Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

• 2000: Can´t take me home
• 2001: Missundaztood
• 2003: Try this
• 2006: I´m not dead
• 2008: Funhouse
• 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

Den nödvändig skräplagen blev till sand

Äntligen! En lag som reducerar nedskräpning ifrån främst  übercurlade snorungar som reproducerat sina dysfunktionella föräldrars normfria verklighet. Från och med den 1 juli 2011 var det möjligt för polisen att på plats bötfälla den som skräpar ner. Nedskräpningen förargar, förstör och förfular parker och grönområden i kommunerna. Vilken turist återkommer eller rekommenderar ett besök i en stad fylld av motbjudande, illaluktande skräpanarki? Renlighet är  i mitt tycke en del av en stads kultur och en tydlig värdemätare hur en sådan mår. Jag tror dessvärre att en lag är helt nödvändig att applicera in i vårt samhälle, i syfte att förändra ett destruktivt beteende och eskalerande attityder. Det räcker att en person i en ”nedskräpningsgrupp” reagerar med att  det är bättre att vi bär bort skräpet, än ingen alls. Det är därför det är så oerhört viktigt att polisen tvärtemot vad de hittills uttalat sig om högprioriterar detta för att lagen överhuvudtaget ska respekteras och vidmakthållas.

Jag kan dock inte  förstå mig på varför den nya lagen inte innefattar cigarettfimpar. Dessa fimpar förefaller vara det vanligaste som folk kastar på våra trottoarer och gator. Frågan är som sagt hur mycket tid och resurser polisen kan lägga på att jaga notoriska nedskräpare, hur ofta en kastad tom godispåse eller energidryckburkar resulterar i en omedelbart utskriven böteslapp på 800 spänn eftersom polisen ser detta som en ytterst lågprioriterad förseelse, med betoning på just förseelse. Sett ur backspegeln cirka 1½ år efter lagens inträde har bara 391 förseelser blivit erlagda med böter. Det innebär att polisen inte ingick i en holistisk satsning ifrån samhället, utan körde sitt eget race. Samarbete över gränserna är det effektivaste sättet att få något ordentligt gjort, något som vi i Sverige är bäst i världen på att praktisera teoretiskt, dock inte praktiskt.

För brottet nedskräpning avses till exempel bortslängda snabbmatsförpackningar, glas- och plastflaskor, olika typer av dryckesförpackningar, engångsgrillar och andra engångsartiklar. Lagen har förebilder i städer som Singapore och Manchester  som båda är betydligt mer befriade och renare från skräp efter att lagen trätt ikraft. Jag och Steffe Hammarström gästade  för några år sedan den kliniskt rena staden Singapore där man bland annat inte får: tugga tuggummi, snusa, spotta, klottra, skräpa, äta på gatan, röka, dricka, släppa lös hunden, hålla din vän i hand, pussas, gena över gatan, sola topless, strejka, demonstrera, glömma spola på toaletten. Det blir dryga böter för dessa så kallade mindre brott. Till skillnad från Sverige så har Singapore mer gemensamt med metropolen London där storebror ser dig och  övervakningskameror följer dig på vägen; de finns överallt. Vi svenskar är som är inte lika dogmatiska som våra asiatiska vänner, men  får förhoppningsvis ta del av samma positiva attitydförändringar som skett via Singapores anti-skräp-vision.

Det  är däremot viktigt att kommunerna sopar rent framför den egna dörren när det gäller tillgången på papperskorgar i centrumkärnorna och parkerna. Rutinerna för tömning av samma papperskorgar måste helt klart ses över. På det här området bör kommunerna skärpa sig, folk ska inte behöva gå några kilometer i syfte att finna en papperskorg. Det är ingen ovanlig syn att vid busshållplatser eller vid bänkar att det irrationellt nog saknas papperskorgar, vilket verkar osannolikt idiotiskt, men sannolikt ur ett byråkratiskt perspektiv. Jag tycker också att papperskorgar i sig inte bara behöver vara funktionella, utan också vara vackra skapelser eller nyskapande sådana. Precis som parkeringshus behöver inte papperskorgar vara fula eller intetsägande utan kan präglas av såväl funktionalitet som estetisk skönhet och glimten-i-ögat-humor.

Samma gamla visa igen……eller?

