s Got A Problem
• 5. Survival Car
• 6. Barbara H
• 7. Sick Day
• 8. I’ve Got A Flair
• 9. Leave The Biker
• 10. You Curse At Girls
• 11. Please Don’t Rock Me Tonight
• 12. Everything’s Ruined

1996 släppte detta New  Jersey band sitt debutalbum en platta som  står sig lika bra då som nu. Musiken genomsyras utav trallvänlig begåvad poprock fylld av cynism  och tafatt tonårskärlek. Ta några doser Per Gessle, Brainpool och Weezer blanda  dessa och vips är år popeufori skapad.

Chris Collingwood och Adam Schlesinger är  upphovsmakarna till dessa självklistrande tre-minuters-hits med knivskarpa formuleringar och lagom distade gitarrer Dessa tog mig på bar gärning och var så nära pop-himlen man bara kunde komma. Power-pop-melodierna var parallellt  inneslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter som berörde och betydde något.

Fountains Of Waynes har i skrivande stund efter debutalbumet skapat ytterligare 5 plattor varav den senaste ”Sky full of holes” släpptes 2011. Chris Collingwoods och Adam Schlesingers  försöker fortfarande vara tonåriga popsnören trots att de är över 40 år, istället för att skildra sin egna ålders samhällssituation, vilket vore betydligt intressantare. Det är egentligen inget problem eftersom det i stort sett gäller för alla övervintrade hårdrockband också.

Det är snarare när deras patenterade 60-tals-sound börjar kännas aningen passé i symbios med att kvaliteten sjunkit markant efter den sexton år gamla debutens uppdukade smörgåsbord utav pophits som man hunnit tröttna. Bandet känns numera som ytterst tråkigt bleka kopior till  utifrån detta vitala debutalbum från 1996.

2007 kom albumet ”Traffic and weather” ut och det är plattan jag tycker näst bäst om. För mig kommer dock alltid deras debutalbum från 1996 räknas in till min klassiker-album-lista. På den fanns det gitarrskrammel och variation i kombination med ett melodisnickeri på hög nivå.

På de efterkommande plattorna är typ allt sämre förutom enstaka guldkorn som periodvis påminner om det förgångna. Ett av undantagen är från senaste plattan och låten i fråga heter ”Someones´s gonna break your heart” samt ”Someone to love” från ”Traffic and weather”.  Fountains of wayne har blivit för lugna, för tråkiga och för dåliga, trots vad väldigt många välrenommerade musikkritiker motsats häver ut sig.

Powermetal med klass

• 1. Shades Of Art
• 2. Carnivore
• 3. Lady Don’t Answer
• 4. Mab
• 5. I Know Shadows
• 6. Your Silence
• 7. Higher
• 8. The Song You Never Sang
• 9. Nightmares I Stole
• 10. Child Of Darkest Night
• 11. Some Stand Alone
• 12. My Heart Still Cries

Vad har Bloodbound och Tad morose gemensamt förutom Bollnäs. Jo, att Urban Breed har sjungit i de båda banden. Mannen har en metalröst att döda för, och är sorgligt underskattad. Projektet Trial of murder är hans senaste mickstativförvärv.

Om man addar lite Queensryche till Tad Moroes opuset ”Modus vivendi” så får man en hint av hur debutplattan ”Shades of art” låter. Plattan innehåller 12 låtar som bara kan gå under epitetet: sjusärdeles kvalitetstungt. Albumet kom ut 2012. Jag välkomnade alstret med en öppen famn, men fattade då inte riktigt hur bra detta var förrän efter ett bra tag.

När det melodiösa smält samman med tunga ackord, gudomlig röst, perfekt produktion och variation blir det helt enkelt såhär klockrent. Från titellåten till sista spåret ”My heart cries” hänger kvalitetslåset på plattan. Det är en sann fröjd att höra en platta som håller hela vägen  Att välja ut en favoritlåt på plattan är som att svära högt i kyrkan. Under dödshot hade jag i så fall valt: ”Lady don´t answer”.

Shades of art är definitivt ett utav 2000-talets mest förbisedda plattor i symbios med Lions Share – Dark hours från 2009. Där numera Morgana Lefay, Tad morose och Bloodbound reproducerar sig själva till det oändliga visar Trail of murder hur det bör och ska låta. Jag ber till Gud trots min agnosticism att en andra platta är i antågande, att den är lika bra och att de i så fall får husera i metalvärldens absoluta finrum.

Big Money

1992 släpptes en gudomlig platta som jag rankar oerhört högt bland svenska skivsläpp. Big Money bestod av Magnus Rongedal och. Duon släppte detta debutalbum 1992 vilken följdes upp av ”Monnraker” två år senare. Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige, men lyckades oväntat nog inte charma svenskarna; gruppen existerade mellan 1989 till 1995.

Magnus Rongedal (Vasa) var andra halvan av Rongedal och Lars Johansson (Big) har bland annat spelat med Pontus och amerikanerna. Gruppnamnet togs från en låt av de symfoniska kanadensiska hårdrocksgiganterna Rush.