”Stora framgångar uppnås inte genom kraft, men genom ihärdighet”   Samuel  Johnsson

Vem har inte på vårkanten blivit påmind av sarkastiska polare eller själv upptäckt att ens nyårslöfte återigen inte uppfyllts? Jorden går visserligen inte under, men visst blir man aningen besviken på sig själv att man återigen misslyckades. Enligt Sifo är det endast 19 procent av svenskarna som lyckas med sina nyårslöften. De så kallade experterna säger att det i genomsnitt tar cirka 21 dagar att införa en ny vana. Beroende vad du vill uppnå, hur motigt det än känns – uthärda dessa 3 veckor, men se först till att vara förberedd inför vad som komma skall.

En harmonisk människa har lättare att träda in i beteendeförändringsroll. Det innebär att första strategin blir att undvika negativ stress innan själva löftesprocessen inleds. Jul-och nyårshelgerna är källor till stress, något som oftast byter plats med de drakoniska förväntningarna som man byggt upp under årets gång.

1. Köp julklapparna innan  1 december. Vanligtvis vet man vad familjemedlemmarna vill ha eller samlar på. Se till att ha denna proaktiva julklappslista i plånboken eller i något fack i mobiltelefonhölstret. På så sätt påminns man under januari -november om vad som ska köpas på ett tidigt stadium exempelvis på semestern eller marknader. När julen nalkas är priserna som högst och det är betydligt smartare att undvika december månad fullt ut, och handla när det finns bra erbjudanden eller diverse reor istället.

2. Skapa en städlista på ett synligt ställe som inleds i början av december och avslutas 22 december. Ett bra sätt att se till att allt blir gjort innan julafton i samverkan med resten av familjen

3. Se till att inte ta med dig jobbet in till denna långledighet. Gör även här upp en decemberlista på sådant du kan bocka av på jobbet innan den 24:e. Att låta ens arbete inkräkta på julefriden är en källa till  rastlöshet och svårighet att riktigt kunna njuta eller koppla av,  ”för tänk om det eller det händer?”.

4. Livskvalitet är definitivt inte att fara härs och tvärs över länet i syfte att blidka alla vänner och familjemedlemmar på samma dag. Alla som man besöker har sina givna förväntningar och är med i tidsbudgivningen om just er familjs gunst. De vill att ni ska äta av alla rätter, testa den gudomliga pajen, dricka den nya whiskyn eller vinet och umgås så länge som möjligt – med dem. Efter tre sådana rundor är barnen, en själv samt ens parter ruskigt trötta på alla subtila krav.

Se istället till att försöka reducera besöken till endast ett per dag. Medlingsverktyget heter ”nästa år”. ”Nästa år” är en schemaläggning som man enväldigt utformar, men kollektivt uppdaterar sina släktingar med. Detta år kan vi ha jul hos er och juldag hos Mr Smith, nästa år precis tvärtom. Det är bara fantasin som sätter gränserna för hur denna överenskommelse kan struktureras.

Genom att vara på ett ställe julafton, ett ställe juldagen, ett ställe annandag, så outsourcar man bort julstressen, utan att göra avkall på julfriden. Plötsligt finns det tid att ägna sig åt att umgås, äta utan att äta ihjäl, och utan att våndas för alla ursäkter när man ska lämna ena firandet för att hinna till det andra eller tredje. Att bocka av: umgås med barnen, mysa med frugan, prata med alla släktingar och skapat egentidszoner av egentid,  frigör en nästintill oöverträffad livskvalitet. Att man vet med sig att man gjort det man skulle, att allt varit bra och ändå ha tid över, är en flagrant vinstlott. 

5. Det optimala när det gäller egentiden är att försöka aktivera sig genom träning. Att träna några gånger under helgfirandet botar inte bara ångesten utav ha druckit och ätit för mycket, utan rensar också hjärnan på destruktiva tankar om sådant som har varit och sådant som kommer att ske.

Brist på tid som är det vanligaste skälet att inte röra på sig, vilket effektivast  motverkas genom strukturering, planering och prioritering. Denna mentala avlastning befruktar endorfiner och dopamin samt ombesörjer att ditt immunförsvar rehabiliteras. Denna lyckohormonbryggd  är en hörnstenen i hur du kommer att tackla tjuriga och otacksamma barn, jobbiga släktingar, irriterad fru och aktivitetssugna kompisar. Immunförsvaret fungerar som bäst när du är ett med din kropp och har uppnått såväl själslig som kroppslig balans, det vill säga livskvalitet.

Jag  anser att det är bättre att sätta upp små delmål på vägen och se hela löftet som en process. I den är det tillåtet att misslyckas på vägen, i syfte att uppnå slutmålet. Annars är det stor risk att man gapar efter för mycket och istället börjar småsmussla. Genom att göra ens familj delaktig och dessutom inkludera dem i någon form av kollektiv belöning, gör det betydligt svårare att avfärda eller ursäkta sig själv, när hökarna i familjen övervakar varje rörelse man tar. Visst kan man i den utsatta situationen förbanna deras näsvishet, men den känslan är endast ett eko ur det förgångna som spökar.

Motivationen är dock den viktigaste egenskapen i att förändra sitt beteende och sina rutiner. Att som nyårslöfte vilja åka Vasaloppet, men hata kyla, vara rädd för att slå sig, avsky blåbärssoppa och helt sakna koordination ökar inte på ens glöd precis. Att vilja sluta röka kräver en snuskigt stor dos av vilja och motivation, finns inte den den där kommer man att misslyckas fatalt.

Light-Bruksanvisning

• Rannsaka dig själv: hur ser nuläget ut, hur ser önskat läge ut? Hur ser mina starka och svaga sidor ut?
  
• Dela upp löftet i mindre portioner, annars kan uppgiften bli övermäktig.
• Synliggör löftet på ställen där du är i ditt hem som exempelvis köksbordet och toaletten. Syftet är att reducera förträngning och cementera in de nya adekvata rutinerna.
• Inför ett dagboksnoterandet, vilken hamrar in rutinerna skriftligt och fungerar som en autobahn till varje delmål.
• Prata med din familj och ta hjälp av dem.
• Ha en morot som inkluderar alla i hushållet om löftet hålls. Det kan vara en resa, konsert, restaurangbesök eller praktiskt taget vad som helst. Det sporrar dig själv som de allierade.
• Att få ett återfall tillhör vanligheterna, men där gäller det att gå vidare med målen, inte gå tillbaka till ruta ett. Att ha de första 6em punkterna bagaget underlättar att återfallen blir få.

Löftet bidrar oftast till synergieffekter, och fungerar som en holistisk dyrk till ökad livskvalitet. Livskvalitetsförbättringar är en process, inte ett tillstånd; något som hela tiden är tvunget att underhållas och vårdas ömt. Belöningen är infriandet i sig samt ökad självkänsla som underlättar för att nästkommande löften också kommer att uppfyllas.

Oh dessa stängsel

När man spatserar runt Norrköpings nejder blir man snabbt varse på bra som mindre bra platser. Ett av de tydligaste nerköpen är onekligen de oftast uttjänade staketen eller så kallade stängslen. Det finns en uppsjö av utmärkta exempel runt om och i kommunen, men jag nöjer mig med att visa upp två av dessa Auschwitzpastischer. De styrande skulle istället se dessa potentiella grönområden som möjligheter än som belastningar. Om andra glasögon än de ekonomiska användes så skulle vi ha många flera inbjudande oaser mitt i city, något jag saknar oerhört mycket.

Den ena fantastiska skapelsen ska hålla allmänheten ute från det fiktiva grönområdet, nära varumärket Halvars och Sveriges andra byggnadsminne som inte är en byggnad: Promenaderna. En minst sagt undermålig underhållen fotbollsplan, beachvolleyboll, 100 meter löpbana samt boulebanor som skötts nästa lika illa som fotbollsplanen möter invånarna dagligen. För mig känns det som Ukraina eller Albanien ann0 1973-1974. Att det parallellt existerar ett behov från många skolor som vuxit upp ur stadsmyllan gör inte saken bättre, då det i sig borde vara ett utmärkt argument att sköta gräsytorna bättre.

Det andra foton föreställer något vitryskt halvfabrikat som borde kunna skickas in till Antikhörnan vilken dag som helt och dessutom göra dundersuccé. Det vore så mycket bättre om kommunen istället placerade ut lite högre bänkar som dels kunde skydda bollarna från att nå Ståthögaledens trafikgytter, dels fungera som avkoppling för kringströvande. Galgbackeparken skulle kunna bli en light-edens-lustgård om ambitionsnivån fanns hos de kortsiktighetstänkande politikerna, istället är risken större att bli skadad av stängslen än av alla avrättningar som skedde här långt innan miljonprojektprogrammet var uppfunnet.