Kemin mellan de båda ironikerna och ljudgalningen Tretow var embryot till första plattans storhet; typ allt stämde; alla planeterna måste han synkats på himlen. Detta är ren skär popeufori som trots tidens tand fortfarande känns otroligt fräsch. Essensen är dock de helt underbara melodierna som är totalt magiska.

Variation är ett nyckelord precis som tempoväxlingarna och de ultraironiska texterna. Den bombastiska ljudbilden genomsyrades av såväl Queen som Trevor Horns produktioner typ The Buggles (Video kill the radio star, Plastic age) i symbios med en mycket säregen popstil.

Deras skivor producerades som sagt av the allmighty Michael B. Tretow, det vill säga ABBAS kreativa ljudgeni. Big money musiken var melodiös storslaget producerad syntrockpop/Hi-Tech AOR. Enligt Vasa utgick texterna från en fiktiv rik person som kallade sig Big.

Bigs:s största problem var beslutsångesten utav vilken golfbag han skulle köpa till sin vackra unga fru. Texterna var också ofta fyllda med humor och populärkulturella referenser till bland annat skräckfilmer. Exempelvis innehåller Flying Fish citat hämtade från filmen Hellraiser II – Hellbound.

De två hitsen ”Ruby slippers” och ”Amazing” är vansinnigt bra; alla låtar är för övrigt klockrena på sitt egenartade sätt, men måste jag välja ut ett spår som jag gillar allra mest blir det ”Not into it at all”. Lika bra som förstlingsverket var, lika dålig var uppföljaren: ”Moonraker”. På den plattan var definitivt inta alla planeter synkade. Trots det fanns det några guldkorn såsom ”Ugly”, ”The last man on earth” och ”Silverscreen”. ”Lost in Hollywood” plattan är lika bra som den är underskattad, och då är den horribelt underskattad. Jag blir också på väldigt bra humör när jag hör på den originella musiken.

Goth-AOR

1.  Silver
2. Pretender
3. Sister Love
4. Marianna
5. Christine
6. She Was Mine
7. Walk The Stage
8. Sergei’s Revenge
9. Brother Kill Brother
10.The Writer
11.Far Behind
12.No More Tears
13.Silverous.

En oväntat uppdaterad eller crossover variant av AOR dök upp 2001. Silvers sinnessjuka debut var ett mästerverk som de aldrig kom i närheten utav. Det var cirka 200-300 ljusår från den självbetitlade debuten till Dream Machine (2002), Intruder (2003) och Addiction (2004).  2005 kom deras  sista album Gold ut, en platta som fullbordade fem plattor på fem år, något jag  upplevde som att: ”övermjölka kon syndromet ur svälttörstande aor-nördar”.

Gitarristen från Sisters of mercy Andreas Bruhn får väl anses vara den felande länken som gjorde detta melodiska hårdrockprojekt…. till något annat, än just det traditionella. Dennes depressiva  gothinfluenser skapade en grogrund för en hybrid mellan mjäkigt, tråkigt, könlöst med livfullt, svängigt och udda melankolisk eufori.

Michael Voss — guitars, backing vocals (Bonfire, Demon Drive, Casanova, Mad Max)
Bernie Torme — guitars (Gillan, Ozzy, Alaska)
Gary Barden — lead vocals (MSG, Statetropper, Company of snakes, Praying Mantis)
Don Airey — keyboards (Deep Purple, Rainbow, Ozzy, Gary Moore, Ten, Alaska)
Marco Minnemann — drums (Paul Gilbert)

Inledande titellåten ”Silver” är helt enkelt en käftsmäll i mellangärdet hur det nu skulle vara möjligt. Låten i sig är i mina ögon en A.O.R classic och borde vara med på varje självmedveten melodiös hårdrockares playlist över de 100 bästa låtarna någonsin tillsammans med exempelvis Tykettos – Forever young.

Efterföljande ”Pretender”, ”Sister love” och ”Marianne” är helt gudabenådade tunga aor-örhängen som visar var goth-aor skåpet ska stå. Plattan fortsätter nästan lika högkvalitativt med ”Christine”, ”She was mine”,  ”Brother to brother”, och ”Far behind”. Det är svårt att inte abdikera inför allt örongodis.

Andreas Bruhn

Deras andra plattor är i jämförelse likbleka skuggor av denna one of a kind platta; magin saknas helt enkelt. Ett av de få undantagen är sensationella ”Save  me” från sista plattan Gold, en låt som lätt skulle platsa på debuten. På samma album finns riktigt bra ”Joshua”, ”Easy”, ”Creep” och ”Daydream believers”. Det innebär att Silver knöt ihop säcken någorlunda eftersom det är deras näst bästa i knivskarp konkurrens med Dream machine.

Även ”Silver Dream machine”, ”Head or heart”, Lovin you”, ”Chains”, ”Never again” och ”Banished” från Dream machine är knippe riktigt bra låtar.  Silvers debutplatta landar dock lätt bland de bästa jag har i min melodiösa hårdrocksamling. Att den sticker ut drar sitt strå till stacken och att det svänger ordentligt blir jag minst sagt glad av.