Sverige har allemansrätt, offentlighetsprincipen samt en demokrati i världsklass. I inredningskretsar härjar vedertagna klyschor som öppna ytor och rymd, men när kommer till stängsel så är vi fortfarande fast i någon form av kalla-kriget-komplex. Ur ett turistiskt perspektiv är dessa skatbon skrämmande fotografiobjekt som skärrade turister visar upp för sina grannar, något som inte lär ackumulera ”Pekings” besöksstatistik precis. Efter att passerat några metallmurar så väntar jag nästan bara på att vakterna med AK4:orna kommer att hejda mig bryskt, men inget händer och jag fortsätter att gå, fast i ett aningen snabbare tempo, tänk om?

Stängsel-borttagnings-bruksanvisning

1. Ta bort stängslet, öppna upp ytorna för allmänheten.

2. Placera ut estetiska, funktionella och originella parkbänkar i harmoni med papperskorgar.

3. Klipp gräset och sköt underhållet kontinuerligt,  vilket möjliggör för allmänheten att vistas där under alla årstiderna.

4. Brainstorma fram udda  saker som kan placeras ut i det nya området.

5. Sätt upp bilder på hur det såg ut förut, i syfte att skrämma politiker, turister som kommuninvånare.

Nej och åter nej

”Inte en katt till i detta hus!”; det dogmatiska mantrat höll i 2½ år. Ett tjat utav guds like från fru och två hålögda barn blev helt enkelt för mycket att bära. Att jag själv tycker att kattungar är bland det sötaste och gulligaste som kan uppbringas var också en bidragande orsak till varför vi numera har 3 katter istället för 1. Jag lyckades i alla fall med konststycket att få igenom namnet Dexter till en av det två garnnystanen, döpt efter huvudpersonen i samma tv-serie.

Vi inledde kattprocessen med Sudden och Foppa, två små dunbollar som vi hämtade på vägen från Arkösund augusti 2002. Sudden visade sig vara en riktig fegis, men en kämpande sådan medan hennes syster Foppa dog en alltför tidig död på grund av att hon hade vatten i lungorna. Snuttefilten fick inte ens fira sin två årsdag med syrran eller sin nya familj. ”Inte en katt till i denna lägenhet” mantrat visade sig återigen vara en redig chimär. 6 månader senare behövde en väns kompis bli av med några kattungar. Jag sträckte mig ambivalent till att bara titta, absolut inte köpa.

När man väl fått bekanta sig med ett kattobjekt är det nästintill omöjligt att värja sig för ett köp. Katten som denna gång följde med oss hem i bilen döpte vi till Curry. I samma veva föddes vår dotter Frida, och det var troligtvis källan till att Curry fick en form av knäpp. I ren avundsjuka började det lilla livet kissa på platser som kunde få den minst pedantiska människan att gå bärsärk. Efter 550 nedkissade, mattor, skor, kläder, kuddar, CD-skivor, massagestavar och lakan så bokade vi tid hos en veterinär med frågan hur vi skulle kunna lösa detta oangenäma problem. Läkaren menade på att en Stesolid skulle ”nystarta” eller ruska om kattens psyke så att kisseriet skulle upphöra. Han fick helt rätt, kattkraken slutade tvärt med vätskeforceringen – den dog, och på kuppen fick vi också en djävulsk lugn katt. Vi anmälde inte veterinären, utan valde istället en annan vårdinrättning för våra katter.

Säg aldrig aldrig

Mantrat ”inte en katt till i vår lägenhet” borde  vid det här laget vara lika med immunitet, men icke sa Nicke. Min kompis Lino Ferrari erbjöd oss påpassligt att köpa en av deras kattungar när vi var där och fikade. Den strategin var lika farlig som, att släppa in en slipad dammsugarförsäljare över sin tröskel. Hux flux var vi återigen kattägare; ”gamle” Sudden fick sig en ytterst busig kompis som hon försökte bemästra kontinuerligt.  Det svartvita energiknippet döpte vi till Chili.

En innekatt bör nog vara en innekatt fullt ut om man bor i lägenhet, något vi bittert  fick erfara 12 månader senare. Vi tog ut Chili på gården med syftet att öka kattens livskvalitet, dessvärre var det startskottet för att hon istället överträdde balkonggränsen. Jag som då studerade på distans fick mina allra bästa träningspass genom att ränna fram och tillbaka mellan arbetsrummet och närliggande grannhusen. Det var ett koncept som reproducerades åtskilliga gånger och började minst sagt gå mig på nerverna. Plötsligt fanns inte katten runt miljonprojektnejderna, utan tycktes vara som bortblåst. Vi letade frenetiskt, och satt upp åtskilligt med lappar om den bortsprungna katten Chili. Tyvärr visade det sig att även denna söta och snälla katt fick förkastas till kattperiferin. Vi köpte Chili av Lino och Cissi augusti 2009, densamme sprang bort i augusti 2010, så knappt ett år fick vi njuta av denna charmiga katt.

Kattmantrat var vid det här laget superhjältestarkt, och visade två år efter denna sorgliga händelse inga tendenser att krackelera. När jag minst anade blev jag själv boven i dramat, då jag uppmärksammade två ”fotokatter” på Facebook som skulle säljas av några vänner till mig. Jag högg irrationellt och instinktivt till på den förföriska kattannonsen och tingade den brunvita lintotten. Eftersom jag var först till kvarn var det också jag som fick bekräftelsen att köpa det 9 veckor gamla kattlivet. Efter klartecken från min fru som inte alls var motstridig valde vi att hemlighålla det hela för barnen.

En vecka senare, förbi Västra Husbys fotbollsplan och någonstans mitt uti ingenmansland med självmordsgrusvägar bodde ägarna: paret Andersson. Vi fikade, pratade gamla som nya minnen för att sedermera bli avbruten av en vit liten änglalik uppenbarelse, det vill säga kattungens bror. Att den var overkligt gulligare i verkligheten än på bilden skapade en abstrakt situation som förstärktes när paret Andersson dogmatiskt hamrade in budskapet: ”de leker ju så bra tillsammans”. Ännu mer irrationell frågade jag som i trans om jag också kunde köpa brorsan. De svarade ja, och min nästa uppgift blev att ringa min fru för att verifiera beslutet. Hon låt förvånad, men var ljusår ifrån oövertalningsbar. Det slutade med att jag åkte hem med två supergulliga nystan i bilen och den förvadderade kattburen.

Vi presenterade minisarna direkt för kattlådan, sedan fick de gå husesyn runt den 121 kvadratmeter stora lägenheten. Två timmar senare dök Hanna och Frida upp, och de blev beyond saliga. Kattungar var överst på deras båda julklappsönskelistor, men jag hade demonstrativt strukit dessa val. Att vi skulle få tillökning i kattfamiljen tror jag inte de i sin vildast fantasi inte trodde var möjlig. Första kvällen och natten var oroväckande lugn, hade jag inte vetat bättre så trodde jag att de avlidit. Natt två var dess raka motsats. De pep, klättrade upp och ner i vår dubbelsäng, slickade i örat för att efter några timmar äntligen slumra till. Den vita kattungen som vi döpt till Tussen la sig invid mina fötter, Dexter låg på en kudde i huvudhöjd mellan mig och Marie. Kunde det bli mer magiskt? Absolut inte, fast när den processen pågått 5 nätter i rad var det definitivt inte lika gulligt längre. Saken blev inte bättre av att katterna spann i kör likt en slåttermaskin. Vi är fortfarande förvånade över att ingen av oss av drabbats av tinnitus.

Resten av veckan blev en orgie av videofilmande och fotosejourer . Vi såg till att det inte skulle bli alltför jobbigt för katterna med massor av nyfikna barn runt omkring dem. Min mission bestod utav att försöka tjata ihjäl lämmeltåget av gamla som nya vänner från att avhålla sig från att ta upp Tussen & Dexter stup i kvarten. Jag traskade iväg till Skarphagens Zoo i syfte att köpa två burkar kattmat. Det resulterade i en shoppingeufori som spräckte vår budget med råge. Jag vandrade ut med två nya kattlådor, två rejäla säckar ”äkta” kattmat, fyra kattleksaker, ”fy-spray, ”ta-bort-urin spray” och mynta-spray samt två kartonger lammköttgel utan tillsatt socker.  Köphybrisen genererade ur ett ekonomiskt perspektiv att vi nästan fick anamma oss av att äta det knapriga torrfodret själva.

Gammaltackan Sudden 10 år agerade likt Eualia i gamla pilnserfilmer, karg men kärvänlig. Att Sudden inte är en muntergök när det kommer till lek och bråk var dock ingen större nyhet för oss. Det stärkte bara vår devis att två kattungar som trivs med varandra också har en otroligt behållning av varandra. Vi hopas innerligt att vi får behålla Dexter och Tussen betydligt längre än Foppa, Curry och Chili. Jag har dessutom lagt mantrat ”inte en katt till i denna lägenhet”  långt bakom mig.

Katten Sudden, 10 år, men still going strong

Det Widholmska jul- och nyårsfirandet

Då både min som Maries närmaste släkt är minimal, blev det anti-stressande begivenheter som vi medverkade i. Julaftonen firades hos Maries föräldrar i Vånga. Förutom döttrarna Hanna och Frid, Marie och jag samt Maries pappa Kalle pch mamma Gull-Britt kom brorsan Tomas och hanses fru Nina. Precis som hos oss följer julafton viss vedertagna rutinmallar. En tidig middag med traditionella rätter som Jansson, skinka, prinskorv, gravad lax och revbensspjäll fanns på bordet. När det kommer till delikatesser som typ alla i Sverige gillar är jag oerhört tråkig person. Där jag är finns det oftast en potatisgratäng i kombination med Jansson. Jag äter i stort sett bara detta med skinka, prinskorv, köttbullar och revbensspjäll, men mätt blev jag i vilket fall som helst.

Julaftondagen kom pappa Hasse, min bror Kjell och min 21-åriga son David hit runt 10 tiden. Jag hade åter lagat till min traditionella köttfärssåshybrid med penne, riven parmesan och must. Eftersom det var 3 kg köttfärs som skulle brynas, hade processen inletts dagen innan. Det innebar att det mest tidskrävande var avverkat, så jag gick upp runt 8 på morgonen för att göra resten av receptet. De två efterrätterna hade jag också gjort dagen innan, och fick dra sig i kylskåpet. Det var dels en smarrig amerikansk citronpaj, dels en . Vi följde en utstakad julaftonsrutin där julklappsöppning följde efter den mastiga maten. Lite senare så serverade jag de två pajerna i symbios med rykande kaffe. Det var en trevlig familjär tillställning som avslutades runt klockan 14.30 då Marie skulle börja jobba. Därefter kunde man ägna sig åt de presenter man fått, precis lagom.

Nyåret blev en kluven tillställning som präglades av att dra in pengar till vardagskassan. Jag jobbade från 21.00-08.00, så några alkoholhaltiga drycker blev det aldrig tal om, vilket egentligen var ganska behagligt. Innan dess han vi avverka en supergod paj och en stark currygryta.

Barnen hade ledigt från 21 december till tisdag den 8 januari. De lekte mest med kompisar, men vi försökte också vara delaktig i någon form av familjesammanslutning. Dessa bestod av att åka pulka, spela Uno och titta på  bra barnfilmer. Ibland lyckades jag med konsttycket att få ut dem på vinterpromenader. Det gäller numera att ha något att locka (muta) dem med. Fogliga barn som följde varje diktatorisk order tillhör tyvärr svunna tider.

Julmusikstunder lika med genuin livskvalitet

Ponera att klockan är runt 16.00 i ett becksvart mörker som endast ackompanjeras av en vinande blåst och skenet av tusentals adventslljusstakar i ett ett snötäckt betonglandskap i 15 karga minusgrader. Becksvart är måhända aningen malplacerat ord, dock är det mörkt, kyligt och blåsigt. Familjen är samlad: Hanna leker med Lina, Frida ritar, Marie pysslar och jag läser Sweden rock magasin i kombination med ”Kollaps” av David Jonstad. I bakgrunden hörs tonerna av Peter Jöbacks julskiva. Skivan fasas ut och jag byter illa kvickt till Chess för att efteråt kolla till glöggen och leka med kattungarna Dexter och Tussen. Jag lägger mig återigen i soffan för att köra några parti Ruzzel mot den tävlingsinriktade och envise halvtysken Rolf Okon. Vi har för övrigt avverkat över 1800 matcher, troligtvis inte ett sundhetstecken, men väldigt kul, lärorikt och  frustrerande. Umgås därefter med med barnen, städar lite, styrketränar och bloggar i harmoni med förföriska jultoner.

Vi har väldigt mycket julmusik med olika artister och grupper i Billyhyllorna, men de två skivor som utkristalliserat sig som topp-2 är som sagt Peter Jöback och Chess. Båda plattorna är som trolsk magisk massage för själen, och når ända fram där varken Black Sabbath, At Vance eller Stone Sour har fullt tillträde. Chess är egentligen ingen julskiva, men har i vårt hem vuxit fram till en adekvat jultradition. Björn och Benny är med bröderna Gibb och McCartney/Lennon mina primära husgudar när det kommer till musikgenialitet.

Att känna att man bockat av saker som bör göras såsom städning, julklappsinköp och julpuntning är livskvalitet i sig. Att uppleva att inget jätteviktigt pockar på ens uppmärksamhet i symbios med att ha tid för att koppla av och få tid att reflektera över livet det vill säga bara vara, är en nästintill religiös upplevelse som definitivt förstärks vid juletider. Mina trygga barndomsminnen tränger parallellt upp ur porerna för att ytterligare stärka meditationen. Sammantaget är detta en kollektiv livskvalitet uti fingerspetsarna för såväl knopp som kropp.

Nice halvmaraton och Squashstegen division 4

Nice

Operation-chocka-kroppen var i slutskedet på sin andra vecka och hade bestått av 8 pass med löpning, squash och simning. Chockdoktrinen med ett tvåfrontskrig som huvudstrategi tycktes inte ha väckte kroppen ur sin virusdvala. Det kolloidala silvret lovade inte vad det höll, utan tjänade bara som ytterst lättförtjänta pengar rakt ner i alternativhälsans manipulerande fickor. Jag ökade tempot ordentligt i början av vecka 48 och kände mig under som efter passen riktigt, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag faktiskt att virusåkomman låg bakom mig;  jag åt, gick, andades och sov optimism. Bakslaget kom två dagar senare när jag mötte Markus Lundberg i squashstegens första tävlingsmatch, för övrigt min första squashmatch på över 1½ månad. Frukterna av de intensiva bollduellernas skördade energi, och ambitionen blev istället att dra ner tempot till boulnivå. I två set var taktiken giltig, för att i sista och avgörande set balla ur totalt, då första bollen blev maratonlång. Det var början till slutet och jag återhämtade mig aldrig efter de inledande ruscherna. Markus fick ett påtagligt bekvämt sista set den grisen. Jag överlevde i vilket fall som helst, men var efter matchen mer ambivalent än någonsin huruvida denna prekära situation skulle tacklas.

Vapenvila med ytterligare 4-5 veckors ofrivillig vila, eller att fortsätta kriga på med löpning och squash och helt enkelt be en bön att det utomjordiska släpper taget? Att då basta och simma var väl inte de aktiviteter som påskyndade läkningsprocessen precis. Min vän Lino Ferrari förordade taktiken med bastubad, medan en annan vän Joakim Andersson idiotförklarade mig för samma strategi. Enligt honom är det bland det trögaste som en människa kan utsätta sig för om man har virus eller en infektion i kroppen, något som jag dagen efter bara kunde instämma fullt ut i.

Det tog ett antal veckor innan sviterna av det dysfunktionella beteendet släppte, men kändes som ett halvår. Vecka 1 spirade återigen hoppet då jag fortsatt två-fronts-kriget utan att bli sådär snuskigt trött. Denna subjektiva upplevelse förstärktes i början av vecka två när jag gav mig ut för att springa 1.1 mil med Jocke ”Spurs” Andersson. Benen kändes pigga och jag hade mer kvar att ge,  tempot var godkända 5.18 min/km.  Parallellt spelade jag 1½ timmars pass mot Lino Ferrari några gånger utan att bli sådär helvetiskt trött. Visserligen sprang jag medvetet inte ihjäl mig precis, men hoppet började återigen spira. Hade viruset lämnat byggnaden, eller låg den bara och lurpassade på ett högintensivt träningspass?

Samma vecka bokade jag exceptionellt smidigt Nice Halvmaraton online. Med avgifter kostade startavgiften endast 19 euro vilket jag tycker är riktigt billigt. I det ingår det också T-shirt, mat samt en påse med sponsrade produkter samt tidtagning och dylikt.